Bet. 1992/93:LU46

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU46

Ersättning till hiv-smittade blödarsjuka m.fl.

1992/93

LU46

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motionsyrkanden om ersättning

till dem som smittats med hiv vid behandling inom den offentliga

sjukvården med blod och blodprodukter och till deras anhöriga.

I samband med behandlingen av ärendet har företrädare för Social-

departementet den 23 mars 1993 redovisat de ersättningar som utgått

till denna kategori hiv-smittade. Vidare har representanter för de

hiv-smittade blödarsjuka och de transfusionssmittade den 30 mars 1993

inför utskottet redovisat de smittades situation och framlagt vissa

önskemål om ekonomisk ersättning från statens sida.

Utskottet förordar med anledning av motionerna ett tillkännagivan-

de av i huvudsak följande innebörd. Regeringen bör bevaka rättsut-

vecklingen den närmaste tiden i fråga om skadestånd till hiv-smittade.

Vidare bör regeringen, om rättsutvecklingen eller de fortsatta övervä-

ganden som görs av Kommittén om ideell skada eller andra särskilda

omständigheter föranleder det, på nytt överväga frågan om ytterligare

ersättning till den aktuella gruppen hiv-smittade.

Motionerna

1992/93:L607 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det

snarast måste skapas förutsättningar för dem som drabbats av aids i den

svenska sjukvården och deras familjer eller anhöriga att få ersättning.

1992/93:L608 av Marianne Jönsson och Birgit Henriksson (c, m) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om skadestånd till den grupp som hiv-smittats inom

sjukvården av blod och blodprodukter.

1 Riksdagen 1992/93. 8 saml. Nr 46

Utskottet

1992/93:LU46

1. Inledning

1.1. Hiv och aids

Aids är förkortningen av det engelska uttrycket "Aquired Immune

Deficiency Syndrome" (på svenska "förvärvat immunbristsyndrom").

Aids orsakas av ett virus, som numera kallas hiv (Human Immunodefi-

ciency Virus; tidigare kallat LAV/HTLV-III).

Hiv förekommer i blod och sädesvätska men också i modersmjölk

och andra kroppsvätskor såsom sekret från slidan och livmodern, saliv

och tårar. Smittspridningen sker vanligen genom samlag och andra

former av sexuellt umgänge, eller när infekterat blod eller infekterade

blodprodukter kommer i kontakt med blod vid blodtransfusioner eller

när t.ex. en oren injektionsspruta används av flera personer.

Smittspridningen kan också ske från mor till barn antingen under

graviditeten genom att infekterat blod från modern förs över till barnet

genom moderkakan eller vid födseln.

Hiv är ett s.k. kvardröjande virus, vilket innebär att den smittade

själv märker mera påtagliga effekter av infektionen först efter en längre

tid, ofta efter flera år. Den smittades immunförsvar utvecklar normalt

antikroppar mot hiv. Sådana kan påvisas tidigast tre veckor efter

smittotillfället, men det kan i vissa fall ta flera månader för kroppen

att bilda antikroppar mot viruset.

Sannolikt utvecklar samtliga smittade sjukdomstillståndet aids. Hur

lång tid efter smittotillfället som aids-tillståndet inträder varierar kraf-

tigt från individ till individ. För yngre personer i åldern 20—40 år

sker ett insjuknande i aids efter i genomsnitt tio år medan insjuknan-

det sker tidigare för dem som varit äldre vid smittotillfället. De första

mera allvarliga tecknen på immunbrist visar sig dock redan under ett

förstadium till aids som betecknas ARC (Aids Related Complex —

aidsrelaterat komplex). Det kan vara fråga om symptom som svår

trötthet, viktminskning, långdragna feberperioder, intensiva svettningar

på nätterna, diarréer och kraftigt förstorade lymfkörtlar. Symptom från

centrala nervsystemet kan också förekomma som minnesstörningar,

depressioner och personlighetsförändringar.

Förvärvad immunbrist — aids — är beteckningen för slutstadiet i

hiv-infektionen. Kriterierna för aids är svåra opportunistiska infektio-

ner, tumörsjukdomen Kaposis sarkom, mycket svåra hjärnskador orsa-

kade av en långsam infektion i hjärnan samt mycket karaktäristiska

avmagringssymptom och vissa typer av tuberkulos. Aids är ett livsho-

tande tillstånd som — enligt vad man för närvarande känner till — för

majoriteten av de drabbade leder till döden inom några år. Den

genomsnittliga överlevnadstiden från infektionstillfälle fram till döds-

fall har antagits vara 16 år, varav 12 år som hiv-tid och resterande 4 år

som aids-tid. Det är framför allt de opportunistiska infektionerna —

vilka ger upphov till lunginflammation — som skördar dödsfall bland

de sjuka och som har det snabbaste förloppet. Sjukdomsförloppet

kännetecknas också av att den sjuke mycket snabbt genomgår en

åldrande process fysiskt och psykiskt i kombination med dramatisk

avmagring och allvarlig trötthet och utmattning.

Hiv-infektioner och aids hos barn skiljer sig i hög grad från sjuk-

domsmönstret hos vuxna. Bland barnen dominerar svåra återkomman-

de bakterieinfektioner, såsom vissa typer av ovanliga lunginflammatio-

ner med allvarliga andningssvårigheter liksom långa feberperioder.

