Bet. 1992/93:NU3

Näringsutskottets betänkande

1992/93:NU03

Vissa detaljhandelsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1992/93

NU3

Ärendet

I detta betänkande behandlas -- helt eller delvis -- tre

motioner med yrkanden om

kommunala varuförsörjningsplaner,

samhällsekonomiska kostnader för stormarknadsetableringar,

priseffekter av sänkt mervärdesskatt på livsmedel.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker krav på reglering när det gäller kommunala

varuförsörjningsplaner. En begäran om en utredning om vilka

samhällsekonomiska kostnader som stormarknadsetableringar medför

avvisas vidare; utskottet hänvisar till att utvecklingen inom

handeln följs såväl av olika myndigheter som av handelns egna

organisationer. Detta motionsyrkande får emellertid stöd i en

meningsyttring (v). Den uppföljning av den sänkta

mervärdesskatten på livsmedel som efterfrågas i en tredje motion

har genomförts, konstaterar utskottet avslutningsvis.

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v) såvitt gäller yrkandet

(29) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en uppföljning av den sänkta matmomsens

konsekvenser på prisutvecklingen inom livsmedelsbranschen.

1991/92:N208 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda

s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts beträffande kommunala

varuförsörjningsplaner inom ramen för en total serviceplanering.

1991/92:Bo509 av Roland Larsson (c) såvitt gäller yrkandet (2)

att riksdagen hos regeringen begär en utredning om samhällets

merkostnader för externa stormarknadsetableringar.

Utskottet

Kommunala varuförsörjningsplaner

Kommunerna bör åläggas att upprätta obligatoriska

varuförsörjningsplaner med riktlinjer för handelns struktur,

anförs det i motion 1991/92:N208 (s). Den förskjutning av

handeln från stadskärnor till externt belägna stormarknader som

ägt rum på många håll i landet har medfört en utarmning av

cityhandeln och stadskärnorna och en försämrad service för

kommuninvånarna, sägs det i motionen. För att komma till rätta

med dessa problem krävs det, enligt motionärerna, en betydligt

bättre planering än för närvarande av handel och annan service i

kommunerna. Dessa borde därför åläggas att inom ramen för en

total serviceplanering upprätta varuförsörjningsplaner med viss

regelbundenhet.

Kommunala varuförsörjningsplaner avser normalt dagligvaror och

drivmedel och bygger bl.a. på beräkningar av konsumtionsunderlag

och uppgifter om butikernas antal, lokalisering och omsättning.

Det finns inget lagstadgat krav på upprättande av

varuförsörjningsplaner, men det finns indirekta kopplingar till

vissa författningar. Enligt förordningen (1990:643) om

glesbygdsstöd kan kommuner som bekostar hemsändning av

dagligvaror till konsumenter i glesbygd erhålla bidrag härför

från staten. En förutsättning för statligt stöd är att kommunen

har ett underlag som medger bedömning av stödbehovet. En annan

koppling finns i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning. I

dess förarbeten sades (prop. 1990/91:17 s. 25) att den

tillfälliga handeln i vissa fall kan utgöra ett hot mot

konsumenternas långsiktiga intresse av tillgång till en god

kommersiell service. I propositionen underströks vikten av att

den kommunala nämnd som skall lämna tillstånd till tillfällig

försäljning har tillgång till ett tillfredsställande underlag,

och i det sammanhanget nämndes kommunala varuförsörjningsplaner.

Riksdagen beslöt våren 1992 om en ändring i plan- och

bygglagen (1987:10), PBL, med syfte att skapa bättre

förutsättningar än tidigare regler gav för en effektiv

konkurrens inom handeln (prop. 1991/92:51, bet. BoU10). Genom

lagändringen har kommunerna inte längre möjlighet att i

detaljplan precisera handelsändamålet till en viss typ av

handel. Den tidigare möjligheten att i detaljplan särskilt

reglera detaljhandel med livsmedel och med skrymmande varor

försvann därmed. Näringsutskottet stödde lagändringen i sitt

yttrande (1991/92:NU4y) till bostadsutskottet.

