Bet. 1992/93:LU4

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU04

Inseminationsverksamheten i Sverige

Innehåll

Sammanfattning

Motionen

Utskottet

Hemställan

Bilaga

1992/93

LU4

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en motion som tar upp frågor

rörande inseminationsverksamheten.

Motionen har remissbehandlats. Yttranden har avgivits av

Socialstyrelsen, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala

universitet, Svenska kyrkans centralstyrelse, Rädda barnen,

Sveriges läkarförbund, Stockholms socialnämnd, Riksförbundet

BRIS och Riksförbundet för sexuellt likaberättigande.

Remissvaren har tagits in som bilaga till betänkandet.

Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Motionen

1991/92:L425 av Barbro Westerholm (fp), vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om information om inseminationslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av inseminationslagen med

hänsyn till att insemination av ensamstående och lesbiska

kvinnor förekommer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utredning med syfte att få fram förslag

på hur de aktuella barnens rättsliga trygghet skall kunna

förbättras,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utredning som följer upp hur det gått

för barn som blivit till genom insemination.

Utskottet

Gällande rätt

Med insemination avses införande av sperma i en kvinna på

konstlad väg. Genom lagen (1984:1140) om insemination, som

trädde i kraft den 1 mars 1985, lagreglerades

inseminationsverksamheten för första gången (prop. 1984/85:2, LU

10). Samtidigt infördes i 1 kap. föräldrabalken en ny

bestämmelse som reglerar faderskapet till barn som har

tillkommit genom insemination.

Enligt lagen om insemination får sådan behandling utföras

endast på en kvinna som är gift eller som bor tillsammans med en

man under äktenskapsliknande förhållanden. Som en ytterligare

förutsättning gäller att mannen skriftligen skall ha samtyckt

till inseminationen.

Den nya bestämmelsen i 1 kap. föräldrabalken innebär att ett

barn som har tillkommit genom insemination med samtycke av

moderns make eller annan man som bodde tillsammans med henne

under äktenskapsliknande förhållanden får samma rättsliga

ställning i förhållande till denne som om barnet hade kommit

till på naturlig väg. Denne man skall alltså anses som barnets

rättslige fader.

Insemination med användande av sperma från någon annan man än

kvinnans make eller sambo (s. k. givarinsemination) får utföras

endast på allmänt sjukhus och under överinseende av läkare med

specialistkompetens i gynekologi och obstetrik. Innan en

givarinsemination får utföras skall läkaren pröva om det med

hänsyn till makarnas eller sambornas medicinska, psykologiska

och sociala förhållanden är lämpligt att en insemination äger

rum. En ytterligare förutsättning är att det kan antas att det

blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden. De

bedömningar som sålunda skall föregå ett medgivande till

givarinsemination åvilar ytterst den ansvarige läkaren. Det är

också denne som har att välja en lämplig spermagivare. Vid det

valet får inte några mera speciella önskemål om givarens

egenskaper eller kvaliteter i övrigt tillgodoses.

Ett barn som har tillkommit genom insemination har, sedan det

uppnått tillräcklig mognad, en ovillkorlig rätt att få del av de

uppgifter om spermagivaren som har antecknats i en för ändamålet

särskilt upprättad journal. Dessa uppgifter skall bevaras i

minst sjuttio år. Socialnämnd har ålagts en skyldighet att på

begäran biträda barnet med att skaffa fram uppgifter om givaren.

Frågan om barnets rätt att bli informerat om hur det har kommit

till är inte reglerad i lagen. I förarbetena är den dock

utförligt diskuterad. Där framhålls vikten av öppenhet och det

förutsätts att barn som har tillkommit genom givarinsemination

vid en lämplig tidpunkt informeras om detta av sina föräldrar.

Lagen innehåller förbud mot införsel i landet av fryst sperma

utan Socialstyrelsens tillstånd. Enligt en straffbestämmelse kan

den som vanemässigt eller för att bereda sig vinning utför

insemination i strid mot lagen dömas till böter eller fängelse i

högst sex månader. Detsamma gäller den som under sådana

förhållanden tillhandahåller sperma för insemination.

Motionsmotivering

I motion 1991/92:L425 anför Barbro Westerholm (fp) att den

långa väntetiden för insemination till en del har tillskrivits

förhållandet att givarnas anonymitet inte är skyddad. Hon anser

det emellertid tveksamt om detta är det verkliga skälet och

framhåller -- mot bakgrund av att tillgången på donatorer

varierar över landet -- att den verkliga orsaken kan vara det

sätt på vilket man informerar om insemination och om donatorns

ställning.

Under hänvisning till studier om hur adoptionsbarn och

inseminationsbarn har reagerat när de fått information om sitt

ursprung, framhåller motionären att det är viktigt att det

lämnas korrekt information om skälen bakom lagens utformning

till donatorerna, till de barnlösa paren och inte minst till

hälso- och sjukvårdens personal.

Enligt motionären saknas det nästan helt dokumenterade svenska

erfarenheter om inseminationsbarnens och deras föräldrars

situation. En uppföljning bör därför göras, eftersom resultatet

av en sådan undersökning är avgörande för vilka råd som bör ges

inför inseminationer i framtiden.

Motionären pekar på att insemination visserligen får utföras

endast på en kvinna som lever i ett stabilt heterosexuellt

förhållande, men att det trots allt är helt klart att

insemination utförs även på ensamstående heterosexuella och på

lesbiska kvinnor. Omfattningen av denna verksamhet är dock inte

känd. Endast den som vanemässigt eller för ekonomisk vinnings

skull medverkar vid sådana inseminationer kan straffas. Med

hänsyn till att insemination av ensamstående och lesbiska

kvinnor förekommer oavsett vad lagen säger bör reglerna ses

över.

Inseminationsbarn till ensamstående och lesbiska kvinnor

registreras som faderlösa, om modern inte vill uppge donatorns

identitet. Därför uppstår problem med bidragsförskott, och en

lesbisk partner kan inte få ersättning när hon vill ställa upp

och ta del av vårdnaden av barnen. Om modern skulle avlida

hamnar barnen i en otrygg situation därför att det inte finns

något som säger att den lesbiska partnern skulle få vårdnaden i

den situationen. Av dessa skäl bör enligt motionären en

utredning genomföras med syfte att få fram förslag om hur dessa

barns rättsliga trygghet skall kunna förbättras.

Remissyttranden

På lagutskottets begäran har yttranden över motion L425

avgetts av Socialstyrelsen, Juridiska fakultetsstyrelsen vid

Uppsala universitet, Svenska kyrkans centralstyrelse, Rädda

barnen, Sveriges läkarförbund, Stockholms socialnämnd,

Riksförbundet BRIS och Riksförbundet för sexuellt

likaberättigande, RFSL. Statens medicinsk-etiska råd och

Sveriges advokatsamfund har avstått från att yttra sig.

