Bet. 1992/93:SfU17

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1992/93:SFU17

Socialförsäkringsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1992/93

SfU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlas dels motioner om utformningen av

socialförsäkringssystemet m.m., dels delar av proposition

1992/93:178 om vissa socialförsäkringsfrågor.

Motionerna om utformningen av socialförsäkringssystemet

avstyrks av utskottet med hänvisning till den beredning som

nyligen beslutats med uppdrag att lämna förslag till en ny

ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen.

I propositionen föreslås en lag om avgiftsfria

sjukvårdsförmåner m.m. för vissa hivsmittade. Förslaget innebär

att personer som genom smitta vid användning av blodprodukter

inom den svenska hälso- och sjukvården fått infektion av hiv ges

rätt till avgiftsfria sjukvårdsförmåner i fråga om sjukhusvård,

tandvård och läkemedel. Vidare föreslås en utvidgning av lagen

(1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård

innebärande att närståendepenning skall kunna utges för högst

240 dagar vid vård av sådan hivsmittad person. I ett förslag

till ändring av semesterlagen (1977:480) föreslås att 45 av

dagarna för ledighet med närståendepenning för vård av sådan

hivsmittad person skall vara semesterlönegrundande. Utskottet

behandlar här även två motioner. Utskottet tillstyrker

regeringens förslag och avstyrker bifall till motionerna.

I propositionen föreslås även konsekvensändringar med

anledning av att det generella statsbidraget till

företagshälsovården avskaffats. Utskottet tillstyrker de

ändringar som föreslås i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1981:49) om

begränsning av läkemedelskostnader m.m. och avstyrker bifall

till en motion i frågan.

Vidare behandlas förslag i propositionen om

sjukpenninggrundande inkomst och föräldrapenning till vissa

biståndsarbetare som återvänder till Sverige efter en

utlandstjänstgöring under längst tre år. Utskottet som

tillstyrker förslagen behandlar här även en motion från den

allmänna motionstiden som i och med förslagen blivit

tillgodosedd.

I propositionen föreslås också en smärre ändring i rätten till

kontaktdagar inom föräldraförsäkringen som tillstyrks av

utskottet.

På arbetsskadeförsäkringens område behandlas regeringens

förslag till slopande av arbetsskadesjukpenning samt ett

klarläggande avseende arbetsskadelivräntor. Vidare behandlas två

motioner som väckts med anledning av förslaget samt två motioner

från den allmänna motionstiden som har anknytning till

arbetsskadeförsäkringen.

Förslaget innebär att rätten till arbetsskadesjukpenning

upphör fr.o.m. den 1 juli 1993. Vid arbetsskada föreslås att

ersättning för inkomstbortfall till den som är

sjukpenningförsäkrad fortsättningsvis skall utges i form av

sjukpenning eller rehabiliteringspenning enligt reglerna i lagen

om allmän försäkring. För den som inte är försäkrad för

sjukvårdsförmåner och sjukpenning föreslås ett fortsatt skydd

från arbetsskadeförsäkringen motsvarande vad som utges enligt

lagen om allmän försäkring.

Utskottet tillstyrker förslaget i denna del.

Fr.o.m. den 1 januari 1993 infördes inom

arbetsskadeförsäkringen nya regler för bl.a. beräkning av

livräntor. Utskottet har uppmärksammat att tillämpningen av de

nya reglerna inneburit betydande problem innebärande att de

försäkrade blivit såväl över- som underkompenserade. Regeringens

förslag till ett klarläggande i detta avseende löser enligt

utskottets mening inte dessa olägenheter. Utskottet föreslår

därför en tillbakagång till de regler som gällde före den 1

januari 1993 samt övergångsregler som innebär att de som

missgynnats av de nya reglerna får möjlighet att ansöka om att

få sin livränta omprövad enligt de föreslagna reglerna.

Utskottet föreslår också ett tillkännagivande till regeringen om

ett nytt förslag för beräkning av livräntor.

Utskottet avstyrker bifall till tre av motionerna samt

tillstyrker bifall till en motion.

Till betänkandet har fogats två reservationer, tre särskilda

yttranden och en meningsyttring.

Propositionen

Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1992/93:178

om vissa socialförsäkringsfrågor föreslagit riksdagen att

dels anta de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa

hivsmittade,

3. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och

ledighet för närståendevård,

4. lag om ändring i semesterlagen (1977:480),

5. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m.,

6. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

7. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd,

8. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

9. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

dels under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till

sjukförsäkringen anvisa ett belopp som är 750000000 kr högre

än vad som föreslagits i proposition 1992/93:100 bilaga6.

Utskottet kommer i ett senare betänkande att behandla

förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring i vad detta avser införanden av två nya paragrafer, 3

kap. 4c och 4d§§.

Utskottet kommer att med eget yttrande överlämna regeringens

hemställan om ytterligare medel till Bidrag till

sjukförsäkringen till finansutskottet för behandling i samband

med proposition 1992/93:150.

Lagförslagen återfinns som bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1992/93:Sf25 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en klar skrivning så att personkretsen vid

sjukförmåner för hivsmittade skall gälla även homosexuella par

som sammanbor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att semesterlönegrundande inkomst vid

närståendevård av hivsmittade skall vara densamma som vid

sjukdom, dvs. 180 dagar,

3. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om ändring

av ersättningsnivåer för dem som hivsmittats inom sjukvården så

att de får en rimlig ersättning,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i lag

om ändring i lagen om allmän försäkring, 2 kap. 6 §, enligt vad

i motionen anförts om att bidrag skall lämnas för besök med

anledning av sjukdom hos läkare eller sjukgymnast inom

företagshälsovården för vilket bidrag utgår efter beslut av

yrkesinspektionen,

7. att riksdagen hos regeringen tillsätter en utredning med

uppgift att göra en översyn av sjuk- och

arbetsskadeförsäkringen.

1992/93:Sf26 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:178 vad avser

slopande av arbetsskadesjukpenningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ett klarläggande angående

värdesäkringen av livräntor.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:Sf245 av Göran Magnusson och Berit Oscarsson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de ideella folkrörelserna och

socialavgifterna.

1991/92:Sf278 av Sten Svensson m.fl. (m, fp, c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ett nytt socialavgiftssystem

för företagare som ger bättre överensstämmelse mellan avgifter

och förmåner,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om differentierade arbetsgivaravgifter.

1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av systemet med socialavgifter.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93

1992/93:Sf203 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

särbehandling av tandsköterskor vid sjukdomsfall samt åtgärder

för att hindra särbehandling av denna yrkesgrupp.

1992/93:Sf244 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införandet av en ny enhetlig nivå i de

allmänna försäkringarna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att nivån för ersättning från de allmänna

försäkringarna bör vara 70 % oavsett orsaken till frånvaron,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det bör finnas ett stimulansbidrag på

10 %.

1992/93:Sf245 av Karin Israelsson och Rosa Östh (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om införande av ett grundtrygghetssystem.

1992/93:Sf248 av Erling Bager och Bengt Rosén (fp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för att ge hemvändande missionärer

rätt att få tillhöra det svenska trygghetssystemet på nytt.

1992/93:Sf250 av Ivar Virgin (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

en utredning för att åstadkomma en differentiering av

sjukförsäkringsavgifterna.

1992/93:Sf264 av Kenneth Lantz m.fl. (kds, m, c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en översyn av

socialförsäkringssystemet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

vid översyn av socialförsäkringssystemet beaktas vad som i

motionen anförts om differentierade sociala avgifter.

1992/93:Sf269 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen avslår propositionen i vad avser försämringar

i arbetsskadeförsäkringen.

1992/93:Sf273 av Ingrid Hemmingsson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en allsidig utredning om de sociala

transfereringssystemen.

1992/93:Sf283 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, kds) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om grunderna för ett nytt

socialförsäkringssystem.

1992/93:So449 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om riktlinjerna för den kommande översynen av

framtidens socialförsäkringar.

1992/93:Fi211 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att införa enhetliga nivåer i

socialförsäkringssystemet.

1992/93:L608 av Marianne Jönsson och Birgit Henriksson (c, m)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett efterlevandeskydd och frikort till

sjukvården till de drabbade.

Utskottet

Utformningen av socialförsäkringssystemet

Under den allmänna motionstiden har väckts ett antal motioner

som tar upp mer övergripande frågor om försäkringssystemets

framtida utformning. Utskottets avsikt har varit att behandla

sådana motioner i samband med regeringens aviserade skrivelse om

ny ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Någon sådan

skrivelse kommer emellertid inte att avlämnas till riksdagen.

Utskottet behandlar därför motionerna i fråga i detta

betänkande.

Direktiv till beredningen med uppdrag att lämna förslag till

en ny ordning för lagfästa försäkringsersättningar vid sjukdom

och arbetsskada

Som ett led i uppgörelsen mellan regeringen och

Socialdemokraterna den 20 september 1992 ingick att sjuk- och

arbetsskadeförsäkringarna skall lyftas ur statsbudgeten.

Regeringen har den 15 april 1993 beslutat om direktiv till en

beredning med uppdrag att lämna förslag till en ny ordning för

lagfästa försäkringsersättningar vid sjukdom och arbetsskada.

Beredningens arbete bör enligt direktiven inledas med en bred

genomlysning av hittillsvarande sjuk- och

arbetsskadeförsäkringar som innefattar en analys av hur det

nuvarande systemet fungerar och vilka problem som skulle kunna

avhjälpas genom en ny ordning.

Utgångspunkten för beredningens förslag skall vara att

finansieringen skall ske med enhetliga avgifter. Beredningen bör

dock överväga om och i vilken utsträckning arbetsgivaravgifterna

bör differentieras utifrån företagens kostnader för arbetsskador

och sjukfrånvaro, bl.a. för att stimulera till

arbetsmiljöförbättringar. Egenföretagare, uppdragstagare,

oorganiserade arbetsgivare och övriga icke anställda som

omfattas av försäkringen skall åläggas att betala premier

motsvarande vad som skall gälla för anställda.

Beredningen skall arbeta med tre alternativa förslag till

lösningar.

Huvudalternativet för beredningen skall vara att föra över

försäkringarna till arbetsmarknadens parter och därmed skapa

förutsättningar för att kostnaderna för sjuk- och

arbetsskadeförsäkringarna beaktas inom ramen för lönebildningen.

Beredningen skall därvid överväga till vilken del generella

principer skall regleras i lag resp. vad som bör stå parterna

fritt att bestämma i avtal. Utgångspunkten skall vara att

arbetsgivare i lag åläggs skyldighet att teckna försäkring till

förmån för sina anställda och att de anställda skall bära en del

av försäkringskostnaderna genom en egenavgift. Vidare bör

beredningen överväga om ansvaret för förtidspensioneringen skall

läggas över på arbetsmarknadens parter, antingen inom ramen för

en ny ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen eller på

annat sätt, eller om den skall behållas inom den allmänna

försäkringen. I beredningens uppgift skall också ingå att

precisera vad som menas med arbetsmarknadens parter. Dessutom

bör prövas i vad mån och på vilket sätt resultaten av träffade

avtal såsom förändrade avgifter kan behöva bekräftas genom

statsmaktsbeslut och i vilken mån staten skall stå som yttersta

garant för försäkringsåtagandena.

