Bet. 1992/93:SfU15

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1992/93:SFU15

Höjd pensionsålder m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionerna

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1992/93

SfU15

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition 1992/93:155

med förslag om höjd pensionsålder samt två motioner som väckts

med anledning av förslaget. Vidare behandlas två motioner väckta

under den allmänna motionstiden 1992/93 vilka tar upp frågor som

rör pensionsåldern.

Förslaget om höjd pensionsålder utgör ett led i den uppgörelse

som träffades mellan regeringen och Socialdemokratiska

arbetarepartiet den 20 september 1992 i syfte att stabilisera

den svenska ekonomin och minska det strukturella underskottet i

statsbudgeten.

I propositionen föreslås att en försäkrad skall ha rätt till

ålderspension fr.o.m. den första månaden i kvartalet efter det

då han fyllt 66 år. Denna tidpunkt benämns i propositionen den

allmänna pensioneringstidpunkten. Ändringen föreslås genomförd

den 1 oktober i år. Höjningen av pensionsåldern föreslås ske med

ett kvartal i taget fr.o.m. den 1 januari 1994, vilket innebär

att höjningen är fullt genomförd år 1997. Rätt att uppbära

anslutande förmåner som förtidspension, efterlevandepension,

pensionstillskott etc. förlängs till den allmänna

pensioneringstidpunkten.

Förslaget innebär vidare ändringar i ett stort antal

författningar där pensionsåldern har betydelse för dessas

tillämpning.

Utskottets uppfattning är att flera faktorer talar för en

höjning av pensionsåldern. Bl.a har den ökade medellivslängden

och det förhållandet att ungdomar i dag studerar betydligt

längre än tidigare medfört att relationen mellan den

yrkesverksamma delen av befolkningen och övriga försäkrade

förändrats så att de yrkesverksamma får bära en ökad andel av

kostnaderna för pensionssystemet. Enligt utskottets uppfattning

är det därför en principiellt riktig åtgärd att höja

pensionsåldern.

Utskottet har dock efter en omfattande beredning av frågan om

höjd pensionsålder kunnat konstatera att mot bakgrund av den för

närvarande höga arbetslösheten några besparingar i en

storleksordning som gör det motiverat att redan den 1 oktober i

år påbörja en ändring av pensioneringstidpunkten inte finns.

Enligt utskottets uppfattning föreligger tvärtom en risk att de

besparingar som beräknats uppkomma inom pensionssystemet helt

uteblir till följd av ökade kostnader för

arbetslöshetsförsäkringarna. Utskottet föreslår därför att

pensionsarbetsgruppen får i uppdrag att ytterligare bereda

frågan om en höjd pensionsålder för att frågan skall få en

samlad bedömning i anslutning till arbetsgruppens överväganden

om flexibel pensionsålder. Vidare anser utskottet att det får

ankomma på regeringen att göra den slutliga bedömningen av när

en höjning av pensionsåldern lämpligen kan ske. Riktpunkten har

varit att den successiva höjningen skall vara fullt genomförd

den 1 januari 1997. Huruvida denna riktpunkt fortfarande kan äga

giltighet beror till stor del på arbetsmarknadsläget under de

kommande åren. Utskottet kan för sin del tänka sig att höjningen

av pensionsåldern sker i snabbare takt än över en fyraårsperiod,

antingen genom att höjningen sker med fyra månader i taget eller

sex månader i taget, om arbetsmarknadsläget förbättras i sådan

grad att de åsyftade besparingarna kan uppnås vid den nämnda

tidpunkten.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår den föreliggande

propositionen och gör ett tillkännagivande till regeringen om

vad som anförts om höjd pensionsålder.

Utskottet föreslår också ett tillkännagivande om åtgärder för

att höja den faktiska pensionsåldern.

I proposition 178 föreslås att den nya kompensationsnivån för

sjukpenning efter den 365:e dagen i sjukperioden inte skall

tillämpas när en försäkrad genomgår medicinsk behandling eller

medicinsk rehabilitering. I stället skall sjukpenning kunna

utges med 80% av den sjukpenninggrundande inkomsten. Vidare

föreslås en sammanläggningsregel med innebörd att sjukpenning

skall utges med 70 % av den sjukpenninggrundande inkomsten om

den försäkrade under de senaste 450 dagarna haft sjukperioder

som sammanlagt omfattar minst 365 dagar. Utskottet tillstyrker

förslagen med ett förtydligande av vad som skall avses med

medicinsk behandling och rehabilitering samt avslår en motion

som berör dessa ersättningsnivåer. Utskottet föreslår också ett

tillkännagivande om att effekterna av att kompensationsnivån

sänkts till 70% noga följs upp och snarast möjligt utvärderas.

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande (nyd) och

meningsyttring (v).

Propositionerna

Proposition 1992/93:155

Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1992/93:155

om höjd pensionsålder föreslagit riksdagen att anta de i

propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott,

3. lag om ändring i lagen (1990:773) om särskilt

pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt

eller handikappat barn,

4. lag om ändrig i lagen (1962:392) om hustrutillägg och

kommunalt bostadstillägg till folkpension,

5. lag om ändrig i lagen (1992:1745) om allmän

sjukförsäkringsavgift,

6. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

7. lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild

löneskatt på vissa förvärvsinkomster,

8. lag om ändring i lagen (1979:84) om

delpensionsförsäkring,

9. lag om ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring,

10. lag om ändring i lagen (1982:80) om

anställningsskydd,

11. lag om ändring i lagen (1973:370) om

arbetslöshetsförsäkring,

12. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant

arbetsmarknadsstöd.

Utskottet har vid beredningen av propositionen inhämtat

arbetsmarknadsutskottets yttrande. Yttrandet har fogats till

betänkandet som bilaga 3.

Proposition 1992/93:178

Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1992/93:178

föreslagit riksdagen att anta det i propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring, såvitt avser 3 kap. 4 § c och d.

Propositionen i övriga delar har behandlats i betänkande

1992/93:SfU17.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:155

1992/93:Sf23 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen avslår regeringens proposition om höjd pensionsålder

enligt vad i motionen anförts om att genom

rehabiliteringsinsatser minska antalet förtidspensioneringar.

1992/93:Sf24 av Lennart Brunander (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå förslaget om ändrade regler

för utbetalning av ålderspension,

2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att de

ändrade reglerna för utbetalning av ålderspension skall träda i

kraft den 1 januari 1994.

Motion väckt med anledning av proposition 1992/93:178

1992/93:Sf25 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i

lag om ändring i lagen om allmän försäkring, 3 kap. 4 §, enligt

vad i motionen anförts om att inte sänka ersättningsnivån i

sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

lag om ändring i lagen om allmän försäkring (1962:381) 3 kap. 4

§, med följdändringar så att sjukpenningnivån höjs till 80 %

från första dagen,

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93

1992/93:Sf261 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

4. att riksdagen beslutar att återföra pensionsåldern till

65 år enligt vad i motionen anförts om att avvakta

pensionsarbetsgruppens förslag om rörlig pensionsålder,

1992/93:Sf286 av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att göra pensionsåldern flexibel.

Utskottet

Förslagen i proposition 1992/93:155

Gällande bestämmelser om ålderspension

Enligt nu gällande regler har en försäkrad rätt till

ålderspension fr.o.m. den månad han fyller 65 år. Ålderspension

enligt den allmänna försäkringen kan utges från

folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension (ATP).

Till ålderspension kan utges särskilda folkpensionsförmåner,

bl.a. kommunalt bostadstillägg (KBT), pensionstillskott och

särskilt pensionstillägg. Övergångsvis utges också som särskilda

pensionsförmåner, hustrutillägg och barntillägg.

Berättigad till folkpension i form av ålderspension är en

försäkrad som är bosatt i Sverige. För rätt till hel pension

krävs enligt regler som trätt i kraft den 1 januari 1993 (bet.

1992/93:SfU4, rskr. 1992/93:69) antingen att den försäkrade

under tiden fr.o.m. det år han fyller 16 år t.o.m. det år han

fyller 64 år varit bosatt i Sverige under 40 år eller att han

har 30 år med ATP-poäng.

En försäkrad har också möjlighet att göra förtida resp.

uppskjutet uttag av ålderspension. Förtida uttag kan ske

tidigast fr.o.m. den månad då den försäkrade fyller 60 år.

Pensionsbeloppet minskas då med 0,5 % för varje månad pensionen

tas ut före den månad den försäkrade fyller 65 år. Minskningen

av pensionsbeloppet blir sedan livsvarigt. På motsvarande sätt

innebär uppskjutet uttag av ålderspensionen att pensionsbeloppet

höjs med 0,7 % för varje månad som uttaget skjuts upp efter den

månad den försäkrade fyller 65 år. Hänsyn tas dock inte till tid

efter ingången av den månad under vilken den försäkrade fyllt 70

år. Förtida resp. uppskjutet uttag av pension måste i

förekommande fall avse såväl folkpension som tilläggspension.

