Bet. 1992/93:LU38

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU38

Ändringar i konsumentkreditlagen

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

1992/93

LU38

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner, vari begärs

ändringar i konsumentkreditlagen i skilda hänseenden, nämligen

utökade möjligheter till ränteändring, reglering av

marknadsföring av krediter och reglering av leasingavtal till

privatkonsumenter.

I ärendet har inkommit skrivelser från Finansinspektionen,

Svenska bankföreningen, AB Spintab, Sveriges försäkringsförbund

och Sveriges trähusfabrikers riksförbund.

Vidare har i samband med behandlingen av ärendet en hearing

ägt rum inför utskottet den 16 mars 1993 med företrädare från

Justitiedepartementet, Finansinspektionen, Konsumentverket,

Svenska bankföreningen och Sveriges försäkringsförbund.

Utskottet förordar med anledning av en motion (m, s) dels ett

tillägg i 11§ konsumentkreditlagen som innebär att

bostadsinstituten ges möjlighet att bestämma räntan för

långfristiga krediter på villkorsändringsdagen till motsvarande

nyutlåningsränta, dels ett tillkännagivande om att en utökad

möjlighet att använda referensränta bör införas.

Utskottet avstyrker bifall till de två övriga motionerna.

Motionerna

1992/93:L702 av Rose-Marie Frebran (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om reglering av marknadsföring av krediter.

1992/93:L708 av Tom Heyman och Lisbet Calner (m, s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att 11 § konsumentkreditlagen ändras så att

det principiella förbudet mot fri ändring av räntesatsen utgår.

1992/93:L709 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lagreglering av leasingavtal till

privatkonsumenter.

Utskottet

Inledning

Utskottet behandlar i förevarande betänkande tre motioner från

den allmänna motionstiden i vilka det begärs ändringar i

konsumentkreditlagen i olika hänseenden. De i motionerna begärda

ändringarna rör frågor om ränteändring, reglering av

marknadsföring av krediter och reglering av leasingavtal till

privatkonsumenter.

I ärendet har inkommit skrivelser från Finansinspektionen,

Svenska bankföreningen, AB Spintab, Sveriges försäkringsförbund

och Sveriges trähusfabrikers riksförbund.

Vidare har i samband med behandlingen av ärendet en hearing ägt

rum inför utskottet den 16 mars 1993 med företrädare från

Justitiedepartementet, Finansinspektionen, Konsumentverket,

Svenska bankföreningen och Sveriges försäkringsförbund.

Utskottet behandlar nedan -- efter en redovisning av allmän

bakgrund -- de olika motionsyrkandena under skilda rubriker.

Allmän bakgrund

Riksdagen beslutade våren 1992 att anta en ny

konsumentkreditlag, som trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop.

1991/92:83, bet. LU28, rskr. 319). Syftet med den nya lagen var

främst att åstadkomma en anpassning till EG:s regelsystem om

konsumentkrediter. Genom denna anpassning har konsumenterna fått

ett förstärkt skydd när det gäller de s.k. fristående

krediterna, dvs. lån och andra krediter som saknar direkt

samband med ett särskilt köp eller en viss tjänst. Lagen

innehåller också regler som begränsar kreditgivarens rätt att

höja räntan under löpande avtal. Förutsättningarna för

räntehöjningar skall preciseras i avtalet, och räntan får höjas

bara som en följd av vissa slag av kostnadsökningar. Också

kreditgivarens möjligheter att säga upp kreditavtalet till

betalning i förtid har inskränkts. Konsumenten har å sin sida

rätt att betala sin skuld tidigare än enligt avtalet.

Kreditgivaren får inte ta ut någon särskild ersättning av

konsumenten vid förtidsbetalning, utom i de fall när avtalet

löper med bunden ränta. Konsumenten har vidare ett bättre skydd

än tidigare i sådana fall då det förekommer flera parter på

näringssidan. Om konsumenten av misstag betalar till fel

näringsidkare, får han normalt ändå tillgodoräkna sig

betalningen.

