Bet. 1992/93:SfU6

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1992/93:SFU06

Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

1992/93

SfU6

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1992/93:17, i vilken

redovisas en överenskommelse som träffats mellan staten och

företrädare för sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar från

sjukförsäkringen m.m. för år 1993. I propositionen föreslås

vidare vissa ändringar i bl.a. lagen (1962:381) om allmän

försäkring och lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m.

I betänkandet behandlas även ett trettiotal motioner väckta

under den allmänna motionstiden 1991/92 som tar upp olika frågor

om sjukvårdens finansiering och organisation, möjligheten för

olika yrkesgrupper att ansluta sig till den allmänna

sjukförsäkringen, läkemedelsförmåner, tandvårdsförsäkring,

begravningshjälp m.m.

Enligt den redovisade överenskommelsen skall sjukförsäkringens

ersättningar till sjukvårdshuvudmännen för år 1993 utgöra högst

6995 miljoner kronor. Härav skall drygt 5 miljarder kronor

utges till sjukvårdshuvudmännen i form av en allmän

sjukvårdsersättning. Den särskilda rehabiliterings- och

behandlingsersättningen utges med oförändrat belopp högst 485

miljoner kronor under år 1993. Detsamma gäller för medel för

bättre informationsförsörjning om högst 20 miljoner kronor.

Vissa smärre justeringar har överenskommits vad gäller övriga

särskilda ersättningar.

Överenskommelsen innebär även att administrationen av

pensionärernas avgifter vid sjukhusvård tills vidare skall ligga

kvar hos försäkringskassorna. Parterna är överens om vissa

åtgärder för att i möjligaste mån minska uppkomna skillnader i

avgiftsregler för beräkning av sjukvårdsavgifter mellan

pensionärer och övriga försäkrade. Detta föranleder ändringar i

lagen om allmän försäkring vad avser avdrag på pensionen för

sjukhusvård. Den högsta avgift som får tas ut per vårddag höjs

från 65 till 75 kronor och avdrag skall inte göras för

utskrivningsdagen. Avgiften för yngre förtidspensionärer

föreslås bli halverad under de första 30 dagarna vid varje

vårdtillfälle.

I propositionen föreslås vidare ändringar i lagen om

begränsning av läkemedelskostnader, m.m. som bl.a. innebär att

skyddet mot höga kostnader för sjukvård och läkemedel,

högkostnadsskyddet, höjs från högst 1500 till 1600 kronor

för ett år. Landstingsförbundet skall enligt överenskommelsen

rekommendera sjukvårdshuvudmännen att tillämpa detta belopp

samtidigt som de för vissa utsatta grupper kan kombinera

tillämpningen med beslut om avgiftsbefrielse eller nedsättning

av avgiften och/eller periodisering av skyddet avseende

vårdavgifter exempelvis per månad eller kvartal.

Utskottet tillstyrker förslagen i proposition 1992/93:17 utom

vad avser att sjukhusvårdsavdraget för unga förtidspensionärer

skall halveras. Utskottet avstyrker bifall till motionerna i

huvudsak med hänvisning till pågående utrednings- och

beredningsarbete.

Propositionen

I proposition 1992/93:17 om ersättningar till

sjukvårdshuvudmännen, m.m. har regeringen (Socialdepartementet)

föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m.,

3. lag om ändring i lagen (1992:894) om ändring i lagen

(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,

4. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701).

Vidare bereder regeringen riksdagen tillfälle att ta del av

vad i propositionen anförts om

5. ersättningarna från sjukförsäkringen till

sjukvårdshuvudmännen och därmed sammanhängande frågor.

Lagförslagen 2--4 återfinns som bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:Sf202 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om en

översyn av bestämmelserna för den allmänna försäkringen i syfte

att däri inrymma även begravningshjälp enligt i motionen

redovisade grunder.

1991/92:Sf204 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ändrade regler i

sjukförsäkringen angående ersättning för läsglasögon efter

starroperation.

1991/92:Sf209 av Margitta Edgren och Olle Schmidt (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att undanröja hinder för att kunna ta till

vara privata initiativ inom hälso- och sjukvården.

1991/92:Sf210 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) vari yrkas

att riksdagen beslutar att legitimerade sjuksköterskor jämställs

med annan legitimerad personal och därmed kan anslutas till

försäkringskassan.

1991/92:Sf213 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att ungdomar som fyllt 16 år och som av läkare anses behöva

fortsatt specialdiet på grund av sjukdomen PKU även i

fortsättningen skall kunna få livsmedelsrekvisitioner fram tills

läkare anser att den totala faran för PKU-patienten är över.

1991/92:Sf214 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tandvårdsbidraget för specialisttandvård.

1991/92:Sf217 av Jan-Erik Wikström och Barbro Westerholm (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om inordnande av psykoterapi i

sjukförsäkringssystemet.

1991/92:Sf223 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utlandssvenskars rätt till

sjukvårdsersättning.

1991/92:Sf226 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av att utreda ett ändrat

högkostnadsskydd inom hälso- och sjukvården i syfte att byta

eller komplettera tolvmånadersbaserat med ett 30-dagarsbaserat,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att en sådan ändring inte får medföra totalt sett ökade

kostnader för individen.

1991/92:Sf227 av Bertil Persson (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän

obligatorisk sjukvårdsförsäkring,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ökad effektivitet i sjukvårdens

ekonomistyrning.

1991/92:Sf237 av Anita Modin (s) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en revidering av bestämmelserna angående

debitering vid konsultationstillfälle hos läkare i syfte att

missbruk av nuvarande taxor motverkas.

1991/92:Sf241 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ersättning genom det allmänna

försäkringssystemet vad gäller utredning och behandling av

legitimerad psykolog, av legitimerad psykoterapeut och av

psykoanalytiker.

1991/92:Sf250 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att dietister bör kunna arbeta inom den allmänna

försäkringens ram.

1991/92:Sf252 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om införande av familjekort för

sjukvårdsavgifterna,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ersättning för medicinsk fotvård

enligt lagen om allmän försäkring,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att egenavgiften vid sjukresor bör

ingå i högkostnadsskyddet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att invänta Merkostnadsutredningens

förslag innan förändringar görs i avgiftssystemet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om slopande av 0-direktiven till

Merkostnadsutredningen,

1991/92:Sf255 av Johan Brohult och Ian Wachtmeister (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att Dagmarreformen skall avskaffas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att fri etableringsrätt införs för

läkare.

1991/92:Sf256 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att sjukvårdsproduktionen skall vara

producentoberoende, vilket innebär att ansvaret för

produktion och finansiering skiljs åt och att alltså pengarna

följer patienten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att en nationell sjukförsäkring

omfattande alla medborgare införs där finansieringen sker

solidariskt, dvs. efter ekonomisk förmåga hos individerna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att försäkringen administreras av

Riksförsäkringsverket eller av privata försäkringsbolag som

verksamhetsmässigt kontrolleras av Socialstyrelsen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att ett ersättningssystem introduceras

som är baserat på prestationer i stället för på budgetsystem,

och som därför är oberoende av planmässig tilldelning av

resurser och kortsiktiga politiska beslut,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att landstingens rätt att beskatta

medborgarna för sjukvårdsuppgifter upphör,

1991/92:Sf257 (delvis) av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ersättning genom det allmänna

försäkringssystemet (och de särskilda medlen för tidig och

samordnad rehabilitering för) utredning och behandling utförd av

legitimerad psykolog, av legitimerad psykoterapeut och av

psykoanalytiker.

1991/92:Sf261 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att förslag bör framläggas om att även

psykoterapibehandling vid psykisk sjukdom skall ingå i

högkostnadsskyddet.

1991/92:Sf265 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om försäkringsbaserad sjukvård.

1991/92:Sf266 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas att riksdagen

begär att regeringen, lämpligen efter hörande av

Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, tandläkare- och

tandhygienistförbunden, lägger förslag som möjliggör anslutning

av tandhygienister till allmän försäkringskassa, alternativt

beslutar om försöksverksamhet i avvaktan på resultatet av den

nya Tandvårdstaxeutredningen.

1991/92:Sf274 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om rättvisa förmånsregler för olika grupper av

kroniskt sjuka.

1991/92:Sf282 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om möjlighet för fler vårdgivare att utöva sitt yrke som

privatpraktiserande genom att detta regleras i lagen om allmän

försäkring.

1991/92:Sf283 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

förenkling av tandvårdsförsäkringens regler.

1991/92:Sf285 av Siw Persson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ersättning genom det allmänna

försäkringssystemet för psykologisk behandling,

1991/92:Sf288 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att Dagmarreformen avskaffas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att fri etableringsrätt införs för

läkare,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att landstingens monopol inom

sjukvården upphävs,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att införa ett husläkarsystem av den

modell som beskrivits av Sveriges läkarförbund i november 1991,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att anslutningen till ett

husläkarsystem skall vara frivillig för såväl patient som

läkare,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att patientens valfrihet och direkta

inflytande garanteras av en nationell sjukförsäkring, där

pengarna i princip följer patienten,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att finansieringen av den nationella

sjukförsäkringen sker solidariskt, dvs. efter ekonomisk förmåga

hos individerna,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att den nationella sjukförsäkringen

administreras av Riksförsäkringsverket eller av privata

försäkringsbolag som verksamhetsmässigt kontrolleras av en

oberoende organisation,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att fri konkurrens mellan olika

sjukvårdsproducenter tillåts och stimuleras,

10. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med

uppgift att lägga fram ett förslag som går ut på att

landstingens rätt att beskatta medborgarna för

sjukvårdsuppgifter upphör.

1991/92:Sf290 av Kjell Ericsson (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om samordning mellan hälso- och sjukvården och

sjukförsäkringssystemet.

1991/92:So527 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas

7. att försäkringskassans regler för amalgamsanering bör

förenklas.