Socialstyrelsen anser att frågan om information till

donatorer, barnlösa par samt sjukvårdspersonal har behandlats

mycket ingående i styrelsens föreskrifter och allmänna råd

(SOSFS 1987:6) om inseminationer och att ytterligare åtgärder

därför inte behövs. Styrelsen ser det som värdefullt med en

uppföljning av barnens och föräldrarnas situation, men styrelsen

framhåller att en sådan undersökning kan bli svår att genomföra

och att det ännu endast är ett fåtal barn som har fötts efter

givarinsemination. Socialstyrelsen avstyrker motionärens förslag

när det gäller en översyn av lagen med avseende på insemination

av ensamstående och lesbiska kvinnor och framhåller att av

hänsyn till barnet bör sådan insemination även i fortsättningen

vara förbjuden. Även skapandet av ett särskilt rättsligt skydd

för barn som tillkommit genom insemination och som registreras

som faderlösa avstyrks av styrelsen, som framhåller att barn som

bor tillsammans med en biologisk förälder och dennes partner är

i samma situation om den biologiske föräldern dör, oavsett om

paret är gifta, samboende, heterosexuella eller homosexuella.

Det är inte självklart att partnern blir barnets vårdnadshavare,

och härvid sker en prövning av en homosexuell partners

lämplighet på samma sätt som för andra partner. Om den andre

biologiske föräldern ansöker om vårdnaden skall denne i första

hand utses till vårdnadshavare, om inte annan person är

lämpligare. Upprättande av särskilda rättsregler i dessa fall

skulle kunna ses som att samhället accepterar insemination mot

lagens bestämmelser.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet är

positiv till motionärens förslag utom såvitt det avser en

översyn av lagen med tanke på insemination av ensamstående och

lesbiska kvinnor. Fakultetsstyrelsen framhåller att det här är

fråga om en verksamhet som sker (inom eller utom landet) i strid

mot vår nuvarande lagstiftning, vilket medför såväl rättsliga

som andra problem. Utgångspunkten vid arbete med 1984 års

inseminationslag var att barnets bästa skulle sättas främst. Mot

bakgrund härav och då det antogs att ett barn behöver förebilder

från såväl en moders- som en fadersgestalt begränsades

möjligheten att erhålla insemination. I propositionen (prop.

1985/85:2, s. 10) konstaterade departementschefen att detta

ställningstagande trots kritik från olika håll kunde motiveras

av flera skäl, varav ett starkt sådant var avsaknaden av

forskning om situationen för barn, avlade genom insemination.

Frågan är då om hänsynen till barnets bästa i dag skulle kunna

tänkas föranleda en annan bedömning i detta avseende.

Fakultetsstyrelsen framhåller att hivsmitta i samband med

inseminationsverksamhet givetvis är ett allvarligt problem och

anser att om det skulle visa sig att hivsmitta ej blott sällan

förekommer bland barn och mödrar när illegal insemination har

ägt rum, så skulle möjligen hänsynen till barnets bästa kräva en

lagändring av det slag som avses i motionen. Emellertid torde

annars gälla att det förhållandet att en av lagstiftaren icke

godtagen handling visat sig ha vissa negativa bieffekter inte i

och för sig motiverar en legalisering av handlingen.

Fakultetsstyrelsen menar i stället att de argument som

åberopades av lagstiftaren mot ett tillåtande av insemination på

ensamstående kvinnor fortfarande framstår som relevanta. Skulle

emellertid en undersökning av inseminationsbarnens situation, i

synnerhet sådana inseminationsbarn som fötts och lever i

lesbiska förhållanden, utvisa att de antaganden som legat till

grund för gällande lagstiftning inte längre äger giltighet,

kommer dock saken i ett annat läge.

Svenska kyrkans centralstyrelse framhåller att information

om inseminationslagen skall ges alla berörda, med särskild

hänsyn till lagens skydd för barnets rätt till vetskap om sitt

biologiska ursprung, att en uppföljning skall göras av

inseminationsbarnens sociala och psykologiska situation samt att

en utredning bör göras med syfte att ge förslag till hur vissa

inseminationsbarns rättsliga trygghet skall kunna förbättras.

Centralstyrelsen finner det däremot inte vara motiverat att en

översyn görs av inseminationslagen innebärande att dess

grundläggande förutsättningar ändras.

Rädda barnen delar motionärens syn på behovet av

information och behovet av en uppföljning av barnens situation.

Man pekar dock på att en sådan uppföljning kan vara svår att

genomföra, eftersom det svenska materialet är mycket litet och

svårt att få fram.

Även Sveriges läkarförbund delar motionärens syn på

behovet av information och uppföljning. När det gäller förslaget

om översyn av lagen med avseende på insemination av ensamstående

och lesbiska kvinnor ifrågasätter förbundet om den undersökning

som måste föregå översynen är praktiskt möjlig att genomföra,

eftersom sådan insemination inte är tillåten. Om en sådan

undersökning skulle visa sig vara möjlig vill förbundet

tillstyrka förslaget.

Stockholms socialnämnd, Riksförbundet BRIS och RFSL

instämmer i de synpunkter som förs fram i motionen.

En fullständig redovisning av remissyttrandena finns i bilaga

1 till betänkandet.

Utskottets överväganden

Inledningsvis vill utskottet erinra om att utskottet vid

behandlingen av regeringens förslag till inseminationslag

särskilt framhöll att tyngdpunkten vid bedömningen av

lagregleringen av inseminationsverksamheten bör förläggas till

det blivande barnets bästa (LU 1984/85:10 s.15). Enligt

utskottets mening är det givet att de frågor som nu tas upp i

motionen på samma sätt skall bedömas utifrån ett övergripande

synsätt, som i första hand tar sikte på det blivande barnets

bästa.

Motionären pekar på betydelsen av information om

inseminationslagen i två olika hänseenden (yrkande 1). Det ena

gäller orsaken till de långa väntetiderna för insemination som

förekommer på flera håll i landet, vilket enligt motionären kan

bero på det sätt på vilket information om bl.a. donatorernas

ställning sker. Hon framhåller också -- med hänvisning till

vikten av att barnen får veta hur de kommit till och deras

möjligheter att söka sitt biologiska ursprung -- att det är

viktigt att det lämnas korrekt information om skälen bakom

inseminationslagens utformning såväl till donatorerna som till

de barnlösa paren samt inte minst till hälso- och sjukvårdens

personal.

I förarbetena till inseminationslagen anges vissa frågor,

beträffande vilka Socialstyrelsen förutsattes komma att utfärda

föreskrifter eller allmänna råd. Socialstyrelsen har också år

1987 utgivit föreskrifter och allmänna råd om inseminationer

(SOSFS 1987:6). I föreskrifterna och de allmänna råden, som

riktar sig till alla som kommer i kontakt med frågor rörande

ofrivillig barnlöshet men naturligtvis främst till personal inom

hälso- och sjukvården och socialtjänsten, behandlas utförligt de

medicinska och juridiska frågor som har samband med

inseminationsverksamheten. Stort utrymme ägnas också frågorna om

den psyko-sociala utredning som skall föregå en

givarinsemination. I anslutning därtill behandlas också barnets

behov av och rätt till vetskap om sitt ursprung och betydelsen

av föräldrarnas attityder i dessa hänseenden.