Propositionen

Höjd pensionsålder

I propositionen anförs att sedan det allmänna pensionssystemet

trädde i kraft år 1960 har betydande förändringar skett både

beträffande regelverk och förutsättningar för systemets

stabilitet. Till följd av den allt bättre folkhälsan har

medellivslängden för både män och kvinnor ökat i betydande

utsträckning. Detta och att den allmänna pensionsåldern år 1976

sänktes från 67 år till 65 år har inneburit en omfattande ökning

av antalet ålderspensionärer som omfattas av pensionssystemet.

Vidare framhålls i propositionen att förmånsnivåerna inom

folkpensioneringen successivt har höjts. Genom tillkomsten av

pensionstillskotten har de som saknar eller har låg ATP

garanterats en rimlig ekonomisk standard. Utbyggnaden av KBT

innebär att de som vid sidan av folkpensionen har låga eller

inga inkomster får större delen av bostadskostnaderna täckta.

Sammantaget innebär detta för de yrkesverksamma en ökad

ekonomisk belastning samt betydande svårigheter att på

2000-talet finansiera pensionerna.

Mot bakgrund härav är det enligt propositionen motiverat att

redan nu söka reducera kostnaderna för det allmänna

pensionssystemet. För dem som planerat sin tillvaro utifrån en

pensionsålder på 65 år kan ett års höjning av denna innebära

svåra påfrestningar. I propositionen föreslås därför att

höjningen av pensionsåldern från 65 år till 66 år sker

successivt med ett kvartal per år fr.o.m. den 1 januari 1994.

Höjningen av pensionsåldern är därmed fullt genomförd den 1

januari 1997.

Den föreslagna pensionsåldershöjningen innebär följdändringar

såväl inom som utom socialförsäkringssystemet. Enligt vad som

framhålls i propositionen är det av praktiska skäl inte möjligt

att genomföra dessa följdändringar steg för steg utan

åldersgränsen bör ändras med ett år på en gång. I propositionen

föreslås därför att åldersgränsen för förtida resp. uppskjutet

uttag av ålderspension fr.o.m. den 1 januari 1994 ändras till

att avse den månad varunder den försäkrade fyller 61 år resp.

månaden före den varunder han fyller 71 år. Vidare bör fr.o.m.

den 1 januari 1994 det sista år som en försäkrad kan

tillgodoräkna sig bosättningstid och särskilt pensionstillägg

höjas från 64 till 65 år. Gränsen för hur lång tid egenavgifter

och arbetsgivaravgifter beräknas bör på samma sätt höjas från 65

år till 66 år. I konsekvens härmed bör även gränsen från vilken

ålder den särskilda löneskatten skall betalas höjas till det år

vid vars ingång den försäkrade är 66 år eller äldre. Slutligen

bör den allmänna sjukförsäkringsavgift som beräknas på inkomst

av anställning eller annat förvärvsarbete erläggas även för det

år den försäkrade fyller 65 år.

Ändrade regler för utbetalning av pension

Som ovan nämnts gäller för närvarande att ålderspension

betalas ut fr.o.m. den månad varunder den försäkrade fyller 65

år. I propositionen framhålls att det svåra statsfinansiella

läget innebär att alla möjligheter att minska statens utgifter

måste prövas och att en sådan möjlighet är att ändra

utbetalningsreglerna för ålderspension.

Regeringen föreslår därför att fr.o.m. den 1 oktober 1993

skall ålderspension utbetalas den första månaden i kvartalet

efter det att den försäkrade uppnått pensionsåldern. I

propositionen benämns denna tidpunkt den allmänna

pensioneringstidpunkten. Förslaget innebär att de som uppnår 65

års ålder under tiden den 1 oktober--den 31 december 1993 får en

första utbetalning av ålderspension i januari 1994 oberoende av

när de under perioden fyller 65 år. Fr.o.m. den 1 januari 1994

höjs pensionsåldern enligt förslaget med ett steg till 65 år och

3 månader vilket innebär att de som uppnår denna ålder under

tiden den 1 januari--den 31 mars 1994 får en första utbetalning

av pension i juli 1994. På motsvarande sätt kommer utbetalning

av ålderspension att förskjutas under åren 1995 och 1996 när

pensionsåldern höjs till 65 år och 6 månader resp. 65 år och 9

månader.

De föreslagna förändringarna för utbetalning av ålderspension

innebär att följdändringar måste göras i ett stort antal

författningar bl.a. lagarna om pensionstillskott, särskilt

pensionstillägg till folkpension för vård av långvarigt sjukt

eller handikappat barn, hustrutillägg och kommunalt

bostadstillägg till folkpension, delpensionsförsäkring och

arbetsskadeförsäkring. Reglerna föreslås utformade så att rätten

att uppbära dessa förmåner utsträcks från 65 år till den

tidpunkt då rätten till ålderspension enligt de nya reglerna

inträder.

Särskild beräkning av förtida uttag av ålderspension

Ett förslag om höjd pensionsålder kan enligt vad som anförs i

propositionen för vissa försäkrade få vittgående ekonomiska

konsekvenser. Exempel på sådana försäkrade är de som genom avtal

är tvungna att ta ut ålderspension före den allmänna

pensionsåldern eller genom egna dispositioner har förberett en

tidigarelagd pensionsålder eller äldre arbetslösa som före

ordinarie pensionsålder uppburit arbetslöshetsersättning under

den längsta tid sådan ersättning kan utges. Vidare kan en

försäkrad som gjort förtida uttag av pension med de föreslagna

reglerna om höjd pensionsålder komma att få en ytterligare

reducering av pensionen med som mest 7,5 %. I propositionen

föreslås därför att vissa försäkrade övergångsvis skall få göra

en särskild beräkning av förtida uttag av ålderspension.

Förtida uttag av ålderspension

För den som har förtida uttag av ålderspension kan som redan

nämnts en höjning av pensionsåldern innebära en ytterligare

ekonomisk belastning. I propositionen föreslås därför att

personer som den 21 september 1992 -- dagen efter

överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna att

höja pensionsåldern -- uppbar eller senast denna dag ansökt om

förtida uttag skall få tillämpa särskilda beräkningsregler för

förtida uttag av ålderspension. Reglerna föreslås utformade så

att pensionens storlek före 65-årsmånaden och efter den allmänna

pensioneringstidpunkten inte påverkas av att förtida uttag tas

ut för tiden däremellan. Enligt regeringens förslag är det dock

rimligt att pensionens storlek mellan de nämnda tidpunkterna

påverkas av den höjda pensionsåldern. I propositionen föreslås

en reducering av pensionen under mellantiden med 0,5 % per

månad.

De föreslagna bestämmelserna innebär samtidigt att den som

efter den 21 september 1992 ansöker om förtida uttag före

oktober 1993 fr.o.m. denna månad får pensionen omräknad så att

pensionsbeloppet från denna tidpunkt livsvarigt reduceras med

0,5 % per månad.

De nya bestämmelserna om att förtida uttag fr.o.m. den 1

januari 1994 endast kan utges till den som fyllt 61 år skall

enligt förslaget inte tillämpas på den som senast den 31

december 1993 uppbär eller uppburit förtida uttag.

Tjänstepension

Bland framför allt offentligt anställda förekommer avtal där

pensionsåldern är lägre än 65 år. I propositionen framhålls

också att på senare tid har många företag på grund av den

rådande ekonomiska situationen tvingats att minska

personalstyrkan, och i många fall har detta skett genom att de

anställda erbjudits någon form av tjänstepension. Även för dessa

personer kan den föreslagna höjningen av pensionsåldern innebära

ekonomiska problem, och i propositionen föreslås att även dessa

skall få utnyttja den särskilda beräkningen av förtida uttag av

pension. En förutsättning för detta är dock att den försäkrade

senast den 21 september 1992 uppbar tjänstepension eller

omfattades av ett tjänstepensionsavtal som innebär

avgångsskyldighet före 65 års ålder eller har träffat avtal med

sin arbetsgivare om att lämna anställningen före 65 år och då

erhålla tjänstepension. Som ytterligare förutsättningar för

särskild beräkning i dessa fall föreslås att den försäkrade

senast den 21 september 1992 skall ha fyllt 58 år samt att

tjänstepensionsförsäkringens belopp utgör en väsentlig del av

den försäkrades försörjning, vilket innebär att pensionen lägst

motsvarar vad den försäkrade skulle ha fått i ålderspension från

den allmänna försäkringen eller, om tjänstepensionen kombineras

med förtida uttag, lägst motsvarar minskningen av den allmänna

pensionen till följd av uttaget före 65--årsmånaden.