Marknadsföring av krediter

I motion L702 av Rose-Marie Frebran (kds) riktas kritik mot

att konsumentkreditlagen inte innehåller några klara regler för

marknadsföring av krediter. Enligt motionären kan varken det i

konsumentkreditlagen angivna kravet på god kreditgivningssed

eller marknadsföringslagens generalklausul om otillbörlig

marknadsföring anses tillräckligt för att hindra oetiska

förfaranden. Kreditgivarna har, enligt motionären, inte visat

sådan återhållsamhet och måttfullhet när det gäller erbjudande

av krediter som är önskvärd. Motionären anser att det bör vara

förbjudet för kreditgivare att tillhandahålla en handling för

ansökan eller avtal om kredit utan att mottagaren har

efterfrågat krediten. Mot bakgrund av det anförda begärs i

motionen att regeringen skall framlägga förslag om tydliga

regler för marknadsföring av krediter i konsumentkreditlagen.

Utskottet vill med anledning av motionen erinra om att ett

motionsyrkande med samma syfte behandlades av utskottet under

våren 1992 samband med behandlingen av förslaget till ny

konsumentkreditlag (se bet. 1991/92:LU28). Utskottet

konstaterade därvid att i den till grund för propositionen

liggande departementspromemorian (Ds 1990:84) Ny

konsumentkreditlag föreslogs ett sanktionerat förbud mot

tillhandahållande av ansökningsformulär för kredit i vissa

sammanhang. Undantag från förbudet föreslogs gälla för det fall

att konsumenten efterfrågade krediten eller tillhandahållandet

skedde i lokaler som disponeras av kreditgivaren eller den som

förmedlar krediten. Förslaget motiverades främst med behovet av

regler för att motverka överskuldsättningen. I propositionen

framhöll emellertid föredragande statsrådet att det enligt

hennes mening inte behövdes några särskilda

lagstiftningsåtgärder för att motverka överskuldsättning. I

propositionen anfördes vidare att det föreslagna förbudet mot

tillhandahållande av ansökningsformulär skulle medföra betydande

konkurrensnackdelar för exempelvis postorderföretag, som har sin

huvudsakliga kundkontakt medelst postbefordran. Nackdelar i

konkurrenshänseende kunde också tänkas uppkomma för svenska

kreditgivare i förhållande till utländska kreditgivare.

Ytterligare nackdelar med förslaget var enligt propositionen de

svårlösta tillämpningsproblem som skulle uppkomma. Slutsatsen i

propositionen blev att det inte borde införas något förbud mot

att i vissa sammanhang tillhandahålla ansökningsformulär för

kredit.

Utskottet delade den i propositionen framförda uppfattningen

att något direkt förbud mot tillhandahållande av

ansökningsformulär då inte borde införas. Utskottet framhöll

dock att frånvaron av ett direkt förbud inte innebär att det

blir fritt fram för oseriös marknadsföring. I och med att en

särskild regel om näringsidkarens allmänna skyldigheter införs

skall näringsidkaren vara skyldig att iaktta "god

kreditgivningssed" i sitt förhållande till konsumenten. Häri

ligger, framhöll utskottet, att kreditgivaren både inför ett

kreditavtal och medan avtalet gäller skall handla omdömesgillt

och ansvarsfullt mot konsumenten. Genom kravet på god

kreditgivningssed ställs således vissa anspråk också på

kreditgivarens marknadsföring. Bestämmelsen bör ses som en

särskild markering av kravet på god sed vid marknadsföring av

krediter vid sidan av det mer generella ansvar som åläggs

näringsidkaren genom regeln om otillbörlig marknadsföring i 2 §

marknadsföringslagen. Kravet på god kreditgivningssed får i

detta sammanhang anses innefatta att näringsidkaren är skyldig

att iaktta viss återhållsamhet och måttfullhet i sin

marknadsföring. En kredit får exempelvis inte framställas på ett

sätt som är ägnat att missleda konsumenten i fråga om de

ekonomiska konsekvenserna av krediten. Även sådan marknadsföring

som framställer krediten som en helt bekymmersfri lösning på

kundens eventuella ekonomiska problem får anses strida mot god

sed. Detsamma gäller sådan marknadsföring som lockar kunden att

fatta ett oöverlagt beslut om att binda sig för krediten. Enligt

utskottets mening bör ett grundläggande synsätt vid

kreditgivning vara att initiativet till att söka kredit skall

ligga hos konsumenten.

