Bet. 1992/93:LU35

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU35

Ändringar i trafikskadelagen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservation

Bilaga 1

1992/93

LU35

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag i

proposition 1992/93:8 såvitt gäller införande av självrisk på

ersättning vid sakskada som vållats av okänt fordon samt

jämkning av skadestånd med anledning av skada på motordrivet

fordon och därmed befordrad egendom. Propositionens förslag i

förstnämnda hänseende innebär att det införs en självrisk om 10

% av basbeloppet, i dag 3 440 kr. När det gäller jämkning av

skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon och

därmed befordrad egendom innebär regeringens förslag att

förekomsten av ansvarsförsäkring hos den skadeståndsskyldige

skall beaktas vid bedömningen av om jämkning skall ske.

Vidare behandlas i betänkandet fyra motioner som gäller

trafikskadelagen, varav en (v) väckts med anledning av

propositionen, en (fp) under den allmänna motionstiden 1991/92

och två (nyd) under den allmänna motionstiden innevarande år.

På utskottets begäran har yttrande i ärendet avgetts av

Televerket, Vägverket, Svenska elverksföreningen, Svenska

kommunförbundet och Trafikförsäkringsföreningen. Vidare har en

skrivelse inkommit från Svenska Samernas Riksförbund. Yttrandena

har intagits i bilaga 4 till betänkandet. Därutöver har

Trafikförsäkringsföreningen inkommit med ytterligare skrivelser

i ärendet.

Utskottet tillstyrker att en självrisk på ersättning vid

sakskada som vållats av okänt fordon införs. Utskottet förordar

dock den ändringen i förhållande till regeringens förslag att

självrisken bestäms till ett lägre belopp nämligen 5 % av

basbeloppet, dvs. 1 720 kr med nuvarande basbelopp. Utskottet

förordar också ett tillkännagivande som innebär att regeringen

under hösten 1993 bör återkomma med förslag om självriskens

storlek när det gäller bl.a. trafikdödade renar. I avvaktan på

en sådan särreglering förordar utskottet ett uppskjutet

ikraftträdande av bestämmelsen om självrisk till den 1 januari

1994. När det gäller jämkning av skadestånd med anledning av

skada på motordrivet fordon förordar utskottet ett

tillkännagivande om att frågan skall övervägas ytterligare.

Mot bakgrund av förändringar när det gäller EES-avtalet

föreslår utskottet en justering i 8§ trafikskadelagen.

Till betänkandet har fogats en reservation (nyd).

Propositionen

I proposition 1992/93:8 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att

riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag

om ändring i trafikskadelagen. Lagförslaget omfattar ändringar i

8, 16, 18 och 20§§. Vidare föreslås en ny paragraf, 8 a§.

Lagförslaget återfinns i bilaga 1 till betänkandet.

På utskottets hemställan antog riksdagen hösten 1992 de

föreslagna ändringarna såvitt avser 8 och 20§§. Vidare antog

riksdagen förslaget till 8 a§ (bet. 1992/93:LU7, rskr. 45).

Utskottet behandlar i föreliggande betänkande lagförslaget

såvitt gäller 16 och 18§§.

Motioner

Motion väckt med anledning av proposition 1992/93:8

1992/93:L1 av John Andersson m.fl. (v) vari hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om självrisk i

samband med smitningsolyckor enlig vad i motionen anförts,

2. att riksdagen beslutar att ingen jämkning skall ske av

skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon eller

därmed befordrad egendom.

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:L607 av Bengt Harding Olson (fp) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om väghållares ansvar.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93

1992/93:L603 av Ian Wachtmeister och Kenneth Attefors (nyd)

vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att lyfta ut det ekonomiska

ansvaret för trafikolycksfallen från den allmänna

sjukförsäkringen till trafikförsäkringarna.

1992/93:Fi211 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari hemställs

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en omläggning av trafikskadeförsäkringen.

Utskottet

Allmän bakgrund

För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt den

s.k. culparegeln. Denna regel, som återfinns i 2 kap. 1§

skadeståndslagen (1972:207), innebär att den som uppsåtligen

eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta

skadan. Regeln gäller i och för sig också i fråga om skador som

uppkommer vid trafik med motorfordon. På detta område har

emellertid de skadelidande ett förstärkt skydd genom

trafikskadelagen (1975:1410), som innehåller bestämmelser om

trafikförsäkring och om ersättning vid trafikskada.

Trafikskadelagen trädde i kraft år 1976 och ersatte då bl.a.

trafikförsäkringslagen från år 1929. Genom trafikskadelagen

åläggs varje motorfordonsägare att ha trafikförsäkring för sitt

fordon. Ersättning betalas ur trafikförsäkringen, så snart någon

i fordonet skadas. Både förare och passagerare har rätt till

ersättning. Dessutom utgår ersättning ur trafikförsäkringen till

andra, t.ex. cyklister och fotgängare, som skadas i följd av

trafik med fordonet. Full ersättning utgår för alla

personskador, oberoende av om någon har skuld till olyckan eller

inte. I princip är det utan betydelse om den skadelidande själv

har medverkat till skadan. Bara om den skadelidande har

medverkat uppsåtligen eller av grov vårdslöshet till skadan kan

ersättningen jämkas. Ersättning till förare och passagerare

betalas ur det egna fordonets trafikförsäkring även om skadorna

skulle ha uppkommit vid en kollision med ett annat fordon. Om

skadorna har orsakats genom vållande i samband med förandet av

ett annat fordon, kan det försäkringsbolag som har betalat ut

ersättningen kräva den tillbaka från försäkringen för det andra

fordonet. I sista hand kommer alltså ersättningen att belasta

försäkringen för det fordon som har förts oaktsamt. Om ett

motorfordon eller egendom som befordras med ett sådant fordon

skadas vid en singelolycka, utgår ingen ersättning från

fordonets egen trafikförsäkring. Om skadorna däremot har vållats

genom ett annat fordon i samband med kollision, ersätts skadorna

från det andra fordonets trafikförsäkring. Dessa regler innebär

att den som vill ha full täckning för vagnskador får teckna en

frivillig försäkring. Uppstår skador på egendom som tillhör

utomstående och som inte befordras med motorfordon utgår

ersättning från försäkringen för det fordon varigenom skadorna

orsakats. Ersättning utgår oavsett om fordonet har förts

oaktsamt eller inte.