Socialdemokraternas företrädare i utskottet avvisade förslaget i

en avvikande mening, i vilken även Vänsterpartiets företrädare

instämde. Den avvikande meningen följdes upp i en reservation i

bostadsutskottet.

Konsumentverket har utarbetat en vägledning för kommunernas

arbete med varuförsörjningsplaner. En undersökning av detta

arbete gjordes år 1990. Enligt en uppdatering i juni 1992 har

236 av landets kommuner vid någon tidpunkt fastställt en

varuförsörjningsplan. Av planerna var 69 % fastställda år 1985

eller tidigare.

Ett identiskt motionsyrkande som det nu aktuella från samma

motionärer avslogs hösten 1991. Utskottet konstaterade (bet.

1991/92:NU8) att gällande lagstiftning inte ställer något krav

på att kommunerna skall upprätta varuförsörjningsplaner, men att

flertalet kommuner har sådana planer. Utskottet ansåg

(enhälligt) att det inte fanns skäl för någon reglering.

Utskottet ser ingen anledning för riksdagen att nu inta en

annan ståndpunkt än vad som gjordes hösten 1991. Motion

1991/92:N208 (s) avstyrks därmed.

Stormarknadsetableringar

Riksdagen bör tillse att en utredning kommer till stånd med

syfte att klarlägga vilka typer av merkostnader som

stormarknadsetableringar förorsakar samhället och hur dessa

skall kunna finansieras på annat sätt än genom allmänna medel,

anförs det i motion 1991/92:Bo509 (c). På allt flera orter i

landet växer det upp nya externa stormarknadsanläggningar, vilka

medför ett ökat transportbehov och i de flesta fall en försämrad

service, säger motionären. De enskilda hushållen drabbas genom

ökade bilkostnader och försämrad miljö, heter det vidare i

motionen. Om stormarknadsetableringarna skulle bära sina egna

verkliga kostnader, dvs. både de enskilda hushållens

merkostnader och de ökade samhällskostnaderna, skulle sannolikt

problemet lösa sig självt, vilket enligt motionären i och för

sig vore rimligt utifrån ett marknadsekonomiskt synsätt.

I motionen finns ytterligare ett yrkande som rör

stormarknadsetableringar. I detta yrkande krävdes en ändring av

plan- och bygglagen (PBL) med syfte att tillgodose kravet på en

prövning av externa stormarknadsetableringar utifrån miljö- och

naturresurssynpunkt. Riksdagen avslog detta yrkande våren 1992.

Bostadsutskottet (bet. 1991/92:BoU19) hänvisade (enhälligt) till

att PBL innehåller bestämmelser som innebär att en lokalisering

av t.ex. en stormarknad inte kan komma till stånd utan att också

de intressen beaktas som lagen (1987:12) om hushållning med

naturresurser m.m. (NRL) värnar om.

En utredning om effekterna av stora externa

handelsetableringar gjordes år 1990 av Handelns Planinstitut AB

på uppdrag av Industridepartementet, Konsumentverket,

Kooperativa förbundet, Svenska kommunförbundet och Sveriges

köpmannaförbund. Undersökningen avsåg Kalmar, Karlstad,

Jönköping, Norrtälje, Skövde och Västerås. I

undersökningsrapporten konstaterades bl.a.:

att stora externa etableringar har större effekt på andra

stora enheter än på lokala småbutiker,

att stadskärnan vanligen får vidkännas de största effekterna,

eftersom stora enheter brukar vara överrepresenterade där,

att stormarknader med dagligvaruprofil påverkar stadskärnans

samlade kvalitet i mindre usträckning än köpcentra med mycket

fackhandel,

att svenska stadskärnor under efterkrigstiden stadigt förlorat

i marknadsandel inte bara beroende på ökande extern konkurrens

utan i minst lika hög grad på det alltmer utspridda boendet, den

ökade rörligheten (bilismen) och stadskärnornas vanligen

försämrade biltillgänglighet,

att externa etableringar totalt sett inte medför ökad

sysselsättning,

att externa anläggningars effekter är lokalt begränsade;

konkurrenseffekterna för andra kommuner är vanligen relativt

måttliga.