Utskottet underströk vidare att marknadsföring av krediter i

princip bör vara neutral, eller med andra ord bör det överlåtas

åt konsumenten själv att avgöra i vad mån krediten är förmånlig

för honom. Det sagda innebär dock inget hinder mot att

fördelarna med en kredit jämfört med andra krediter framhålls på

ett sakligt sätt.

Utskottet erinrade också om att marknadsföring som står i

strid med god kreditgivningssed samtidigt ofta torde innefatta

otillbörlig marknadsföring enligt 2 § marknadsföringslagen, och

således blir regelsystemet i den lagen tillämpligt. Det innebär

att Marknadsdomstolen på talan av Konsumentombudsmannen kan

förbjuda näringsidkaren vid vite att fortsätta med

marknadsföringen i fråga (2 och 5 §§ marknadsföringslagen).

Utskottet finner inte nu -- endast tre månader efter den nya

lagens ikraftträdande -- skäl att frångå sin ovan redovisade

uppfattning och förorda en särskild reglering av marknadsföring

av krediter. I den mån den framtida utvecklingen skulle utvisa

att behov av någon sådan reglering föreligger utgår utskottet

från att regeringen vidtar erforderliga åtgärder. Med det

anförda avstyrker utskottet bifall till motion L702.

Ränteändring

Genom den nya konsumentkreditlagen har kreditgivarens rätt att

höja räntan under löpande avtalsperiod begränsats. Enligt 11§

skall förutsättningarna för ändringar i räntesatsen anges i

avtalet, och räntan får höjas endast som en följd av vissa i

lagen angivna händelser, nämligen kreditpolitiska beslut, ökade

upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra

kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse

när avtalet ingicks. Vidare är kreditgivaren skyldig att

tillämpa avtalsvillkor om ränteändringar på samma sätt till

konsumentens fördel som till hans nackdel. Dessutom är

kreditgivaren skyldig att underrätta konsumenten om beslutade

ränteändringar.

I motion L708 av Tom Heyman (m) och Lisbet Calner (s)

framhålls att bestämmelsen i 11§ konsumentkreditlagen fått en

-- framför allt för bostadsfinansieringen -- olycklig utformning

som i vissa fall leder till ett försämrat konsumentskydd.

Anledningen till att konsumentskyddet försämras är enligt

motionärerna följande. Före år 1990 använde bostadsinstituten i

sin bundna utlåning skuldebrev enligt vilka kredittagaren erhöll

en kredit med en löptid om i allmänhet 5 eller 10 år. Krediten

var emellertid baserad på en betydligt längre amorteringstid,

som vanligen uppgick till 30 eller 40 år. Kreditgivarens avsikt

var normalt att vid kredittidens slut förnya krediten. En

förnyelse av krediten skedde på så sätt att kreditgivaren

aviserade kredittagaren om att den befintliga krediten skulle

upphöra och att kredittagaren hade möjlighet att teckna ny

kredit. Vid förlängning tecknades nytt skuldebrev och ny

pantsättning gjordes. Detta system medförde stora administrativa

kostnader för kreditgivaren och även besvär för kredittagaren.

Mot denna bakgrund började instituten år 1990 att använda en ny

typ av skuldebrev. Enligt den nya typen motsvarar kreditens

löptid redan från början den tänkta amorteringstiden, dvs.

30--40 år. Räntan för krediten binds för en viss bestämd tid,

villkorsperiod, som exempelvis är 2 eller 5 år, och dagen för en

ny sådan period kallas villkorsändringsdag. På

villkorsändringsdagarna har räntan på krediten anpassats till

den för nyutlåning gällande nivån. Med den nuvarande

utformningen av 11§ råder enligt motionärerna stor osäkerhet

huruvida räntesatsen på villkorsändringsdagen kan ändras till

nyutlåningsräntan för motsvarande krediter. Kreditinstituten har

därför ansett sig tvungna att återgå till den tidigare tekniken

med skuldebrev med kortare löptider, vilket medför ökade

administrativa kostnader och ytterst högre priser för

konsumenterna.