Privat pensionsförsäkring

Under senare tid har det blivit allt vanligare att teckna

privata pensionsförsäkringar. I propositionen anges att dessa

försäkringar vanligen är utformade så att de avser att utgöra

ett komplement till ålderspensionen eller ett förtida uttag. Det

förekommer även att den privata försäkringen utgör den

försäkrades hela försörjning ett visst antal år innan ordinarie

pensionsålder. De personer som tecknat privata

pensionsförsäkringar har vid sina ekonomiska kalkyler utgått

från förutsättningen att pensionsåldern skall vara 65 år och

därför kan även dessa ekonomiskt komma att drabbas av den

föreslagna höjningen av pensionsåldern. I propositionen föreslås

på motsvarande sätt som vid tjänstepensioner att särskild

beräkning av förtida uttag skall få göras. Förutsättning härför

är att ett avtal om försäkring träffats senast den 21 september

1992 och att försäkringen innebär att månatliga belopp kommer

att utges för tid före den månad den försäkrade fyller 65 år

eller att när den försäkrade kan välja tidpunkt för utfall av

försäkringen, senast den 21 september 1992 meddelat bolaget att

han avser att påbörja uttag före 65 års ålder. Som ytterligare

förutsättningar föreslås att även här skall gälla att

försäkringen skall utgöra en väsentlig del av den försäkrades

försörjning samt att han senast den 21 september 1992 fyllt 58

år.

Äldre arbetslösa som inte uppbär arbetslöshetsersättning

I propositionen anförs att äldre personer som är uppsagda

eller arbetslösa och uppbär arbetslöshetsersättning och som

kommer att gå miste om denna ersättning innan de når den

allmänna pensioneringstidpunkten kan komma att drabbas av den

föreslagna höjningen av pensionsåldern. Det är därför motiverat

att dessa personer i vissa fall blir berättigade till särskild

beräkning av förtida uttag av ålderspension.

Regeringen föreslår att den, som senast den 21 september 1992

har fyllt 62 år och för tid efter det att han uppnått åldern 64

år och 6 månader uppburit arbetslöshetsersättning eller kontant

arbetsmarknadsstöd under den längsta tid sådan ersättning kan

utges innan han når den allmänna pensioneringstidpunkten, skall

vara berättigad till särskild beräkning av förtida uttag av

pension.

Motioner

Två motioner tar direkt sikte på frågan om höjd pensionsålder.

I motion 1992/93:Sf23 av Berith Eriksson m.fl. (v) föreslås

avslag på propositionen. I motionen framhålls att den

genomsnittliga pensionsåldern för närvarande är 59 år och att

ett sätt att höja denna pensionsålder är att satsa på

rehabilitering och på så sätt undvika förtidspensioneringar.

Detta kommer också att ge en samhällsekonomiskt större vinst än

de 325 miljoner kronor som regeringen i propositionen räknar med

att förslaget skall ge. I motion 1992/93:Sf261 yrkande 4 av

Gudrun Schyman m.fl. (v) framhålls att förslaget om att höja

pensionsåldern inte bör genomföras, eftersom det inte innebär

några egentliga besparingar då antalet förtidspensionerade i

stället kommer att öka. Motionärerna anser att man bör avvakta

pensionsarbetsgruppens förslag om rörlig pensionsålder innan

någon ställning tas till frågan om höjd pensionsålder.

Lennart Brunander (c) anför i motion 1992/93:Sf24 yrkande 1

att regeringens förslag om ändrad utbetalning av ålderspension

bör avslås, då detta innebär orättvisor genom att

pensionsutbetalningen blir beroende av när under året den

försäkrade är född. I ett yrkande 2 hemställer motionären att

vid avslag på yrkande 1 bör de ändrade reglerna om utbetalning

av pension träda i kraft först den 1 januari 1994.

I motion 1992/93:Sf286 av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s)

begärs ett tillkännagivande om flexibel pensionsålder.

Motionärerna uppger att många personer inte klarar att arbeta

fram till ordinarie pensionsålder medan andra väl kan arbeta

efter denna. På grund härav bör en rörlig pensionsålder införas.

Utskottets bedömning

Den föreslagna höjningen av pensionsåldern ingår som ett led i

uppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna den 20

september 1992 i syfte att stabilisera den svenska ekonomin. I

den s.k. krispropositionen 1992/93:50 uppgavs bl.a. att en

höjning av den allmänna pensionsåldern med ett år och en

förändring av pensioneringstidpunkten till att denna inträder

kvartalet efter det att pensionsåldern uppnåtts beräknades

minska utgifterna inom folkpensions- och ATP-systemen med ca 6

miljarder kronor när full effekt nåtts år 1997.

Enligt utskottets uppfattning finns det mycket som talar för

att pensionsåldern bör höjas. Sedan ATP-systemet infördes har

medellivslängden höjts med 3,5 år för män och 5,6 år för kvinnor

på grund av en fortlöpande förbättrad folkhälsa. Stora resurser

har också satsats inom utbildningsområdet, vilket medfört att

dagens ungdomar studerar betydligt längre än tidigare och kommer

ut senare i förvärvslivet. Detta innebär att relationen mellan

den yrkesverksamma delen av befolkningen och övriga försäkrade

förändrats så att de yrkesverksamma får bära en ökad andel av

kostnaderna för pensionssystemet och övriga försäkringsförmåner.

Denna utveckling kommer framöver att ytterligare accentueras.

År 1976 sänktes den allmänna pensionsåldern från 67 till 65

år. Detta skedde mot bakgrund av bl.a. att det skulle finnas

möjlighet för den som så önskade att med oreducerad

ålderspension dra sig tillbaka från arbetet vid en tidigare

tidpunkt än den dåvarande pensionsåldern 67 år. En annan faktor

av betydelse var den utveckling inom arbetslivet som ägt rum

genom pensionsanordningar vid sidan om den allmänna

pensioneringen, och som tillförsäkrat de flesta arbetstagarna en

lägre pensionsålder än 67 år. Pensionsålderssänkningen

beräknades därför medföra ett förhållandevis litet

produktionsbortfall men höga kostnader för den allmänna

försäkringen. Sänkningen av pensionsåldern kombinerades med ett

samtidigt utbyggt system för rörlig pensionsålder och väsentligt

förbättrade förmåner för försäkrade med ingen eller låg ATP.

De nämnda förhållandena och en successivt växande andel

förtidspensionärer har gjort att basen för finansieringen av

pensionssystemet blivit mindre än vad som förutsattes vid

systemets införande samtidigt som kostnaderna för systemet har

ökat.

Enligt utskottets uppfattning är det mot bakgrund av det

anförda en principiellt riktig åtgärd att höja pensionsåldern.

Det rådande arbetsmarknadsläget tillsammans med att hela

pensionssystemet för närvarande är föremål för överväganden inom

pensionsarbetsgruppen gör emellertid att den föreslagna

tidpunkten för när detta skall börja ske kan ifrågasättas.

I den nu föreliggande propositionen anges att ca 82 000

personer beräknas fylla 65 år under budgetåret 1993/94. Av dessa

har ca 34 000 personer redan förtidspensionerats. Ca 8 000

personer uppbär dessutom sjukpenning sedan en längre tid före

65-årsmånaden. Ca 9 000 personer har delpension, ca 4 000 har

hustrutillägg och ca 5 000 har någon form av

efterlevandepension. Ersättning till samtliga kategorier utges

från den allmänna försäkringen.

Som en följd av förslaget om höjd pensionsålder beräknas

enligt propositionen det samlade värdet av ej utbetalda

ålderspensioner under det kommande budgetåret utgöra ca 440

miljoner kronor för folkpension och ca 980 miljoner kronor för

ATP.

Utgifterna för förtidspension under budgetåret 1993/94

beräknas i propositionen öka med ca 220 miljoner kronor för

folkpension och ca 330 miljoner kronor för ATP. Utgifterna för

efterlevandepensioner beräknas öka med ca 26 resp. 23 miljoner

kronor och utgifterna för delpension beräknas öka med ca 80

miljoner kronor. Beträffande arbetsskadelivränta och sjukpenning

beräknas utgifterna öka med ca 40 resp. 160 miljoner kronor. De

ökade utgifterna för arbetslöshetsersättningen beräknas i

propositionen till ca 80 miljoner kronor.

I propositionen anges vidare att det totala antalet personer

som lämnar arbetsmarknaden före 65 års ålder med någon form av

tjänstepension beräknas till mellan 12 000 och

14 000 personer. Av dessa beräknas ca 8 000 komma i fråga för

särskild beräkning av förtida uttag av ålderspension. Med

beaktande av reducering av pensionen för förtida uttag beräknas

utgifter tillkomma i form folkpension med 40 miljoner kronor och

i form av ATP med 95 miljoner kronor.

De sammanlagda besparingarna med anledning av förslaget

beräknas i enlighet med det anförda i propositionen till ca 325

miljoner kronor under budgetåret 1993/94. Hänsyn har då inte

tagits till ökade sociala avgifter eller ökade möjligheter att

tjäna in ATP och inte heller till ökade skatteintäkter.

