Bet. 1992/93:SfU8

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1992/93:SFU08

Ändrat arbetsskadebegrepp

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1992/93

SfU8

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition 1992/93:30 med

förslag om ändring av begreppet arbetsskada. I propositionen

föreslås vidare en ändring i lagen om allmän försäkring avseende

kravet att avräkning vid retroaktiva utbetalningar skall ske

månad för månad.

I betänkandet behandlas även sju motioner väckta med anledning

av propositionen och sex motioner väckta under den allmänna

motionstiden 1991/92 vilka tar upp olika frågor rörande

arbetsskadeförsäkringen.

I propositionen föreslås en skärpning av kravet på skadlighet

vid bedömning av arbetsskador. Med annan skadlig inverkan i

arbetet skall förstås inverkan av en arbetsmiljöfaktor som med

hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som

den försäkrade har. En sådan skärpning innebär att skillnaden

mellan den försäkringsmässiga och den medicinskt-vetenskapliga

bedömningen minskar. Enligt propositionen leder detta till att

försäkringen bättre fyller funktionen som ett instrument att

förebygga ohälsa till följd av skadliga faktorer i arbetet.

Förslaget innebär ingen principiell förändring vad avser det

generella skadebegreppet. I enlighet med nuvarande praxis skall

med skadlig inverkan förstås varje i arbetsmiljön förekommande

faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan

ogynnsamt.

Vidare föreslås att bevisregeln ändras så att orsakssamband

skall anses föreligga mellan en skada och ett olycksfall eller

annan skadlig inverkan i arbetet om övervägande skäl talar för

det. Med en sådan bevisregel blir det enligt propositionen

lättare att upprätthålla en gräns mellan skador till följd av

förhållanden i arbetet och skador uppkomna på annat sätt.

Eftersom syftet med arbetsskadeförsäkringen är att lämna

kompensation för den extra risk som är förenad med

förvärvsarbete är en skärpning motiverad. I anslutning till

denna ändring föreslås en följdändring i lagen om statligt

personskadeskydd så att det ökade beviskravet gäller även

olycksfall som skall bedömas enligt denna lag.

I propositionen föreslås att när livränta beviljas för

förfluten tid skall livränteunderlaget utgöras av den

försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt från

vilken livräntan skall utges första gången eller den inkomst som

då skulle ha utgjort hans eller hennes sjukpenninggrundande

inkomst om försäkringskassan känt till samtliga förhållanden.

Med detta uppnås att såväl retroaktiva livräntor som

framåtverkande livräntor fastställs enligt samma principer.

Förslaget innebär att ett retroaktivt verkande löneavtal, som

har träffats före försäkringskassans beslut om livränta, kommer

att påverka storleken av livränteunderlaget under förutsättning

att avtalet omfattar begynnelsetidpunkten för livräntan. Vidare

föreslås att vid omprövning av livränta skall om löneavtal

träffas med retroaktiv verkan sedan livränta börjat utges

livränteunderlaget få höjas om avtalet omfattar

begynnelsetidpunkten för livräntan och den försäkrade ansöker om

omprövning av livränteunderlaget inom två år från det beslutet

meddelades.

Utskottet har inför sin behandling av propositionen gett

företrädare för LO, TCO, SACO, SAF, LRF och AMF möjlighet att

framföra synpunkter på propositionen och motionerna.

Utskottet tillstyrker propositionen i dess helhet. Utskottet

förordar med anledning av en motion (nyd) ett tillkännagivande

om att det för den kommande beredningen om sjuk- och

arbetsskadeförsäkringen kan finnas anledning att undersöka en

modell där den allmänna försäkringen enbart kompenserar

arbetsskador med samma nivå som sjukförsäkringen. Utskottet

avstyrker bifall till övriga motioner.

I en reservation (s) yrkas att propositionen avslås av

riksdagen. Om denna reservation inte vinner bifall yrkas i en

annan reservation (s) att riksdagen beslutar att äldre

bestämmelser skall gälla för skador som inträffat före

ikraftträdandet.

Propositionen

I proposition 1992/93:30 om ändring av begreppet arbetsskada

har regeringen (Socialdepartementet) föreslagit att riksdagen

antar

1. lag om ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring,

2. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd,

3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Lagförslagen återfinns som bilaga till betänkandet.

Motioner

Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:30

1992/93:Sf5 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

avslår proposition 1992/93:30 om ändring av begreppet

arbetsskada.

1992/93:Sf6 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1992/93:30

om ändring av begreppet arbetsskada enligt vad i motionen

anförts om att avvakta översynsarbetet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om åtgärder för att minska samhällets

kostnader för arbetsskadorna.

1992/93:Sf7 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att definitionen på arbetsskada

stramas upp ytterligare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att färdolycksfallen tas bort ur

arbetsskadeförsäkringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att införa regler om inkomstersättning

som överensstämmer med reglerna i lagen om allmän försäkring

(AFL),

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att beräkningen av livräntorna görs om

för att bättre svara mot faktisk inkomst,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att privatisera

arbetsskadeförsäkringen.

1992/93:Sf8 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen

avslår proposition 1992/93:30 i sin helhet.

1992/93:Sf9 av Barbro Evermo Palmerlund och Iréne Vestlund (s)

vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1992/93:30.

1992/93:Sf10 av Monica Öhman m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:30 om ändring av

begreppet arbetsskada,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om rättvisa vid bedömning av arbetsskada.

1992/93:Sf11 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:30,

2. att riksdagen hos regeringen begär att förslaget utreds i

den beredning som får till uppgift att utreda överförandet av

sjuk- och arbetsskadeförsäkringen till arbetsmarknadens parter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om övergångsbestämmelser.

Motion 1992/93:Sf6 yrkande 2 och motion 1992/93:Sf7 yrkande 4

behandlas i betänkande 1992/93:SfU9.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:Sf229 av Sonia Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ändring i lagen om allmän försäkring.

1991/92:Sf258 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

särbehandling av tandsköterskor vid sjukdomsfall samt åtgärder

för att hindra särbehandling av denna yrkesgrupp.

1991/92:Sf287 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, fp) vari

yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av ett nytt

rapporteringssystem för arbetsskador.

1991/92:A260 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en

differentierad arbetsgivaravgift i enlighet med vad som anförts

i motionen.

1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en utredning om differentierade

arbetsgivaravgifter.

1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari

yrkas

11. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagen

om arbetsskadeförsäkring, LAF, i enlighet med vad i motionen

anförts.

Utskottet

Bakgrund

Gällande bestämmelser om arbetsskadeförsäkring m.m.

Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft

den 1 juli 1977 och avser arbetsskador som visat sig fr.o.m.

nämnda tid.

Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt LAF

försäkrad för arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är

dock försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i

Sverige. Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning

i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för

arbetsskada.

I begreppet arbetsskada inryms skada till följd av olycksfall

eller skada till följd av annan skadlig inverkan. Även

olycksfall vid färd till och från arbetet täcks av försäkringen

om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.

Inom arbetsskadeförsäkringen gäller en särskild bevisregel.

Lagen anger att om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall

eller annan skadlig inverkan i arbetet skall skada som han har

ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan om inte

betydligt starkare skäl talar mot det.

Principen bakom LAF är att den skadade i ekonomiskt hänseende

skall försättas i samma situation som om skadan inte hade

inträffat. Försäkringen ersätter inkomstförlust för skador och

sjukdomar som uppkommit i arbetet om dessa varar längre än 180

dagar. Under de första 180 dagarna efter det att skadan

inträffade, den s.k. samordningstiden, skall sjukförsäkringen

inom lagen om allmän försäkring i princip svara för ersättningen

till den skadade. Under dessa 180 dagar kan bl.a. sjukpenning

utges. Kompensationsnivån inom sjukförsäkringen är för denna tid

65 eller 80 %. I de fall sjuklön utges är kompensationsnivån 75

eller 90 %. Om sjukdomen består efter samordningstidens slut och

medför en fortsatt nedsättning av arbetsförmågan med minst en

fjärdedel, utges sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen med

100% av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten. Även

efter samordningstidens utgång har arbetsgivare samma skyldighet

utge sjuklön vid sjukfall som beror på arbetsskada som vid andra

sjukfall. I dessa fall utges således inte ersättning från

arbetsskadeförsäkringen. Kompensationsnivån blir i dessa fall

således 75 eller 90 %.

Blir nedsättningen av arbetsförmågan bestående, utges livränta

från arbetsskadeförsäkringen. Livräntan vid arbetsskada utgör

skillnaden mellan den inkomst den försäkrade skulle ha haft om

skadan inte inträffat och den inkomst han trots skadan beräknas

få. Det krävs dock att förmågan att skaffa sig inkomst genom

arbete är nedsatt med minst en fjärdedel och inkomstförlusten

för år räknat uppgår till minst en fjärdedel av det basbelopp

som gällde vid ingången av det år livräntan skall börja utgå.

Livränteunderlaget utgörs i princip av den försäkrades inkomst

vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utges. När livränta

skall utges för förfluten tid skall, enligt gällande praxis, om

det föreligger inkomstvariationer för olika tidsperioder,

livränta beräknas för varje period för sig. Retroaktivt verkande

löneavtal som föreligger vid tidpunkten för försäkringskassans

slutliga fastställande av underlaget skall beaktas fr.o.m. dagen

för dess tillkomst men inte för tid dessförinnan.

Arbetsskadeförsäkringen ersätter under dessa förutsättningar en

årlig inkomstförlust upp till samma inkomsttak som gäller för

ATP, dvs. 7,5 basbelopp.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras huvudsakligen genom

sociala avgifter och avkastning från Arbetsskadefonden. Avgiften

utgör för närvarande 1,20 % av avgiftsunderlaget.

Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd reglerar

ersättning från staten för skada ådragen under tjänstepliktig

verksamhet. Den skyddade personkretsen omfattar bl.a. den som

fullgör tjänstepliktig verksamhet inom totalförsvaret och den

som fullgör räddningstjänst. Även de som är intagna på anstalt

omfattas av lagen. Personskadeskyddet omfattar skada som någon

ådragit sig under den s.k. skyddstiden. Beträffande samband

mellan skada och olycksfall under skyddstiden gäller samma

bevisregel som i 2 kap. 2 § LAF.

I 17 kap. 1 § AFL ges regler om sammanträffande av förmåner i

olika retroaktivsituationer. Dessa regler gäller enligt 6 kap. 7

§ LAF även ersättningar från arbetsskadeförsäkringen. Reglerna

innebär att om en person har uppburit förtidspension och senare

beviljas ersättning retroaktivt enligt LAF för samma tid skall

den retroaktiva ersättningen minskas. Minskningen skall ske med

det belopp som överstiger vad som skulle ha utgetts om beslut om

båda ersättningarna hade förelegat samtidigt. Avräkningen mellan

ersättningarna skall därvid ske månadsvis.

Propositionen

Arbetsskadebegreppet och skadlig inverkan

I propositionen anförs att det generella skadebegreppet

omfattar i princip varje skada som kan härledas till en skadlig

faktor i arbetet. I praxis har intagits den ståndpunkten att det

måste föreligga en ganska hög grad av sannolikhet eller

åtminstone sannolika skäl för att ett ämne eller en annan faktor

i arbetet i och för sig kan medföra skada. Det krävs också någon

vetskap om vilken form av skada som kan drabba den enskilde. I

ett senare led prövas med tillämpning av bevisregeln om den

skadebringande faktorn har föranlett skadan i det enskilda

fallet.

Enligt vad som anförs i propositionen har det förhållandet att

det inte ställs högre krav på skadlig inverkan än att denna

inverkan skall vara sannolikt skadlig medfört att skillnaden

blivit för stor mellan vad som försäkringsmässigt godtas som

skadlig inverkan och vad som skall anses skadligt utifrån

medicinskt-vetenskaplig synpunkt. Enligt propositionen är det

viktigt att det inom försäkringen upprätthålls en väl uppbyggd

gräns för vad som skall förstås med arbetsskada. Försäkringen

bör därför utformas utifrån kriteriet att den tillgodoser de

försäkrades krav på ett skydd för de risker som kan föreligga i

förvärvsarbete och att den samtidigt upplevs som rättvis,

likformig och förutsägbar.

I propositionen föreslås därför att kravet på skadlighet höjs

från sannolikhet till hög grad av sannolikhet. Detta skulle

innebära, anförs det i propositionen, att vid bedömningen av

skador måste den samlade kunskapen med en betydande grad av

sannolikhet tala för att en faktor i miljön är skadlig och att

detta blir fallet först då det föreligger en väsentlig kunskap

inom medicinsk eller annan vetenskap för att faktorn har en

sådan skadebringande egenskap. Denna uppfattning måste också

vara relativt allmänt accepterad, och detta kan inte sägas vara

fallet om uppfattningarna på ett mera markant sätt går isär inom

det vetenskapliga området. Det räcker inte heller med att en

faktor i och för sig har konstaterats vara skadlig, utan det

måste också i det enskilda fallet framgå att exponeringen för

denna faktor varit av sådan omfattning, intensitet och

varaktighet att dessa förhållanden sammantaget medger den

bedömningen att hög grad av sannolikhet föreligger. I vissa fall

kan det dock, enligt propositionen, förekomma att exponering för

en skadlig faktor under kort tid med hög grad av sannolikhet ger

upphov till skada.