Tillgängliga uppgifter pekar på att det antal barn som efter

inseminationslagens tillkomst har fötts efter

givarinseminationer grovt räknat motsvarar endast en tiondel av

motsvarande födslar åren närmast före lagens tillkomst. Det rör

sig alltså om en kraftig minskning. Någon entydig slutsats om

orsaken till denna utveckling kan nu inte dras. Sannolikt

samverkar flera faktorer. Till den del orsaken till nedgången

skulle bero på brist på donatorer till följd av bristfällig

information om vad som gäller, vill utskottet peka på att det i

vart fall för alla dem som i sin yrkesverksamhet kommer i

kontakt med barnlösa par finns ett omfattande

informationsmaterial att tillgå i Socialstyrelsens föreskrifter

och allmänna råd. I sista hand är det dock den enskilde läkaren

som har att bedöma vilka informationsåtgärder som är påkallade.

Dock är denne därvid beroende av de prioriteringar som görs av

sjukvårdshuvudmännen.

Utskottet instämmer i motionärens uppfattning att det är av

största betydelse för barnen att veta hur de har kommit till

samt att de har möjlighet att söka sitt biologiska ursprung och

att det med den utgångspunkten är viktigt att det lämnas korrekt

information om skälen bakom inseminationslagens utformning till

donatorerna, till de barnlösa paren och inte minst till hälso-

och sjukvårdens personal. Enligt utskottets mening finns det

anledning att anta att den personal som i sin yrkesverksamhet

har kontakt med par som står i begrepp att undergå behandling

med givarinsemination känner ett ansvar i dessa frågor och att

de arbetar attitydpåverkande om ett kommande barns rätt till

vetskap om sitt ursprung. Socialstyrelsens föreskrifter och

allmänna råd torde därvid kunna ge sjukvårdens personal ett stöd

för deras samtal med de barnlösa paren om dessa frågor.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet det inte vara

påkallat med ett särskilt tillkännagivande från riksdagens sida

om information om inseminationslagen. Utskottet avstyrker därför

bifall till motionens yrkande 1.

I motionen har motionären vidare begärt dels en översyn av

inseminationslagen med hänsyn till att insemination av

ensamstående och lesbiska kvinnor förekommer (yrkande 2), dels

en utredning med syfte att få fram förslag om hur den rättsliga

tryggheten skall kunna förbättras för barn, tillkomna efter

insemination av ensamstående och lesbiska kvinnor (yrkande 3).

Utskottet vill erinra om att det under riksdagsbehandlingen av

förslaget till inseminationslag väcktes en motion med begäran om

att lagen skulle utformas så att även kvinnor som inte är gifta

eller samboende under äktenskapsliknande förhållanden skulle få

möjlighet till inseminationsbehandling. Motionärerna anförde att

det inte bör göras skillnad mellan olika grupper kvinnor med

hänsyn till den samlevnadsform de valt, utan att lagstiftningen

bör vara neutral i förhållande till hushålls- och

samlevnadsförhållanden. I det sammanhanget uttalade utskottet

stöd för departementschefens i propositionen redovisade

uppfattning att det inte kan anses som en allmän mänsklig

rättighet att under alla förhållanden få tillgång till

insemination utan att verksamheten bör begränsas till de fall

som har medfört att metoden har börjat användas, nämligen för

att avhjälpa ofrivillig barnlöshet hos makar och samboende av

motsatt kön (prop. 1984/85:2 s. 10, bet. LU10 s. 16). Utskottet

framhöll att det måste vara en strävan att så långt som möjligt

se till det blivande barnets bästa och att det därvid måste

beaktas att bland barnpsykiatrer och barnpsykologer särskilt

betonas vikten för barnets utveckling av att det har både en far

och en mor.

Enligt utskottets mening har några nya omständigheter som bör

föranleda en annan bedömning inte framkommit, och utskottet

vidhåller sitt ovan redovisade ställningstagande. Det saknas

således enligt utskottet skäl att göra en översyn av

inseminationslagen i förevarande hänseende, och utskottet

avstyrker därför bifall till yrkande 2.

Utskottet finner inte heller anledning att särskilt låta

utreda frågan om hur den rättsliga tryggheten skall kunna

förbättras för barn, tillkomna efter insemination av

ensamstående och lesbiska kvinnor. Som Juridiska

fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet har påpekat i sitt

remissvar är situationen i vårdnadsfrågan densamma när modern i

ett lesbiskt parförhållande avlider som då en legal

vårdnadshavare, som lever tillsammans med en person av motsatt

kön och som inte är barnets far, dör. Någon regel om att

styvföräldern automatiskt skulle komma i fråga som legal

vårdnadshavare i ett sådant fall finns inte. I stället gäller

att om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och

denne dör, så skall rätten på ansökan av den andra föräldern

eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den

andre föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två

särskilt förordade förmyndare. Av detta följer att om barnets

far, spermagivaren, är okänd måste vårdnaden anförtros en eller

två särskilt förordnade förmyndare. Om den avlidna moderns

kvinnliga sambo därvid kan komma i fråga skall avgöras med

beaktande av vad som är bäst för barnet. Med det anförda

avstyrker utskottet bifall till motionens yrkande 3.

Vad slutligen gäller motionärens yrkande om en utredning som

följer upp hur det gått för barn som blivit till genom

insemination har ett par remissinstanser framhållit dels att det

torde vara svårt att få fram de önskade uppgifterna, dels att

endast ett fåtal barn har fötts efter givarinsemination. Därtill

kommer att de barn som fötts sedan inseminationslagen trätt i

kraft ännu inte har uppnått den ålder som torde vara önskvärd

från utvärderingssynpunkt. Med hänsyn till det sagda anser

utskottet att tiden ännu inte är mogen för en uppföljning av hur

det gått för de barn som blivit till genom insemination efter

lagens tillkomst. Upplysningsvis kan dock nämnas att det -- som

Rädda barnen har påpekat -- finns utländska forskningsresultat

på området som kan vara av intresse även för svenska

förhållanden. Utskottet avstyrker bifall även till motionens

yrkande 4.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1991/92:L425.

Stockholm den 12 november 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Inger

Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar

Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Carin Lundberg (s),

Lennart Fridén (m), Hans Stenberg (s), Karin Pilsäter (fp), Erik

Artur Egervärn (c) och Peeter Luksep (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Remissyttranden över motion 1991/92:L425

Bilaga

På lagutskottets begäran har yttrande över motionen avgivits

av Socialstyrelsen, Statens medicinsk-etiska råd, Juridiska

fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Svenska kyrkans

centralstyrelse, Rädda barnen, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges läkarförbund, Stockholms socialnämnd, Riksförbundet

BRIS och Riksförbundet för sexuellt likaberättigande.