För skada som förorsakats av oförsäkrat eller okänt fordon

ansvarar samtliga försäkringsanstalter, som vid skadetillfället

hade tillstånd att meddela trafikförsäkring, solidariskt för den

trafikskadeersättning som skulle ha utgått från

trafikförsäkringen om försäkring hade funnits.

Försäkringsanstalterna företräds härvid av

Trafikförsäkringsföreningen (16§).

Trafikförsäkringens objektiva ansvar för person- och sakskada

som tillfogas utomstående när fordonet är i trafik har lett till

att jämkning ansetts skall kunna ske av ägares, brukares och

förares krav på ersättning från en utomstående för sakskada

oavsett vållande på deras sida. Skadestånd med anledning av

skada på motorfordon eller därmed befordrad egendom skall därför

jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till

omständigheterna. I trafikskadelagen finns en särskild regel som

är utformad i enlighet härmed (18§ andra stycket).

I syfte att uppfylla de åtaganden som följer av en närmare

svensk anknytning till EG beslutade riksdagen hösten 1992 att

införliva reglerna i EG-direktiven om ansvarsförsäkring för

motorfordon genom ändringar i trafikskadelagen (prop. 1992/93:8,

bet. LU7, rskr. 45, SFS 1121). Ändringarna, som är avsedda att

träda i kraft samtidigt med EES-avtalet, innebär i huvudsak att

en svensk trafikförsäkring skall täcka även skador som inträffar

i ett EES-land och skador som drabbar EES-medborgare under

direkt färd mellan två EES-länder. Vidare beslutade riksdagen i

samma ärende att anta ett i propositionen framlagt förslag om

att en försäkringsanstalt som har betalat ut ersättning som

omfattas av produktansvarslagen (1992:18) skall ha rätt att

inträda intill det utgivna beloppet i den skadeståndslidandes

rätt till skadestånd enligt den lagen.

Utöver de sålunda av riksdagen hösten 1992 antagna förslagen

till ändringar i trafikskadelagen behandlas i proposition

1992/93:8 ytterligare två frågor. Den första handlar om

självrisk på ersättning vid sakskada som vållats av okänt

fordon, och den andra frågan rör jämkning av skadestånd med

anledning av skada på motordrivet fordon och därmed befordrad

egendom.

Mot bakgrund bl.a. av en i ärendet inkommen skrivelse från

Svenska kommunförbundet beslutade utskottet hösten 1992 att

förslaget i de delar som gäller införande av självrisk på

ersättning som vållats av okänt fordon och jämkning av

skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon skulle

beredas ytterligare. I skrivelsen hade Kommunförbundet påpekat

bl.a. att förbundet m.fl., trots att man berörs av förslagen,

inte beretts tillfälle att yttra sig över promemorian (Ds

1992:9) Den svenska trafikskadelagens anpassning till EG:s

regelverk m.m., som ligger till grund för propositionen.

Under den fortsatta beredningen har utskottet begärt yttranden

från Televerket, Vägverket, Svenska kommunförbundet, Svenska

elverksföreningen och Trafikförsäkringsföreningen. De begärda

yttrandena jämte en i ärendet inkommen skrivelse från Svenska

Samernas Riksförbund redovisas i bilaga 4 till betänkandet.

Självrisk vid sakskada som vållats av okänt fordon

Som ovan redovisats ersätter trafikförsäkringen fullt ut och

utan självriskavdrag skada som vållats av oförsäkrat eller okänt

fordon (16§ andra och tredje stycket). Bestämmelsen som gäller

okänt fordon är tillämplig både när fordonet är helt okänt och

när det inte kan avgöras vilket av två eller flera kända fordon

som har orsakat trafikskadan. Ersättningsansvaret åvilar

samtliga försäkringsanstalter som vid skadetillfället hade

tillstånd att meddela trafikförsäkring. Försäkringsanstalterna

företräds i dessa fall av Trafikförsäkringsföreningen, i vilken

anstalterna är medlemmar (30§). Nuvarande regler bygger på en

av de principer för det nuvarande ersättningssystemet på

trafikskadeområdet som föreslogs av Trafikskadeutredningen i

betänkandet (SOU 1974:87) Trafikskadeersättning. Principen

innebär att skadelidande då skadan orsakas av oförsäkrat eller

okänt fordon genom de svenska trafikförsäkringsanstalterna skall

garanteras samma ekonomiska skydd som de åtnjuter när en skada

orsakas av ett identifierat försäkrat fordon.

Den svenska ordningen är -- såvitt avser

ersättningsmöjligheten för sakskador som orsakats av okänt

fordon -- i ett internationellt perspektiv ovanlig. Samtliga

EG-länder har på ett eller annat sätt utnyttjat bestämmelsen i

EG:s andra motorfordonsförsäkringsdirektiv (84/5/EEG), som ger

medlemsländerna rätt att begränsa eller utesluta ersättning för

sakskada som orsakats av ett okänt fordon (artikel 1.4). I flera

EG-länder, bl.a. Danmark, utgår över huvud taget inte någon

ersättning ur den obligatoriska trafikförsäkringen för sakskador

som orsakas av okända fordon. I de EG-länder där sådan

ersättning utgår görs avdrag för ett självriskbelopp på

ersättningen. Enligt vad som upplyses i propositionen uppgick

detta självriskbelopp år 1989 i Storbritannien till 1 900 kr, i

Nederländerna till 650 kr, i Frankrike till 2000 kr och i

Tyskland till 3 600 kr. I Frankrike utgår ersättning bara under

särskilda förhållanden och i Tyskland gäller vissa

inskränkningar i ersättningsrätten. I de flesta EFTA-länder,

bl.a. Finland, utgår inte heller någon ersättning ur den

obligatoriska trafikförsäkringen för sakskador som vållas av

okända fordon. Ett undantag är, enligt vad som anförs i

propositionen, Norge, men ersättning utgår där bara för skada på

fast egendom. Ett annat undantag är Schweiz, som utger

ersättning med avdrag för ett självriskbelopp, som år 1989

uppgick till ett belopp motsvarande 4 200 kr.

Propositionen innebär att en självrisk skall införas också i

Sverige på ersättning för sakskada som vållats av okänt fordon.