I propositionen framhålls vidare att principen om att man är

försäkrad i "befintligt skick", dvs. att skadeprövningen

relateras till den försäkrades särskilda förutsättningar, även

fortsättningsvis skall klargöras av praxis. I propositionen

uttalas dock att principen rimligen måste tillämpas så att

faktorer i arbetet som rent allmänt inte kan anses som skadliga

inte heller för en extremt känslig person skall kunna anses

utgöra skadlig inverkan.

I ett nytt andra stycke i 2 kap. 1 § LAF undantas, i enlighet

med vad Lagrådet föreslagit, vissa skador som är av psykisk

eller psykosomatisk natur. Undantaget avser samma skador som

hittills inte ersatts av försäkringen enligt uttalanden i

proposition 1975/76:197.

Bevisregeln

I propositionen anförs att mot bakgrund av de erfarenheter som

vunnits vid tillämpningen av LAF kan konstateras att

kombinationen av ett generellt arbetsskadebegrepp och en mycket

generös bevisregel kan ha lett till svårigheter att upprätthålla

en klar avgränsning mellan arbetsrelaterade och icke

arbetsrelaterade sjukdomar. Framför allt är det problematiskt

att rätt värdera omständigheter som ligger utanför arbetet men

som i sig kan ha betydelse för en sjukdoms uppkomst och

utveckling. För att uppnå en sådan klarare gränsdragning och då

syftet med arbetsskadeförsäkringen är att lämna kompensation för

den extra risk som är förenad med förvärvsarbete är det efter

vad som anges i propositionen ofrånkomligt att ändra den

nuvarande bevisregeln.

Mot bakgrund härav föreslås i propositionen att bevisregeln

utformas så att orsakssamband skall anses föreligga mellan en

skada och ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet

om övervägande skäl talar för ett sådant samband.

Förslaget om ett högre beviskrav i försäkringen innebär enligt

propositionen inte någon ändring av principen att man är

försäkrad i befintligt skick. Individfaktorer som kan bidra till

exempelvis längre läkningstider skall fortfarande beaktas. I

detta sammanhang framhålls i propositionen att vid bedömningen

av de s.k. försämringsskadorna, dvs. av arbetet utlösta

sjukdomsbesvär i en icke arbetsrelaterad grundsjukdom, kommer

den föreslagna bevisregeln att innebära att i många sådana fall

kommer försämringar att godkännas som arbetsskada under en mer

begränsad tid än vad som sker i dag.

Livränta

I propositionen föreslås att såväl retroaktiva som

framåtverkande livräntor fastställs enligt samma principer.

Enligt de nuvarande reglerna tillämpas olika principer i detta

avseende. I propositionen föreslås därför att livränteunderlaget

när livränta beviljas för förfluten tid skall fastställas med

utgångspunkt från den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst

vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utges första

gången eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans eller

hennes sjukpenninggrundande inkomst om försäkringskassan hade

känt till samtliga förhållanden. Denna tidpunkt blir således

avgörande för livräntans storlek och det fastställda underlaget

kommer att gälla för den framtida livräntan.

De föreslagna reglerna innebär att när försäkringskassan

fattar beslut om livränta kan löneavtal som träffats fram till

beslutstidpunkten beaktas. En retroaktivt höjd inkomst skall

därvid påverka inkomstunderlaget till den del höjningen avser

inkomsten vid livräntans begynnelsetidpunkt, men ej för tid

härefter. I propositionen föreslås dock att vid omprövning av

livränta skall, om löneavtal träffas med retroaktiv verkan sedan

livränta börjat utges, underlaget få höjas om avtalet omfattar

begynnelsetidpunkten för livräntan och den försäkrade gör

ansökan om omprövning av underlaget inom två år från det

beslutet fattades.

Lagen om statligt personskadeskydd

För de i 7 § LSP reglerade olycksfallen föreslås i

propositionen en följdändring så att bevisregeln får samma

utformning som den som föreslagits beträffande LAF.

Samordningsregler i lagen om allmän försäkring

I propositionen anförs att den administrativa hanteringen vid

retroaktiva utbetalningar till personer som uppburit olika

ersättningar är omfattande. Är retroaktivtiden längre än tolv

månader måste ärendet handläggas helt manuellt. Hanteringen blir

därmed synnerligen tidskrävande. I propositionen föreslås med

anledning härav att kravet på att avräkning mellan

ersättningarna skall ske månad för månad slopas.

Övergångsbestämmelser

De nu föreslagna förändringarna föreslås träda i kraft den 1

januari 1993. Äldre bestämmelser föreslås gälla för

bestämmelserna i 2 kap. 1 och 2 §§ LAF om skadan inträffat före

den 31 december 1992 och anmälts till försäkringskassan senast

den 30 juni 1993.

Motioner

I sex motioner föreslås avslag på propositionen.

I motion 1992/93:Sf5 anför Doris Håvik m.fl. (s) att

regeringen och Socialdemokraterna kommit överens om att

tillsätta en beredning som syftar till att sjuk- och

arbetsskadeförsäkringarna skall lyftas ur statsbudgeten och att

arbetsmarknadens parter skall få huvudansvaret för

försäkringarna. Om parterna på arbetsmarknaden skall överta

ansvaret för försäkringen är det rimligt att dessa också får

diskutera innehållet i försäkringen. Det är därför felaktigt att

nu föreslå stora förändringar beträffande villkoren inom

arbetsskadeförsäkringen. Motionärerna framhåller också att det

saknas ordentliga konsekvensanalyser av de föreslagna

förändringarna. I detta sammanhang är de föreslagna

övergångsbestämmelserna av stor betydelse eftersom dessa

bestämmelser kan komma att innebära en övervältring av

kostnadsansvaret från arbetsskadeförsäkringen till

trygghetsförsäkringarna. Beräkningar inom

AMF-Trygghetsförsäkringar visar att kostnaden till följd av den

föreslagna övergångsbestämmelsen kan uppgå till 10--20 miljarder

kronor.

Barbro Evermo Palmerlund och Iréne Vestlund anför i motion

1992/93:Sf9 (s) att om de föreslagna förändringarna genomförs

kommer det s.k. ohälsotalet att gå ned samtidigt som den

faktiska ohälsan kommer att öka. De som främst kommer att

drabbas av det nya skadebegreppet är lågavlönade och kvinnor.

Dessutom menar motionärerna att det förebyggande

arbetsmiljöarbetet riskerar att avstanna, eftersom ett antal

skadeorsaker inte kommer att relateras till arbetet.