Utformningen av 11§ har enligt motionärerna också medfört

problem när det gäller försäkringsbolagens utlåning. Bolagens

verksamhet skiljer sig nämligen från övrig utlåningsverksamhet

eftersom utlåningen inte finansieras med någon egentlig

upplåning utan bara är ett av flera sätt för bolagen att

förvalta eget och försäkringstagarnas kapital. Räntenivån

bestäms av alternativa placeringar i statsskuldväxlar och

obligationer. Med en strikt tillämpning av 11§ är det enligt

motionärerna tveksamt om bolagen kan höja räntesatsen för sin

utlåning vid ränteändringar på statsskuldväxlar och

obligationer. Denna osäkerhet kan enligt motionärerna leda till

att försäkringsbolagen inte anser sig kunna tillhandahålla långa

krediter till rörlig ränta i fortsättningen. En sådan utveckling

skulle vara olycklig ur konkurrenssynpunkt och till men för

konsumenterna.

Sammanfattningsvis anser motionärerna att 11§ har utformats

så att i realiteten en prisreglering har införts på en i övrigt

avreglerad marknad, vilket står i strid med lagstiftarens

intentioner. Enligt motionärerna bör bestämmelsen utformas så

att det principiella förbudet mot fri ändring av räntesatsen

utgår, och i motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet

härmed.

Under utskottets beredning av ärendet har liknande önskemål

framförts i skrivelser från Finansinspektionen, Svenska

bankföreningen, AB Spintab, Sveriges försäkringsförbund och

Sveriges trähusfabrikers riksförbund.

Utskottet tar till en början upp frågan om ränteändring när

det gäller långfristiga krediter för bostadsändamål. Såväl i

motionen som i inkomna skrivelser framhålls att osäkerhet råder

huruvida bostadsinstituten på villkorsändringsdagen kan

fastställa räntan för krediten till nyutlåningsräntan för

motsvarande form av kredit.

Enligt utskottets mening kan en räntehöjning på

villkorsändringsdagen till nyutlåningsräntan för motsvarande

krediter med nuvarande lagreglering göras endast i den mån som

nyutlåningsräntan fastställts enbart med hänsyn till ökade

upplåningskostnader eller till andra kostnadsökningar som inte

skäligen kunde förutses vid kreditavtalets ingående. Om

kreditinstituten däremot genom nyutlåningsräntan också ökat sin

marginal får en motsvarande höjning inte tillämpas på

villkorsändringsdagen för långfristiga krediter.

Frågan om möjligheterna att ändra räntan på

villkorsändringsdagen för långfristiga krediter aktualiserades

redan i samband med behandlingen av förslaget till ny

konsumentkreditlag med anledning av skrivelser från AB Spintab

och Stadshypotek. Utskottet var dock inte då berett att förorda

någon särreglering med fri räntesättning på

villkorsändringsdagen för ifrågavarande krediter. Frågan har

emellertid nu kommit i ett delvis annat läge. Det har nämligen

visat sig att bostadsinstituten mot bakgrund av rådande

rättsläge alltmer återgår till den före år 1990 gällande

skuldebrevstypen med kortare löptider på exempelvis fem år. I

det allt övervägande antalet kreditavtal av denna typ beviljas

visserligen kredittagaren en ny kredit vid avtalstiden slut, men

räntan för den nya krediten kan bestämmas fritt.

Enligt utskottets mening är avsikten vid kreditgivning för

bostadsändamål i allmänhet att tillgodose ett långfristigt

finansieringsbehov. För konsumenten måste det också vara

fördelaktigt att redan vid kreditavtalets ingående veta att

krediten beviljas på 30--40 år. Det kan visserligen hävdas att

en kredittagare som har en kortare kredit på exempelvis fem år

har full frihet att vid avtalstidens slut vända sig till en

annan kreditgivare som erbjuder en lägre ränta. För att

kredittagaren i den situationen inte skall tvingas att själv

återbetala sin skuld måste han dock en viss tid före

avtalstidens slut ha ansökt om kredit hos en annan kreditgivare

och fått denna beviljad. Samma förhållande råder

också vid en långfristig kredit på 30--40 år om kredittagaren

säger upp krediten till villkorsändringsdagen. Mot denna

bakgrund kan utskottet konstatera att det för

konsumenten/kredittagaren i praktiken inte skulle innebära någon

skillnad ur räntesynpunkt om konsumenten har en kortfristig

kredit och vid avtalstidens slut beviljas en ny kredit med fri

räntesättning eller om konsumenten har en långfristig kredit och

räntan på villkorsändringsdagen bestäms fritt.