Utskottet

Inledning

Sjukvårdsersättning från den allmänna sjukförsäkringen utges

enligt 2 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) i form

av ersättning för öppen hälso- och sjukvård som ombesörjs av

sjukvårdshuvudmännen liksom för tillhandahållande av hjälpmedel

åt handikappade, sjukhusvård, läkarvård eller annan sjukvårdande

behandling som lämnas av privatpraktiserande läkare eller

sjukgymnast som är uppförd på en av försäkringskassan upprättad

förteckning samt för resekostnader i samband med vården eller

behandlingen. Vidare utges ersättning för tandvård åt försäkrade

över 19 år.

Det nuvarande systemet med schabloniserad ersättning från den

allmänna sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen enligt

överenskommelser mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen

infördes den 1 januari 1985 (prop. 1983/84:190, SfU31, rskr.

393). Genom det nya systemet omvandlades de tidigare

prestationsrelaterade ersättningarna från sjukförsäkringen till

en samlad ersättning beräknad med ett i princip enhetligt belopp

per invånare, en allmän sjukvårdsersättning. Vid sidan om den

allmänna sjukvårdsersättningen lämnas varje år ett varierande

antal särskilda ersättningar för olika ändamål.

Den allmänna sjukvårdsersättningen fördelas mellan

sjukvårdshuvudmännen efter en behovsbaserad modell med tre

behovsklasser. Differensen mellan klasserna är 50 kronor.

Fördelningskriterierna är skillnader i befolkningens dödlighet,

sjukfrånvaro och förtidspensionering samt antalet ensamboende

äldre. Ersättningen finansieras under år 1992 till ca 29 % genom

att 3410 miljoner kronor av statsbidraget till allmän sjukvård

m.m. utges till sjukvårdshuvudmännen. Sedan år 1991 ingår i den

allmänna sjukvårdsersättningen också ersättning för

avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder samt

tillhandahållande av hjälpmedel till handikappade.

Till ersättningssystemet hör även regler för

privatpraktiserande läkares och sjukgymnasters anslutning till

sjukförsäkringen. Anslutningsreglerna innebär enligt

huvudregeln att privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster kan

anslutas till försäkringen endast efter tillstyrkan av

sjukvårdshuvudman. Nyetablering av praktik får emellertid ske

utan tillstyrkan

inom stödområdena 1 och 2. Sjukvårdshuvudmannens tillstyrkan

krävs inte heller för den som övertar en befintlig praktik från

en läkare som är ansluten till försäkringen, om avgående och

tillträdande läkare är verksamma inom samma specialitet.

Offentliganställda läkare med s.k. fritidspraktik kan inte

ansluta sig till försäkringen, med undantag för

läkarpsykoanalytiker som kan kombinera en tjänstgöring på

halvtid hos offentlig sjukvårdshuvudman med verksamhet som

privatpraktiker.

Försäkringsersättningen till privatpraktiserande läkare och

sjukgymnaster utbetalas av försäkringskassorna. Utbetalda

ersättningar för privatvård under ett år avräknas från nästa års

allmänna sjukvårdsersättning.

Till följd av den s.k. äldrereformen utgick överenskommelsen

om ersättningen för år 1992 från en reducering av den allmänna

sjukvårdsersättningen med drygt 3 miljarder kronor, eftersom

ca 21 % av kostnaderna för hälso- och sjukvården överfördes till

kommunerna som en följd av reformen.

Den överenskommelse som träffades för år 1992 innebar att från

sjukförsäkringen skulle utges sammanlagt 12 296 miljoner kronor

till sjukvårdshuvudmännen, varav 11 706,5 miljoner kronor i

allmän sjukvårdsersättning. Enligt en särskild överenskommelse

med anledning av att det administrativa huvudmannaskapet för

sjukresor och för akuta lufttransporter övergick till

sjukvårdshuvudmännen fr.o.m. år 1992 skulle ersättning härför

utges med 1 396 miljoner kronor jämte ett engångsbelopp som

ersättning för vissa initialkostnader.

Ersättningsbelopp för år 1993

Den nu träffade överenskommelsen följer tidigare principer,

men utrymmet för statens och försäkringens ersättning har

påverkats av de förändringar i statsbidragssystemen för bl.a.

landstingskommuner som genomförs från år 1993. Utgiftsramen för

ersättningarna för år 1993 har därför fastställts till 6 995

miljoner kronor.

Fördelningen av utgiftsramen har skett med utgångspunkt från

att nivån på den allmänna sjukvårdsersättningen skall tillgodose

två krav. Det ena är att den allmänna sjukvårdsersättningens

storlek för resp. sjukvårdshuvudman bör överstiga summan av de

försäkringsersättningar som under föregående år har utbetalats

av försäkringskassan till de försäkringsanslutna

privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster som var verksamma

inom huvudmannens geografiska område. Det andra kravet är att

den nuvarande behovsbaserade fördelningsprincipen av

ersättningen skall bibehållas. Det har lett till att den

allmänna sjukvårdsersättningen bör uppgå till sammanlagt 5 006

miljoner kronor. Den särskilda rehabiliterings- och

behandlingsersättningen utges med oförändrat belopp högst 485

miljoner kronor under 1993. Även ersättningen för bättre

informationsförsörjning utges med oförändrat belopp. Vissa

smärre justeringar har överenskommits vad gäller övriga

särskilda ersättningar.

Till följd härav har parterna enats om att utgiftsramen 6 995

miljoner kronor skall fördelas på den allmänna

sjukvårdsersättningen och de särskilda ersättningarna enligt

följande:

________________________________________________________________

Ändamål Totalbelopp

milj.kr.

________________________________________________________________

1. Allmän sjukvårdsersättning 5 006

2. Särskild ersättning för sjukresor inkl.

akuta lufttransporter 1 396

3. Särskild ersättning för rehabili-

terings- och behandlingsinsatser 485

4. Ersättning till Handikappinstitutet 51

5. Särskild ersättning för psykotera-

peutisk verksamhet 24,5

6. Särskild ersättning för informations-

försörjning och produktkontroll 20

7. Särskild ersättning till Centrum för

epidemiologi och social analys 5

8. Särskild ersättning för handledning

av kiropraktorer 1

9. Särskild ersättning för vissa

patientöverföringar 1

10. Särskild ersättning för rikssjukvård

för HIV-smittade 5,5

6 995

________________________________________________________________

Sjukvårdens finansiering och organisation

Under den allmänna motionstiden 1991/92 har väckts ett flertal

motioner som tar upp frågor om finansieringen av hälso- och

sjukvården. I motion 1991/92:Sf227 av Bertil Persson (m) begärs

i yrkande 1 att regeringen skall lägga fram förslag om en allmän

obligatorisk sjukförsäkring och i yrkande 2 ett tillkännagivande

om vad som i motionen anförts om ökad effektivitet i sjukvårdens

ekonomistyrning. I motion 1991/92:Sf255 av Johan Brohult och Ian

Wachtmeister (nyd) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om att

nuvarande ersättningssystem, den s.k. Dagmarreformen, skall

avskaffas. Ett motsvarande yrkande framförs i motion

1991/92:Sf288 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd)

yrkande 1. I denna motion, yrkandena 6--8 och 10 liksom i motion

1991/92:Sf256 av samma motionärer, yrkandena 2--5 och 7, begärs

också tillkännagivanden om en rad riktlinjer för den framtida

sjukvårdspolitiken. Enligt motionärerna skall

sjukvårdsproduktionen vara producentoberoende genom att ansvaret

för produktionen och finansieringen skiljs åt och en nationell

sjukförsäkring införs, som garanterar patientens valfrihet och

direkta inflytande och i vilken ersättningen för sjukvård i

princip följer patienten. Den nationella försäkringen skall

finansieras solidariskt efter ekonomisk förmåga hos individerna

och administreras av Riksförsäkringsverket eller av privata

försäkringsbolag som verksamhetsmässigt kontrolleras av

Socialstyrelsen. Ersättningssystemet skall baseras på

prestationer i stället för budgetsystem och landstingens rätt

att beskatta medborgarna för sjukvårdsuppgifter skall upphöra. I

motion Sf288 yrkandena 3--5 och 9 begär motionärerna också

tillkännagivanden om att landstingens monopol inom sjukvården

skall upphöra, att ett husläkarsystem av den modell som

beskrivits av Sveriges läkarförbund skall införas och att

anslutningen till detta system skall vara frivillig för såväl

patient som läkare och att fri konkurrens mellan olika

sjukvårdsproducenter skall tillåtas och stimuleras. I motion

1991/92:Sf265 av Stig Rindborg (m) begärs ett tillkännagivande

om att försök med en försäkringsbaserad sjukvård bör prövas i

Stockholms län eller Mälardalsregionen.

Kjell Ericsson (c) begär i motion Sf290 att riksdagen ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om samordning

mellan hälso- och sjukvården och sjukförsäkringssystemet.

Våren 1992 tillkallade regeringen en parlamentarisk kommitté

om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation (dir.

1992:30).

Kommittén skall lägga fram en analys och bedömning av hälso-

och sjukvårdens resursbehov samt hur dessa skall kunna

tillgodoses fram till år 2000 inom ramen för en samhällsekonomi

i balans. Kommittén bör ta ställning till vem som skall

finansiera vården, vem som skall ansvara för att vården blir

tillgänglig, i vilka former produktionen bör ske samt hur

samhällets kontrollsystem bör vara uppbyggt.

Kommitténs ställningstaganden bör utgå från en analys och

värdering av i första hand tre olika finansierings- och

organisationsmodeller, som bör arbetas fram och analyseras av en

till kommittén knuten expertgrupp. Utgångspunkten för gruppens

verksamhet skall vara att hela befolkningen skall kunna erbjudas

en god hälso- och sjukvård på lika villkor, oberoende av såväl

sjukdomens art eller varaktighet som den vårdsökandes ålder,

ekonomi eller bosättningsort. Samtliga modeller skall utgå från

att finansieringen nästan helt och hållet skall ske med skatter,

socialavgifter eller obligatoriska försäkringspremier som tas ut

efter betalningsförmåga och oberoende av risk för den enskilde.