I motion 1992/93:Sf10 (yrkande 1) av Monica Öhman m.fl. (s)

anförs att förslaget bör avslås med beaktande av att den

kommande beredningen om sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna bör

få möjlighet att ta ställning till innehållet i försäkringarna i

sin helhet utan att det nu görs förändringar i den ena

försäkringen.

Anita Johansson m.fl. (s) gör i motion 1992/93:Sf11 (yrkande

1) gällande att förslaget skulle stå i strid med Internationella

arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 121) om förmåner vid

yrkesskada. Motionärerna menar att den nu föreslagna bevisregeln

strider mot den rekommendation som är fogad till konventionen. I

denna stadgas att om medlemsstat upprättat en förteckning över

yrkessjukdomar skall det under vissa angivna förutsättningar

föreligga presumtion för att arbetstagaren ådragit sig sådan

sjukdom under arbetet. I denna motion (yrkande 2) begärs också

att det föreliggande förslaget om ändring av begreppet

arbetsskada utreds i den beredning som får till uppgift att

utreda överförandet av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen till

arbetsmarknadens parter. Slutligen begärs i denna motion

(yrkande 3) ett tillkännagivande om övergångsbestämmelserna.

Motionärerna anför att de föreslagna övergångsbestämmelserna

innebär att en försäkrad som drabbas av en arbetsskada före den

1 januari 1993 men som inte anmäler denna skada förrän efter den

30 juni 1993 har möjlighet att vända sig till

trygghetsförsäkringen med sitt ersättningsanspråk. Om skadan

godkänns vid en sådan prövning har AMF-trygghetsförsäkring att

lämna ersättning för såväl ekonomisk som ideell skada.

Beräkningar som har gjorts inom AMF har visat att de föreslagna

övergångsbestämmelserna kan medföra en merkostnad för TFA i

storleksordningen 10--20 miljarder kronor. Motionärerna föreslår

att övergångsbestämmelserna ges innebörden att äldre

bestämmelser skall tillämpas på skador som inträffat före lagens

ikraftträdande.

I motion 1992/93:Sf6 (yrkande 1) av Berith Eriksson m.fl. (v)

föreslås avslag på propositionen med beaktande av den kommande

beredningens arbete.

Sten Söderberg (-) anför i motion 1992/93:Sf8 att det är fel

och inkonsekvent att nu besluta om genomgripande förändringar i

arbetsskadeförsäkringen och därmed föregå den kommande

beredningens arbete.

Utskottet

I propositionen framhålls att antalet arbetsskador under

1980-talet steg kraftigt fram till år 1988. Under åren

1988--1991 har dock antalet anmälda skador minskat. En rad

åtgärder har vidtagits av Riksförsäkringsverket och

försäkringskassorna för att komma till rätta med ärendebalanser

och väntetider i arbetsskadeärenden.

Kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen har sedan år 1985 ökat

i avsevärd omfattning. I propositionen anges att år 1985 var

kostnaderna för arbetsskadesjukpenning 670 miljoner kronor och

kostnaderna för livräntor 223 miljoner kronor. Motsvarande

kostnader år 1991 var 6744 resp. 3312 miljoner kronor.

Arbetsskadefondens medelsbehållning har alltsedan år 1987

visat ett underskott. Vid utgången av maj månad 1992 var

underskottet 23000 miljoner kronor. Det är främst

arbetsskadesjukpenningen som orsakar de stora kostnaderna men på

sikt, framhålls det i propositionen, är det kostnaderna för

arbetsskadelivräntor som inger störst oro. Orsakerna till nämnda

förhållande är enligt propositionen den rättspraxis som har

utbildats inom arbetsskadeförsäkringen och att kostnaderna i de

enskilda fallen är förhållandevis höga. Det finns skäl anta att

kostnaderna för försäkringen kommer att stiga avsevärt de

kommande åren.

Mot bakgrund av dessa perspektiv utfärdade den förutvarande

regeringen i augusti 1991 direktiv för en kommitté för översyn

av vissa frågor inom arbetsskadeförsäkringen. Uppgiften för

kommittén var i huvudsak att göra en analys av bestämmelserna i

2 kap. LAF och bedöma om dessa bestämmelser om

arbetsskadebegreppet hade fått en ändamålsenlig utformning.

Uppdraget var i så måtto begränsat att förslag om någon ändring

av bevisregeln i 2 kap. 2 § inte skulle läggas fram.

I december 1991 beslöt regeringen att kommitténs verksamhet

skulle övertas av en särskild utredare. Denne hade enligt

direktiven bl.a. att överväga förslag till ändring av grunderna

för vad som skall anses som arbetsskada. I direktiven ingick

också att överväga under vilka förutsättningar

försäkringsskyddet för arbetsskadade kan tillgodoses på annat

sätt, t.ex. genom en obligatorisk försäkring i ett privat

försäkringsbolag.

I april 1992 lämnade utredaren delbetänkandet (SOU 1992:39)

Begreppet arbetsskada.

Som ett led i uppgörelsen mellan regeringen och

Socialdemokraterna den 22 september 1992 ingick att sjuk- och

arbetsskadeförsäkringarna skall lyftas ut ur statsbudgeten.

Enligt uppgörelsen är avsikten att arbetsmarknadens parter skall

få huvudansvaret för försäkringarna och att en beredning skall

tillsättas för ett genomförande av modellen.

Utskottet anser att de i propositionen föreslagna ändringarna

inom arbetsskadeförsäkringen på relativt kort sikt kan komma att

innebära nödvändiga kostnadsminskningar eller i vart fall att

kostnaderna för försäkringen inte ökar. Med den tillämpning av

reglerna i arbetsskadeförsäkringen som för närvarande råder är

det också enligt utskottets mening tveksamt om gränserna för de

i grunden arbetsrelaterade skadorna och de icke arbetsrelaterade

skadorna kan upprätthållas. Utskottet anser att ett genomförande

av de föreslagna reglerna kan innebära bättre möjligheter i

detta hänseende och på så sätt stärka det förebyggande

arbetsmiljöarbetet. Den kommande beredningen, vars uppgift

innebär att arbetsmarknadens parter skall få huvudansvaret för

sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna, får en svår och grannlaga

uppgift. Utskottet förutser att det kan komma att ta lång tid

innan beredningen fullgjort sin uppgift och ny lagstiftning kan

träda i kraft. Utskottet anser därför att man i rådande

ekonomiska läge inte kan avvakta resultatet av det förestående

beredningsarbetet. Utskottet avstyrker med beaktande härav

bifall till motion 1992/93:Sf11 (yrkande 2).