I propositionen anför föredragande statsrådet att redan det

förhållandet att den svenska regleringen i förevarande avseende

avviker från den som gäller i med Sverige jämförliga länder kan

ge anledning till frågan om inte trafikskadelagen borde

ändras. Vidare pekar hon på att självrisk numera är allmänt

förekommande i skilda försäkringsformer, och att

försäkringsavtalen enligt särskilda villkor innebär att

försäkringstagaren får svara för en viss del av skadan. Också

vid t.ex. ersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) avräknas

ett självriskbelopp vid sakskada. Syftet med självrisken, att

påverka försäkringstagaren att undvika skador och att inbespara

försäkringsgivarnas kostnader för reglering av mindre belopp,

har enligt föredragande statsrådets mening också fog för sig när

det gäller den obligatoriska trafikförsäkringen. Vidare

understryker hon att den föreslagna självrisken inte blir

tillämplig på personskador, utan endast på sakskador, och att

förslaget inte utesluter möjligheten för en fordonsägare att

genom frivilliga försäkringar få ersättning också för småskador.

I motion 1992/93:L1 yrkar John Andersson m.fl. (v) att

förslaget om självrisk skall avslås (yrkande 1). Motionärerna

anser att förslaget innebär en oacceptabel försämring för de

grupper i samhället som redan i dag lever "på marginalen", har

äldre bilar och inte kan kosta på sig en dyr

vagnskadeförsäkring.

Trafikförsäkringsföreningen har i sitt yttrande till

lagutskottet tillstyrkt förslaget. Televerket motsätter sig

inte att förslaget genomförs. Vägverket och Svenska

elverksföreningen motsätter sig inte förslaget beträffande

skada på trafikförsäkringspliktiga fordon. En regel som innebär

att ersättningen inte fullt ut täcker skador på annan egendom

innebär, enligt Vägverkets och Elverksföreningens mening, ett

frångående av grundprincipen att trafikantkollektivet skall

svara för de skador som åsamkas genom dess verksamhet. Svenska

Samernas Riksförbund motsätter sig förslaget när det gäller

skador på renar. Svenska kommunförbundet motsätter sig

förslaget i sin helhet.

Utskottet konstaterar att förslaget om införande av en

självrisk i nu aktuellt hänseende innebär ett visst avsteg från

principen att de skadelidandes rätt till ersättning skall vara

densamma oavsett om skadorna orsakats av ett känt eller okänt

försäkringspliktigt fordon. Utskottet godtar dock de skäl som

anförts i propositionen till stöd för förslaget. Den föreslagna

ordningen överensstämmer också med vad som gäller i övriga delar

av Västeuropa. Utskottet tillstyrker således att det införs en

självrisk på ersättning för sakskada som vållats av okänt

fordon.

När det gäller självriskens storlek föreslås i propositionen

att denna skall utgöra 10 % av basbeloppet, dvs. i dagens läge

3440 kr. Det föreslagna beloppet ligger enligt propositionen

på en medelnivå i förhållande till vad som gäller i andra länder

med ett motsvarande system och innebär att

Trafikförsäkringsföreningens skadekostnader skulle minska med

omkring 60 miljoner kronor. Enligt utskottets mening måste

emellertid, såsom också framhålls i motion 1992/93:L1 yrkande 1,

de skadelidandes intressen beaktas. Vid en sammanvägd bedömning

mellan de intressen som sålunda gör sig gällande finner

utskottet att en så hög självrisk som föreslås i propositionen

inte bör införas. Enligt utskottets mening bör en lämplig nivå i

nuläget vara 5% av basbeloppet eller 1 720 kr med nuvarande

basbelopp. Också med ett sådant självriskbelopp uppnås betydande

fördelar utifrån Trafikförsäkringsföreningens utgångspunkter.

Även med det av utskottet förordade lägre självriskbeloppet

kommer skadelidande som ofta är utsatta för skador orsakade av

okända fordon att drabbas alltför hårt. Bl.a. skulle renägares

möjligheter att utfå ersättning för trafikdödade renar minska i

en utsträckning som inte kan anses godtagbart. Enligt vad

utskottet erfarit ersätts i dag en trafikdödad ren med högst

1600 kr. Utskottet har därför övervägt att i enlighet med vad

som förordats av Svenska Samernas Riksförbund föreslå ett

särskilt undantag när det gäller trafikdödade renar. Utskottet

har emellertid funnit att det också när det gäller renar kan

finnas ett behov av någon form av självrisk inte minst i syfte

att stimulera till åtgärder för att nedbringa antalet renolyckor

i trafiken. Som påpekas i Trafikförsäkringsföreningens yttrande

i ärendet har föreningen och riksförbundet enats om att under

året inleda ett samarbete i det gemensamma intresset att försöka

nedbringa antalet renolyckor i trafiken. Det kan heller inte

uteslutas att det finns andra speciella grupper vars berättigade

krav på ersättning för ofta inträffade skador som förorsakas av

okända fordon skulle gå förlorade med den av utskottet förordade

lösningen. Enligt utskottets mening bör någon form av

särreglering för trafikdödade renar och eventuell annan egendom

övervägas närmare. Regeringen bör därför ta upp frågan till

sådana överväganden och därefter återkomma med förslag till

riksdagen. Utskottet utgår från att erforderliga förslag kan

föreläggas riksdagen redan under hösten 1993.

I avvaktan på ett sådant förslag förordar utskottet att

införandet av den föreslagna ordningen med självrisk bör anstå

till den 1 januari 1994.

Utskottets ställningstaganden innebär sammanfattningsvis att

utskottet tillstyrker regeringens förslag om införande av en

självrisk beträffande skador som orsakas av okända fordon samt

med anledning av motion 1992/93:L1 yrkande 1 förordar den

ändringen att beloppet skall vara en tjugondedel eller 5 % av

basbeloppet. Vidare förordar utskottet ett tillkännagivande i

enlighet med vad som ovan anförts. I fråga om ikraftträdandet

föreslår utskottet att den nya bestämmelsen om självrisk skall

träda i kraft den 1 januari 1994.

Jämkning av skadestånd med anledning av skada på motordrivet

fordon

I 18§ andra stycket trafikskadelagen föreskrivs att

skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon kan

jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till

omständigheterna. Bestämmelsen har sin grund i

trafikförsäkringens objektiva ansvar för person- och sakskador

som tillfogas utomstående när fordonet är i trafik. Mot bakgrund

härav har det framstått som följdriktigt att jämkning skall

kunna ske av ägares, brukares och förares krav på ersättning av

en utomstående för sakskada oavsett vållande från deras sida

eller bristfällighet hos fordonet (se prop. 1975/76:15 s. 84). I

praxis har jämkningsbestämmelsen kommit att innebära att, när en

utomstående ensam har vållat en skada på ett motorfordon,

skadeståndet som regel jämkats till hälften men att undantag

härifrån gjorts när det föreligger särskilda omständigheter

såsom att vållandet antingen varit ringa eller mera allvarligt

(se rättsfallen NJA 1985 s. 309, NJA 1987 s. 749 och NJA 1990 s.