Ett alternativt förslag till lösning bör enligt direktiven

vara en utveckling av den nuvarande allmänna försäkringen, så

att försäkringarna vad gäller finansieringen ges en helt

fristående ställning i förhållande till statsbudgeten och med

inriktning på att förstärka försäkringsmässigheten i

systemet. Beredningen bör överväga olika alternativ för att

tydliggöra avgifternas karaktär av försäkringspremier, såsom att

öka den andel som egenavgifterna utgör och att

arbetsgivaravgifterna inte skall tas ut för lönedelar ovanför

det tak som gäller för utgivna sjukersättningar.

I ett tredje alternativ bör utgångspunkten vara en

obligatorisk försäkring som kan tecknas av den enskilde eller

dennes arbetsgivare under konkurrens mellan olika -- offentliga

och privata -- försäkringsgivare. Alla skall vara garanterade en

försäkringsanslutning och finansieringen skall ske med enhetliga

premier. Möjlighet skall finnas för den enskilde att teckna

tilläggsförsäkringar.

I samtliga tre alternativ skall arbetsgivaren bekosta

arbetsskadeförsäkringen, eftersom denne har ansvaret i fråga om

ersättning för arbetsskada.

Direktiven berör också administration m.m. och hur övergången

till den nya ordningen skall ske. I det senare hänseendet anförs

att försäkringsfall som uppstått före övergången till en ny

försäkringsordning skall handläggas enligt de försäkringsregler

som gällde då fallen inträffade.

Beredningen skall bestå av tio ledamöter som representerar de

politiska partierna i riksdagen och sex ledamöter som

representerar arbetsmarknaden. En särskild expertgrupp bör

knytas till beredningen med uppgift att som utgångspunkt för

beredningens arbete analysera såväl det nuvarande svenska

systemet som erfarenheter från motsvarande system i andra

länder. Expertgruppens rapport bör presenteras för beredningen

senast den 1 november 1993. Beredningens arbete bör ha avslutats

senast den 31 december 1994.

Motioner

Motion So449 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) behandlar strategin

för välfärden. I yrkande 6 begär motionärerna ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om riktlinjerna

för den kommande översynen av framtidens socialförsäkringar. I

motionen skisseras grunderna för en ny sjuk- och

arbetsskadeförsäkring enligt följande. Den lagstadgade

ersättningsnivån bör vara hög, men utformas så att den enskilde

inte stängs in i en sjukroll, utan stimuleras att delta i

åtgärder som leder till tillfrisknande och återgång till arbete.

Nivån bör också vara tillräckligt hög för att minimera behovet

av särlösningar för olika grupper. Arbetsmarknadens parter skall

kunna träffa kollektivavtal om tillägg till grundvillkoren.

Försäkringen skall omfatta alla mellan 16 och 66 år och

finansieras kollektivt och solidariskt. Det skall finnas ett

tydligt fördelningspolitiskt inslag i försäkringen, så att

högavlönade och friska bidrar till kostnaderna för lågavlönade

och sjuka. Systemet skall organisatoriskt och finansiellt hållas

samman, så att inte några grupper kan tjäna på att stänga ute

andra. För att minimera risken för utslagning från ett system

till ett annat bör även förtidspensioneringen ingå i det nya

systemet. Samordning bör ske med arbetslöshetsförsäkringen. De

nuvarande sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna bör lyftas ut ur

statsbudgeten så snart detta kan ske. Underskott från den

nuvarande försäkringen får ej föras in i den nya försäkringen

och frågan om finansieringen av dessa underskott skall bli

föremål för separat förhandling mellan staten och

arbetsmarknadens parter och lösas med hänsyn till

samhällsekonomins förutsättningar. Underskotten skall dock

betalas av den nuvarande generationen och inte av kommande

generationer. I motionen framhålls vidare vikten av att

försäkringskassorna förfogar över resurser för förebyggande och

rehabiliterande arbete och behovet av en förstärkning av de

krafter på arbetsplatsen som verkar mot ohälsa och för arbete

och delaktighet. Motionärerna vill i detta syfte utveckla en

partssammansatt rehabiliteringskommitté på varje arbetsplats,

bidrag till arbetsmiljöförbättringar och differentierade

avgifter.

Karin Israelsson och Rosa Östh (c) framhåller i motion Sf245

att inför 2000-talet bör ett nytt trygghetssystem utvecklas som

bygger på grundtrygghet. Systemet bör vara lika för alla och

oberoende av inkomst. I systemet bör samhället i första hand

garantera tryggheten för de svagaste grupperna. Basnivån måste

vara ett stöd som bl.a. handikappade, gamla och sjuka behöver

för att klara ett självständigt och så normalt liv som möjligt.

En samordning av ersättningsnivåerna i sjukförsäkrings-,

arbetslöshets- och arbetsskadeförsäkringarna är enligt

motionärerna ett första steg mot ett enklare och mer accepterat

system. Framgent skall detta också leda till att grundnivåerna i

systemen höjs samtidigt som de högsta inkomstrelaterade

ersättningsnivåerna sänks. Alla medborgare skall kunna räkna med

en miniminivå för ersättning vid sjukdom m.m., och utöver denna

miniminivå är det upp till var och en att själv försäkra sig för

en högre nivå. Motionärerna anser det angeläget att regeringen

utreder förutsättningarna för införandet av ett

grundtrygghetssystem. I motionen begärs ett tillkännagivande om

vad som anförts om införandet av ett grundtrygghetssystem.

I motion Sf283 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, kds)

framhålls att det är positivt att nya försäkringsmodeller

övervägs. Det är dock angeläget att även andra former för en

reformerad försäkring prövas än en som innebär att försäkringen

lyfts ut ur budgeten och blir en fråga för arbetsmarknadens

parter. Motionärerna förespråkar en modell som skapar trygghet

för dem som är sjuka och kompenserar inkomstförluster. Alla

människor måste, anför de, tillförsäkras en social och ekonomisk

grundtrygghet. Därtill bör goda förutsättningar ges för

individuella påbyggnader av försäkringsskyddet. Systemet måste

vara enkelt och enhetligt och inslaget av självrisk för olika

förmåner bör öka. Systemet måste också medverka till att

människor snabbt kan återgå till arbetslivet och innehålla

kraftiga spärrar mot varje slag av missbruk. I yrkande 1 begärs

ett tillkännagivande om vad som anförts om grunderna för ett

nytt socialförsäkringssystem.

Ingrid Hemmingsson (m) begär i motion Sf273 ett

tillkännagivande om att en utredning om de sociala

transfereringssystemen skall tillsättas som är mer allsidig än

en utredning om sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Motionären

framhåller att även om hittills vidtagna åtgärder varit

nödvändiga av besparingsskäl är det knappast önskvärt att de

sociala trygghetssystemen används som en budgetregulator under

tider av ekonomiska svårigheter, utan riksdagen måste ta

ställning till långsiktiga försäkringssystem. Dessa skall vara

robusta och pålitliga och människor skall veta vad det

offentliga svarar för och vad de själva har att ta ansvar för.

I motionerna Sf244 yrkandena 1--3 och Fi211 yrkande 8, båda

motionerna av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd), föreslås

mer enhetliga nivåer i socialförsäkringssystemet vid frånvaro

från arbetet, oavsett orsaken till frånvaron. Motionärerna anser

att ersättning med 70 % av inkomstbortfallet skall utges vid

sjukdom, arbetsskada, vård av sjukt barn, förtidspension,

arbetslöshet och garantilön utan arbete. Vid aktiv yrkesinriktad

rehabilitering, arbetsmarknadsutbildning med klart sikte på

arbete, beredskapsarbete och vid arbete med garantilön skall

utges ett stimulansbidrag på ytterligare 10 %. Samtidigt skall

det nuvarande taket på 7,5 basbelopp för

socialförsäkringsförmåner sänkas till vad som motsvarar den

maximala nivån i arbetslöshetsförsäkringen, dvs. en

genomsnittlig industriarbetarlön (ca 5 basbelopp). Motionärerna

begär tillkännagivanden härom.

Några motioner berör det bristande sambandet mellan

försäkringsförmåner och socialavgifter. I motion Sf264 av

Kenneth Lantz m.fl. (kds, m, c) begärs i yrkande 1 att

socialförsäkringssystemet skall bli föremål för en översyn som

leder till att egen- och småföretagarnas avgiftsnivå bättre

motsvarar kostnaderna i socialförsäkringssystemet. Särskilt bör

de egentliga socialförsäkringsavgifterna för ATP och

sjukförsäkringsavgifterna förmånsrelateras. I yrkande 2 begärs

att frågan om differentierade socialavgifter samtidigt bör

övervägas. I motion 1991/92:Sf278 av Sten Svensson m.fl. (m, fp,

c) begärs i yrkande 1 ett tillkännagivande om behovet av ett

nytt socialavgiftssystem för företagare som ger bättre

överensstämmelse mellan avgifter och förmåner. Även dessa

motionärer pekar på det bristande sambandet mellan sjuk- och

tilläggspensionsförmåner och avgifterna till sjukförsäkringen

och ATP. I yrkande 2 i samma motion begär motionärerna ett

tillkännagivande om att vid övervägandena av ett system med

differentierade arbetsgivaravgifter bör ordentliga

konsekvensanalyser göras om vad ett sådant system innebär för

småföretagarna. I motion 1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v)

framhålls att det svaga sambandet mellan socialavgifter och

socialförsäkringsförmåner och de underskott på området som måste

täckas bl.a. via statsbudgeten gör det motiverat med en översyn

av systemet med socialavgifter. I yrkande 9 begär motionärerna

ett tillkännagivande härom. Ivar Virgin (m) begär i motion Sf250

ett tillkännagivande om en utredning för att åstadkomma en

differentiering av sjukförsäkringsavgifterna.

I motion 1991/92:Sf245 av Göran Magnusson och Berit Oscarsson

(s) hänvisar motionärerna till de speciella regler i

avgiftshänseende som gäller inom idrottsrörelsen och som innebär

att arbetsgivaravgifter inte behöver betalas för ersättningar

som under året för varje mottagare understiger ett halvt

basbelopp. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att även

andra folkrörelser bör få en motsvarande avgiftsbefrielse.

Utskottets bedömning

Flertalet av de nu förevarande motionerna visar på såväl

överensstämmelser som skillnader mellan olika riksdagspartiers

syn på inriktningen av det framtida socialförsäkringssystemet.

Utskottet anser det därför värdefullt att en bred genomlysning

av såväl utformningen som finansieringen av en ny ordning för

sjuk- och arbetsskadeförsäkringen och förtidspensioneringen nu

kommer att genomföras, och att såväl samtliga riksdagspartier

som företrädare för arbetsmarknadens parter kommer att delta i

detta arbete. Direktiven för beredningen har utformats så att de

ger möjlighet till en allsidig prövning av hur en ny ordning

skall kunna utformas. I den mån motionsyrkandena inte är direkt

tillgodosedda genom beredningens direktiv ser utskottet inga

hinder i direktiven mot att de olika synpunkter som framförts i

motionerna ändå skall kunna bli föremål för överväganden inom

beredningen. Utskottet, som erinrar om att den parlamentariskt

sammansatta pensionsarbetsgruppen för närvarande arbetar med

utformningen och finansieringen av det framtida

pensionssystemet, anser med hänvisning till pågående

utredningsarbete att motionerna So449 yrkande 6, Sf245, Sf283,

Sf273, Sf244 yrkandena 1--3, Fi211 yrkande 8, Sf264,

1991/92:Sf278, 1991/92:Sk351 yrkande 9 och Sf250 inte bör

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vad särskilt angår frågan om stöd till folkrörelserna genom

befrielse för socialavgifter i vissa fall vill utskottet som sin

principiella uppfattning framhålla att man bör försöka att

undvika särlösningar inom socialavgiftssystemet. Utskottet

erinrar om att en särskild utredare tillkallats (dir. 1992:81)

med uppgift att se över och lämna förslag till de principer som

bör gälla för statens bidrag till ideella organisationer.