Socialstyrelsen:

Det är helt riktigt som sägs i motionen att

inseminationsverksamhet numera bedrivs i tämligen liten skala om

man undantar Malmö. Enligt en undersökning gjord av

inseminationsutredningen föddes före inseminationslagens

tillkomst år 1985 varje år minst 230 barn som tillkommit genom

givarinsemination. Fr.o.m. år 1989 sker årlig rapportering av

inseminationsverksamheten till Socialstyrelsen. Av denna framgår

att antalet barn som fötts efter givarinsemination år 1989 var

27 och år 1990 endast 19. Uppgifter från åren 1985--1988 saknas.

Då det gäller information till donatorer, barnlösa par samt

sjukvårdspersonal anser Socialstyrelsen att detta behandlas

mycket ingående i styrelsens föreskrifter och allmänna råd

(SOSFS 1987:6) om inseminationer. Några ytterligare åtgärder

torde inte behövas.

Socialstyrelsen anser det värdefullt med en uppföljning av

såväl barnens som föräldrarnas situation i de fall barnet

tillkommit genom givarinsemination. Det torde dock bli mycket

svårt att genomföra en sådan undersökning, då den kan upplevas

som integritetskränkande. Enda möjligheten att nå dessa familjer

torde vara genom de kliniker där behandlingen skett. En sådan

undersökning gjordes i Göteborg åren 1976--1979, då

frågeformulär lämnades till 95 makar som återkom för att få ett

andra inseminationsbarn, varvid svar (anonymt) avlämnades från

92 par. Ett problem, om man skulle göra en liknande undersökning

i dag, är naturligtvis att det är så få barn som fötts efter

givarinsemination.

Socialstyrelsen avstyrker förslaget att man skulle se över

inseminationslagen beträffande insemination av ensamstående och

lesbiska kvinnor. Socialstyrelsen anser att av hänsyn till

barnet bör sådan insemination även i fortsättningen vara

förbjuden. En lagändring är inte befogad bara för att lagen

kringgås på vissa punkter. Socialstyrelsen vill härvid erinra om

att i propositionen 1984/85:2 sägs att det inte är en allmän

mänsklig rättighet att under alla förhållanden få tillgång till

givarinsemination. Det sägs vidare, att avsaknaden av forskning

om situationen för de barn som har kommit till genom

insemination talar också mot att denna teknik används i andra

fall än då barnen kan växa upp hos föräldrar av båda könen.

Enligt motionären kan kvinnorna utsätta sig och barnet för

HIV-smitta genom insemination utomlands. Denna risk kan likaväl

uppstå om kvinnan skaffar sig barn på naturlig väg och är inte

skäl för en lagändring.

Socialstyrelsen avstyrker även förslaget att skapa ett

särskilt rättsligt skydd för de barn som tillkommit genom

insemination och i dag registreras som faderlösa. Barn som bor

tillsammans med biologisk förälder och dennes partner är i samma

situation om den biologiske föräldern dör, oavsett om paret är

gifta, samboende, heterosexuella eller homosexuella. Det är inte

självklart att partnern blir barnets vårdnadshavare och härvid

sker prövning av en homosexuell partners lämplighet på samma

sätt som för andra partner. Om den andre biologiske föräldern

ansöker om vårdnaden skall denne i första hand utses till

vårdnadshavare, om inte annan person är lämpligare. Upprättande

av särskilda rättsregler i dessa fall skulle kunna ses som att

samhället accepterar insemination mot lagens bestämmelser.

Statens medicinsk-etiska råd:

Statens medicinsk-etiska råd har vid sammanträde behandlat

utskottets begäran om yttrande över motion 1991/92:L425 angående

inseminationsverksamheten i Sverige.

De förhållanden och förslag till åtgärder som tas upp i

motionen bör enligt rådets uppfattning inte bedömas från etiska

utgångspunkter utan överväganden bör göras utifrån samhällets

intresse av att stiftade lagar efterlevs.

De juridiska bedömningar som kan behöva göras med anledning av

motionen bör föregås av en kartläggning och utvärdering av de

faktiska förhållandena.

Statens medicinsk-etiska råd skall vara ett rådgivande organ i

medicinsk etiska frågor som är särskilt känsliga för den

mänskliga integriteten och som på sikt kan utgöra ett hot mot

människovärdet. Rådet finner inte att de i motionen upptagna

frågeställningarna i detta skede skall bedömas mot denna

bakgrund.

Rådet beslutade därför att avstå från att avge ett yttrande.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet:

I motionen tas upp flera olika frågor som rör verksamheten med

givarinsemination.

Först betonas vikten av att det till de barnlösa par som

efterfrågar sådan insemination, till spermadonatorer och inte

minst till hälso- och sjukvårdens personal lämnas korrekt

information om skälen bakom inseminationslagens utformning,

närmare bestämt vad avser rätten för barnet att kunna få vetskap

om sitt ursprung. Enligt motionären måste kliniker, som arbetar

med fertilitetsutredningar känna ett ansvar för att bidra till

attitydpåverkan när det gäller givarinseminationsbarnens rätt

att få veta sitt ursprung. Hälso- och sjukvårdens huvudmän

liksom socialstyrelsen bör enligt motionären också bidra med

kunskap och information när det gäller den aktuella frågan.

En nödvändig förutsättning för att ett barn avlat genom

givarinsemination skall kunna utöva sin lagstadgade rätt att få

kännedom om sitt biologiska ursprung är givetvis, att barnet

informeras om att det tillkommit genom sådan insemination.

Självklart måste det vara föräldrarna, dvs. modern och den

sociale fadern, som vid lämplig tidpunkt i första hand har att

informera barnet härom. Om föräldrarna av någon anledning, t.ex.

beroende på en bristande insikt om betydelsen av barnets rätt

att få veta sitt ursprung eller p.g.a. en negativ inställning

till denna rätt, inte fullgör denna sin informationsskyldighet

måste detta sägas utgöra ett allvarligt problem. En negativ

attityd hos det ofrivilligt barnlösa paret till

givarinseminationsbarns rätt att få veta sitt ursprung kan för

övrigt tänkas i vissa fall medföra, att paret väljer att få

inseminationsbehandlingen utförd illegalt i Sverige eller

utomlands. Slutligen kan konstateras att det förhållandet att

spermagivaren enligt 1984 års svenska inseminationslagstiftning

inte har rätt att vara anonym lär ha försvårat rekryteringen av

spermagivare och därmed försämrat möjligheterna för ofrivilligt

barnlösa par att här i landet komma i åtnjutande av denna

behandlingsform. Då kunskap, information och attitydpåverkan när

det gäller givarinseminationsbarns rätt att få veta sitt

ursprung bör medföra, att man kan komma tillrätta med nu nänmda

olika problem delar fakultetsstyrelsen motionärens uppfattning i

den nu aktuella frågan.

Motionären konstaterar vidare, att det nästan helt saknas

dokumenterade svenska erfarenheter i frågan om hur

inseminationsbarn upplever sin situation. Hon föreslår därför,

att det genomförs en undersökning härav men också av

inseminationsbarnens föräldrars situation. Resultaten av en

sådan undersökning kan bli avgörande för hur man skall ställa

sig i framtiden till frågan om insemination som behandling vid

ofrivillig barnlöshet.

