Bet. 1992/93:NU22

Näringsutskottets betänkande

1992/93:NU22

Kreditupplysningslagen

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1992/93

NU22

Ärendet

I detta betänkande behandlas tre motioner med förslag om

ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173).

Sammanfattning

När kreditupplysning utfärdas om en näringsidkare föreligger

ingen skyldighet för kreditupplysningsföretaget att lämna ut

uppgift till den omfrågade om vem som har beställt

kreditupplysningen, s.k. beställaruppgift. Med anledning av tre

motioner föreslår utskottet att det skall uppdras åt

Kreditupplysningsutredningen, som för närvarande ser över

kreditupplysningslagen, att pröva om lagen bör ändras så att

också näringsidkare m.fl. ges rätt till beställaruppgift.

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1992/93:N206 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ändring i kreditupplysningslagen.

1992/93:N208 av Stig Bertilsson (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar om sådan ändring i kreditupplysningslagen att alla

personer, oavsett om de är privatpersoner eller näringsidkare,

vid omfrågning erhåller uppgift om vem som begärt uppgifterna.

1992/93:N266 av Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att utvidga informationsplikten angående kreditupplysningar

så att denna också innefattar förfrågan om en juridisk person.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Kreditupplysningslagen

Kreditupplysningslagen (1973:1173) innehåller bestämmelser som

syftar till skydd mot att kreditupplysningsverksamhet leder till

otillbörligt intrång i den personliga integriteten eller till

att oriktiga eller missvisande uppgifter lagras eller lämnas ut.

Efterlevnaden av lagen står under tillsyn av datainspektionen.

Lagen gäller för yrkesmässigt bedriven

kreditupplysningsverksamhet (1§). Med kreditupplysning avses

uppgift, omdöme eller råd som lämnas till ledning för bedömning

av annans kreditvärdighet eller vederhäftighet i övrigt i

ekonomiskt hänseende (2§). En speciell typ av

kreditupplysning, för vilken gäller särskilda skyddsregler, är

den s.k. personupplysningen. Med detta uttryck avses

kreditupplysning om enskild person, förutsatt att vederbörande

varken är näringsidkare eller har så väsentligt inflytande i

viss näringsverksamhet att uppgift om hans egna förhållanden

behövs för att belysa verksamhetens ekonomiska ställning. En

kreditupplysning som inte utgör personupplysning brukar kallas

företagsupplysning.

Kreditupplysningsverksamhet skall bedrivas så att den inte

leder till otillbörligt intrång i personlig integritet (5§).

Denna allmänna, grundläggande regel kompletteras i olika

hänseenden av mera detaljerade föreskrifter. Dessa innebär bl.a.

följande. Var och en har rätt att mot skälig avgift hos den som

bedriver kreditupplysningsverksamhet få skriftligt besked om

huruvida det i verksamheten finns uppgifter lagrade om honom

och, om det finns sådana uppgifter, vad de har för innehåll

(10§). Den som avses med en kreditupplysning skall av

kreditupplysningsföretaget få meddelande om upplysning som har

lämnats om honom (11§). När personupplysning lämnas skall den

omfrågade samtidigt och kostnadsfritt tillställas ett skriftligt

meddelande om de uppgifter, omdömen och råd som upplysningen

innehåller rörande honom samt information om vem som har begärt

upplysningen. När annan kreditupplysning rörande enskild person

lämnas -- dvs. företagsupplysning som inte avser juridisk person

-- skall den omfrågade på motsvarande sätt få meddelande om de

uppgifter som upplysningen innehåller rörande honom; någon

skyldighet för kreditupplysningsföretaget att meddela vem som

begärt upplysningen finns däremot inte i det fallet.

Med näringsidkare skall -- enligt ett motivuttalande (prop.

1973:155 s.140) -- i kreditupplysningslagen på samma sätt som

i vissa andra lagar förstås var och en som yrkesmässigt driver

verksamhet av ekonomisk natur. Beträffande de personer som i

lagen likställs med näringsidkare anförs det i motiven:

Till personer med väsentligt inflytande i viss

näringsverksamhet bör till en början hänföras sådana som har ett

väsentligt ekonomiskt intresse i verksamheten, t.ex. delägare i

handelsbolag eller kommanditbolag, aktieägare i fåmansbolag samt

aktieägare som har en större post aktier i annat aktiebolag. Hit

hör också de som har en ledande ställning i ett företag som

styrelseledamot, verkställande direktör eller på annat sätt. I

vissa fall kan också andra personer hänföras till den angivna

kategorin, t.ex. den som lämnat en större kredit till ett

företag och därigenom har möjlighet att påverka företagets

verksamhet.