Hjärnskador är också mycket vanliga. Hos barnen är sjukdomsförlop-

pet snabbare och leder till döden inom två år för en majoritet av dem

som är hiv-infekterade.

Vid årsskiftet 1992/93 fanns det totalt 2 519 kända fall av hiv-

infektion i Sverige.

1.2. Hiv-smitta inom sjukvården

I början av 1980-talet smittades 190 personer av hiv inom den offentli-

ga svenska sjukvården genom blodtransfusion i samband med operativa

ingrepp (86 st) och genom s.k. faktorkoncentrat framställt ur blodplas-

ma som ges till de blödarsjuka (104 st). Enligt uppgift finns i dag 22

personer ur den första gruppen och 68 personer ur den senare kvar i

livet.

Några nya fall av hiv-smitta genom användning av blod eller blod-

produkter har inte inträffat efter hösten 1985, och risken för framtida

fall anses utesluten. Anledningen härtill är de test- och behandlingsme-

toder beträffande blod och blodprodukter avsedda för överföring i

någon form till andra individer som numera tillämpas.

Ersättning till de smittade har vid olika tillfållen utgetts från patient-

försäkringen för behandlingsskada resp, läkemedelsförsäkringen. Vida-

re har regeringen utbetalat ersättning ex gratia.

2. Principer för ersättningen

2.1. Skadeståndslagen

Ersättningarna till de hiv-smittade blödarsjuka m.fl. har bestämts ut-

ifrån skadeståndsrättens normer och avsett såväl ekonomisk skada som

ideell skada.

Regler om bestämmande av skadestånd finns i 5 kap. skadeståndsla-

gen (SkL). Den som har tillfogats personskada kan enligt 5 kap. 1 § fa

ersättning både för ekonomisk och för s.k. ideell skada. Principen är

att en skadelidande skall få full ersättning för sina skador. Som

ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till följd

av skadan samt förlorad arbetsförtjänst och framtida inkomstförlust.

Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt

lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och värk avser i huvudsak

fysiskt och psykiskt lidande som skadan fört med sig under den akuta

sjuktiden. Lyte och annat stadigvarande men omfattar lidande eller

obehag som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes invalidi-

1992/93:LU46

tet kan bedömas som varaktig. Till ideell skada hänförs även vissa

olägenheter i övrigt till följd av skadan såsom allmänna besvär av

skadan i arbetet och förhöjda levnadsomkostnader, t.ex. extra utgifter

för transporter och särskilda kostnader för rekreation och förströelse.

Skadestånd för sveda och värk samt lyte och men fastställs i prakti-

ken av tabeller som upptar schablonbelopp vid olika grader av lidande

och olika typer av skador. De tabeller som allmänt används har

utarbetats av Trafikskadenämnden.

Vid vissa skador, såsom svårare förlamningsfall, tillämpas inte hjälp-

tabellerna. Trafikskadenämnden betecknar dessa skadefall som max-

imalfall och skiljer mellan större och mindre maximalfall. Till större

maximalfall hänförs typiskt sett skadade med förlamningstillstånd i

samtliga extremiteter. Hit hänförs också skador som medfört total

blindhet. Som mindre maximalfiall räknas personer med förlamnings-

tillstånd från midjan och nedåt och liknande skador samt mycket svåra

resttillstånd efter hjärnskador. Ersättningsnivån vid maximalskador lig-

ger över högsta tabellersättningen och inkluderar ersättning för sveda

och värk, lyte och annat stadigvarande men. Fr.o.m. den 1 januari

1993 utgjorde ersättningen för en 25 år gammal person vid större

maximalfell 610 000 kr och vid mindre maximalfall 460 000 kr.

Eftersom de flesta skadade som får ersättning för Inkomstförlust är

arbetstagare, motsvarar ersättningen arbetsförtjänst som gått förlorad.

Om den skadelidande har invalidiserats på grund av skadan och

därigenom fått sin förvärvsförmåga nedsatt utgår ersättning även för

framtida inkomstförlust. Denna förlust måste med nödvändighet beräk-

nas skönsmässigt. I 5 kap. 1 § andra stycket SkL ges en utförlig regel

om hur ersättning för framtida inkomstförlust skall bestämmas. Inne-

börden härav är att ersättning skall motsvara skillnaden mellan den

inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han inte

hade skadats, och den inkomst som han trots skadan kan beräknas

komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter

och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn

till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan lik-

nande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförli-

ga omständigheter. Det är fråga om ett "ekonomiskt invaliditetsbe-

grepp" som överensstämmer med det som tillämpas vid allmän försäk-

ring. Ersättningen skall, om inte särskilda skäl talar emot det, utgå

som livränta om den är av väsentlig betydelse för den skadelidandes

försörjning. Annars utgår ett engångsbelopp eller en kombination av

båda formerna (5 kap. 4 § SkL).

Från ersättningen för inkomstförlust skall avräknas vissa förmåner

som annars utgår, bl.a. sjukpenning och förtidspension enligt den

allmänna försäkringen (5 kap. 3 § SkL).

Ersättning för inkomstförlust kan omprövas om förhållandena änd-

rats väsentligt (5 kap. 5 § SkL).