De tre modeller som skall arbetas fram och analyseras av

expertgruppen är:

En reformerad landstingsmodell som bygger på dagens system,

där landstinget och kommunen ansvarar för finansiering och

tillhandahållande av hälso- och sjukvård. Produktionen av hälso-

och sjukvården bör i denna modell kunna ske av såväl offentliga

som privata producenter på likartade villkor och i konkurrens.

En modell med primärvårdsstyrd vård där samtliga hälso- och

sjukvårdens resurser läggs hos primärvården. Den enskilde väljer

en husläkare vars ersättning till övervägande del beror på hur

många som valt honom eller henne som sin husläkare. De resurser

husläkaren tilldelas inkluderar även tänkta kostnader för bl.a.

specialist- och slutenvård, som husläkaren vid behov köper från

lämplig vårdgivare. Finansieringen kan ske såväl primärkommunalt

eller landstingskommunalt som centralt av staten.

En modell med obligatorisk sjukvårdsförsäkring som innebär

att resurserna för hälso- och sjukvård samlas hos en eller flera

försäkringsgivare, varmed landstingens rätt att ta ut skatt för

hälso- och sjukvården upphör. Patienter får rätt till

försäkringen enligt vissa regler för t.ex. diagnos, behandling

m.m. Försäkringen ger ersättning till vårdgivaren i enlighet med

en fastställd taxa eller olika former av vårdkontrakt.

Expertgruppen bör i denna modell särskilt studera hur

kostnadskontroll kan erhållas och kvalitetskontroll kan säkras.

En bred belysning bör göras av de olika modellernas för- och

nackdelar framför allt utifrån följande utgångspunkter:

möjligheterna att verka för en god hälsa och en vård på lika

villkor för hela befolkningen

vårdens tillgänglighet och kvalitet

individens valfrihet

att etableringsfrihet successivt skall införas och

konkurrensen mellan olika alternativ därmed öka

det demokratiska inflytandet

möjligheterna för hälso- och sjukvården att samverka med

andra samhällssektorer

kostnadseffektivitet och förutsättningar för kostnadskontroll

möjligheterna till kvalitetskontroll, nationell uppföljning

och utvärdering

möjligheterna till förnyelse och utveckling.

Kommittén skall mot bakgrund av att konkurrens mellan olika

typer av vårdproducenter i allmänhet främjar effektiviteten

undersöka och beskriva förutsättningarna för att bl.a. överföra

vissa offentliga vårdinrättningar till stiftelser, offentliga

eller privata bolag m.m.

Kommittén skall vidare analysera patientavgifternas roll inom

hälso- och sjukvården, vilket skall ske utifrån följande tre

perspektiv:

avgifternas roll som finansieringskälla

deras roll som styrinstrument

deras fördelningspolitiska betydelse.

Kommittén skall pröva om det är möjligt att införa olika

nivåer på högkostnadsskyddet beroende på vilken behandling som

ges.

Slutligen har kommittén, sedan riksdagen bifallit

socialförsäkringsutskottets hemställan härom (1991/92:SfU3,

rskr. 38), även fått i uppdrag att utreda frågan om att överföra

kostnadsansvaret för läkemedel i öppen vård från

Riksförsäkringsverket till sjukvårdshuvudmännen.

Utredningen bör bedriva sitt arbete så att det är slutfört

senast den 1 mars 1994.

I detta sammanhang vill utskottet också erinra om den lokala

försöksverksamhet som skall bedrivas under åren 1993--1995 med

finansiell samordning mellan socialförsäkringen och hälso- och

sjukvården (prop. 1991/92:105, SfU17, rskr. 347).

Mot bakgrund av det anförda och till att en proposition med

förslag om husläkarsystem väntas inom kort anser utskottet att

de ovan nämnda motionsyrkandena inte bör föranleda någon åtgärd

från riksdagens sida. Vad särskilt angår yrkandet i motion Sf265

om försök med försäkringsbaserad sjukvård finner utskottet att

detta är en fråga som det bör ankomma på kommittén och då i

första hand expertgruppen att ta ställning till.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna

1991/92:Sf227, 1991/92:Sf255 yrkande 1, 1991/92:Sf256 yrkandena

2--5 och 7, 1991/92:Sf265, 1991/92:Sf288 yrkandena 1 och 3--10

samt 1991/92:Sf290.

Privata vårdgivares anslutning till försäkringen

Som inledningsvis nämnts finns särskilda regler för

privatpraktiserande läkares och sjukgymnasters rätt att anslutas

till sjukförsäkringen.

I motionerna 1991/92:Sf209 av Margitta Edgren och Olle Schmidt

(fp), 1991/92:Sf210 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m),

1991/92:Sf250 av Maud Ekendahl (m), 1991/92:Sf282 av Olle

Schmidt (fp) berörs möjligheterna för ett flertal grupper av

vårdgivare, som exempelvis barnmorskor, legitimerade

sjuksköterskor, dietister och arbetsterapeuter att föras upp på

förteckning hos försäkringskassa, så att de skall kunna arbeta

inom ramen för den allmänna försäkringen.

I motionerna 1991/92:Sf255 yrkande 2 av Johan Brohult och Ian

Wachtmeister (nyd) och 1991/92:Sf288 yrkande 2 av Ian

Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) behandlas bl.a. frågor om

fri etableringsrätt för läkare.

Även de nu nämnda frågeställningarna ryms inom ramen för den

pågående översynen av hälso- och sjukvårdens finansiering och

organisation. Utskottet vill också erinra om att det i

regeringsförklaringen den 6 oktober 1992 uttalats att ett

husläkarsystem skall införas för att säkerställa alla

medborgares rätt att välja en egen läkare och att

etableringsfrihet kommer att införas stegvis. Motionerna

1991/92:Sf209, 1991/92:Sf210, 1991/92:Sf250, 1991/92:Sf255

yrkande 2, 1991/92:Sf282 och 1991/92:Sf288 yrkande 2 bör

därför lämnas utan åtgärd av riksdagen.

Motionerna 1991/92:Sf217 av Jan-Erik Wikström och Barbro

Westerholm (fp), 1991/92:Sf241 av Maud Ekendahl och Leif

Carlsson (m), 1991/92:Sf257 av Gudrun Schyman m.fl. (v) i denna

del, 1991/92:Sf261 av Hans Göran Franck m.fl. (s) och

1991/92:Sf285 yrkande 1 av Siw Persson (fp) tar upp frågor om

rätt till ersättning från försäkringen för psykoterapeutisk och

psykologisk utredning och behandling.

I överenskommelsen om ersättningar för år 1993 från

sjukförsäkringen har parterna enats om en särskild ersättning om

högst 24,5 miljoner kronor för att göra det möjligt för

huvudmännen att genom avtal med legitimerade privata vårdgivare

öka tillgången på psykoterapeutisk behandling till rimliga

kostnader för de försäkrade. Med hänsyn till den allmänna

kostnadsutvecklingen har beloppet ökats med 1,5 miljoner kronor.

i förhållande till år 1992. Enligt propositionen har praktiskt

taget alla huvudmän utnyttjat denna möjlighet till

resursförstärkning, som infördes år 1990.

Psykiatriutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1992:73)

Välfärd och valfrihet funnit att de nuvarande villkoren för att

få tillgång till psykoterapi inte är acceptabla. Utredningen har

framhållit att denna behandlingsform måste jämställas med andra

sjukvårdande behandlingar när det gäller tillgänglighet och att

det är helt oförenligt med principerna för svensk hälso- och

sjukvård att överlåta den fulla kostnadstäckningen på den

enskilde. Utredningen föreslår att frågan löses i två steg. På

kortare sikt skall legitimerade psykoterapeuter, även sådana som

inte är läkare, efter ansökan förtecknas hos försäkringskassan

som enskilda vårdgivare. Landstingen kan reglera

behandlingsvolymen och därmed kostnaderna genom att teckna

vårdavtal med terapeuterna. För att patienten, som skall erlägga

sedvanlig patientavgift, skall bli mottagen enligt dessa villkor

krävs remiss från specialistkompetent psykiater inom psykiatrin.

Kostnaderna skall avräknas på sedvanligt sätt från ersättningen

från staten till sjukvårdshuvudmännen, och den nuvarande

särskilda ersättningen föreslås i fortsättningen ingå i det

totala beloppet från staten till landstingen. I ett längre

perspektiv föreslår utredningen att psykoterapins finansiering

skall anpassas till de beslut som riksdagen kan väntas fatta med

anledning av förslag från Utredningen om hälso- och sjukvårdens

finansiering och organisation.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att beredningen av

Psykiatriutredningens förslag bör avvaktas innan utskottet gör

några uttalanden med anledning av motionerna 1991/92:Sf217,

1991/92:Sf241, 1991/92:Sf257 i denna del, 1991/92:Sf261 och

1991/92:Sf285 yrkande 1.

Patientavgifter och högkostnadsskydd

Den statliga regleringen av patientavgifterna inom den öppna

hälso- och sjukvården slopades fr.o.m. den 1 januari 1991 och

varje sjukvårdshuvudman bestämmer numera inom sitt område hur

höga avgifter som skall tas ut. Ändringen omfattar även de till

försäkringen anslutna privatpraktiserande läkarna och

sjukgymnasterna.

Rätten till läkemedelsförmåner regleras i lagen (1981:49) om

begränsning av läkemedelskostnader, m.m. Förmånerna utges i form

av antingen kostnadsfrihet eller prisnedsättning för läkemedel

eller skydd mot höga kostnader för läkemedel och sjukvård.

