Bet. 1992/93:LU41

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU41

Skadeståndsrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1992/93

LU41

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju motionsyrkanden i olika

skadeståndsfrågor. Två motionsyrkanden rör spörsmålet om högre

skadestånd till kvinnor som utsatts för våldtäkt och andra

våldsbrott. Fyra motionsyrkanden angår det allmännas

skadeståndsansvar och ett motionsyrkande frågan om arbetstagares

skadeståndsansvar.

Utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandena.

Till betänkandet har fogats en reservation (nyd) i fråga om

det allmännas skadeståndsansvar.

Motionerna

1992/93:L602 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av översyn av skadeståndslagens möjligheter att kräva

skadestånd för arbetstagare som genom sitt agerande allvarligt

skadat företaget eller tredje part, t.ex. skattebetalarna.

1992/93:L606 av John Bouvin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det måste skapas ökade förutsättningar

för de personer som lidit skada eller på annat sätt farit illa

av handlingar eller underlåtenheter från stat och kommun att få

ersättning från det allmänna "ex gratia" eller av

billighetshänsyn eller av andra rimliga skäl,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna och formerna

för att ge upprättelse åt personer som lidit skada eller på

annat sätt farit illa av handlingar eller underlåtenheter från

stat eller kommun.

1992/93:L609 av John Bouvin (nyd) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att inrätta en medborgarrättskommission med syfte att handlägga

ersättningsfrågor för personer som söker sin rätt, i vissa

sammanhang kallade "rättshaverister".

1992/93:Sk811 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den enskilde måste få full ersättning när fel begås av

myndigheter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

ersättning bör ges för psykiskt lidande.

1992/93:Ju839 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, kds, nyd, v)

vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lag om högre skadestånd till misshandlade

kvinnor.

1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ersättning och skadestånd till

våldtäktsoffer.

Utskottet

Allmänt

Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar på grund av eget

vållande finns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (SkL). Detta lagrum

innehåller den i Sverige sedan länge gällande culparegeln, som

innebär att var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet

vållar person- eller sakskada är skyldig att ersätta skadan.

Regler om skadeståndets bestämmande finns i 5 kap. SkL. Den

som har tillfogats personskada kan enligt 5 kap. 1 § få

ersättning både för ekonomisk och för s.k. ideell skada.

Principen är att en skadelidande skall få full ersättning för

sina skador. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och

andra utgifter till följd av skadan samt förlorad

arbetsförtjänst och framtida inkomstförlust.

Skadestånd till brottsoffer

Gällande ordning

Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och

värk samt lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och värk

avser i huvudsak fysiskt och psykiskt lidande som skadan fört

med sig under den akuta sjuktiden. Lyte och annat stadigvarande

men omfattar lidande eller obehag som kvarstår efter den

tidpunkt då den skadelidandes invaliditet kan bedömas som

varaktig. Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i

övrigt till följd av skadan.

Ett utmärkande drag inom den svenska skadeståndsrätten är att

ersättningsnivån vid ideella skador i hög grad bestämts genom

ett samspel mellan domstolspraxis och försäkringspraxis.

Skadestånd för sveda och värk samt lyte och framtida men

fastställs i praktiken med ledning av tabeller som upptar

schablonbelopp vid olika grader av lidande och olika typer av

skador. Tabellerna anger riktpunkter, och varje skadeärende

bedöms efter en prövning av förhållandena i det enskilda fallet.

Tabellerna används av både domstolar och försäkringsbolag. Att

tabellerna fått denna genomslagskraft hänger samman med att en

rättstillämpning grundad på sådana normer uttryckligen godtogs

under förarbetena till 1975 års ändringar i SkL (prop. 1975:12

s. 109--111, 149) och med att Högsta domstolen i flera domar

godtagit normerna (se t.ex. NJA 1982 s. 793).

De tabeller som allmänt används har utarbetats av

Trafikskadenämnden, vars verksamhet är författningsreglerad.

Nämnden är liksom andra skadeprövningsnämnder främst ett

rådgivande organ.