När det gäller denna fråga vill fakultetsstyrelsen först

erinra om att behovet av forskning rörande situationen för barn

avlade genom givarinsemination betonades redan i förarbetena

till 1984 års inseminationslagstiftning. Dåvarande juridiska

fakultetsnämnden i Uppsala bedömde för övrigt i sitt

remissyttrande 1983-12-01 över inseminationsutredningens

betänkande "Barn genom insemination" (SOU 1983:42) frågan om

detta forskningsbehov som så viktig att nämnden förklarade, att

den egentligen helst hade sett, att det införts förbud mot

verksamhet med givarinsemination till dess sådan forskning

genomförts. (Att nämnden trots allt accepterade att verksamheten

med givarinsemination legaliserades berodde på den uppenbara

risken att ett förbud skulle komma att kringgås genom en

illegal, från samhällets sida helt okontrollerad, verksamhet.)

Då kravet på sådan forskning ännu ej synes ha tillgodosetts

ställer sig fakultetsstyrelsen givetvis mycket positiv till

motionärens förslag i denna del. Därest en sådan undersökning --

vilken naturligtvis, som motionären själv framhåller, kan vara

både känslig och svår att genomföra -- är tänkt att omfatta

endast inseminationsfall, som inträffat efter ikraftträdandet

1985 av 1984 års inseminationslagstiftning kan man dock möjligen

mena, att forskningen skulle kunna bli mera givande, om man

väntade ytterligare några år med dess genomförande så att en

större del av de berörda inseminationsbarnen hunnit komma upp i

en sådan ålder, då det är vanligt att frågan om barnets ursprung

aktualiseras av barnet självt eller föräldrarna. Om

forskningsresurserna tillåter det, kan dock naturligtvis den

efterfrågade forskningen starta omgående för att sedan följas

upp med ny sådan efter några år.

Fakultetsstyrelsen vill slutligen tillägga, att en

undersökning av inseminationsbarnens situation lämpligen borde

inkludera en kartläggning av frågan om på vilket sätt och i

vilken omfattning de blivande föräldrarna erhåller information,

rådgivning och kurativt stöd inför en givarinsemination med

särskild inriktning på frågan om barnets rätt att få kunskap om

sitt biologiska ursprung.

En komplicerad fråga motionären tar upp är, enligt

fakultetsstyrelsens mening, den om insemination på ensamstående

kvinnor eller på lesbiska kvinnor som lever samman i ett

parförhållande. Det är här fråga om en inseminationsverksamhet,

som sker (inom eller utom landet) i strid mot vår nuvarande

lagstiftning, vilket medför såväl rättsliga som andra problem.

När det gäller dessa problem, pekar motionären först på den

risk, som föreligger för att såväl moder som barn skall

HIV-smittas, en risk som man vid de legala inseminationerna

på sjukhus i Sverige söker förebygga genom att donatorns sperma

fryses och förvaras i fryst tillstånd tills en betr donatorn

utförd HIV-undersökning visat, att denne är smittfri. Det

aktuella problemet får motionären att anse, att

inseminationslagen bör ses över, varmed hon torde avse att lagen

bör ändras så att insemination blir tillåten, inte som nu endast

för äkta makar och heterosexuella sambor utan även för kvinnor,

som är ensamstående eller lever samman i ett lesbiskt

parförhållande.

Utgångspunkten vid arbetet på 1984 års inseminationslag var

att barnets bästa skulle sättas främst. Mot bakgrund härav och

då det antogs att ett barn behöver förebilder från såväl en

moders- som en fadersgestalt begränsades möjligheten att erhålla

insemination på sätt som nyss nämnts. I propositionen (prop

1984/85:2, s 10) konstaterade departementschefen att detta

ställningstagande trots kritik från olika håll kunde motiveras

av flera skäl, varav ett starkt sådant var avsaknaden av

forskning om situationen för barn avlade genom insemination.

Frågan är då om hänsynen till barnets bästa idag skulle kunna

tänkas föranleda en annan bedömning i detta avseende.

Risken för HIV-smitta i samband med inseminationsverksamhet är

givetvis ett allvarligt problem och skulle det visa sig att

HIV-smitta också faktiskt ej sällan förekommer bland barn och

mödrar i fall där här aktuell illegal insemination ägt rum

skulle möjligen hänsynen till barnets bästa kräva en lagändring

av det slag som antyds i motionen. Emellertid torde väl annars

gälla, att det förhållandet att en av lagstiftaren icke godtagen

handling visar sig ha vissa negativa bieffekter, när den utövas

illegalt inte i sig anses motivera en legalisering av handlingen

ifråga. Tvärtom är det fakultetsstyrelsens mening att de

argument som åberopades av lagstiftaren mot ett tillåtande av

insemination på ensamstående kvinnor fortfarande framstår som

relevanta. Skulle en undersökning av inseminationsbarnens

situation, i synnerhet då sådana inseminationsbarn som fötts och

lever i lesbiska förhållanden, utvisa att de antaganden som

legat till grund för gällande lagstiftning inte längre äger sin

giltighet kommer dock saken i ett annat läge; i sådant fall kan

man sålunda möjligen anse att något hinder ej längre möter mot

en sådan lagändring som motionären synes mena böra övervägas.

Skulle man införa en sådan lagändring som gör det tillåtet för

kvinnor som lever i lesbiskt parförhållande att få tillgång till

givarinsemination kan den frågan ställas om detta inte också bör

medföra en annan syn på frågan om homosexuella sambors

möjligheter att gemensamt anta adoptivbarn. Eller skall man stå

fast vid den ståndpunkt som hittills intagits i svensk

lagstiftning, nämligen att även om flera paralleller givetvis

måste kunna sägas dras mellan adoption och givarinsemination är

det inte nödvändigt att göra lagstiftningen likformig? Olika

exempel visar ju också att den inte är detta. Sålunda kan t.ex.

ensamstående kvinna få adoptera men alltså ej få tillgång till

givarinsemination medan heterosexuella sambor ej får adoptera

gemensamt men väl tillåts få barn genom givarinsemination.

I motionen uppmärksammas slutligen vissa problem rörande

underhåll och vårdnad när det gäller barn tillkomna genom

insemination på kvinnor, som är ensamstående eller som lever i

ett lesbiskt förhållande och som vägrar uppge vem

fadern/spermadonatorn är. Barnen får i dessa fall följaktligen

endast en rättslig förälder. Motionären föreslår här att frågan

om hur de aktuella barnens rättsliga trygghet skall kunna

förbättras blir föremål för en utredning. Fakultetssyrelsen, som

inget har att invända häremot, vill här endast göra följande

anmärkningar.

