Bet. 1992/93:LU37

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU37

Sjöfylleri

Innehåll

Sammanfattning

Motionen

Utskottet

Hemställan

1992/93

LU37

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett motionsyrkande om att

regeringen snabbt bör förelägga riksdagen förslag till regler om

promillegränser inom sjöfarten i enlighet med vad Väg- och

sjöfyllerikommittén föreslagit.

Utskottet avstyrker motionsyrkandet med hänvisning till att

kommitténs förslag bereds med skyndsamhet inom

regeringskansliet.

Motionen

1992/93:Ju641 av Gudrun Norberg och Sigge Godin (fp) vari

yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär att den snabbt

förelägger riksdagen en proposition byggd på Väg- och

sjöfyllerikommitténs betänkande i avsikt att förbättra

trafiksäkerheten till sjöss.

Utskottet

Trafiksäkerhetsfrågor har länge haft hög prioritet i vårt

land. Ett viktigt led i strävandena mot en säker och bra

trafikmiljö har varit att inskärpa att alkohol och trafik inte

hör ihop. För landtrafikens del har detta kommit till uttryck

genom att straffbestämmelserna om onykterhet i trafik successivt

skärpts och ansvarsområdet utvidgats. Den senaste skärpningen

skedde år 1990, då bl.a reglerna i lagen (1951:649) om straff

för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen) ändrades (prop.

1989/90:2, bet. JuU2, rskr. 106). Ändringarna, som trätt i kraft

den 1 juli 1990, innebär att trafiknykterhetsbrotten delats upp

i två grader, rattfylleri och grovt rattfylleri.

För sjötrafikens del infördes först år 1966 en uttrycklig

straffbestämmelse om trafikonykterhet. De nu gällande

bestämmelserna i sjölagen (1891:35 s. 1) om

trafiknykterhetsbrott till sjöss trädde i kraft den 1 juli 1991

(prop. 1990/91:128, bet. LU35).

Trafiknykterhetsbrottet indelas i två grader, sjöfylleri

(325§) och grovt sjöfylleri (325a§). För sjöfylleri skall

den dömas som framfört ett fartyg eller i övrigt på ett fartyg

fullgjort uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till

sjöss och därvid varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker

eller något annat medel att det kan antas att han inte på ett

betryggande sätt kunde utföra vad som därvid ålegat honom.

Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

gärningsmannen har varit avsevärt påverkad av alkohol eller

något annat medel, om den uppgift som gärningsmannen haft att

fullgöra varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets

egenskaper eller andra omständigheter eller om framförandet av

fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss.

Straffskalan för sjöfylleri är böter eller fängelse i högst sex

månader och för grovt sjöfylleri fängelse i högst ett år.

Det kan således konstateras att sjölagen i motsats till

trafikbrottslagen och järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) inte

innehåller några promillegränser. Frågan om införande av

sådana gränser också för sjötrafiken övervägdes i samband med

1991 års lagändringar. I propositionen gjordes emellertid

bedömningen att det då inte fanns ett tillräckligt

beslutsunderlag för ett sådant förslag. Departementschefen ansåg

det samtidigt angeläget att frågan snarast blev föremål för

förnyade överväganden och att en utredning därför borde få i

uppdrag att överväga promilleregler också till sjöss.

Utskottet delade i sitt av riksdagen godkända betänkande

departementschefens uppfattning att det då saknades ett

tillräckligt beslutsunderlag för att bestämmelser om

promilleregler skulle kunna införas i sjölagen. Med hänsyn till

vad som anförts i propositionen utgick utskottet från att

direktiven för utredningen på området skulle komma att utformas

så att arbetet inriktades på frågan om en promillereglering. En

lagstiftning om promillegränser till sjöss är emellertid,

fortsatte utskottet, förenad med åtskilliga svårigheter, vilka

bl.a. har samband med att förhållandena till sjöss i väsentlig

mån avviker från dem till lands. Utskottet påpekade att

sjölagens trafiknykterhetsbestämmelse har ett betydligt mer

vidsträckt tillämpningsområde än trafikbrottslagens. Det var

enligt utskottet varken lämpligt eller motiverat att regler om

promillegränser fick omfatta samtliga fartyg i sjölagens mening

eller alla de ombordvarande som den nuvarande

trafiknykterhetsbestämmelsen kan tillämpas på. Också andra

skillnader mellan trafikförhållandena till lands och till sjöss

måste beaktas liksom övervaknings- och kontrollaspekterna.

Åtskilliga avgränsningsproblem måste alltså enligt utskottet

lösas innan sjölagen kunde tillföras bestämmelser om

promillegränser. Med hänvisning till vad utskottet anfört om

inriktningen av utredningsarbetet rörande promilleregler

avstyrkte utskottet ett antal motioner med önskemål om införande

av sådana regler för sjöfarten.

I början av år 1992 tillkallades en parlamentariskt sammansatt

kommitté med uppdrag att göra en utvärdering av bestämmelserna

om grovt rattfylleri och frågan om införande av gränsvärden för

alkoholkoncentrationen till sjöss. Kommittén, som antog namnet

Väg- och sjöfyllerikommittén (Ju 1992:03), presenterade

nyligen resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU 1992:131)

Grovt rattfylleri och Sjöfylleri.

Vad gäller sjöfylleridelen har kommittén inte ansett sig böra

föreslå införandet av något nedre gränsvärde för

alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften.

Straffbarheten får enligt kommittén som hittills prövas genom

s.k. klinisk bedömning. Kommittén förutsätter dock att den

nedre straffbarhetsgränsen för alkoholpåverkan i vägtrafiken --

0,2 promille alkohol i blodet eller motsvarande alkoholhalt i

utandningsluften -- kommer att få inflytande på den maritima

straffrättskipningen.

Kommittén har däremot ansett att det är både möjligt och

lämpligt att genom ett övre gränsvärde bestämma vad som

skall straffas som grovt sjöfylleri. Gränsvärdet skall vara

detsamma som för grovt rattfylleri, nämligen 1,0 promille

alkohol i blodet eller 0,50 milligram per liter utandningsluft.

För att brottet skall anses som grovt måste det emellertid också

begås i en syssla som efter omständigheterna ställde höga krav

på gärningsmannen. Gränsvärdet föreslås alltså utgöra en av de

omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om

ett sjöfylleri är grovt.

Enligt motion Ju641 av Gudrun Norberg och Sigge Godin (fp)

bör, genom att Väg- och sjöfyllerikommitténs lagförslag är

utarbetade och har ett brett politiskt stöd, ett

regeringsförslag på grundval av förslaget snabbt kunna

föreläggas riksdagen i avsikt att förbättra trafiksäkerheten

till sjöss.

Utskottet har erfarit att Väg- och sjöfyllerikommitténs

betänkande är föremål för remissbehandling och att remisstiden

utgår den 3 maj 1993. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att

departementschefen i Justitiedepartementets bilaga till årets

budgetproposition aviserat att kommitténs förslag efter

remissbehandlingen skyndsamt kommer att behandlas av regeringen,

anser utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av

motion Ju641 yrkande 2 inte är påkallad.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju641 yrkande 2.

Stockholm den 23 mars 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt

Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bertil Persson (m),

Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Hans Stenberg

(s), Stig Rindborg (m), Lennart Fridén (m), Per Erik Granström

(s), Stina Eliasson (c) och Lars Stjernkvist (s).