Om en personskada lett till döden, kan de efterlevande erhålla skade-

stånd. Enligt 5 kap. 2 § SkL utgår sålunda ersättning för begravnings-

kostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet

(t.ex. sorgkläder och resor). Vidare utgår ersättning för förlust av

1992/93:LU46

underhåll. Förlusten ersätts i den omfattning som är skälig med hänsyn

till den efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete

eller eljest, på annat sätt än genom t.ex. sjukpenning eller pension

enligt den allmänna försäkringen, själv bidra till sin försörjning. Lik-

som i fråga om inkomstförlust skall från ersättning för förlust av

underhåll vissa förmåner avräknas, bl.a. pensioner från allmän försäk-

ring, kollektiv pensionsförsäkring och pension från arbetsgivare

(5 kap. 3 § SkL). Däremot är ett kapitalbelopp som vid dödsfall utgår

ur livförsäkring inte en sådan avräkningsförmån. Beloppet kan dock

inverka på skälighetsbedömningen enligt 5 kap. 2 § SkL. I enlighet

med vad som gäller för inkomstförlust utgår ersättning för förlust av

underhåll som livränta eller engångsbelopp (5 kap. 4 § SkL). Vidare

kan ersättning för förlust av underhåll omprövas under samma förut-

sättningar som ersättning för inkomstförlust (5 kap. 5 § SkL).

2.2. Försäkringar

Patientförsäkringen för behandlingsskada meddelas av ett konsortium

av försäkringsbolag. Staten, samtliga kommuner och landstingskommu-

ner har avtal om sådan försäkring. Patientförsäkring tecknas även av i

stort sett alla privata vårdgivare. Från försäkringen utgår ersättning för

behandlingsskada. Som sådan skada anses endast skada eller annan

komplikation som är av kroppslig art. Psykiska besvär som är en följd

av en kroppsskada ersätts, men däremot inte rent psykiska skador, dvs.

psykiska symptom utan samband med kroppsskada. En grundprincip

är att försäkringen gäller skada som är en följd av beslut eller åtgärder

från sjukvårdens sida. Om en behandling är medicinskt motiverad och

den utförs på ett riktigt sätt, är en uppkommen skada till följd av

behandlingen ersättningsbar endast om den kunnat undvikas genom

ett annorlunda utförande av den valda behandlingsmetoden.

Den ersättning som lämnas vid behandlingsskada följer skadestånds-

rättens normer men med några avvikelser. Ersättning för ideell skada

(sveda och värk samt lyte och men) bestäms sålunda med ledning av

tabeller som fastställs av Patientförsäkringens samrådsgrupp, som är ett

särskilt samarbetsorgan för försäkringen vari ingår företrädare för

sjukvårdshuvudmännen och försäkringskonsortiet. Tabellbeloppen kan

sägas ligga väl i nivå med de ersättningar som utgår enligt skadestånds-

rätten.

Vad gäller ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll

avräknas enligt försäkringsvillkoren, förutom de förmåner som avses i

5 kap. 3 § SkL, även bl.a. ersättning från trygghetsförsäkring och

ersättning från annan försäkring (t.ex. olycksfallsförsäkring) som läm-

nar ersättning för kostnader och inkomstförlust.

Läkemedelsförsäkringen har till stor del konstruerats på samma sätt

som patientförsäkringen. Genom försäkringen har samtliga på den

svenska marknaden verksamma läkemedelsföretag åtagit sig att på vissa

villkor och i viss ordning lämna ersättning för sjukdom eller annan

skada av kroppslig art som har orsakats av läkemedel, s.k. läkemedels-

1992/93:LU46

skada. Ersättningen bestäms också i stort sett enligt samma regler som

gäller för patientförsäkringen.

3. Ersättningsbesluten

3.1. Försäkringsersättning

Ar 1986 erbjöds de som hiv-smittats vid behandling inom sjukvården

ett engångsbelopp ur patientförsäkringen resp, läkemedelsförsäkringen

som ersättning för de följder som redan påvisandet av antikroppar mot

hiv i blodet hade medfört. Beloppet skulle utges oavsett om symptom

på hiv-infektion utvecklats eller inte. Ersättningens storlek var ålders-

relaterad och uppgick för en 30-åring till 75 000 kr (i dagens penning-

värde ca 126 000 kr) och för en 50-åring till 50 000 kr. Någon annan

individuell bedömning gjordes inte utan ersättningen bestämdes utifrån

mera generella antaganden med beaktande av Trafikskadenämndens

normer. Sålunda ansågs konsekvenserna av ideell natur av hiv-infek-

tionen kunna sammanfattas till sexuella inskränkningar och vissa

psykiska besvär. Ersättningsbeloppen har senare justerats i takt med

den allmänna prisutvecklingen.

Några år senare erbjöd resp, försäkring ett engångsbelopp som en

förskottering av den ersättning som de smittade beräknades komma att

ha rätt till enligt försäkringsvillkoren. Överenskommelse om ersättning

reglerades i ett avtal mellan resp, försäkring och varje enskild smittad.