I ILO-konventionen (121) om förmåner vid yrkesskada anges i

artikel 7 en definition av begreppet yrkesskada i vilken ingår

såväl olycksfall i arbetet som yrkessjukdomar. Det ankommer på

medlemsstaterna själva att specificera vad som skall förstås med

yrkesskada. Beträffande yrkessjukdomar anvisas i konventionens

artikel 8 olika möjligheter. En möjlighet är att upprätta en

förteckning över de fall som skall ersättas. Denna förteckning

måste då minst vara av samma omfattning som den till

konventionen fogade förteckningen över yrkessjukdomar. I den

till konventionen fogade rekommendationen anges att

medlemsstaterna under föreskrivna villkor såsom yrkessjukdom bör

anse sådana sjukdomar vilka erfarenhetsmässigt uppkommer genom

att vederbörande utsätts för inverkan av ämnen eller farliga

situationer i arbetsprocessen och så vida inte motsatsen bevisas

bör det föreligga presumtion för att arbetstagaren ådragit sig

sådan skadan under arbetet. Ett annat alternativ är att i

medlemsstaternas lagstiftning ingår en allmän definition av

yrkessjukdomar. Detta alternativ är inte kombinerat med en

särskild presumtionsregel. En kombination av de båda metoderna

är också möjlig. Den i propositionen föreslagna förändringen i 2

kap. 1 § LAF innebär inte någon förändring av ett generellt

skadebegrepp. Den generella definitionen kommer även

fortsättningsvis att täcka samtliga yrkessjukdomar. Utskottet

kan inte finna att denna regel strider mot ILO-konventionen.

I propositionen anförs att gängse lagstiftningsprincip på

socialförsäkringsområdet, dvs. att ny lagstiftning tillämpas på

fall som inträffat efter lagens ikraftträdande, skulle leda till

att det tar mycket lång tid innan den nya lagstiftningen får

fullt genomslag. Det innebär också olägenheter för de

tillämpande organen att under lång tid tillämpa två olika

regelsystem på samma typ av fall. Olägenheterna med en

övergångsregel som innebär att äldre lag skall gälla för skador

som inträffat före lagändringen och ny lag på fall som inträffar

efter ändringen är, enligt propositionen, så stora att en sådan

lösning bör undvikas. De föreslagna förändringarna får, enligt

propositionen, följder för de avtalsbundna avtalsförsäkringarna.

Villkoren i dessa försäkringar gäller för ett år i taget och är

utformade så att de omfattar de arbetsskador som inträffat under

detta år. Hittills har villkoren innehållsmässigt stämt överens

med vad arbetsskadeförsäkringen föreskriver om vad som skall

anses som en arbetsskada. De föreslagna reglerna kan därför

komma att innebära en övervältring av kostnadsansvaret från

arbetsskadeförsäkringen till trygghetsförsäkringen. Enligt vad

som anförs i propositionen strider inte förslaget mot grundlag

eller mot allmänt vedertagna principer om retroaktiv

lagstiftning.

Utskottet ansluter sig till de bedömningar som gjorts i

propositionen och avstyrker bifall till motion 1992/93:Sf11

(yrkande 3).

Med beaktande av det anförda tillstyrker utskottet bifall till

propositionen och avstyrker bifall till motionerna 1992/93:Sf5,

1992/93:Sf6 (yrkande 1), 1992/93:Sf8, 1992/93:Sf9, 1992/93:Sf10

(yrkande 1) och 1992/93:Sf11 (yrkande 1).

Övriga frågor väckta i motioner

Förändringar i arbetsskadeförsäkringen

Som tidigare nämnts är den som förvärvsarbetar i verksamhet

här i riket försäkrad för arbetsskada genom lagen om

arbetsskadeförsäkring.

I motion 1991/92:A805 (yrkande 11) av Karin Starrin och

Ingbritt Irhammar (c) i denna del begärs en översyn av LAF i

syfte att även barn med fosterskador skall omfattas av lagen.

Motionärerna påpekar att vid hantering av vissa kemikalier samt

vid bildskärmsarbete kan det ibland föreligga misstankar om

samband med fosterskador.

Frågan om fosterskador skall omfattas av

arbetsskadeförsäkringen har utskottet tidigare behandlat (se

senast 1990/91:SfU16). Utskottet har därvid anfört att skyddet

för fostret bör lösas genom förebyggande åtgärder och inte genom

en utvidgning av LAF. Gravida kvinnor bör således skyddas från

arbetsmiljöer som kan medföra risk för fosterskador. Utskottet

erinrade om att kunskaperna om fosterskador var begränsade och

att läget inte minst på arbetsmiljöområdet var oklart. Utskottet

förutsatte dock att Arbetarskyddsstyrelsen uppmärksamt följde

det fortlöpande forskningsarbetet på området och skyndsamt

utfärdade föreskrifter i de fall risken för fosterskador

upptäcktes i arbetsmiljön.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker

bifall till motion 1991/92:A805 (yrkande 11).

I motion 1992/93:Sf7 (yrkande 1) av Ian Wachtmeister och Leif

Bergdahl (nyd) begärs ett tillkännagivande om att definitionen

på arbetsskada bör stramas upp ytterligare. Motionärerna

framhåller att en listning av sjukdomar eller en skärpning av

bevisregeln vore en bättre lösning än den föreslagna.

I utredningen diskuterades att direkt i lagen ange vilka

skador som skall anses som arbetsskador, antingen genom en

koppling till vissa angivna sjukdomar eller genom en koppling

till vissa skadliga faktorer. En sådan metod skulle enligt

utredningen mera exakt kunna avgränsa försäkringen. Utredningen

förordade dock att ett generellt skadebegrepp bibehålls. Ett

sådant begrepp, framhålls det, innebär att ingen sjukdom som kan

hänföras till påfrestningar i arbetet utestängs från

försäkringsskydd. Med ett generellt skadebegrepp går det också

att fånga in den tekniska och medicinska utvecklingen som ger

kunskaper om hur sjukdomar förhåller sig till faktorer i

arbetet, och därvid erhålls ett bättre förebyggande skydd inom

arbetsmiljöområdet.

Utskottet anser att en ytterligare uppstramning av

arbetsskadebegreppet i nuvarande läge inte är erforderlig.

Utskottet förutsätter dock att denna fråga skyndsamt blir

föremål för prövning i den kommande beredningen, och med

hänvisning härtill avstyrker utskottet bifall till motion

1992/93:Sf7 (yrkande 1).

Till arbetsskador räknas även olycksfall vid färd till och

från arbetet om färden var föranledd av och stod i nära samband

med arbetet.

I motion 1992/93:Sf7 (yrkande 2) av Ian Wachtmeister och Leif

Bergdahl (nyd) begärs ett tillkännagivande om att

färdolycksfallen skall tas bort ur arbetsskadeförsäkringen. I

motionen anförs att dessa olycksfall inte har någon direkt

koppling till arbetet och att arbetsgivarna inte kan påverka

risken för sådana olycksfall.