Som framgår av redogörelsen ovan knyter rätten till ersättning

för ideell skada an till att en personskada uppkommit. I vissa

fall kan emellertid ideell skada ersättas även om någon direkt

personskada inte föreligger. Enligt 1 kap. 3 § SkL skall

sålunda bestämmelserna om skyldighet att ersätta personskada

tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan

genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande

som innefattar brott samt genom vissa andra i bestämmelsen

uppräknade brott. Syftet med regeln om ersättning för personligt

lidande är att gottgöra den integritetskränkning som följer med

de brott som avses med regeln. Ersättningen kan också utgöra

kompensation för den oro och det obehag som kan bli följden av

ett brottsligt angrepp på den personliga integriteten.

När det gäller ersättning enligt 1 kap. 3 § SkL för psykiskt

lidande till följd av brott finns inte några normer motsvarande

dem som tillämpas inom försäkringsbranschen. I stället blir det

enligt förarbetena till lagrummet (prop. 1972:5 s. 572) i första

hand fråga om en skönsmässig bedömning av graden av det lidande

som har tillfogats den kränkte. Därvid skall visserligen den

kränktes personliga upplevelse beaktas. I första hand skall dock

förhärskande etiska och sociala värderingar läggas till grund

för bedömningen. Förhållandena kan dock vara mycket varierande,

och det torde enligt dessa förarbeten inte vara möjligt att

lagfästa generella normer eller göra mera preciserade uttalanden

om skadeståndens beräkning. Det bör i första hand ankomma på

domstolarna att sörja för att rättstillämpningen anpassas till

tidens krav.

På senare tid har en relativt omfattande domstolspraxis

utvecklats i frågan om skadeståndets storlek enligt 1 kap. 3 §

SkL (se t.ex. Högsta domstolens avgöranden NJA 1991 s. 766 och

NJA 1992 s. 541). Domstolen har i de båda fallen uttalat att

ersättningen enligt ifrågavarande lagrum skall motsvara ett

belopp som åtminstone i någon mån kan bidra till att ge

brottsoffret upprättelse för det lidande som han eller hon

drabbats av, särskilt när det är fråga om brott med högt

straffvärde som vittnar om betydande hänsynslöshet eller rentav

grymhet och som till följd därav måste ha medfört ett mycket

stort lidande för brottsoffret.

Under vissa förutsättningar kan den som har skadats till följd

av brott få ersättning av statliga medel. Bestämmelser härom

finns i brottsskadelagen (1978:413). Enligt denna lag prövas

ansökningar om ersättning av statliga medel för brottsskador

(brottsskadeersättning) av en särskild myndighet,

Brottsskadenämnden. Reglerna i brottsskadelagen om

brottsskadeersättningens omfattning anknyter till regleringen i

SkL. Den 1 juli 1988 utvidgades möjligheterna till ersättning av

statsmedel till att omfatta även lidande som någon tillfogar

annan genom brott mot den personliga friheten eller genom annat

ofredande som innefattar brott.

Motionerna

Enligt motion A811 av Karin Starrin m.fl. (c) bör

skadestånd till våldtäktsoffer ökas avsevärt. På så sätt skulle

samhället markera hur allvarligt man ser på dessa övergrepp

(yrkande 35).

I motion Ju839 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, kds, nyd,

v) anförs att regeringen skyndsamt bör återkomma till riksdagen

med förslag om lagstiftning om högre skadestånd till

misshandlade kvinnor (yrkande 3).

Utredningsarbete m.m.

På begäran av riksdagen tillkallade regeringen i slutet av år

1988 en kommitté (Ju 1989:01) med uppgift att se över reglerna

om ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m.

Av direktiven (dir. 1988:76) framgår att en huvuduppgift för

kommittén är att överväga om och i så fall i vilken utsträckning

ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det framhålls att

en vanlig uppfattning är att den nuvarande ersättningen vid

allvarliga skador är låg i förhållande till den ersättning som

betalas vid små skador. Kommittén bör undersöka om det finns fog

för denna uppfattning. En väsentlig fråga för kommittén är,

enligt vad som anförs i direktiven, om de allmänna höjningarna

av ersättningsnivån vid ideell skada som har genomförts på

senare tid är tillräckliga eller om en ytterligare anpassning

till den ökade levnadsstandarden är befogad. Kommittén bör

vidare överväga om det finns skäl att beakta också förluster av

andra livskvaliteter än vad som ersätts i dag, t.ex. skadans

inverkan på den egna självkänslan. Enligt direktiven bör

kommittén även undersöka om det finns fog för det påstående

som ofta förs fram i den allmänna debatten att skadestånden i

Sverige för ideell skada vid en internationell jämförelse ligger

på en påfallande låg nivå.

