Bet. 1992/93:SfU9

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1992/93:SFU09

Besparingar i socialförsäkringssystemet

Innehåll

Sammanfattning

Propositionerna

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1992/93

SfU9

FEMTE HUVUDTITELN

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet fyra propositioner som utgör

en del av det s.k. krispaket som blev resultatet av

överenskommelsen i september 1992 mellan regeringen och

socialdemokraterna. Utskottet behandlar även motioner som väckts

med anledning av propositionerna, liksom några andra

motionsyrkanden med anknytning till sådana frågor som tas upp i

betänkandet. I proposition 1992/93:31 om ändrad sjukersättning

m.m. läggs fram förslag om karensdag och sänkta

ersättningsnivåer inom sjukförsäkringen fr.o.m. den 1 april 1993

samt nya nivåer inom förtidspensioneringen fr.o.m. den 1 juli

1993. I proposition 1992/93:136 om allmän sjukförsäkringsavgift

läggs fram förslag om en egenavgift till sjukförsäkringen

fr.o.m. den 1 januari 1993. I proposition 1992/93:116 om

ersättningsnivåer för vissa pensionsförmåner m.m. läggs fram

förslag om reducering av pensionsutbetalningarna fr.o.m. den 1

januari 1993, om en förlängning under år 1993 av lagen

(1991:162) om särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension

och ändrade statsbidragsregler för samma år för kommunalt

bostadstillägg till folkpension. I proposition 1992/93:134 om

förändringar i de kommunala bostadstilläggen för år 1993 m.m.

läggs fram förslag om kompensation till de sämst ställda

pensionärerna för att pensionsutbetalningarna skall minskas.

Kompensationen föreslås i form av höjt pensionstillskott fr.o.m.

den 1 januari 1993 och höjda bostadsbidrag fr.o.m. den 1 mars

1993.

Utskottet tillstyrker propositionerna utom på tre punkter. Den

ena avser arbetsgivarens rätt att utge sjuklön utan att

sjukpenningen minskas. Regeringen har föreslagit att

arbetsgivaren under hela sjukperioden skall kunna utge högst 10

% i sjuklön utan att en minskning av sjukpenningen sker.

Utskottet begränsar perioden med 10 % sjuklön till de första 90

dagarna. Den andra punkten avser att utskottet utmönstrar

begreppet "särskilt basbelopp" ur den föreslagna lagstiftningen.

Den tredje punkten avser att statsbidrag till KBT skall kunna

utgå för bostadskostnader upp till 3000 kronor.

Utskottet föreslår också att en motsvarande minskning som

skall göras vid pensionsutbetalningarna skall göras vid

utbetalning och återbetalning av studiestödsförmåner i de

avseenden som basbeloppet kommer till användning.

Utskottet föreslår ett tillkännagivande till regeringen om att

en ytterligare utredning behövs om behovet och möjligheterna att

införa en högre ersättning än 70 % av sjukpenninggrundande

inkomst vid vissa långa sjukfall. Vidare föreslår utskottet med

anledning av en motion ett tillkännagivande om problem som

uppkommer genom att kostnaderna övervältras på

arbetsskadeförsäkringen när en arbetsskadad som uppbär pension

och livränta får en minskad pensionsutbetalning.

Utskottet avstyrker i övrigt bifall till motionerna.

Till betänkandet har avlämnats fem reservationer, ett särskilt

yttrande och en meningsyttring.

Propositionerna

Proposition 1992/93:31

Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1992/93:31

om ändrad sjukersättning m.m. föreslagit riksdagen att anta de i

propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

3. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och

kommunalt bostadstillägg till folkpension,

4. lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott,

5. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

6. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och

ledighet för närståendevård,

7. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till

smittbärare,

8. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

9. lag om ändring i lagen (1992:680) om ändring i

uppbördslagen (1953:272).

Lagförslagen 1--3, 5--7 och 9 återfinns i bilaga 1 till

betänkandet.

