Bet. 1992/93:LU40

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU40

Konkurs- och bolagsrättsliga frågor m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga

Innehållsförteckning

1992/93

LU40

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 21 motioner som väckts under den allmänna

motionstiden under innevarande riksmöte om olika konkurs- och bolagsrättsliga

spörsmål.

De frågor som tas upp i motionerna rör bl.a. ansvarsgenombrott,

aktiekapitalets storlek, kungörelsedelgivning av juridisk person, kontrollen av

de personuppgifter som lämnas i samband med bolagsregistrering,

konkursförvaltningen, kungörelse av näringsförbud, konkursregister, en särskild

myndighet för obeståndsärenden och skuldsanering, förmånsrätten och den

statliga lönegarantin.

Över motionen om kontrollen av personuppgifter som lämnas i samband med

bolagsregistrering har utskottet inhämtat yttrande från Patent- och

registreringsverket. Utskottet förordar med anledning av motionen ett

förfarande som innebär att registreringsmyndigheten i efterhand skall

underrätta den som är föremål för en registreringsåtgärd.

Övriga motioner avstyrks av utskottet med hänvisning bl.a. till pågående

utrednings- och beredningsarbete.

Till betänkandet har fogats sex reservationer och två särskilda yttranden.

Motionerna

1992/93:L203 av Bengt Silfverstrand och Ingvar Johnsson (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning om lagreglering av

ansvarsgenombrott.

1992/93:L204 av Bengt Silfverstrand och Inga-Britt Johansson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om minimikapital i privata aktiebolag.

1992/93:L205 av Bengt Silfverstrand och Ingvar Johnsson (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning om ansvarsgenombrott vid

koncernförhållanden.

1992/93:L210 av Eva Johansson och Ingela Thalén (s) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag om hur rättssäkerheten kan förbättras, t.ex. vid

bildning av aktiebolag.

1992/93:L301 av Rune Evensson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att höja

maximibeloppet för statlig lönegaranti.

1992/93:L305 av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en ändring av delgivnings- och konkurslagarna i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1992/93:L306 av Bengt Kronblad (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsad rätt för gamla

ägarkretsen att direkt efter en konkurs driva företaget vidare utan nya

insatser av eget kapital.

1992/93:L309 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att frågan om en speciallagstiftning utreds med förtur

för de yrkesgrupper som beroende på speciella lönesystem har stora lönesummor

inarbetade vid en konkurs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förändring av förmånsrättslagen.

1992/93:L312 av Ulf Melin och Anders G Högmark (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av

en skyndsam översyn av lagstiftningen rörande betalningsinställelse och

konkurs.

1992/93:L313 av Sten Svensson m.fl. (m, fp, c, kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av

förmånsrättslagen.

1992/93:L314 av Stig Rindborg (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att statens skatteskulder efterställs skulder till övriga

borgenärer,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att staten inte skall ha bättre rätt än övriga borgenärer avseende

möjligheten att göra gällande krav mot styrelsen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att staten inte skall ha annan ställning än övriga borgenärer

beträffande gäldenärsbrott och återvinningsfrågor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att viss del av lönerna skall utgå före företagshypotek,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lönegarantin,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om administrationen av lönegarantin.

1992/93:L316 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurslagstiftningen.

1992/93:L317 av Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa möjligheter för

borgenären att tidigt väcka förslag om rekonstruktion.

1992/93:L318 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ändring i

lönegarantilagen.

1992/93:L320 av Hans Karlsson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att höja ersättningstaket i lönegarantilagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att skyndsamt se över lönegarantilagen, så att inte

tillämpningen av lagen innebär att konkurrensvillkoren snedvrids.

1992/93:L324 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder för en ändrad prioritering av leverantörsfordran vid en

konkurs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att maximera prioriterade fordringsägares utbetalning till 75 % av

den totala fordran vid en konkurs,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en konkursgaranti eller låneform för leverantörer vid en konkurs.

1992/93:L325 av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att

normalinkomsttagare bör hållas skadeslösa vid konkurser.

1992/93:L326 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en myndighet för

obeståndsmål och skuldsaneringsärenden.

1992/93:L329 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utreda förutsättningarna för att sänka arvodes- och

ersättningsnivån till konkursförvaltare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att statens ansvar för konkursförvaltarersättningen måste begränsas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förbättra insynen i konkursförvaltarverksamheten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att skapa förutsättningar så att fler kan få uppdrag som

konkursförvaltare, dvs. att förbättra konkurrensläget,

5. att riksdagen hos regeringen begär att det tillsätts en särskild utredning

med uppgift att utreda konkursförvaltarna och deras verksamhet.

1992/93:Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ändringar av aktiebolagslagen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder för att effektivare utreda misstanke om ekobrottslighet i

samband med konkurs,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att kungöra beslut om näringsförbud,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att upprätta ett centralt konkursregister,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utredning av revisorernas roll och uppgifter,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder för att begränsa möjligheten att sent under utredningen

komma med nya uppgifter om bokföringen.

1992/93:A246 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att nivån för ersättning enligt lönegarantilagen bör vara densamma

som i den allmänna arbetslöshetsförsäkringen.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet 21 motioner om olika konkurs- och

bolagsrättsliga frågor. De frågor som tas upp i motionerna rör bl.a.

aktiekapitalets storlek, kungörelsedelgivning av juridisk person, kontrollen av

de personuppgifter som lämnas i samband med bolagsregistrering,

konkursförvaltningen, kungörelse av näringsförbud, konkursregister, en särskild

myndighet för obeståndsärenden och skuldsanering, förmånsrätten och den

statliga lönegarantin.

Utskottet kommer nedan att under skilda rubriker behandla de frågor som

aktualiseras i motionerna.

Bolagsrättsliga frågor

Allmän bakgrund

Som en allmän bakgrund till motionsyrkandena vill utskottet erinra om att

aktiebolagsrätten sedan början av 1970-talet har varit föremål för ett

fortlöpande reformarbete. Ett första steg togs år 1973 då betydande

förändringar vidtogs i 1944 års aktiebolagslag i syfte att trygga aktiebolagens

kapitalförsörjning och stärka skyddet för bolagets egna kapital. Reformen

innebar också att minimigränsen för aktiekapitalet höjdes från 5000 kr till

50000kr. År 1975 ersattes 1944 års aktiebolagslag med en ny aktiebolagslag

(1975:1385). Lagstiftningen innebar i huvudsak en genomgripande teknisk översyn

av aktiebolagsrätten. Den nya aktiebolagslagen (ABL) tillkom efter samnordiskt

utredningsarbete och trädde i kraft den 1 januari 1977.

Ändringar i ABL har därefter fortlöpande genomförts. Bland ändringarna kan

nämnas att bestämmelserna om skyldighet för aktiebolag att träda i likvidation

då aktiekapitalet gått förlorat skärptes år 1984. Reglerna om revision ändrades

år 1982 så att det numera krävs en auktoriserad eller godkänd revisor i varje

aktiebolag. År 1987 infördes bestämmelser i syfte att stärka minoritetsskyddet

i samband med beslut om riktade emissioner och vid tilldelning av aktier.

År 1990 tillkallades Aktiebolagskommittén (Ju 1990:08) för att göra en

översyn av ABL. Kommitténs uppgifter är bl.a. att i samarbete med motsvarande

kommittéer i Finland och Norge föreslå de lagändringar som erfordras med hänsyn

till den pågående europeiska integrationen. Kommittén har i ett delbetänkande

föreslagit att reglerna om bundna aktier avskaffas. Förslaget har lett till

lagstiftning som trätt i kraft den 1 januari 1993 (prop. 1992/93:68, LU14,

rskr. 62). I samma lagstiftningsärende antogs även ett förslag om att kravet på

bosättning i Sverige för vissa befattningshavare i bl.a. aktiebolag ändras till

att gälla bosättning inom EES samt att även juridiska personer som har bildats

enligt lagstiftning i en stat inom EES under vissa förutsättningar skall kunna

vara stiftare av bl.a. aktiebolag. Dessa lagändringar, som skall träda i kraft

den dag regeringen bestämmer, är avsedda att bli gällande samtidigt med

EES-avtalet. En annan fråga som har anknytning till ABL och som också

behandlades i samma lagstiftningsärende är den om möjligheten att genom

kungörelsedelgivning delge en juridisk person som saknar en registrerad behörig

ställföreträdare. Delgivningslagen ändrades så att det skall vara möjligt att

under närmare angivna förutsättningar använda kungörelsedelgivning om en

juridisk person i strid med gällande bestämmelser saknar registrerad behörig

företrädare. Även denna regel skall träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Aktiebolagskommittén har i ett nyligen avlämnat delbetänkande,

Aktiebolagslagen och EG (SOU 1992:83), lagt fram ytterligare förslag till den

anpassning av den svenska lagstiftningen till EG-rätten som följer av åtaganden

i EES-avtalet. I betänkandet behandlas implementeringen av EG:s bolagsdirektiv

1, 2, 3 och 12 i svensk rätt genom ändringar i ABL. Utredningen föreslår två

alternativ för den som önskar driva verksamhet i bolag utan personligt

betalningsansvar för bolagets förpliktelser. I förslaget skiljs mellan "publika

aktiebolag", varmed avses bolag där allmänheten har rätt att teckna eller

förvärva aktier, och "privata aktiebolag". För de publika bolagen skall enligt

förslaget krävas ett aktiekapital om minst 1 miljon kronor och för de privata

minst 200000kr.

Ansvarsgenombrott

Aktiebolag är ett från sina ägare fristående rättssubjekt. Som ett

grundstadgande i ABL är inskrivet att delägarna inte har något personligt

ansvar för bolagets förpliktelser. Från denna princip finns några i lag angivna

undantag. Sålunda gäller enligt 13kap. 2§ ABL under vissa förutsättningar

ett personligt betalningsansvar för styrelseledamöter och andra -- t.ex.

aktieägare -- som inte iakttar sina förpliktelser då förutsättningar för

likvidation av bolaget föreligger. ABL innehåller vidare bestämmelser om

skadeståndsansvar för bl.a. styrelseledamöter och aktieägare gentemot bolaget

och dess borgenärer. För bolagets obetalda skatter kan den som företräder

bolaget bli personligen ansvarig enligt särskilda författningar. Härjämte finns

bestämmelser om skyldighet att återbära från bolaget olovligt utdelad vinst.

Vid sidan av de nämnda lagreglerna har i rättspraxis ett personligt

betalningsansvar ålagts aktieägare.

Betalningsansvarskommittén tillkallades 1984 på begäran av riksdagen (bet. LU

1982/83:16) med uppdrag att utreda frågor om betalningsansvar för skulder i

aktiebolag och ekonomiska föreningar m.m. Kommittén avlämnade 1987 sitt

betänkande (SOU 1987:59) Ansvarsgenombrott m.m. med förslag om bl.a. regler i

ABL som innebär att en delägare i ett aktiebolag i vissa undantagssituationer

skall kunna bli solidariskt betalningsansvarig för bolagets skulder

(ansvarsgenombrott).

Våren 1991 beslutade den dåvarande regeringen att inhämta Lagrådets yttrande

över ett förslag till ändringar i ABL och lagen om ekonomiska föreningar som i

huvudsak byggde på Betalningsansvarskommitténs betänkande. Förslaget mötte

kritik av Lagrådet. Något förslag till lagstiftning om ansvarsgenombrott på

grundval av det kritiserade förslaget lades därför inte fram. För att om

möjligt precisera förutsättningarna för ansvarsgenombrott ytterligare beslutade

den dåvarande regeringen 1991 om tilläggsdirektiv med denna innebörd till

Aktiebolagskommittén (dir. 1991:89).

Den nuvarande regeringen har genom ytterligare tilläggsdirektiv till

Aktiebolagskommittén avfört frågan om ansvarsgenombrott från kommitténs uppdrag

(dir. 1991:98). Som motivering anges att i rättspraxis har godtagits

ansvarsgenombrott i några få, mycket speciella fall då det inte har ansetts

acceptabelt att upprätthålla principen om frihet från personligt

betalningsansvar. Det finns, anförs det vidare, för närvarande inget som tyder

på att det skulle föreligga behov av att införa särskilda lagregler om

ansvarsgenombrott.

I motion L203 av Bengt Silfverstrand och Ingvar Johnsson (s) anförs att

rättsläget beträffande ansvarsgenombrott är oklart eftersom antalet rättsfall

där ansvarsgenombrott konstituerats är litet. Enligt motionärerna bör

förutsättningarna för ansvarsgenombrott preciseras i lag så att en enhetlig

rättstillämpning kan komma till stånd. Skälen för att överväga frågan om

ansvarsgenombrott har enligt motionärerna blivit starkare genom utvecklingen av

den ekonomiska brottsligheten. I motionen föreslås därför att

Aktiebolagskommittén på nytt får i uppdrag att -- i enlighet med tidigare

meddelat tilläggsdirektiv -- utreda frågan. I motion L205 framhåller samma

motionärer att utredningen om ansvarsgenombrott bör avse även

koncernförhållanden. Även i motion Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

föreslås att Aktiebolagskommittén på nytt får i uppdrag att komma med förslag

till lagstiftning om ansvarsgenombrott (yrkande 10 delvis).

Motionsyrkanden med samma innehåll som de nu aktuella behandlades av

utskottet så sent som hösten 1992 i det av riksdagen godkända betänkandet

1992/93:LU14. Utskottet underströk därvid principen om personlig ansvarsfrihet

för bolagets förpliktelser och dess betydelse för företagen och näringslivet

samt framhöll att de fall då principen genombrutits i rättspraxis är få till

antalet och avser speciella situationer. Någon rättsosäkerhet kunde enligt

utskottet knappast anses föreligga, och utskottet delade därför regeringens

bedömning att behov av att införa särskilda regler om ansvarsgenombrott saknas.

Utskottet avstyrkte således bifall till motionerna.

Utskottet har nu -- fem månader senare -- ingen annan uppfattning. Utskottet

avstyrker därför bifall till motionerna L203, L205 och Ju817 (yrkande 10 i

denna del).

Översyn av revisorsrollen

I motion Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs en utredning av

revisorernas roll och uppgifter (yrkande 16). Motionärerna framhåller att

revisorerna borde åläggas att anmäla ekonomisk brottslighet, exempelvis

förskingring, till åklagare.

