Bet. 1992/93:LU7

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU07

Den svenska trafikskadelagens anpassning till EG:s regelverk

m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Bilaga

1992/93

LU7

Sammanfattning

Regeringens förslag i proposition 1992/93:8 om den svenska

trafikskadelagens anpassning till EG:s regelverk m.m. innebär

att reglerna i trafikskadelagen (1975:1410) i enlighet med

EES-avtalet anpassas till gällande EG-direktiv om

motorfordonsförsäkring (8 och 8 a§§). Förslaget innebär vidare

att en försäkringsanstalt får återkravsrätt gentemot den som är

skadeståndsskyldig enligt produktansvarslagen (1992:18) (20§),

att en självrisk införs på ersättning vid sakskada som vållats

av okänt fordon (16§) samt att en ansvarsförsäkring hos den

skadeståndsskyldige skall beaktas vid jämkning av skadestånd med

anledning av skada på motordrivet fordon (18§).

När det gäller propositionens förslag till ändring av 16 och

18§§ (avsnitt 2.6 och 2.8) har utskottet -- mot bakgrund av

bl.a. en i ärendet inkommen skrivelse från Svenska

kommunförbundet -- beslutat att förslaget i dessa delar skall

beredas ytterligare. I förevarande betänkande behandlas därför

propositionen endast i de delar som gäller en anpassning av

trafikskadelagen med anledning av EES-avtalet, 8 och 8 a§§

(avsnitt 2.2--2.5), och försäkringsanstalts återkravsrätt

gentemot den som är skadeståndsskyldig enligt

produktansvarslagen, 20§ (avsnitt 2.7).

Vidare behandlas i betänkandet dels en motion som har väckts

med anledning av propositionen, dels en motion från den allmänna

motionstiden som rör trafikförsäkring.

Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag i

förevarande delar och avstyrker motionerna.

Propositionen

I proposition 1992/93:8 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att

riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag

om ändring i trafikskadelagen (1975:1410). Lagförslaget omfattar

8, 16, 18 och 20§§. Vidare föreslås en ny paragraf, 8 a§.

Utskottet behandlar i betänkandet lagförslaget endast såvitt

gäller 8, 8 aoch 20§§. Regeringens förslag i dessa delar

framgår av det i bilaga till betänkandet framlagda lagförslaget.

Lagförslaget i övrigt kommer att behandlas av utskottet i ett

senare betänkande.

Motioner

Motion väckt med anledning av proposition 1992/93:8

1992/93:L2 av Jan Sandberg (m) vari hemställs att riksdagen

beslutar att ändra trafikskadelagen med anledning av det s.k.

andra motorfordonsförsäkringsdirektivet så att

Trafikförsäkringsföreningen betalar för skador som uppkommer när

fordon stjäls.

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:T212 av Birger Rosqvist m.fl. (s) vari hemställs

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om trafikförsäkring.

Utskottet

1 Inledning

Bland de EG-regler som ingår i EES-avtalet finns tre direktiv

om ansvarsförsäkring för motorfordon (prop. 1991/92:170 Del II

bilaga 2, bet. 1992/93:EU1). De direktiv som avses (första,

andra resp. tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet) antogs av

EG:s ministerråd den 24 april 1972 (72/166/EEG), den 30 december

1983 (84/5/EEG) resp. den 14 maj 1990 (90/232/EEG). Direktiven

syftar till att öka den fria rörligheten för personer och att

förbättra skyddet för trafikoffren oberoende av var inom

Gemenskapen en olycka inträffar.

Frågor om trafikförsäkring för motorfordon regleras i Sverige

av trafikskadelagen (1975:1410). Lagen innehåller en reglering

som på de flesta punkter är förenlig med reglerna i

EG-direktiven. I några avseenden uppfyller dock trafikskadelagen

inte direktiven. Detta gäller främst i fråga om

trafikskadeersättningens och trafikförsäkringsskyddets

omfattning i annat medlemsland. I propositionen föreslås att

reglerna i direktiven skall införlivas med svensk rätt genom

ändringar i trafikskadelagen. Vidare föreslås i propositionen,

såvitt nu är i fråga, en ändring i trafikskadelagen som gäller

trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt.

Till grund för propositionen ligger en inom

Justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds 1992:9), Den

svenska trafikskadelagens anpassning till EG:s regelverk m.m.

Promemorian har remissbehandlats.

De lagändringar som har aktualiserats av EES-avtalet föreslås

träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Den lagändring som

gäller trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt har samband med

produktansvarslagen (1992:18) och föreslås träda i kraft

samtidigt med den lagen, dvs. den 1 januari 1993.