Prisnedsättningen på läkemedel görs till den del det sammanlagda

priset för läkemedlen överstiger 120 kronor med tillägg för 10

kronor för varje läkemedel utöver det första. Även s.k.

specialdestinerade livsmedel omfattas av prisnedsättningen för

den som är under 16 år.

Som en följd av avregleringen av patientavgifterna i den öppna

hälso- och sjukvården ändrades högkostnadsskyddet i lagen om

begränsning av läkemedelskostnader m.m. från ett egenkostnadstak

baserat på antal vårdbesök och läkemedelsinköp inom en

tolvmånadersperiod till ett egenkostnadstak för de försäkrade på

högst 1 500 kronor under en motsvarande period.

Varje sjukvårdshuvudman har möjlighet att tillämpa ett lägre

belopp för högkostnadsskyddet. Enligt propositionen visar en

redovisning från Landstingsförbundet att nästan samtliga

huvudmän i likhet med år 1991 alltjämt tillämpar ett

egenkostnadstak på 1 000--1 200 kronor även om några huvudmän

höjt sitt tak år 1992.

Sedan en höjning av högkostnadsskyddet fr.o.m. den 1 januari

1993 aviserats i 1991/92 års budgetproposition behandlades

frågan av socialförsäkringsutskottet i det av riksdagen godkända

betänkandet 1991/92:SfU13. Utskottet hade ingen erinran mot en

sådan höjning men föreslog ett tillkännagivande till regeringen

om att möjligheterna för en sjukvårdshuvudman att själv besluta

om en lägre beloppsgräns borde ändras så att staten inte borde

bära några kostnader för ett sådant beslut. Härigenom beräknades

en årlig besparing på 200 miljoner kronor kunna göras på statens

utgifter för läkemedelskostnader. I propositionen framhålls att

parterna gemensamt utrett möjligheterna att hitta en

administrativt enkel lösning för de sjukvårdsområden vars

huvudmän kan komma att besluta om ett lägre tak än det

högkostnadsskydd på 1600 kronor som föreslås för år 1993.

Parterna har emellertid inte funnit någon sådan lösning utan i

stället enats om att i princip behålla den nuvarande ordningen,

samtidigt som de utgår ifrån att samtliga sjukvårdshuvudmän

kommer att följa en rekommendation från Landstingsförbundet och

fastställa egenkostnadstaket till 1 600 kronor. Huvudmännen

kommer också att informeras om sina möjligheter att kombinera

ett sådant beslut med andra beslut om t.ex. avgiftsnedsättning i

andra situationer och/eller periodisering av skyddet avseende

vårdavgifter exempelvis per månad eller kvartal. Enligt

överenskommelsen skall sådana kompletteringar inte medföra någon

betalningsskyldighet för huvudmännen till staten.

Föredragande statsrådet utgår från att sjukvårdshuvudmännen

kommer att följa Landstingsförbundets rekommendation. Om så inte

skulle ske avser han att snarast förelägga riksdagen ett förslag

till lagändring som innebär att staten och den försäkrade inte

skall behöva bära några kostnader i de fall en sjukvårdshuvudman

tillämpar ett lägre kostnadstak än 1 600 kronor.

Frågor om höga kostnader vid sjukdom och högkostnadsskyddet

tas upp i några motioner.

I motion 1991/92:Sf226 yrkandena 1 och 2 av Gunnar Thollander

(s) m.fl. begärs ett tillkännagivande om behovet av att utreda

om högkostnadsskyddet kan bytas mot eller kompletteras med ett

30-dagarsbaserat högkostnadsskydd som inte får medföra totalt

sett ökade kostnader för individen. I motion 1991/92:Sf252 av

Berith Eriksson m.fl. (v) begärs i yrkande 4 ett

tillkännagivande om införande av ett familjekort och i yrkande 6

ett tillkännagivande om att även sjukresor skall omfattas av

högkostnadsskyddet.

Kenth Skårvik (fp) begär i motion 1991/92:Sf213 att ungdomar

som av läkare anses behöva fortsatt specialdiet på grund av

sjukdomen phenylketonuri även efter 16 års ålder skall kunna få

livsmedelsrekvisitioner fram till dess läkaren anser att den

totala sjukdomsfaran för patienten är över. I motion

1991/92:Sf274 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om att frågan om rättvisa förmånsregler för

olika grupper av kroniskt sjuka skall snabbehandlas.

Som framgår ovan har sjukvårdshuvudmännen enligt den träffade

överenskommelsen möjlighet att kombinera högkostnadsskyddet med

en periodisering exempelvis per månad eller kvartal, vilket kan

komma att tillgodose syftet med motion Sf226. Utskottet vill i

övrigt erinra om att samtliga de frågor som tagits upp i

motionerna ligger inom ramen för Merkostnadskommitténs (S

1990:4) arbete. Kommittén har till uppgift att överväga och

lämna förslag till de förändringar i förmånssystemet inom

socialförsäkringen som är påkallade för att uppnå bättre

rättvisa mellan olika grupper av försäkrade som har betydande

kostnader för läkemedel, förbrukningsartiklar, vård och annan

behandling samt resor till följd av sjukdom eller handikapp.

Utskottet anser, i likhet med vad utskottet uttalat vid tidigare

behandling av sådana frågor som tagits upp i motionerna, att

resultatet av detta arbete bör avvaktas. Utskottet vill också

erinra om att frågan om högkostnadsskydd även ligger inom ramen

för det arbete som pågår med en översyn av hälso- och

sjukvårdens finansiering och organisation. Motionerna Sf213,

Sf226, Sf252 yrkandena 4 och 6 och Sf274 bör på grund av det

anförda inte föranleda någon åtgärd.

I motion Sf252 yrkande 5 av Berith Eriksson m.fl. (v) begärs

också ett tillkännagivande om att ersättning för medicinsk

fotvård skall utges enligt AFL och ingå i högkostnadsskyddet. I

motionen framhålls att regelbunden fotvård är nödvändig för

många, särskilt för diabetiker, men för även handikappade och

pensionärer som för sin hälsa måste anlita fotvårdare.

Motionärerna framhåller också att utgifterna för fotvården har

kommit att bli betungande till följd av skattereformens

kostnadsökningar.

Utskottet har stor förståelse för att kostnader för medicinsk

fotvård kan vara betungande om vården inte tillhandahålls inom

den offentliga sjukvården eller kostnaderna kan täckas av

handikappersättningen. Utskottet är också övertygat om att sådan

fotvård är viktig för att förebygga allvarligare skador som kan

förorsaka extra lidande för patienten och leda till ökade

kostnader för sjukvården. Det är emellertid i första hand en

fråga för sjukvårdshuvudmännen att se till att vården finns

tillgänglig för de patienter som har ett medicinskt behov av

den. Utskottet förutsätter att de problem som tagits upp i

motionen uppmärksammas av den pågående utredningen om hälso- och

sjukvårdens finansiering och organisation och anser att även

yrkande 5 i motion Sf252 nu kan lämnas utan åtgärd.

I samma motion, 1991/92:Sf252, begärs vidare i yrkande 7 ett

tillkännagivande om att Merkostnadskommitténs förslag skall

inväntas innan förändringar görs i avgiftssystemet och i yrkande

8 att de s.k. 0-direktiven för samma utredning skall slopas.

Genom tilläggsdirektiv (dir. 1992:65) har Merkostnadskommittén

fått möjlighet att lägga fram angelägna förslag utan att

finansieringen av dessa skall begränsas av de allmänna

kostnadsdirektiv som gäller för statliga kommittéer. Motion

Sf252 i denna del (yrkande 8) är sålunda tillgodosedd. Utskottet

avstyrker även i övrigt bifall till motionen såvitt nu är i

fråga (yrkande 7).

Fr.o.m. år 1992 har sjukvårdshuvudmännen hand om debitering

och uppbörd av avgifterna för sjukhusvård för

sjukpenningförsäkrade, varför den tidigare ordningen med avdrag

från sjukpenning m.fl. ersättningar för sjukhusvård har upphört.

Däremot kommer administrationen av pensionärernas avgifter vid

sjukhusvård att ligga kvar på försäkringskassorna även under år

1993.

Regler om avdrag på pension för avgifter för sjukhusvård finns

intagna i 2 kap. 12 § AFL. För varje dag en person med ålders-

eller förtidspension får sjukhusvård tas en avgift ut som utgör

en tredjedel av de allmänna pensionsförmånerna räknat per dag,

dock för närvarande högst 65 kronor per vårddag. I propositionen

föreslås att avgiften höjs till högst 75 kronor den 1 januari

1993, men att i de fall den pensionsberättigade inte fyllt 40 år

avgiften skall sättas ner till hälften för de första 30 dagarna

av varje vårdtillfälle. Vidare föreslås att avgift inte skall

tas ut för utskrivningsdagen, eftersom det för personer som vid

upprepade tillfällen fått sjukhusvård med korta vistelsetider

blivit kännbart med avdrag för både inskrivningsdag och

utskrivningsdag.

Vad särskilt avser förslaget om att förtidspensionärer under

40 år endast skall betala halv avgift under de första 30 dagarna

av varje vårdtillfälle erinrar föredragande statsrådet om att

den tidigare regeringen i anslutning till sitt förslag att slopa

det avgiftsfria året för förtidspensionärer utfäste att

erforderlig kompensation för detta skulle lämnas.

Merkostnadskommittén har därefter prövat möjligheterna till

kompensation i första hand genom handikappersättningen.