Utskottet behandlade i betänkandet 1991/92:LU10 en motion med begäran om en

översyn av revisorsrollen i syfte att stärka revisorns roll. Utskottet erinrade

därvid om att Aktiebolagskommittén enligt sina direktiv (dir. 1990:46) skall

överväga revisorsrollen med utgångspunkt i bl.a. EGs åttonde bolagsdirektiv

från år 1984 om auktorisation och godkännande av revisorer i public resp.

private companies. I direktiven uttalas att revisorernas roll och kontakterna

med företagsledningen blivit av allt större betydelse för bolagsorganens

möjligheter att balansera varandra och de olika aktieägarintressena. Det är

enligt direktiven av central betydelse att revisorn intar en självständig

ställning gentemot dem han skall granska och i förhållande till bolagsstämman

så att han kan agera opartiskt vid granskningen. Att revisorerna skall inta en

självständig ställning även i förhållande till bolagsstämman sammanhänger med

att revisorernas uppgift inte bara är att beakta aktieägarnas intressen. Det

åligger revisorerna att också ägna uppmärksamhet åt i vad mån bolagsledningen

beaktat samhällets, de anställdas och borgenärernas intressen. Revisorerna har

därutöver, framhålls i direktiven, även ett ansvar mot den aktieplacerande

allmänheten. Kommittén bör överväga om ABL:s regler om tillsättande och

entledigande av revisorer är utformade så att de befrämjar att revisorerna

utför sina funktioner med självständighet och auktoritet.

Utskottet kan konstatera att en översyn av revisorsrollen enligt den lämnade

redogörelsen redan pågår. Det saknas enligt utskottets mening därför anledning

att för närvarande ta ytterligare utredningsinitiativ om revisorernas

uppgifter. Någon riksdagens åtgärd i frågan är därför inte påkallad, och

utskottet avstyrker bifall till motion Ju817 yrkande 16.

Aktiekapitalets storlek m.m.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen höjdes minimigränsen

för aktiekapitalet år 1973 från 5000kr till 50000kr. I motion L204

av Bengt Silfverstrand och Inga-Britt Johansson (s) anförs att regeringen

snarast bör lägga fram förslag om höjt minimikapital för aktiebolag till minst

200000kr för privata bolag. Motionärerna anser att Aktiebolagskommitténs

förslag med ett krav på endast 100000kr i aktiekapital för privata

aktiebolag är synnerligen lågt, sett i ett internationellt perspektiv. I

motionen framhålls att aktiekapitalet har en viktig funktion när det gäller att

motverka den ekonomiska brottsligheten. Den effekten skulle enligt motionärerna

urholkas om minimikapitalet bestäms till 100000kr. Även i motion Ju817

av Ingvar Carlsson m.fl. (s) tas frågan om aktiekapitalets storlek upp (yrkande

10 delvis). Motionärerna anför att det är av vikt att arbetet med att se över

aktiebolagslagen prioriteras. De framhåller därvid särskilt frågorna om en

höjning av gränsen för minsta tillåtna aktiekapital och en översyn av reglerna

om låneförbud och olovlig vinstutdelning. Även skyddet för aktiekapitalet

behöver enligt motionärernas uppfattning ses över och likvidationsförfarandet

måste göras väsentligt snabbare.

Aktiebolagskommittén har som ovan angetts i sitt nyligen lämnade

delbetänkande Aktiebolagslagen och EG lagt fram förslag om bl.a. nya regler om

minsta tillåtna aktiekapital i publika resp. privata aktiebolag. Betänkandet

har remissbehandlats. De frågor som tas upp i betänkandet övervägs för

närvarande i Justitiedepartementet, och enligt vad utskottet har inhämtat

kommer förslag till lagstiftning i dessa frågor att föreläggas riksdagen under

hösten 1993. I det pågående arbetet övervägs bl.a. frågan om kravet på

aktiekapitalets storlek i ljuset av de synpunkter som framkommit under

remissförfarandet. Utskottet utgår ifrån att även de synpunkter som förs fram i

motionerna beaktas i det sammanhanget. Aktiebolagskommittén arbetar nu vidare

med de frågor som inte har ett omedelbart samband med den europeiska

integrationsprocessen. I det sammanhanget kommer kommittén att behandla de

övriga bolagsrättsliga frågor som aktualiseras i motion Ju817. Resultatet av

det arbetet kommer att presenteras i kommitténs slutbetänkande, som beräknas

bli framlagt under 1994.

Med hänvisning till de överväganden som sålunda sker i olika sammanhang av de

i motionerna aktualiserade spörsmålen anser utskottet att någon riksdagens

åtgärd med anledning av motionerna inte är erforderlig. Utskottet avstyrker

således bifall till motionerna L204 och Ju817 yrkande 10 i denna del.

Delgivning med juridiska personer

Enligt 8kap. 11§ aktiebolagslagen företräder styrelsen ett

aktiebolag och tecknar dess firma. Styrelsen kan dock bemyndiga

enskild styrelseledamot, verkställande direktör eller annan att

företräda bolaget och teckna dess firma såvida inte förbud

häremot intagits i bolagsordningen.

Ett aktiebolag skall enligt 8kap. 15§ aktiebolagslagen för

registrering anmäla vem som utsetts till styrelseledamot,

verkställande direktör, suppleant och firmatecknare samt av

vilka och hur bolagets firma tecknas. Anmälan görs första gången när bolaget

anmäls för registrering och därefter genast efter det att ändring inträtt i de

ifrågavarande förhållandena.

Vidare skall ett aktiebolag varje år efter den ordinarie

bolagsstämman till registreringsmyndigheten sända in en aktuell

förteckning över bolagets ledamöter, verkställande direktör,

suppleanter och firmatecknare (8kap. 15§ sista stycket

aktiebolagslagen). Registreringsmyndighet för aktiebolag är

Patent- och registreringsverket.

Ett nybildat aktiebolag blir särskilt rättssubjekt i och med

att det registreras. Aktiebolaget upphör vanligen att vara

rättssubjekt genom likvidation. Under likvidationen är bolaget

ett rättssubjekt, där styrelsen ersatts av likvidatorer. I vissa fall

föreligger en likvidationsplikt. Ett sådant fall är då bolagets eget kapital

understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet (13kap. 2§

aktiebolagslagen). Skyldighet att träda i likvidation föreligger också bl.a. då

bolaget saknar till Patent- och registreringsverket (PRV) anmäld behörig

styrelse eller verkställande direktör (13kap. 4§ 3p.). Om bolagsstämman

inte tar konsekvenserna av den föreliggande situationen och beslutar att

bolaget skall träda i likvidation finns möjlighet för rätten att besluta om

tvångslikvidation.

Om delgivning skall ske av handling i mål eller ärende hos domstol eller

annan myndighet skall delgivningen ske enligt bestämmelserna i delgivningslagen

(1970:428). Därvid gäller att delgivning med annan juridisk person än staten

sker genom att handlingen överlämnas till någon som har rätt att företräda den

juridiska personen eller, om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem.

För aktiebolag innebär regleringen att varje styrelseledamot är behörig att ta

emot delgivning på bolagets vägnar, oavsett om han är firmatecknare eller ej.

Som framgått av redovisningen ovan anger i regel aktiebolagsregistret vilka

personer som ingår i ett bolags styrelse och som alltså är behöriga att ta emot

delgivning med bolaget. Styrelsens sammansättning kan emellertid ha ändrats

utan att detta hunnit återspeglas i registret. I sådant fall får (se Högsta

domstolens avgörande NJA 1979 s. 655) anses gälla att delgivning skall ske med

någon som vid tillfället faktiskt tillhör bolagets styrelse eller eljest är

behörig att företräda bolaget, oavsett om registrering ägt rum eller ej. I

rättsfallet uttalade Högsta domstolen att det emellertid måste ställas stora

krav på bevisningen när det hävdas att vad som finns antecknat i

aktiebolagsregistret inte överensstämmer med de verkliga förhållandena.

Möjligheten att tillgripa kungörelsedelgivning beträffande en juridisk person

regleras i 15§ delgivningslagen. En tillämpning av bestämmelsen förutsätter

att det finns en bestämd person, t.ex. en styrelseledamot i ett bolag, med

vilken delgivning skall ske och som det av angivna skäl inte går att nå för

delgivning i annan ordning. Om det inte finns någon uppgift om vem som är

behörig att motta handlingar för den juridiska personens räkning saknas det

därför möjlighet att delge ansökningen genom kungörelse med stöd av 15§.

I motion L305 av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson (s) anförs bl.a.

att det allt oftare visar sig att bolag inte kan delges t.ex.

betalningsföreläggande eller lagsökning eftersom bolaget saknar registrerad

styrelse och det i övrigt inte ens finns någon som är behörig att ta emot

handlingar för bolagets räkning. I sådana fall ser sig borgenärerna ofta

nödsakade att starta en tidsödande likvidationsprocess för att få en likvidator

utsedd, vilket leder till stora förluster. Detsamma gäller när en

konkursansökan av angiven anledning inte kan delges med gäldenären. Härigenom

försvåras enligt motionärerna möjligheterna till återvinning i konkursen,

eftersom gäldenären på detta sätt kan förhala fristdagen, dvs. den dag från

vilken återvinningsfristerna räknas (normalt dagen då ansökan om gäldenärens

försättande i konkurs kom in till rätten, 4kap. 2§ första stycket

konkurslagen). I motionen anförs att vissa lagändringar snarast måste vidtas

för att komma till rätta med de angivna problemen. Sålunda bör delgivningslagen

ändras så att delgivning kan ske med såväl behörig företrädare som registrerad

företrädare för en juridisk person. Kungörelsedelgivning bör få användas när en

juridisk person saknar registrerad företrädare. Vidare bör fristdagen i konkurs

efter likvidation vara dagen för ansökan om likvidation.

Utskottet vill erinra om att Riksskatteverket i en skrivelse den 19 september

1991 till Justitiedepartementet föreslog vissa ändringar i delgivningslagen och

konkurslagen i syfte att förhindra missbruk av aktiebolagsformen. I skrivelsen

föreslogs bl.a. att den som är registrerad företrädare för en juridisk person

alltid skall vara behörig att för den juridiska personens räkning ta emot

handlingar som skall delges denna. Saknar en juridisk person registrerad

behörig företrädare bör delgivning få ske genom kungörelse. Verket föreslog

vidare att en ny bestämmelse införs i 4kap. 2§ konkurslagen av innebörd att

fristdagen i konkurs skall vara dagen för ansökan om likvidation. Detta skall

gälla under förutsättning att konkursansökan görs inom tre veckor från den dag

då beslutet om likvidation vann laga kraft. Skrivelsen remissbehandlades.

I den förenämnda propositionen 1992/93:68 om ändringar i aktiebolagslagen

m.m. föreslogs bl.a. -- med anledning av Riksskatteverkets skrivelse -- en

ändring i delgivningslagen för att göra det möjligt att genom kungörelse delge

en juridisk person som saknar registrerad företrädare. För sådan

kungörelsedelgivning borde det enligt propositionen krävas att uppgifter saknas

i bolagsregistret om vem som är behörig att företräda bolaget eller att

uppgifterna är felaktiga eller ofullständiga och det av den anledningen inte

går att fastställa vem som är behörig att företräda bolaget.

Kungörelsedelgivning får inte ske om den juridiska personen har bemyndigat och

anmält någon i Sverige bosatt person att ta emot delgivning på den juridiska

personens vägnar. Däremot var föredragande statsrådet kritisk mot

Riksskatteverkets förslag, att den som är registrerad företrädare för en

juridisk person alltid skall vara behörig att för den juridiska personens

räkning ta emot handlingar som skall delges. Under hänvisning till att

Aktiebolagskommittén kommer att behandla olika problem med anknytning till

aktiebolag som saknar företrädare och till frågor som gäller registrering av

bolagets företrädare, ansåg föredraganden att man bör avvakta de förslag

kommittén kommer att lämna innan slutgiltig ställning tas till vilka åtgärder

som bör sättas in för att förhindra det missbruk som påtalas i

Riksskatteverkets skrivelse.

Också när det gällde Riksskatteverkets förslag om fristdagen i konkurs efter

likvidation var föredragande statsrådet kritisk. Hon framhöll att om det blir

möjligt att på det sätt som föreslogs i propositionen genom kungörelse delge

juridiska personer som saknar registrerad behörig ställföreträdare, kommer den

betydligt omständligare vägen över ett likvidationsförfarande sannolikt inte

alls att utnyttjas eller utnyttjas endast tillfälligtvis. Det fanns enligt

föredragandens mening redan av det skälet anledning att ställa sig tveksam till

behovet av en sådan lagändring. Föredraganden var därför inte beredd att

föreslå den ändring i konkurslagen som Riksskatteverket förespråkat.

Vid utskottets behandling av propositionen behandlades också en motion,

likalydande med den nu aktuella (se bet. 1992/93:LU14). Utskottet tillstyrkte

förslaget i propositionen om att införa en möjlighet att genom kungörelse delge

en juridisk person som saknar registrerad företrädare, vilket också låg i linje

med önskemålen i motionen. Motionen fick således i detta avseende anses vara

tillgodosedd. När det däremot gällde det i motionen -- och i Riksskatteverkets

skrivelse -- framlagda förslaget om att den som är registrerad företrädare för

en juridisk person alltid skall vara behörig att ta emot delgivning för dess

räkning delade utskottet den kritiska bedömning som gjordes i propositionen.

Utskottet fann

i likhet med föredragande statsrådet att Aktiebolagskommitténs

överväganden i hithörande frågor borde avvaktas. Också när det gällde den i

motionen begärda ändringen i konkurslagen instämde utskottet i den uppfattning

som fördes fram i propositionen, nämligen att lagändringen om

kungörelsedelgivning måste anses minska behovet av en ändrad fristdag i konkurs

efter likvidation. Inte heller utskottet fann att förslaget borde genomföras.

Utskottet avstyrkte således bifall till motionen.

Inte heller i nu behandlade frågor finner utskottet skäl att frångå sin

tidigare uppfattning. Utskottet avstyrker således bifall till motion L305.

Utskottet vill dock i detta sammanhang ta upp frågan om ikraftträdandet av

den ovan redovisade ändringen i delgivningslagen rörande kungörelsedelgivning.

I lagstiftningsärendet beslutades samtidigt vissa ändringar i aktiebolagslagen

som en följd av Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet. Dessa ändringar i

aktiebolagslagen avses träda i kraft samtidigt som EES-avtalet och regeringen

har därför bemyndigats att bestämma ikraftträdandetidpunkten.

Med hänsyn till det samband som ansågs föreligga mellan nämnda ändringar i

aktiebolagslagen och i delgivningslagen har regeringen också bemyndigats att

besluta om ikraftträdandet för ändringen i delgivningslagen. När utskottet

behandlade lagförslagen förutsattes att EES-avtalet skulle träda i kraft den 1

januari 1993 eller kort tid därefter. Denna förutsättning har emellertid inte

uppfyllts. Med hänsyn till att det enligt utskottets mening är angeläget att

den nya möjligheten till kungörelsedelgivning kan börja tillämpas så snart som

möjligt utgår utskottet från att regeringen snarast överväger om lagändringen

kan träda i kraft utan hinder av att EES-avtalet ännu inte har trätt i kraft.