En annan huvudfråga som kommittén enligt direktiven bör ta

ställning till är vilka ersättningsprinciper som skall tillämpas

när ersättningen för ideell skada bestäms och hur

ersättningsnormer för ideell skada skall fastställas. Kommittén

bör därvid överväga om det är möjligt att ge domstolarna en mera

framträdande roll beträffande dessa frågor än de har för

närvarande.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:LU25

behandlade utskottet bl.a. en motion om högre skadestånd till

kvinnor som utsatts för våldtäkt eller misshandel. Utskottet

anförde därvid att de ersättningar som utgår vid sexuella

övergrepp och misshandel inte kan anses utgöra en fullgod

kompensation för det lidande och obehag som brotten medför. I

likhet med motionärerna ansåg utskottet därför att det är

angeläget att de drabbade ges rätt till högre ersättning för

lidandet och detta oavsett om de tillfogats en personskada vid

brottet eller ej. Utskottet kunde också dela uppfattningen att i

ersättningen bör inrymmas ekonomiskt stöd för de skadelidande

att på olika sätt komma ur den livssituation de hamnat i på

grund av brotten. Utskottet hänvisade till att olika frågor om

ersättningsnivån vid bl.a. sexuella övergrepp skulle övervägas i

samband med den pågående översynen av reglerna om ersättning för

ideell skada. Enligt utskottet borde emellertid direktiven på

denna punkt förtydligas så att det klart framgick att

utredningsarbetet skulle syfta till en höjning av

ersättningsnivån som ger utrymme för inte bara kompensation för

lidandet utan också hjälp till en förändring av livssituationen.

Utskottet underströk bl.a. vikten av att regeringen så snart ske

kan framlägger förslag till erforderliga lagändringar.

Med anledning av riksdagsbeslutet meddelade regeringen i

november 1990 tilläggsdirektiv till Kommittén om ideell skada

(dir. 1990:66). Enligt dessa skall kommittén överväga en

förändring av ersättningsnivån och regelverket vid skadestånd

till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott som ger

utrymme för inte bara en kompensation för lidandet utan också

hjälp till en förändring av livssituationen.

Kommittén har behandlat frågan om ersättning för kränkning

genom brott i ett delbetänkande (SOU 1992:84) Ersättning för

kränkning genom brott.

Enligt utredningen skiljer sig ersättningen för kränkning

genom brott från den ersättning för ideell skada i samband med

personskada som regleras i 5 kap. 1 § SkL. Förutom att

ersättningen för kränkning genom brott har till syfte att lindra

verkningarna av kränkningen och ge den skadelidande möjlighet

att förändra sin livssituation har den inslag av upprättelse för

den förnedrande och kränkande behandling eller den oförrätt som

den skadelidande har utsatts för. Själva kränkningen bör enligt

utredningen ersättas särskilt för sig, vid sidan av den

ersättning för sveda och värk etc. som den skadelidande kan ha

rätt till om han eller hon samtidigt har tillfogats en

personskada. En utgångspunkt för utredningens överväganden har

varit att brottsoffrens ställning bör stärkas. Det gäller inte

minst kvinnor och barn som utsätts för sexualbrott eller annat

våld i hemmet.

Utredningen hänvisar till att den som kränkt någon genom brott

i regel saknar möjlighet att ersätta denna kränkning av egna

medel. Ersättningen utges i stället i praktiken från det

överfallsskyddsmoment i hem- eller villahemförsäkringen som de

flesta skadelidande håller sig med eller, om de inte har sådant

skydd, av Brottsskadenämnden. Av samhällsekonomiska skäl kan

sådan ersättning inte ges vid alla slags kränkningar genom

brott. Enligt utredningen bör ersättning komma i fråga endast

vid allvarligare kränkningar, dvs. sådana som förorsakar ett

lidande, och bara när kränkningen har tillfogats genom vissa

brott som typiskt sett framstår som särskilt

integritetskränkande. Dessa brott beskrivs i utredningens

lagförslag som brott mot annans person, frihet, frid eller ära.

Sådana brott är bl.a. sexualbrott och andra våldsbrott samt

ärekränkningsbrott.