Enligt propositionen kommer de föreslagna reglerna om höjd

pensionsålder också att öka de administrativa kostnaderna såväl

för genomförande av förslaget som för den löpande handläggningen

av de nya reglerna.

Sedermera har utskottet från företrädare för

Socialdepartementet erhållit nya beräkningar angående

besparingseffekterna. Enligt dessa beräkningar kan den

försäkringsmässiga besparingen för nästkommande budgetår i

stället för 325 miljoner kronor bli så hög som 430 miljoner

kronor och för budgetåret 1997/98 3 900 miljoner kronor. På

grund av att riksdagen avslog regeringens förslag om

förändringar i delpensionsförsäkringen skall beloppen justeras

ned i någon omfattning. Det anges vidare att de beräknade

beloppen är mycket konjunkturkänsliga. Utskottet har också från

företrädare för Socialdepartementet fått uppgift om, att under

förutsättning att varje person som till föjd av propositionens

förslag är kvar på arbetsmarknaden efter 65 års ålder hindrar

ungdomar som erhåller ersättning i form av kontant

arbetsmarknadsstöd (KAS) och utbildningsbidrag med en

medelersättning på 5 000 kr beräknas de ökade utgifterna för

arbetslösa ungdomar till 250 miljoner kronor för nästkommande

budgetår.

Utskottet har begärt arbetsmarknadsutskottets yttrande, dels

över i vilken omfattning förslaget om ändrad

pensioneringstidpunkt beräknas påverka arbetslöshetstalen för

nästa och närmast följande budgetår, dels över vilka

åldersgrupper som kan beräknas bli berörda av en ökad

arbetslöshet till följd av förslaget, dels över vilka

merkostnader som en sådan ökad arbetslöshet kan beräknas medföra

i form av såväl direkta utgifter för ersättningar till

arbetslösa som för arbetsmarknadsåtgärder.

Arbetsmarknadsutskottet har inhämtat Arbetsmarknadsstyrelsens

(AMS) yttrande. AMS har i sitt yttrande anfört att

sysselsättningsgraden bland 64-åringar successivt har sjunkit

och att den under första kvartalet 1993 låg på 36 %. Enligt AMS

kommer antalet sysselsatta 64-åringar att fortsätta att sjunka

under de kommande två budgetåren. I sina beräkningar har AMS

antagit att sysselsättningsgraden kommer att stanna på 35 %. Med

hänsyn till bl.a. konkurrensen om lediga platser är det enligt

AMS rimligt att anta att en utebliven höjning av pensionsåldern

i första hand påverkar arbetslösheten bland erfaren arbetskraft,

men att sysselsättningstillfällen för ungdomar kan komma att

öppnas i ett andra eller tredje steg, i interna eller externa

anställningskedjor. Den beräkning i form av kostnader som

redovisas i socialförsäkringsutskottets promemoria och som

enbart utgår från att ungdomarbetslösheten påverkas (KAS)

underskattar enligt AMS mening kostnaderna. AMS anser det vara

ett rimligt antagande att de genom förslaget om höjd

pensionsålder tillkommande arbetslöshetsmånaderna fördelar sig

på KAS, ersättning från arbetslöshetskassa, och

arbetsmarknadspolitiska åtgärder som arbetslösheten i stort. AMS

beräknar mot bakgrund härav de arbetsmarknadsrelaterade

utgifterna för den föreslagna höjningen av pensionsåldern till

494 miljoner kronor för budgetåret 1993/94 och till 1 263

miljoner kronor för budgetåret 1994/95.

Arbetsmarknadsutskottet uppger i sitt yttrande att enligt de

bedömningar AMS gör i sin vårprognos 1993 kommer arbetslösheten

att fortsätta att öka under år 1993 och första halvåret 1994

trots större insatser än någonsin inom arbetsmarknadspolitiken.

För år 1993 beräknas den genomsnittliga arbetslösheten till 8,4

% mot 5,3 % under år 1992. Arbetslösheten förväntas fortsätta

att öka under första halvåret 1994 till uppemot 11 %. Inräknat

personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan 16,5 % av

arbetskraften då komma att stå utanför den reguljära

arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsutskottet anser att de antaganden

som AMS utgår från i sin beräkning av kostnadsökningen för

arbetsmarknadsinsatser de närmaste åren till följd av det

föreliggande förslaget om höjd pensionsålder framstår som

rimliga. Arbetsmarknadsutskottet framhåller vidare att enligt

utskottets mening måste ansträngningarna främst vara inriktade

på att motverka utvecklingen mot de synnerligen höga

arbetslöshetstal som kan förutses under nästa budgetår, och att

för detta talar både samhällsekonomiska och sociala skäl.

Pensionsarbetsgruppen har i en promemoria (Ds 1992:89)

redovisat vissa preliminära ståndpunkter för sitt arbete. Enligt

denna skiss är det väsentligt att pensionssystemet behåller sin

väsentliga funktion att tillförsäkra en inkomsttrygghet åt hela

befolkningen för ålderdomen. En annan grundläggande fråga är om

den framtida ålderspensioneringen skall vara ett obligatorium

eller om den för framtiden skall utformas med större eller

mindre inslag av frivillighet. Ett nytt system bör enligt

arbetsgruppen vara konstruerat så att det kan bestå under mycket

lång tid. Andra utgångspunkter för gruppens arbete är att

åstadkomma en ökad direkt koppling mellan avgifter och förmåner

och att ett nytt system bör präglas av stor flexibilitet när det

gäller övergången från förvärvsarbete till ålderspension samt

att stor valfrihet bör medges de försäkrade i detta hänseende.

Avsikten är att pensionsarbetsgruppen skall lämna sitt förslag

om det framtida penionssystemet under hösten 1993.

Utskottet anser att vad som numera framkommit genom

arbetsmarknadsutskottets yttrande talar för att några

besparingar i en storleksordning som gör det motiverat att redan

den 1 oktober i år påbörja en ändring av pensioneringstidpunkten

inte finns. Tvärtom finns en risk att de besparingar som har

beräknats uppkomma inom pensionssystemet helt uteblir till följd

av ökade kostnader för arbetslöshetsförsäkringarna. Även

merparten av övriga förväntade statsfinansiella effekter i form

av ökade socialavgifter och höjda skatteintäkter skulle utebli,

om 65-åringar som blir kvar i förvärvslivet hindrar arbetslösa

att få arbete i den omfattning som AMS förutsatt. Några

socialavgifter betalas inte för ersättningar från det statliga

trygghetssystemet och skatteintäkterna ökar även från varje

arbetslös person som bereds plats på arbetsmarknaden.

Det anförda innebär att utskottet inte av besparingsskäl kan

förorda att pensioneringstidpunkten ändras redan fr.o.m. den 1

oktober eller ens från den 1 januari 1994.

Enligt utskottets mening talar mycket för att

pensionsarbetsgruppen bör få i uppdrag att ytterligare bereda

frågan om en höjd pensionsålder för att frågan skall få en

samlad bedömning i anslutning till arbetsgruppens överväganden

om ett utvecklat system för en flexibel pensionsålder. Det får

ankomma på regeringen att göra den slutliga bedömningen av när

en höjning av pensionsåldern lämpligen bör ske. Riktpunkten har

varit att den successiva höjningen skall vara fullt genomförd

den 1 januari 1997. Huruvida denna riktpunkt fortfarande kan äga

giltighet beror till stor del på arbetsmarknadsläget under de

kommande åren. Utskottet kan för sin del tänka sig att höjningen

av pensionsåldern sker i snabbare takt än över en fyraårsperiod,

antingen genom att höjningen sker med fyra månader i taget eller

sex månader i taget, om arbetsmarknadsläget förbättras i sådan

grad att de åsyftade besparingarna kan uppnås vid den nämnda

tidpunkten.

Det anförda innebär att den föreliggande propositionen bör

avslås av riksdagen. Härigenom tillgodoses motionsyrkandena.

Utskottet vill i övrigt ge några synpunkter på det

föreliggande förslaget som kan tjäna som ledning för ett

kommande förslag. Arbetsmarknadens parter har genom detta

förslag fått en mycket kort tid på sig att omförhandla gällande

pensionsavtal. Utskottet anser det rimligt att ett kommande

förslag ger parterna bättre rådrum för att överväga nödvändiga

ändringar i avtalen. Utskottet anser också att den konstruktion

som den senarelagda utbetalningstidpunkten för pensionerna fått,

och som innebär att pensionen skulle börja utbetalas kvartalet

efter det att den försäkrade fyllt 66 år, är mindre

tillfredsställande. Utskottet förutsätter att man försöker finna

en konstruktion som är mer rättvis mellan olika försäkrade,

t.ex. att pensionsutbetalningarna påbörjas månaden efter den då

den försäkrade fyller 66 år.