Kommittén har analyserat problematiken, men kommit fram till att

handikappersättning inte är en lämplig form för att lösa denna,

och i en skrivelse den 8 april 1992 har kommittén meddelat

regeringen detta. Frågan har därefter beretts inom

Socialdepartementet, varvid alternativa lösningar som skisserats

inom kommittén övervägts. Föredragande statsrådet har bedömt att

det finns starka skäl att knyta kompensationen till

vårdutnyttjandet så att den utges endast när förtidspensionären

haft utgifter för sjukhusvård. Det är vidare enligt honom

rimligt att kompensationen riktas till yngre förtidspensionärer

med hänsyn till denna grupps särskilda behov av medel för

rehabilitering och till att gruppen rehabiliteringsbara

förtidspensionärer som regel har korta men återkommande

vårdperioder.

Utskottet anser att införandet av en stel åldersgräns där de

förtidspensionärer som faller under den får väsentligt bättre

förmåner än de övriga inte är någon lämplig metod att kompensera

borttagandet av det avgiftsfria året för förtidspensionärer.

Utskottet kan därför inte biträda förslaget i denna del, men

tillstyrker i övrigt förslagen om avdrag för

sjukhusvårdsavgifter.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också motion

1991/92:Sf223 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s). I motionen

framhålls att det är av stor vikt att missbruk av rätten till

sjukvårdsersättning för utlandssvenskar stävjas mot bakgrund av

att sjukförsäkringen har stramats åt för personer bosatta i

Sverige, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom.

Utlandssvenskar har enligt gällande bestämmelser ingen rätt

till sjukvårdsersättning från försäkringen, utan avtal har

slutits mellan landstingen och staten om avgifter för patienter

från denna grupp. Vid akut öppen och sluten vård betalas vanliga

patientavgifter. I övriga fall betalas för den som inte har sina

sjukvårdskostnader i Sverige täckta på annat sätt sex gånger

inomlänspatienternas avgifter vid öppen vård och tio gånger

sjukpenningavdraget vid sluten vård.

Utskottet avstyrkte bifall till en motsvarande motion i det av

riksdagen godkända betänkandet 1991/92:SfU3. Utskottet framhöll

att det delade motionärernas uppfattning att missbruk av rätten

till sjukvårdsersättning bör stävjas i den mån det förekommer,

men ansåg att detta var en fråga som det ankom på

sjukvårdshuvudmännen att beakta. Utskottet vidhåller denna

uppfattning och avstyrker bifall till motion 1991/92:Sf223.

Läkarvårdstaxans konstruktion

I läkarvårdstaxan (1974:699) finns bestämmelser om vilket

arvode en läkare har rätt till vid patientbesök. Enligt 13 §

läkarvårdstaxan utgör arvodet för läkarvård ersättning för

samtliga åtgärder vid ett rådfrågningstillfälle. Arvodena vid

patientbesöken är enligt 7 § taxan uppdelade i grupper. För

grupperna 4--7, som avser rådfrågning hos läkare med

specialistkompetens när vissa särskilt krävande undersökningar

eller behandlingar är påkallade, fastställer

Riksförsäkringsverket efter samråd med Socialstyrelsen en

förteckning.

I motion 1991/92:Sf237 av Anita Modin (s) begärs att

bestämmelserna i 13 § läkarvårdstaxan skall revideras för att

undvika missbruk.

Utskottet har begärt yttrande över motionen från

Riksförsäkringsverket. Vidare har Försäkringskasseförbundet,

Sveriges läkarförbund och Landstingsförbundet beretts tillfälle

att yttra sig. Efter detta har en särskild utredare tillkallats

i mars 1992 för att göra en översyn av läkarvårdstaxan.

Utredningen har antagit namnet Specialisttaxeutredningen.

Riksförsäkringsverket, som framhåller att det synsätt som rått

alltsedan läkarvårdstaxans tillkomst är att patienter inte skall

betala särskild avgift för flera sjukdomar vid ett

rådfrågningstillfälle och att inte mer än en

försäkringsersättning skall utgå vid ett behandlingstillfälle,

hänvisar till det pågående utredningsarbetet. Även

Landstingsförbundet vill avvakta resultatet av utredningsarbetet

och tar inte ställning till motionen, medan den tillstyrks av

Försäkringskasseförbundet och Sveriges läkarförbund.

Specialisttaxeutredningen har nyligen redovisat sitt uppdrag i

betänkandet (SOU 1992:118) Arvoden för vård hos

privatpraktiserande läkare. Den arvodeskonstruktion som föreslås

i betänkandet innebär att de vårdinsatser som är medicinskt

möjliga att meddela vid ett och samma besök innefattas i

normalarvodet. Utredaren anser att frågan om ersättning för

flera skilda åtgärder vid ett och samma besök förlorat sin

aktualitet i och med den föreslagna ersättningsmodellen.

Enligt utskottets mening bör resultatet av beredningen av

Specialisttaxeutredningens förslag avvaktas och motion

1991/92:Sf237 påkallar inte någon åtgärd från riksdagens sida.

Motionen bör därför inte föranleda någon åtgärd.

Ersättning för glasögon

AFL innehåller inte någon bestämmelse som ger rätt till

ersättning för kostnader för glasögon. Sjukvårdshuvudmännen har

ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel för handikappade och

de har i samband med överenskommelser om ersättning från

sjukförsäkringen åtagit sig att tillhandahålla glasögon

kostnadsfritt eller till nedsatt pris till barn och ungdomar

under 19 år. Dessutom lämnas utan kostnad glasögon eller

kontaktlinser som hjälpmedel till starropererade personer.

Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) framhåller i

motion 1991/92:Sf204 att personer som genomgått starroperation

med insättning av lins oftast även har ett behov av läsglasögon.

Motionärerna anser att ersättning borde lämnas från

försäkringskassan för särskilda läsglasögon och begär ett

tillkännagivande härom.

Motionsyrkanden om en glasögonersättning inom den allmänna

försäkringens ram har under en följd av år avslagits av

riksdagen på förslag av utskottet (se senast 1991/92:SfU3).

Utskottet har därvid inte ansett att några andra grupper än de

som för närvarande erhåller bidrag från sjukvårdshuvudmännen bör

komma i fråga för ett generellt samhällsstöd för anskaffande av

glasögon. Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker

bifall till motion 1991/92:Sf204.

Tandvårdsförsäkringen

Den allmänna tandvårdsförsäkringen, som infördes år 1974,

ingår i sjukförsäkringen. De grundläggande bestämmelserna om

tandvårdsförsäkringen finns i 2 kap. 3§ AFL. Försäkringen

omfattar tandvård som meddelas vid folktandvårdsklinik,

odontologisk fakultet eller annars genom det allmännas försorg

eller lämnas av tandläkare som är uppförd på en av den allmänna

försäkringskassan upprättad förteckning. Ersättning utges enligt

grunder som regeringen fastställer efter förslag av

Riksförsäkringsverket. Grunderna är intagna i tandvårdstaxan

(1973:638). Försäkringen omfattar inte tandvård åt försäkrad som

inte fyller minst 20 år under det år behandlingen påbörjas.

I tandvårdslagen (1985:125) anges att varje landstingskommun

skall erbjuda en god tandvård åt dem som är bosatta inom

landstingskommunen. Även i övrigt skall landstinget verka för en

god tandhälsa hos befolkningen. I lagen anges vidare att

folktandvården skall svara för dels regelbunden och fullständig

tandvård för barn och ungdomar t.o.m. det år då de fyller 19 år,

dels specialisttandvård för vuxna och dels övrig tandvård för

vuxna i den omfattning som landstinget bedömer lämpligt. Sedan

några år tillbaka är barn- och ungdomstandvården fullt utbyggd.

Barn- och ungdomstandvården, som enligt ovan inte omfattas av

tandvårdsförsäkringen, skall vara avgiftsfri för patienten.

I motion 1991/92:Sf214 anför Charlotte Cederschiöld (m) att

med den utformning dagens regler för offentlig tandvård har,

inträffar det att dessa bidrar till att försena reglering av

barns tänder. Det gäller barn med tidig tandutveckling som inte

nått fram i kön i den offentliga vården. Eftersom en tidigt

påbörjad tandreglering är skonsammare, väljer många att själva

kosta på en tidig behandling. Motionären anser att det beskrivna

förhållandet inte är bra utan att det stöd som utgår för

tandvården bör följa patienten, i synnerhet när det gäller all

specialisttandvård för barn.

I en intern beredning inom regeringskansliet skall en särskild

sakkunnig göra en översyn av tandvårdsförsäkringen. Förslag i

frågan skall redovisas snabbt, så att en reformerad

tandvårdsförsäkring kan träda i kraft den 1 juli 1993.

I uppdraget erinras beträffande barn- och ungdomstandvården om

att regeringen avser att lägga en proposition till riksdagen för

att öka inslaget av anbudskonkurrens inom kommuner och landsting

och att i ett stort antal landsting för närvarande. pågår ett

utredningsarbete med syfte att införa en "tandvårdspeng" för

barnen och ungdomarna. I utredningsarbetet bör enligt uppdraget

ingå att även följa i vilken utsträckning landstingen inför ett

sådant system och vilka kvalitetssäkringssystem landstingen

utvecklat för barn- och ungdomstandvården och om de är

tillfredsställande utformade med utgångspunkt från de mål och

krav som finns angivna i tandvårdslagen.

Den i uppdraget omnämnda propositionen har förelagts

riksdagen. I proposition 1992/93:43 Ökad konkurrens i kommunal

verksamhet föreslås ett tillägg till 5 § tandvårdslagen som

innebär att landsting får sluta avtal med någon om att utföra

uppgifter som folktandvården svarar för, dock inte uppgifter som

innefattar myndighetsutövning. Utskottet vill även erinra om att

regeringen senast i regeringsförklaringen den 6 oktober 1992

uttalat att fri konkurrens skall införas även inom

barntandvården.

Utskottet anser att motion 1991/92:Sf214 är tillgodsedd med

vad som ovan återgivits och utskottet avstyrker bifall till

motionen.