Utredningen anför att ersättningarna för kränkning genom brott

på senare tid höjts väsentligt, särskilt när det gäller

sexualbrott och grövre våldsbrott. En vanlig uppfattning torde

dock vara att ersättningsnivån i Sverige alltjämt är låg i dessa

fall. En jämförelse med ersättningarna i andra länder och inom

andra rättsområden visar också enligt utredningen att

ersättningsnivån -- även om den för det stora flertalet

kränkningar är väl avvägd -- är för låg vid sexualbrott och

grova våldsbrott. Den svåra kränkning som dessa typer av brott

regelmässigt innebär för de skadelidande bör bättre än i dag

återspeglas i den ersättning som utges till dem. Mer än en

fördubbling av ersättningen jämfört med nuvarande nivå -- 40 000

kr vid våldtäktsbrott samt 70000 kr vid incestbrott och grova

våldsbrott -- är dock enligt utredningen inte motiverad.

Utredningen föreslår att vissa omständigheter, som bör

särskilt beaktas när ersättning för kränkning genom brott

bestäms, anges i lagen. Dessa omständigheter är att kränkningen

har haft förnedrande eller skändliga inslag, varit ägnad att

framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot

någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga

integritet, inneburit missbruk av ett beroende- eller

förtroendeförhållande eller varit ägnad att väcka allmän

uppmärksamhet. En markering av dessa omständigheter kan enligt

utredningen ses som ett uttryck för utredningens uppfattning att

skadestånden i dessa fall bör utgå med högre belopp än hittills.

Betänkandet har remissbehandlats och övervägs för närvarande

inom regeringskansliet.

Kommittén om ideell skada beräknas ha slutfört sitt arbete i

övrigt vid årsskiftet 1993/94.

Utskottets överväganden

När nu åter frågan om högre skadestånd till kvinnor som

utsatts för våldtäkt eller misshandel aktualiseras motionsvägen,

vill utskottet i likhet med tidigare (se bet. 1989/90:LU25)

framhålla att olika former av sexuellt tvång är djupt

integritetskränkande handlingar och i regel orsakar starkt

psykiskt lidande och obehag hos dem mot vilka brotten förövas.

Detsamma torde många gånger gälla vid misshandelsbrott och

särskilt i de fall kvinnor utsätts för misshandel. De

ersättningar som för närvarande utgår vid sexuella övergrepp och

misshandel kan enligt utskottets mening inte anses utgöra en

fullgod kompensation för det lidande och obehag som brotten

medför.

Som framgått av redogörelsen ovan omfattas de frågor som

behandlas i motionerna av det uppdrag som Kommittén om ideell

skada har. Frågan om ersättning för kränkning genom brott som

kommittén behandlat särskilt övervägs för närvarande inom

regeringskansliet. I enlighet med tidigare inställning anser

utskottet att det, i avvaktan på resultatet av det arbete som

sålunda pågår, inte är erforderligt med något särskilt uttalande

i saken från riksdagens sida, och utskottet avstyrker bifall

till motionerna A811 yrkande 35 och Ju839 yrkande 3.

Det allmännas skadeståndsansvar

Gällande ordning

Skadeståndslagen (SkL) innehåller också särskilda regler om

arbetsgivares s.k. principalansvar. Enligt 3 kap. 1 § är

arbetsgivare ansvarig för skada som vållas av hans arbetstagare

genom fel eller försummelse i tjänsten. Arbetsgivarens

skyldighet enligt detta lagrum omfattar inte endast enskilda

arbetsgivare utan också det allmänna. När t.ex. staten bedriver

ekonomisk verksamhet svarar staten sålunda på samma sätt som

enskilda arbetsgivare för arbetstagarnas fel och försummelser.

Är det fråga om myndighetsutövning sträcker sig statens och

kommunernas ansvar längre än andra arbetsgivares. I enlighet

härmed svarar det allmänna inte bara för person- och sakskada

utan också för ren förmögenhetsskada när fel eller försummelse

begåtts vid myndighetsutövning (3 kap. 2 § SkL). Däremot utgår i

princip inte ersättning för ideell skada enligt sistnämnda

lagrum.