Registrering

Som inledningsvis angetts skall ett aktiebolag enligt 8kap. 15§

aktiebolagslagen när det för första gången anmäls för registrering också anmäla

vem som har utsetts till styrelseledamot, verkställande direktör, suppleant och

firmatecknare samt av vilka och hur bolagets firma tecknas. Anmälan, som skall

sändas till PRV, skall därefter göras genast när förhållandena ändras. Enligt

3§8p. aktiebolagsförordningen (1975:1387) skall bevittnade namnteckningar

av nyvalda styrelseledamöter, styrelsesuppleanter, verkställande direktörer,

vice verkställande direktörer och firmatecknare ges in i samband med anmälan om

registrering. Nya bestämmelser om registrering av revisorer infördes i 2 och

18§§ aktiebolagsförordningen den 1 juli 1988, enligt vilka en anmälan om

registrering skall innehålla en skriftlig bekräftelse av revisorerna på att de

åtagit sig uppdraget. I samband med registrering av personuppgifter

kontrollerar PRV att de personnummer som uppges svarar mot det namn som anmälts

vid registreringen. Härigenom undviks registrering av personer som inte finns.

I motion L210 av Eva Johansson och Ingela Thalén (s) om rättssäkerheten

vid bolagsbildning anförs att det vid bildandet av aktiebolag förekommer att en

persons namn och personnummer används utan att vederbörande känner till det.

Det är också känt att personer med en svår social situation används som

bulvaner, genom att de anges som styrelseledamöter för att vid exempelvis

näringsförbud dölja den egentlige ägarens identitet. Motionärerna anser att

rättssäkerheten för den enskilde måste skyddas bättre. Detta är viktigt också

för att stävja den organiserade brottsligheten.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från PRV. I sitt svar pekar

verket på att i motionen tas upp två olika typer av situationer. Där

uppmärksammas det fallet att en person för registreringsändamål används som

bulvan. PRV framhåller att den typen av missförhållanden är svåra att komma åt

inom ramen för verkets registreringsverksamhet. Så länge den uppgivne personen

inte är diskvalificerad för egen del och ärendet i övrigt är formellt riktigt,

kan verket knappast vägra registrering.

Den andra situationen som uppmärksammas i motionen är att personer

falskeligen anmäls som bolagsfunktionärer för registrering utan att vara

tillfrågade eller på annat sätt ha med saken att göra. Inom verket har man

intryck av att det har blivit vanligare att ovidkommande personer anmäls för

styrelseuppdrag, och man gör en försiktig uppskattning av att antalet sådana

registreringar uppgår till mellan 50 och 100 per år. PRV kan vid sin granskning

inte avslöja om uppgifter i bolagsstämmoprotokoll och styrelseprotokoll är

påhittade eller om ingivna namnteckningsprov är förfalskade. Verket delar

motionärernas uppfattning att det vore önskvärt att komma åt dessa fall, men

man pekar samtidigt på vikten av att vid eventuella ändringar av föreskrifter

och rutiner beakta att det är fråga om en masshantering och att näringslivet

har ett befogat intresse av att registreringsärenden hanteras snabbt.

Väntetiderna bör inte vara längre än en till två veckor, om störningar i

bolagens verksamhet skall kunna undvikas.

Enligt PRV kunde en möjlighet att minska risken för missbruk vara att

underrätta varje berörd person om registreringsanmälningar och samtidigt begära

en bekräftelse av vederbörande. En annan möjlighet kunde vara att efter

registrering sända ut underrättelser till samtliga registrerade

bolagsfunktionärer. Ett ytterligare alternativ är att PRV regelbundet, t.ex. en

gång om året, sänder ett registerutdrag till alla registrerade personer med

uppgift om i vilka bolag de förekommer. Ett krav på bekräftelse före

registrering skulle enligt verket få besvärande konsekvenser i och med att

handläggningsrutinerna skulle komma att fördröjas avsevärt. Alternativet med

årliga utskick är förenat med nackdelen att en person kan stå kvar som

felaktigt registrerad under ganska lång tid innan det blir upptäckt. Enligt

PRV:s mening är ett system som innebär att alla berörda personer i efterhand

underrättas om ett registreringsbeslut det som ligger närmast till hands att

överväga. Genom en sådan åtgärd kan personen i fråga få reda på att han

registrerats eller avregistrerats och kan då agera, om något är fel. Systemet

skulle dock inte alltid kunna hindra skador, eftersom vissa kan ha

åstadkommits innan felet uppmärksammas.

När det gäller kostnadsaspekten på det sistnämnda alternativet uppskattar PRV

den årliga portokostnaden till drygt 4 miljoner kronor, samt därutöver

handläggningskostnader på cirka 2 miljoner kronor. För att klara sådana

kostnader krävs en höjning av den genomsnittliga registreringsavgiften med

uppskattningsvis 50 kr per ärende.

PRV har slutligen framhållit att ingen funktionär i ett svenskt aktiebolag

kommer att behöva vara bosatt i Sverige sedan EES-avtalet har trätt i kraft.

Detta innebär ytterligare svårigheter för PRV att kontrollera de anmälda

personernas existens och identitet.

PRV:s yttrande återfinns som bilaga till betänkandet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är otillfredsställande att

personer kan utnyttjas i registreringsärenden utan att de är tillfrågade eller

i övrigt har något med saken att göra. Enligt utskottets mening bör därför

åtgärder vidtas i syfte att förhindra sådana förfaranden. Vad som ligger

närmast till hands är enligt utskottets mening den rutin som förordas av PRV i

sitt yttrande, nämligen att verket i efterhand underrättar den som är föremål

för en registreringsåtgärd. En sådan ordning gör det möjligt för den

registrerade att agera, samtidigt som registreringsåtgärderna inte fördröjs.

Rutiner av angivet slag bör enligt utskottets mening införas, trots att de med

nödvändighet medför en höjning av registreringsavgifterna. Det får ankomma på

regeringen att utfärda föreskrifter härom. Vad utskottet sålunda anfört bör

riksdagen med anledning av motion L210 som sin mening ge regeringen till känna.

Konkursrättsliga frågor

Allmänt

Efterlevnaden av civilrättsliga regler om betalningsskyldighet garanteras i

sista hand av att en gäldenärs egendom tvångsvis, genom utsökning och konkurs,

kan användas till att tillgodose fordringsägarna. Konkursinstitutet regleras

väsentligen genom konkurslagen (1987:672) som trädde i kraft den 1 januari

1988. Konkurslagen (KL) utgör slutpunkten i ett långvarigt och genomgripande

arbete med reformering av den tidigare konkurslagen från 1921. Konkursreglerna

utgår från att, när flera borgenärer inte kan få betalt fullt ut för sina

fordringar, förlusten i princip skall fördelas proportionellt i förhållande

till vars och ens fordran. Konkursens primära uppgift är alltså att

tillhandahålla ett system för att tvångsvis och i den ordning som anges i

förmånsrättslagen tillgodose de konkurrerande betalningsanspråken. Åtskilliga

lagar vid sidan av KL har stor betydelse för konkursinstitutets funktion.

Särskilt kan nämnas förmånsrättslagen (1970:979), lönegarantilagen (1992:479)

och ackordslagen (1970:847).

Med ackord avses en ekonomisk uppgörelse mellan en gäldenär som är på

obestånd och hans borgenärer. Den nu gällande ackordslagen reglerar i princip

bara vad man bruka kalla offentligt ackord (tvångsackord), dvs. fall där

uppgörelsen kommer till stånd genom ett beslut av domstol efter en offentlig

ackordsförhandling och kan genomföras mot en borgenärsminoritets bestridande.

Vid sidan härav förekommer underhandsackord, dvs. formlösa överenskommelser som

ingås på frivillighetens väg och kräver samtycke av alla berörda borgenärer.

Ackord förutsätter att förmånsberättigade borgenärer får full täckning för sina

fordringar och innebär i allmänhet att oprioriterade fordringar sätts ned till

viss procent av det ursprungliga fordringsbeloppet (dividenden), varvid

särskilda föreskrifter ges om betalningstiden. I princip berörs endast

oprioriterade borgenärer. Genom ackord bortfaller de skulder som omfattas av

ackordet till den del de överstiger dividenden.

Med anledning av ett riksdagsbeslut (se bet. LU 1987/88:12) tillkallades år

1988 Insolvensutredningen med uppdrag att utreda ett antal spörsmål på

konkursrättens område. Enligt direktiven (1988:52) ingick tre huvudfrågor i

uppdraget, dels frågan om ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i

ekonomisk kris, dels frågan om skuldsanering för fysiska personer, dels ock

frågan om en bättre anpassning av den konkursrättsliga lagstiftningen till

internationella förhållanden.

Beträffande spörsmålet om ett nytt rekonstruktionsförfarande angavs i

direktiven att målet för ett sådant förfarande skulle vara att rädda företag

som i och för sig är livskraftiga men som på grund av särskilda omständigheter

hamnat i kris. I uppdraget låg enligt direktiven först och främst att

förutsättningslöst överväga frågan om det bör införas ett alternativ till

konkurs och ackord. Utredningen skulle vidare se över de delar av

förmånsrättsordningen som berördes av rekonstruktionsfrågorna.

Under 1990 fattades beslut om att begränsa utredningens uppdrag (dir.

1990:74) så till vida att frågan om anpassningen av den konkursrättsliga

lagstiftningen till internationella förhållanden skulle brytas ut och behandlas

i särskild ordning. Den frågan hade enligt föredraganden inte sådant samband

med övriga delar av uppdraget att det medför några olägenheter att behandla den

fristående genom vidare utredning inom regeringskansliet. Året därpå fick

Insolvensutredningen ytterligare ett tilläggsdirektiv (dir. 1991:93), som

kompletterade de äldre direktiven såvitt gällde utredningens arbete med

reglerna om statlig lönegaranti. Frågor om lönegaranti behandlas nedan under

särskild rubrik.

Insolvensutredningen avlämnade i november 1992 slutbetänkandet (SOU 1992:113)

Lag om företagsrekonstruktion. I betänkandet föreslås ett nytt

rekonstruktionsförfarande, företagsrekonstruktion, som ersättning för konkurs i

vissa fall. Det är krisföretag som är livsdugliga eller vars verksamhet helt

eller delvis kan fortsättas i någon form som härvid avses.

Företagsrekonstruktion innebär att en gäldenär som driver näringsverksamhet,

efter betalningsinställelse och under medverkan av en av rätten utsedd

administrator, söker rekonstruera verksamheten och träffa en ekonomisk

uppgörelse med sina borgenärer utan konkurs.

Vid konkurs föreslås att s.k. produktiva löner -- intjänad lön samt

uppsägningslön under den tid driften vid företaget fortsätter, dock längst två

månader -- i förmånsrättshänseende skall gå före företagshypotek. Detta skall

främja användningen av företagsrekonstruktion i stället för konkurs. Också

fordringar som med administratorns samtycke uppkommit under

företagsrekonstruktion som föregått konkursen skall gå före företagshypotek.

Förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter föreslås avskaffad. Ett viktigt

syfte med en sådan åtgärd är att förbättra de oprioriterade borgenärernas,

bl.a. leverantörers och underentreprenörers ställning.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande, och remisstiden går ut i juni

1993.

I motion L312 anför Ulf Melin och Anders Högmark (m) att det förekommer

att företag går i konkurs av rent taktiska skäl och att ägarna använder

konkursinstitutet för att göra sig kvitt leverantörs- och skattefordringar. I

samråd med långivarna lägger ägarna anbud på konkursboet. Förlorarna är staten

och leverantörerna, medan ägarna och kreditgivarna är de stora vinnarna.

Motionärerna begär en översyn av reglerna rörande betalningsinställelse vid

konkurs. Bengt Kronblad (s) framhåller i motion L306 (delvis) att konkurs i

många fall används som ett medel att i samråd med någon eller några av ett

företags kreditgivare ge företaget "en ny start" med en förbättrad

balansräkning. Förfarandet är enligt motionären till nackdel för näringslivets

effektivitet och utveckling, och det hindrar den fria konkurrensen. Motionären

vill få till stånd åtgärder som syftar till att införa någon form av "karens"

innan ny verksamhet får startas efter en konkurs.

Utskottet vill med anledning härav framhålla att Insolvensutredningen i sitt

betänkande belyser reformbehovet i fråga om förmånsrättsordningen,

lönegarantins roll och formerna för rekonstruktion av krisföretag. De

lagstiftningsförslag som utredningen mot den bakgrunden föreslår avser bl.a.

att motverka intresset för att utnyttja konkursinstitutet i

rekonstruktionssyfte. Enligt utskottets mening bör riksdagen inte föregripa den

kommande beredningen inom regeringskansliet av Insolvensutredningens förslag

genom initiativ i de frågor som motionärerna aktualiserar. Utskottet avstyrker

därför bifall till motion L306 i denna del och motion L312.

I motion L317 av Britta Bjelle (fp) föreslås en rätt för borgenärerna att

tidigt väcka förslag om rekonstruktion. Motionen, som anknyter till

Insolvensutredningens förslag, syftar till att ge kreditgivare incitament att

följa upp kreditgivningen och att skapa ytterligare förutsättningar för ett så

tidigt agerande att ett företag i svårigheter kan räddas.

Enligt utskottets mening finns det inte heller i denna fråga anledning att

föregripa beredningen av Insolvensutredningens förslag. Utskottet avstyrker

därför bifall till motion L317.

Konkursförvaltningen

Genom konkursbeslutet förlorar gäldenären rådigheten över den egendom som

ingår i konkursboet. Rådigheten tillkommer i stället förvaltaren, som utses av

rätten efter hörande av tillsynsmyndigheten. Förvaltarens allmänna åligganden

är enligt 7kap. 8§ första stycket konkurslagen att ta till vara

borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar

en förmånlig och snabb avveckling av boet. Om förvaltaren finner det nödvändigt

får han anlita ett sakkunnigt biträde för viss förvaltningsåtgärd. Det kan

gälla t.ex. hjälp med bokföringsgranskningen. Förvaltaren har bl.a. att snarast

upprätta en s.k. förvaltarberättelse, innehållande bl.a. uppgifter om boets

tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd. Berättelsen skall också

innehålla uppgift i förekommande fall om att misstanke om brott som avses i 11

kap. brottsbalken (brott mot borgenärer m.m.) anmälts till åklagare.

Förvaltningen skall stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet.

Tillsynsmyndigheter är vissa kronofogdemyndigheter som av regeringen utsetts

därtill. Tillsynsmyndighetens uppgift är enligt 7kap. 27§ konkurslagen

allmänt att övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i

överensstämmelse med konkurslagen och andra författningar. Kompletterande

bestämmelser i lagrummet anger att myndigheten särskilt skall tillse att

avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan och att myndigheten, när den

finner det lämpligt, får inventera boets kassa och övriga tillgångar samt

fordra redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter motiverar det

får myndigheten utse en eller flera revisorer för granskning av boets

räkenskaper och förvaltningen i övrigt. Vid sidan av de sålunda angivna

riktlinjerna finns en mängd bestämmelser som mera preciserat anger

tillsynsmyndighetens uppgifter och befogenheter i särskilda hänseenden.

En närmare redogörelse för reglerna om konkursförvaltningen och

konkursförvaltarens åligganden och uppgifter finns i lagutskottets betänkande

1991/92:LU6.

Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) begär i motion L329 om ersättning till

konkursförvaltare m.m. utredning i flera frågor med avseende på

konkursförvaltare och deras verksamhet. Motionärerna framhåller bl.a. att

förvaltarnas verksamhet är bristfällig. Tillsynsmyndigheterna fullgör inte sina

uppgifter med tillräcklig omsorg. Höga kostnadsräkningar godkänns av slentrian.

Vidare menar motionärerna att verksamhetsområdet utmärks av brist på konkurrens

eftersom nya advokater och jurister inte tillåts få uppdrag och etablera sig i

branschen. I motion L306 (delvis) anför Bengt Kronblad (s) att

tillsynsmyndigheterna bör ges ökade möjligheter att bevaka att

konkursförvaltarna verkligen tillvaratar alla fordringsägares intressen och att

sunda affärsmetoder iakttas både före och under en konkurs. Vidare anser

motionären att det är viktigt att inte ett fåtal konkursförvaltare belastas med

ett orimligt antal stora och komplicerade konkurser. Personer som deltar i

planering av konkurser skall diskvalificeras som konkursförvaltare. Enligt

motionärens mening är det också viktigt med en översyn av konkursreglerna i

syfte att öka kravet på det formella avslutandet av konkurser och en noggrann

granskning av slutrapporterna.

I motion L316 (delvis) av Sten Söderberg (-) anförs att förvaltare ej bör

tillsättas annat än i större konkurser och att advokater bör fråntas

ensamrätten att verka som konkursförvaltare.

Utskottet vill åter erinra om att gällande bestämmelser innebär att

rådigheten över den egendom som ingår i konkursboet i och med konkursbeslutet

övergår från gäldenären till förvaltaren. Konkursförvaltaren utses av rätten

efter hörande av tillsynsmyndigheten. Enligt 7kap. 1§ konkurslagen skall

förvaltaren ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt

även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Förvaltaren får inte stå i ett sådant

förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att

rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen. De nuvarande kraven på

förvaltarens kvalifikationer tillkom i huvudsak år 1979 (prop. 1978/79:105,

bet. LU 19, rskr. 309). Reformen har inneburit att förvaltaruppdrag i princip

endast anförtros advokater som har specialiserat sig på konkursförvaltning. I

1979 års lagstiftningsärende underströks att utvecklingen i näringslivet och

samhället i övrigt gjort att stora krav i allmänhet måste ställas på en

konkursförvaltare. Förvaltaren behöver, förutom juridiska kunskaper, även ha

insikter i företagsekonomi och kunskaper om bokföring och redovisning. Han

skall också, enligt vad som vidare uttalades, vara väl förtrogen med

arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska frågor. Samtidigt som de allmänna

kompetenskraven på förvaltarna skärptes begränsades borgenärernas inflytande

över valet av förvaltare. Tidigare hade förvaltare utsetts av borgenärerna. I

fortsättningen skulle förvaltare utses av konkursdomare, och borgenärernas

inflytande är inskränkt till att framföra synpunkter på valet av förvaltare

till konkursdomaren. För att ytterligare understryka den självständiga

ställning förvaltare innehar har frågan om förvaltarjäv efter ett initiativ

från utskottets sida (se bet. LU 1986/87:32) fått en uttrycklig reglering genom

en lagändring som trädde i kraft år 1989. Bestämmelsen innebär att förvaltare

inte får stå i ett sådant förhållande till gäldenären, borgenären eller någon

annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen.

Inte heller i övrigt får det finnas någon omständighet som medför att

förtroendet för förvaltares opartiskhet rubbas.

Konkurslagens regler om tillsyn över förvaltningen innebär att

tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett

ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med lag och andra författningar.

Myndigheten skall särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs

i onödan och myndigheten kan, när den finner det lämpligt, fordra redovisning

av förvaltaren. Om särskilda omständigheter motiverar det, får myndigheten utse

revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltning i övrigt. I

viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och särskilt

berörda borgenärer. En ytterligare möjlighet till kontroll av förvaltningen

finns genom att en borgenär kan få en granskningsman tillsatt. Sanktionerna mot

en konkursförvaltare utgörs av -- frånsett eventuellt ansvar för

förmögenhetsbrott -- att han kan entledigas från sitt uppdrag. Genom 1987 års

lagstiftning har i konkurslagen upptagits materiella regler om en förvaltares

skadeståndsskyldighet. Enligt en särskild bestämmelse skall en förvaltare

ersätta de skador som han vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av

oaktsamhet tillfogar boet, en borgenär eller gäldenären.

En förvaltare skall alltid avge slutredovisning för sin förvaltning till

tillsynsmyndigheten. Till redovisningen skall bifogas de handlingar som är av

betydelse för kontrollen av den. Slutredovisning kan alltid klandras av

gäldenären och tillsynsmyndigheten och under vissa förutsättningar av borgenär.

Utskottet behandlade i ett betänkande våren 1992 motioner med samma

inriktning som de nu aktuella (se bet. 1991/92:LU37). Utskottet erinrade därvid

om bestämmelserna i lagen (1986:436) om näringsförbud. Dessa innebär bl.a. att

näringsförbud, om det är påkallat från allmän synpunkt, får meddelas den som

försatts i konkurs och då var enskild näringsidkare, om han förfarit grovt

otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som

ålegat honom i näringsverksamheten. Vid prövningen om näringsförbud är påkallat

från allmän synpunkt skall särskilt beaktas om åsidosättandet varit

systematiskt eller syftat till betydande vinning, om det medfört eller varit

ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare dömts för

brott i näringsverksamhet. Om näringsverksamheten bedrivits av t.ex. ett

aktiebolag kan näringsförbud komma i fråga för ledamot eller suppleant i

styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör.

Näringsförbudet kan meddelas för lägst tre och högst fem år. Den som är

underkastad näringsförbud får givetvis inte driva näringsverksamhet. Han får

inte heller t.ex. vara stiftare av ett aktiebolag eller vara ledamot eller

suppleant i styrelsen för ett aktiebolag. Överträdelse av ett näringsförbud kan

leda till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller

fängelse i högst sex månader. Ett näringsförbud som överträds får förlängas med

högst fem år.

Utskottet konstaterade vidare att gällande bestämmelser om konkursförvaltare

och tillsynen över deras verksamhet är väl ägnade att förhindra sådan

verksamhet som motionärerna riktade sig mot. Detta utesluter naturligtvis inte

-- framhöll utskottet -- att förvaltningen i enstaka fall kan skötas på ett

sätt som ger anledning till kritik. Utskottet utgick emellertid ifrån att i den

mån oegentligheter förekommer dessa beivras enligt de bestämmelser som

lagstiftningen erbjuder. I avvaktan på regeringens ställningstaganden till

Insolvensutredningens kommande förslag ansåg sig utskottet inte kunna ta

initiativ till ytterligare utredningsarbete på konkursrättens område.

När det sedan gäller val av konkursförvaltare ansåg utskottet i betänkandet

1991/92:LU37, i linje med vad motionärerna anförde, att det är viktigt att inte

förvaltarna belastas med för många uppdrag. De kompetenskrav som konkurslagen

ställer upp innebär emellertid att endast ett mindre antal specialiserade

personer kan komma i fråga för förvaltaruppdrag. Det var vidare enligt

utskottets mening ofrånkomligt att en särskild bedömning måste göras i varje

särskilt fall. Exempelvis bör i en mycket omfattande konkurs större krav

ställas på en förvaltare än vad som behöver vara fallet i en mindre konkurs.

Att en förvaltare tidigare visat sig olämplig utgör givetvis skäl för att inte

förordna honom på nytt. Å andra sidan innebär visad lämplighet att förvaltaren

kan anförtros ytterligare och mer omfattande uppdrag, vilket givetvis kan leda

till att utomstående uppfattar förnyade förordnanden som ett monopol. Utskottet

framhöll att det inte fanns skäl till antagande att förhållandena var sådana

att något omedelbart initiativ från riksdagens sida var påkallat i syfte att

utvidga kretsen av förvaltare.

Utskottet finner inte skäl till något ändrat ställningstagande i nu

redovisade hänseenden. Enligt vad utskottet erfarit pågår också inom

Riksrevisionsverket en utredning om konkurshanteringssystemet med särskild

inriktning på tillsynsfrågorna. Bland de frågor som kommer att studeras närmare

märks prövningen av förvaltararvoden och utseendet av förvaltare. Utredningen

beräknas vara slutförd under hösten 1993. I avvaktan på resultatet härav och på

beredningen av Insolvensutredningens förslag saknas anledning för utskottet att

förorda ytterligare utredningsarbete på konkursrättens område.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L306 och L316 i

denna del och L329.

I motion Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) anförs att det är önskvärt --

mot bakgrund av att ekonomisk brottslighet förekommer i en stor del av

konkurserna -- att utreda möjligheten att ge konkursförvaltarna en mera aktiv

roll än den de för närvarande har och att det kan vara värdefullt att i vissa

fall anlita konkursförvaltarna för utvidgade utredningsinsatser och att

effektivisera tillsynsmyndigheternas verksamhet. Vidare bör enligt motionen det

förslag som läggs fram i en utredning angående vissa frågor om ekonomisk

brottslighet av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i januari 1992 om att

konkursförvaltare och åklagare gemensamt skall kunna utnyttja vissa externa

revisorer genomföras (yrkande 11). Motionärerna önskar vidare en utredning om

skyldighet för konkursgäldenären att på heder och samvete intyga att den

förteckning över bokföringen som konkursförvaltaren upprättat är korrekt och

fullständig. I vart fall bör svagheten med att gäldenären mycket sent under

utredningen kan komma med påståenden om nytt bokföringsmaterial åtgärdas på

lämpligt sätt (yrkande 19).

Motioner med samma innebörd som i motion Ju817 yrkande 11 har behandlats av

riksdagen senast hösten 1992 (bet. 1992/93:LU14). Utskottet vidhöll därvid sin

tidigare uppfattning att det skulle rimma mindre väl med förvaltarens allmänna

ställning och uppgifter att -- utöver den undersöknings- och anmälningsplikt

beträffande brott som redan åligger förvaltaren -- införa en skyldighet för

honom att närmare utreda ekonomisk brottslighet med anknytning till konkursen.

Utskottet påpekade också att avvecklingen av konkursboet kan komma att avsevärt

försinkas om förvaltaren skall bistå de rättsvårdande myndigheterna med

utredningar. De problem som finns på området har, ansåg utskottet, emellertid

inte samband med det konkursrättsliga regelsystemet utan måste ses mot bakgrund

av att det inom polis- och åklagarmyndigheterna inte i tillräcklig utsträckning

finns personal med sådan utbildning som erfordras vid förundersökningar om

ekonomiska brott. Utskottet redogjorde också för de överväganden som sker i

olika sammanhang av de aktualiserade spörsmålen och ansåg mot den bakgrunden

att någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionerna inte var

erforderlig.

Utskottet har nu -- mindre än fem månader senare -- ingen annan uppfattning i

frågan. När det sedan gäller frågan om någon form av skyldighet för

konkursgäldenären att lämna bindande försäkran om bokföringsmaterialet (yrkande

19) avstyrkte justitieutskottet våren 1992 ett yrkande med samma innehåll med

hänvisning till att den av motionärerna åberopade rapporten från Riksåklagaren

och Rikspolisstyrelsen var föremål för överväganden inom regeringskansliet.

Justitieutskottet utgick från att regeringen skulle återkomma i frågan. Även

lagutskottet, som konstaterar att rapporten inte är slutbehandlad inom

regeringskansliet, utgår från att regeringen kommer att återkomma i frågan.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion Ju817 yrkandena 11 och

19.

I motion L316 (delvis) av Sten Söderberg (-) föreslås att en

minimigräns för skuld skall bestämmas för att inte okynneskonkurser skall

komma till stånd, att myndighet eller annan som ansöker om konkurs och

handläggare i domstol skall stå under straffansvar om ansökan eller åtgärderna

skulle vara felaktiga samt att arvodering skall handläggas av domstol som

besitter särskild kompetens i frågan. All fakturering skall styrkas och

specificeras.

Utskottet vill till en början erinra om att enligt 1kap. 2§ KL skall en

gäldenär som är på obestånd efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i

konkurs. Med obestånd (insolvens) avses enligt andra stycket i paragrafen att

gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte

endast är tillfällig. Insolvens anses föreligga om gäldenärens ställning är

sådan att han inte kan betala sina skulder allteftersom de förfaller. I detta

ligger att en gäldenär kan vara likvid på kort sikt, dvs. ha till omedelbart

förfogande pengar eller andra lättrealiserade tillgångar som svarar mot hans

aktuella behov av betalningsmedel, men ändå vara insolvent på längre sikt. Att

införa en regel om ett minimibelopp för bifall till en konkursansökan vore

enligt utskottets mening inte förenligt med principen om obeståndsrekvisitet.

När det gäller frågan om straffansvar för den som ansöker om konkurs resp.

handlägger ett konkursärende saknas det enligt utskottets mening anledning att

genom att införa särskilda straffbestämmelser särskilja dessa situationer från

andra likartade. Bestämmandet av förvaltarens arvode sker i dag vid den domstol

där konkursen är anhängig. Alla praktiska skäl talar för en sådan ordning och

den har, såvitt utskottet har sig bekant, tidigare inte satts i fråga.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L316 i denna del.

Konkursregister m.m.

En konkurs berör praktiskt taget alltid en mängd personer, som förutsätts i

viss utsträckning själva bevaka sina intressen. Det är viktigt att de får

tillräcklig information för att kunna göra detta. Konkurslagen innehåller också

en mångfald bestämmelser om kungörelser, kallelser och underrättelser. De

beslut och åtgärder som enligt lagen skall kungöras är t.ex. konkursbeslutet,

beslut om bevakningsförfarande och utdelningsförslag. Kungörelsen sker, med

visst undantag, genom införande i Post- och Inrikes Tidningar och i

ortstidning.

Vidare finns vissa uppgifter med anknytning till konkurs intagna i register,

nämligen i det s.k. redovisningssystemet för exekutionsväsendet, REX, som är

ett gemensamt ADB-system för alla kronofogdemyndigheter. För närvarande

registreras endast uppgifter om att konkursansökan skett, om konkursbeslutet,

när bevakningsförfarande äger rum och då konkursen avslutats.

Ett annat register med viss anknytning till konkurs är det av

Riksskatteverket förda registret över näringsförbud. Enligt lagen (1986:436) om

näringsförbud skall näringsförbud, om det är påkallat från allmän synpunkt,

meddelas den som grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Lagen

innebär en utvidgning i förhållande till vad som gällde tidigare, då

näringsförbud var kopplat till att näringsidkaren gått i konkurs. Den som har

ålagts näringsförbud -- allmän domstol meddelar beslut härom -- får utom annat

inte driva näringsverksamhet och inte vara ledamot av styrelsen för t.ex. ett

aktiebolag. Näringsförbud skall meddelas för en viss tid, lägst tre och högst

fem år. Anteckningarna i det s.k. näringsförbudsregistret förs manuellt på

grundval av domstolarnas avgöranden om näringsförbud. Registret är offentligt

och utdrag ur detsamma skall fortlöpande sändas till bl.a.

aktiebolagsregistret.