Den 1 juli 1991 (SFS 1991:947) infördes bestämmelser om

legitimation av tandhygienister. Socialstyrelsen har meddelat

föreskrifter om kompetenskrav och behörighet för

tandhygienister. En legitimerad tandhygienist är behörig att

självständigt arbeta som tandhygienist, medan övriga som

uppfyller Socialstyrelsens kompetenskrav som tandhygienister

endast skall arbeta under ledning av en legitimerad tandläkare.

En tandhygienist kan inte anslutas till försäkringskassan.

Den privatpraktiserande tandläkare som har en tandhygienist på

sin mottagning får på den tandvårdsräkning (samlingsräkning) som

inges till försäkringskassan ta upp arvode för av

tandhygienisten utfört arbete. Av tandvårdsräkningen skall det

framgå om en åtgärd utförts av en tandhygienist.

En legitimerad tandhygienist som inte är verksam hos en

tandläkare får träffa överenskommelse med en eller flera

tandläkare om att tandläkaren på sin samlingsräkning till

försäkringskassan tar upp de åtgärder som hygienisten vidtagit.

Tandläkaren skall lämna uppgift till försäkringskassan på av

honom anlitad tandhygienist.

I motion 1991/92:Sf266 begär Jerzy Einhorn (kds) ett

tillkännagivande om att regeringen skall lägga fram förslag som

möjliggör anslutning av tandhygienister till den allmänna

försäkringen eller beslutar om försöksverksamhet i avvaktan på

resultatet av den nya Tandvårdstaxeutredningen. Enligt

motionären leder nuvarande regler till att någon ersättning för

tandhygienistens arbete inte kan utbetalas av försäkringskassan

förrän patienten är slutbehandlad av såväl tandläkare som

hygienist. Detta har gjort tandhygienisterna ekonomiskt beroende

av tandläkarna. Motionären pekar också på att patienter som

behandlas av tandläkare som inte har tandhygienist anställd har

svårare att få hygienists tjänster. Motionären anser också att

tandhygienister -- som redan idag arbetar mycket självständigt

-- skulle få ökade möjligheter att göra egna prioriteringar och

större möjligheter att ta emot patienter från tandläkare som

inte har tandhygienist anställd.

Utskottet förutsätter att de problem som motionären tar upp

kommer att behandlas vid översynen av tandsvårdsförsäkringen och

motion 1991/92:Sf266 påkallar därför inte någon åtgärd från

riksdagens sida.

Tandvårdsförsäkringen betalar hela kostnaden för sådan

behandling som anges i 9 § tandvårdstaxan. Detta gäller bl.a.

behandling som görs om till följd av avvikande reaktion mot

dentala material. Alla typer av odontologisk behandling ersätts.

Kravet är dock att behandlingsbehovet skall ha ett direkt

samband med den avvikande reaktionen.

Vid sidan av den avgiftsfria tandvården finns fr.o.m. den 1

juli 1991 utökade möjligheter för patienter att få ersättning

vid utbyte av amalgamfyllningar. I de fall man inte har kunnat

konstatera samband mellan sjukdomsbesvär och amalgam kan

patienten få amalgamsaneringen ersatt som vid annan

tandvårdsbehandling, dvs. ersättning med 30, 50 resp. 75 % från

tandvårdsförsäkringen.

Sådan ersättning kunde enligt Riksförsäkringsverkets allmänna

råd före den 1 juli 1991 utges under följande förutsättningar.

För uteslutande av att det fanns någon odontologisk förklaring

till patientens besvär skulle besvären utredas av

specialisttandläkare. Vidare skulle patienten vara utredd av en

läkare med viss specialistkompetens. Läkaren förutsattes därvid

ha gjort en helhetsbedömning av patientens situation för att

utesluta medicinska orsaker till patientens besvär. Läkaren

skulle ange om amalgamutbyte var tillrådligt med hänsyn till

patientens allmänna hälsotillstånd och patientens psykosociala

situation. Dessutom skulle utbyte av amalgamfyllningar

förhandsprövas hos försäkringskassan innan behandling

påbörjades.

Riksförsäkringsverket har fr.o.m. den 1 juli 1991 ändrat sina

anvisningar så att patienter som begär utbyte av

amalgamfyllningar på grund av att de upplever sig vara skadade

av dessa och som har långvariga sjukdomssymptom kan få

ersättning om följande förutsättningar är uppfyllda. En läkare

med specialistkompetens bör personligen ha gjort en medicinsk

utredning av patientens tillstånd. Läkaren förutsätts därvid ha

gjort en helhetsbedömning av patientens situation och

dokumenterat den i ett utlåtande. Utlåtandet bör utmynna i ett

uttalande om att det med hänsyn till patientens allmänna

hälsotillstånd inte föreligger några hinder att byta ut

amalgamfyllningarna. Liksom tidigare skall utbyte av

amalgamfyllningar förhandsprövas hos försäkringskassan innan

behandling påbörjas.

I motionerna 1991/92:Sf283 av Siw Persson (fp) och

1991/92:So527 yrkande 7 av Margareta Winberg m.fl. (s) begärs

att tandvårdsförsäkringens regler vid amalgamsanering förenklas.

I båda motionerna hänvisar motionärerna till att

försäkringskassan i Stockholms län undersökt effekten av

amalgamsanering i en efterundersökning av 383 patienter som

ansökt om tandvårdsersättning för utbyte av amalgamfyllningar.

Enligt motion Sf283 visade undersökningen att utbyte av

amalgamfyllningar hos de flesta patienter som misstänker sig

påverkade av amalgam medför en klar förbättring av det

subjektiva hälsoläget och att antalet sjukdagar minskade andra

året efter utbytet. I motionen framhålls att

Riksförsäkringsverkets ändrade allmänna råd endast i viss mån

medfört förenklingar för patienterna och att reglerna om

amalgamsanering borde ytterligare förenklas. I motion So527

framhålls det samhällsekonomiskt riktiga i att underlätta

reglerna för amalgamsanering.

Utskottet har begärt yttrande över motionerna av

Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen samt även berett

Sveriges tandläkarförbund, Sveriges läkarförbund och Svenska

läkaresällskapet tillfälle att yttra sig.

Riksförsäkringsverket framhåller att den studie motionären

hänvisar till omfattar 23 patienter i en undersökningsgrupp på

308 patienter, och verket anser att studien inte tillför någon

ny kunskap i ämnet. Enligt verket anser man att det är mycket

viktigt att få fram fakta om amalgamets hälsoeffekter och det

finns också behov av ytterligare vetenskapligt underlag rörande

andra fyllningsmaterial. För närvarande finns det enligt verkets

mening ingen anledning till ändring i reglerna om

amalgamsanering. Socialstyrelsen hänvisar till sina allmänna råd

om utredning av patienter som sätter sina symptom i samband med

kvicksilver från amalgam (SOSFS 1991:6). Råden redovisar

styrelsens ställningstagande i frågan. Socialstyrelsen

understryker att det för patientens säkerhet är ett oavvisligt

krav att patienten blir medicinskt utredd innan en

amalgamsanering kan påbörjas. Tandläkare är, anför styrelsen,

inte kompetenta att utreda om patientens symptom beror på någon

allmänsjukdom. Enligt Socialstyrelsen är nuvarande regler för

amalgamutbyte inom tandvårdsförsäkringens ram förenklade så

långt som det är möjligt. Sveriges tandläkarförbund finner det

angeläget att de regler som gäller vid utbyte av tandfyllningar

etc. -- liksom i övrigt -- görs så enkla och lätthanterliga som

möjligt och utformas så att de främjar ett förtroendefullt

samarbete mellan patient och vårdgivare. Inte heller Svenska

läkaresällskapet anser att den åberopade studien kan användas

som motiv för att förenkla reglerna för tandvårdsersättning.

Styrelsen anser att det inte finns medicinska skäl för att

förenkla reglerna för amalgamsanering, att undervisning i frågan

skall vila på vetenskaplig grund samt att forskning på området

skall stödjas liksom utvecklingen av nya tandvårdsmaterial med

minsta möjliga biverkningar. Sveriges läkarförbund uppger att

det är möjligt att ett borttagande av amalgamfyllningar på

patienter som misstänker sig vara sjuka av amalgam leder till en

minskad sjukfrånvaro, men den slutsatsen kan knappast dras av

det begränsade materialet i den refererade undersökningen.

Förbundet understryker vikten av att patienter som söker

sjukvård för sina symptom utreds och behandlas

förutsättningslöst och grundligt även om patienterna själva tror

att symptomen beror på kvicksilver från egna amalgamfyllningar.

Mot bakgrund av vad som framförts i remissyttrandena är

utskottet inte berett att tillstyrka ytterligare förenklingar

inom tandvårdsförsäkringen vid byte av amalgam. Utskottet anser

därför att motionerna 1991/92:Sf283 och 1991/92:So527 yrkande 7

bör avslås av riksdagen.

Begravningshjälp

AFL innehåller inga bestämmelser om rätt till

begravningshjälp. Däremot finns en sådan rätt enligt lagen

(1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1977:265) om

statligt personskadeskydd.

Det förekommer även att olika kollektiva eller enskilda

försäkringar täcker kostnader för begravning. I kollektivavtal

mellan arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer har tecknats

avtal om tjänstegrupplivförsäkringar som ger rätt till

begravningshjälp om arbetstagaren avlider och i regel även om

arbetstagarens make eller sambo avlider. Även företagare har

möjlighet till anslutning till sådan försäkring.

Begravningshjälpen utgår i dessa fall i regel med ett halvt

basbelopp.

Enligt 5 kap. 2 § begravningslagen (1990:1144) skall kommunen

där den avlidne senast var folkbokförd ombesörja gravsättning om

ingen annan gör det. Kommunen har då rätt till ersättning för

kostnaderna av dödsboet. Finns ej tillräckliga medel för

begravningskostnader utgår bidrag enligt förarbetena till 6 §

socialtjänstlagen (1980:620).