SkL gäller om annat inte är föreskrivet. Vid sidan av SkL

finns vissa specialregler som ålägger det allmänna ett längre

gående skadeståndsansvar. Dels är det fråga om regler som gäller

oavsett om en skada uppstått vid myndighetsutövning eller ej,

t.ex. skadeståndsreglerna i miljöskadelagen och datalagen, dels

finns det regler som ålägger det allmänna ett ansvar för fel --

i objektiv mening -- som begåtts vid myndighetsutövning. Som

exempel härpå kan nämnas lagen (1974:515) om ersättning vid

frihetsinskränkning. Ett annat exempel på regler om längre

gående skadeståndsansvar för staten för fel som begåtts vid

myndighetsutövning utgörs av vissa bestämmelser i jordabalken om

fel begångna inom inskrivningsväsendet. I fråga om felaktiga

beslut om betalningssäkring har genom lagstiftning som trätt i

kraft den 1 januari 1990 införts förbättrade möjligheter till

ersättning för den som lider ren förmögenhetsskada till följd av

sådana beslut.

Motionerna

Enligt motion L606 av John Bouvin m.fl. (nyd) måste det

skapas ökade förutsättningar för de personer som lidit skada

eller på annat sätt farit illa av handlingar eller underlåtenhet

från stat och kommun att få ersättning från det allmänna ex

gratia eller av billighetshänsyn (yrkande 1). Vidare framställs

i motionen önskemål om utredning av förutsättningar och former

för upprättelse åt personer som lidit skada av handlingar från

det allmänna (yrkande 2).

I motion L609 av John Bouvin (nyd) anförs att det bör

inrättas en medborgarrättskommission med syfte att handlägga

ersättningsfrågor för personer som söker sin rätt.

I motion Sk811 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd), som

handlar om skattebetalares rättssäkerhet, anförs bl.a. att en

person som behandlas fel av myndigheter måste få full ekonomisk

kompensation för den skada han drabbats av (yrkande 2).

Ersättning bör därvid ges även för psykiskt lidande (yrkande 3).

Tidigare behandling m.m.

Motioner om det allmännas skadeståndsansvar vid

myndighetsutövning med samma inriktning som de nu aktuella har

behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen tidigare. När

hithörande spörsmål prövades våren 1989 (bet. 1988/89:LU31)

förordade utskottet att frågan om det allmännas

skadeståndsansvar för fel eller försummelse i samband med

myndighetsutövning blev föremål för en utredning, vid vilken

ämnets olika aspekter förutsättningslöst och omsorgsfullt borde

belysas. Vad utskottet anförde gav riksdagen med anledning av

motionerna som sin mening regeringen till känna.

Med anledning av riksdagens begäran tillkallade regeringen år

1989 en kommitté (Ju 1989:03) för att se över reglerna om det

allmännas skadeståndsansvar. Enligt direktiven till utredningen

(dir. 1989:52) skall en förutsättningslös och allsidig analys

göras av i vilken utsträckning det allmänna bör svara för skador

som uppkommer för enskilda i samband med myndighetsutövning.

Kommittén bör därvid undersöka bl.a. om ansvaret bör utvidgas så

att det inte krävs ett lika nära samband med

myndighetsutövningen som för närvarande. Vidare bör kommittén

enligt direktiven undersöka om det på vissa särskilda

rättsområden bör införas ett strikt skadeståndsansvar för det

allmänna i samband med myndighetsutövning. Direktiven nämner här

särskilt verksamheter där myndigheten har rätt att vidta

tvångsåtgärder av olika slag. En annan uppgift för kommittén

anges vara att undersöka om ersättning bör bestämmas under

hänsynstagande till även andra omständigheter än sådana som har

rent ekonomisk betydelse. Utredningen är vidare oförhindrad att

ta upp andra frågor om det allmännas skadeståndsansvar och

framlägga förslag i dessa. Kommittén om det allmännas

skadeståndsansvar beräknas vara klar med sitt arbete under

första halvåret 1993.

Utskottets överväganden

I linje med vad utskottet tidigare uttalat vid prövning av

liknande motionsyrkanden (se bl.a. bet. 1991/92:LU29) vill

utskottet framhålla att de aktualiserade spörsmålen ryms inom

ramen för de uppdrag som Kommittén för att se över reglerna om

det allmännas skadeståndsansvar har. Vad särskilt gäller de

frågor som tas upp i motion Sk811 vill utskottet även peka på

den år 1992 tillkallade Rättssäkerhetskommitténs (Fi 1992:07)

arbete. Kommittén, som skall se över rättssäkerheten vid

beskattningen, har enligt direktiven (dir. 1992:27) som en av

sina huvuduppgifter att lägga fram förslag som stärker den

enskildes ställning vid betalningssäkring enligt lagen

(1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och

avgifter.