Utredarens övergripande uppgift bör vara att överväga

möjligheterna att skapa ett mer enhetligt och konsekvent

förhållningssätt från statens sida i fråga om bidragsgivningen

till föreningslivet. Vid kartläggningen av föreningslivets

ekonomiska villkor bör utredaren också beakta föreningslivets

ekonomiska situation i den mån den påverkas av skatter och

avgifter. Utskottet anser med hänsyn härtill och till den

översyn av socialavgiftssystemet som kommer att ske inom

beredningen för en ny ordning för sjuk- och

arbetsskadeförsäkringen och inom pensionsarbetsgruppen att inte

heller motion 1991/92:Sf245 bör föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Förslag i proposition 1992/93:178

Avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa hivsmittade

Närmare 200 personer smittades av hiv genom blodtransfusion

och s.k. faktorkoncentrat som de behandlats med inom den svenska

hälso- och sjukvården i början av 1980-talet. Ersättning till de

smittade har vid olika tillfällen utgetts från

Patientförsäkringen resp. Läkemedelsförsäkringen. År 1986

erbjöds de smittade ett engångsbelopp som ersättning för de

följder som påvisandet av antikroppar mot hiv hade medfört.

Beloppet utgavs oavsett om symptom på hivinfektion hade

utvecklats eller inte. Ersättningens storlek var

åldersrelaterad. År 1989 utgavs ytterligare ersättning från de

båda försäkringarna. Överenskommelsen reglerades i avtal mellan

resp. försäkring och varje smittad person. De som insjuknat i

aids och påbörjat en skadereglering enligt försäkringens villkor

fick ett engångsbelopp på 100000 kr vari ersättning för

följande poster ingick:

sveda och värk,

inkomstbortfall/risker under en tid från infektionstillfället

fram till aidsdiagnos,

kostnader för resor, medicin, läkarbesök m.m.,

ökade tandvårdskostnader,

olägenhetsersättning under hivtid.

I februari 1991 beslöt resp. försäkring, sedan Kommittén om

ideell skada (Ju 1989:01) utrett hur ersättningar bör beräknas

för personskador där skadeföljderna är särpräglade, att utbetala

ytterligare 100000 kr var till de smittade. Samtidigt beslöt

regeringen att ex gratia utbetala 100000 kr var till dem som

blivit smittade inom sjukvården genom blodtransfusion eller

genom faktorkoncentrat.

Landstingsförbundets styrelse beslöt den 28 januari 1993 att

rekommendera landstingen och medlemskommunerna att meddela fri

sjukvård inkl. fria sjukresor åt de personer som har hivsmittats

inom hälso- och sjukvården genom s.k. faktorkoncentrat eller

genom blodtransfusion.

I propositionen föreslås att de personer som fått infektion av

hiv genom smitta vid användning av blod eller blodprodukter inom

den svenska hälso- och sjukvården skall ges rätt till

avgiftsfria sjukvårdsförmåner i fråga om sjukhusvård, tandvård

och läkemedel fr.o.m. den 1 juni 1993. Den som har fått

infektion av hiv föreslås få rätt till dessa förmåner såväl

under latentstadiet som under aidstid. Avgiftsfriheten i

öppenvården föreslås omfatta besök även hos privatpraktiserande

läkare eller sjukgymnaster som är anslutna till den allmänna

försäkringen. Något avdrag på pensionsförmåner skall inte heller

göras när ålders- eller förtidspensionärer vårdas på sjukhus.

Den smittade skall ha rätt till kostnadsfria läkemedel om de

förskrivits av läkare eller tandläkare. Även receptfria

läkemedel skall omfattas, och det skall inte krävas att

Riksförsäkringsverket fastställt pris för läkemedlet.

Referensprissystemet görs inte heller tillämpligt. Kostnaden för

dessa förmåner föreslås belasta sjukförsäkringen. Utöver de

personer som smittats direkt inom sjukvården föreslås att även

personer som fått infektion av hiv genom smitta av en person som

de är eller har varit gifta med eller sammanbott med under

äktenskapsliknande förhållanden skall omfattas av lagen under

förutsättning att smittan ägt rum innan den först smittade fått

kännedom om sin infektion. Rätten till avgiftsfria

sjukvårdsförmåner föreslås bli reglerade i en särskild lag,

lagen om avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa

hivsmittade. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juni 1993.

I motion Sf25 yrkande 1 begär Berith Eriksson m.fl. (v) ett

tillkännagivande om att det klart skall framgå att personkretsen

som omfattas av lagens sjukvårdsförmåner för hivsmittade skall

gälla även homosexuella som sammanbor.

Utskottet tillstyrker förslaget att de som hivsmittats genom

blod eller blodtransfusion inom den svenska sjuk- eller

hälsovården skall få den föreslagna avgiftsfriheten och att

denna även skall gälla den make/maka eller person som under

äktenskapsliknande förhållanden sammanbott med den smittade och

blivit smittad av hivvirus innan den sjuke känt till att han

blivit smittad. Utskottet har inhämtat att det rör sig om åtta

kända fall som sekundärsmittats. Samtliga dessa var gifta med

den först smittade personen. Utskottet anser att, för den

händelse någon av dem som smittats inom sjukvården smittat sin

homosexuelle partner som hon eller han sammanbor med, även denne

skall omfattas av dessa förmåner på samma villkor som gifta

eller sammanboende heterosexuella personer. Om något sådant fall

visas förutsätter utskottet att regeringen återkommer med

förslag i frågan. Med det anförda anser utskottet att motion

Sf25 yrkande 1 är tillgodosett.

I samma motion anförs att den ersättning som utgått till dem

som drabbats av hivsmitta är alldeles för låg. Motionärerna

anser att ett förstört liv måste värderas högre än 465000 kr.

I yrkande 3 begärs ett förslag om ändring av ersättningsnivåer

för dem som hivsmittats inom hälso- och sjukvården så att de får

en rimlig ersättning.

I motion L608 av Marianne Jönsson och Birgit Henriksson (c och

m), som väckts under den allmänna motionstiden, begärs i yrkande

2 ett tillkännagivande om efterlevandeskydd och frikort till

sjukvården för dem som drabbats av hiv inom sjukvården.

Motionärerna framhåller att inget försäkringsbolag är villigt

att teckna en livförsäkring eller pensionsförsäkring för

hivsmittade samtidigt som försäkringstagaren är skyldig att

uppge sin hivsmitta.

Att kompensera ett "förstört liv" i ekonomiska termer är

enligt utskottet omöjligt. Utskottet, som tillstyrker de nu

framlagda förslagen om sjukvårdsförmåner för dem som hivsmittats

inom den svenska hälso- och sjukvården, anser emellertid att det

får ankomma på regeringen och resp. försäkringsgivare att

bestämma om ytterligare ekonomisk kompensation skall utges, och

utskottet avstyrker därför bifall till motion Sf25 yrkande 3.

Motion L608 vad gäller ett frikort är, enligt utskottets

uppfattning, tillgodosedd genom propositionens förslag. Vad

gäller frågan om efterlevandeskydd vill utskottet erinra om att

reglerna om barnpension och efterlevandepension inom den

allmänna försäkringen gäller lika för alla försäkrade. Utskottet

vill också erinra om att det framgår av propositionen (s. 28)

att bl.a. ersättning för begravningskostnader och

underhållsersättning till efterlevande inte innefattas i de

belopp som hittills utbetalats från Patient- och

Läkemedelsförsäkringarna och att dessa förluster regleras av

försäkringarna när de blir aktuella i varje särskilt fall. På

grund av det anförda anser utskottet att motion L608 yrkande 2

även i denna del bör vara tillgodosedd.

Utökad närståendepenning

En närstående som vårdar någon som är svårt sjuk har enligt

lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård

rätt till ersättning (närståendepenning) för tid då han avstår

från förvärvsarbete i samband med vården. Ersättning utges från

sjukförsäkringen med belopp som i princip motsvarar vårdarens

sjukpenning. Närståendepenning utges med 65 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten för de tre första dagarna och

därefter med 80 %. Ersättning utges för högst 30 dagar

sammanlagt för varje person som vårdas. En arbetstagare har rätt

till ledighet från sitt arbete under tid då han uppbär

närståendepenning. Enligt 17 § semesterlagen (1977:48) är

ledighet när arbetstagare uppbär närståendepenning

semesterlönegrundande.

I propositionen föreslås att antalet dagar med rätt till

ledighet och ersättning för närståendevård skall ökas till 240

dagar för vård av en person som hivsmittats inom svenska hälso-

och sjukvården. Med anledning av denna utökade rätt till

ledighet föreslås att 45 dagars ledighet för vård av närstående

skall vara semesterlönegrundande per år. Denna begränsning

motiveras av att belastningen på den enskilde arbetsgivaren inte

skall bli alltför stor.

Berith Eriksson m.fl. (v) hänvisar i motion Sf25 till att 180

dagars frånvaro på grund av sjukdom är semesterlönegrundande.

Motionärerna begär i yrkande 2 att ett motsvarande antal dagar

för närståendevård skall vara semesterlönegrundande.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag om utökad

ledighet och ersättning för närståendevård.

Vad avser frågan om vilket antal dagar vid närståendevård som

skall vara semesterlönegrundande delar utskottet uppfattningen i

propositionen att om fler än 45 dagar vid närståendevård blir

semesterlönegrundande vid sidan av 180 sjukdagar under ett år så

kan detta bli alltför kännbart för arbetsgivaren. Utskottet

tillstyrker propositionen även i denna del och avstyrker bifall

till motion Sf25 yrkande 2.

Företagshälsovård

Riksdagen beslöt våren 1992 att slopa det generella

statsbidraget till företagshälsovården fr.o.m. år 1993 (prop.

1992/92:100 bil. 11, AU12, rskr. 251). Enligt den nu förevarande

propositionen bör därför den sjukvård som lämnas inom

företagshälsovården inte längre jämställas med den av samhället

i övrigt finansierade öppna hälso- och sjukvården i olika

avseenden. I propositionen föreslås i detta syfte

konsekvensändringar som innebär att återstående bestämmelser

med anknytning till företagshälsovården i lagen (1962:381) om

allmän försäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och

lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.

slopas fr.o.m. den 1 juli 1993. Ändringarna innebär att

läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som lämnas av

läkare eller sjukgymnaster, vilka är anställda av eller har

avtal med företagshälsovården, jämställs med övrig oreglerad

privatvård under förutsättning att vårdgivaren inte är ansluten

till den allmänna sjukförsäkringen eller har vårdavtal med

sjukvårdshuvudmannen.

I motion Sf25 (v) framhåller motionärerna företagshälsovårdens

stora betydelse för folkhälsan och att de i propositionen

framlagda förslagen innebär att alla ersättningar från staten

till företagshälsovården upphör. Motionärerna begär i yrkande 4

att riksdagen avslår regeringens förslag.

Utskottet anser att de ändringar som nu föreslås beträffande

sjukvårdsförmåner i samband med besök i företagshälsovården är

följdriktiga mot bakgrund av att det statliga stödet till

företagshälsovården slopats. Utskottet tillstyrker sålunda

propositionen och avstyrker bifall till motion Sf25 yrkande 4.