Utskottet vill också framhålla att ett system med kortfristiga

krediter medför ökade administrativa kostnader, bl.a. genom att

ett nytt skuldebrev skall tecknas och en ny pantsättning skall

göras. Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att

övertygande skäl talar för att bostadsinstituten nu bör ges

möjlighet att bestämma räntan för långfristiga krediter på

villkorsändringsdagen till samma nivå som tillämpas på nya

krediter av motsvarande slag. Utskottet vill emellertid

framhålla vikten av att en kredittagare med långfristig kredit

i god tid före villkorsändringsdagen underrättas härom och

samtidigt informeras om att den nya räntan kommer att motsvara

nyutlåningsräntan vid den aktuella tidpunkten. Härigenom skulle

kredittagaren ges en berättigad möjlighet att överväga ett byte

av kreditgivare. Den i 13§ konsumentkreditlagen reglerade

informationsskyldigheten innebär visserligen att kreditgivaren

skall lämna underrättelse om beslutad ränteändring senast när

ändringen börjar gälla. Såsom uttalades i specialmotiveringen

till sistnämnda bestämmelse i propositionen anger bestämmelsen

endast minimiföreskrifter för informationen. God

kreditgivningssed kan i vissa situationer ställa större krav på

kreditgivarens informationsskyldighet.

Med anledning av motion L708 i nu behandlad del förordar

utskottet sålunda ett tillägg i 11§ konsumentkreditlagen av

ovan redovisad innebörd.

När det sedan gäller den i motionen upptagna frågan om

ränteändring för sådana krediter som försäkringsbolagen

tillhandahåller till rörlig ränta vill utskottet framhålla

följande.

I propositionen med förslag till en ny konsumentkreditlag

övervägdes frågan om att anknyta kreditgivares

ränteändringsmöjligheter till en referensränta. I den till grund

för propositionen liggande departementspromemorian (Ds 1990:94)

Ny konsumentkreditlag föreslogs nämligen en regel med

obligatorisk referensränta av innebörd att kreditgivare skulle

få ändra räntan endast som en följd av förändringar i det

allmänna ränteläget, uttryckt i någon referensränta. Med

referensränta avsågs en ränta som kreditgivaren saknar

inflytande över, såsom exempelvis diskontot, räntan för

statsskuldväxlar och räntan på statsobligationer. I

propositionen konstaterades emellertid att starka argument mot

promemorieförslaget framförts under remissbehandlingen.

Sammanfattningsvis hade därvid anförts att det inte går att

bestämma en referensränta på ett sådant sätt att den avspeglar

de faktiska upplåningskostnaderna, eftersom kreditinstitutens

upplåning sker på olika marknader, såväl inhemska som utländska,

i syfte att uppnå så förmånliga upplåningsvillkor som möjligt.

Förslaget skulle därmed innebära en ökad ränterisk för

instituten, vilket i sin tur skulle medföra ökade kostnader för

kredittagarna. För att undgå ränterisken skulle kreditinstituten

tvingas begränsa sin upplåning till enstaka förutbestämda

marknader, vilket skulle leda till dyrare krediter för

konsumenterna. Slutsatsen i propositionen blev att olägenheterna

med en obligatorisk referensränta var så stora att förslaget

inte borde genomföras. I stället föreslogs den

ovan redovisade bestämmelsen i 11§. I propositionen framhölls

dock att det står fritt för varje kreditgivare att som ett

alternativ erbjuda krediter där räntan knyts till en

referensränta. Om sådana krediter erbjuds och konsumenterna har

intresse härav kan denna typ av krediter på sikt bli ett

konkurrenskraftigt alternativ.