Den faktiska pensionsåldern till följd av samtliga allmänna

förtidspensioner, sjukbidrag, långa sjukfall, förtidspension på

grund av avtal m.m. är för närvarande 59--60 år. Alla faktorer

som bidragit till detta bör prövas förutsättningslöst. Utskottet

är övertygat om att en höjning av den faktiska pensionsåldern

med ett eller fler år genom att framför allt

förtidspensioneringar för yngre och medelålders personer undviks

i möjligaste mån är den bästa åtgärden för att långsiktigt

minska kostnaderna för pensionssystemet. Fr.o.m. den 1 januari

1992 infördes i AFL regler om rehabiliteringspenning och

rehabiliteringsersättning. Avsikten med dessa regler var bl.a.

att minska antalet förtidspensioner. Enligt utskottets

uppfattning har arbetet i dessa avseenden ännu inte lyckats så

som var förutsatt. Detta kan till stor del bero på att

arbetsgivarna har det omedelbara ansvaret för rehabiliteringen,

och att det rådande arbetsmarknadsläget försvårar för dem att

leva upp till detta ansvar. För att ett rehabiliteringsarbete

skall ha framgång krävs också betydande resurser hos

försäkringskassorna i form av såväl kompetent personal som

ekonomiska tillgångar. Utskottet anser det vara av största vikt

att dessa synpunkter beaktas vid utvecklingen av det fortsatta

arbetet med rehabilitering.

Utskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört om åtgärder för att höja den

faktiska pensionsåldern.

Proposition 1992/93:178

Sjukersättning vid långvarig sjukskrivning

Riksdagen beslöt i december 1992 (prop. 1992/93:31, bet. SfU9,

rskr. 157) att införa en karensdag och ändrade

kompensationsnivåer för ersättning vid sjukdom. Enligt beslutet,

som i denna del kommer att tillämpas först fr.o.m. den 1 juli

1993, skall sjukpenning fr.o.m. den 366:e dagen i en sjukperiod

utges med 70 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.

I proposition 1992/93:31 förutskickade föredragande

statsrådet, i anslutning till förslaget om en sänkning av

kompensationsnivån efter den 365:e dagen i ett sjukdomsfall, att

han avsåg att, innan den nya kompensationsnivån började

tillämpas, återkomma till riksdagen med förslag om särskilda

regler för dels personer som varit sjukskrivna mer än ett år men

som efter en begränsad tids medicinsk behandling kom att återgå

till arbete, dels personer som hade livshotande sjukdomar.

Vidare anförde han att det kunde finnas ett behov av en spärr

genom sammanläggning av sjukperioder så att den åsyftade

effekten av nivåsänkningen uppnåddes.

I proposition 1992/93:178 föreslås att för tid under vilken en

försäkrad på grund av sjukdom genomgår medicinsk behandling

eller medicinsk rehabilitering skall sjukpenning med 80 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten kunna utges även efter den 365:e

dagen i sjukperioden. I propositionen framhålls att någon

ändring av möjligheterna att erhålla sjukbidrag eller

förtidspension inte är avsedd. Motivet till införandet av sänkta

ersättningsnivåer i sjukförsäkringen är regeringens strävan att

minska omfattningen av de mycket långa sjukfallen. Bland de

försäkrade som varit sjukskrivna mer än ett år finns de som

antingen kommer att återgå i arbete eller vara föremål för

arbetslivsinriktad rehabilitering eller prövas för sjukbidrag

eller förtidspension. För den övriga gruppen som varit

sjukskriven mer än ett år finns, enligt propositionen, de som

ännu inte är medicinskt färdigbehandlade eller vars

arbetsförmåga inte beräknas vara nedsatt ytterligare minst ett

år. Enligt statsrådets uppfattning bör bestämmelsen om sänkt

ersättningsnivå till 70 % inte tillämpas för vissa av dessa

personer och en undantagsregel införas så att sjukpenning i

vissa särskilda fall kan utges med 80 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten även efter den 365:e dagen i

sjukperioden. En sådan undantagsregel kan, anför han, ge upphov

till svåra avgränsningsproblem. För att inte sjukdomens art

skall avgöra ersättningsnivån har han valt att knyta nivån till

tid då den försäkrade genomgår medicinsk behandling eller

medicinsk rehabilitering. Som villkor för att få ersättning

enligt den högre nivån föreslås gälla att behandlingen

ordinerats av läkare och ingår i en behandlingsplan som har

godkänts av försäkringskassan. Avsikten är dock inte att

försäkringskassan skall godkänna behandlingen som sådan. I en

behandlingsplan bör enligt statsrådet ställas krav på att den

försäkrade har regelbunden kontakt med den behandlande läkaren,

varvid det är lämpligt att föreskriva att läkarbesök skall

företas i vart fall en gång per månad. Sjukpenning med 80 % av

den sjukpenninggrundande inkomsten bör enligt propositionen

kunna utges så länge behandlingen pågår.

I propositionen föreslås också regeländringar som skall

förhindra att en försäkrad på ett alltför enkelt sätt undgår en

sänkning av ersättningsnivån till 70 %. Förslaget i denna del

innebär att sjukpenning på denna nivå skall utges om den

försäkrade under de senaste 450 dagarna haft sjukperioder som

sammanlagt omfattar minst 365 dagar. Tid före ett

30-dagarsuppehåll räknas inte. Sjukpenning på nivån 70 % skall

utges till dess att friskanmälan följs av en period som

överstiger 30 dagar i följd. Spärregeln har enligt propositionen

utformats så att den inte motverkar rehabilitering och skall

vara lätt att administrera för försäkringskassorna samt lätt att

förstå för den försäkrade.

I motion Sf25 av Berith Eriksson m.fl. (v) yrkande 5 begär

motionärerna avslag på propositionens förslag till ändringar i

bestämmelserna avseende kompensationsnivån 70 % med hänvisning

till att de anser att kompensationsnivån under hela sjukperioden

skall vara 80 %. I yrkande 6 begär de förslag från regeringen

härom. Motionärerna anför att den nyligen sänkta

ersättningsnivån kommer att öka förtidspensioneringarna. De

menar även att det regelsystem som nu tillskapats genom de olika

åtgärder och förslag som den sittande regeringen åstadkommit gör

socialförsäkringssystemet än mer snårigt.

Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sitt nyligen

fattade beslut om sänkta kompensationsnivåer inom

sjukförsäkringen och avstyrker bifall till motion Sf25 yrkandena

5 och 6.

Vad avser propositionens förslag om att sjukpenning skall

utges med 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten även efter

den 365:e dagen i sjukpenningperioden till en försäkrad som

genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering har

utskottet ingen annan erinran än att utskottet anser att

begreppen medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering bör

preciseras närmare för att undvika tolkningsproblem. Med

medicinsk behandling skall avses aktiva insatser som syftar till

att bota eller förbättra sjukdomstillståndet och återställa

arbetsförmågan. Den som med hjälp av sjukvårdspersonal

regelbundet får behandling i form av t.ex. injektioner,

omläggning antingen i hemmet eller på sjukvårdsinrättning skall

anses genomgå medicinsk behandling. Behandling i form av

samtalsterapi kan ingå i planen i de fall terapin ges av

psykiater, leg. psykolog eller leg. psykoterapeut. Däremot anser

utskottet att behandling i form av kostregim under viss tid i

bantningssyfte eller liknande inte skall godkännas i planen.

Inte heller bör enstaka besök för åtgärder hos sjukvårdspersonal

godkännas i planen. I propositionen uttalas i detta hänseende

att i planen bör ställas krav på regelbunden kontakt med den

behandlande läkaren, varvid det är lämpligt att föreskriva att

läkarbesök skall företas i vart fall en gång per månad.

Utskottet kan acceptera att så lång tid som en månad kan

förflyta mellan läkarbesöken under förutsättning att det mellan

dessa besök också sker annan medicinsk behandling. Med medicinsk

behandling skall vidare avses behandling av sådana sjukdomar som

fortlöpande försämrar patientens hälsotillstånd och som kan

bedömas som livshotande. Behandlingen kan i de senare fallen

även bestå av enbart smärtlindring.

Med medicinsk rehabilitering skall enligt utskottets

uppfattning avses aktiva åtgärder som syftar till att förkorta

sjukdomstiden och att helt eller delvis häva nedsättningen av

arbetsförmågan. De aktiviteter som skall kunna godkännas av

försäkringskassan i en plan skall vara sådana som kräver insats

av sjukvårdspersonal och den försäkrade tillsammans. Egen

träning på gymnastikinstitut eller liknande bör sålunda inte

godkännas. Enstaka besök för åtgärder hos sjukvårdspersonal bör

heller inte kunna godkännas i planen. Inte heller bör alltför

oregelbundna aktiviteter kunna godkännas.