Sjukpenninggrundande inkomst m.m. för biståndsarbetare

Försäkrade enligt 1 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän

försäkring är svenska medborgare och icke svenska medborgare som

är bosatta i riket. En försäkrad som lämnar Sverige skall

fortfarande anses vara bosatt i riket, om utlandsvistelsen är

avsedd att vara längst ett år. Om regeringen inte föreskriver

annat, skall den som av en statlig arbetsgivare sänds till ett

annat land för arbete för arbetsgivarens räkning, anses bosatt i

riket under hela utsändningstiden även om denna är avsedd att

vara mer än ett år. Detta gäller även medföljande make samt barn

som inte fyllt 18 år. Med make likställs den som utan att vara

gift med den utsände lever tillsammans med denne, om de tidigare

varit gifta eller gemensamt har eller har haft barn. Regeringen

har i förordningen (1985:73) om undantag från svensk

socialförsäkringslagstiftning vid arbete utomlands

föreskrivit att den nämnda bosättningsregeln för statligt

utsända arbetstagare och deras familjer inte skall gälla en

arvodesanställd arbetstagare som är anställd för arbete inom det

svenska biståndet av Styrelsen för internationell utveckling

(SIDA) och inte heller för familjemedlemmarna.

En försäkrad skall fr.o.m. den månad han fyller 16 år skrivas

in i allmän försäkringskassa om han är bosatt i riket. För rätt

till sjukpenning krävs att en inskriven försäkrad har en

sjukpenninggrundande inkomst som uppgår till minst 6 000 kr.

Försäkringskassan skall i samband med inskrivning av en

försäkrad besluta om den försäkrades sjukpenninggrundande

inkomst och, om inkomsten helt eller delvis är att hänföra till

anställning, fastställa årsarbetstiden.

I propositionen framhålls att inom den svenska

biståndsverksamheten finns ett stort inslag av verksamhet som

bedrivs av kyrkor och enskilda organisationer. De personer som

rekryteras för utlandstjänstgöring har ofta en hög utbildning

och lång praktisk yrkeserfarenhet. De rekryteras i regel för

arbete i ett utvecklingsland under en tid av minst två år. Med

hänsyn till det angelägna arbete som biståndsarbetarna utför

föreslås i propositionen åtgärder för denna grupp i syfte att

förbättra vissa ekonomiska villkor som är kopplade till lagen om

allmän försäkring. För en försäkrad som varit anställd hos

Svenska kyrkan, ett svenskt trossamfund, ett organ som är knutet

till ett sådant samfund eller en svensk ideell organisation som

bedriver biståndsverksamhet föreslås att de skall kunna få en

sjukpenninggrundande inkomst fastställd till ett belopp som

motsvarar lägst den sjukpenninggrundande inkomst som gällde

omedelbart före tjänstgöringen, om utlandstjänstgöringen varat

högst tre år. Löneutvecklingen i den tidigare anställningen bör,

enligt propositionen, beaktas. Bestämmelserna föreslås även

gälla den medföljande maken. Med make likställs därvid den som

utan att vara gift med den utsände levt tillsammans med denne,

om de tidigare har varit gifta eller gemensamt har eller har

haft barn.

I den under den allmänna motionstiden väckta motionen Sf248 av

Erling Bager och Bengt Rosén (fp) begärs ett tillkännagivande om

åtgärder för att ge hemvändande missionärer rätt att få tillhöra

det svenska trygghetssystemet på nytt.

Utskottet föreslår att riksdagen bifaller propositionen i

berörd del. Motion Sf248 i denna del blir därigenom

tillgodosedd.

En försäkrad förälder som är inskriven hos allmän

försäkringskassa har rätt till föräldrapenning. Som villkor för

rätt till föräldrapenning gäller att föräldern har varit

inskriven hos försäkringskassan under minst 180 dagar i följd

närmast före den dag för vilken föräldrapenning skall utbetalas.

Föräldrapenning för de 180 första dagarna utges med belopp

motsvarande förälderns sjukpenning om föräldern under minst 240

dagar i följd före barnets födelse eller den beräknade

tidpunkten härför varit försäkrad för en sjukpenning över

garantinivån.

För den som återvänder till Sverige efter en längre tids

vistelse i ett land med vilket Sverige inte träffat

överenskommelse om social trygghet och som fött barn under denna

vistelse eller som föder barn efter hemkomsten innebär reglerna

att föräldrapenning kan betalas ut först när föräldern varit

inskriven i försäkringskassan i 180 dagar. På grund av

kvalifikationsvillkoret om 240 dagar kan föräldrapenning endast

utges på garantinivån under de första 180 ersättningsdagarna.

Dessa regler föreslås i propositionen ändrade då det gäller

samma personkrets som nämnts ovan och deras make och därmed

likställd person. Förslaget innebär för dessa personer att vid

bestämmandet av villkoret om 180 dagars inskrivning hos

försäkringskassan skall bortses från tiden för utlandsvistelsen

om den varat längst tre år. Detsamma föreslås gälla beträffande

kravet på 240 dagars försäkring för att föräldrapenning över

garantinivån skall utges. Därmed kan föräldrapenning motsvarande

förälderns sjukpenning utges vid återkomsten till Sverige för

barn som är födda under utlandsvistelsen.

Utskottet föreslår att riksdagen tillstyrker propositionen

varmed motion Sf248 blir tillgodosedd även i denna del.

Kontaktdagar

Enligt 4 kap. 10 § tredje stycket lagen (1962:381) om allmän

försäkring har förälder till barn som fyllt fyra år, t.o.m. det

år barnet fyller tolv år, rätt till tillfällig föräldrapenning

under högst två dagar per år när föräldern avstår från

förvärvsarbete i samband med föräldrautbildning, besök i barnets

skola eller besök i förskole- eller fritidshemsverksamhet inom

samhällets barnomsorg i vilken barnet deltar, s.k. kontaktdagar.

Nuvarande bestämmelser innebär att föräldrar till ett barn som

t.ex. fyller fyra år den 31 december inte har möjlighet att ta

ut kontaktdagarna det år barnet fyller fyra år. Eftersom det

enligt föredragande statsrådet inte finns något motiv för att ha

regler som ger olika förmåner beroende på när under året barnet

är fött föreslås att rätt till tillfällig föräldrapenning i form

av kontaktdagar utges fr.o.m. det år barnet fyller fyra år.

Utskottet tillstyrker propositionen.

Arbetsskadesjukpenning

Gällande bestämmelser om arbetsskadeförsäkring m.m.

Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft

den 1 juli 1977 och avser skador som visat sig fr.o.m. nämnda

tid.

Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt LAF

försäkrad för arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är

dock försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i

Sverige. Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning

i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för

arbetsskada.

I begreppet arbetsskada inryms skada till följd av olycksfall

eller skada till följd av annan skadlig inverkan. Med skadlig

inverkan avses, sedan den 1 januari 1993, inverkan av en faktor

som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan

skada som den försäkrade drabbats av. Även olycksfall vid färd

till och från arbetet täcks av försäkringen om färden

föranleddes av eller stod i nära samband med arbetet.

Inom arbetsskadeförsäkringen gäller en särskild bevisregel.

Lagen anger att om en försäkrad varit utsatt för olycksfall

eller annan skadlig inverkan skall skada som han ådragit sig

anses vara orsakad av den skadliga inverkan om övervägande skäl

talar för det. Denna regel infördes den 1 januari 1993 och

innebar en skärpning i förhållande till tidigare gällande

bestämmelser.

Principen bakom LAF är att den skadade i ekonomiskt hänseende

skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte

hade inträffat. Försäkringen ersätter inkomstförlust för skador

och sjukdomar om dessa varar längre än 180 dagar. Under de

första 180 dagarna, den s.k. samordningstiden, har den

försäkrade rätt till sjuklön från arbetsgivaren och ersättning

enligt lagen om allmän försäkring (AFL) i form av

sjukvårdsförmåner och sjukpenning. Den som inte är försäkrad

enligt AFL har rätt till motsvarande förmåner från LAF. Under

samordningstiden ersätter arbetsskadeförsäkringen dessutom

nödvändiga kostnader för sjukvård utom riket, tandvård och

särskilda hjälpmedel i den mån motsvarande ersättning inte utges

från AFL.

Om sjukdomen eller skadan består efter samordningstidens

utgång och medför en fortsatt nedsättning av arbetsförmågan med

minst en fjärdedel, utges sjukpenning från

arbetsskadeförsäkringen -- vid hel nedsättning av arbetsförmågan

-- med 100 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Även efter

samordningstidens utgång har en arbetsgivare samma skyldighet

att utge sjuklön vid sjukfall som beror på arbetsskada som vid

andra sjukfall. I dessa fall utges således inte ersättning från

arbetsskadeförsäkringen. Kompensationsnivån blir således i dessa

fall 75 eller 90 %. Arbetsskadeförsäkringen ersätter efter

samordningstiden även nödvändiga kostnader för läkarvård,

tandvård, sjukvårdande behandling, sjukhusvård, läkemedel och

särskilda hjälpmedel.

Även den som på anmodan av försäkringskassan eller med kassans

samtycke avhåller sig från arbete i syfte att förebygga att

arbetsskada uppstår, återuppstår eller förvärras kan erhålla

ersättning från arbetsskadeförsäkringen, motsvarande högst hel

arbetsskadessjukpenning.

Blir nedsättningen av arbetsförmågan bestående, utges livränta

från arbetsskadeförsäkringen. Livräntan vid arbetsskada utgör

skillnaden mellan den inkomst den försäkrade skulle ha haft om

skadan inte inträffat och den inkomst han trots skadan beräknas

få. Det krävs dock att förmågan att skaffa sig inkomst genom

arbete är nedsatt med minst en femtondel och att

inkomstförlusten för år räknat uppgår till minst en fjärdedel av

det basbelopp som gällde vid ingången av det år livräntan skall

börja utges.

Genom praxis har slagits fast att försäkringskassan är skyldig

att pröva om en arbetsskada föreligger även om något

ersättningsanspråk inte görs gällande i det enskilda fallet. En

sådan prövning kan för den enskilde ha betydelse bl.a. för

ersättning från avtalsförsäkringarna i form av ersättning för

sveda och värk samt lyte och men. Huvudsakligen gäller sådana

prövningar skador av typen hörselskador, pleuraplaques och

liknande sjukdomsbesvär, vilka normalt inte berättigar till

ersättning från LAF eftersom dessa skador mera sällan ger upphov

till sjukfall och därmed inkomstförlust.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras i princip genom sociala

avgifter och avkastning från Arbetsskadefonden.

Arbetsgivaravgiften utgör för närvarande 1,38 % och egenavgiften

1,40 % av avgiftsunderlaget.

Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP) reglerar

ersättning från staten för skada ådragen under tjänstepliktig

verksamhet. Den skyddade personkretsen omfattar bl.a. den som

fullgör tjänstepliktig verksamhet inom totalförsvaret och den

som fullgör räddningstjänst. Även de som är intagna på anstalt

omfattas av lagen. Personskadeskyddet omfattar skada som någon

ådragit sig under den s.k. skyddstiden. Enligt LSP utges

ersättning vid sjukdom, bestående nedsättning av arbetsförmågan

och dödsfall. Därvid blir ersättningsreglerna i LAF i huvudsak

tillämpliga.