2 Anpassningen till EG:s motorfordonsförsäkringsdirektiv

Enligt det första motorfordonsförsäkringsdirektivets

artikel 3.1 skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är

nödvändiga för att alla motorfordon som normalt hör hemma inom

landet skall omfattas av en ansvarsförsäkring. Medlemsländerna

skall vidare vidta de åtgärder som är nödvändiga för att

försäkringsavtalet skall täcka även skador som orsakas i ett

annat medlemsland enligt där gällande lag. Dessutom skall

försäkringen täcka skador som åsamkas medborgare i EG-land vid

direkt färd mellan två medlemsländer, om det inte finns någon

ansvarig trafikförsäkringsbyrå i skadelandet. I så fall skall

skadan ersättas i enlighet med trafikförsäkringslagstiftningen i

fordonets hemland (artikel 3.2).

I propositionen gör föredragande statsrådet bedömningen att

direktivets krav på obligatorisk ansvarsförsäkring är uppfyllt

genom 2§ trafikskadelagen som innehåller bestämmelser om

obligatorisk trafikförsäkring. Däremot måste lagen ändras med

anledning av direktivets artikel 3.2. Enligt 8§

trafikskadelagen omfattar lagen bara sådana utlandsskador som

drabbar svenska medborgare och den som har hemvist i Sverige. I

propositionen föreslås därför att paragrafen ändras så att

trafikskadeersättning skall lämnas för skador som uppkommer i

följd av trafik med motordrivet fordon i ett EES-land eller

åsamkas en medborgare i ett EES-land vid direkt färd mellan två

EES-länder, förutsatt att fordonet var registrerat i Sverige

eller tillhörde svenska staten.

Utskottet har inga erinringar mot de förslag som läggs fram i

propositionen med anledning av det första

motorfordonsförsäkringsdirektivet.

I det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet konstateras

att det föreligger väsentliga skillnader mellan de olika

medlemsstaternas lagstiftning rörande omfattningen av den

obligatoriska ansvarsförsäkringen, och att dessa skillnader har

en direkt inverkan på genomförandet av den gemensamma marknaden

och dess funktion. Enligt artikel 1.2 skall därför den

försäkring som avses i artikel 3 i det första

motorfordonsförsäkringsdirektivet omfatta såväl sakskada som

personskada och täcka vissa närmare angivna ersättningsbelopp.

Vidare föreskrivs i artikel 1.4 att varje land skall inrätta

eller auktorisera ett organ med uppgift att svara för ersättning

för sakskador och personskador som orsakas av oidentifierade

eller oförsäkrade fordon.

Några lagändringar i förevarande avseenden är, enligt

föredragande statsrådets bedömning, inte erforderliga. Enligt

bestämmelserna i 8och 14§§ trafikskadelagen utgår

trafikskadeersättning både för person- och sakskada med belopp

som täcker vad som föreskrivs i direktivet. Genom

Trafikförsäkringsföreningen och dess verksamhet har Sverige

också ett sådant organ med uppgifter som direktivet påbjuder

medlemsländerna (16§ andra stycket och 30§

trafikskadelagen).

Enligt artikel 2.2 får medlemsländerna föreskriva att det i

artikel 1 angivna organet, dvs. för Sveriges del

Trafikförsäkringsföreningen, under vissa förutsättningar skall

betala ersättning i försäkringsgivarens ställe ifall ett fordon

har stulits eller tillgripits med våld. Någon sådan möjlighet

finns för närvarande inte enligt trafikskadelagen och föreslås

inte heller i propositionen.

I motion 1992/93:L2 av Jan Sandberg yrkas att riksdagen skall

besluta att ändra trafikskadelagen med anledning av det andra

motorfordonsförsäkringsdirektivet så att

Trafikförsäkringsföreningen betalar för skador som uppkommer när

fordon stjäls. Enligt motionärens mening är en sådan ordning

naturlig eftersom den skulle medföra att ägare till vissa

fordonskategorier inte själva drabbades av höjda premier på

grund av att kriminella personer hyser förkärlek för just deras

fordonstyp. Det är ju inte fordonet i sig, utan den kriminelle,

som är orsaken till skadorna vars omfattning dessutom är

likvärdiga oavsett fordonstyp. Motionären anser därför att det

är rimligt att alla fordonsägare, oberoende av fordonstyp,

gemensamt står för kostnaden för stulna fordon genom

Trafikförsäkringsföreningen.

Utskottet kan inte finna annat än att motionen måste bygga på

en missuppfattning av det andra

motorfordonsförsäkringsdirektivet. Direktivet medger i och för

sig ett system som för svensk del innebär att

Trafikförsäkringsföreningen betalar ersättning i

försäkringsgivarens ställe ifall ett fordon har stulits eller

tillgripits med våld. En sådan ordning torde dock medföra att

föreningen i sin tur återkräver ersättningen från den

försäkringsanstalt där fordonet var stöldförsäkrat. Detta får

sannolikt inte till följd att den nuvarande differentieringen av

försäkringspremierna skulle slopas. Till saken hör också att

stöldförsäkringen -- till skillnad från trafikförsäkringen -- är

en helt frivillig försäkring vars innehåll bestäms genom avtal

mellan å ena sidan försäkringsgivaren och å andra sidan

fordonsägaren. Införande av en stöldförsäkring med en enhetlig

premie kan därför inte ske på annat sätt än genom lagstiftning.