Utskottet vill i sammanhanget understryka att det för den

enskilde är av största vikt att möjlighet till såväl medicinsk

som arbetslivsinriktad rehabilitering erbjuds den som önskar få

rehabilitering och för vilken rehabilitering är meningsfull,

eftersom det inte är acceptabelt att den försäkrade skall få

ersättning enligt en lägre sjukpenningnivå på grund av att

samhällets rehabiliteringsresurser är otillräckliga. Utskottet

förutsätter att Riksförsäkringsverket fortlöpande följer upp

utvecklingen i detta avseende och, om det skulle visa sig att

tillräckliga resurser saknas för rehabilitering av vissa grupper

försäkrade, uppmärksammar regeringen på detta.

Utskottet har i sitt yttrande SfU4y till finansutskottet över

kompletteringspropositionen tagit upp frågan om vilka ekonomiska

effekter som kan följa av kompensationsnivån på 70% efter den

365:e dagen i ett sjukfall, och utskottet vill även i detta

sammanhang beröra denna fråga.

I proposition 1992/93:31 beräknades de årliga besparingarna

inom sjukpenningförsäkringen med anledning av denna lägre nivå

till 1200 miljoner kronor. I samband med beslutet om en

kompensationsnivå på 70% för längre sjukfall uttalades såväl i

propositionen som av riksdagen att målet borde vara att ingen

långtidssjukskriven som passerar ettårsgränsen får sin

sjukpenning sänkt utan att andra alternativ än fortsatt

sjukpenning prövats.

De alternativ som kommer att finnas med de förslag som nu

lagts fram i proposition 178 är medicinsk rehabilitering och

behandling på en kompensationsnivå av 80%, arbetslivsinriktad

rehabilitering på en kompensationsnivå av 95% och -- om

arbetsskadelivränta beviljas för den tid rehabilitering sker --

100%, eller förtidspension/sjukbidrag när rehabilitering inte

är meningsfull och nedsättningen av arbetsförmågan kan väntas

bli varaktig eller bestående under avsevärd tid. Dessutom kan

den som vägrar att underkasta sig rehabilitering utan giltig

anledning få sin sjukpenning helt indragen. Med dessa alternativ

förutser utskottet att relativt få personer vid en avsedd och

riktig tillämpning av reglerna kommer att få sjukpenning på

kompensationsnivån 70%. Besparingarna torde därmed bli

blygsamma i förhållande till vad som tidigare beräknats. Däremot

kan förekomsten av den lägre nivån som sådan påskynda en

rehabilitering, vilket har ett värde i sig. Den kan å andra

sidan också påskynda en förtidspensionering. Mot denna bakgrund

anser utskottet att det är angeläget att effekterna av

nivåsänkningen till 70% noga följs upp och snarast möjligt

utvärderas. Utskottet anser att riksdagen som sin mening bör ge

regeringen detta till känna.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag i

nu berörd del. Utskottet tillstyrker också förslaget om en

sammanläggningsregel.

Övriga frågor

Riksdagen har den 6 maj (rskr. 321) på förslag av

socialutskottet i betänkande 1992/93:SoU19 beslutat om ändringar

i 2 kap. 6 § och 4 kap. 10 § lagen (1982:381) om allmän

försäkring vilka skall träda i kraft den 1 januari 1994.

Riksdagen har därefter den 12 maj (rskr. 335) på förslag av

socialförsäkringsutskottet i betänkande 1992/93:SfU17 beslutat

om andra ändringar i samma lagrum redan fr.o.m. den 1 juli 1993.

Socialförsäkringsutskottet föreslår att riksdagens förenämnda

beslut den 6 maj vad avser de nämnda lagrummen anpassas till

beslutet den 12 maj i enlighet med vad som framgår av bilaga 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande höjd pensionsålder

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Sf23,

1992/93:Sf24, 1992/93:Sf261 yrkande 4 och 1992/93:Sf286

dels avslår proposition 1992/93:155,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om höjd pensionsålder och om åtgärder för att

höja den faktiska pensionsåldern,

2. beträffande kompensationsnivån inom sjukförsäkringen

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf25 yrkandena 5 och 6,

men. (v) - delvis

3. beträffande medicinsk behandling m.m.

att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:178 i denna

del

dels antar det av utskottet i bilaga 1 framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om uppföljning och utvärdering av

kompensationsnivån 70 %,

men. (v) - delvis

4. beträffande övriga frågor

att riksdagen med ändring av sitt beslut den 6 maj 1993 (rskr.

321) såvitt gäller lagen om ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring beslutar att 2 kap. 6 § och 4 kap. 10 § sistnämnda

lag skall ha de som utskottets förslag betecknade lydelserna som

framgår av bilaga 2.

Stockholm den 19 maj 1993

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Doris Håvik

(s), Margit Gennser (m), Birgitta Dahl (s), Sigge Godin (fp),

Börje Nilsson (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Hans

Dau (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Pontus Wiklund (kds), Arne

Jansson (nyd), Margareta Israelsson (s), Maud Björnemalm (s) och

Liselotte Wågö (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Särskilt yttrande

Arne Jansson (nyd) anför:

Såsom framgår av utskottets betänkande skulle betydligt större

besparingar inom pensionssystemet kunna uppkomma genom en

höjning av den faktiska pensionsåldern än genom en enbart

formell höjning av den allmänna pensionsåldern med ett år.

Möjligheterna att höja den faktiska pensionsåldern är i hög

grad beroende av om arbetslösheten kan minskas. Jag anser därför

att det är av vital betydelse att villkoren för företagen --

speciellt de små och medelstora företagen -- förbättras och att

arbetsmarknadslagstiftningen reformeras för att man skall kunna

få en positiv utveckling på arbetsmarknaden, och Ny demokrati

kommer att i annat sammanhang verka för detta.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Berith Eriksson (v) anför:

I betänkandet anges att det får ankomma på regeringen att göra

den slutliga bedömningen av när en höjning av pensionsåldern

lämpligen kan ske samt att utskottet kan tänka sig att höjningen

av pensionsåldern sker i snabbare takt än över en fyraårsperiod.

Jag anser att utskottet borde ha föreslagit riksdagen att

avslå regeringens förslag om höjd pensionsålder utan angivande

av nämnda åsikter. Enligt min mening kan åsikterna verka

hämmande för pensionsarbetsgruppen i det fortsatta arbetet med

en reformering av pensionssystemet. I betänkandet borde därför

det stycke på s. 2 som börjar med "Vidare anser" och slutar med

"nämnda tidpunkten" samt det stycke på s. 12 som börjar med "Det

får" och slutar med "nämnda tidpunkten" utgå.

Vad gäller kompensationsnivån inom sjukförsäkringen och

medicinsk behandling m.m. (mom. 2 och 3) befarar jag att den

redan genomförda sänkningen av ersättningsnivåerna till 70 och

80 % kommer att leda till ökad förtidspensionering och till ett

ännu mer snårigt system. För att få en bättre

fördelningspolitisk effekt och för att bibehålla sjukförmånerna

för människor med inkomster under 190000 kronor per år, anser

jag att lägsta kompensationsnivå skall vara 90 % och att man i

stället skall sänka ersättningstaket från 7,5 basbelopp till 5,5

basbelopp. Därmed behöver man inte göra särlösningar för

personer som genomgår medicinsk rehabilitering m.m. och något

tillkännagivande om uppföljning och utvärdering av

kompensationsnivån 70% behövs inte heller. Regeringen bör

snarast lägga fram förslag om höjning av kompensationsnivån och

sänkning av ersättningstaket i enlighet med det anförda.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

2 och 3 borde ha hemställt:

2. beträffande kompensationsnivån inom sjukförsäkringen

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf25 yrkandena 5

och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts

i denna del,

3. beträffande medicinsk behandling m.m.

att riksdagen antar det av utskottet i bilaga 1 framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring.

Av utskottet framlagt lagförslag

Bilaga 1

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att i lagen (1962:381) om allmän

försäkring skall införas två nya paragrafer 3 kap. 4 c och 4 d §§

av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

4 c §

Om den försäkrade under

de närmast föregående

450 dagarna haft sjukperioder

som omfattat sammanlagt minst

365 dagar, skall hel

sjukpenning för dag utges

med högst 70 procent av den

försäkrades

sjukpenninggrundande inkomst

delad med 365 eller, vid

sjukpenningberäkning enligt

10 a §, med motsvarande

arbetstidsfaktor. Detta

gäller till dess 30 dagar

förflutit sedan en

sjukperiod avslutats utan att

en ny sjukperiod

påbörjats.

Vid beräkningen av antalet

sjukperioddagar under

450-dagarsperioden beaktas

inte dagar före ett

uppehåll mellan

sjukperioder på mer än

30 dagar.

Högre sjukpenning kan utges

enligt 4 b, 4 d och 7 b

§§.