I motion 1991/92:Sf202 av Bengt Silfverstrand och Birthe

Sörestedt (s) begärs ett tillkännagivande om en översyn av

bestämmelserna för den allmänna försäkringen i syfte att

begravningshjälp skall utges från försäkringen.

En särskild utredare tillkallades år 1989 med uppgift att

kartlägga de kostnader som uppkommer i samband med begravning

och undersöka om det föreligger behov av stöd för sådana

kostnader genom ökat samhällsansvar. Utredningens

betänkande (SOU 1990:82) Vad kostar begravningar -- vem betalar?

avlämnades i september 1990. I betänkandet har utredningen

övervägt olika alternativ för hur enskildas kostnader i samband

med begravning skall kunna begränsas.

Utredningen konstaterar att det främst är kostnader för kista,

svepningsarbeten och vissa transporter som är ofrånkomliga för

enskilda. Utredningen anför att om ekonomiskt stöd skall utgå,

det naturligen bör ske genom den allmänna försäkringen och

finansieras genom arbetsgivaravgifter. Utredningen motiverar

detta med att det stora flertalet avlidna tidigare i någon form

har varit knutna till förvärvsarbete och arbetsmarknad. Det kan

därför enligt utredningen inte vara oskäligt om arbetsgivarens

ekonomiska ansvar i detta hänseende utsträcks till tiden efter

att den anställde uppnått 65 års ålder.

Om begravningshjälp skulle införas i Sverige borde den enligt

utredningen anpassas till att motsvara kostnaderna för kista,

svepningsarbete och vad som i övrigt får anses nödvändigt och

ofrånkomligt för en begravning. Med 1990 års priser skulle detta

innebära en kostnad på ca 6000 kronor. Med ett beräknat antal

av 95 000 dödsfall per år skulle de sammanlagda årliga

utbetalningarna av begravningshjälp uppgå till 570 miljoner

kronor och föranleda ett ökat avgiftsuttag på ca 0,1 %.

Utredningens förslag har remissbehandlats och bereds

fortfarande inom regeringskansliet (Civildepartementet).

Riksdagen har på förslag av utskottet vid ett flertal tidigare

tillfällen avstyrkt motionsyrkanden om en allmän

begravningsförsäkring med hänvisning bl.a. till de ökade

kostnaderna för försäkringen. Utskottet är nu inte berett att

göra några andra uttalanden i frågan utan anser att beredningen

av utredningsförslaget bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför

bifall till motion 1991/92:Sf202.

Lagförslagen

Utskottet har ingen erinran mot de framlagda lagförslagen.

Emellertid har även i proposition 1992/93:129 om avgifter inom

äldre- och handikappomsorgen lagts fram ett förslag till ändring

i lagen om allmän försäkring avseende samma lagrum som är

aktuella i den förevarande propositionen. I proposition 129

föreslås att särregleringen om avgifter som avser

helinackordering i särskilda boendeformer för service och

omvårdnad upphävs. Vidare föreslås att avgifter i sjukhem och

andra vårdinrättningar, som kommunerna övertagit från

landstingen eller har betalningsansvar för, får uppbäras av

kommunerna och uttas enligt samma grunder som övriga kommunala

avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende.

Den hälso- och sjukvård som kommunerna bedriver vid särskilda

boendeformer för service och omvårdnad skall likställas med

öppen vård i fråga om kostnadsansvaret för läkemedel, läkarvård,

kostnadsfria förbrukningsartiklar samt resor.

Förslagen i proposition 129 behandlas av socialutskottet i

betänkandet 1992/93:SoU12. De lagrum i AFL som socialutskottets

förslag berör, och som föreslås träda i kraft den 1 mars 1993,

har överlämnats till socialförsäkringsutskottet för en

lagteknisk samordning med lagförslagen i samma lag i proposition

17.

Utskottet lägger därför fram ett eget förslag till lag om

ändring i lagen om allmän försäkring i bilaga 2 till

betänkandet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande sjukvårdens finansiering m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf227,

1991/92:Sf255 yrkande 1, 1991/92:Sf256 yrkandena 2--5 och 7,

1991/92:Sf265, 1991/92:Sf288 yrkandena 1 och 3--10,och

1991/92:Sf290,

2. beträffande privata vårdgivares anslutning till

försäkringen

att riksdagen avslår

motionerna 1991/92:Sf209, 1991/92:Sf210, 1991/92:Sf250,

1991/92:Sf255 yrkande 2, 1991/92:Sf282 och 1991/92:Sf288 yrkande

2,

3. beträffande ersättning för psykoterapi m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf217, 1991/92:Sf241,

1991/92:257 i denna del, 1991/92:Sf261 och 1991/92:Sf285 yrkande

1,

4. beträffande högkostnadsskydd

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf226 och

1991/92:Sf252 yrkandena 4 och 6,

5. beträffande livsmedelsrekvisitioner

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf213,

6. beträffande förmånsregler för kroniskt sjuka

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf274,

7. beträffande medicinsk fotvård

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf252 yrkande 5,

8. beträffande Merkostnadskommittén

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf252 yrkandena 7 och 8,

9. beträffande sjukhusvårdsavgift för förtids- och

ålderspensionärer

att riksdagen avslår förslaget i proposition 1992/93:17 om

att i lagen (1962:381) om allmän försäkring skall införas en ny

paragraf, 2 kap. 12 c §

res. 1 (m, fp, c, kds)

10. beträffande sjukvårdsersättning för utlandssvenskar

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf223,

11. beträffande revidering av läkarvårdstaxan

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf237,

12. beträffande ersättning för glasögon

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf204,

13. beträffande barntandvård

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf214,

res. 2 (s) -- motiv.

14. beträffande tandhygienister

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf266,

15. beträffande amalgamsanering

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf283 och

1991/92:So527 yrkande 7,

16. beträffande begravningshjälp

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf202,

17. beträffande lagen om allmän försäkring

att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:17 och med

anledning av proposition 1992/93:129 antar det av utskottet i

bilaga 2 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring i vad förslaget inte berörts

ovan under moment 9,

18. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:17 antar de

i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m.,

2. lag om ändring i lagen (1992:894) om ändring i lagen

(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,

3. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701),

19. beträffande proposition 1992/93:17 i övrigt

att riksdagen lägger propositionen i övrigt till handlingarna.

Stockholm den 3 december 1992

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Doris Håvik

(s), Margit Gennser (m), Birgitta Dahl (s), Sigge Godin (fp),

Börje Nilsson (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Hans

Dau (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Pontus Wiklund (kds), Leif

Bergdahl (nyd), Margareta Israelsson (s), Liselotte Wågö (m) och

Widar Andersson (s).

Reservationer

1. Sjukhusvårdsavgift för förtids- och ålderspensionärer

(mom.9)

Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp),

Karin Israelsson (c), Hans Dau (m), Pontus Wiklund (kds) och

Liselotte Wågö (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "för

sjukhusvårdsavgifter" bort ha följande lydelse:

Med hänsyn till att Merkostnadskommittén funnit att

handikappersättningen inte är en lämplig form för att infria

utfästelsen om kompensation till förtidspensionärerna för

borttagandet av det avgiftsfria året ansluter sig utskottet till

regeringens bedömning att kompensationen skall ges genom att

sjukhusvårdsavdraget för yngre förtidspensionärer halveras under

de första trettio dagarna vid varje vårdtillfälle.

Utskottet biträder med det anförda propositionens förslag om

avdrag för sjukhusvårdsavgifter.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

9. beträffande sjukhusvårdsavgift för förtids- och

ålderspensionärer

att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:17 beslutar

att i det av utskottet framlagda förslaget till lag om ändring i

lagen (1962:381) om allmän försäkring skall införas

dels en ny paragraf, 2 kap. 12 c §, med följande lydelse:

Om den pensionsberättigade inte har fyllt 40 år skall den

avgift som följer av bestämmelserna i 12 och 12 a §§ sättas ned

till hälften för de första 30 dagarna av varje vårdtillfälle.

dels en ny p. 3 i övergångsbestämmelserna med följande

lydelse:

3. Bestämmelserna i 2 kap. 12 c § skall tillämpas även för

avgift enligt 2 kap. 12 b § som avser januari och februari 1993.

2. Barntandvård (mom. 13 -- motiveringen)

Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik,

Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson och Widar Andersson

(alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 18

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "till motionen" bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning skall även i fortsättningen

barn- och ungdomstandvården vara en uppgift för folktandvården

medan den allmänna försäkringen skall ge ersättning för

vuxentandvård. Utskottet anser att det därvid är av största vikt

att barn- och ungdomstandvården organiseras så att resurserna

liksom hittills kan koncentreras till folktandvården och inte

splittras upp på olika privata entreprenörer. Utskottet

avstyrker bifall till motion 1991/92:Sf214.