569).

I propositionen framhåller föredragande statsrådet att det är

allmänt omvittnat att motorfordonsägare vars fordon skadas har

svårt att förstå och acceptera att deras rätt till skadestånd

skall jämkas när de inte själva på något sätt varit oaktsamma. I

den situationen att en utomstående vållar en skada på ett

motordrivet fordon och vederbörande har en ansvarsförsäkring

torde det, enligt vad föredragande statsrådet anför, vara svårt

att finna några skäl som talar emot att skadan, om

fordonsägaren, brukaren eller föraren inte själv har varit på

något sätt oaktsam, ersätts fullt ut. Mot bakgrund härav

föreslås i propositionen att frågan om jämkning med anledning av

skada på motordrivet fordon i trafik eller egendom som befordras

med ett motordrivet fordon skall vara beroende av

försäkringsförhållandena. I den mån en föreliggande

ansvarsförsäkring ger utrymme att betala fullt skadestånd till

en bilägare som inte på något sätt har varit medvållande till en

sammanstötning med exempelvis en cyklist bör alltså enligt

förslaget ojämkat skadestånd kunna tillerkännas bilisten. Vid

tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen förutsätts att

staten och andra självförsäkrande organ skall jämställas med den

som omfattas av en ansvarsförsäkring.

I motion 1992/93:L1 yrkar John Andersson m.fl. (v) att

riksdagen skall besluta att skadestånd skall utgå ojämkat

oavsett om den skadeståndsskyldige har en ansvarsförsäkring

eller inte. Motionärerna pekar bl.a. på att ett par

remissinstanser föreslagit en sådan ordning (yrkande 2).

Bengt Harding Olson (fp) anser i motion 1991/92:L607 att en

väghållare måste åläggas ett strängt ansvar för de allmänna

vägarnas beskaffenhet. Vid vårdslöshet från dennes sida bör

enligt motionärens mening full skadeståndsskyldighet föreligga

gentemot bilister och motorcyklister och jämkning kunna ske

först om medvållande föreligger från deras sida. Regeringen bör

enligt motionären överväga sådana ändringar i trafikskadelagen.

Endast Televerket och Vägverket har i sina yttranden

behandlat frågan. Båda verken har avstyrkt förslaget på

föreliggande material.

Utskottet har förståelse för de motiv som ligger bakom

förslaget i propositionen -- att undanröja den känsla av

obillighet som många bilägare upplever med den nuvarande

ordningen. Det är naturligt att den bilist som uppträtt

oklanderligt men till följd av t.ex. en cyklists eller

väghållares vårdslöshet fått sin bil skadad har svårt att

acceptera att endast få en del av sin skada ersatt. Som påpekats

av Televerket kan förslaget om det genomförs emellertid leda

till nya situationer som på motsvarande sätt skulle upplevas som

orättvisa bland skadelidande bilister. En bilägare som råkar ut

för oförsäkrade skadevållare skulle genom den föreslagna

bestämmelsen komma att uppfatta sig som missgynnad i förhållande

till den som får sin bil skadad av en försäkrad. Frågan hur

trafikansvaret skall förhålla sig till det allmänna

vållandeansvaret inrymmer, såsom också framhålls i

propositionen, många komplicerade inslag och har varit föremål

för debatt i den juridiska litteraturen (se bl.a. Juridisk

Tidskrift nr 2 1991/92 s. 267).

Det anförda leder utskottet till den slutsatsen att det

föreliggande förslaget inte bör genomföras utan att mera

ingående överväganden kommer till stånd. Enligt utskottets

mening bör därvid prövas om inte en möjlighet att underlåta

jämkning även i andra fall än där den skadeståndsskyldige har

någon ansvarsförsäkring skulle kunna införas. Det bör ankomma på

regeringen att i lämpligt sammanhang göra dessa överväganden.

Utskottets ställningstagande i denna del innebär att utskottet

avstyrker bifall till regeringens förslag samt med anledning av

motionerna 1991/92:L607 och 1992/93:L1 yrkande 2 förordar ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Utvidgad trafikförsäkring

Den ersättning som skall utgå från trafikförsäkringen skall

bedömas med ledning av vad som föreskrivs i 5 kap.

skadeståndslagen (1972:207) och lagen (1973:213) om ändring av

skadeståndslivräntor. Detta innebär bl.a. att

trafikskadeersättning till den som orsakats personskada i följd

av trafik med motordrivet fordon skall omfatta ersättning för

dels sjukvårdskostnader och andra utgifter, dels inkomstförlust,

dels ock sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt

olägenheter i övrigt. Av 5 kap. 3§ skadeståndslagen följer

emellertid att vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust

skall avräknas förmån som den skadelidande med anledning av

förlusten har rätt till i form av ersättning som utgår på grund

av obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring eller på grund av lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring, eller annan likartad förmån. Avräkning

skall också göras för sjuklön eller pension som utges av

arbetsgivare på grund av anställningsavtal och för pension som

utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring samt för

periodisk ersättning som utgår på grund av sådan olycksfalls-

eller sjukförsäkring som har meddelats på grund av

kollektivavtal.

Förslag som innebär en väsentlig utvidgning av

trafikskadeersättningen framställs i de två likalydande

motionerna 1992/93:L603 av Ian Wachtmeister och Kenneth Attefors

(nyd) och 1992/93:Fi211 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) (yrkande

11). I motionerna anförs att försäkringsbolagen skulle bli mer

intresserade av rehabilitering av trafikskadade och

trafiksäkerhet om ansvaret för trafikolycksfallen lyftes över

från den allmänna sjukförsäkringen till trafikförsäkringen.

Nuvarande trafikförsäkring ger trafikförsäkringsbolagen få

incitament till förebyggande och rehabiliterande verksamhet.

Principiellt bör enligt motionärerna kostnader föras dit där de

hör hemma, dvs. i detta fall borde trafikförsäkringsbolagen stå

för hela kostnaden. Enligt motionärerna skulle stat och

landsting spara omkring 6 miljarder kronor i minskade kostnader

för sjukförsäkringen och sjukvården om förslaget genomfördes. I

motionerna yrkas tillkännagivande om det sålunda anförda.