Proposition 1992/93:116

Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1992/93:116

om ersättningsnivåer för vissa pensionsförmåner m.m. föreslagit

riksdagen att anta de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,

3. lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott,

4. lag om fortsatt giltighet av lagen (1991:162) om särskilt

kommunalt bostadstillägg till folkpension.

Lagförslagen 2 och 4 återfinns i bilaga 1 till betänkandet.

Proposition 1992/93:134

Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1992/93:134

om förändringar i de kommunala bostadstilläggen för år 1993 m.m.

föreslagit riksdagen att

dels anta de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och

kommunalt bostadstillägg till folkpension,

2. lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott,

3. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och

kontrolluppgifter,

4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

dels godkänna vad i propositionen anförts om statsbidrag

till kommunalt bostadstillägg till folkpension för tid fr.o.m.

den 1 mars 1993,

dels till Bidrag till kommunala bostadstillägg till

folkpension på tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för

budgetåret 1992/93 under femte huvudtiteln anvisa ett

förslagsanslag på 2500000000 kronor,

dels till Förtidspensioner på tilläggsbudget 1 till

statsbudgeten för budgetåret 1992/93 under femte huvudtiteln

anvisa ett förslagsanslag på 29000000 kronor,

dels till Ålderspensioner på tilläggsbudget 1 till

statsbudgeten för budgetåret 1992/93 under femte huvudtiteln

anvisa ett förslagsanslag på 119000000 kronor,

dels till Efterlevandepensioner till vuxna på

tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för budgetåret 1992/93 under

femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag på 2000000

kronor.

Lagförslagen 1 och 4 återfinns i bilaga 1 till betänkandet.

Proposition 1992/93:136

Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1992/93:136

om allmän sjukförsäkringsavgift föreslagit riksdagen att anta de

i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om allmän sjukförsäkringsavgift,

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

4. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

6. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

7. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),

Lagförslagen 5 och 8 är överlämnade till skatteutskottet.

Övriga lagförslag återfinns i bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:31

1992/93:Sf14 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen avslår regeringens proposition 1992/93:31 om ändrad

sjukersättning m.m. enligt vad i motionen anförts om försvar av

sjukförsäkringssystemet.

Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:116

1992/93:Sf12 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen avslår regeringens förslag om att minska basbeloppet

med 2 % vid beräkning av de olika pensionsnivåerna.

1992/93:Sf13 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

angående samordningen mellan arbetsskadelivräntor och offentliga

pensionsförmåner.

Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:134

1992/93:Sf20 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att pensionärerna ska få kompensation med

ökat KBT och höjt pensionstillskott från den 1 februari 1993 och

då med kompensation för januari 1993.

1992/93:Sf21 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

beslutar om ett bostadsstöd till pensionärer i enlighet med vad

som anförts i motionen.

Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:136

1992/93:Sf18 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

beslutar att den föreslagna sjukförsäkringsavgiften skall tas ut

som en icke beskattad nettoavgift, lika för alla inkomsttagare.

1992/93:Sf19 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen avslår regeringens proposition 1992/93:136 om en

allmän sjukförsäkringsavgift enligt vad i motionen anförts om

nackdelarna med ett sjukförsäkringssystem baserat på

egenavgifter och arbetslivstillhörighet.

Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:30

1992/93:Sf6 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder till förbättringar för den

enskildes rehabilitering vid arbetsskada.

1992/93:Sf7 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari

yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att arbetsskadade som anstränger sig för

att återvända till arbetet genom att gå på rehabilitering får

ersättning vid 90-procentsnivån.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:Sf244 av Sigge Godin och Charlotte Branting (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om köp av rehabiliteringstjänster vid

Rygginstitutet.

1991/92:Sf257 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas (del) att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ersättning genom det allmänna

försäkringssystemet och de särskilda medlen för tidig och

samordnad rehabilitering för utredning och behandling utförd av

legitimerad psykolog, av legitimerad psykoterapeut och av

psykoanalytiker.

1991/92:Sf284 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

en effektivare rehabilitering.

1991/92:Sf285 av Siw Persson (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fördelningen av medlen för tidig och

samordnad rehabilitering.