I propositionen framlagt lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt lagförslag

Bilaga 2

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän

försäkring1 att 2 kap. 6 och 12 §§, 3 kap. 4 a och 15 §§ och

20 kap. 8 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

6 §2

För resekostnader i samband med läkarvård eller annan

sjukvårdande behandling, som avses i 2 eller 5 §, eller

sjukhusvård enligt 4 §, utges ersättning enligt grunder som

regeringen fastställer. Detsamma gäller resekostnader i samband

med

1. tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappad,

2. tandvård som avses i 3 §,

3. besök med anledning av sjukdom hos läkare eller sjukgymnast

inom företagshälsovård, för vilken bidrag lämnas efter beslut av

yrkesinspektionen,

4. besök med anledning av sjukdom hos läkare inom

studerandeorganisationernas hälsovård, för vilken statsbidrag

utbetalas av högskolestyrelse,

5. konvalescentvård som lämnas i konvalescenthem som har

tagits upp på förteckning som fastställs av regeringen eller

myndighet som regeringen bestämmer,

6. vistelse vid en sådan

vårdinrättning som

enligt lagen (1990:1402) om

övertagande av vissa

sjukhem och andra

vårdinrättningar

övertagits av kommunen,

7. besök för 6. besök för

sjukvårdande behandling som sjukvårdande behandling som

ges såsom särskild ges såsom särskild

omsorg enligt lagen (1985:568) omsorg enligt lagen (1985:568)

om särskilda omsorger om om särskilda omsorger om

psykiskt utvecklingsstörda psykiskt utvecklingsstörda

m.fl., m.fl.,

1 Lagen omtryckt 1982:120. 2

Senaste lydelse 1991:1975.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8. besök för 7. besök för

sjukvårdande behandling som sjukvårdande behandling som

ges med stöd av ges med stöd av

bestämmelserna om den bestämmelserna om den

kommunala hälso- och kommunala hälso- och

sjukvården i hälso- och sjukvården i hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763), sjukvårdslagen (1982:763),

om resan går från eller

till bostaden och denna inte

är en sådan bostad som

avses i 20 § andra stycket

eller 21 § tredje stycket

socialtjänstlagen

(1980:620),

9. besök för 8. besök för

läkarvård eller annan läkarvård eller annan

sjukvårdande behandling som sjukvårdande behandling som

ges med stöd av lagen ges med stöd av lagen

(1991:1136) om (1991:1136) om

försöksverksamhet med försöksverksamhet med

kommunal primärvård. kommunal primärvård.

Ersättning för sjuktransporter utges enligt grunder som

regeringen fastställer.

12 §3

För varje dag då en För varje dag då en

pensionsberättigad, som pensionsberättigad, som

är bosatt här i landet, är bosatt här i landet,

får sjukhusvård på får sjukhusvård på

grund av sjukdom skall grund av sjukdom skall

försäkringskassan ta ut försäkringskassan ta ut

en avgift enligt vad som anges en avgift enligt vad som anges

i denna paragraf. i denna paragraf. Avgift skall

inte tas ut för

utskrivningsdagen.

Avgift tas ut från den som uppbär hel ålderspension eller hel

förtidspension.

Avgiften beräknas av Avgiften beräknas av

försäkringskassan med försäkringskassan med

hänsyn till storleken vid hänsyn till storleken vid

vårdtillfället av vårdtillfället av

pensionsförmåner i form pensionsförmåner i form

av ålderspension, av ålderspension,

förtidspension och förtidspension och

omställningspension enligt omställningspension enligt

denna lag, änkepension denna lag, änkepension

enligt äldre lagstiftning, enligt äldre lagstiftning,

pensionstillskott enligt lagen pensionstillskott enligt lagen

(1969:205) om (1969:205) om

pensionstillskott och pensionstillskott och

särskilt pensionstillägg särskilt pensionstillägg

enligt lagen (1990:773) om enligt lagen (1990:773) om

särskilt pensionstillägg särskilt pensionstillägg

till folkpension för till folkpension för

långvarig vård av sjukt långvarig vård av sjukt

eller handikappat barn. eller handikappat barn.

Avgiften skall utgöra en Avgiften skall utgöra en

tredjedel av summan av tredjedel av summan av

förmånerna räknade förmånerna räknade

per dag, dock högst 65 per dag, dock högst 75

kronor för varje kronor för varje

vårddag. Vid beräkningen vårddag. Vid beräkningen

av avgiften per vårddag av avgiften per vårddag

skall förmånernas skall förmånernas

månadsbelopp delas med 30. månadsbelopp delas med 30.

Avgiften per vårddag Avgiften per vårddag

avrundas till närmast avrundas till närmast

lägre hela krontal. lägre hela krontal.

Avgiften för en Avgiften för en

kalendermånad får aldrig kalendermånad får aldrig

överstiga avgiften för överstiga avgiften för

30 vårddagar. 30 vårddagar.

3 Senaste lydelse 1992:377.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Avgiften tas ut genom avdrag vid utbetalning av sådana

pensionsförmåner som är avgiftsgrundande enligt andra och tredje

styckena. Försäkringskassan beslutar om sådant avdrag. Om avdrag

inte kan göras på grund av att avgiftsgrundande förmåner inte

längre lämnas, skall någon avgift inte tas ut. Inte heller skall

avgift tas ut om pensionsförmånerna vid vårdtillfället eller

avdragstillfället är nedsatta enligt 10 kap. 2 § eller uppbärs

av annan än den pensionsberättigade enligt 10 kap. 3 §.

Avgifterna tillfaller den allmänna försäkringen.

Från pensionsberättigad

som erhåller sådan

långtidssjukvård för

vilken kommunen får ta ut

avgifter enligt 26 § andra

stycket hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763)

skall avgift inte tas ut

enligt vad som sägs i denna

paragraf.

3 kap.

4 a §4

För varje dag då en För varje dag då en

försäkrad vistas vid en försäkrad vistas vid en

sådan vårdinrättning sådan vårdinrättning

som enligt lagen (1990:1402) som enligt lagen (1990:1402)

om övertagande av vissa om övertagande av vissa

sjukhem och andra sjukhem och andra

vårdinrättningar vårdinrättningar

övertagits av kommunen övertagits av kommunen

skall sjukpenning enligt denna skall sjukpenning enligt denna

lag minskas med 70 kronor, lag minskas med 80 kronor,

dock med högst en tredjedel dock med högst en tredjedel

av sjukpenningens belopp. av sjukpenningens belopp.

Därvid skall det belopp Därvid skall det belopp

varmed minskning sker avrundas varmed minskning sker avrundas

till närmast lägre hela till närmast lägre hela

krontal. krontal.

Första stycket gäller inte i fråga om sjukpenning för tid då

den försäkrade uppbär hel ålderspension enligt denna lag.

15 §5

Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade

a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst, om

tjänstgöringen inte avser grundutbildning eller därtill

omedelbart anslutande repetitionsutbildning;

b) är intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52)

med särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av 3 § sagda

lag;

c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt;

d) i annat fall än under b) eller c) sagts av annan orsak än

sjukdom tagits om hand på det allmännas bekostnad;

4 Senaste lydelse 1991:1640.

5 Senaste lydelse 1991:1641.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

e) vistas utomlands i annat fall än då den försäkrade

insjuknar medan han utför arbete som ett led i en här i riket

bedriven verksamhet eller som sjöman anställd på svenskt

handelsfartyg eller under sjukdom eller i fall som avses i 7 b §

reser till utlandet med försäkringskassans medgivande.

För varje dag då en För varje dag då en

försäkrad bereds vård försäkrad bereds vård

i ett sådant hem för i ett sådant hem för

vård eller boende eller vård eller boende eller

familjehem enligt familjehem enligt

socialtjänstlagen socialtjänstlagen

(1980:620) som ger vård och (1980:620) som ger vård och

behandling åt missbrukare behandling åt missbrukare

av alkohol eller narkotika, av alkohol eller narkotika,

skall sjukpenningen på skall sjukpenningen på

begäran av den som svarar begäran av den som svarar

för vårdkostnaderna för vårdkostnaderna

minskas med 70 kronor, dock minskas med 80 kronor, dock

med högst en tredjedel av med högst en tredjedel av

sjukpenningens belopp. sjukpenningens belopp.

Därvid skall det belopp Därvid skall det belopp

varmed minskning sker avrundas varmed minskning sker avrundas

till närmast lägre hela till närmast lägre hela

krontal. Det belopp som krontal. Det belopp som

sjukpenningen minskas med sjukpenningen minskas med

skall betalas ut till den skall betalas ut till den

på vars begäran på vars begäran

minskningen har gjorts. minskningen har gjorts.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad

som avses under c) vid sjukdom som inträffar under tid då han

får vistas utom anstalt och därvid bereds tillfälle att

förvärvsarbeta.

20 kap.

8 §6

Den som är försäkrad eller eljest äger rätt till ersättning

enligt denna lag åligger att, i enlighet med de föreskrifter som

meddelas av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av

Riksförsäkringsverket, lämna de uppgifter, som är av betydelse

för tillämpningen av lagen. Beträffande den som är omyndig eller

har god man eller förvaltare enligt föräldrabalken har

förmyndaren eller, om det kan anses följa av uppdraget, gode

mannen eller förvaltaren skyldighet att lämna uppgifterna.

Den som driver en Den som driver en

sjukvårdsinrättning som sjukvårdsinrättning som

är att anse som sjukhus är att anse som sjukhus

enligt denna lag är skyldig enligt denna lag är skyldig

att meddela den allmänna att meddela den allmänna

försäkringskassan när försäkringskassan när

en patient, som avses i 2 kap. en patient, som är

12 §, tas in för vård avgiftsskyldig enligt 2 kap.

på sjukhuset och när 12 §, tas in för vård

sjukhusvården upphör. på sjukhuset och när

Sådan uppgift skall utan sjukhusvården upphör.

dröjsmål lämnas till Sådan uppgift skall utan

den försäkringskassa dröjsmål lämnas till

där patienten är den försäkringskassa

inskriven. där patienten är

inskriven.

6 Senaste lydelse 1991:1640.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som driver en

vårdinrättning som

enligt lagen (1990:1402) om

övertagande av vissa

sjukhem och andra

vårdinrättningar

övertagits av kommunen

är skyldig att meddela den

allmänna

försäkringskassan när

en försäkrad tas in

på vårdinrättningen

och när vistelsen där

upphör. Sådan uppgift

skall utan dröjsmål

lämnas till den

försäkringskassa där

den försäkrade är

inskriven.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 utom

beträffande 2 kap. 6 § och 12 § femte stycket samt 20 kap. 8 §

vilka lagrum träder i kraft den 1 mars 1993.

2. Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas i fråga om

avgift eller minskning av sjukpenning som avser tid före

ikraftträdandet.