I motion Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) hänvisas till att

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i den tidigare nämnda rapporten angående

vissa frågor om ekonomisk brottslighet föreslagit att beslut om näringsförbud

skall kungöras. Enligt motionärerna är förslaget välgrundat och bör genomföras

(yrkande 13). Vidare anser motionärerna att ett centralt konkursregister bör

upprättas (yrkande 14).

Utskottet behandlade ett motionsyrkande med samma innehåll så sent som hösten

1992. Under hänvisning till att de av motionärerna aktualiserade spörsmålen

övervägdes inom regeringskansliet ansåg utskottet att motionsyrkandet inte

borde föranleda någon riksdagens vidare åtgärd (se bet. 1992/93:LU14 s. 17 f.).

Utskottet har nu inhämtat att regeringen (Näringsdepartementet) under våren

kommer att fatta beslut om författningsändring med avseende på kungörelse av

näringsförbud. Vidare har utskottet erfarit att det inom Justitiedepartementet

utarbetas förslag om regler för exekutiv försäljning av fast egendom på

grundval av Riksskatteverkets rapport 1991:1 Översyn av utsökningsbalken. I det

sammanhanget kommer även det i verkets rapport framförda förslaget om

inrättandet av ett konkursregister att behandlas. En lagrådsremiss om dessa

frågor kommer att presenteras senast under hösten 1993. Med hänsyn till att de

av motionärerna aktualiserade frågorna sålunda behandlas i regeringskansliet

anser utskottet att motion Ju817 yrkandena 13 och 14 inte bör föranleda någon

riksdagens vidare åtgärd.

I motion L326 föreslår Bengt Harding Olson (fp) att en särskild myndighet

inrättas med uppgift att sköta konkurshanteringen inkl. konkursförvaltningen,

ackords- och saneringsärendena samt lönegarantihanteringen. Motionären

framhåller att samhällets insatser i dag är splittrade på flera olika organ

samt efterlyser en samordning på obeståndsområdet. Inrättandet av en central

myndighet skulle enligt motionären innebära en bättre hantering av obeståndsmål

och saneringsärenden till en lägre kostnad för både samhället och staten. I sin

tur skulle detta leda till minskade konkursförluster för borgenärerna, vilket

ytterst är till godo för hela näringslivet.

Utskottet kan för sin del konstatera att den funktionsfördelning som nu

gäller är resultatet av en lång utveckling och ett etappvis medvetet genomfört

reformarbete. Hänsynen till rättssäkerheten och en avvägning mellan de delvis

motstridiga intressen som gör sig gällande har lett till nuvarande uppdelning

på olika funktioner för hanteringen av konkursärenden. Det finns naturligtvis

skäl att fortlöpande ompröva den gällande organisationen och rollfördelningen i

syfte att så effektivt som möjligt förverkliga lagstiftningens intentioner.

Utskottet utgår emellertid från att regeringen följer utvecklingen och vid

behov vidtar erforderliga åtgärder. Utskottet avstyrker med det sagda bifall

till motion L326.

I motion L316 (delvis) av Sten Söderberg (-) föreslås att tingsrätterna

skall handha hela konkurshandläggningen. Det finns enligt motionären skäl att

separera den myndighet som ställer krav på betalning från

konkurshandläggningen.

Utskottet vill med anledning härav erinra om att frågan huruvida

kronofogdemyndigheterna borde anförtros tillsynsfunktionen i konkurs med hänsyn

till myndigheternas roll som företrädare för statens borgenärsintressen

övervägdes ingående av utskottet i samband med 1979 års reform av reglerna om

konkursförvaltning och tillsyn i konkurs (LU 1978/79:19). Utskottet ansåg sig

kunna godta den ordning som nu gäller. Utskottet framhöll dock vikten av att

verksamheten vid kronofogdemyndigheterna organiserades så att en tjänsteman

endast i rena undantagsfall får utöva tillsyn i konkurs samtidigt som han har

hand om indrivningsuppgifter och handräckning. Vidare underströk utskottet att

särskilda enheter för tillsynsuppgifter borde inrättas i största möjliga

utsträckning. Utskottet har därefter återkommit till frågan bl.a. i betänkandet

LU 1986/87:32 med anledning av regeringens proposition 1986/87:90 om ny

konkurslag. Utskottet konstaterade i det sammanhanget att några nackdelar inte

syntes ha framkommit när det gäller kronofogdemyndigheternas dubbla roll som

tillsynsmyndighet i konkurs och företrädare för statens borgenärsintressen.

Enligt utskottets mening saknades det därför anledning att överväga en ändrad

ordning i fråga om ansvaret för tillsynen i konkurs.

Utskottet har nu ingen annan uppfattning i frågan. Utöver det nämnda vill

utskottet också peka på att Domstolsutredningen i sitt betänkande (SOU

1991:106) Domstolarna inför 2000-talet föreslår att domstolarnas uppgifter i

stor utsträckning skall renodlas och att domstolarnas verksamhet skall

koncentreras till den dömande verksamheten. Utskottet avstyrker med det anförda

bifall till motion L316 i denna del.

Förmånsrätt

När konkurs inträffat skall, om medel finns i konkursboet,

betalning först utgå för konkurskostnaderna och för annan skuld

som konkursboet ådragit sig (s.k. massagäld). Av boets

återstående medel sker därefter utdelning till borgenärerna i

en viss ordning, den s.k. förmånsrättsordningen. Bestämmelser

om i vilken ordning olika fordringar skall betalas finns i

förmånsrättslagen (1970:979). Förmånsrättslagen (FRL) skiljer

mellan särskilda och allmänna förmånsrätter. De särskilda

förmånsrätterna (4--8§§) belastar endast viss egendom och har

i princip förmånsrätt före de allmänna förmånsrätterna.

Särskild förmånsrätt följer bl.a. med företagshypotek, varmed

avses en säkerhetsrätt på grund av inteckning i en

näringsidkares lösa egendom (5§), och inteckning i fast

egendom (6§). Vidare ger betalningssäkring förmånsrätt i den

egendom som har tagits i anspråk.

De allmänna förmånsrätterna (10--13§§) avser all egendom som

ingår i gäldenärens konkursbo. Enligt 10§ FRL har till en

början vissa fordringar, som står de egentliga

konkurskostnaderna nära, allmän förmånsrätt. Hit hör exempelvis

borgenärs kostnad för att sätta gäldenären i konkurs. I 11§

FRL regleras därefter allmän förmånsrätt för fordran på skatt

och allmän avgift -- det s.k. skatteprivilegiet. Slutligen

regleras i 12 och 13§§ den förmånsrätt som arbetstagare har i

arbetsgivares konkurs för sin fordran på lön eller pension, det

s.k. löneprivilegiet. Fordringar utan förmånsrätt, dvs.

oprioriterade fordringar, har inbördes lika rätt (18§). Det

innebär att varje borgenär får betalt i förhållande till

fordringsbeloppet. Om egendom, vari särskild förmånsrätt

gäller, inte räcker till för fordringen skall återstoden av

fordringen behandlas som fordran utan förmånsrätt.

Som ovan angivits följer särskild förmånsrätt med

företagshypotek. Vilken egendom som omfattas av företagshypotek

framgår av lagen (1984:649) om företagshypotek. Enligt den

lagen, som ersatt en tidigare gällande lag om

företagsinteckning, omfattar ett företagshypotek en

näringsidkares lösa egendom i den mån egendomen hör till den

intecknade verksamheten. Vissa slag av lös egendom ingår dock

inte i hypoteksegendomen, såsom kassa- och

banktillgodohavanden, aktier och obligationer samt skepp,

luftfartyg och annan egendom som kan vara föremål för panträtt

på grund av inteckning. Om en näringsidkare överlåter sin

intecknade verksamhet kan säkerhetshavaren göra gällande sin

rätt också hos förvärvaren (s.k. förföljelserätt).

Den närmare omfattningen av de fordringar som omfattas av

skatteprivilegiet framgår av lagen (1971:1072) om

förmånsberättigade skattefordringar m.m. Som exempel på skatter

och avgifter som omfattas kan nämnas de som anges i 1§ första

stycket uppbördslagen -- bl.a. de viktigaste direkta skatterna

samt bevillningsavgift, sjömansskatt, kupongskatt,

tillfällig vinstskatt, mervärdesskatt, åtskilliga punktskatter,

tull och socialavgifter. Förmånsrätt föreligger även i fall då

annan än den skatt- eller avgiftsskyldige är betalningsansvarig

för skatten eller avgiften (2§), något som kan få betydelse

bl.a. i fråga om bolagsmans ansvar för handelsbolags skulder

och i fråga om det ansvar för gjorda skatteavdrag som

företrädare för juridisk person har enligt särskilda

bestämmelser i uppbördslagen och andra författningar. En

begränsning föreligger så till vida att fordran enligt

uppbördslagen på slutlig skatt har förmånsrätt endast om den

tidrymd till vilken skatten är att hänföra har gått till ända

före konkursbeslutet (3§).

Av betydelse för det allmännas möjligheter att få betalt för

skattefordringar är vidare vissa särskilda regler om personligt

betalningsansvar. I 77a§ uppbördslagen stadgas sålunda att

den som i egenskap av företrädare för arbetsgivare, som är

juridisk person, verkställt skatteavdrag men uppsåtligen eller

av grov oaktsamhet underlåtit att betala det innehållna

beloppet i rätt tid och ordning själv är -- solidariskt med den

juridiska personen -- betalningsskyldig för skattebeloppet och

tillkommande restavgift. Liknande ansvarsbestämmelser finns i

lagen om mervärdesskatt och ytterligare ett antal författningar.

Betydelse har vidare lagen (1978:880) om betalningssäkring

för skatter, tullar och avgifter. Syftet med den lagen är att

stärka det allmännas ställning som borgenär vid uppbörd och

indrivning av fordran på skatt m.m. För att ett beslut om

betalningssäkring skall kunna fattas, krävs att det allmänna

har en fordran mot gäldenären som avser betydande belopp. Om

fordringen hänför sig till en viss tidsperiod, skall tiden ha

gått till ända eller fordringen dessförinnan ha förfallit till

betalning. Slutligen krävs att det finns en påtaglig risk att

gäldenären inte kommer att betala fordringen. Att ett beslut om

betalningssäkring har verkställts innebär att gäldenären inte

får förfoga över den egendom som omfattas av

betalningssäkringen. Den ger också, som ovan anförts, enligt 8§ FRL

förmånsrätt i den egendom som har tagits i anspråk.

Förmånsrätten räknas från den dag beslutet om betalningssäkring

verkställdes.

Till skillnad från vad som gäller för fordringar i allmänhet får betalning av

sådana skatter eller avgifter som avses i 1§ i

den ovan nämnda lagen om förmånsberättigade skattefordringar

m.m. inte göras till föremål för återvinning i konkurs (4kap.

1§ konkurslagen).

I ordning närmast efter förmånsrätten för skattefordringar

m.m. följer som ovan angivits arbetstagares fordringar på lön

och pension, det s.k. löneprivilegiet. Sistnämnda förmånsrätt

gäller för alla arbetstagare utom för dem som har väsentlig

andel i och väsentligt inflytande över företaget. Förmånsrätten

gäller även för lön under skälig uppsägningstid, dock högst sex

månader. Till lön räknas i förevarande sammanhang allt som kan

hänföras till avlöningsförmån på grund av anställning. För den enskilde

arbetstagarens vidkommande begränsas betydelsen av löneprivilegiet till följd

av lagen (1992:497) om statlig lönegaranti vid konkurs, vartill utskottet

återkommer nedan.

Insolvensutredningen föreslår, som tidigare nämnts, i sitt slutbetänkande

(SOU 1992:113) Lag om företagsrekonstruktion ett nytt rekonstruktionsförfarande

för företag i kris. I utredningens uppdrag har ingått att se över

förmånsrättsordningen, i första hand i de delar som berörs av

rekonstruktionsfrågorna. Utredningen har dock varit oförhindrad att gå in på

även andra delar av förmånsrättsordningen.

Utredningen föreslår att s.k. produktiva löner, varmed avses intjänad lön

samt uppsägningslön under den tid driften av företaget fortsätter, dock längst

under två månader, i förmånsrättshänseende skall gå före företagshypotek.

Förslaget avser att ge långivare med olika former av säkerheter incitament att

ingripa i tid och därigenom till undvikande av konkurs skapa bättre

förutsättningar för en rekonstruktion. Även fordringar som har uppkommit under

ett rekonstruktionsförfarande skall ha företräde framför företagshypotek.

Skatteprivilegiet föreslås avskaffat. Fordran på skatter och allmänna avgifter

förlorar därigenom sin prioritet och jämställs med övriga oprioriterade

fordringar. Ett viktigt syfte med förslaget i den delen är att förbättra de

oprioriterade borgenärernas (leverantörers, underentreprenörers m.fl.)

ställning. Vidare föreslås ett klarläggande beträffande företagshypotekshavares

rätt att få betalt ur egendom som trätt i stället för säkerhetsunderlaget, dvs.

främst medel som satts in på ett särskilt s.k. administrationskonto vid

företagsrekonstruktion.

I motion L309 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) begärs en ändring i

förmånsrättsreglerna så att lönefordringar placeras högre i

förmånsrättsordningen (yrkande 2). Motionärerna anser att en sådan åtgärd är

motiverad av att lönegarantin kraftigt har försämrats, och de framhåller att

bankerna därigenom skulle tvingas göra en ordentlig kreditprövning samtidigt

som färre oseriösa företag kunde startas. I motion L314 framhåller Stig

Rindborg (m) att löner som betalas ut under ett rekonstruktionsförfarande bör

ha bättre rätt än företagshypotek (yrkande 4).

Frågor om leverantörernas ställning i förmånsrättshänseende tas upp i tre

motioner. I motion L313 av Sten Svensson m.fl. (m, fp, c, och kds)

framhålls att en förmånsrätt bör införas för leverantörsfordringar, innebärande

att dessa alltid går före statens fordringar. Motionärerna anför att

leverantörerna, som bär huvuddelen av förlusterna vid konkurs, har små

möjligheter att förutse konkurser och därmed undvika förluster. De framhåller

att staten däremot har byggt upp effektiva informations- och varningssystem och

att staten också har bättre förutsättningar att bära förlusterna. I motion

L314 anser Stig Rindborg (m) att statens fordringar, i vad de avser skatter,

skall efterställas fordringar från övriga borgenärer (yrkande 1). Om

leverantörernas ställning på detta sätt förbättrades, skulle följdkonkurser

kunna undvikas, vilket i sin tur innebär att staten har kvar dessa leverantörer

som betalningsdugliga skattebetalare och deras anställda slipper bli

bidragstagare. Ett slopande av skattefordringarnas förmånsställning skulle

enligt motionären vidare vara ägnat att förbättra förutsättningarna för

rekonstruktion av företag och därigenom också att undvika värdeförstörelse.