Den första frågan som här måste besvaras har berörts ovan,

nämligen den om givarinsemination skall vara tillgänglig även

för ensamstående och lesbiska kvinnor. Om så befinnes böra vara

fallet får samhället sägas ha accepterat, att barn föds i

enförälderfamiljer eller tvåförälderfamiljer där föräldrarna är

av samma kön. I fall där två kvinnor avser att fungera som

barnets föräldrar torde gällande bestämmelser i FB kunna göras

tillämpliga på så sätt, att samtyckande sambo blir att anse som

rättslig förälder vid sidan av modern. Barnet får härigenom

samma rättsliga ställning som barn födda i heterosexuella

förhållanden, inklusive rätten att få vetskap om spermadonatorns

identitet.

Litet annorlunda skulle situationen gestalta sig när modern är

ensamstående. Visserligen har barnet rätt att få vetskap om den

biologiske faderns/spermadonatorns identitet men denne skall ju

enligt gällande lagstiftning inte kunna komma ifråga som

rättslig förälder annat än i undantagsfall. En ofrånkomlig

slutsats tycks vara att om insemination på ensamstående kvinnor

tillåts, får det också godtas att barnet endast har en rättslig

förälder. Att, som sägs i motionen, "tillförsäkra dessa barn

samma trygghet som barn födda i en stabil heterosexuell

parrelation" låter sig knappast göras. Vad gäller de till det

rättsliga föräldraskapet knutna rättsverkningarna kan olika

lösningar ändock förbättra barnets ställning. Underhåll kan som

idag utges av samhället i form av bidragsförskott oberoende av

om faderskap kan fastställas eller ej.

Hur man skall se på frågan om underhåll och vårdnad när det

gäller barn avlade genom givarinsemination i lesbiska

parförhållanden så länge givarinsemination i denna typ av fall

inte accepteras av lagstiftaren kan diskuteras. Mycket tveksamt

måste anses vara om regeln i Föräldrabalken (FB) 7:5 om

styvförälders underhållsskyldighet kan göras analogt tillämplig

i detta fall. Enligt denna regel kan den som varaktigt bor

tillsammans med annans barn och med förälder som har vårdnaden

om barnet bli subsidiärt underhållsskyldig mot barnet. Detta

förutsätter dock att han eller hon tidigare varit gift med

föräldern ifråga eller har eget barn tillsammans med denne.

Sådan är ju alls inte situationen i det här aktuella fallet. Vad

gäller vårdnadsfrågan så torde väl främst det fallet vara av

intresse då den legala vårdnadshavaren, dvs. i det aktuella

fallet modern, dör. Situationen är jämförbar med den då en legal

vårdnadshavare, som lever tillsammans med en person av motsatt

kön och som ej är barnets förälder, dör. Någon regel om att

styvföräldern skulle automatiskt komma ifråga som legal

vårdnadshavare i detta fall finns inte. I stället gäller (FB

6:9, st 2), att om barnet står under vårdnad av endast en av

föräldrarna och denne dör så skall rätten på ansökan av den

andre föräldern eller på anmälan av socialnämnden anförtro

vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämpligare, åt

en eller två särskilt förordnade förmyndare. Av det sagda

framgår, att om barnets fader, spermagivaren, är okänd måste

vårdnaden i det aktuella fallet anförtros en eller två särskilt

förordnade förmyndare. Om den avlidna moderns kvinnliga sambo

därvid kan komma ifråga eller ej måste, med beaktande av vad som

är bäst för barnet, avgöras med hänsyn till omständigheterna i

varje särskilt fall. Man torde därvid inte kunna bortse från

möjligheten av att den presumtiva vårdnadshavarens homosexuella

läggning kan bli en faktor av betydelse vid denna prövning.

Svenska kyrkans centralstyrelse:

Centralstyrelsens tidigare ställningstagande

I sitt svar på inseminationsutredningens betänkande Barn genom

insemination (SOU 1983:42) ställde sig centralstyrelsen, med

viss tvekan, positiv till insemination med annan spermagivare än

make eller sambo. Centralstyrelsen framhöll såsom ett

oeftergivligt krav att barn som tillkommit genom insemination

alltid skall ha rätt och möjlighet att få veta vem den

biologiske fadern är.

Till förutsättningarna för centralstyrelsens positiva

ställningstagande hörde att denna barnets rätt skulle

tillgodoses. Av förarbetena till lagen framgår att det skulle

ankomma på föräldrarna att tala om för barnet hur det kommit

till. Vid behandlingen i riksdagen av lagförslaget om

insemination framhöll lagutskottet att barnets rätt i detta

sammanhang måste stå i förgrunden. Genom lagen (1984:1140) om

insemination föreskrivs, att insemination får göras endast om

kvinnans make eller sambo skriftligt har samtyckt härtill. Maken

eller sambon betraktas därmed såsom barnets far.

De nämnda omständigheterna, en par-relation som utgångspunkt

för ett formellt och reellt föräldraskap, om än inte i biologisk

mening, samt betoning av barnets rätt till information ligger

helt i linje med villkoren för centralstyrelsens tidigare

ställningstagande.

Information om inseminationslagen

Barbro Westerholms motion framhåller vikten av information

till olika parter beträffande inseminationslagen, särskilt

angående barnets rätt till vetskap om sitt biologiska ursprung.

Information om lagens skydd för barnet i detta hänseende skulle

ges de barnlösa paren, spermadonatorerna samt hälso- och

sjukvårdens personal. Att dessa, liksom övriga i motionen nämnda

parter, skall ges tydlig information om lagens syfte för barnens

del, bejakas av centralstyrelsen.

Inseminationsbarnens situation

Motionen efterlyser en utredning om hurudan utvecklingen

blivit för barn som tillkommit genom insemination. Motionären

framhåller, att kunskap internationellt sett är sällsynt

angående vilken dessa barns situation är. "Dokumenterade svenska

erfarenheter saknas nästan helt" (s. 9). Motionären anser därför

att en undersökning måste göras angående inseminationsbarnens

situation. Utfallet av en sådan undersökning skulle enligt

motionären bli avgörande för de råd som i framtiden kan ges

beträffande insemination som behandling av barnlöshet.

Centralstyrelsen instämmer med motionären när det gäller

kravet på en uppföljning av inseminationsbarnens sociala och

psykologiska situation. Hänsyn måste först och främst tas till

barnen. Men även föräldrarna -- i detta fall moderns och den

sociale fadern -- situation bör beaktas. Om det nämligen visar

sig att föräldrar (moder och social fader) till

inseminationsbarn exempelvis har samlevnadssvårigheter, skiljer

sig eller separerar i större utsträckning än andra par, bör

detta uppfattas som en varningssignal. Om en undersökning finner

negativa effekter i barnens mentala och sociala situation, av

skäl som hör ihop med inseminationsförfarandet, bör naturligtvis

i så fall verksamheten omprövas.

Sannolikheten kan dock vara minst lika stor för att underlag

framkommer som medger en positiv bedömning av livssituationen

för inseminationsbarn och deras föräldrar.

Att den åsyftade undersökningen måste bli långsiktig säger sig

självt, eftersom inseminationslagen haft laga kraft endast i sju

år.