För flertalet anställda gäller att de har avtal om särskild

ersättning vid sjukdom utöver den ersättning AFL ger, t.ex. från

avtalsförsäkringarna i form av AGS. Lön och annan ersättning får

dock utges med högst 10 % och endast t.o.m. den 90:e dagen i ett

sjukdomsfall utan att sjukpenningen från AFL minskas i

motsvarande mån.

Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, TFA, lämnar bl.a.

ersättning för inkomstförlust vid sjukfall som beror på en

arbetsskada såvida ersättning inte kan utges från stat, kommun,

försäkringsanstalt, arbetsgivare eller annan i form av periodisk

ersättning. Ersättning för inkomstförlust lämnas vid

arbetssjukdom fr.o.m. den 181:a dagen i ett sjukfall.

Propositionen

Sjukersättning vid arbetsskada m.m.

I propositionen framhålls att antalet arbetsskadeärenden ökat

i stort sett under hela 1980-talet. År 1991 uppgick antalet

ärenden till 108600, vilket var 10 000 färre ärenden än år

1989 då antalet var som högst. Kostnaderna för

arbetsskadesjukpenningen uppgick år 1985 till 670 miljoner

kronor och för år 1991 till 6 779 miljoner kronor. Motsvarande

kostnader för livräntor var 223 resp. 4 516 miljoner kronor.

Underskottet i Arbetsskadefonden var vid utgången av år 1992

drygt 26 000 miljoner kronor och väntas vid utgången av

budgetåret 1992/93, trots höjning av avgifterna och en

överföring från delpensionsfonden med 8 300 miljoner kronor,

uppgå till drygt 22 000 miljoner kronor.

Vidare anförs i propositionen att det stora antalet

arbetsskadeärenden medfört långa handläggningstider, vilket

verkat rehabiliteringshämmande eftersom den försäkrade i många

fall vill ha ersättningsfrågan löst innan han är beredd att

medverka i en rehabiliteringsåtgärd. Även den höga

ersättningsnivån är enligt vad som uppges i propositionen

rehabiliteringshindrande.

Principen att en arbetsskada skall ersättas med högre belopp

än annan skada bör enligt propositionen alltjämt gälla.

Bakgrunden till denna uppfattning är att en förvärvsarbetande

bedöms löpa större risk att skadas än den som inte

förvärvsarbetar. Mot bakgrund av kostnadsutvecklingen inom

arbetsskadeförsäkringen samt att arbetsskadesjukpenningen kan

verka rehabiliteringshämmande bör nämnda princip, enligt vad som

anförs i propositionen, gälla först vid en bestående nedsättning

av arbetsförmågan. Därför föreslås i propositionen att rätten

till arbetsskadesjukpenning i princip slopas. Förslaget innebär

för den som är försäkrad enligt AFL och till följd av

arbetsskada fått sin arbetsförmåga nedsatt med minst en

fjärdedel får sjukpenning i enlighet med bestämmelserna i 3 kap.

nämnda lag under sjukdomstiden. Fr.o.m. den 1 april 1993 har en

karensdag införts i sjukförsäkrings- och sjuklönesystemet. Detta

innebär att för de två första dagarna efter karensdagen hel

sjukpenning utges med 65 % av den sjukpenningrundande inkomsten

och med 80 % för tid därefter t.o.m. den 365:e dagen i

sjukperioden. Fr.o.m. den 1 juli 1993 utges sjukpenning från den

366:e dagen med 70 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. För

den som genomgår arbetslivsinriktad rehabilitering kan

rehabiliteringspenning utges med 95 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten. I de fall sjuklön utges är

kompensationsnivån 75 eller 90 %. Med sjukdomstid avses tiden

fram till dess att sjukdomstillståndet upphör. Beträffande

tidpunkten härför föreslås ingen ändring i förhållande till

nuvarande regler.

För den som på anmodan av eller med försäkringskassans

samtycke avhåller sig från arbete för att förebygga en

arbetsskada, föreslås att han erhåller ersättning motsvarande

bestämmelserna i AFL.

Som nämnts ovan får den som inte är försäkrad för

sjukvårdsförmåner och sjukpenning enligt AFL under

samordningstiden ersättning från LAF. Ett slopande av

arbetsskadesjukpenningen skulle innebära att de avsedda

personkategorierna ställs utan försäkringsersättning vid

arbetsskada och alltså skulle stå i strid med Sveriges

förpliktelser enligt ILO-konventionen nr 121 angående förmåner

vid yrkesskada. I propositionen föreslås därför att den som

förvärvsarbetar i verksamhet här i riket utan att vara försäkrad

för sjukvårdsförmåner och sjukpenning enligt AFL skall vid

arbetsskada under sjukdomstid erhålla sjukvårdsförmåner,

sjukpenning och rehabiliteringsersättning från

arbetsskadeförsäkringen på samma villkor som den som är

försäkrad enligt AFL. På så sätt bör, enligt vad som framhålls i

propositionen, de i ILO-konventionen uppställda kraven om

ersättningens storlek samt kravet att varje land har skyldighet

att inom sitt territorium behandla dem som inte är medborgare

lika med landets egna medborgare vid arbetsskada bli

tillgodosedda.

De föreslagna förändringarna kommer att få konsekvenser för de

avtalsbundna försäkringarna. Enligt vad som uppges i

propositionen utgör försäkringskassornas beslut i regel grunden

för den ersättning som utges enligt dessa försäkringar. Den

föreslagna samordningen kommer därför enligt propositionen att

få såväl administrativ som kostnadsmässig betydelse för dessa.

För att upprätthålla principen om ett likvärdigt skydd vid

skada i arbete och verksamhet som omfattas av LSP fordras enligt

propositionen en ändring också i denna lag. Förslaget får också

återverkningar på ersättningar enligt lagen om

krigsskadeersättning till sjömän.

Ersättning för kostnader från arbetsskadeförsäkringen

I propositionen föreslås att nödvändiga kostnader för sjukvård

utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel vid arbetsskada

även fortsättningsvis skall ersättas enligt LAF. Motivet härför

är enligt propositionen att AFL ger ett otillräckligt skydd för

den som till följd av arbetsskada är i behov av sjukvård utom

riket och att kostnader för tandvård endast delvis ersätts av

den allmänna försäkringen och i många fall är relativt kostsam

för den enskilde. Hjälpmedel tillhandahålls i regel

kostnadsfritt av landstingen enligt särskilda förteckningar. I

de fall ett hjälpmedel inte finns förtecknat föreslås att

ersättning för dessa utges från LAF. Övriga förmåner som i dag

kan erhållas från arbetsskadeförsäkringen, läkarvård,

sjukvårdande behandling, sjukhusvård och läkemedel,

subventioneras -- enligt vad som anges i propositionen -- i hög

grad inom den allmänna försäkringen. Ersättning för dessa

förmåner bör därför enligt förslaget även vid arbetsskada utges

enligt AFL. Den som inte är sjukförsäkrad enligt AFL skall ha

rätt till motsvarande förmåner från LAF. Föredragande statsrådet

anser att ILO-konventionen inte uppställer något hinder mot en

sådan ändring.

De nämnda förslagen föranleder även ändringar i LSP och får

återverkningar på ersättningar som utges enligt lagen om

krigsskadeersättning till sjömän.

Försäkringskassornas skyldighet att pröva anmälda arbetsskador

Som nämnts i det föregående har försäkringskassorna skyldighet

att pröva om en arbetsskada föreligger oavsett om något

ersättningsanspråk görs gällande. Dessa ärenden brukar benämnas

serviceärenden. Med de nu i propositionen föreslagna

förändringarna kommer en försäkringskassa i regel inte att ha

anledning att pröva om en arbetsskada föreligger förrän en

anmäld arbetsskada har föranlett arbetsbyte med inkomstförlust

som följd eller i samband med en pensionsprövning och fråga om

rätt till livränta uppkommit. För att begränsa

administrationskostnaderna föreslås i propositionen att de s.k.

serviceärendena inte längre skall prövas av

försäkringskassorna. I vissa fall kommer det dock att finnas ett

behov av en prövning av om arbetsskada föreligger trots att ett

sjukdomstillstånd inte upphört. Detta gäller dels beträffande

dem som inte omfattas av sjukförsäkringen enligt AFL, dels i

fråga om sådana kostnader som enligt förslaget fortfarande skall

ersättas enligt LAF. I propositionen föreslås därför en regel av

innebörd att en anmäld arbetsskada skall prövas endast om det

behövs för att bestämma rätten till ersättning enligt LAF. I

propositionen framhålls att detta förslag får konsekvenser för

avtalsförsäkringarna genom att utredningar och beslut som nu

erhålls från försäkringskassorna inte kommer att bli

tillgängliga i samma utsträckning. Statsrådet uppger att han

skulle vara positiv till en lösning av detta problem som innebär

att försäkringskassorna, om avtalsförsäkringarna så önskar,

yttrar sig över om en arbetsskada bedöms föreligga. Frågan bör

dock beredas ytterligare.

De nu föreslagna förändringarna föreslås träda i kraft den 1

juli 1993. Äldre bestämmelser föreslås tillämpas på ersättning

för tid före ikraftträdandet, och detsamma föreslås gälla för

beslut där något ersättningsanspråk inte gjorts gällande.

Ekonomiska beräkningar

I propositionen beräknas utgifterna för

arbetsskadesjukpenningen för budgetåret 1993/94 till ca 6 200

miljoner kronor. Av dessa utgifter avser ca 70 % dagar i

sjukfall som varat längre än ett år. För dessa sjukpenningdagar

kommer kompensationsgraden enligt vad som anförs i propositionen

att sänkas från 100 % till 70 %, vilket skulle innebära att

utbetalningarna minskar med 1300 miljoner kronor. För

sjukpenningdagar som avser sjukfall mellan 181--365 dagar kommer

kompensationsgraden att minska från 100 % till 80 %, vilket

skulle innebära en besparing på 400 miljoner kronor. Enligt

propositionen kommer därför slopandet av

arbetsskadesjukpenningen att innebära besparingar på sammanlagt

1700 miljoner kronor.

Motionerna

I motion 1992/93:Sf26 yrkande 1 av Doris Håvik m.fl. (s)

föreslås avslag på propositionen i de delar som avser slopandet

av arbetsskadesjukpenningen och övriga försämringar inom

arbetsskadeförsäkringen. I motionerna framhålls att ett antal

ingrepp under senare tid har gjorts inom

arbetsskadeförsäkringen, bl.a. beträffande samordningstidens

längd och med avseende på begreppet arbetsskada, vilket innebär

att antalet ersatta skadefall kommer att halveras. De företagna

ändringarna innebär också en övervältring av kostnader på

trygghetsförsäkringarna. Motionärerna framhåller att

arbetsskadeförsäkringen är grundad på skadeståndsrättsliga

principer och att därför full kostnadstäckning skall råda för

skador som vållats genom arbete. De tidigare förändringarna och

de nu föreslagna bäddar för processer i allmän domstol mellan

arbetstagare som skadats i arbetet och deras arbetsgivare.

Sådana processer kan ställa sig mycket dyrbara för såväl den

enskilde som för samhället. Enligt motionärerna måste

kostnaderna för arbetsskadorna angripas på så sätt att insatser

görs för att förbättra de arbetsmiljöer som skapar arbetsskador.