Skattefordringarnas förmånsrätt inkräktar nämligen på det ekonomiska utrymmet

för en rekonstruktion och kronofogdarna har på grund av förmånsrätten inget

incitament att använda sig av sin speciella insikt i de skattskyldigas

ekonomiska situation i ett så tidigt skede som möjligt. I motion L324 av

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) förs fram flera förslag som syftar till att stärka

leverantörernas ställning vid konkurs. Motionärerna framhåller att

leverantörerna bör förmånsprioriteras före staten och bankerna (yrkande 1). En

sådan ordning skulle enligt motionärerna stimulera bankerna att gripa in på ett

tidigare stadium. Vidare föreslås att prioriterade fordringsägare skall erhålla

endast 75 % av deras totala fordran vid konkurs (yrkande 2). En sådan regel

skulle enligt motionärerna leda till att bankerna blev mindre benägna att sätta

sina kunder i konkurs, samtidigt som leverantörer och andra oprioriterade

fordringsägare aldrig skulle bli lottlösa. Slutligen föreslås någon form av

garanti eller räntefritt lån för leverantörer som drabbas av förluster i en

konkurs (yrkande3).

I motion L314 framhåller Stig Rindborg (m) att staten inte bör ha annan

rätt än övriga borgenärer när det gäller krav mot styrelsen (yrkande 2) och att

staten inte heller bör ha annan ställning än övriga borgenärer när det gäller

gäldenärsbrott och återvinningsfrågor (yrkande 3). Motionären påpekar att

underlåtenhet att betala skatt i många fall är straffbelagd och att straffhotet

riktar sig mot företagets ställföreträdare, som dessutom blir personligen

ansvariga. Staten har således en gynnad ställning genom att staten har dubbla

gäldenärer, samtidigt som underlåtenheten att betala statens skatteskulder är

förenad med straffpåföljd. I motionen ifrågasätts att staten med sin starka

ställning skall ha detta extra skydd mot betalningsansvariga gäldenärer när

alla andra borgenärer får nöja sig med den press på ställföreträdarna för

bolaget som straffbestämmelserna i brottsbalken om gäldenärsbrott utövar.

Motionären framhåller att staten dessutom är den enda borgenär som gäldenären

kan förnöja kort före en konkurs utan att styrelsen drabbas av ansvar för

gäldenärsbrott. Staten kan också ta emot betalning strax före konkurs utan att

behöva riskera att betalningen skall återgå till konkursboet efter en

återvinningstalan. Mot denna bakgrund är det enligt motionären förståeligt att

betalningsansvariga företag använder befintliga rörelsemedel för betalning av

förfallna skatteskulder före andra skulder, exempelvis leverantörsskulderna.

Att slopa både förmånsrätten och det särskilda straffhotet för skattefordringar

skulle förbättra förutsättningarna för en rekonstruktion eftersom mer

rörelsemedel och färre leverantörsskulder skulle finnas kvar i konkursboet.

Utskottet kan konstatera att Insolvensutredningens förslag om ändringar i

förmånsrättsordningen utgör ett viktigt steg för att skapa förutsättningarna

för ett verksamt rekonstruktionsförfarande för företag i kris. I motionerna

L313, L314 yrkandena 1--4 samt L324 föreslås i huvudsak åtgärder med samma

inriktning som i utredningens förslag, dock att det sätts i fråga om

utredningen i sina förslag har gått tillräckligt långt för att de önskade

effekterna skall uppnås. Insolvensutredningens förslag remissbehandlas för

närvarande. Remissinstansernas synpunkter och regeringens ställningstagande bör

inte föregripas genom något uttalande från riksdagens sida. Utskottet vill dock

framhålla att reformeringen av förmånsrättsordningen -- även bortsett från dess

koppling till de föreslagna reglerna för företagsrekonstruktion -- är ett

mycket angeläget lagstiftningsärende. Vid beredningen av Insolvensutredningens

slutbetänkande bör enligt utskottets mening förmånsrättsordningen behandlas med

förtur. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L313, L314

yrkande 1 och L324.

Jämväl övriga i motion L314 framförda yrkanden berörs av

Insolvensutredningens förslag till ändrad förmånsrättsordning. Utskottet

avstyrker därför bifall till motion L314 yrkandena 2, 3 och 4.

Även yrkandet i motion L309 om att förmånsrättslagen bör ändras så att

lönefordringarna placeras högre i förmånsrättsordningen (yrkande 2) berörs av

Insolvensutredningens förslag. Enligt utskottets mening bör regeringens

ställningstagande till den framtida utformningen av förmånsrätten inte heller i

denna del föregripas genom uttalanden från riksdagens sida. Utskottet avstyrker

därför bifall till motion L309 yrkande 2.

Lönegaranti

Ett viktigt komplement till reglerna om förmånsrätt för lönefordringar i

konkurs infördes genom lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs.

Värdet av det skydd en allmän förmånsrätt ger är helt beroende av att det finns

några tillgångar i konkursboet. Saknas tillgångar kan ingen utdelning ske,

varför en fordran trots förmånsrätten kan visa sig vara värdelös. Det är mot

den bakgrunden som den statliga lönegarantin tillskapades i anslutning till

förmånsrättslagen. Reglerna om lönegaranti har nyligen varit föremål för en

partiell reform, och en ny lönegarantilag (1992:497), som har trätt i kraft den

1 juli 1992, har inneburit förändringar bl.a. när det gäller handläggningen av

lönegarantiärenden.

Lönegarantilagen kan allmänt sägas innebära att staten garanterar

prioriterade lönefordringar enligt 12 eller 13§ förmånsrättslagen, dvs.

fordringar på lön och aktuell pension resp. fordran på framtida pension, samt

att staten övertar fordringarna -- med motsvarande förmånsrätt -- och inträder

i konkursen som borgenärer.

Enligt 12§ förmånsrättslagen följer allmän förmånsrätt med arbetstagarens

fordran på sådan lön eller annan ersättning på grund av anställningen, som inte

förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökan gjordes, och

på lön eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader.

Förmånsrätt enligt 12§ förmånsrättslagen följer även med fordran på pension,

vilken tillkommer arbetstagaren eller dennes efterlevande för högst ett år

innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. Enligt 13§

förmånsrättslagen följer allmän förmånsrätt med fordran på framtida pension

till arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes

efterlevande. Därvid får dock intjänad del av utfäst pension inte avse större

årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring.

Begreppet lön är detsamma i lönegarantilagen som i 12§ förmånsrättslagen.

Med lön avses allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av

anställningen, oberoende av i vilken form lönen utgår (tidlön,

ackordsersättning, arvode, provision, tantiem eller annan andel i vinst,

utfästa gratifikationer, risktillägg, kallortstillägg, naturaförmån). Även

avtalsenliga omkostnader i tjänsten omfattas av garantin

(resekostnadsersättning, traktamente, ersättning för hållande av egen bil eller

annan utrustning). Förmånsrätten och därmed den ersättning som kan utgå från

lönegarantin är tidsbegränsad. När det gäller lön eller annan ersättning på

grund av anställningen omfattas endast fordringar som inte har förfallit till

betalning tidigare än ett år före konkursansökan samt under skälig

uppsägningstid, dock högst för sex månader. Om arbetstagaren inte utfört arbete

för konkursgäldenären under uppsägningstiden omfattar förmånsrätten endast

sådan inkomst som överstiger vad arbetstagaren under den tid lönen eller

ersättningen avser förvärvat i en annan anställning eller uppenbarligen borde

ha kunnat förvärva i en anställning som han skäligen borde ha godtagit. Med

inkomst från annan anställning jämställs utbildningsbidrag som utgår vid

arbetsmarknadsutbildning om bidraget avser samma tid som lönefordran har

beviljats efter uppsägningen.

Genom den nya lönegarantilagen har maximiersättningen för fordringar med

förmånsrätt enligt 12§ förmånsrättslagen sänkts från tidigare tolv basbelopp

enligt lagen om allmän försäkring till ett fast belopp om 100000kr.

Prövningsförfarandet av lönegarantifrågor hos kronofogdemyndigheten har

avskaffats och beslut om lönegaranti fattas numera av förvaltaren även i

konkurser utan bevakningsförfarande. Arbetstagare som vill att förvaltarens

beslut skall överprövas får väcka talan mot staten vid den tingsrätt som

handlägger konkursärenden. Staten genom tillsynsmyndigheten har en motsvarande

rätt att väcka talan mot arbetsgivaren om tillsynsmyndigheten anser att

förvaltarens beslut är oriktigt. För uppsägningslön omfattar förmånsrätten

enligt 12§ förmånsrättslagen endast vad som överstiger inkomst som

arbetstagare under uppsägningstiden har förvärvat i en annan anställning eller

borde ha kunnat förvärva i en anställning han skäligen borde ha godtagit.

Arbetstagaren är skyldig att upplysa förvaltaren om bl.a. inkomster som

arbetstagaren har under uppsägningstiden från en annan anställning.

De nyligen gjorda förändringarna grundar sig på den översyn av lönegarantin

som genomfördes av Lönegarantiutredningen under första hälften av 1980-talet.

Lönegarantiutredningens slutbetänkande, (SOU 1988:27) Lönegarantin och

förmånsrättsordningen, har överlämnats till Insolvensutredningen för att

beaktas i dess utredningsarbete. Insolvensutredningen har som tidigare

redovisats i november 1992 avlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1992:113) Lag om

företagsrekonstruktion. I betänkandet tas upp bl.a. frågan om den statliga

lönegarantins roll i samband med fortsatt drift av konkursföretag. Särskilt har

utredningen uppmärksammat garantins inverkan på konkurrensen, varvid

utredningen anser sig ha fått belägg för att osund konkurrens förekommer på

grund av att lönegarantin i vissa hänseenden utnyttjas på sätt som inte varit

avsett. I betänkandet föreslås åtgärder som motverkar vad som i utredningen

beskrivs som ett "överutnyttjande" av lönegarantin.

Lönegarantins materiella del -- nämligen frågan om lönegarantireglerna har en

ändamålsenlig utformning när det gäller vilka lönefordringar garantin skall

omfatta -- har inte varit föremål för någon översyn sedan lagstiftningen om

lönegaranti infördes 1971. Behovet av en sådan översyn har påtalats i olika

sammanhang under de senaste åren. Lagutskottet har vid ett par tillfällen

uttalat att en översyn av lönegarantireglerna och förmånsrätten är motiverad

och förutsatt att en sådan kommer till stånd (bet. 1991/92:LU6 och

1991/92:LU37). Regeringen har bemyndigat chefen för Arbetsmarknadsdepartementet

att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över vissa delar av det

statliga lönegarantisystemet vid konkurs. Enligt direktiven för utredningen

(dir. 1992:103) skall utredaren analysera om lönegarantireglerna har en

ändamålsenlig utformning när det gäller vilka lönefordringar som skall ersättas

av garantin samt föreslå de lagändringar som en sådan granskning kan ge

anledning till. Utredaren skall också överväga och lämna förslag till hur

utbetalningsfunktionen bör vara utformad i framtiden. Syftet med

utredningsarbetet anges vara att åstadkomma sådana regeländringar som -- utan

att garantins sociala syfte går förlorat -- sammantaget begränsar utgifterna

för garantin och effektiviserar granskningen av att garantin används på det

sätt som varit avsett. Enligt direktivet bör utredarens uppdrag vara slutfört

före den 1 oktober 1993.

Lönegarantin i Sverige finansieras genom en arbetsgivaravgift. Avgiften var

ursprungligen 0,02 % av den lönesumma arbetsgivaren gett ut under året.

Därefter har avgiften höjts successivt och uppgår fr.o.m. år 1979 till 0,2 %.

Avgifterna tillförs en fond, lönegarantifonden, som förvaltas av

Kammarkollegiet. Fonden, vars tillgångar är avsedda att täcka konstaderna för

ersättningar enligt garantin, disponerar över en rörlig kredit i

Riksgäldskontoret. Krediten uppgick t.o.m. budgetåret 1991/92 till 200 miljoner

kronor.

Till belysning av behovet att begränsa utgifterna för garantin och att

motverka att den används på sätt som inte varit avsett har kostnadsutvecklingen

för garantin beskrivits i direktiven. Antalet företagskonkurser har ökat från

5500--6000 per år under 1980-talet till närmare 10000 år 1990 och till

över 17000 år 1991. Under motsvarande tidsperiod har utbetalningarna från

lönegarantifonden ökat från ca 600 miljoner kronor per budgetår till ca 1,8

miljarder kronor budgetåret 1990/91 och till ca 4,3 miljarder kronor budgetåret

1991/92. Utgiftsökningen har därefter fortsatt. Under tiden januari t.o.m.

september 1992 har drygt 15000 företag gått i konkurs och ca 3,8 miljarder

kronor utbetalats ur lönegarantifonden. Motsvarande period under 1991

utbetalades ca 2 miljarder kronor ur fonden.

För att täcka de ökade kostnaderna för lönegarantin höjdes genom ett

riksdagsbeslut våren 1992 gränsen för lönegarantifondens kredit för budgetåret

1992/93 till 2 miljarder kronor. Mot bakgrund av den ovan nämnda ökningen av

utbetalningarna under 1992 har man inom Arbetsmarknadsdepartementet uppskattat

att statens kostnader för lönegarantin under det innevarande budgetåret -- med

hänsyn tagen till att de anställdas ersättning enligt lönegarantin genom den

nya lagen har begränsats -- kommer att uppgå till 6 miljarder kronor. Genom ett

nytt beslut har riksdagen därför -- med ändring av sitt tidigare beslut --

medgett att en rörlig kredit om 4 miljarder kronor får disponeras under

budgetåret (bet. 1992/93:AU2).

I tre motioner begärs en höjning av maximibeloppet för lönegarantin. Rune

Evensson m.fl. (s) föreslår i motion L301 att ersättningsgränsen skall

höjas till 200000kr. Motionärerna framhåller att många löntagare inte får

full kompensation eftersom det nuvarande ersättningstaket på 100000 kr

innebär att en normalinkomsttagare inom LO-kollektivet inte blir fullt ersatt

med det beloppet. I motion L320 anser Hans Karlsson (s) att taket i

lönegarantin bör höjas så att ersättningen motsvarar den innestående lönen och

semesterersättningen för löntagare i normala inkomstlägen (yrkande 1). Samma

krav förs fram av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s) i motion L325.

Vid behandlingen av regeringens proposition om ny lönegarantilag hade

utskottet också att ta ställning till motioner med kritik mot regeringens

förslag om sänkning av ersättningstaket till 100000 kr (bet. 1991/92:LU37).

Utskottet framhöll i anslutning därtill att den då konstaterade utvecklingen

när det gällde utbetalningarna från lönegarantin ingav farhågor och att det

därför var synnerligen angeläget med omedelbara årgärder i syfte att begränsa

utbetalningarna från lönegarantin. En sänkning av maximibeloppet framstod

enligt utskottet som en nödvändighet och den skulle också innebära att det

beloppsmässiga utrymmet för missbruk eller överutnyttjande av garantin minskas.