I enlighet med dessa avtal erhöll år 1989 de transfusionssmittade, ut-

över tidigare ersättning, ett engångsbelopp om 145 000 kr (i dagens

penningvärde ca 186 000 kr) oavsett ålder. Beloppet avsåg sveda och

värk 60 000 kr, inkomstbortfall under tid från infektionstillfälle fram

till aids-diagnos 12 000 kr, kostnader för resor, medicin, läkarbesök

m.m.' 26 000 kr (1 600 kr per år), ökat behov av tandvård 20 000 kr

samt olägenhetsersättning under hiv-tid 27 000 kr.

Beloppet för sveda och värk ansågs vara det högsta som då kunde

utgå som sådan ersättning. När det gällde risken för inkomstförluster i

samband med sjukskrivningsperioder under tid från infektionstillfälle

fram till aids-diagnos bedömdes denna vara mycket liten. I de fall

sjukskrivning trots allt blev aktuell skulle rätt sjukpenningplacering

jämte andra förmåner för flertalet medföra att inkomstförlusterna blev

marginella. Ett belopp om 1 000 kr per år (12 års hiv-tid) ansågs

därför rimligt för att täcka de förluster som kunde uppstå.

I fråga om de blödarsjuka innebar 1989 års överenskommelser att

personer som ännu inte insjuknat och antingen var under 35 år eller

sammanboende eller hade vård om minderårigt barn fick ett högre

belopp, 160 000 kr (i dagens penningvärde ca 207 000 kr). Övriga som

inte insjuknat fick 145 000 kr samt de som redan insjuknat i aids och

påbörjat en skadereglering enligt försäkringens villkor fick

100 000 kr.

Till nu angivna belopp kommer — om den smittade på grund av sin

sjukdom inte längre kan arbeta — ersättning från patient- resp, läke-

1992/93:LU46

medeisförsäkringarna i form av livränta för den inkomstförlust som

följer av att den smittade uppbär sjukpenning eller förtidspension.

Socialdepartementet har uppgett att det sammanlagda beloppet av

ersättning från försäkringskassa och livränta uppgår till mellan 110 000

kr och 300 000 kr per år och person. Vidare utgår ersättning i

samband med dödsfall för begravningskostnader m.m. och för under-

håll till efterlevande make och barn. Ersättning för underhåll utgår, i

enlighet med skadeståndsrättens regler, som livränta utöver eventuell

pension. Dessa ersättningsposter regleras av försäkringarna när det blir

aktuellt i varje särskilt fall.

På begäran av riksdagen tillkallade regeringen i slutet av år 1988 en

kommitté (Ju 1989:01) med uppgift att se över reglerna om ersättning

för ideell skada i samband med personskada m.m. Kommittén har i

delbetänkandet (SOU 1991:34) HIV-smittade — ersättning för ideell

skada behandlat frågan om vilken ersättning för ideell skada som de

som har smittats av hiv genom en skadeståndsgrundande handling kan

anses berättigade till enligt nuvarande skadeståndsrättsliga principer.

Kommittén har funnit att skadeverkningarna sammantagna för över-

väldigande flertalet av dem som har smittats av hiv måste innebära ett

så stort lidande att de vid en tillämpning av nuvarande skadestånds-

rättsliga principer närmast är att jämställa med de mindre maximalfal-

len.

1 februari 1991 beslutade patientförsäkringen resp, läkemedelsförsäk-

ringen — sedan Kommittén om ideell skada presenterat sina rekom-

mendationer om ersättning till hiv-smittade — att utbetala ytterligare

100 000 kr (i dagens penningvärde ca 108 000 kr) var till de smittade.

I några fall har ersättning från försäkringarna utgått trots att någon

formell rätt härtill inte förelegat enligt försäkringsvillkoren. Det har

gällt fall av s.k. sekundärsmitta, dvs. när en person blivit smittad av sin

ersättningsberättigade partner. Av humanitära skäl har ersättning i

dessa fall utgått under förutsättning att sådan sekundärsmittad person

har levt i äktenskap eller under äktenskapsliknande förhållanden med

smittgivaren och att smittan kan antas ha blivit överförd vid en

tidpunkt då risken för smitta inte hade blivit känd.

3.2. Regeringens beslut

I februari 1991 beslutade regeringen att av nåd (ex gratia) utbetala

100 000 kr var till de smittade på grund av de särskilda förhållanden

som gäller för de personer som blivit hiv-smittade inom sjukvården

genom blodtransfusion eller genom faktorkoncentrat. Härigenom an-

sågs de smittade sammanlagt ha fått kompensation i enlighet med de

rekommendationer som Kommittén om ideell skada lämnat.

1992/93:LU46

3.3. Summa ersättning

1992/93:LU46

Sålunda har hittills sammanlagt i dagens penningvärde en

a) transfusionssmittad fatt:

b) en biödarsjuk fått:

126 000 (30-åring)

126 000

186 000

108 000

108 000

207 000 (som mest)

108 000

108 000

528 000 kr

549 000 kr

Dessa belopp är inte skattepliktiga.

Till detta kommer, enligt vad ovan under 3.1. redovisats, i förekom-

mande fall livränta samt underhåll till efterlevande, belopp som är

skattepliktiga.