Utskottet konstaterar att motionärernas förslag innebär en

genomgripande förändring inte bara när det gäller det nuvarande

trafikförsäkringssystemet utan också på ett flertal andra

områden. Sålunda kräver förslaget att grundläggande principer

för nuvarande försäkringssystem -- både allmänna och privata --

helt överges. Utskottet kan inte finna skäl att i förevarande

sammanhang förorda en sådan förändring. Det anförda innebär dock

inte att utskottet ställer sig avvisande till motionerna i vad

de avser förslag till åtgärder som innebär att man prövar

lämpligheten av att inom ramen för det nuvarande

trafikförsäkringssystemet åstadkomma förändringar som kan leda

till ökad trafiksäkerhet. Utskottet vill i detta sammanhang

erinra om att utredningen Körkort 2000 i sitt betänkande (SOU

1991:39) Säkrare förare funnit att tillräckliga skäl för

försäkringsbolagen att satsa på investeringar i

skadeförebyggande åtgärder i dag saknas i det obligatoriska

trafikförsäkringssystemet. Utredningen har därför förordat att

hela systemet för fordonsförsäkringar blir föremål för en

särskild, fördjupad utredning. I proposition 1992/93:161 om

trafiksäkerheten på vägarna inför 2000-talet förklarar sig

kommunikationsministern dela utredningens uppfattning, och han

anser att Vägverket och Finansinspektionen tillsammans med

försäkringsbolag bör se över möjligheterna att använda

försäkringarna som ett incitament för att förbättra

trafiksäkerheten. Han avser därför, enligt vad som upplyses i

propositionen, att återkomma till regeringen med förslag om ett

uppdrag enligt vad han sålunda anfört. Enligt utskottets mening

bör resultatet av den planerade utredningens arbete avvaktas i

syfte att få till stånd underlag för ställningstaganden till

förändringar i trafikförsäkringssystemet i nu aktuellt

hänseende.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna

1992/93:L603 och 1992/93:Fi211 yrkande 11.

Ändringar med anledning av EES-avtalet

Av regeringens proposition (1992/93:225) om godkännande av

protokoll med justeringar av avtalet om Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES) m.m. framgår att Schweiz inte kommer att

ratificera EES-avtalet och att särskilda bestämmelser för

ikraftträdandet av EES-avtalet krävs såvitt avser Liechtenstein.

Utskottet kan konstatera att de nu redovisade förhållandena

kräver justeringar i de hösten 1992 beslutade ändringarna i

trafikskadelagen. Med hänsyn härtill föreslår utskottet ändring

i lagen (1992:1121) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande jämkning

att riksdagen med avslag på regeringens förslag till lag om

ändring i trafikskadelagen såvitt avser 18§ samt med anledning

av motion 1991/92:L607 och motion 1992/93:L1 yrkande 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande självrisk

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion

1992/93:L1 yrkande 1 dels antar det av utskottet i bilaga 2

framlagda förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen, dels

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

självrisk vid renskador m.m.,

3. beträffande utvidgad trafikförsäkring

att riksdagen avslår motion 1992/93:L603 och motion

1992/93:Fi211 yrkande 11,

res. (nyd)

4. beträffande ändringar med anledning av EES-avtalet

att riksdagen antar det av utskottet i bilaga 3 framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i

trafikskadelagen (1975:1410).

Stockholm den 15 april 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Inger

Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar

Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Hans Stenberg (s),

Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Sören

Norrby (fp) och Stina Eliasson (c).

Reservation

Utvidgad trafikförsäkring (mom. 3)

Richard Ulfvengren (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar

med "Utskottet konstaterar" och på s. 10 slutar med "yrkande 11"

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den principiella uppfattning som förs fram i

motionerna 1992/93:L603 och 1992/93:Fi211 att

trafikförsäkringsbolagen borde stå för de kostnader som

trafikskadorna orsakar. Om ansvaret för trafikolycksfallen

lyftes över från den allmänna sjukförsäkringen skulle, såsom

motionärerna anför, försäkringsbolagen bli betydligt mer

intresserade av trafikoffrens rehabilitering och trafiksäkerhet.

Enligt utskottets mening bör det utredningsarbete som

kommunikationsministern aviserar i proposition 1992/93:161 om

trafiksäkerheten på vägarna inför 2000-talet också omfatta en

utvidning av trafikförsäkringen i enlighet med det anförda. Det

bör således ankomma på regeringen att i hela dess vidd överväga

frågan samt framlägga de förslag till lagstiftningsåtgärder som

erfordras. Därvid bör enligt utskottets mening prövas om det är

möjligt med en ordning som innebär att det allmänna gentemot

trafikförsäkringsbolagen regressvis kan framställa anspråk på

ersättning för vad som utgetts till skadelidande på grund av den

allmänna försäkringen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motionerna 1992/93:L603 och 1992/93:Fi211 yrkande 11 ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande utvidgad trafikförsäkring

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L603 och motion

1992/93:Fi211 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 16§ trafikskadelagen (1975:1410)

skall ha följande lydelse.

Regeringens förslag Utskottets förslag

16§

Beträffande motordrivet fordon som med stöd av 4§ 2 har

undantagits från trafikförsäkringsplikt och som saknar

trafikförsäkring svarar samtliga försäkringsanstalter, som vid

skadetillfället hade tillstånd att meddela trafikförsäkring,

solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått,

om försäkring hade funnits.

I fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar

trafikförsäkring har de försäkringsanstalter som avses i första

stycket samma ersättningsansvar som anges där. För sakskada som

tillfogas den försäkringspliktige gäller dock detta ansvar

endast i fall då fordonet brukades olovligen av annan och

antingen ej var registrerat i bilregistret eller var avställt.

De försäkringsanstalter De försäkringsanstalter

som avses i första stycket som avses i första stycket

svarar även solidariskt svarar även solidariskt

för den för den

trafikskadeersättning som trafikskadeersättning som

skulle ha utgått från skulle ha utgått från

trafikförsäkringen trafikförsäkringen

för motordrivet fordon vars för motordrivet fordon vars

identitet ej kan identitet ej kan

fastställas. Från fastställas. Från

ersättning för sakskada ersättning för sakskada

skall därvid avräknas skall därvid avräknas

ett belopp som svarar mot en ett belopp som svarar mot en

tiondedel av det basbelopp tjugondedel av det basbelopp

enligt lagen (1962:381) om enligt lagen (1962:381) om

allmän försäkring som allmän försäkring som

gäller för det år gäller för det år

då skadehändelsen då skadehändelsen

inträffar. inträffar.