Utskottet vill vidare, beträffande den särskilda fråga om

ersättning ex gratia från det allmänna som tas upp i motion

L606, uttala att det ligger i sakens natur att riksdagen inte

kan ge några generella riktlinjer för när sådan ersättning bör

utgå. Riksdagen har också, bl.a. då fråga om ersättning ex

gratia aktualiserades motionsvägen våren 1991 i det

uppmärksammade fallet Halvar Alvgard (bet. 1990/91:LU27),

framhållit att riksdagen inte är ett förvaltande eller

rättsskipande organ. Inte heller disponerar riksdagen över

statens penningmedel, fordringar och andra tillgångar, utan

dessa står enligt 9 kap. 8 § regeringsformen till regeringens

disposition med de inskränkningar som följer av regeringsformen.

I enlighet med det anförda, fortsatte utskottet, ankommer det

inte på riksdagen att avgöra huruvida i det enskilda fallet en

statens fordran på t.ex. rättegångskostnader skall efterges. Det

ligger också i sakens natur att riksdagen inte -- med för

regeringen bindande verkan -- kan uttala sig i frågor huruvida

ersättning ex gratia skall utbetalas i enskilda fall. Även

sådana spörsmål får, anförde utskottet, överlåtas på regeringen

att avgöra. Riksdagen är dock oförhindrad att -- på eget

initiativ eller efter framställning från regeringen -- anvisa

medel för utbetalning av ex gratia-ersättning. Mot den angivna

bakgrunden ställde sig utskottet i princip avvisande till att

frågor rörande ersättning ex gratia skall tas upp till närmare

övervägande i riksdagen i andra sammanhang än då särskilda medel

behöver anslås för ändamålet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall

till motionerna L606, L609 och Sk811 (yrkandena 2 och 3).

Arbetstagares skadeståndsansvar

Gällande ordning

I SkL finns en särskild bestämmelse om arbetstagares

skadeståndsansvar (4 kap. 1 §). Enligt denna är arbetstagare

ansvarig för skada som han vållar genom fel eller försummelse i

tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn

till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den

skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

Paragrafen gäller i förhållande till såväl arbetsgivaren som

skadelidande tredje man. Vidare avser den inte bara

arbetstagarens direkta skadeståndsansvar mot arbetsgivaren

eller tredje man utan också hans regressansvar, när någon -- i

allmänhet arbetsgivaren -- av honom söker åter ersättningsbelopp

som den regressökande har måst utge till den skadelidande på

grund av arbetstagarens vållande i tjänsten. Bestämmelsen är

vidare tillämplig på all slags skada, sålunda inte bara person-

eller sakskada utan också bl.a. ren förmögenhetsskada.

Tillämpningsområdet för bestämmelsen om arbetstagares

skadeståndsansvar liksom innebörden av uttrycket "synnerliga

skäl" behandlades utförligt i förarbetena till SkL (se prop.

1972:5, bet LU 1972:10). I frågan om uttrycket synnerliga skäl

delade utskottet departementschefens uppfattning att

utgångspunkten vid tillämpningen av förevarande paragraf bör

vara att en arbetstagare normalt inte skall drabbas av

personligt skadeståndsansvar med anledning av vållande i

tjänsten. Självfallet kan det dock -- om än undantagsvis --

förekomma fall där anledning förekommer att ålägga arbetstagare

full eller jämkad ersättningsskyldighet. Såsom

departementschefen framhållit måste dock enligt utskottet i det

särskilda fallet ha förekommit omständigheter som med betydande

styrka talar för att arbetstagaren rimligen bör utge ersättning

för skadan.

Frågan om synnerliga skäl för arbetstagares skadeståndsansvar

har också prövats av domstolarna i åtskilliga fall.