Utskottet kunde inte finna annat än att det maximibelopp som föreslogs i den

dåvarande situationen var en rimlig lösning för att åstadkomma minskade

utgifter utan risk för att lönegarantisystemet skulle förlora sina sociala

syften. Förslaget innebar därför enligt utskottets mening att

lönegarantisystemet också i fortsättningen kunde fylla en viktig funktion som

skydd för arbetstagarnas lönefordringar när arbetsgivaren kommit på obestånd.

En ytterligare fördel med förslaget var enligt utskottet att det var ägnat att

motverka den snedvridning av konkurrensen inom åtminstone vissa branscher som

dåvarande system påstods ha medfört. Utskottet framhöll vidare att förslaget, i

avvaktan på Insolvensutredningens arbete, i stora delar måste ses som ett

provisorium. Det kunde nämligen enligt utskottet hållas för troligt att

Insolvensutredningens överväganden skulle leda till att ytterligare ändringar i

lönegarantisystemet bör genomföras varvid maximibeloppets storlek åter kan

komma att omprövas. Med hänsyn till lönegarantins betydelse för arbetstagarna

och för näringslivet underströk utskottet det angelägna i att

Insolvensutredningens kommande förslag skulle beredas skyndsamt så att

riksdagen snarast möjligt får tillfälle att ta ställning till den framtida

utformningen av lönegarantisystemet.

Utskottet har nu ingen annan uppfattning när det gäller maximibeloppets

storlek. Den mycket kraftigt accelererande belastningen på lönegarantifonden

som därefter har påvisats ger än mer tyngd åt besparingsmotivet som ligger

bakom den genomförda ersättningsbegränsningen. Den översyn av vissa delar av

det statliga lönegarantisystemet som nyligen har inletts rör bl.a. frågan om

vilka lönefordringar som skall omfattas av garantin. Enligt utskottets mening

kan frågan om maximinivån för ersättningen enligt garantin inte bedömas

isolerad från de överväganden som översynen måste innefatta. Riksdagen bör

därför inte nu ta något initiativ med anledning av de nu behandlade motionerna

utan avvakta utredarens förslag.

Utskottet noterar dock med tillfredsställelse att avsikten är att översynen

skall bedrivas skyndsamt och vill samtidigt understryka vikten av att det

kommande förslaget från utredaren, liksom Insolvensutredningens slutbetänkande,

bereds skyndsamt inom regeringskansliet så att riksdagen snarast möjligt får

tillfälle att ta ställning till den framtida utformningen av

lönegarantisystemet. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

L301, L320 yrkande 1 och L325.

I motion L309 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) begärs att frågan om en

speciallagstiftning utreds för de yrkesgrupper som, beroende på speciella

lönesystem, har stora lönesummor inarbetade vid en konkurs (yrkande 1).

Motionärerna framhåller att under den korta tid som gått sedan lagen ändrades

har nackdelarna med den försämrade ersättningen enligt lönegarantin blivit

uppenbara. Det nuvarande systemet leder till att många arbetstagare inte får en

normal uppsägningstid vid konkurs och att äldre arbetstagare med längre

uppsägningstider drabbas särskilt hårt. Mest utsatta i sammanhanget är enligt

motionärerna sjömän och vissa andra yrkesgrupper med sådana lönesystem att de

ofta har stora innestående lönefordringar. Som ytterligare exempel nämns

byggnadsarbetare, målare och andra grupper med liknande ackordsystem baserade

på mätning. Dessa yrkesgrupper har ofta mycket stora belopp inarbetade vid en

konkurs. Detta leder till att ersättningen räcker för endast en mycket kort

uppsägningstid och i vissa fall till att ersättningen inte ens täcker alla

innestående lönefordringar. Motionärerna pekar på att man i Finland har

specialregler för sjömän på grund av de speciella problem som uppstår för dem

vid konkurser.

Den översyn av lönegarantilagen som nyligen har inletts berör i vart fall

indirekt även de problem som motionärerna tar upp i motion L309. Frågan om det

finns behov av särskilda regler med avseende på yrkesgrupper, för vilka

speciella lönesystem gäller, kan inte avgöras utan koppling till resultatet av

det pågående översynsarbetet, särskilt vad gäller frågan vilka lönefordringar

som skall omfattas av garantin. Riksdagen bör därför inte heller i denna fråga

nu ta något initiativ utan avvakta de förslag som det pågående översynsarbetet

kan leda till. Utskottet avstyrker därför bifall även till motion L309 yrkande

1.

I motion L320 av Hans Karlsson (s) begärs en översyn av lönegarantilagen

med syfte att motverka att dess tillämpning medför negativa effekter för

konkurrensvillkoren (yrkande 2). Motionären pekar på att sådana problem uppstår

i samband med att de anställda arbetar kvar i företaget under uppsägningstiden,

samtidigt som en rekonstruktion pågår. Detta kan betyda att ett företag

konkurrerar på den öppna marknaden utan att ha några egna lönekostnader. Dessa

täcks nämligen av lönegarantin. Det finns enligt motionären exempel på att

rekonstruerade företag tack vare lönegarantin har vuxit och ökat sina

marknadsandelar i betydande omfattning på bekostnad av de företag som själva

bär sina lönekostnader.

Som redovisats ovan har Insolvensutredningen uppmärksammat att lönegarantin i

vissa situationer negativt påverkar konkurrensförhållandena, och utredningen

har föreslagit åtgärder som är ägnade att motverka de effekter av garantin som

motionären ger exempel på. Beredningen av Insolvensutredningens förslag bör

inte föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida. Utskottet

avstyrker därför bifall till motion L320 yrkande 2.

I motion L318 av Kaj Larsson m.fl. (s) anförs att lönegarantilagens

karaktär av social skyddslagstiftning kräver att det finns en garanterad minsta

tid inom vilken en arbetstagare har rätt att göra sina fordringar kända. Denna

tid bör inte understiga ett år från konkursens avslutande. Motionärerna anser

att risken är stor för rättsförluster eftersom det i en konkurs kan finnas

löneanspråk som förvaltaren inte har kännedom om.

Före den 1 juli 1992 gällde garantin i bevakningskonkurser för fordringar som

bevakats och i konkurser utan bevakning för fordringar som blev kända för

kronofogdemyndigheten inom ett år från det att konkursen avslutades eller

beslut om dess avskrivning vann laga kraft. Att garantin i bevakningskonkurser

endast omfattar fordringar som har bevakats följer av lönefordringars

likställighet med andra konkursfordringar. I samband med att beslut i

lönegarantifrågor genom den nya lagen lagts på förvaltarna även i konkurser

utan bevakning, övervägdes om denna olikhet är motiverad när alla anspråk på

ersättning enligt lönegarantin skall bedömas eller avgöras av förvaltaren. I

det sammanhanget framhöll föredragande statsrådet (se prop. 1991/92:139 s. 31)

att om en arbetstagare dröjer med att framställa sin lönefordran så länge att

den inte uppdagas ens under utredningen av konkursboet kan det med fog

ifrågasättas om fordran fortfarande omfattas av garantins sociala syfte. Det

ligger i sakens natur, fortsatte föredraganden, att den tid som förflyter från

konkursutbrottet till dess att konkursen är avslutad varierar avsevärt beroende

på omständigheterna i det enskilda fallet. Denna tid torde endast i

undantagsfall understiga sex månader. Mera vanligt förekommande är nog

handläggningstider upp till ett år och även därutöver. Föredraganden fann för

sin del denna tid vara mer än tillräcklig för att en arbetstagare med en

lönefordran som bör ersättas genom lönegarantin skall ha tid att framställa

sina anspråk till förvaltaren i de fall fordran inte har uppdagats redan under

boutredningen.

Utskottet hade för sin del inte någon erinran mot föredragandens bedömning i

denna del när utskottet våren 1992 behandlade regeringens proposition. Enligt

utskottets mening saknas det nu skäl att göra en annan bedömning, och utskottet

avstyrker därför bifall till motion L318.

I motion L314 anser Stig Rindborg (m) att statens garanti för

lönefordringar bör relateras till gällande sjukersättning (yrkande 5) och att

lönegarantin bör administreras genom sjukförsäkringssystemet (yrkande 6). Genom

en koppling till gällande sjukersättning bortfaller garantiansvaret för

semesterersättning och andra förmåner som i dag omfattas av lönegarantin.

Sådana förmåner kan, enligt motionären, de anställda i stället säkerställa på

annat sätt genom avtal med arbetsgivaren före konkursen, exempelvis genom

företagshypotek eller avskiljande vid ordinarie lönebetalningar under löpande

verksamhet. Semesterersättningen är därtill något som enligt lag intjänas vid

varje löneutbetalningstillfälle. Ett ersättningssystem enligt den föreslagna

modellen bör lämpligen administreras genom sjukförsäkringssystemet.

Som inledningsvis angetts ingår i uppdraget till den nyligen tillkallade

utredaren såväl att överväga vilka lönefordringar som skall ersättas genom

lönegarantin som att ge förslag om hur utbetalningsfunktionen bör vara utformad

i framtiden. Riksdagen bör därför inte nu ta något initiativ i de frågor som

tas upp i motion L314 yrkandena 5 och 6. Utskottet avstyrker därför bifall till

dessa yrkanden.

I motion A246 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) föreslås att den nuvarande

arbetslöshetsförsäkringen ersätts av en allmän och obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring som bör administreras av försäkringskassan. Det

föreslås bl.a. att ersättningsnivån sänks till 70 % och att fem karensdagar

införs. I motionen föreslås, såvitt berör lagutskottet, att reglerna om

lönegarantin samordnas så att ersättningen enligt lönegarantilagen blir

densamma som i den i motionen föreslagna allmänna arbetslöshetsförsäkringen

(yrkande 9).

Inte heller i den fråga som tas upp av motionärerna i motion A246 bör

riksdagen föregripa utredarens förslag om hur ersättningen enligt lönegarantin

och utbetalningsfunktionen bör vara utformad i framtiden. Utskottet avstyrker

därför bifall till motion A246 yrkande 9.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ansvarsgenombrott

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L203, 1992/93:L205 och 1992/93:Ju817

yrkande 10 i denna del,

res. 1 (s)

2. beträffande översyn av revisorsrollen

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju817 yrkande 16,

3. beträffande aktiekapitalets storlek

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L204 och 1992/93:Ju817 yrkande 10 i

denna del,

4. beträffande delgivning med juridiska personer

att riksdagen avslår motion 1992/93:L305,

5. beträffande registrering i aktiebolagsregistret

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:L210 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande otillbörligt utnyttjande av konkursinstitutet

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L312 och 1992/93:L306 i denna del,

7. beträffande rekonstruktion av företag

att riksdagen avslår motion 1992/93:L317,

8. beträffande konkursförvaltningen

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L306 i denna del, 1992/93:L316 i

denna del och 1992/93:L329,

9. beträffande utredning om ekonomisk brottslighet

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju817 yrkandena 11 och 19,

res. 2 (s)

10. beträffande konkursregister m.m.

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju817 yrkandena 13 och 14,

11. beträffande en ny myndighet för obeståndsmål m.m.

att riksdagen avslår motion 1992/93:L326,

12. beträffande vissa frågor om konkurshanteringen

att riksdagen avslår motion 1992/93:L316 i denna del,

13. beträffande förmånsrätt för lönefordringar

att riksdagen avslår motion 1992/93:L309 yrkande 2,

res. 3 (s)

14. beträffande förmånsrätt för leverantörsfordringar m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L313, 1992/93:L314 yrkande 1 och

1992/93:L324,

res. 4 (nyd)

15. beträffande förmånsrätt i övrigt

att riksdagen avslår motion 1992/93:L314 yrkandena 2--4,

16. beträffande maximiersättningen enligt lönegarantilagen

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L301, 1992/93:L320 yrkande 1 och

1992/93:L325,

17. beträffande särreglering i lönegarantilagen

att riksdagen avslår motion 1992/93:L309 yrkande 1,

res. 5 (s)

18. beträffande samordning av lönegarantin med arbetslöshetsförsäkringen

att riksdagen avslår motion 1992/93:A246 yrkande 9,

res. 6 (nyd)

19. beträffande översyn av lönegarantilagen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L320 yrkande 2, 1992/93:L318 och

1992/93:L314 yrkandena 5 och 6.

Stockholm den 15 april 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per

Stenmarck (m), Owe Andréasson(s), Inger Hestvik(s), Bengt Kronblad(s),

Bertil Persson (m), Gunnar Thollander(s), Richard Ulfvengren (nyd), Hans

Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Sören

Norrby (fp) och Stina Eliasson(c).

Reservationer

1. Ansvarsgenombrott (mom. 1)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar

Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med

"Motionsyrkanden med" och slutar med "denna del)." bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka grundsatsen om personlig ansvarsfrihet för

bolagets förpliktelser och dess betydelse för företagen och näringslivet. Det

kan dock i vissa situationer av uppenbart missbruk vara befogat att personer

som står bakom ett aktiebolag kan göras personligt betalningsansvariga för

bolagets skulder. Högsta domstolen har också tillämpat principen om

ansvarsgenombrott, och liknande regler finns i många andra länder. Det blir

alltmer uppenbart att förutsättningarna för ansvarsgenombrott behöver

preciseras och i viss mån utsträckas när det gäller kvalificerat missbruk av

aktiebolag. Enligt utskottets mening bör regeringen därför ge tilläggsdirektiv

till Aktiebolagskommittén att låta utreda frågan om ansvarsgenombrott. Vad

utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L203, L205

och Ju817 (yrkande 10 i denna del) som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande ansvarsgenombrott

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:L203, 1992/93:L205 och

1992/93:Ju817 yrkande 10 i denna del som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

2. Utredning om ekonomisk brottslighet (mom. 9)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar

Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med

"Utskottet har" och slutar med "yrkande 11 och 19." bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av de omfattande skadeverkningar som den ekonomiska

brottsligheten förorsakar såväl enskilda som samhället i stort, är det enligt

utskottets mening en angelägen uppgift att i skilda sammanhang

förutsättningslöst pröva åtgärder som kan vara ägnade att motverka sådan

brottslighet. Det är känt att det i en stor del av de företag som försatts i

konkurs har förekommit ekonomisk brottslighet. Behovet och lämpligheten av den

typ av åtgärder som föreslås i motion Ju817 yrkandena 11 och 19 bör enligt

utskottet närmare utredas. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

bifall till nämnda motionsyrkanden som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande utredning om ekonomisk brottslighet

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju817 yrkandena 11 och 19 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Förmånsrätt för lönefordringar (mom. 13)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar

Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med "Även

yrkandet" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:

Lönefordringarnas prioritet försämrades under 1970-talet till förmån för

skattefordringar och fordringar med säkerhet i företagshypotek. Den

förändringen uppvägdes dock av att lönefordringarna i stället tryggades genom

en höjning av maximibeloppet för lönegarantin. Den försämring av ersättningen

från lönegarantin som nu har skett genom sänkningen av ersättningstaket måste

enligt utskottets mening kompenseras genom att förmånsrättslagen ändras så att

lönefordringarna åter placeras högre i förmånsrättsordningen. Detta bör

riksdagen med bifall till motion L309 yrkande 2 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande förmånsrätt för lönefordringar

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L309 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Förmånsrätt för leverantörsfordringar m.m. (mom.14)

Richard Ulfvengren (nyd) anser:

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med

"Utskottet kan" och slutar med "samt L324." bort ha följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att Insolvensutredningens förslag om ändringar i

förmånsrättsordningen utgör ett viktigt steg för att skapa förutsättningarna

för ett verksamt rekonstruktionsförfarande för företag i kris. I konkursernas

spår sker en omfattande kapitalförstöring inte minst som en följd av den

"dominoeffekt" som utlöses av att leverantörer och entreprenörer oftast inte

får någon utdelning sedan prioriterade borgenärer för sina fordringar har tagit

boets tillgångar i anspråk. Skyndsamma och genomgripande förändringar krävs.