En sådan lagstiftning skulle stå i strid med vedertagna

försäkringsprinciper, nämligen att försäkringspremien bestäms i

förhållande till bl.a. den försäkrade egendomens värde och

skaderisken, och utskottet kan därför inte förorda denna

lösning.

Sammanfattningsvis gör utskottet ingen annan bedömning än

föredragande statsrådet, nämligen att det andra

motorfordonsförsäkringsdirektivet inte innebär något behov av

svensk lagändring, och motionen avstyrks.

Enligt artikel 2 i det tredje

motorfordonsförsäkringsdirektivet skall medlemsländerna se

till att trafikförsäkringen för samma premie täcker hela

Gemenskapens territorium. Denna enda premie skall också

tillförsäkra det skydd som krävs i varje medlemsstat enligt dess

lagstiftning, eller det skydd som krävs enligt lagstiftningen i

den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande, om detta

är högre.

Trafikskadelagen uppfyller inte detta krav. I propositionen

föreslås därför en ny bestämmelse som innebär att för skador som

uppkommer i följd av trafik i ett annat EES-land än Sverige med

ett motordrivet fordon som är hemmahörande i Sverige den

skadelidande skall kunna välja mellan ersättning enligt den

svenska trafikskadelagen och ersättning enligt de regler som

gäller i det land där skadan inträffade. För skador som

uppkommer i följd av trafik i Sverige med ett motordrivet fordon

som är hemmahörande i ett annat EES-land skall motsvarande

möjlighet finnas (8 a§).

Några ytterligare ändringar i trafikskadelagen med anledning

av det tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet är, enligt

föredragande statsrådets bedömning, inte erforderliga.

Utskottet har inga erinringar mot regeringens förslag i denna

del.

3 Trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt

I propositionen föreslås genom ett tillägg i 20§

trafikskadelagen att en försäkringsanstalt som har betalat

trafikskadeersättning för en skada som omfattas av

produktansvarslagen (1992:18) skall inträda intill det utgivna

beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd enligt den

lagen. Förslaget innebär att principen om tillverkarens

produktansvar slår igenom inom trafikskadelagens

tillämpningsområde och att trafikförsäkringsanstalterna får

regressrätt mot alla som kan vara ansvariga enligt

produktansvarslagen.

Inte heller i denna del har utskottet någon erinran mot

regeringens förslag.

4 Trafikförsäkring och trafiksäkerhet

Trafikförsäkringen gäller enligt bestämmelserna i

trafikskadelagen för person- och sakskada, som är en följd av

trafik med fordonet. I motion 1991/92:T212 av Birger Rosqvist

m.fl. (s) yrkas tillkännagivande om att regeringen skall låta

utreda en förändring av trafikförsäkringen med syfte att finna

en modell som ökar det personliga ansvarstagandet i trafiken

(yrkande 8). Enligt motionärerna skulle en direkt koppling till

föraren, i stället för som nu till fordonet, kunna vara ett sätt

att öka det personliga ansvarstagandet för trafiksäkerheten.

Även andra förändringar av trafikförsäkringssystemet bör

övervägas i detta syfte.

Utskottet har för sin del inget att erinra mot att de frågor

som motionären tar upp blir föremål för överväganden i en

särskild utredning. Som motionärerna framhåller har också

utredningen Körkort 2000 i sitt slutbetänkande (SOU 1991:39),

Säkrare förare, påpekat att det i dagens försäkringssystem

saknas riktade incitament till ett trafiksäkert uppträdande. Av

personbilsparken ägs 16 procent av andra än föraren, är leasade

eller företagsbilar. Att låta premiens storlek påverkas av

trafikbrott och trafikförseelser, oavsett trafikskada, eller att

en typ av förarutbildning som minskar olycksrisken kan

premieras, borde enligt utredningen vara lämpliga ekonomiska

inslag i en föraranknuten trafikförsäkring. Utredningen har

också funnit att tillräckliga skäl för försäkringsbolagen att

satsa på investeringar i skadeförebyggande åtgärder också saknas

i det obligatoriska trafikförsäkringssystemet i dag. Eftersom

försäkringssystemet är komplext och kräver mer ingående studier

än som varit möjliga under den korta tid kommittén haft till

sitt förfogande förordar Körkort 2000 att systemet för

fordonsförsäkringar blir föremål för en särskild fördjupad

utredning.