De besparingar som angivits för de föreslagna åtgärderna är

klart överskattade. Vidare innebär enligt motionärerna de

föreslagna förändringarna att antalet anmälda skador kommer att

minska och att därför värdet av det system för statistik,

ISA-systemet, som byggts upp kommer att försämras. Detta innebär

att möjligheterna att förebygga dåliga arbetsmiljöer kommer att

minska. Slutligen ifrågasätter motionärerna det lämpliga i att

nu fatta beslut i en fråga som inom kort kommer att bli föremål

för en omfattande beredning, där sjuk- och

arbetsskadeförsäkringens framtida utformning kommer att

diskuteras.

Även i motion 1992/93:Sf269 yrkande 2 väckt under den allmänna

motionstiden motsätter sig Doris Håvik m.fl. (s) försämringar

inom arbetsskadeförsäkringen.

Berith Eriksson m.fl. (v) begär i motion 1992/93:Sf25 yrkande

7 att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att göra en

översyn av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. I motionen

anförs att de tidigare och nu föreslagna förändringarna inom

arbetsskadeförsäkringen i princip innebär ett avskaffande av

denna. Motionärerna anser att det nu behövs en ny

arbetsskadeförsäkring och att en utredning bör tillsättas som

gör en analys av det rådande läget och därefter kommer med

förslag till ny försäkring inom sjuk- och arbetsskadeområdet.

Utskottets bedömning

Utskottet vill inledningsvis erinra om att väsentliga regler

inom arbetsskadeförsäkringen har ändrats fr.o.m. den 1 januari

1993. Dessa förändringar innebär bl.a. att kravet på skadlighet

höjts från sannolikhet till hög grad av sannolikhet och att

bevisregeln skärpts. Förändringarna medför med stor sannolikhet

att antalet godkända arbetsskador kommer att sjunka i avsevärd

omfattning. Som tidigare anförts kommer underskottet i

Arbetsskadefonden vid utgången av budgetåret 1992/93 att uppgå

till drygt 22 000 miljoner kronor. Det löpande underskottet har

i budgetpropositionen (prop. 1992/93:100, bilaga 6.2) för

budgetåret 1993/94 beräknats till 4 400 miljoner kronor om

ingenting görs. Underskotten har alltsedan år 1987 fått täckas

över statsbudgetens inkomsttitel. Som framgår av den nu

förevarande propositionen kommer ett genomförande av förslaget

att slopa arbetsskadesjukpenningen att innebära en

bruttobesparing för staten under nästa budgetår med 1 700

miljoner kronor. Mot denna bakgrund anser utskottet att det

finns starka ekonomiska skäl för att snarast genomföra den

föreslagna förändringen.

I propositionen framhålls att ett slopande av

arbetsskadesjukpenningen inte innebär någon som helst ändring i

fråga om arbetstagares resp. arbetsgivares skyldighet att anmäla

arbetsskada och att det är angeläget att skador anmäls även i

fortsättningen. Det erinras också om att arbetsgivare som

underlåter sin anmälningsskyldighet kan dömas till böter.

Utskottet anser därför att farhågorna för att antalet anmälda

arbetsskador kommer att minska är överdrivna.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att på andra

områden inom socialförsäkringssystemet i besparingssyfte redan

genomförts en rad förändringar som medfört en lägre

kompensationsnivå på ersättningarna. Riksdagen har också nyligen

genom ett principbeslut beslutat att sänka ersättningsnivån inom

arbetslöshetsförsäkringen från 90 % till 80 % av den försäkrades

dagsförtjänst. I den nyligen avlämnade

kompletteringspropositionen aviseras ytterligare besparingar

inom försäkringen, bl.a. en sänkt ersättningsnivå inom

föräldraförsäkringen. Förslaget om att även kompensationsnivån

vid sjukdom på grund av arbetsskada skall sänkas till vad som

motsvarar kompensationsnivån vid sjukdom av andra orsaker måste

också ses mot denna bakgrund.

Utskottet ansluter sig med det anförda till de bedömningar som

gjorts i propositionen, och utskottet tillstyrker bifall till

propositionen i nu behandlade delar och avstyrker bifall till

motionerna Sf26 yrkande 1 och Sf269 yrkande 2.

Med hänsyn till det samhällsekonomiska läget förutsätter

utskottet att någon kompensation genom avtalsförsäkringarna inte

sker.

Utskottet anser att motion Sf25 yrkande 7 är tillgodosedd med

vad som ovan anförts angående direktiven till beredningen som

har till uppgift att komma med förslag till en ny ordning för

försäkringsersättningar vid sjukdom och arbetsskada.

Arbetsskadelivränta

Före den 1 januari 1993 gällde att olika principer tillämpades

vid beräkning av livräntor för förfluten tid och vid beräkning

av framåtverkande livräntor. Fr.o.m. nämnda tidpunkt har

reglerna ändrats så att livränteunderlaget när livränta beviljas

för förfluten tid fastställs med utgångspunkt från den

försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt från

vilken livräntan skall utges första gången eller den inkomst som

då skulle ha utgjort den försäkrades inkomst om

försäkringskassan hade känt till samtliga förhållanden. Denna

tidpunkt blir således avgörande för livräntans storlek och det

fastställda underlaget gäller för den framtida livräntan.

Arbetsskadeförsäkringen ersätter under dessa förutsättningar en

årlig inkomstförlust upp till samma inkomsttak som gäller för

ATP, dvs. 7,5 basbelopp.

Motivet för de nu nämnda ändringarna av reglerna för beräkning

av livräntor var att, för såväl tidsbegränsad livränta som för

livränta som beviljas tills vidare, låsa livränteunderlaget till

begynnelsetidpunkten för utgivande av livränta i ett skadefall

och därmed underlätta handläggningen i försäkringskassorna.

Enligt vad som anförs i propositionen har sedan de nya reglerna

trätt i kraft uppmärksammats vissa svårigheter i fråga om

basbeloppsanknytningen av tidsbegränsade livräntor. I

propositionen föreslås, för att skapa klarhet på denna punkt,

ett förtydligande i 6 kap. 2 § LAF av innebörd att en fastställd

livränta skall anknytas till det basbelopp som gällde vid den

tidpunkt från vilken livränta första gången utges.

Den föreslagna förändringen i 6 kap. 2 § LAF föreslås skola

tillämpas på beslut som fattas fr.o.m. den 1 januari 1993.

I motion 1992/93:Sf26 yrkande 2 av Doris Håvik m.fl. (s)

begärs ett tillkännagivande om ett klarläggande angående

värdesäkringen av livräntor. Motionärerna anför att de nyligen

företagna och nu föreslagna ändringarna för beräkning av

livräntor skapar osäkerhet om tillämpningen.

Före den 1 januari 1993 gällde som nämnts olika principer vid

beräkning av retroaktiva och framåtverkande livräntor.

När livränta skulle utges för förfluten tid skulle, enligt

gällande praxis, om det förelåg inkomstvariationer för olika

tidsperioder, livränta beräknas för varje tidsperiod för sig.

Retroaktivt verkande löneavtal som förelåg vid tidpunkten för

försäkringskassans slutliga fastställande av underlaget skulle

beaktas fr.o.m. dagen för dess tillkomst men inte för tid

dessförinnan. Detta sätt att beräkna livräntor för förfluten tid

medförde i många fall ett betydande merarbete för

försäkringskassorna. Med anledning härav tillskrev

Riksförsäkringsverket i januari 1992 Socialdepartementet med

begäran om en lagändring så att såväl retroaktiva som

framåtverkande livräntor skulle kunna fastställas efter samma

principer. I proposition 1992/93:30 om ändring av begreppet

arbetsskada framlades förslag i nu nämnt hänseende. Förslaget

som behandlades av utskottet och antogs av riksdagen

(1992/93:SfU8, rskr. 1992/93:142) innebär att livränteunderlaget

när livränta beviljas för förfluten tid fastställs med

utgångspunkt från den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst

vid den tidpunkt från vilken livränta skall utges första gången

eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans

sjukpenninggrundande inkomst om försäkringskassan känt till

samtliga förhållanden. Denna tidpunkt är således avgörande för

livräntans storlek, och det fastställda underlaget gäller för

den framtida livräntan.

Utskottet har från olika håll erfarit att de ändrade reglerna

för beräkning av livräntor vid tillämpningen fått icke avsedda

effekter. De ändrade reglerna har i många enskilda fall

inneburit såväl över- som underkompensation med åtskilliga

tiotusentals kronor. Den i propositionen föreslagna ändringen

beträffande anknytning av livräntan till det basbelopp som

gällde vid den tidpunkt från vilken livränta första gången utges

löser enligt utskottets mening inte de problem som nu föreligger

beträffande över- och underkompensation.

Utskottet är medvetet om den svåra problematik i tekniskt

hänseende som hänger samman med dessa frågor. Utskottet har

diskuterat olika förslag som kunde undanröja de olägenheter i

kompensationshänseende som uppkommit till följd av de nya

reglerna som trädde i kraft den 1 januari i år och som samtidigt

skulle uppfylla syftet med de nya reglerna att vara

administrativt enkla. Utskottet har emellertid kommit till

slutsatsen att det krävs en ingående analys av hur reglerna

skall utformas för att undvika att nya problem i

kompensationshänseende uppstår. Det får därför ankomma på

regeringen att på nytt överväga frågan hur ett rättvist och

samtidigt administrativt enkelt system för beräkning av

arbetsskadelivräntor bör utformas, och utskottet föreslår ett

tillkännagivande härom. Eftersom utskottet inte kan acceptera

att de nuvarande stora olägenheterna får bestå ens under kortare

tid föreslår utskottet en tillbakagång till de regler som gällde

för beräkning av livränteunderlag och omprövning av livräntor

före den 1 januari 1993. För att de som missgynnats av de

nuvarande reglerna skall kunna kompenseras föreslår utskottet

att de skall ha möjlighet att ansöka om att få sin livränta

omprövad enligt de nya reglerna. En omprövning skall gälla den

period eller de perioder som varit föremål för prövning enligt

de regler som gällt under tiden den 1 januari -- den 31 maj

1993. Utskottets ställningstagande medför dels att

propositionens förslag i denna del bör avslås av riksdagen, dels

att utskottet lägger fram ett eget lagförslag i frågan. Motion

Sf26 yrkande 2 får därmed anses tillgodosedd.

Sjukpenninggrundande inkomst för försäkrad som uppbär

arbetsskadelivränta under tid för studier

Enligt gällande regler kan ersättning enligt LAF under

rehabilitering, t.ex. vid studier, utges antingen i form av

sjukpenning eller livränta. Vidare gäller enligt AFL att en

fastställd sjukpenninggrundande inkomst inte skall sänkas i

vissa situationer och att den får anpassas efter

löneutvecklingen inom den försäkrades yrkesområde. Av

föreskrifter utfärdade av Riksförsäkringsverket framgår att

detta gäller en försäkrad som inte förvärvsarbetar av anledning

som berättigar till ersättning enligt LAF under rehabilitering.

Vidare gäller att sjukpenning enligt AFL inte betalas ut för

samma skada som föranleder ersättning enligt LAF. För en

studerande som börjar uppbära livränta under utbildning med stöd

av 6 kap. 5 § LAF innebär reglerna att han får behålla sin

sjukpenninggrundande inkomst under utbildningstiden och följa

lönsamhetsutvecklingen inom det egna yrkesområdet. Därav följer

att den som uppbär livränta under studier samtidigt kan få

sjukpenning enligt AFL om han sjukanmäler sig av annan orsak än

den som utgör grund för livräntan och därmed bli

överkompenserad. För att minska risken för överkompensation

föreslås i propositionen att den sjukpenninggrundande inkomst på

vilken livräntan är grundad skall vara vilande under den tid som

föranleder livräntan. Det anförda föreslås även gälla om den

försäkrade uppbär livränta enligt LSP och lagen om

krigsskadeersättning till sjömän.