4. Internationellt

Hiv är ett globalt problem. Frågan om ersättning till dem som drabbats

av hiv har lösts på olika sätt i olika länder. Norge och Finland har

patient- och läkemedelsförsäkringar medan Tyskland har en läkeme-

delsförsäkring som är annorlunda konstruerad än i de nordiska länder-

na. I flera länder har ersättningens storlek bestämts utan hänsyn till

där rådande skadeståndsrättsliga principer. Vanligtvis har ersättningen

lämnats av staten. Beloppen varierar från land till land. Detsamma

gäller kretsen av ersättningsberättigade. I exempelvis Storbritannien

utgår ersättning av staten till endast blödarsjuka, medan de som

smittats genom blodtransfusion är hänvisade till att väcka skadestånds-

talan vid domstol. Olikheter finns också vad gäller möjligheten för

anhöriga att få ersättning. Ersättningen har i allmänhet utgått vid sidan

av den allmänna sjukförsäkringen. Villkoren för denna försäkring

varierar dock mellan länderna. En närmare redogörelse för detta finns

i Kommitténs om ideell skada ovannämnda betänkande om ersättning

till hiv-smittade.

Här nedan följer en redogörelse för hur ersättningen bestämts i

några särskilda länder till dem som smittats av hiv inom sjukvården.

I Danmark har staten betalat ett engångsbelopp om 250 000 danska

kronor till dem som smittats genom blodtransfusion eller blodpreparat

eller till deras efterlevande. Under år 1992 betalade staten ytterligare

ersättning så att det sammanlagda beloppet har blivit 750 000 danska

kronor (ca 900 000 svenska kronor i dagens kurs). Ersättningen har

inte grundat sig på någon skadeståndsrättslig bedömning. Den har

betalats ut vid sidan av ersättning från den allmänna sjukförsäkringen.

Sistnämnda försäkring omfattar samtliga anställda.

I Finland har ersättning betalats från läkemedelsförsäkring till blö-

darsjuka efter en skadeståndsrättslig bedömning, men först då klinisk

sjukdom konstaterats. Ersättningen avser kostnader och inkomstförlust

samt ideell skada. Menersättningens storlek är beroende av den skade-

lidandes ålder. För en 18-åring uppgick ersättningen under år 1991 till

180 000 finska mark (ca 240 000 svenska kronor). Ersättning för sveda

och värk har i något fall bestämts till 8 000 finska mark. Den finska

sjukförsäkringen omfattar samtliga personer i åldrarna 16—64 år utom

redan pensionerade.

I Norge har staten betalat en s.k. billighetsersättning. Den har som

mest uppgått till 250 000 norska kronor per person (ca 275 000

svenska kronor). Ersättning har också utgått till partnersmittad. Ersätt-

ningen från staten har betalats ut vid sidan av den allmänna sjukför-

säkringen. Denna försäkring omfattar alla arbetstagare och självständi-

ga yrkesutövare samt dem som har en kontinuerligt återkommande

inkomst utanför tjänst.

I Storbritannien har de blödarsjukas förening under åren 1987 och

1989 fått ett belopp om sammanlagt 34 miljoner pund att dela ut till

de drabbade. Härutöver har staten år 1991 gett föreningen ytterligare

42 miljoner pund, sammanlagt således ca 800 miljoner svenska kronor.

Vid denna tidpunkt uppgick antalet hiv-smittade blödarsjuka till

1 050. Ersättningen utgår vid sidan av ersättning från den allmänna

sjukförsäkringen. Denna försäkring omfattar alla anställda och egna

företagare med viss minimilön.

I Tyskland har från läkemedelsförsäkringen utgått i genomsnitt

60 000—80 000 tyska mark per person efter en individuell bedömning

(ca 300 000—400 000 svenska kronor). Det tyska sjukförsäkringssyste-

met omfattar löntagare, arbetslösa samt egna företagare som inte tjänar

mer än ett visst maximalbelopp.

I Canada har staten lämnat skattefri ersättning till de blödarsjuka

med 120 000 dollar (ca 700 000 svenska kronor) per person. Ersätt-

ningen utgår vid sidan av de förmåner som följer av socialförsäkring-

en. Därutöver utgår i vissa delstater ersättning för begravningshjälp,

underhåll till efterlevande, ersättning för kostnader för medicin och

hemhjälp samt resor i samband med behandling.

I Frankrike reglerar en särskild lag från 1991 rätten för dem som

smittats av hiv genom transfusion av blodprodukter eller injektion av

produkter som är framställda av blod att processa om skadestånd. En

kommission har till uppgift att värdera skadan, och möjligheterna till

ersättning garanteras genom lagen av en ersättningsfond. Rätten till

domstolstalan hindras inte av att gottgörelse utbetalats. Enligt tillgäng-

liga uppgifter har i enlighet med denna procedur skadestånd utgått

med 2 miljoner francs (ca 2 700 000 svenska kronor) i vissa fall.

5. Motionerna

I motion L607 av Bert Karlsson (nyd) anförs att skadestånd till perso-

ner som drabbats av aids i den svenska sjukvården utgått med förhål-

landevis blygsamma belopp och att anhöriga till de drabbade inte fått

någon ersättning alls. Det måste nu enligt motionären skapas förutsätt-

ningar för de drabbade att få ersättning.

Aven enligt motion L608 av Marianne Jönsson (c) och Birgit Hen-

riksson (m) är den ersättning som hittills utgått knappast tillräcklig.