1991/92:Sf291 av Lena Boström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om köp av yrkesinriktade

rehabiliteringstjänster.

1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetsskadeförsäkringens framtid.

Utskottet

Inledning

Regeringen och Socialdemokratiska arbetarepartiet träffade i

september 1992 en överenskommelse om ett antal

ekonomisk-politiska åtgärder i syfte att stabilisera ekonomin.

En närmare beskrivning av överenskommelsen och de åtgärder denna

skall föranleda har lämnats i proposition 1992/93:50 om åtgärder

för att stabilisera den svenska ekonomin.

Propositionen har behandlats av finansutskottet i betänkandet

1992/93:FiU1. De föreslagna riktlinjerna i proposition 50 för

åtgärder inom socialförsäkringsområdet innebär följande:

En beredning skall snarast tillsättas i syfte att genomföra en

ny försäkringsmodell som innebär att sjuk- och

arbetsskadeförsäkringarna flyttas ut ur statsbudgeten.

Arbetsmarknadens parter bör ges huvudansvaret för

försäkringarna, som skall vara generella i den meningen att

rätten till ersättning liksom grundvillkoren skall garanteras i

lag och i princip omfatta alla invånare mellan 16 och 65 år.

Finansieringen av grundvillkoren sker med enhetliga avgifter.

Från början avses finansieringen ske med statsbidrag men i

successivt avtagande omfattning. Som ett första steg i denna

riktning införs en allmän sjukförsäkringsavgift som debiteras

den enskilde.

Utöver den långsiktiga förändringen av sjuk- och

arbetsskadeförsäkringarna är snabba åtgärder nödvändiga för att

få ett bättre fungerande system och minska underskottet.

Inom sjukförsäkringen införs en karensdag och sänks

ersättningsnivåerna. En karensdag införs även inom det

lagstadgade sjuklönesystemet.

Inom pensionssystemet höjs pensionsåldern successivt till 66

år. Beräkningsgrunderna för basbeloppet som värdesäkrar

pensionerna ligger fast, men en generell reducering sker av

pensionsutbetalningarna genom att pension utbetalas till 98 % av

pensionsbeloppet. De sämst ställda pensionärerna kompenseras via

höjda pensionstillskott och kommunala bostadstillägg.

Regeringen har under hösten lagt fram fyra propositioner med

förslag om sådana åtgärder som bör genomföras snabbt. I

proposition 1992/93:31 om ändrad sjukersättning m.m. läggs fram

förslag om karensdag och sänkta ersättningsnivåer inom

sjukförsäkringen fr.o.m. den 1 april 1993 samt nya nivåer inom

förtidspensioneringen fr.o.m. den 1 juli 1993. I proposition

1992/93:136 om allmän sjukförsäkringsavgift läggs fram förslag

om en egenavgift till sjukförsäkringen fr.o.m. den 1 januari

1993. I proposition 1992/93:116 om ersättningsnivåer för vissa

pensionsförmåner m.m. läggs fram förslag om reducering av

pensionsutbetalningarna fr.o.m. den 1 januari 1993, om en

förlängning under år 1993 av lagen (1991:162) om särskilt

kommunalt bostadstillägg till folkpension och ändrade

statsbidragsregler för samma år för kommunalt bostadstillägg

till folkpension. I proposition 1992/93:134 om förändringar i de

kommunala bostadstilläggen för år 1993 m.m. läggs fram förslag

om kompensation till de sämst ställda pensionärerna för att

pensionsutbetalningarna skall minskas. Kompensationen föreslås i

form av höjt pensionstillskott fr.o.m. den 1 januari 1993 och

höjda bostadsbidrag fr.o.m. den 1 mars 1993.

En proposition med förslag till höjd pensionsålder väntas inom

kort bli lämnad till riksdagen för att behandlas senare under

riksmötet.

Utskottet gör nedan en samlad behandling av de nu framlagda

propositionerna liksom motioner som väckts med anledning av

propositionerna. Utskottet behandlar även några andra

motionsyrkanden med anknytning till sådana frågor som tas upp i

betänkandet.