Inseminationsbarnens rättsliga ställning

Motionären erinrar om att insemination enligt lagen får

utföras endast på kvinna som lever i ett stabilt heterosexuellt

förhållande. Om en lesbisk eller ensamstående heterosexuell

kvinna likväl låter utföra insemination på sig är det inte

straffbart. Det är inte känt hur vanlig sådan insemination är.

De rättsliga komplikationerna i dessa fall är uppenbara. Några

omnämns i motionen. Exempelvis registreras barnen som faderlösa,

om modern ej uppger den biologiske faderns namn. Om modern

skulle avlida kommer barnen i en otrygg situation. Den lesbiska

partnern skulle knappast kunna räkna med att få vårdnaden om

barnet.

Det rättsliga skyddet är uppenbarligen otillräckligt för

barnen efter insemination i strid med lagens bestämmelser.

Centralstyrelsen delar motionärens uppfattning att en

utredning bör göras med syfte att ge förslag till hur de

aktuella barnens rättsliga trygghet skall kunna förbättras.

Rättslig otrygghet för barnen står självfallet i centrum såsom

hot mot människovärdet, alldeles oavsett att barnen tillkommit

på sätt som avviker från gällande lag. Inseminationsbarn med

okända eller anonyma fäder bör inte i något avseende behandlas

ogynnsamt, t.ex. rättsligt och socialt.

I detta yttrande har centralstyrelsen utgått från gällande

lag, enligt vilken insemination såsom en av sina förutsättningar

räknar föräldraskap bestående av ett stabilt heterosexuellt

parförhållande. Centralstyrelsen finner det inte vara motiverat

att en översyn görs av inseminationslagen innebärande att dess

grundläggande förutsättningar ändras.

Sammanfattning

Centralstyrelsen framhåller, med tillstyrkan av motionen,

att information om inseminationslagen skall ges alla berörda,

med särskild hänsyn till lagens skydd för barnets rätt till

vetskap om sitt biologiska ursprung,

att en uppföljning skall göras av inseminationsbarnens sociala

och psykologiska situation,

att en utredning bör göras med syfte att ge förslag till hur

vissa inseminationsbarns rättsliga trygghet skall kunna

förbättras.

Centralstyrelsen finner det inte vara motiverat att en översyn

görs av inseminationslagen innebärande att dess grundläggande

förutsättningar ändras.

Rädda Barnen:

Inseminationsverksamheten; Information till barnen

Rädda Barnen anser det positivt att det motioneras i ämnet. I

likhet med motionären tror vi att en viktig orsak till

verksamhetens svårigheter i vårt land kan vara det sätt på

vilket man informerar berörda och allmänhet om ämnet.

Rädda Barnens inställning är liksom lagutskottets att

utgångspunkten för inseminationsverksamheten måste vara att så

långt som möjligt tillvarata barnets intressen.

Rädda Barnen delar motionärens uppfattning att kliniker som

arbetar med fertilitetsutredningar har "ett ansvar för att

arbeta attitydpåverkande om kommande barns rätt till sitt

ursprung". Det är bra att det understryks "att det är viktigt

att det lämnas korrekt information om skälen bakom

inseminationslagens utformning till donatorerna, till de

barnlösa paren och inte minst till hälso- och sjukvårdens

personal".

När det gäller information till barnen om deras ursprung har

en i vårt tycke olycklig formulering smugit sig in i texten.

Motionären nämner studier som visat att adoptivbarn och

inseminationsbarn blivit "illa berörda när de fått veta

sanningen om hur de kommit till". Rädda Barnen anser att

meningen kan missuppfattas eftersom det oftast inte är sanningen

i sig som är det svåra utan att den kommit för sent. Att

föräldrarna under många år haft en information om barnet som de

inte berättat, kanske t.o.m. ljugit om, upplevs som ett svek.

Inseminationsbarnens situation

Motionären föreslår att en uppföljning görs angående

inseminationsbarns och deras föräldrars situation, som en

vägledning inför framtida beslut. Rädda Barnen befarar dock att

en sådan uppföljning kan vara svår att genomföra eftersom det

svenska materialet troligen är mycket litet och svårt att få

fram.

Rädda Barnen vill framhålla att sådan forskning pågår i andra

delar av världen där det finns ett större material, t.ex. i

Storbritannien (dr Alexina McWhinnie, University of Dundee; R

Snowdon, G D Mitchell, University of Exeter), Frankrike (M

Duyne, CNRS, Université de Paris V), Australien (Rolein Rowland,

Melbourne), Nya Zeeland (Ken Daniels, University of

Christchurch). Av den forskningen borde vi kunna dra nyttig

lärdom. En del slutsatser kan också dras från vad adopterade

genom tiderna formulerat om hur centralt det varit för dem att

alltid ha vetat att de varit adopterade, att hemligheten är

värre än sanningen.

Sveriges advokatsamfund:

Härmed meddelas att Sveriges advokatsamfund avstår från att

inkomma med yttrande.

Sveriges läkarförbund:

Motionens anda kopplas till den FN-konvention om barns

rättigheter som Sverige ratificerat 1991. Motionärens förslag

måste således ses som ett led i arbetet på att i vårt land

förverkliga konventionens intentioner.

Motionären önskar att korrekt information om lagen arbetas

fram så att skälen bakom den kan lämnas till donatorerna, de

blivande föräldrarna och sjukvårdspersonalen. Visserligen torde

redan nu i många fall en sådan information lämnas, men förbundet

stödjer ändå motionärens förslag. Det är viktigt att

verksamheten hela tiden verkar med barnets intresse och

rättigheter i centrum. Barnet har rätt att få veta hur det

kommit till.

Det är riktigt att vi vet litet om hur de svenska

inseminationsbarnen upplever sin situation och det kan därför

vara motiverat med en undersökning härom. Det är emellertid en

svår och känslig uppgift som enligt förbundet bör underställas

en etisk kommitté. Självfallet bör de som utför undersökningen

även lägga fram förslag till eventuella åtgärder som kan

motiveras av undersökningsresultatet.

Motionären hemställer vidare om en översyn av lagen med hänsyn

till att insemination av ensamstående och lesbiska kvinnor

förekommer. Syftet med översynen F 37/92 är att dessa barns

rättsliga trygghet skall förbättras. Läkarförbundet ifrågasätter

om den undersökning som måste föregå översynen är praktiskt

möjlig att genomföra eftersom sådan insemination inte är

tillåten, men om så är möjligt vill läkarförbundet tillstyrka

förslaget.

Stockholms socialnämnd:

Sedan socialnämnden genom remiss från riksdagens lagutskott

anmodats yttra sig över riksdagsmotion 1991/92:L425 av Barbro

Westerholm (fp) om inseminationsverksamheten i Sverige, får

Stockholms socialnämnd som svar på remissen överlämna och

åberopa bilagda, av socialförvaltningen den 28 april 1992

avgivna tjänsteutlåtande.