Utskottet har i och för sig förståelse för motionärernas

synpunkter allra helst som att de som drabbas av ett

färdolycksfall får anses ha ett fullgott skydd genom den

allmänna sjukförsäkringen och trafikförsäkringen. Utskottet vill

dock inte i nuvarande läge förorda att färdolycksfallen tas ur

försäkringen men anser det mycket angeläget att denna fråga

behandlas med förtur av den kommande beredningen. Statsrådet har

också i propositionen anfört att han avser att i det fortsatta

arbetet med att reformera arbetsskadeförsäkringen ta initiativ

till en ändring. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion 1992/93:Sf7 (yrkande 2).

Tre motioner tar upp frågan om kvinnors svårigheter att få

sina sjukdomar godkända som arbetsskador. I motion 1992/93:Sf10

(yrkande 2) av Monica Öhman m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om rättvisa vid bedömning av arbetsskador som

drabbar kvinnor. Motionärerna anför att tusentals kvinnor

drabbas av förslitningsskador bl.a. beroende på att arbetslivet

ofta är organiserat av och för män. Den kraftiga utbyggnaden av

vård och omsorg har gjort att många kvinnor arbetar inom yrken

med många tunga lyft och arbeten på platser som inte är

anpassade ur miljösynpunkt. I motion 1991/92:A805 (yrkande 11)

av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar i denna del begärs en

översyn av LAF med avseende på kvinnors arbetssjukdomar.

Motionärerna framhåller att studier har visat att kvinnor med

monotona arbeten har svårt att få sina sjukdomsbesvär godkända

som arbetsskador. I motion 1991/92:Sf258 av Siw Persson (fp)

begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om

särbehandling av tandsköterskor och om åtgärder för att hindra

särbehandling av denna grupp. Motionären anför att den risk som

är förenad med arbete med amalgam hittills inte uppmärksammats.

Det finns ett stort antal tandsköterskor som fått sådana

hälsoproblem att de inte kunnat fortsätta inom sitt yrke. Trots

intyg från läkarexpertis har försäkringskassan inte klassat

deras besvär som arbetsskada.

I arbetsmarknadsutskottets betänkande 1992/93:AU3 behandlas

bl.a. arbetsmiljörisker inom tandvården. Utskottet anförde

därvid att Arbetarskyddsstyrelsen år 1989 utfärdat allmänna råd

om arbete med kvicksilver och amalgam inom tandvården. I övrigt

hade Socialstyrelsen i augusti 1992 lagt fram en expertrapport

om möjligheterna att avveckla amalgam som tandlagningsmedel (Ds

1992:95). I rapporten presenterades förutsättningarna för att

successivt avveckla amalgamet under 1990-talet liksom en

bedömning av insatsbehovet vid en omedelbar avveckling.

Utskottet vill i sammanhanget peka på att mäns och kvinnors

sjukdomar skall bedömas utifrån samma regler. Vid tillämpningen

av principen "försäkrad i befintligt skick" bör också beaktas

att kvinnors förmåga i vissa avseenden är annorlunda än mäns.

Utskottet förutsätter dock att berörda myndigheter följer den

praxis som domstolarna utvecklar i syfte att få klarlagt i vad

mån nya vetenskapliga rön, förändrade sjukdomsmönster och ökad

kunskap om arbetsmiljön påverkar domstolarnas bedömning.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

1992/93:Sf10 (yrkande 2), 1991/92:A805 (yrkande 11) i denna del

och 1991/92:Sf258.

Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl begär i motion Sf7 (yrkande

3) ett tillkännagivande om införande av ersättningsnivåer inom

LAF som överensstämmer med ersättningsnivåerna inom AFL.

Utskottet vill erinra om att arbetsskadeförsäkringen till

skillnad från den allmänna försäkringen vilar på

skadeståndsrättsliga principer. Det kan emellertid finnas

anledning, inte minst av administrativa skäl, att inom den

kommande utredningen om hur sjuk- och arbetsskadeförsäkringen

skall finansieras och administreras i framtiden även undersöka

en modell där socialförsäkringssystemet kompenserar arbetsskador

med samma nivå som sjukpenningförsäkringen. Vad utskottet med

anledning av motion 1992/93:Sf7 (yrkande 3) sålunda anfört bör

ges regeringen till känna.

I motion 1992/93:Sf7 (yrkande 5) av Ian Wachtmeister och Leif

Bergdahl (nyd) begärs ett tillkännagivande om att beräkningen av

livräntor görs om så att dessa bättre svarar mot faktisk

inkomst. Motionärerna framhåller att många med nuvarande regler

under kort tid kan arbeta dubbelt och därefter erhålla livslång

livränta beräknad på dubbel lön.

Vid fastställande av ett livränteunderlag utgår

försäkringskassan i princip från den gällande

sjukpenninggrundande inkomsten. Vid fastställande av den

sjukpenninggrundande inkomsten beaktas vad den försäkrade kan

antas komma att åtnjuta av eget arbete under sex månader i följd

samt av eget årligen återkommande arbete. Detta innebär att rent

tillfälliga variationer av inkomsten inte beaktas vid

fastställande av livränteunderlaget. Riksförsäkringsverket har

nyligen i en rapport (RFV anser 1992:4) gjort en översyn av

reglerna om sjukpenninggrundande inkomst och föreslagit vissa

ändrade regler som om de genomförs understryker detta, vilket

också får betydelse för livränteunderlaget. Utskottet, som

erinrar om den nyss nämnda principen om att en skadad skall

försättas i samma ekonomiska situation som om han inte hade

skadats, avstyrker bifall till motion 1992/93:Sf7 (yrkande 5).

Marianne Andersson m.fl. (c, m, fp) begär i motion

1991/92:Sf287 ett tillkännagivande om behovet av ett nytt

rapporteringssystem för arbetsskador. Motionärerna menar att det

nuvarande systemet inte fungerar som ett instrument för företag

och myndigheter att tidigt upptäcka sådana brister i

arbetsmiljön som negativt påverkar människorna.

Enligt 8 kap. 1 § LAF är en arbetsgivare skyldig att göra

anmälan till försäkringskassan vid en inträffad arbetsskada. En

kopia på anmälan skall sändas till Yrkesinspektionen på den ort

där skadan inträffat. Kassan skall också rapportera till

Yrkesinspektionen, och i vissa fall också direkt till

informationssystemet om arbetsskador (ISA-enheten), om hur lång

sjukskrivning varje skada gett upphov till m.m. När beslut

fattats i ärendet meddelas detta till ISA. Inom ISA-enheten

kodas och registreras uppgifterna. Den sålunda framställda

statistiken ges ut i form av halvårsstatistik och årsstatistik.