Pengar kan visserligen, anförs det, inte ersätta någon för ett förstört liv,

men ersättning kan underlätta i en svår situation och kan ses som ett

1992/93:LU46

bevis för att samhället tar sitt ansvar för vad som inträffat. Motionärer-

na anser därför att ett stort skadestånd med det snaraste måste utgå till

de drabbade (yrkande 1).

6. Pågående arbete m.m.

6.1. Kommittén om ideell skada

Som nämnts ovan tillkallade regeringen år 1988 Kommittén om ideell

skada för att se över reglerna om ersättning för ideell skada i samband

med personskada m.m. Av direktiven (dir. 1988:76) framgår att en

huvuduppgift för kommittén är att överväga om och i så fall i vilken

utsträckning ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det framhålls

att en vanlig uppfattning är att den nuvarande ersättningen vid allvarli-

ga skador är låg i förhållande till den ersättning som betalas vid små

skador. Kommittén bör undersöka om det finns fog för denna uppfatt-

ning. En väsentlig fråga för kommittén är, enligt vad som anförs i

direktiven, om de allmänna höjningarna av ersättningsnivån vid ideell

skada som har genomförts på senare tid är tillräckliga eller om en

ytterligare anpassning till den ökade levnadsstandarden är befogad.

Kommittén bör vidare överväga om det finns skäl att beakta också

förluster av andra livskvaliteter än vad som ersätts i dag, t.ex. skadans

inverkan på den egna självkänslan. Enligt direktiven bör kommittén

även undersöka om det finns fog för det påstående som ofta förs fram i

den allmänna debatten att skadestånden i Sverige för ideell skada vid

en internationell jämförelse ligger på en påfallande låg nivå.

En annan huvudfråga som kommittén enligt direktiven bör ta

ställning till är vilka ersättningsprinciper som skall tillämpas när

ersättningen för ideell skada bestäms och hur ersättningsnormer för

ideell skada skall fastställas. Kommittén bör därvid överväga om det är

möjligt att ge domstolarna en mera framträdande roll beträffande dessa

frågor än de har för närvarande.

Som ovan redovisats har kommittén i ett särskilt delbetänkande

behandlat frågan om ersättning till hiv-smittade för ideell skada.

Kommittén om ideell skada beräknas avsluta sitt arbete vid årsskiftet

1993/94.

6.2. Översyn av patientförsäkringen

I november 1992 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare

med uppdrag att lämna förslag om hur reglerna för ersättning vid

behandlingsskada inom hälso- och sjukvården skall vara utformade i

framtiden. Uppdraget anges i direktiven till utredaren (dir. 1992:101)

vara motiverat av det ökade utbudet av hälso- och sjukvård vid sidan

av den offentliga hälso- och sjukvården och tillkomsten av nya yrkes-

grupper som erbjuder tjänster inom hälso- och sjukvården. I direkti-

ven anförs att det med nuvarande frivilliga försäkringssystem inte finns

något krav på att alla vårdgivare i Sverige tecknar patientförsäkring.

Det finns därmed en risk att patienter inte i alla vårdsituationer har ett

1992/93:LU46

10

enhetligt ekonomiskt skydd om de skulle skadas vid behandling. Det

är enligt direktiven angeläget att patienterna inom all hälso- och

sjukvård här i landet kan garanteras att samma regler gäller för dem

om de råkar ut för en behandlingsskada oberoende av vilken vårdgiv-

are de anlitat. Med beaktande av denna utveckling inom hälso- och

sjukvården och av de ändrade förutsättningar som EES-avtalet och ett

medlemskap i EG kommer att innebära skall den särskilde utredaren

överväga och föreslå former för ett system som kan garantera alla

patienter samma försäkringsskydd vid behandlingsskada.

Ett alternativ är enligt direktiven att lagreglera patienternas rätt till

ersättning av vårdgivaren vid behandlingsskada och att införa en lag-

stadgad skyldighet för vårdgivare i Sverige att teckna försäkring för

behandlingsskador. Utredaren bör också överväga andra alternativ som

kan ge motsvarande säkerhet för patienten. Utredaren bör vidare

överväga vilka konsekvenser olika alternativ får beträffande produktan-

svaret inom den offentliga hälso- och sjukvården.

Ett problem som enligt direktiven bör uppmärksammas är också

gränsdragningen mot sådana skador som omfattas av läkemedelsförsäk-

ringen. Utredaren bör också överväga om de förslag som Kommittén

om ideell skada har lagt fram bör påverka utformningen och innehål-

let i en framtida försäkringslösning. En likformighet mellan de nordis-

ka ländernas patientförsäkringssystem bör eftersträvas. Slutligen skall

utredaren också överväga frågan om spridningen av patientförsäkring-

en på flera olika försäkringsbolag kan innebära att det skadeförebyg-

gande arbetet försvåras.

Utredningsuppdraget bör enligt direktiven vara avslutat senast den

31 december 1993.