Denna lag träder i kraft Denna lag träder i kraft

den 1 januari 1993. den 1 januari 1994.

Av utskottet framlagt lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i

trafikskadelagen (1975:1410)

Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 8§ trafikskadelagen (1975:1410) i

paragrafens lydelse enligt lagen (1992:1121) om ändring i nämnda

lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8§

Trafikskadeersättning utgår i fall som avses i denna lag för

person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik med

motordrivet fordon

1. här i landet,

2. i Belgien, Danmark, 2. i Belgien, Danmark,

Finland, Frankrike, Grekland, Finland, Frankrike, Grekland,

Irland, Island, Italien, Irland, Island, Italien,

Liechtenstein, Luxemburg, Liechtenstein, Luxemburg,

Nederländerna, Norge, Nederländerna, Norge,

Portugal, Schweiz, Spanien, Portugal, Spanien,

Storbritannien, Tyskland eller Storbritannien, Tyskland eller

Österrike, Österrike,

3. under direkt färd mellan två länder som avses i 1 eller 2,

om skadan har tillfogats medborgare i ett land som avses i 1

eller 2, samt

4. i andra fall, om skadan har tillfogats svensk medborgare

eller den som har hemvist i Sverige.

I fall som avses i första stycket 2--4 lämnas

trafikskadeersättning dock endast om fordonet var registrerat

här i landet eller tillhörde svenska staten.

Trafikskadeersättning utgår ej för atomskada i fall då rätten

att göra ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av

atomanläggning är inskränkt enligt 14§ atomansvarighetslagen

(1968:45).

Denna lag träder i kraft Denna lag träder i kraft

den dag regeringen den dag regeringen

bestämmer. bestämmer. Regeringen

får dock i

förhållande till

Liechtenstein sätta lagen i

kraft vid en senare tidpunkt

än i förhållande till

i lagen angivna övriga

stater.

Remissyttranden över proposition 1992/93:8

Bilaga 4

På lagutskottets begäran har yttrande över propositionen

avgivits av Televerket, Vägverket, Svenska kommunförbundet,

Svenska elverksföreningen och Trafikförsäkringsföreningen.

Därutöver har yttrande inkommit från Svenska Samernas

Riksförbund. Remissinstanserna har därvid anfört följande.

Televerket:

Föreslagen ändring av 16 § trafikskadelagen

Det finns ingen tillgänglig statistik som kan ge exakta

uppgifter om Televerkets kostnader för skador orsakade av

oidentifierade motordrivna fordon i trafik. Med användande av

tillgängliga uppgifter hos Trafikförsäkringsföreningen om

utbetalning till samtliga statliga verk kan en relativt osäker

uppskattning göras som tyder på att Televerket årligen erhåller

en total ersättning för nyssnämnda typ av skador i

storleksordningen 500.000--700.000 kronor. Den enskilda

ersättningen överstiger sällan 10.000 kronor och torde

vanligtvis ligga mellan 2.000 och 5.000 kronor.

Ett införande av självrisk enligt förslaget skulle således

medföra en viss kostnadsökning för Televerket. Förslaget torde

inte heller medföra några större besparingar i minskade

hanteringskostnader hos verket, eftersom en viss handläggning

under alla förhållanden alltid fordras för att kunna bedöma om

skadan helt faller inom självrisken och därmed framställning

till Trafikförsäkringsföreningen kan underlåtas.

De skäl som åberopats för införandet av en självrisk, bl.a.

att icke obetydliga administrativa resurser på försäkringssidan

skulle kunna frigöras för andra angelägna ändamål, är emellertid

beaktansvärda, och Televerket vill därför inte motsätta sig att

en restriktivare ordning än den nuvarande införs när det gäller

att ersätta sakskador som orsakats av okända fordon.

Den föreslagna självrisken torde därvid vara väl avpassad och

i linje med vad som gäller på många andra håll i Europa.

Föreslagen ändring av 18 § trafikskadelagen

I rubr. proposition redovisas bakgrunden till nuvarande

ordning där jämkning kan ske av ägares, brukares och förares

krav på ersättning av utomstående för sakskada oavsett vållande

hos den skadelidande och oavsett bristfällighet hos fordonet.

Hänvisningen till trafikskadelagens förarbeten (prop.

1975/76:15), där departementschefen anförde att han ansåg det

följdriktigt med nämnda jämkningsmöjlighet eftersom reglerna om

rätt till trafikskadeersättning vilade på objektiv grund och

innebar att biltrafiken belastades med ett strikt ansvar, kan

kompletteras med iakttagelsen att rättstillämpningen redan före

trafikskadelagen innebar att ägare eller förare kunde drabbas av

jämkning av skadestånd för trafikskada, även om medvållande å

den skadelidandes sida inte kunde styrkas. Detta ansågs följa av

det presumtionsansvar som åvilade ägare och förare och i vissa

fall brukare av fordon enligt 1916 års bilansvarighetslag.

Som framhålles i den remitterade propositionen har sådan

skadelidande som här avses svårt att förstå och acceptera att

deras rätt till skadestånd skall jämkas när de inte själva varit

oaktsamma. Hellners uppsats i Juridisk Tidskrift 1991/92 nr 2

innehåller också från juridiska och teoretiska utgångspunkter en

stark kritik mot rådande ordning.

Det är emellertid tydligt att åsikterna i den juridiska

litteraturen inte uppvisar en enhetlig bild (jfr i Hellners

uppsats angivna verk av Agell, Bengtsson, Dufwa, Grönfors och

Nordenson). Det står också klart att Högsta domstolen

upprätthållit principen om jämkning, normalt till hälften, i de

fall som här är i fråga (NJA 1985 s. 309, 1987 s. 749 och 1990

s. 569).

Televerket delar uppfattningen (remitterade propositionen s.

29) att frågan hur trafikansvaret bör förhålla sig till det

allmänna vållandeansvaret inrymmer många komplicerade inslag. En

principiell ändring av nuvarande ordning kräver noggranna

överväganden och kan enligt Televerkets mening inte genomföras

på föreliggande underlag.

I fråga om den föreslagna mer begränsade ändringen i 18 §

andra stycket trafikskadelagen av innebörd att hänsyn även skall

tas till om den skadeståndsskyldige har ansvarsförsäkring, är

Televerket av följande uppfattning.

Förslagets huvudsakliga förtjänst är att det i vissa fall

undanröjer den känsla av obillighet som naturligen kan vara

förenad med dagens situation, där en bilist som uppträtt

oklanderligt men till följd av någon annans vårdslöshet fått sin

bil skadad ändå får räkna med att endast få en del av sin skada

ersatt.