Utskottet är medvetet om att det föreligger vissa brister inom

rapporteringssystemet. Bl.a. kan detta ha sin orsak i mindre väl

utformade anmälningsblanketter samt de långa

handläggningstiderna av arbetsskadeärenden. Företag kan dock

ifrån Arbetarskyddsstyrelsen exempelvis erhålla information och

statistiska sammanställningar som är anpassade till den egna

verksamheten. Sådana uttag görs också fortlöpande av olika

branschorganisationer, fackförbund och myndigheter. Frågor om

ett väl fungerande rapporteringssystem är av synnerlig vikt, och

utskottet kan förutse att dessa frågor kan komma att behandlas

av den kommande beredningen. Utskottet är mot bakgrund av det

anförda inte berett att tillstyrka ett nytt rapporteringssystem

och avstyrker bifall till motion 1991/92:Sf287.

Sjukpenning vid restarbetsförmåga

I motion 1991/92:Sf229 av Sonia Karlsson (s) begärs ett

tillkännagivande om ändring i lagen om allmän försäkring. I

motionen anförs att den som har hel förtidspension har möjlighet

att arbeta i viss omfattning utan att detta påverkar pensionen.

För den som har en godkänd arbetsskada och samtidigt hel

förtidspension och livränta och arbetar i nämnda omfattning görs

däremot ett avdrag på livräntan motsvarande arbetsinkomsten. Vid

sjukdom innebär detta en inkomstförlust genom att sjukpenning

inte utges. Denna effekt motverkar en aktiv rehabilitering och

verkar passiviserande.

Den arbetsinsats varom här kan komma i fråga utgör högst en

sjättedel av normal arbetstid. Denna regel är inte lagreglerad

utan har utbildats genom domstolspraxis. Utskottet behandlar för

närvarande ett förslag från regeringen i proposition 1992/93:31

om ändring av bl.a. ersättningsnivåerna för förtidspension.

Enligt propositionen försvårar de nuvarande reglerna för

förtidspension för många personer med nedsatt arbetsförmåga att

erhålla förtidspension på en nivå som motsvarar den faktiska

nedsättningen av arbetsförmågan. I proposition 31 föreslås

därför att förtidspension skall kunna utges som hel, tre

fjärdedels, halv eller en fjärdedels förtidspension. Hel

förtidspension skall utges endast om arbetsförmågan är helt

nedsatt. Tre fjärdedels pension utges om arbetsförmågan inte är

helt nedsatt men är nedsatt med minst tre fjärdedelar. På detta

sätt, anförs det i propositionen, kan på längre sikt flera

människor bibehålla kontakten med arbetsmarknaden.

Utskottet kan inte förorda att det inom sjukförsäkringen

införs en regel som innebär att den som har hel förtidspension

samtidigt kan erhålla en sjukpenninggrundande inkomst och därmed

sjukpenning. I framtiden kommer de föreslagna reglerna i

proposition 31 att innebära att den som har en restarbetsförmåga

beviljas tre fjärdedels förtidspension. Därmed blir

restarbetsförmågan sjukpenninggrundande. Med det anförda

avstyrker utskottet bifall till motion 1991/92:Sf229.

Ekonomiska styrmedel

I två motioner, 1991/92:Sk351 (yrkande 10) av Lars Werner

m.fl. (v) och 1991/92:A260 (yrkande 2) av Lars Werner m.fl. (v),

begärs tillkännagivande och förslag till differentierade

arbetsgivaravgifter. I motion 1992/93:Sf6 (yrkande 3) av Berith

Eriksson m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om åtgärder för

att minska samhällets kostnader för arbetsskadorna.

Motionärerna anför att differentierade arbetsgivaravgifter kan

stimulera till en förbättrad arbetsmiljö om differentieringen är

rätt utformad.

Förslag om differentierade arbetsgivaravgifter har tidigare

behandlats av utskottet. I utskottets betänkande 1990/91:SfU16

anförde utskottet att det var angeläget att ekonomiska styrmedel

införs som kan medverka till att åstadkomma bättre miljöer. Med

anledning härav begärde utskottet att regeringen snarast borde

återkomma till riksdagen med förslag om differentierade

arbetsgivaravgifter som kunde fungera som sådant styrmedel.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1990/91:303). I

utredarens uppdrag skulle ingå att överväga under vilka

förutsättningar försäkringsskyddet för arbetsskadade kunde

tillgodoses i annan ordning än den nuvarande. Om ett

försäkringssystem av hittillsvarande modell bedömdes som

mest ändamålsenligt, skulle utredaren överväga om och i så fall

hur arbetsskadeavgifter borde differentieras för att stimulera

till arbetsmiljöförbättringar.

Utskottet vidhåller sin tidigare intagna principiella

inställning i fråga om differentierade arbetsgivaravgifter men

anser att den kommande beredningens arbete angående sjuk- och

arbetsskadeförsäkringen bör avvaktas innan något ytterligare

uttalande görs och avstyrker därför bifall till motionerna

1991/92:Sk351 (yrkande 10), 1991/92:A260 (yrkande 2) och

1992/93:Sf6 (yrkande 3).

I motion 1992/93:Sf7 (yrkande 6) begär Ian Wachtmeister och

Leif Bergdahl (nyd) ett tillkännagivande om en privatisering av

arbetsskadeförsäkringen.

Utskottet anser att även detta är en fråga som får prövas av

den kommande beredningen och avstyrker bifall till motion

1992/93:Sf7 (yrkande 6).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändring av arbetsskadebegreppet

att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:30 och med

avslag på motionerna 1992/93:Sf5, 1992/93:Sf6 yrkande 1,

1992/93:Sf8, 1992/93:Sf9, 1992/93:Sf10 yrkande 1 och

1992/93:Sf11 antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

2. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd,

3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

res. 1 (s)

res. 2 (s) - villk. 1

2. beträffande fosterskador

att riksdagen avslår motion 1991/92:A805 yrkande 11,

3. beträffande arbetsskadebegreppet

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf7 yrkande 1,

4. beträffande färdolycksfall

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf7 yrkande 2,

5. beträffande kvinnors arbetsskador

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf10 yrkande 2 och

1991/92:Sf258,

6. beträffande ersättningsnivåer

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf7 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. beträffande arbetsskadelivränta

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf7 yrkande 5,

8. beträffande rapportering av arbetsskador

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf287 yrkande 4,

9. beträffande sjukpenning vid restarbetsförmåga

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf229,

10. beträffande differentiering av arbetsgivaravgifter

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sk351 yrkande 10,

1991/92:A260 yrkande 2 och 1992/93:Sf6 yrkande 3,

res. 3 (s)

11. beträffande privatisering av arbetsskadeförsäkringen

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf7 yrkande 6.