Bestämmelserna i nu berört hänseende föreslås träda i kraft

den 1 juli 1993.

Enligt vad utskottet erfarit är det praxis att

arbetsskadelivränta utges vid rehabilitering i form av studier

som varar längre än ett år. En sådan tillämpning av

livräntereglerna har sannolikt tillkommit av praktiska skäl.

Utskottet vill emellertid peka på att en sådan ordning kan verka

rehabiliteringshämmande genom att en försäkrad kan vilja få sin

rätt till livränta prövad innan han påbörjar en rehabilitering.

Utskottet förutsätter att regeringen överväger om lagändringar

behövs på detta område.

Utskottet tillstyrker förslaget i denna del och förutsätter

att den föreslagna förändringen inte utesluter en fortsatt

översyn i syfte att komma till rätta med eventuell

överkompensation. Utskottet föreslår samtidigt en redaktionell

ändring i 3 kap. 5 § andra stycket AFL.

Övriga frågor väckta i motioner

I motion 1992/93:Sf203 av Siw Persson (fp) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om särbehandling av

tandsköterskor vid arbetsskadebedömningar samt åtgärder för att

hindra sådan särbehandling. Motionären anför att den risk som är

förenad med arbete med amalgam hittills inte beaktats. Det finns

ett stort antal tandsköterskor som fått sådana hälsoproblem att

de inte kunnat fortsätta arbeta inom sitt yrkesområde. Trots

intyg från ytterst kvalificerade läkare har de inte fått sina

sjukdomsbesvär klassade som arbetsskada.

Frågan om tandsköterskors arbetsskador har utskottet tidigare

behandlat (se senast 1992/93:SfU8). Utskottet har därvid anfört

att arbetsmarknadsutskottet i sitt betänkande 1992/93:AU3

behandlat bl.a. arbetsmiljörisker inom tandvården.

Arbetsmarknadsutskottet anförde att Arbetarskyddsstyrelsen år

1989 utfärdat allmänna råd om arbete med kvicksilver och amalgam

inom tandvården. I övrigt hade Socialstyrelsen i augusti 1992

lagt fram en expertrapport om möjligheten att avveckla amalgam

som tandlagningsmedel (Ds 1992:95). I rapporten presenterades

förutsättningarna för att successivt avveckla amalgamet under

1990-talet liksom en bedömning av insatsbehovet vid en omedelbar

avveckling.

Socialförsäkringsutskottet förutsatte att berörda myndigheter

följer den praxis som domstolarna utvecklar i syfte att få

klarlagt i vad mån nya vetenskapliga rön, förändrade

sjukdomsmönster och ökad kunskap om arbetsmiljön påverkar

domstolarnas bedömning.

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning och avstyrker

bifall till motion Sf203.

Medelsanvisning

I budgetpropositionen 1992/93:100 beräknades anslaget C 1.

Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1993/94 till 4 649

miljoner kronor.

Ett slopande av arbetsskadesjukpenningen fr.o.m. den 1 juli

1993 innebär enligt propositionen att sjukförsäkringens utgifter

beräknas öka med 4 500 miljoner kronor. Belastningen på anslaget

C 1, som utgör 15 % av bruttoutgiften, ökar därmed med 675

miljoner kronor. Dessutom ökar belastningen på detta anslag med

ytterligare 75 miljoner kronor till följd av att kommunerna

fr.o.m. den 1 mars 1993 får uppbära avgifter i sjukhem och andra

vårdinrättningar som kommunerna övertagit av landstingen eller

har betalningsansvar för. Dessa avgifter kan därför inte längre

tillföras sjukförsäkringen.

Med hänsyn till att i kompletteringspropositionen

(1992/93:150, bilaga 4) föreslås ytterligare ändringar av

anslaget Bidrag till sjukförsäkringen anser utskottet att

finansutskottet bör ta slutlig ställning till anslaget.

Utskottet kommer därför att med eget yttrande överlämna

proposition 1992/93:178 i denna del till finansutskottet för

behandling.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utformningen av socialförsäkringssystemet

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So449 yrkande 6,

1992/93:Sf244, 1992/93:Sf245, 1992/93:Sf250, 1992/93:Sf264,

1992/93:Sf273, 1992/93:Sf283 yrkande 1, 1992/93:Fi211 yrkande 8,

1991/92:Sf278 och 1991/92:Sk351 yrkande 9,

res. 1 (nyd)

2. beträffande folkrörelsernas socialavgifter

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf245,

3. beträffande avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa

hivsmittade

att riksdagen antar de i proposition 1992/93:178 framlagda

förslagen till

1. lag om avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa

hivsmittade,

2. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och

ledighet för närståendevård såvitt avser 4 och 6 §§,

4. beträffande ytterligare ersättning till hivsmittade

att riksdagen

avslår motionerna 1992/93:Sf25 yrkandena 1 och 3 och

1992/93:L608 yrkande 2,

5. beträffande ändring i semesterlagen

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på

motion 1992/93:Sf25 yrkande 2 antar det i propositionen

framlagda förslaget till lag om ändring i semesterlagen

(1977:480),

men. (v) - delvis

6. beträffande företagshälsovården

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på

motion 1992/93:Sf25 yrkande 4 antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

såvitt avser 2 kap. 6 §,

2. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

såvitt avser 3 kap. 9 §,

3. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader,

men (v) - delvis

7. beträffande sjukpenninggrundande inkomst m.m. för

biståndsarbetare

att riksdagen med bifall till propositionen och med anledning

av motion 1992/93:Sf248 antar det i propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen (1962:382) om allmän

försäkring såvitt avser 3 kap. 5 b § och 4 kap. 9 §,

8. beträffande kontaktdagar

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget

till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

såvitt avser 4 kap. 10 §,

9. beträffande arbetsskadelivränta

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf26 yrkande 2

och med avslag på propositionen

dels avslår det i propositionen framlagda förslaget till

lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

såvitt avser 6 kap. 2 § och andra stycket tredje meningen

ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna,

dels antar utskottets förslag till lag om ändring i lagen

(1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

10. beträffande arbetsskadesjukpenning m.m.

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på

motionerna 1992/93:Sf26 yrkande 1 och 1992/93:Sf269 yrkande 2

antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

till den del förslaget inte berörts under momenten 6 och 9 ovan,

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

såvitt avser 2 kap. 13 § och 3 kap. 13 §,

3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd,

4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

res. 2 (s)

11. beträffande sjukpenninggrundande inkomst och

arbetsskadelivränta

att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen

till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

såvitt avser 3 kap. 5 § med den ändringen att i andra stycket

andra meningen orden "1 § fjärde stycket" byts mot "8 § fjärde

stycket andra meningen",

2. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och

ledighet för närståendevård till den del förslaget inte berörts

under moment 3,

12. beträffande översyn av sjuk- och

arbetsskadeförsäkringen

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf25 yrkande 7,

13. beträffande tandsköterskors arbetsskador

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf203,

14. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen

till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring till

den del förslaget inte berörts under momenten 6--8, 10 och 11

samt med den ändringen att 3 kap. 4 c och 4 d §§ och sista

meningen i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna utgår,

2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.

Utskottet hemställer att ärendet företas till avgörande efter

en bordläggning.

Stockholm den 29 april 1993

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Margit

Gennser (m), Birgitta Dahl (s), Sigge Godin (fp), Börje Nilsson

(s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Hans Dau (m),

Nils-Olof Gustafsson (s), Pontus Wiklund (kds), Arne Jansson

(nyd), Margareta Israelsson (s), Gustaf von Essen (m), Widar

Andersson (s) och Monica Widnemark (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Utformningen av socialförsäkringssystemet (mom.1)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "I den" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att det i det ekonomiska läge som landet

befinner sig i är nödvändigt att göra besparingar inom

socialförsäkringssystemet. I motionerna Sf244 yrkandena 1 och 3

och Fi211 yrkande 8 har anvisats en metod att snabbt spara 30

miljarder kronor genom ändringar i ersättningsnivåerna.

Förslagen innebär enhetliga nivåer vid frånvaro från arbetet,

oavsett orsaken till frånvaron, vilket gör systemet lätt att

administrera. Vid sjukdom, arbetsskada, vård av sjukt barn,

förtidspension, arbetslöshet och garantilön utan arbete skall

kompensationsnivån vara 70 % av inkomstbortfallet. Den som

deltar i rehabilitering med sikte på arbete skall få ytterligare

10 % kompensation. Dessutom bör det nuvarande inkomsttaket för

förmåner inom socialförsäkringen, 7,5 basbelopp anpassas, till

vad som gäller inom arbetslöshetsförsäkringen, dvs. sänkas till

ca 5 basbelopp. Riksdagen bör med bifall till motionerna Sf244

yrkandena 1 och 3 och Fi211 yrkande 8 som sin mening ge

regeringen detta till känna.

Övriga nu aktuella motioner bör med hänvisning till pågående

utredningsarbete inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande utformningen av

socialförsäkringssystemet

att riksdagen med bifall till motionerna

1992/93:Sf244 och 1992/93:Fi211 yrkande 8 och med avslag på

motionerna 1992/93:So449 yrkande 6, 1992/93:Sf245,

1992/93:Sf250, 1992/93:Sf264, 1992/93:Sf273, 1992/93:Sf283

yrkande 1, 1991/92:Sf278 och 1991/92:Sk351 yrkande 9 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Arbetsskadesjukpenning m.m. (mom. 10)

Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof

Gustafsson, Margareta Israelsson, Monica Widnemark och Widar

Andersson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som

börjar med "Utskottet vill" och på s. 22 slutar med "inte sker."

bort ha följande lydelse:

Under senare tid har arbetsskadeförsäkringen genomgått stora

förändringar. Samordningstiden har utökats från 90 till 180

dagar. Arbetsskadebegreppet har fått en annan innebörd och

beviskraven har kraftigt skärpts. Regeringens nuvarande förslag

att helt slopa arbetsskadesjukpenningen kan enligt utskottets

uppfattning förutom att de försäkrade i praktiken i många fall

ställs utan arbetsskadeersättning få åtskilliga negativa

konsekvenser. Om arbetsskadesjukpenningen slopas innebär detta

med stor sannolikhet att antalet anmälda skadefall drastiskt

kommer att minska. Detta innebär att det statistiksystem,

ISA-systemet, som byggts upp kommer att förlora i värde. Detta

innebär i sin tur att det förebyggande arbetsmiljöarbetet och

därmed möjligheterna att förebygga arbetsskador kommer att

väsentligt försvåras.

På arbetsmarknaden har växt fram ett system av

trygghetsförsäkringar vari trygghetsförsäkring vid arbetsskada,

TFA, ingår som en del. Avsikten med TFA är att den som drabbas

av personskada skall få ersättning enligt skadeståndsrättens

normer utan att behöva visa att arbetsgivaren eller någon annan

är skadeståndsskyldig. TFA kompletterar förmånerna från den

allmänna försäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Ett slopande

av arbetsskadesjukpenningen innebär alltså en övervältring av

dessa kostnader till TFA. Ur samhällsekonomisk synpunkt får

förslaget därför ringa konsekvenser. Om parterna på

arbetsmarknaden förhandlar bort TFA-ersättningen innebär detta

att den enskilde arbetstagaren för att få ut ersättning för en

arbetsskada kan tvingas till process i allmän domstol. Ett

sådant förfarande ställer sig både kostsamt och kan negativt

inverka på det framtida samarbetet mellan arbetstagare och

arbetsgivare.