4 d §

Den allmänna

försäkringskassan kan

efter ansökan av den

försäkrade besluta att

hel sjukpenning för dag som

annars skulle ha utgivits med

70 procent i stället skall

utges med 80 procent av den

försäkrades

sjukpenninggrundande inkomst

delad med 365 eller, vid

sjukpenningberäkning enligt

10 a §, med motsvarande

arbetstidsfaktor. Ett

sådant beslut får

meddelas för en period

när den försäkrade

på grund av sjukdom

genomgår medicinsk

behandling eller medicinsk

rehabilitering. Som villkor

gäller att behandlingen

eller rehabiliteringen har

ordinerats av läkare och

ingår i

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

en av försäkringskassan

godkänd plan.

Beslutet gäller från och

med den dag då ansökan

gjordes hos

försäkringskassan, om

inte annat sägs i beslutet.

Beslutet gäller för tid

som anges i beslutet eller, om

det finns särskilda

skäl, tills vidare.

Beslutet skall upphävas

när villkoren enligt

första stycket inte

längre är uppfyllda.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Vid tillämpning av 3

kap. 4 c § bortses från tid före den 1 juli 1992.

Av utskottet framlagt förslag till ändringar i 2 kap. 6§

och 4 kap. 10 § lagen (1962:381) om allmän försäkring

Bilaga 2

Lydelse enligt riksdagens Utskottets förslag

beslut (rskr. 1992/93:321)

2 kap.

6 §

För resekostnader i samband med läkarvård eller annan

sjukvårdande behandling, som avses i 2 eller 5 §, eller

sjukhusvård enligt 4 §, utges ersättning enligt grunder som

regeringen fastställer. Detsamma gäller resekostnader i samband

med

1. tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappad,

2. tandvård som avses i 3 §,

3. besök med anledning av 3. besök med anledning av

sjukdom hos läkare eller sjukdom hos läkare inom

sjukgymnast inom studerandeorganisationernas

företagshälsovård, hälsovård, för vilken

för vilken bidrag lämnas statsbidrag betalas ut av

efter beslut av högskolestyrelse,

yrkesinspektionen,

4. besök med anledning av

sjukdom hos läkare inom

studerandeorganisationernas

hälsovård, för vilken

statsbidrag utbetalas av

högskolestyrelse,

5. konvalescentvård som 4. konvalescentvård som

lämnas i konvalescenthem lämnas i konvalescenthem

som har tagits upp på som har tagits upp på

förteckning som förteckning som

fastställs av regeringen fastställs av regeringen

eller myndighet som regeringen eller den myndighet som

bestämmer, regeringen bestämmer,

6. besök för 5. besök för

sjukvårdande behandling som sjukvårdande behandling som

ges i omedelbart samband med ges i omedelbart samband med

insats enligt lagen (1993:000) insats enligt lagen (1993:000)

om stöd och service till om stöd och service till

vissa funktionshindrade, vissa funktionshindrade,

7. besök för 6. besök för

sjukvårdande behandling som sjukvårdande behandling som

ges med stöd av ges med stöd av

bestämmelserna om den bestämmelserna om den

kommunala hälso- och kommunala hälso- och

sjukvården i hälso- och sjukvården i hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763), sjukvårdslagen (1982:763),

8. besök för 7. besök för

läkarvård eller annan läkarvård eller annan

sjukvårdande behandling som sjukvårdande behandling som

ges med stöd av lagen ges med stöd av lagen

(1991:1136) om (1991:1136) om

försöksverksamhet med försöksverksamhet med

kommunal primärvård. kommunal primärvård.

Ersättning för sjuktransporter utges enligt grunder som

regeringen fastställer.

Lydelse enligt riksdagens Utskottets förslag

beslut (rskr. 1992/93:321)

4 kap.

10 §

En förälder har rätt till tillfällig föräldrapenning för

vård av ett barn, som inte har fyllt tolv år, om föräldern

behöver avstå från förvärvsarbete i samband med

1. sjukdom eller smitta hos barnet,

2. sjukdom eller smitta hos barnets ordinarie vårdare,

3. besök i samhällets förebyggande barnhälsovård,

4. vårdbehov som uppkommer till följd av att barnets andra

förälder besöker läkare med ett annat barn till någon av

föräldrarna, under förutsättning att sistnämnda barn omfattas av

bestämmelserna om tillfällig föräldrapenning.

För vård av ett barn vars levnadsålder understiger 240 dagar

utges tillfällig föräldrapenning enligt första stycket endast om

tillsynen av barnet är stadigvarande ordnad eller om barnet

vårdas på sjukhus. För vård av ett barn som är äldre än som nyss

sagts utges tillfällig föräldrapenning enligt första stycket

inte för tid under vilken annars föräldrapenning skulle ha

uppburits; undantag gäller dock om barnet vårdas på sjukhus.

En förälder till barn En förälder har rätt

som fyllt fyra år har, till till tillfällig

och med det kalenderår föräldrapenning från

under vilket barnet fyller och med det kalenderår

tolv år, rätt till under vilket barnet fyller

tillfällig fyra år till och med det

föräldrapenning även kalenderår under vilket

när föräldern barnet fyller tolv år

avstår från även när föräldern

förvärvsarbete i samband avstår från

med föräldrautbildning, förvärvsarbete i samband

besök i barnets skola eller med föräldrautbildning,

besök i förskole- eller besök i barnets skola eller

fritidsverksamhet inom besök i förskole- eller

samhällets barnomsorg, i fritidsverksamhet inom

vilken barnet deltar samhällets barnomsorg i

(kontaktdagar). En vilken barnet deltar

förälder till barn som (kontaktdagar). En

omfattas av 1 § lagen förälder till barn som

(1993:000) om stöd och omfattas av 1 § lagen

service till vissa (1993:000) om stöd och

funktionshindrade har dock service till vissa

rätt till kontaktdagar funktionshindrade har dock

från barnets födelse rätt till kontaktdagar

till dess att det fyller från barnets födelse

sexton år. till dess att det fyller

sexton år.

Rätt till tillfällig föräldrapenning tillkommer även en fader

som avstår från förvärvsarbete i samband med barns födelse för

att närvara vid förlossningen, biträda i hemmet eller vårda

barn. Motsvarande gäller i tillämpliga delar för en fader vid

adoption av barn, om barnet inte fyllt tio år. Som adoption

anses även att någon tar emot ett barn i avsikt att adoptera

det.

Arbetsmarknadsutskottets yttrande

Bilaga 3

1992/93:AU7y

Höjd pensionsålder

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet behandlar för närvarande

proposition 1992/93:155 om höjd pensionsålder jämte motioner.

Genom beslut den 2 april 1993 har socialförsäkringsutskottet

berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig i ärendet

i enlighet med vad som anges i en bilagd promemoria.

Av promemorian framgår att socialförsäkringsutskottet önskar

få arbetsmarknadsutskottets synpunkter i första hand på frågan

om effekterna av en ändrad pensioneringstidpunkt på

arbetslöshetstalen främst under nästa budgetår.

Socialförsäkringsutskottet vill också ha synpunkter på vilka

grupper som närmast kan beräknas bli berörda av en ökad

arbetslöshet till följd av den ändrade pensioneringstidpunkten

och vilka merkostnader en sådan arbetslöshet beräknas medföra i

form såväl av direkta utgifter för ersättningar till arbetslösa

som för arbetsmarknadsåtgärder.

Arbetsmarknadsutskottet har inhämtat yttrande från AMS.

Enligt de bedömningar som AMS gör i sin vårprognos 1993 kommer

arbetslösheten att fortsätta öka under 1993 och första halvåret

1994 trots större insatser än någonsin inom

arbetsmarknadspolitiken. För 1993 beräknas den genomsnittliga

arbetslösheten till 8,4 % mot 5,3 % under 1992. Arbetslösheten

väntas fortsätta att öka under första halvåret till uppemot

11 %. Inräknat personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan

16,5 % av arbetskraften då komma att stå utanför den reguljära

arbetsmarknaden.

Enligt utskottets mening måste ansträngningarna främst vara

inriktade på att motverka utvecklingen mot de synnerligen höga

arbetslöshetstal som kan förutses under nästa budgetår. För

detta talar både samhällsekonomiska och sociala skäl.

Att en senarelagd pensioneringstidpunkt i nuvarande

arbetsmarknadsläge medför en ökning av arbetslöshetstalen torde

vara klart, liksom att de ökade kostnader som föranleds av detta

minskar den besparing som skulle åstadkommas genom att pensioner

inte behöver betalas ut.

En mer exakt beräkning av effekterna i dessa hänseenden låter

sig knappast göras. Med överlämnande av AMS yttrande anser

arbetsmarknadsutskottet emellertid -- utan att ta ställning till

förslaget som sådant om en höjning av pensionsåldern -- att de

antaganden som AMS utgår från i sin beräkning av

kostnadsökningen för arbetsmarknadsinsatser de närmaste åren

framstår som rimliga.