Stockholm den 3 december 1992

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Doris Håvik

(s), Margit Gennser (m), Birgitta Dahl (s), Sigge Godin (fp),

Börje Nilsson (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Hans

Dau (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Pontus Wiklund (kds), Leif

Bergdahl (nyd), Margareta Israelsson (s), Liselotte Wågö (m) och

Widar Andersson (s).

Reservationer

1. Ändring av arbetsskadebegreppet (mom. 1)

Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Nils-Olof

Gustafsson, Lena Öhrsvik, Margareta Israelsson och Widar

Andersson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "I propositionen" och på s. 11 slutar med

"ILO-konventionen" och på sid. 12 börjar med "Med beaktande" och

slutar med "(yrkande 1)" bort ha följande lydelse:

Regeringen och Socialdemokraterna har den 22 september 1992

kommit överens om att tillsätta en beredning i syfte att

genomföra en ny försäkringsmodell, som innebär att sjuk- och

arbetsskadeförsäkringen flyttas ut ur statsbudgeten och att

arbetsmarknadens parter får huvudansvaret för försäkringarna.

De i propositionen framlagda förslagen innebär djupgående

förändringar i arbetsskadeförsäkringen. Utvecklingen i

rättspraxis har enligt utskottets mening inneburit en allt

generösare tillämpning av vad som skall anses som en

arbetsskada. Det föreligger därför ett behov av en översyn av

arbetsskadebegreppet och en djupgående analys av utvecklingen.

En sådan analys saknas i såväl utredningen som i propositionen.

En förändring av arbetsskadeförsäkringen innebär inte att

arbetsskadorna minskar. Därför måste de bakomliggande orsakerna

till arbetsskadorna angripas genom förändringar inom

arbetsmiljön så att skador förebyggs. Endast på detta sätt kan

man på sikt, enligt utskottets mening, på ett långsiktigt sätt

komma till rätta med problemen.

De föreslagna förändringarna kan enligt utskottets mening

anses stå i strid med ILO-konvention 121 om förmåner vid

yrkesskada. I en till konventionen fogad rekommendation stadgas

bl.a. att medlemsstaterna under föreskrivna villkor bör anse

såsom yrkessjukdom sådana sjukdomar vilka erfarenhetsmässigt kan

anses uppkomma till följd av inverkan av ämnen eller genom

farliga situationer i arbetsprocesser, verksamhet eller

sysselsättning. Vid nu angivna sjukdomar bör det föreligga

presumtion för att arbetstagaren ådragit sig sådan sjukdom i

arbetet om han varit exponerad för risken under viss minsta tid

och visat sjukdomssymtom inom viss tid efter det han lämnat den

anställning där han utsatts för risken.

De i propositionen föreslagna övergångsbestämmelserna föreslås

träda i kraft den 1 januari 1993. Äldre bestämmelser i 2 kap. 1

och 2 §§ LAF skall dock gälla för skador som inträffat före

nämnda tidpunkt under förutsättning att de anmälts till

försäkringskassan senast den 30 juni 1993. Dessa bestämmelser

strider mot gängse lagstiftningsprinciper på

socialförsäkringsområdet, dvs. att ny lagstiftning tillämpas

endast på fall som inträffat efter denna lagstiftnings

ikraftträdande. De föreslagna bestämmelserna får till konsekvens

att en försäkrad som anmäler en skada, som inträffat före lagens

ikraftträdande, efter den 30 juni 1993 har möjlighet att vända

sig till AMF trygghetsförsäkring med sitt ersättningsanspråk.

Trygghetsförsäkringen är därvid skyldig att pröva om arbetsskada

föreligger i enlighet med de för skadeåret gällande gynnsammare

avtalsvillkoren. Enligt utskottets mening kan detta innebära en

betydande övervältring av kostnader till trygghetsförsäkringen.

Som tidigare nämnts skall en kommande beredning pröva en

modell där arbetsmarknadens parter får huvudansvaret för sjuk-

och arbetsskadeförsäkringen. Enligt utskottets mening är det då

också rimligt att parterna inom ramen för den kommande

beredningen ges möjlighet att diskutera innehållet i

försäkringen innan några genomgripande förändringar genomförs.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande ändring av arbetsskadebegreppet

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Sf5,

1992/93:Sf6 yrkande 1, 1992/93:Sf8, 1992/93:Sf9, 1992/93:Sf10

yrkande 1 och 1992/93:Sf11 samt med avslag på proposition

1992/93:30 avslår de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

2. lag om ändring i lagen (1976:265) om statligt

personskadeskydd,

3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. Ändring av arbetsskadebegreppet (mom. 1)

(Vid avslag på reservation 1)

Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Nils-Olof

Gustafsson, Lena Öhrsvik, Margareta Israelsson och Widar

Andersson (alla s) anser

att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande ändring av arbetsskadebegreppet

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf11 yrkande 3 och

med anledning av proposition 1992/93:30 och motionerna

1992/93:Sf5, 192/93:Sf6 yrkande 1, 1992/92:Sf8, 1992/93:Sf9,

1992/93:Sf10 yrkande 1 och 1992/93:Sf11 yrkandena 1 och 2 antar

de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring, med den ändringen att ikraftträdande och

övergångsbestämmelserna skall ha följande lydelse: Denna lag

träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre bestämmelser gäller för

skador som har inträffat före ikraftträdandet,

2. lag om ändring i lagen (1976:265) om statligt

personskadeskydd,

3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

3. Differentierade arbetsgivaravgifter (mom. 10 motiveringen)

Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Nils-Olof

Gustafsson, Lena Öhrsvik, Margareta Israelsson och Widar

Andersson (alla s) anser

att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med

"Förslag om" och slutar med "(yrkande 3)" bort ha följande

lydelse:

Förslag om differentierade arbetsgivaravgifter har tidigare

behandlats av utskottet. I reservation 17 till betänkande

1990/91:SfU16 anfördes att det enligt utskottets mening var

viktigt att ett system med differentierade arbetsgivaravgifter

inte leder till ökad utslagning och utestängning av arbetskraft.

Frågan måste därför utredas och övervägas noga. Därvid bör även

beaktas vilka administrativa konsekvenser ett sådant system

skulle få.

Denna principiella inställning vidhålles. Utskottet anser att

den kommande beredningens arbete angående sjuk- och

arbetsskadeförsäkringen bör avvaktas innan något ytterligare

uttalande görs och avstyrker därför bifall till motionerna

1991/92:Sk351 yrkande 10, 1991/92:A260 yrkande 2 och 1992/93:Sf6

yrkande 3.

I propositionen framlagt lagförslag