Vissa ytterligare motivuttalanden (s.140) kan också ha

intresse i sammanhanget:

Givetvis kan det förekomma att en person som är näringsidkare

eller som står ett företag nära behöver kredit i egenskap av

privatperson. Rent principiellt borde en kreditupplysning som i

sådant fall lämnas om honom anses som personupplysning och

alltså vara underkastad de särskilda restriktioner i fråga om

innehåll m.m. som gäller beträffande personupplysningar. För

kreditupplysningsföretaget torde det dock ofta innebära

praktiska svårigheter att tillämpa olika regler i fråga om en

och samma person, beroende på i vilken egenskap han för

tillfället uppträder. Den som är näringsidkare e.d. torde också

normalt få finna sig i att han därmed får ett sämre

integritetsskydd även i de fall då han uppträder som

privatperson. Skulle emellertid kreditupplysningsföretaget, i

fall då kreditupplysning begärs om en person som i och för sig

är näringsidkare eller därmed likställd, få uppgifter som gör

det helt klart att den begärda upplysningen inte har något

samband med det företag eller den verksamhet dit personen är

knuten, bör kreditupplysningen behandlas som en

personupplysning.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har vid en rad tidigare tillfällen behandlat

motioner -- liknande de nu aktuella -- om att

kreditupplysningsföretagens skyldighet att lämna s.k.

beställaruppgift skulle utsträckas till att gälla även fall då

den omfrågade är näringsidkare. På förslag av utskottet har

motionerna avslagits.

Vid två tillfällen, senast år 1988 (se bet. 1988/89:NU9), har

motionerna blivit föremål för en omfattande remissbehandling.

Remissyttrandena innebar vid det senaste tillfället att

motionärernas förslag tillstyrktes av Datainspektionen, Svenska

arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges

köpmannaförbund men avstyrktes av övriga remissinstanser. Dessa

var Upplysningscentralen UC AB och Esselte Soliditet AB -- de

båda största kreditupplysningsföretagen -- samt Svenska

bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges

föreningsbankers förbund, Finansbolagens förening, Sveriges

advokatsamfund, Småföretagens riksorganisation, Motorbranschens

riksförbund, Grossistförbundet Svensk handel och Tjänstemännens

centralorganisation.

Utskottet har upprepade gånger anfört att två intressen, som

båda kan anses legitima, står mot varandra i det aktuella

fallet. Det gäller å ena sidan att skydda enskilda personers

integritet mot otillbörligt intrång, å andra sidan att värna om

möjligheterna till en effektiv kreditupplysningsverksamhet som

kan förebygga missriktad kreditgivning och andra icke önskvärda

dispositioner. Utskottets slutsats har blivit att den gällande

ordningen representerar en rimlig avvägning mellan dessa två

intressen. Integritetsskyddsintresset har då, i enlighet med

grundtankarna bakom kreditupplysningslagen, ansetts gälla de

personer som är föremål för kreditupplysningar. Men det kan

också, har utskottet tillfogat, betraktas som en form av

integritetsskydd att upplysningar om en näringsidkares

vederhäftighet i ekonomiskt hänseende kan inhämtas utan att

beställaren behöver röja sig för den han begär upplysning om.

För första gången avgavs år 1988 (bet. 1988/89:NU9) en

reservation (m, c, mp) till förmån för en sådan lagändring som

motionärerna hade begärt. Motsvarande reservationer förekom åren

1989 (bet. 1988/89:NU11) och 1990 (bet. 1989/90:NU34).

När riksdagen hösten 1991 senast behandlade motioner i ämnet

åberopade utskottet (bet. 1991/92:NU9) sitt tidigare

ställningstagande i frågan. Med hänvisning härtill ansåg

utskottet att det inte fanns skäl att begära att frågan skulle

prövas av den utredning som för närvarande, på regeringens

uppdrag, ser över kreditupplysningslagen (se följande avsnitt).

Pågående översyn av kreditupplysningslagen

Efter beslut av regeringen i juni 1991 har en särskild

utredare (justitierådet Staffan Magnusson) tillkallats för att

se över kreditupplysningslagen. Enligt direktiven (dir. 1991:69)

skall han bl.a. utreda

hur intresset av en effektiv kreditupplysning kan främjas utan

att kravet på personlig integritet och sekretess träds för när,

hur den svenska lagstiftningen skall anpassas till EG:s regler

och därutöver i vilken utsträckning utländska företag bör ges

möjlighet att bedriva kreditupplysningsverksamhet i Sverige,

i vad mån utvecklingen i fråga om data- och informationsteknik

påkallar ändringar i kreditupplysningslagen.

Utredaren är, sägs det i direktiven, oförhindrad att ta upp

även sådana frågor som inte nämnts i dessa och lägga fram de

förslag som han finner påkallade. Ett undantag skall dock gälla.

Mot bakgrund av riksdagens ställningstaganden vid samtliga de

tillfällen då motioner väckts om att även näringsidkare skulle

ha rätt till beställaruppgift finns det, heter det i direktiven,

inte anledning att ta upp frågan om en sådan rätt.

Utredaren avlämnade våren 1992 ett delbetänkande (SOU 1992:22)

med förslag till ändringar i kreditupplysningslagen med

anledning av EES-avtalet. Detta delbetänkande har legat till

grund för de ändringar i lagen som har genomförts den 1 januari

1993 efter förslag från regeringen (prop. 1992/93:12, bet. NU4).