6.3. Fria sjukvårdsförmåner m.m.

Regeringen har nyligen i proposition 1992/93:178 om vissa

socialförsäkringsfrågor föreslagit en särskild lag om avgiftsfria sjuk-

vårdsförmåner m.m. för vissa HIV-smittade. Lagen skall tillämpas i

första hand på personer som fått behandling inom den svenska hälso-

och sjukvården och därvid smittats med hiv. Det gäller personer som

genom faktorkoncentrat eller blodtransfusion smittats och fått hiv-

infektion. Lagen tillämpas också på makar till dessa personer som

sekundärt blivit smittade av hiv. En förutsättning är dock att smittan

skett innan den först smittade fått kännedom om sin infektion. Med

make jämställs person som sammanbott med den först smittade under

äktenskapsliknande förhållanden. De förmåner som avses är avgiftsbe-

frielse vid sjukhusvård för den som har hel ålders- eller förtidspension,

kostnadsfri tandvård samt kostnadsfria läkemedel. Kostnaderna för

förmånerna skall enligt förslaget belasta den allmänna sjukförsäkring-

en.

I propositionen föreslås vidare ändringar i lagen (1988:1465) om

ersättning och ledighet för närståendevård. Ändringarna innebär att

dessa förmåner skall gälla även vid vård av viss hiv-smittad person och

1992/93 :LU46

att ersättning (närståendepenning) för sådan vård kan utges för 240

dagar, vilket motsvarar ett års vårdtid. Vid vård av annan person

föreslås antalet dagar vara oförändrat 30.

I propositionen anförs att det med hänsyn till den mycket speciella

livssituationen för ifrågavarande personer är rimligt att de under

återstoden av livet befrias från att betala avgifter för sjukvård, tandvård

och läkemedel.

I propositionen redovisas vidare att Landstingsförbundets styrelse i

januari 1993 beslutat att rekommendera sjukvårdshuvudmännen att

inte ta ut avgifter för sjukhusvård eller för öppenvård för denna

kategori hiv-smittade. Rekommendationen gäller också fria sjukresor.

Departementschefen anför att han utgår från att huvudmännen kom-

mer att följa denna rekommendation. Avgiftsfrihet i öppenvård bör

enligt departementschefen även omfatta besök hos privatpraktiserande

läkare och sjukgymnaster med försäkringsanslutning.

6.4. Regeringsbeslut om avslag

Samma dag som propositionen om rätt till avgiftsfria sjukvårdsförmå-

ner m.m. beslutades avslog regeringen framställningar från represen-

tanter för hiv-smittade blödarsjuka resp, transfusionssmittade om ytter-

ligare skadestånd samt krav på fri sjukvård m.m., möjlighet för anhöri-

ga att vårda den smittade utan att förlora inkomst och ytterligare

efterlevandeersättning.

6.5. Preconativutredningen

Regeringen har helt nyligen beslutat att tillkalla en särskild utredare

för att utreda berörda myndigheters och det producerande företagets

handlande i samband med överföring av hiv-smitta genom läkemedlet

Preconativ.

Bakgrunden till utredningen är bl.a. följande. Preconativ tillverka-

des av Kabi Vitrum AB och användes för behandling av blödarsjuka. I

mitten av mars 1986 rapporterades ett fall av misstänkt hiv-smitta hos

en blödarsjuk patient som enbart behandlats med Preconativ, varefter

försäljningen av läkemedlet omedelbart stoppades. Under de närmast

följande veckorna rapporterades ytterligare tre fall av hiv-smitta hos

patienter som behandlats med Preconativ. Kabi Pharmacia AB, i vilket

bolag Kabi Vitrum AB uppgått, har nyligen tillsatt en oberoende

utredare för att granska Kabi Vitrums agerande vad gäller smittoöver-

föringen genom Preconativ.

Enligt regeringens direktiv till den särskilde utredaren (dir. 1993:29)

är det angeläget att det skapas klarhet kring det producerande företa-

gets och de berörda myndigheternas agerande i samband med överfö-

ring av hiv-smitta genom läkemedlet Preconativ. Huvuduppdraget bör

vara att ge en helhetsbild av skeendet vid överföring av hiv-smitta till

fyra blödarsjuka personer genom Preconativ. Utredaren bör granska

vad som förekommit vid det producerande företaget och vid Socialsty-

relsens läkemedelsavdelning. En granskning bör även enligt direktiven

göras av om gällande lagstiftning följts, om Socialstyrelsens tillsyn varit

1992/93 :LU46

12

av tillräcklig omfattning och om de berörda handlat i enlighet med

vetenskap och beprövad erfarenhet. Vidare bör utredaren bedöma om

smittoöverföringen rimligen borde ha kunnat undvikas genom ett

annat handlande från Kabi Vitrums och Socialstyrelsens läkemedelsav-

delnings sida. Det står enligt direktiven utredaren fritt att, om han så

finner påkallat, ge förslag som föranleds av vad som kommit fram vid

granskningen. Arbetet bör bedrivas med största skyndsamhet och redo-

visas före maj månads utgång 1993.