Statens pris- och konkurrensverk (SPK) har genomfört flera

undersökningar av prisnivåer på dagligvaror i olika orter,

varvid effekterna av förekomsten av stormarknadsetableringar har

analyserats. I en undersökning, hösten 1990, jämfördes

prisnivåerna i Trollhättan, där en lågprisbutik hade startats

under uppmärksammade former, med prisnivåerna i Karlskrona, som

dittills varit restriktiv till sådana butiksetableringar som

kunde utgöra ett hot mot butikerna i stadens centrum. I

undersökningsrapporten (SPK:LPS 1991:15) konstaterades att den

genomsnittliga prisnivån var lägre i Trollhättan än i

Karlskrona.

I en annan undersökning, hösten 1991, jämfördes prisnivåerna i

Enköping och Hudiksvall resp. Uddevalla och Varberg. Enköping

och Uddevalla är exempel på orter med en mer liberal

etableringspolitik i fråga om s.k. externetableringar och

lågprisbutiker, medan Hudiksvall och Varberg varit mer

restriktiva i detta hänseende. Av rapporten (SPK:LPS 1992:4)

framgår att prisnivån på dagligvaror var ca 1,5 % lägre i

Enköping än i Hudiksvall och ca 3 % lägre i Uddevalla än i

Varberg.

I en tredje undersökning, våren 1992, jämfördes prisnivåerna

på dagligvaror i Stockholms- och Göteborgsregionerna.

Förekomsten av lågprisbutiker är större i Göteborgsregionen, och

dessa butiker har i flera fall mycket stor försäljning jämfört

med Stockholmsregionen. Sammanfattningsvis konstaterades i

rapporten (SPK:LPS 1992:14) att den genomsnittliga prisnivån på

dagligvaror var 6 % lägre i Göteborgsregionen än i

Stockholmsregionen. Skillnaden kan, sägs det i rapporten,

sammanhänga med att det är ett högre konkurrenstryck mellan

butikerna i Göteborgsregionen än i Stockholmsregionen.

Som har framgått av redovisade utredningar följs utvecklingen

inom handeln såväl av olika myndigheter som av handelns

organisationer. Något behov av ytterligare särskilda

utredningsinsatser av den typ som förordas i motion

1991/92:Bo509 (c) anser utskottet inte föreligga. Motionen

avstyrks sålunda i berörd del.

Priseffekter av sänkt mervärdesskatt på livsmedel

Det bör göras en uppföljning av prisutvecklingen inom

livsmedelsbranschen för att klarlägga om hela den sänkning av

mervärdesskatten på livsmedel som trädde i kraft den 1 januari

1992 har kommit konsumenterna till del, anförs det i motion

1991/92:Sk351 (v). Där anförs att riksdagen under hösten 1991

anslöt sig till Vänsterpartiets mångåriga krav på sänkt

mervärdesskatt på livsmedel. Ett problem är enligt motionärerna

att denna sänkning kan utnyttjas av tillverkare, grossister och

livsmedelskedjor för att höja vinstmarginalerna. Regeringen

menar, sägs det, att konsumenterna skall sköta den priskontroll

som erfordras för att skattesänkningen fullt ut skall slå igenom

på livsmedelspriserna. Aktiva konsumentinsatser kan dock inte

garantera en önskvärd utveckling, varför riksdagen borde uttala

att en uppföljning bör komma till stånd.