Ändringarna innebär bl.a. att det tidigare förbudet för

utländska företag att bedriva kreditupplysningsverksamhet i

Sverige har upphävts.

Enligt uppgift beräknas Kreditupplysningsutredningen avsluta

sitt arbete under hösten 1993.

Utskottet

Kreditupplysningslagen (1973:1173) syftar främst till att

hindra att kreditupplysningsverksamhet leder till otillbörligt

intrång i den personliga integriteten eller till skada genom

oriktiga eller missvisande upplysningar. Som framgår av den

inledande redovisningen görs i lagen skillnad mellan

personupplysningar och s.k. företagsupplysningar. Som

personupplysning räknas kreditupplysning om enskild person,

förutsatt att vederbörande varken är näringsidkare eller har så

väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet -- t.ex. genom

delägarskap eller ledande ställning i företaget -- att uppgift

om hans egna förhållanden behövs för att verksamhetens

ekonomiska ställning skall kunna belysas.

I motsats till vad som gäller vid personupplysningar

föreligger vid företagsupplysningar ingen skyldighet för

kreditupplysningsföretag att lämna ut uppgift till den omfrågade

om vem som har begärt kreditupplysningen. Detta förhållande har

genom åren givit anledning till en rad motioner med krav på att

kreditupplysningslagen skall ändras så att också näringsidkare

m.fl. får rätt till s.k. beställaruppgift. Motionerna har

avslagits på förslag av utskottet, som ansett att den gällande

ordningen representerar en rimlig avvägning mellan de två

intressen som står mot varandra i det aktuella fallet.

Med hänsyn till detta ställningstagande av riksdagen har

regeringen i direktiven till Kreditupplysningsutredningen, som

för närvarande ser över kreditupplysningslagen, angivit att det

saknas anledning för utredningen att ta upp den nu aktuella

frågan till prövning.

Även i år har väckts motioner med begäran om att näringsidkare

m.fl. skall ges rätt till beställaruppgift.

Företagsledare bör ha samma rätt till integritetsskydd som

andra medborgare, heter det i motion 1992/93:N206 (m). Den udd

som på olika håll i lagstiftningen finns riktad mot företagarna

måste undanröjas, anser motionären. I ett konkurrensutsatt

samhälle, anförs det i motion 1992/93:N208 (m), måste det

betraktas som naturligt att en näringsidkare blir utsatt för

kreditprövning. Denne har därför inga rationella skäl att

reagera på en begäran om kreditupplysning. Mot den bakgrunden

finns det, enligt motionären, ingen anledning att en enskild

person som är näringsidkare skall ha sämre integritetsskydd än

det som kreditupplysningslagen ger varje annan medborgare. Också

i motion 1992/93:N266 (fp) riktas kritik mot den nuvarande

gränsdragningen mellan personupplysningar och

företagsupplysningar beträffande rätt till beställaruppgift.

Oavsett i vilket sammanhang en kreditupplysning begärs om en

enskild person bör denne, anser motionären, ha rätt att få

information om vem som har begärt upplysningen.

Utskottet konstaterar liksom tidigare att två intressen,

som båda kan anses legitima, står mot varandra i detta fall. Det

gäller å ena sidan att skydda enskilda personers integritet mot

otillbörligt intrång, å andra sidan att värna om möjligheterna

till en effektiv kreditupplysningsverksamhet som kan förebygga

missriktad kreditgivning och andra icke önskvärda dispositioner.

Som nämnts inledningsvis har utskottet vid två tillfällen

inhämtat yttranden över motioner i frågan från olika

remissinstanser. Vid bägge tillfällena har remissutfallet varit

delat mellan de två intressena. Med hänsyn till att det nu har

gått nära fem år sedan den senaste remissbehandlingen företogs

anser utskottet att det kan finnas anledning att på nytt pröva

frågan. De ekonomiska problemen inom näringslivet och i

banksektorn har dessutom medfört att näringsidkare nu oftare

blir utsatta för kreditupplysningar.

Med hänvisning till det sagda anser utskottet att det bör

uppdras åt Kreditupplysningsutredningen att ta upp frågan om

näringsidkares rätt till beställaruppgift till prövning. Enligt

utskottets uppfattning bör regeringen därför komplettera

direktiven till utredningen i enlighet härmed.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:N206,

1992/93:N208 och 1992/93:N266 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 9 mars 1993

På näringsutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Birgitta

Johansson (s), Per-Richard Molén (m), Axel Andersson (s), Gudrun

Norberg (fp), Bo Finnkvist (s), Kjell Ericsson (c), Leif

Marklund (s), Göran Hägglund (kds), Bengt Dalström (nyd), Mats

Lindberg (s), Olle Lindström (m), Jan Backman (m), Bo

Bernhardsson (s) och Sylvia Lindgren (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.