Som ett led i uppgörelsen mellan regeringen och

Socialdemokraterna den 20 september 1992 ingick att sjuk- och

arbetsskadeförsäkringarna skall lyftas ur statsbudgeten.

Regeringen har nyligen beslutat om direktiv till denna

beredning. Direktiven är synnerligen omfattande och innebär

bl.a. att beredningen skall arbeta med tre alternativa förslag

till lösningar. Huvudalternativet för beredningen skall vara att

föra över försäkringarna till arbetsmarknadens parter och därmed

skapa förutsättningar för att kostnaderna för sjuk- och

arbetsskadeförsäkringarna beaktas inom ramen för lönebildningen.

Beredningen skall därvid överväga till vilken del generella

principer skall regleras i lag resp. vad som som står parterna

fritt att bestämma i avtal.

Utskottet anser att de nu föreslagna bestämmelserna föregriper

utredningen och att det bör ankomma på utredningen att ta

ställning till i vad mån och i vilken omfattning innehållet i

arbetsskadeförsäkringen behöver ändras eller preciseras.

Mot denna bakgrund saknas enligt utskottets mening skäl att

företa de nu föreslagna förändringarna i

arbetsskadeförsäkringen.

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

10. beträffande arbetsskadesjukpenning m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Sf26 yrkande

1 och 1992/93:Sf269 yrkande 2

avslår de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

till den del förslaget inte berörts under momenten 6 och 9 ovan,

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

såvitt avser 2 kap. 13 § och 3 kap. 13 §,

3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd,

4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

Särskilda yttranden

1. Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof

Gustafsson, Margareta Israelsson, Widar Andersson och Monica

Widnemark (alla s) anför:

I motion So449 av Ingvar Carlsson m.fl. har utformats en

strategi för välfärden. I den del som berör

socialförsäkringsutskottets område har Socialdemokraterna

preciserat de närmare villkoren för en ny ordning för sjuk- och

arbetsskadeförsäkringen. Vid utformningen av direktiven till den

beredning som skall föreslå den nya ordningen har regeringen i

väsentliga delar beaktat våra synpunkter. Vi vill med detta

yttrande ytterligare markera att en ny försäkring, antingen den

handhas av arbetsmarknadens parter eller innebär en utveckling

av den nuvarande försäkringen, måste vara obligatorisk och

uppbyggd enligt inkomstbortfallsprincipen. Det bör finnas ett

tydligt fördelningspolitiskt ansvar i finansieringen som innebär

att högavlönade och friska får bidra till kostnaderna för

lågavlönade och sjuka och dem som står utanför arbetsmarknaden.

Försäkringen måste också vara utformad så att den hävdar

arbetslinjen och stimulerar till förbättringar av arbetsmiljön.

Vi kommer att verka för detta inom beredningen.

2. Karin Israelsson (c) och Pontus Wiklund (kds) anför:

Vi anser det angeläget att förutsättningarna utreds för

införandet av ett grundtrygghetssystem som garanterar alla

medborgare en tillräcklig ersättningsnivå vid sjukdom,

ålderdom. m.m. Som framhållits av utskottet ger direktiven för

den nya beredningen med uppdrag att lämna förslag till en ny

ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen möjlighet till en

allsidig prövning av hur en ny ordning skall genomföras.

Eftersom Centerpartiet och Kristdemokraterna kommer att vara

representerade i utredningen, och också är representerade i

pensionsarbetsgruppen, kommer våra representanter i

utredningarna att där verka för att ett grundtrygghetssystem

införs. Vi har därför för dagen inget yrkande i frågan.

3. Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof

Gustafsson, Margareta Israelsson, Widar Andersson och Monica

Widnemark (alla s) anför:

Vi anser att statsbidraget till företagshälsovården kunde

avvecklas endast under förutsättning att en lagstiftning om

obligatorisk företagshälsovård infördes. Beslut har fattats att

slopa statsbidraget till företagshälosvården fr.o.m. den 1

januari 1993 och i föreliggande proposition genomförs

ytterligare konsekvensändringar. Något förslag om att göra

företagshälsovården obligatorisk har ännu inte lagts fram från

regeringen. I Statsrådsberedningens förteckning över

propositioner våren 1993 aviserades en proposition om

företagshälsovård, men arbetsmarknadsministern informerade den

25 februari i kammaren att regeringen, med hänvisning till

förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, inte avsåg att

lägga fram någon proposition under våren. Vi kan konstatera att

den tidigare avtalsregleringen på stora delar av den privata

arbetsmarknaden inte längre föreligger genom att

arbetsmiljöavtalet på SAF-LO-PTK-området och därmed avtalets

riktlinjer för företagshälsovården upphört att gälla efter

uppsägning från arbetsgivarens sida. Det är osäkert i vilken

utsträckning den tidigare avtalsregleringen av

företagshälsovården kommer att ersättas med en ny. Vidare är

vårt land skyldigt enligt ILO-konvention nr 161 att upprätthålla

en företagshälsovård. Vi anser att regeringen snarast bör

återkomma med förslag om lagstadgad företagshälsovård.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot

Berith Eriksson (v) anför:

Beträffande ändring av semesterlagen (mom. 5) anser jag att, i

likhet med vad som gäller vid sjukdom, 180 dagar för ledighet

för närståendevård av sådan person som hivsmittats inom

sjukvården skall vara semesterlönegrundande.

Vad gäller företagshälsovården (mom. 6) har denna en stor

betydelse för folkhälsan och det var, enligt min mening, helt

fel att slopa statsbidraget till företagshälsovården.

Vänsterpartiet anser att regeringen gjort en felbedömning och

att huvudmännen inte kommer att upprätta avtal med

företagshälsan för att de inte anser sig ha råd med detta. De i

propositionen framlagda förslagen innebär att man nu slår sista

spiken i kistan genom att företagshälsovården jämställs med

oreglerad privat vård. Jag motsätter mig detta och anser att

riksdagen bör avslå regeringens förslag.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

5 och 6 borde ha hemställt:

5. beträffande ändring i semesterlagen

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf25 yrkande 2

och med anledning av propositionen antar det i propositionen

framlagda förslaget till lag om ändring i semesterlagen

(1977:480) med den ändringen att i 17 § första stycket 8.

siffran 45 byts mot 180,

6. beträffande företagshälsovården

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf25 yrkande 4

avslår de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

såvitt avser 2 kap. 6 §,

2. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

såvitt avser 3 kap. 9 §,

3. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader,

I propositionen framlagda lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt lagförslag

Bilaga 2

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 5, 6 och 12 §§ lagen

(1976:380) om arbetsskadeförsäkring1 skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

4 kap.2

5 §

För den som är För den som är

sjukpenningförsäkrad sjukpenningförsäkrad

enligt 3 kap. lagen (1962:381) enligt 3 kap. lagen (1962:381)

om allmän försäkring om allmän försäkring

utgörs utgörs

livränteunderlaget av hans livränteunderlaget av hans

sjukpenninggrundande inkomst sjukpenninggrundande inkomst

enligt 3 kap. 2 § nämnda enligt 3 kap. 2 § nämnda

lag vid den tidpunkt från lag vid den tidpunkt från

vilken livräntan första vilken livräntan skall

gången skall utges eller utges eller den inkomst som

den inkomst som då skulle då skulle ha utgjort hans

ha utgjort hans sjukpenninggrundande inkomst,

sjukpenninggrundande inkomst, om försäkringskassan

om försäkringskassan hade känt till samtliga

hade känt till samtliga förhållanden.

förhållanden.

6 §2

För den som inte är För den som inte är

sjukpenningförsäkrad sjukpenningförsäkrad

enligt 3 kap. lagen (1962:381) enligt 3 kap. lagen (1962:381)

om allmän försäkring om allmän försäkring

men likväl har inkomst av men likväl har inkomst av

förvärvsarbete utgörs förvärvsarbete utgörs

livränteunderlaget av den livränteunderlaget av den

inkomst som, vid den tidpunkt inkomst som skulle ha utgjort

från vilken livräntan sjukpenninggrundande inkomst

första gången skall för honom enligt 3 kap.

utges, skulle ha utgjort 2§ nämnda lag, om han

sjukpenninggrundande inkomst hade varit

för honom enligt 3 kap. 2 sjukpenningförsäkrad,

§ nämnda lag, om han dock lägst 6000 kronor.

hade varit

sjukpenningförsäkrad,

dock lägst 6000 kronor.

1 Lagen omtryckt 1977:264. 2

Senaste lydelse 1992:1698.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

12 §3

Ett beslut om livränta Ett beslut om livränta

skall omprövas, om skall omprövas, om

ändring av betydelse har ändring av betydelse har

skett i de förhållanden skett i de förhållanden

som var avgörande för som var avgörande för

beslutet. Livränta för beslutet. Livränta för

förfluten tid får dock förfluten tid får dock

inte minskas eller dras in. inte minskas eller dras in.

Vid omprövning enligt

första stycket får

livränteunderlaget enligt 5

eller 6 § ändras endast

om ett löneavtal

träffats efter beslutet och

avtalet omfattar den tidpunkt

från vilken livräntan

första gången utgetts

samt omprövning begärs

inom två år från det

beslutet meddelades. Vid

omprövningen får

livränteunderlaget inte

sänkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1993.

En försäkrad som fått sitt livränteunderlag fastställt med

tillämpning av de under tiden den 1 januari -- den 31 maj 1993

gällande bestämmelserna har rätt att efter ansökan hos allmän

försäkringskassa få sin livränta omprövad enligt de nya

bestämmelserna.

3 Senaste lydelse 1992:1698.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 3

Utskottet 5

Utformningen av socialförsäkringssystemet 5

Direktiv till beredningen med uppdrag att lämna förslag till

en ny ordning för lagfästa försäkringsersättningar vid

sjukdom och arbetsskada5

Motioner 7

Utskottets bedömning 9

Förslag i proposition 1992/93:178 10

Avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa

hivsmittade 10

Utökad närståendepenning 12

Företagshälsovård 13

Sjukpenninggrundande inkomst m.m. för

biståndsarbetare 14

Kontaktdagar 15

Arbetsskadesjukpenning 16

Gällande bestämmelser om arbetsskadeförsäkring m.m. 16

Propositionen 18

Sjukersättning vid arbetsskada m.m.18

Ersättning för kostnader från arbetsskadeförsäkringen19

Försäkringskassornas skyldighet att pröva anmälda

arbetsskador20

Ekonomiska beräkningar20

Motionerna 20

Utskottets bedömning 21

Arbetsskadelivränta 22

Sjukpenninggrundande inkomst för försäkrad som uppbär

arbetsskadelivränta under tid för studier 24

Övriga frågor väckta i motioner 25

Medelsanvisning 25

Hemställan 26

Reservationer28

1. Utformningen av socialförsäkringssystemet (nyd)28

2. Arbetsskadesjukpenning m.m. (s)29

Särskilda yttranden30

Meningsyttring (v)31

Bilaga 1 i propositionen framlagda lagförslag32

Bilaga 2 av utskottet framlagt lagförslag56