Enligt utskottets mening går utredningens förslag inte tillräckligt långt när

det gäller att förbättra leverantörernas ställning i konkurs.

Leverantörsfordringarna bör prioriteras före skattefordringar och bankernas

fordringar, och leverantörsfordringarna skall inte -- som enligt

utredningsförslaget -- behöva konkurrera med skattefordringarna. Andra förslag

med samma syfte som enligt utskottets mening också bör närmare övervägas är de

som förs fram i motion L324, nämligen att begränsa de förmånsberättigade

fordringsägarnas rätt till utdelning för sin fordran, exempelvis till 75 %, och

att införa någon form av stöd genom garantier eller räntefria lån till

leverantörer som drabbas av förluster genom andra företags konkurs. Enligt

utskottets mening måste frågan om leverantörsfordringarnas prioritet behandlas

med största skyndsamhet, och regeringen bör lägga fram förslag om lagstiftning

till riksdagen i sådan tid att nya regler kan bli gällande från den 1 januari

1994. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna

L313, L314 yrkande 1 och L324 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande förmånsrätt för leverantörsfordringar m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:L313, 1992/93:L314 yrkande 1

och 1992/93:L324 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Särreglering i lönegarantilagen (mom. 17)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar

Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med "Den

översyn" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening har den genomförda sänkningen av taket för

utbetalning enligt lönegarantilagen slagit hårt mot de yrkesgrupper som,

beroende på speciella lönesystem, har stora lönefordringar inarbetade vid en

konkurs. Det är därför angeläget att frågan om en särreglering för dessa

yrkesgrupper utreds skyndsamt. Detta kan lämpligen ske inom ramen för den

översyn av lönegarantilagen som nyligen har inletts. Vad utskottet sålunda

anfört bör riksdagen med bifall till motion L309 yrkande 1 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande särreglering i lönegarantilagen

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L309 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Samordning av lönegarantin med arbetslöshetsförsäkringen (mom. 18)

Richard Ulfvengren (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Inte

heller" och slutar med "A246 yrkande 9." bort ha följande lydelse:

Utskottet uppmärksammar att det i motion A246, som i sina huvuddelar

behandlas av arbetsmarknadsutskottet, påpekas att kostnaderna för

arbetslöshetsförsäkringen till allt mindre del täcks genom arbetsgivar- och

egenavgifterna och att kostnaderna för arbetslösheten därför gräver stora hål i

statsbudgeten. Det växande underskottet i kombination med den höga

ersättningsnivån ger enligt motionärerna anledning till omprövning av

principerna för försäkringen. Mot den bakgrunden har föreslagits en allmän

arbetslöshetsförsäkring i kombination med en sänkning av ersättningsnivån till

70 % och införandet av fem karensdagar. En sänkning av kostnaderna även för

lönegarantin är enligt utskottets mening en angelägen åtgärd. Samma

ersättningsregler bör dessutom tillämpas vid arbetslöshet, oavsett orsaken till

arbetslösheten. Ersättningen enligt lönegarantin bör därför anpassas till vad

som i motionen föreslås gälla för en allmän arbetslöshetsförsäkring. Vad

utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion A246 yrkande 9

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande samordning av lönegarantin med arbetslöshetsförsäkringen

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:A246 yrkande 9 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

Aktiekapitalets storlek

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar

Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anför:

Aktiekapitalet fyller en viktig funktion som skydd för ett aktiebolags

borgenärer. Redan av det skälet är det angeläget att minimigränsen för

aktiekapitalets storlek ligger på en tillräckligt hög nivå. Det är vidare väl

känt att aktiebolagsformen -- till följd av den frihet från personligt ansvar

som verksamhet i ett aktiebolag innebär -- är ett av de instrument som kommit

till användning vid ekonomisk brottslighet. Mot denna bakgrund anser vi den

höjning av minimigränsen för aktiekapitalets storlek till 100000 kr som

Aktiebolagskommittén har föreslagit vara för liten. Med hänsyn till att frågan

för närvarande övervägs inom regeringskansliet och att förslag till

lagstiftning enligt uppgift kommer att föreläggas riksdagen till hösten avstår

vi dock från att nu framställa något yrkande i frågan.

Maximiersättningen enligt lönegarantilagen

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar

Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anför:

Lönegarantilagen har under en följd av år varit ett utmärkt instrument för

att trygga lönefordringar vid konkurser. Den nyligen genomförda sänkningen av

maximiersättningen enligt garantin har emellertid inneburit en kraftig sänkning

av skyddsnivån. Detta har slagit särskilt hårt mot vissa yrkesgrupper med

lönesystem som kan innebära stora lönefordringar vid en konkurs. Enligt vår

mening är den genomförda sänkningen i princip fel väg att gå för att åstadkomma

de i och för sig nödvändiga besparingarna. Vi avstår dock, med hänsyn till den

rådande ekonomiska situationen, från att nu framställa något yrkande om en

höjning av maximibeloppet. Vi begränsar oss nu till reservationen till förmån

för de yrkesgrupper som hårdast drabbas av effekterna av den försämrade

ersättningen.

Remissyttrande över motionen 1992/93:L210

Bilaga

På lagutskottets begäran har yttrande över motionen avgivits av Patent- och

registreringsverket (PRV). Verket har därvid anfört följande.

Den remitterade motionen tar upp två olika typer av situationer.

Dels uppmärksammas det fallet att en person för registreringsändamål används

som bulvan. Ett sådant arrangemang kan vara av intresse bl.a. för den som

ålagts näringsförbud och som därför inte kan uppträda öppet som stiftare av

eller styrelseledamot i ett aktiebolag (se 6§ lagen (1986:436) om

näringsförbud). I dessa fall är bulvanen alltså införstådd med att bli

registrerad. Sannolikt får han ofta också ersättning för att på så sätt ställa

sitt namn till förfogande.

Sådana missförhållanden är svåra att komma åt inom ramen för PRV:s

registreringsverksamhet. Så länge den uppgivne personen inte är diskvalificerad

för egen del och är den som bolaget i laga ordning har utsett, är ärendet

formellt riktigt, och PRV kan då knappast vägra registrering.

I motionen tas för det andra upp den situationen att personer falskeligen

anmäls som bolagsfunktionärer för registrering utan att vara tillfrågade eller

på annat sätt ha med saken att göra.

PRV vill då först konstatera att det i sådana fall rör sig om förfalskningar

som -- om de avslöjas -- inte skall leda till någon registrering och som

dessutom torde vara straffbara som urkundsförfalskning enligt 14kap. 1§

brottsbalken. Här är frågan hur detta skall kunna förebyggas eller upptäckas.

PRV har intrycket att det blivit vanligare att ovidkommande personer anmäls

för styrelseuppdrag. Det går av naturliga skäl inte att med någon precision

ange omfattningen av fenomenet som i regel kan antas ha sin grund i ekonomisk

brottslighet. PRV skulle dock tills vidare vilja uppskatta antalet sådana

registreringar till i storleksordningen mellan 50 och 100 per år.

Trots att inga säkra medel nu finns för att hindra registrering av dem som

anmälts falskeligen, vill PRV ändå påpeka att nuvarande kontrollrutiner inte

fått en helt rättvisande beskrivning i motionen.

Enligt 3§8 aktiebolagsförordningen (1975:1387) skall bevittnade

namnteckningar av nyvalda styrelseledamöter, styrelsesuppleanter, verkställande

direktörer, vice verkställande direktörer och firmatecknare ges in i samband

med anmälan om registrering. PRV kontrollerar att sådana bevittnade

namnteckningar finns i bl.a. ärenden om registrering av styrelser.

I sammanhanget kan nämnas att nya bestämmelser om registrering av revisorer

infördes i 2 och 18§§ aktiebolagsförordningen den 1 juli 1988. Enligt dessa

bestämmelser skall en anmälan om registrering innehålla skriftlig bekräftelse

av revisorerna på att de åtagit sig uppdraget.

I alla ärenden som gäller registrering av personuppgifter kontrollerar PRV

mot SPAR-registret att det personnummer som uppgetts svarar mot det namn som

anmälts för registrering. Härigenom undviks registrering av personer som inte

finns. Dessutom kan en och annan förfalskning upptäckas.

Trots dessa regler och rutiner går det alltså inte att upptäcka alla

förfalskningar. PRV kan i sin granskning inte avslöja, om uppgifter i

bolagsstämmoprotokoll och styrelseprotokoll är påhittade eller om ingivna

namnteckningsprov är förfalskade. Konsekvenserna för dem som drabbas av

oriktiga registreringar kan självfallet vara ytterst besvärande. PRV delar

motionärernas uppfattning att det vore önskvärt att komma åt dessa fall.

PRV vill emellertid peka på vikten av att vid eventuella ändringar av

föreskrifter och rutiner beakta att det i dag finns ca 292 000 aktiebolag i

Sverige. Varje bolag har i genomsnitt

5--6 funktionärer registrerade i aktiebolagsregistret. Varje år nyregistreras

ca 20 000 aktiebolag, och PRV handlägger årligen ca 150 000 ärenden om

förändring av kretsen registrerade bolagsföreträdare. Det rör sig alltså om en

masshantering. Näringslivet har ett befogat intresse av att

registreringsärenden hanteras snabbt. Väntetiderna bör inte vara längre än

1--2 veckor, om störningar i bolagens verksamhet skall kunna undvikas. Detta

fordrar enkla handläggningsrutiner.

En möjlighet att minska risken för missbruk kunde vara i att PRV underrättade

varje berörd person om registreringsanmälningar som gjorts och samtidigt

begärde en bekräftelse av vederbörande. En underrättelse med begäran om

bekräftelse borde i så fall regelmässigt sändas till den folkbokföringsadress

som PRV fått kännedom om vid sin rutinkontroll. Registrering skulle inte få ske

förrän en begärd, särskild bekräftelse kommit in. Eventuellt skulle en

telefonbekräftelse kunna godtas.

En annan möjlighet kunde vara att efter registrering sända ut underrättelser

till samtliga registrerade bolagsfunktionärer. Även avregistreringar borde i så

fall rapporteras till berörda personer.

Man kunde för det tredje tänka sig den ordningen att PRV regelbundet, t.ex.

en gång om året sände ett registerutdrag till alla registrerade personer med

uppgift om i vilka bolag de förekommer.

En översiktlig värdering av de olika alternativen ger följande vid handen.

Ett krav på bekräftelse före registrering skulle få besvärande konsekvenser.

Handläggningen av registreringsärendena skulle komma att fördröjas avsevärt.

Det vore mycket allvarligt. Bara portokostnaderna för utskicket kan uppskattas

till 4 miljoner kronor årligen. Svårigheter att nå personer som inte är direkt

anträffbara på sin folkbokföringsadress kan orsaka särskilda problem för

bolagen, som därigenom hindras att få en ny styrelse registrerad, och för PRV.

Alla fel skulle knappast upptäckas.

I alternativet med årliga utskick kan den årliga portokostnaden uppskattas

tll 5 miljoner kronor. Till det kommer kostnader för adresskontroller och annan

administration på flera miljoner kronor. En nackdel med denna ordning är att en

person kan stå kvar som felaktigt registrerad under ganska lång tid innan det

blir upptäckt. I alla de fall där det inte gjorts några ändringar under året

ter sig dessutom en underrättelse överflödig. Med all sannolikhet skulle inte

heller detta alternativ leda till att man helt kom till rätta med

missförhållandena.

Ett system som innebär att alla berörda personer i efterhand underrättas om

registreringsbeslut är, enligt PRV:s mening, det som ligger närmast till hands

att överväga. Genom en sådan åtgärd kan personen i fråga få reda på att han

registrerats eller avregistrerats och kan då agera, om något är fel. Det är en

stor fördel att handläggningstiderna inte behöver förlängas. Systemet skulle

emellertid inte alltid kunna hindra skador som ju kan ha hunnit åstadkommas

innan felet uppmärksammas. Knappast heller med denna metod skulle alla

förfalskningar upptäckas. PRV uppskattar preliminärt den årliga portokostnaden

för sådana underrättelser till drygt 4 miljoner kronor. Till det kommer andra

handläggningskostnader på i runda tal 2 miljoner kronor.

Eftersom PRV:s verksamhet är helt avgiftsfinansierad måste alla ökade

kostnader finansieras genom höjda avgifter. En ordning med underrättelser efter

registrering skulle kräva en höjning av den genomsnittliga

registreringsavgiften med uppskattningsvis minst 50 kronor per ärende.

PRV vill dessutom framhålla följande.

När EES-avtalet träder i kraft behöver ingen funktionär i ett svenskt

aktiebolag vara bosatt i Sverige. Det räcker då med att en viss andel av

funktionärerna har sin bostad i något land inom Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet. Detta innebär ytterligare svårigheter för PRV att kontrollera

de anmälda personernas existens och identitet. Dessutom kan det komma att bli

svårare att nå personer som är bosatta utomlands.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 2

Utskottet 4

Bolagsrättsliga frågor 4

Allmän bakgrund 4

Ansvarsgenombrott 6

Översyn av revisorsrollen 7

Aktiekapitalets storlek m.m. 8

Delgivning med juridiska personer 9

Registrering 12

Konkursrättsliga frågor 14

Allmänt 14

Konkursförvaltningen 16

Konkursregister m.m. 21

Förmånsrätt 23

Lönegaranti 27

Hemställan 34

Reservationer 36

Ansvarsgenombrott (s) 36

Utredning om ekonomisk brottslighet (s) 36

Förmånsrätt för lönefordringar (s) 37

Förmånsrätt för leverantörsfordringar (nyd) 37

Särreglering i lönegarantilagen (s) 38

Samordning av lönegarantin med arbetslöshetsförsäkringen (nyd)

38

Särskilda yttranden 39

Aktiekapitalets storlek (s) 39

Maximiersättningen enligt lönegarantilagen (s) 39

Bilaga Patent- och registreringsverkets yttrande över motion 1992/93:L210

41