Från en annan synpunkt kan emellertid förslaget i en del fall

leda till en ny "orättvisa", nämligen för en skadelidande som

råkat ut för en oförsäkrad culpös skadevållare. Den skadelidande

skulle här (normalt) endast få halva sin skada ersatt, medan en

annan skadelidande i motsvarande situation, men med en försäkrad

skadevållare, kanske skulle få ersättning för hela skadan.

Ett problem som skulle få större dimensioner, om

ansvarsförsäkring hos skadevållaren kommer att få direkt

betydelse för jämkningsfrågan, är den omständigheten att en

skadevållare ibland förnekar en föreliggande försäkring eller

vägrar att svara på frågan om försäkring finns.

Televerket anser att även det begränsade ändringsförslag till

18 § trafikskadelagen som framförs i den remitterade

propositionen bör föregås av mer ingående överväganden än vad

som redovisats i propositionen. Det naturliga är att dessa

överväganden görs i samband med en närmare utredning och analys

angående det strikta trafikansvarets förhållande till det

allmänna culpaansvaret och vilken betydelse som eventuella

slutsatser skall få för föreliggande jämkningsfråga.

Televerket avstyrker således på det material som presenterats

förslaget till ändring av 18 § andra stycket trafikskadelagen.

Vägverket:

Enligt trafikskadelagens 11 § gäller objektivt ansvar i sådana

fall då i samband med trafikolyckor skador uppkommer på föremål

vid sidan om vägen, t ex lyktstolpar, vägräcken och vägskyltar.

Med objektivt ansvar menas att ersättning betalas oavsett om

vållande föreligger eller inte. Det räcker således att

konstatera att en bil åstadkommit en sådan skada som ovan nämns

för att ersättning skall betalas. Motivet till detta är att de

som utövar en riskfylld verksamhet, såsom bilisterna i detta

fall, skall svara för sådana skador som uppkommer till följd av

verksamheten.

Grundprincipen för trafikskadelagen är således att

trafikantkollektivet skall svara för de skador som åsamkas genom

dess verksamhet. Även reglerna i de nu aktuella paragraferna

grundar sig på samma princip.

Förslaget att införa en självrisk i 16 § innebär att

trafikantkollektivet inte fullt ut kommer att svara för de

kostnader som kollektivet förorsakar. Vägverket motsätter sig

inte att förslaget genomförs beträffande skada på

trafikförsäkringspliktigt fordon som orsakas av okänt sådant

fordon. Däremot skulle ett genomförande av ett lagförslag som

medför att en ersättning som inte fullt ut täcker skadorna på

exempelvis vägskyltar och en jämkningsregel såsom den som

föreslås i 18 § innebära ett frångående av den nämnda

grundprincipen. Denna principiellt viktiga fråga för

trafikskadelagstiftningen synes inte ha uppmärksammats i

propositionen.

Vägverket anser det viktigt att lagstiftningen har stöd i det

allmänna rättsmedvetandet. En lagändring som innebär en så

principiellt förändrad syn på trafikskadelagens grunder, såsom

förslaget innebär, bör dock genomföras först efter en grundlig

utredning samt ett remissförfarande innebärande bl a att

lagrådet hörs.

Enligt Vägverket bör även en kostnadsanalys göras innan

förslaget genomförs. Ett genomförande av förslaget kan antas

innebära en icke försumbar kostnadsfördyring för den offentliga

sektorn. Även enskilda fastighetsägare, som får skador på

exempelvis staket, kommer att drabbas av omotiverade

kostnadsökningar.

Svenska kommunförbundet:

Vid behandling av proposition 1992/93:8 om den svenska

trafikskadelagens anpassning till EG:s regelverk har

lagutskottet -- mot bakgrund bl a av en skrivelse från Svenska

Kommunförbundet -- beslutat att propositionens förslag till

självrisk på ersättning för sakskada som vållats av okänt fordon

ska beredas ytterligare. Lagutskottet har därför berett

Kommunförbundet tillfälle att avge yttrande över denna del av

propositionen. Förbundet får med anledning härav anföra

följande.

I Sverige ersätter den svenska trafikskadelagen fullt ut och

utan självrisk sakskada som vållats av okänt fordon. Enligt

Kommunförbundet är detta system riktigt. Det är logiskt och

konsekvent att bilförarna solidariskt genom

Trafikförsäkringsföreningen ekonomiskt svarar för denna typ av

skador.

Förslaget att införa en självrisk har framlagts av

Trafikförsäkringsföreningen. Föreningen anför att resurser hos

polismyndigheterna skulle kunna frigöras och användas på bättre

sätt om en självrisk införs. Kommunförbundet delar uppfattningen

att polisens resurser bör användas så effektivt som möjligt.

Remissmaterialet ger dock inte någon redovisning av vilka

besparingar som skulle kunna göras inom polisväsendet om

förslaget genomförs. Enligt förbundets uppfattning torde

skadehanteringen vad avser den kommunala väghållningen inte vara

särskilt betungande för polismyndigheten.

Trafikförsäkringsföreningen anför vidare att självrisk numera

allmänt förekommer i skilda försäkringsformer. Sådana

självrisker anges ha som syfte dels att påverka

försäkringstagaren till att så långt som möjligt undvika att

skador uppkommer, dels att inbespara försäkringsgivarna

kostnader för reglering av skador på mindre belopp.

Kommunförbundet delar denna uppfattning vad gäller många typer

av försäkringsskador. Enligt förbundets uppfattning går

synsättet dock inte att tillämpa på sådana sakskador som rör

väghållarens "möblering" i gaturummet. För de kommunala

väghållarna är det fråga om påkörda och skadade vägmärken,

belysningar, signaler, portaler, räcken, refuger m m.

Utplacering av dessa sker med beaktande av såväl den funktion

som ifrågavarande anordning är avsedd att fylla som till att

undvika risken för att anordningen ska komma till skada. En

självrisk i detta sammanhang är enligt förbundet att betrakta

som ett systemfel.

Även Vägverket, Televerket och kommunala elverk m fl har en

mycket stor mängd väg- och trafikanordningar, utrustning m m som

berörs av förslaget att införa ifrågavarande självrisk. Det är

bra att samtliga dessa berörda nu också får tillfälle att lämna

synpunkter på förslaget.