I anslutning till att riksdagen hösten 1991 beslöt att

mervärdesskatten på bl.a. livsmedel skulle sänkas från 25 % till

18 % den 1 januari 1992 (prop. 1991/92:50, bet. SkU5) avslogs

ett motionsyrkande (v) om uppföljning av prisutvecklingen i

berörda branscher av liknande innebörd som det här aktuella.

Skatteutskottet utgick ifrån att regeringen genom SPK skulle

följa utvecklingen noggrant i de berörda branscherna och vidta

de åtgärder som kunde anses påkallade. I en reservation (s) och

en meningsyttring (v) uttalades stöd för yrkandet.

Bland de ekonomisk-politiska åtgärder som har aviserats i de

s.k. krispaketen ingår en höjning av mervärdesskatten på

livsmedel från 18% till 21% den 1 januari 1993.

En kommission för prisfrågor inrättades i juni 1991 inom

Civildepartementet med dåvarande statsrådet Margot Wallström som

ordförande. Bakgrunden var avregleringen inom jordbruket och

sänkningen av gränsskyddet på jordbruksprodukter samt den då

föreslagna sänkningen av mervärdesskatten på livsmedel.

I december 1991 förordnades statssekreterare Kurt Hedman till

ny ordförande. Kommissionen fick samtidigt i uppgift att

följa upp att den då beslutade sänkningen av mervärdesskatten på

livsmedel kom konsumenterna till del.

Kommissionen, som avslutade sitt arbete den 1 juli 1992, har

redovisat resultaten av sitt arbete i en rapport. I den

konstateras att den initiala prissänkningen på livsmedel --

mellan december 1991 och januari 1992 -- var i genomsnitt 3,7 %.

Exkl. dagsprisnoterade färskvaror var prissänkningen 4,6 %. I

stort sett hade sänkningen av mervärdesskatten (motsvarande en

prissänkning på 5,6 %) därmed resulterat i lägre matpriser, sägs

det i rapporten. Utvecklingen t.o.m. juni 1992 visar att

skattesänkningens positiva effekter på matpriserna ligger kvar,

noteras det vidare i rapporten. Mellan december 1991 och juni

1992 minskade livsmedelspriserna med 3,2 %. Exkl.

dagsprisnoterade färskvaror var motsvarande sänkning 4,9 %.

Utskottet konstaterar att regeringen -- genom Kommissionen

för prisfrågor -- har gjort en sådan uppföljning av

priseffekterna av sänkningen av mervärdesskatten på livsmedel

som efterlyses i motion 1991/92:Sk351 (v). Motionen avstyrks

sålunda i berörd del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kommunala varuförsörjningsplaner

att riksdagen avslår motion 1991/92:N208,

2. beträffande samhällsekonomiska kostnader för

stormarknadsetableringar

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo509 yrkande 2,

men. (v)

3. beträffande priseffekter av sänkt mervärdesskatt på

livsmedel

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sk351 yrkande 29.

Stockholm den 20 oktober 1992

På näringsutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Per-Richard

Molén (m), Gudrun Norberg (fp), Kjell Ericsson (c), Bo Finnkvist

(s), Karin Falkmer (m), Reynoldh Furustrand (s), Olle Lindström

(m), Mats Lindberg (s), Bo Bernhardsson (s), Inge Carlsson (s),

Roland Lében (kds), Björn Kaaling (s) och Hans Stenberg (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

vilket inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Rolf L Nilson (v) anför:

De utredningar avseende stormarknadsetableringar som utskottet

har refererat till belyser inte de frågeställningar som tas upp

i den aktuella motionen 1991/92:Bo509 (c). Jag anser -- i likhet

med motionären -- att det är angeläget att få belyst vilka

samhällsekonomiska kostnader som stormarknadsetableringar

förorsakar. Riksdagen bör anmoda regeringen att låta utreda

detta. Därmed blir motionen tillgodosedd i berörd del.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets

hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande samhällsekonomiska kostnader för

stormarknadsetableringar

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Bo509 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad i det föregående

anförts i denna del.