Tjänsteutlåtande

Förslag till beslut

Socialförvaltningen föreslår att socialnämnden beslutar att

som svar på remissen överlämna och åberopa detta

tjänsteutlåtande.

Ärendets beredning

Detta tjänsteutlåtande är utarbetat vid programstaben/individ-

och familjeomsorg. Synpunkter har inhämtats från Juridiska

enheten och Familjerättsbyrån.

Motionens innehåll

Lagen om insemination trädde i kraft 1985. En insemination får

enligt denna endast utföras om kvinnans make eller sambo

skriftligen samtyckt till inseminationen. Maken eller sambon

anses därmed vara far till barnet. Lagen reglerar också barnets

rätt att få kunskap om sitt biologiska ursprung, men inte

föräldrarnas skyldighet att informera barnet om hur det kommit

till. Inseminationsverksamhet bedrivs vid sju av landets

sjukhus. Väntetiden för att få en insemination utförd kan uppgå

till tre år.

I motionen betonas vikten av att barnet får vetskap om sitt

ursprung och att sjukvårdspersonal, donatorer och de barnlösa

paren informeras om skälen bakom inseminationslagens utformning.

I Sverige har vi ännu mycket liten dokumentation av effekterna

av lagen. Motionären pekar på behov av att följa upp såväl

inseminationsbarnens som föräldrarnas situation.

Ingen vet i vilken omfattning insemination utförs på

ensamstående heterosexuella eller lesbiska kvinnor. Sådan

insemination kan innebära risker för överföring av HIV-

infektion. De här barnen registreras som faderlösa om modern

inte vill uppge donatorns identitet och deras ställning är på

flera sätt otrygg.

Motionären menar sammanfattningsvis att barnens intressen

alltid måste stå i centrum vare sig det gäller insemination av

kvinnor som är ensamstående eller lever i ett hetero- eller

homosexuellt parförhållande. Med tanke på barnens situation

anser motionären att regeringen bör tillsätta en utredning med

uppgift att göra en översyn av lagen som nu varit i kraft under

sju år och att följa upp hur det gått för de barn som fötts

efter insemination. Utredningen bör enligt motionären även ge

förslag till rättsligt skydd för de barn som idag registreras

som faderlösa så att de får samma trygghet som barn födda i en

stabil heterosexuell parrelation. I motionen hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om information om inseminationslagen, att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en översyn av inseminationslagen

med hänsyn till att insemination av ensamstående och lesbiska

kvinnor förekommer, att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en utredning med syfte att

få fram förslag på hur de aktuella barnens rättsliga trygghet

skall kunna förbättras och att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning som

följer upp hur det gått för barn som blivit till genom

insemination.

Socialförvaltningens synpunkter

Inom förvaltningen finns ännu relativt ringa erfarenhet av

effekterna av inseminationslagen. Enstaka faderskapsärenden har

förekommit och bekräftar behovet av översyn bl.a. av

föräldrabalkens regler om faderskap.

Förvaltningen välkomnar motionärens initiativ till olika

utredningsuppdrag och till informationssatsningar inom området.

Insemination som företeelse är mycket litet diskuterad sedan

lagens tillkomst och behöver lyftas fram till öppen diskussion

med fokus på de psykologiska och rättsliga konsekvenser som

inseminationen kan få framför allt för barnen men också för de

vuxna som berörs.

Inte minst mot bakgrund av FN:s barnkonvention finns anledning

att se över dessa barns rättigheter. Svensk lagstiftning har

sedan länge framhållit barns rätt i olika avseenden. Liksom

adoptivbarn borde barn som blivit till efter insemination ha den

absoluta rätten att själva förfoga över möjligheten att söka

sitt biologiska ursprung. Barn behöver skyddas mot de lögner och

hemligheter som i många fall kringgärdar insemination och som

negativt påverkar de nära relationerna. Riskerna för traumatiska

avslöjanden är stora. Att, som vissa grupper hävda behovet av

återinförande av anonymitet för donatorerna, kan vi inte stödja,

då det går emot barnens rättmätiga intressen. På vissa sjukhus,

men dock inte på alla, har man svårigheter att rekrytera

donatorer vilket visar att anonymitetsskyddet inte är avgörande

för att finna seriösa donatorer.

Förvaltningen anser att inseminationsbarnens behov av

psykologiskt och rättsligt skydd behöver följas upp och

tillstyrker att en utredning ges uppdraget att göra en översyn

av aktuell lagstiftning.

Riksförbundet BRIS:

Riksförbundet BRIS instämmer helt med de synpunkter som

framläggs i motionen och tillstyrker att riksdagen i enlighet

med motionen:

ger regeringen till känna om behovet av en förbättrad

information till de grupper som berörs av inseminationslagen.

ger regeringen till känna om behovet av en översyn av

inseminationslagen med hänsyn till den insemination som

förekommer av ensamstående och lesbiska kvinnor.

ger regeringen till känna om behovet av en utredning med syfte

att följa upp hur det gått för barn som blivit till genom

insemination och få fram förslag till en förbättring av de

aktuella barnens rättsliga trygghet.

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande:

Barbro Westerholm pekar på vilka orsaker som fanns för

inseminationslagens tillkommande nämligen de brister i

rättsskyddet som fanns för inseminerade barn. Den "sociale"

fadern kunde neka till faderskapet samtidigt som han inte hade

några rättigheter till barnet vid eventuell skilsmässa.

Därför skapades en lag som i första hand byggde på barnens

rätt.

På samma sätt menar RFSL att det idag finns barn i samma

osäkra rättsliga situation som innan inseminationslagen kom

till, nämligen de barn som kommer till genom att lesbiska och

ensamstående kvinnor som vill ha barn tvingas gå utanför lagen.

RFSL menar att inseminationslagen bör innefatta alla kvinnor

som inte vill eller kan få barn genom samlag oavsett om de lever

med en man, kvinna eller ensamma. Detta är ett självklart krav

på en mera rättvis lagstiftning som bygger på fakta och inte på

fördomar.

Westerholms beskrivning av de problem och orättvisor som möter

de barn som kommit till "utanför lagen" är helt korrekta. Inte

nog med att det finns en risk för hivsmitta, dessutom har på

grund av de familjerättsliga regler som i övrigt gäller den

"sociala" modern och barnet inga rättigheter sinsemellan.

Dessa aspekter togs upp av oss redan i utredningsarbetet inför

skapandet av inseminationslagen 1984. Sedan dess har åtskilliga

barn kommit till utan det rättsliga skydd som man tar för givet

åtnjutes av alla barn i vårt samhälle.

Samhället kan aldrig hindra kvinnor som hett önskar sig barn

att skaffa dem även om de stängs ute av lagstiftningen. De

förslag som Westerholm presenterar för att förbättra situationen

för dem och deras barn är därför utmärkta och mycket nödvändiga.

RFSL kräver att inseminationslagen öppnas för alla kvinnor som

har behov av den för barnens skull! Dessutom bör en

utredning tillsättas för att se över hur de aktuella barnens

ställning ska kunna förbättras.