Trafikförsäkringsföreningen sammanställer årligen de belopp

som utbetalas inom ramen för den aktuella

trafikskadeförsäkringen. Enligt Kommunförbundets uppfattning

borde detta material ha redovisats i förslaget och ingått i

remissmaterialet. Under 1991 utbetalades enligt föreningens

sammanställning drygt 20 Mkr till samtliga kommuner som ställt

krav på sådan försäkringsersättning.

Ett genomförande av förslaget innebär således en kraftig

kostnadsövervältring på kommunerna.

Med hänvisning till vad som ovan anförts motsätter sig Svenska

Kommunförbundet kraftigt att förslaget med självrisk på sakskada

genomförs.

Svenska elverksföreningen:

Elverksföreningen anser att den självrisk som föreslås i 16 §

endast skall avräknas i de fall sakskada inträffar på

trafikförsäkringspliktigt fordon.

Föreningen har full förståelse för de motiv som anges för

självrisk vid skadefall som innebär att den trafikförsäkrade

själv får svara för en viss del av skadan. De minskade

utbetalningar som försäkringsbolagen får genom självrisken bör

kunna nyttjas för premiesänkningar för trafikförsäkring.

Vid andra sakskador, t ex på elstolpe, kabelskåp etc drabbas

en tredje part, anläggningsägaren, som med sina anläggningar

inte ingår i det försäkringskollektiv trafikförsäkringen avser.

Denne anläggningsägare skulle således som utomstående part

drabbas av kostnader som bör täckas av det

trafikförsäkringspliktiga kollektivet om föreslagen självrisk

infördes för alla typer av sakskador.

Enligt föreningens uppfattning bör nämnda självrisk endast

avräknas vid sakskada som inträffar på trafikförsäkringspliktigt

fordon.

Trafikförsäkringsföreningen:

Föreningen -- som nu begränsar yttrandet till att avse endast

16 § -- finner det angeläget, att riksdagen beslutar i enlighet

med propositionens förslag och vi hänvisar i tillämpliga delar

till vad som tidigare anförts i gemensamt remissyttrande

1992-04-28 av Sveriges Försäkringsförbund, Folksam och

Trafikförsäkringsföreningen.

I Svenska Kommunförbundets skrift 1992-10-19 till lagutskottet

anges det, att föreslagen självrisk på ersättning för sakskada

genom okända motorfordon skulle medföra kraftigt ökade kostnader

för kommunerna. De beloppsökningar som angivits för Göteborg och

Stockholm är dock något missvisande, eftersom beloppen avser

totalt utgiven ersättning för år 1991 till dessa kommuner. Vid

föreslagen självrisknivå bortfaller åtskilliga smärre skador på

t.ex. obelysta gatustolpar m.m. medan dyrare skador på

belysningsstolpar, trafiksignaler, elskåp och liknande alltjämt

kommer att ersättas om än med reducering för självrisken.

Föreningen uppskattar att den sammanlagda årliga ersättningen

till kommunerna för aktuell skadekategori kommer att minska från

ca 20 Mkr till ca 5 Mkr. I förhållande till de kommunala

väghållningskostnaderna torde denna ersättningsminskning vara

ytterst marginell.

Jämfört med kommunerna berörs de statliga verken i betydligt

mindre utsträckning av föreslagen självrisk. Detta främst

beroende på lägre skadefrekvens. Den ersättningsminskning, som

kan komma att beröra de statliga verken, bör uppvägas av att

staten, som självförsäkrare av motorfordon, inte bidrar till

finansieringen av Trafikförsäkringsföreningens kostnader för

aktuell skadekategori. Detta har också framhållits av

finansinspektionen i remissyttrande över betänkandet "Risk- och

skadehantering i statlig verksamhet" (SOU 1992:40). Inspektionen

förordade att "staten som självförsäkrare bör, på ett sätt som

liknar det som gäller för koncessionerade försäkringsbolag,

svara för en skälig andel av de skador som förorsakas av okända

fordon".

Svenska Samernas Riksförbund (SSR):

Riksförbundet får inledningsvis notera att förbundet inte

tidigare beretts tillfälle redovisa synpunkter på propositionens

förslag, som i ett väsentligt avseende berör rennäringen,

nämligen förslaget att införa en självrisk på ersättning vid

sakskada, som vållats av okänt fordon. Förslaget omfattar bl.a.

ersättning för trafikdödad ren.

Antalet renkollisioner med smitning har under senare år kunnat

nedbringas till följd av den ordning som infördes att

försäkringstagaren inte gör någon bonusförlust. Denna särskilda

ordning infördes särskilt för att bryta trenden med ett tidigare

ökande antal smitningsfall. Ett genomförande av propositionens

förslag medför uppenbara risker att utvecklingen nu skulle gå i

fel riktning.

Förutom ekonomiska konsekvenser för berörda renägare finns här

frågeställningar av etisk karaktär. Det händer inte sällan att

renen inte dödas omedelbart vid olyckan utan senare måste

avlivas. Förblir föraren "okänd" kommer djuret att utsättas för

ytterligare lidande.

Denna skadetyp skiljer sig markant från de sakskador i övrigt

som beskrivs i propositionen och av trafikförsäkringsföreningen.

Vid en renkollision kan det inte gärna komma ifråga att det ska

vara något svårare bevisläge att konstatera att skadan har

orsakats av ett fordon.

Det är vidare inte praktiskt möjligt för renägarna/näringen

att försäkringsmässigt skydda sig mot denna skadetyp och på så

sätt mildra de ekonomiska konsekvenserna av en självrisk, som i

föreslagen nivå överstiger ersättningsbeloppet med 2--3 gånger.

För det fall att det skulle befinnas rimligt att införa en

självrisk för sakskador möter det inte några faktiska hinder att

undanta renar -- och djur i övrigt -- från en sådan ordning. Som

ovan framgår har det redan införts ett undantag i

bilförsäkringen när det gäller skador på renar. En liknande

ordning kan därför gälla även i förhållande till en självrisk.

Enligt riksförbundets mening föreligger alltså såväl

etiska/djurskyddsmässiga som ekonomiska och motsvarande skäl att

undanta skador på renar för det fall att en självrisk skall

införas vid sakskador som vållas av okända fordon.

Med hänsyn till frågans allvar, formerna för beredning och

inhämtande av synpunkter och på de skäl som ovan anförs

hemställer riksförbundet att lagutskottet -- om självrisk i

övrigt föreslås införd -- i föreslagen ändring av 16 §

trafikskadelagen undantar skador på renar.