Utskottet kan konstatera att möjligheten för kreditgivare att

erbjuda rörliga krediter där räntan knyts till en referensränta

också måste innefatta en möjlighet att ändra räntan på krediten

i samband med ändringar i referensräntan. Den nuvarande

bestämmelsen i 11§ torde emellertid begränsa möjligheten till

sådan ränteändring på krediten. Såsom ovan redovisats finns det

flera olika räntor som kan användas som referensräntor. Det

väsentliga är att det rör sig om räntor som kreditgivaren saknar

inflytande över. För exempelvis försäkringsbolag, som saknar

egentliga upplåningskostnader, kan det finnas skäl att knyta sin

utlåning till en referensränta. En möjlighet att använda

referensränta skulle enligt utskottets mening kunna medföra ett

ökat utbud av krediter till rörlig ränta och således öka

konkurrensen på kreditmarknaden. Utskottet anser också att en

sådan möjlighet snarare skulle innebära fördelar än nackdelar ur

konsumentsynpunkt. Enligt utskottets mening finns det dock skäl

att ytterligare överväga huruvida en uttrycklig regel om rätt

till ränteändring vid användning av referensränta bör införas.

Utskottet förordar därför att riksdagen med anledning av motion

L708 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Leasing till privatkonsumenter

I motion L709 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) framhålls

att olika former av leasingavtal under senare år har vuxit fram

i konsumentsammanahang. Dessa nya former är, framhåller

motionärerna, till sin karaktär att jämställa med kreditköp.

De har emellertid inte inordnats under konsumentkreditlagens

bestämmelser, och konsumenten står därmed utan det skydd som

lagen ger. Detta förhållande är enligt motionärerna

otillfredsställande, och behovet av lagstiftning är angeläget.

Motionärerna begär därför -- i första hand -- en omedelbar

ändring i konsumentkreditlagen av innebörd att leasingavtal till

privatkonsumenter skall betraktas som kreditköp i lagens mening.

Om en sådan ändring skulle bedömas mindre lämplig begär

motionärerna att en lag med särskilda bestämmelser om uthyrning

av vara till konsumenter övervägs.

Utskottet vill med anledning härav erinra om att den år 1988

tillsatta leasingutredningen (Ju 1988:01) enligt sina direktiv

(dir. 1988:15) skall analysera konsumentskyddsaspekterna vid

s.k. finansiell leasing. I direktiven nämns särskilt att

utredaren bör belysa gränsdragningsproblemen mellan finansiell

leasing och kreditköp. Leasingutredningen väntas avge sitt

slutbetänkande under innevarande år. Enligt utskottets mening

bör en utvidgning av konsumentskyddet vid leasing anstå i

avvaktan på leasingutredningens arbete. Motion L709 bör således

inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande marknadsföring av krediter

att riksdagen avslår motion 1992/93:L702,

2. beträffande ränteändring

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:L708 dels

antar det av utskottet i bilaga 1 framlagda förslaget till

lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830), dels som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört

om referensränta,

3. beträffande leasing till privatpersoner

att riksdagen avslår motion 1992/93:L709.

Stockholm den 30 mars 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe

Andréasson(s), Bengt Harding Olson(fp), Inger Hestvik(s),

Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad(s), Bertil Persson (m),

Gunnar Thollander(s), Richard Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg

(m), Carin Lundberg (s) och Per Erik Granström.

Förslag till

Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 11 § konsumentkreditlagen

(1992:830) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §

Förutsättningarna för ändringar i räntesatsen skall anges i

avtalet.

Räntesatsen får Räntesatsen får

ändras till konsumentens ändras till konsumentens

nackdel endast i den nackdel endast i den

utsträckning som det utsträckning som det

motiveras av kreditpolitiska motiveras av kreditpolitiska

beslut, ökade beslut, ökade

upplåningskostnader för upplåningskostnader för

kreditgivaren eller andra kreditgivaren eller andra

kostnadsökningar som kostnadsökningar som

kreditgivaren inte skäligen kreditgivaren inte skäligen

kunde förutse när kunde förutse när

avtalet ingicks. avtalet ingicks. Vid kredit

för bostadsändamål

med en sammanlagd löptid av

minst 30 år och med en

ränta som är bunden

under viss del av avtalstiden,

minst tre månader, har dock

kreditgivaren, om han har

gjort förbehåll om det i

avtalet, rätt att vid

utgången av en sådan del

av avtalstiden ändra

räntan så att den

motsvarar den ränta som

kreditgivaren vid den

tidpunkten allmänt

tillämpar för nya

krediter av motsvarande slag.

Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om

ränteändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till

hans nackdel.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1993. Äldre föreskrifter

gäller dock i fråga om kreditavtal som har ingåtts före

ikraftträdandet.