Motionen

I motion L602 av Ingvar Svensson (kds) framhålls -- mot

bakgrund av bl.a. de s.k. fallskärmsavtalen -- att en översyn

bör göras av möjligheterna att utkräva skadestånd av

arbetstagare som genom sitt agerande allvarligt skadat företaget

eller tredje part, t.ex. skattebetalarna.

Utskottets överväganden

Utskottet är inte berett att med anledning av vad som anförs i

motionen nu förorda en översyn av reglerna om arbetstagares

skadeståndsansvar. I sammanhanget vill utskottet också peka på

att det i aktiebolagslagen (1975:1385) finns särskilda regler om

styrelsens och verkställande direktörens befogenheter och

skyldigheter. Styrelsen eller annan företrädare för bolaget

skall sålunda bl.a. visa lojalitet mot bolaget och får enligt

den s.k. generalklausulen i 8 kap. 13 § aktiebolagslagen inte

fatta beslut som är ägnat att bereda otillbörlig fördel åt

aktieägare eller annan till nackdel för bolaget eller annan

aktieägare. Styrelseledamöterna och verkställande direktören är

vidare skyldiga att i förhållande till enskilda aktieägare samt

bolagets borgenärer och andra utomstående iaktta bestämmelserna

i aktiebolagslagen och bolagsordningen. Enligt 15 kap. 1 §

aktiebolagslagen är bl.a. styrelseledamot och verkställande

direktör, som vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller

av oaktsamhet skadar bolaget, skyldiga att ersätta den uppkomna

skadan. Detsamma gäller när skadan vållas aktieägare eller annan

genom överträdelse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen.

Utskottet vill här tillägga att det aktiebolagsrättsliga

sanktionssystemet i sin helhet är föremål för överväganden av

Aktiebolagskommittén (Ju 1990:08).

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L602.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skadestånd till brottsoffer

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A811 yrkande 35 och

1992/93:Ju839 yrkande 3,

2. beträffande det allmännas skadeståndsansvar

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L606, 1992/93:L609 och

1992/93:Sk811 yrkandena 2 och 3,

res. (nyd)

3. beträffande arbetstagares skadeståndsansvar

att riksdagen avslår motion 1992/93:L602.

Stockholm den 15 april 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Inger

Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar

Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Hans Stenberg (s),

Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Sören

Norrby (fp) och Stina Eliasson (c).

Reservation

Det allmännas skadeståndsansvar (mom. 2)

Richard Ulfvengren (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "I linje" och på s. 9 slutar med "(yrkandena 2 och 3)" bort

ha följande lydelse:

Som framhålls i motion L606 har generellt sett utvecklingen i

fråga om det allmännas skadeståndsansvar gått i riktning mot ett

mer utvidgat ansvar för det allmänna. I sammanhanget vill

utskottet vidare peka på den översyn på området som Kommittén om

det allmännas skadeståndsansvar snart avslutar och vari ingått

att undersöka om ansvaret kan vidgas i olika avseenden. Det kan

dock inte uteslutas att fall förekommer i det förflutna där

enskilda drabbats av felaktiga myndighetsbeslut och andra

myndighetsåtgärder men inte fått ersättning som de bort vara

berättigade till. Enligt utskottets mening bör det skapas

förutsättningar för att i efterhand kunna reglera ersättning

eller annan gottgörelse i sådana fall. Regeringen bör därför ta

initiativ till en utredning om möjligheterna till sådan

gottgörelse och i vilka former den skall komma de drabbade till

del.

Även om reglerna om det allmännas skadeståndsansvar

förbättrats ur de enskildas synvinkel under senare år finns det

enligt utskottets mening fortfarande brister i detta hänseende

som bör rättas till. Sålunda bör, i enlighet med vad som

framförs i motion Sk811, en person som behandlats fel av

myndigheterna få full ekonomisk kompensation för den skada han

åsamkats. Vidare bör ersättning ges även för psykiskt lidande.

För att handlägga de ersättningsfrågor som kan uppstå på

förevarande område i framtiden bör i enlighet med önskemålen i

motion L609 en medborgarrättskommission inrättas. Det får

ankomma på regeringen att närmare bestämma inriktningen av de

överväganden som enligt vad nu redovisats bör komma till stånd.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motionerna

L606, L609 och Sk811 yrkandena 2 och 3 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande det allmännas skadeståndsansvar

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:L606,

1992/93:L609 och 1992/93:SkU811 yrkandena 2 och 3 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.