Körkortsutredningens slutbetänkande har remissbehandlats och

övervägs för närvarande inom Kommunikationsdepartementet. Såvitt

utskottet erfarit kommer de förslag som utredningen har lagt

fram att övervägas i en proposition om trafiksäkerhet som

regeringen kommer att besluta våren 1993. Utskottet utgår därvid

från att frågan om en särskild utredning i enlighet med

motionärens önskemål kommer att bli föremål för ett

ställningstagande från regeringens sida. Enligt utskottets

mening bör regeringens ställningstagande inte föregripas, och

utskottet avstyrker därför bifall till motion 1991/92:T212

yrkande 8.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ordningen för ersättning för stulna fordon

att riksdagen avslår motion 1992/93:L2,

2. beträffande trafikskadelagen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag, såvitt nu

är i fråga, antar det av utskottet i bilaga framlagda förslaget

till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

3. beträffande trafikförsäkring och trafiksäkerhet

att riksdagen avslår motion 1991/92:T212 yrkande 8.

Stockholm den 17 november 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Per Stenmarck

(m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson

(fp), Inger Hestvik (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander

(s), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s),

Erik Artur Egervärn (c), Kenneth Lantz (kds), John Bouvin (nyd)

och Widar Andersson (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Av utskottet framlagt lagförslag

Bilaga

Förslag till

Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs i fråga om trafikskadelagen

(1975:1410)1 dels att 8 och 20 §§ skall ha nedan

angivna lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny

paragraf, 8 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

För person- eller sakskada Trafikskadeersättning

som uppkommer i följd av utgår i fall som avses i

trafik här i landet med denna lag för person- eller

motordrivet fordon utgår sakskada som uppkommer i

trafikskadeersättning i följd av trafik med

fall som anges i denna lag. motordrivet fordon

Trafikskadeersättning

utgår i motsvarande fall 1. här i landet,

också för skada som i

följd av trafik utomlands 2. i Belgien, Danmark,

med här i landet Finland, Frankrike, Grekland,

registrerat eller svenska Irland, Island, Italien,

staten tillhörigt Liechtenstein, Luxemburg,

motordrivet fordon tillfogas Nederländerna, Norge,

svensk medborgare eller den Portugal, Schweiz, Spanien,

som har hemvist i Sverige. Storbritannien, Tyskland eller

Österrike,

3. under direkt färd mellan

två länder som avses i 1

eller 2, om skadan har

tillfogats medborgare i ett

land som avses i 1 eller 2,

samt

4. i andra fall, om skadan har

tillfogats svensk medborgare

eller den som har hemvist i

Sverige.

I fall som avses i första

stycket 2--4 lämnas

trafikskadeersättning dock

endast om fordonet var

registrerat här i landet

eller tillhörde svenska

staten.

Trafikskadeersättning utgår ej för atomskada i fall då rätten

att göra ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av

atomanläggning är inskränkt enligt 14 § atomansvarighetslagen

(1968:45).

1 Lagen omtryckt 1977:949.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 a §

I fråga om

trafikskadeersättning

för person- eller sakskada

som uppkommer i följd av

trafik i Sverige med

motordrivet fordon som är

hemmahörande i ett land som

avses i 8 § första

stycket 2 tillämpas på

begäran av den skadelidande

de regler om ersättning

för sådan skada som

gäller i det land där

fordonet hör hemma. I

fråga om

trafikskadeersättning

för person- eller sakskada

som uppkommer i följd av

trafik i ett land som avses i

8§ första stycket 2 med

motordrivet fordon som är

registrerat här i landet

eller tillhör svenska

staten tillämpas på

begäran av den skadelidande

de regler om ersättning

för sådan skada som

gäller i det land där

skadan inträffade.

20 §2

Har skada för vilken trafikskadeersättning utgått vållats

uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, inträder

försäkringsanstalten intill det utgivna beloppet i den

skadelidandes rätt till skadestånd av skadevållaren. Detsamma

gäller, om skadan har vållats genom vårdslöshet av förare som

har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 § eller 4 a§

lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Om trafikskadeersättning

har betalats för en skada

som omfattas av

produktansvarslagen (1992:18),

inträder

försäkringsanstalten

intill det utgivna beloppet i

den skadelidandes rätt till

skadestånd enligt den

lagen.

Är järnväg eller spårväg enligt järnvägstrafiklagen (1985:192)

eller annan författning ansvarig för skada till följd av

spårdriften och har trafikskadeersättning utgått för skadan, får

försäkringsanstalten kräva ersättningen åter från den ansvarige

i den omfattning som är skälig med hänsyn till den medverkan som

har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Denna lag träder i kraft i fråga om 20 § den 1 januari 1993

och i övrigt den dag regeringen bestämmer.

2 Senaste lydelse 1990:152.