7. Övrigt

Stiftelsen Noaks ark—Röda korset tar till vara intressen hos de blödar-

sjuka som smittats av hiv genom faktorkoncentrat. På motsvarande sätt

representeras de transfusionssmittade av Kamratföreningen NU. Som

nämnts ovan har i ärendet representanter för dessa kategorier hiv-

smittade företrätt inför utskottet. De har därvid omvittnat den ångest

och oro som vetskapen om att livstiden är mycket begränsad inneburit

för de smittade samt de psykiska problem och lidanden som blivit en

följd av denna insikt. Förutom de besvär sjukdomen i sig medför har

de smittade drabbats av en rad psyko-sociala problem av mer eller

mindre kronisk natur. Det kan ta sig uttryck i svårigheter att sköta ett

arbete och ointresse för vidareutbildning samt oförmåga att på ett

meningsfullt sätt utnyttja fritiden. Vad särskilt gäller yngre personer

har smittan många gånger medfört att de inte kunnat skaffa sig bra

utbildning och därmed inte heller fa en förankring på arbetsmarkna-

den. De har då inte heller kunnat tillgodogöra sig det skyddsnät i form

av försäkringar som finns på arbetsmarknaden. Resultatet har blivit att

föräldrarna i många fall fått stå för försörjningen. I flera fall har

familjerna blivit beroende av de sociala myndigheterna. Över huvud

taget är familjelivet utsatt för stora påfrestningar när en hiv-smittad

finns bland de anhöriga. Många av de smittade är förtidspensionerade.

Utöver oron för den egna livssituationen kommer ängslan och bekym-

mer för hur det skall gå för de efterlevande. Enligt de hiv-smittades

representanter skulle en livslång ersättning på omkring 15 000 kr i

månaden jämte ett efterlevandeskydd som garanterade oförändrad eko-

nomisk nivå vara ett väsentligt bidrag.

8. Utskottets överväganden

Utskottet har stor förståelse för den svåra och utsatta situation som de

hiv-smittade blödarsjuka och transfusionssmittade samt deras anhöriga

befinner sig i. Det måste för de berörda framstå som en djup orättvisa

att utan egen förskyllan och närmast slumpmässigt ha drabbats av

denna smitta som ofrånkomligen leder till svåra fysiska och psykiska

lidanden och en för tidig död. Utskottet har också genom att represen-

tanter för denna kategori hiv-smittade företrätt inför utskottet och

berättat om sina och de anhörigas upplevelser och förhållanden fått

påtagliga bevis på vad det innebär att leva som hiv-smittad och som

sjuk i aids.

1992/93:LU46

13

De särpräglade omständigheterna i dessa fall gör det självklart att

berörda försäkringar och det allmänna tar sitt ansvar för hjälp och

gottgörelse till de smittade och deras anhöriga. Som framgår av redogö-

relsen ovan har också strävan från patient- och läkemedelsförsäkringen

resp, staten varit att åstadkomma en nivå på ersättningen till de

drabbade som, i enlighet med vad Kommittén om ideell skada rekom-

menderat, motsvarar ersättning för ideell skada i de s.k. mindre

maximalfallen. Av utredningen i ärendet framgår också att ersättning-

en ligger i nivå med vad som betalats från försäkringar eller från staten

i motsvarande fall i flertalet andra länder. Vid en sådan jämförelse

måste det också beaktas att den allmänna försäkringssektorn i Sverige

är mer utbyggd än i många andra länder och ger människorna här ett

förhållandevis gott ekonomiskt skydd vid arbetslöshet, sjukdom och

pensionering.

I detta sammanhang bör också nämnas att en tingsrätt nyligen

avgjort ett brottmål, vari den tilltalade dömts för grov misshandel för

en gärning som bestått i uppsåtlig överföring av hiv-smitta vid samlag

med två olika kvinnor. I skadeståndsdelen har tingsrätten funnit att

ersättning för sveda och värk m.m. skall utgå med ett belopp motsva-

rande ersättningen vid s.k. större maximalfall enligt Trafikskadenämn-

dens praxis, vilket i dessa fall innebär 610 000 kr vardera till de två

kvinnorna. Därutöver har tingsrätten tilldömt de två smittade kvinnor-

na skadestånd för lidande med yrkat belopp eller 200 000 kr vardera.

— Domen har ännu inte vunnit laga kraft.

Utskottet är för sin del inte berett att nu ta ställning till huruvida

ytterligare ersättning bör utgå till den aktuella gruppen hiv-smittade

blödarsjuka och transfusionssmittade. Utskottet vill dock starkt under-

stryka att det mot bakgrund av det ovan anförda finns all anledning för

regeringen att bevaka rättsutvecklingen den närmaste tiden i fråga om

skadestånd till hiv-smittade. Skulle rättsutvecklingen eller de fortsatta

överväganden som görs av Kommittén om ideell skada eller andra

särskilda omständigheter föranleda det, bör regeringen på nytt övervä-

ga frågan om ytterligare ersättning till de drabbade. I den mån dessa

överväganden leder till att ytterligare ersättning skall utbetalas bör

regeringen pröva om denna ersättning skall utgå generellt med lika

belopp till alla berörda eller om ersättningen helt eller delvis skall

differentieras beroende på de olika villkor som gäller för de drabbade.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:L607 och

1992/93:L608 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

1992/93:LU46

14

Stockholm den 4 maj 1993

På lagutskottets vägnar

1992/93:LU46

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafcson (kds), Per

Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger

Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollan-

der (s), Richard Ulfvengren (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg

(m), Carin Lundberg (s), Maud Ekendahl (m) och Stina Eliasson (c).

15

gotab 43718, Stockholm 1993