Stockholm den 13 maj 1993

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Ingela Thalén

I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson

(fp), Anders G Högmark (m), Georg Andersson (s), Lahja Exner

(s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald

Bergström (kds), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson (fp), Johnny

Ahlqvist (s), Marianne Jönsson (c) och Hans Lindblad (m).

Laila Strid-Jansson (nyd), som har närvarit vid den slutliga

behandlingen av ärendet, har avstått från att delta i beslutet.

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Avvikande mening

Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Monica Öhman och Johnny Ahlqvist (alla s) anser att den del av

yttrandet som börjar med "Enligt de" och slutar med "som

rimliga" bort ha följande lydelse:

I det huvudalternativ i den långsiktiga konsekvenskalkyl för

perioden 1993/94--1997/98, vilken ingår som bilaga till

kompletteringspropositionen, görs bedömningen att man år 1998

kan räkna med ca 11% total arbetslöshet.

Att en senarelagd pensioneringstidpunkt i nuvarande

arbetsmarknadsläge medför en ökning av arbetslöshetstalen torde

vara klart. Kostnaderna för denna ökning av arbetslöshet kommer

att minska den besparing som skulle kunna åstadkommas genom en

fortsatt inbetalning av socialavgifter, ökad skatteförmåga och

att pensioner inte behöver betalas ut. En mer exakt beräkning av

effekterna i dessa hänseenden låter sig knappast göras.

Utskottet anser dock att de antaganden som AMS utgår ifrån i

sitt yttrande framstår som rimliga.

Enligt utskottets mening måste ansträngningarna främst vara

inriktade på att motverka utvecklingen mot de synnerligen höga

arbetslöshetstal som kan förutses under nästa budgetår. För

detta talar både samhällsekonomiska och sociala skäl.

Utan att ta ställning till förslaget som sådant att höja

pensionsåldern får arbetsmarknadsutskottet -- med överlämnande

av AMS yttrande -- som sin mening uttala att det i nuvarande

arbetsmarknadsläge inte är tillrådligt att genomföra den

föreslagna höjningen av pensionsåldern.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Hans Andersson (v) anför:

Jag biträder den av Socialdemokraterna avgivna avvikande

meningen.

Särskilt yttrande

Laila Strid-Jansson (nyd) anför:

Anledningen till att jag inte deltagit i beslutet är att jag

anser att beslutsunderlaget är ofullständigt.

Arbetsmarknadsstyrelsen

Bilaga

Yttrande 1993-04-28

Dnr U 9-18/93

CR 23/93

Riksdagen

Arbetsmarknadsutskottet

100 12 Stockholm

Ank. arbetsmarknadsutskottet

1993-04-29

Dnr 1992/93:137

Yttrande angående senarelagd pensionstidpunkt

Arbetsmarknadsutskottet har hemställt om yttrande från AMS

över frågor som ställs i PM 1993-04-01 från

socialförsäkringsutskottet om hur föreslagen förändring av

pensionstidpunkt påverkar arbetslösheten samt kostnaderna för

arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I

det följande redovisas AMS yttrande med anledning av de i nämnda

promemoria angivna frågorna.

1) Hur påverkas arbetslösheten 1993/94 och 1994/95?

Antalet personer som uppnår 65 år under budgetåret 1993/94

uppgår till omkring 82 000, och ungefär samma antal uppnår 65 år

budgetåret 1994/95.

Sysselsättningsgraden bland 64-åringar har sjunkit successivt

och låg första kvartalet 1993 på 36 procent. Med all sannolikhet

kommer antalet sysselsatta 64-åringar fortsätta att sjunka under

de närmaste två budgetåren. I följande beräkningar har antagits

att sysselsättningsgraden kommer att stanna på 35 procent.

Antalet sysselsatta 64-åringar skulle då uppgå till 30 000. En

del av dessa har säkert redan någon form av pension, och andra,

såsom egna företagare, kommer sannolikt att fortsätta sitt

arbete även efter pensionen. Andra sysselsatta kommer troligen

inte att ersättas med en rekrytering när de går i pension. Som

rimligt räkneexempel antas att två av tre lämnar över ett

sysselsättningstillfälle till någon annan när de går i pension,

och att således motsvarande antal ökar arbetslösheten vid senare

pensionering.

Förslaget att pensionering inträder fr o m ingången av

kvartalet efter att pensionsåldern uppnåtts berör de som uppnår

65 år under fjärde kvartalet 1993 eller senare. För dem som

uppnår 65 år under januari--september 1994 höjs pensionsåldern

med tre månader och för dem som uppnår 65 år under tiden oktober

1994--juni 1995 höjs pensionsåldern med sex månader.

Förslaget innebär för den kohort som med nuvarande

bestämmelser skulle pensionerats under budgetåret 1993/94 att

pensionen kommer att senareläggas med i genomsnitt 2,25 månader.

Då har endast den del av senareläggningen som infaller under

nämnda budgetår räknats med. Den del som infaller under

påföljande budgetår har tagits med i beräkningarna för detta

senare budgetår.

För budgetåret 1994/95 innebär förslagen att pensionen skjuts

upp i genomsnitt 5,75 månader.

Om 20 000 sysselsättningstillfällen berörs av förändringarna

skulle pensionsåldersförändringarna medföra att 4 500

sysselsättningsår tillkommer under budgetåret 1993/94 och 11 500

sysselsättningsår under budgetåret 1994/95. Effekten på den

genomsnittliga arbetslösheten resp budgetår torde vara i samma

storleksordning.

2) Vilka åldersgrupper berörs av ökad arbetslöshet?

Under de närmaste två budgetåren väntas arbetslösheten och de

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kvarstå på en mycket hög

nivå. Konkurrensen om lediga platser kommer därmed att vara

stor. Det är svårt att med säkerhet uttala sig om

åldersfördelningen bland de arbetslösa som skulle erbjudas

arbete om ändringen av pensioneringstidpunkt inte genomfördes

under de aktuella åren. Med hänsyn bl a till konkurrensen om

lediga platser är det dock rimligt att anta att en utebliven

höjning av pensionsåldern i första hand skulle påverka

arbetslösheten bland erfaren arbetskraft, men

sysselsättningstillfällen för ungdomar kan komma att öppnas i

ett andra eller tredje steg, i interna eller externa

anställningskedjor. Den beräkning av kostnaderna som redovisas i

socialförsäkringsutskottets promemoria och som enbart utgår från

att ungdomsarbetslösheten påverkas (KAS) underskattar således,

enligt AMS mening, kostnaderna.

3) Merkostnaden för arbetslöshetsersättning och

arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Kostnaderna för en ökad arbetslöshet genom de föreslagna

förändringarna i pensionsåldern beror på om det framför allt är

erfaren och arbetslöshetsförsäkrad arbetskraft som påverkas

eller ungdomar. Ett rimligt antagande är att de genom förslaget

om höjning av pensionsåldern tillkommande arbetslöshetsmånaderna

fördelar sig på KAS, ersättning från arbetslöshetskassa, och

arbetsmarknadspolitiska åtgärder som arbetslösheten i stort.

Varje personår i arbetslöshet belastar därmed statsfinanserna

med 109 800 kronor (brutto, d v s utan hänsyn tagen till att

omkring 15 procent återgår till statskassan i form av moms). För

budgetåret 1993/94 skulle således de arbetsmarknadsrelaterade

utgifterna för höjningen av pensionsåldern uppgå till 494

miljoner kronor och för budgetåret 1994/95 blir motsvarande

utgifter 1,263 miljarder kronor.

Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad Jangenäs,

planeringsdirektör. Ärendet har föredragits av

avdelningsdirektör Karl Martin Sjöstrand.

00>(Namnteckning) 49>(Namnteckning)

00>Bo Jangenäs 49>Karl Martin Sjöstrand

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionerna 2

Motionerna 3

Utskottet 4

Förslagen i proposition 1992/93:155 4

Gällande bestämmelser om ålderspension 4

Propositionen 5

Höjd pensionsålder 5

Ändrade regler för utbetalning av pension 6

Särskild beräkning av förtida uttag av ålderspension 6

Förtida uttag av ålderspension 7

Tjänstepension 7

Privat pensionsförsäkring 8

Äldre arbetslösa som inte uppbär

arbetslöshetsersättning 8

Motioner 8

Utskottets bedömning 9

Proposition 1992/93:178 14

Sjukersättning vid långvarig sjukskrivning 14

Hemställan 17

Särskilt yttrande 18

Meningsyttring (v) 18

Bilaga 1 av utskottet framlagt lagförslag 20

Bilaga 2 av utskottet framlagt förslag till ändringar i AFL

22

Bilaga 3 Arbetsmarknadsutskottets yttrande 1992/93:AU7y 24