Åtgärder inom sjukpenningförsäkringen och

förtidspensioneringen

Nuvarande ordning

Den som är försäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring, AFL, och bosatt i Sverige skall vara inskriven hos

allmän försäkringskassa fr.o.m. den månad då han fyller 16 år.

Inskrivningen medför rätt till sjukpenning om den försäkrades

sjukpenninggrundande inkomst uppgår till minst 6 000 kr. Den

sjukpenninggrundande inkomsten motsvarar den inkomst i pengar

eller andra skattepliktiga förmåner som den försäkrade kan antas

för år räknat komma att tills vidare erhålla av eget arbete,

antingen på grund av anställning eller genom annat

förvärvsarbete.

Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned arbetsförmågan

med minst en fjärdedel. Saknar den försäkrade arbetsförmåga

utges hel sjukpenning. I annat fall utges tre fjärdedels, halv

eller en fjärdedels sjukpenning, beroende på graden av

nedsättning av arbetsförmågan. Fr.o.m. den 1 januari 1992 kan en

fjärdedels sjukpenning under samma sjukperiod utges för högst

365 dagar. Sjukpenning kan också utges i samband med medicinsk

rehabilitering m.m.

Hel sjukpenning utgör viss andel av den fastställda

sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365

(kalenderdagberäknad sjukpenning). Kompensationsnivån är 65 %

för de första tre dagarna med sjukpenning i varje sjukperiod och

80 % för tid därefter t.o.m. den 90:e dagen. Fr.o.m. den 91:a

dagen utgör ersättningen 90 %. För den som lider av en sjukdom

som kan antas medföra ett större antal sjukperioder under en

tolvmånadersperiod kan försäkringskassan besluta om rätt till

ersättning efter kompensationsnivån 80 % redan från första dagen

av ett sjukfall. -- De flesta anställda har genom särskilda

avtal ersättning vid sjukdom utöver den ersättning den allmänna

försäkringen ger. Sådan avtalsersättning får dock inte utgå med

mer än 10 % och endast t.o.m. den 90:e dagen. Om

avtalsersättningen överstiger den nivån minskas sjukpenningen i

motsvarande mån.

Under den första tiden av ett sjukdomsfall gäller fr.o.m. den

1 januari 1992 särskilda bestämmelser om rätt till ersättning

för försäkrade som har en sjukpenning som helt eller delvis

grundar sig på ett anställningsförhållande. Enligt lagen

(1991:1047) om sjuklön skall arbetsgivaren betala sjuklön under

de första fjorton dagarna av ett sjukdomsfall

(sjuklöneperioden). Sjuklönen utgör en viss andel av lön och

andra anställningsförmåner som arbetstagaren går miste om till

följd av sjukdomen. Andelen skall normalt vara 75 % under de

första tre dagarna med sjuklön och 90 % under de återstående

dagarna. I de fall särskilt beslut av försäkringskassan

föreligger på grund av att arbetstagaren kan antas komma att

vara borta från arbetet i särskilt stor omfattning, skall dock

sjuklön utges med 90 % av förlorade förmåner även för de första

tre dagarna, och arbetsgivaren skall då ha rätt till ersättning

från sjukförsäkringen för kostnaderna för arbetstagarens

sjuklön. För tid då arbetsgivaren har att svara för sjuklön

föreligger inte rätt till sjukpenning enligt AFL grundad på

inkomsten i anställningen.

För försäkrade, som inte omfattas av bestämmelserna i

sjuklönelagen, men som ändå har en sjukpenninggrundande inkomst

som helt eller delvis grundar sig på inkomst av anställning,

beräknas sjukpenningen för de första fjorton dagarna som

tim-/dagberäknad sjukpenning. Ersättningen har anpassats till

den ordinarie arbetstiden eller motsvarande normala arbetstid då

den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete om han inte

blivit sjuk. Ersättning utges enbart för de dagar då den

försäkrade avstår från förvärvsarbete och fastställs med den

försäkrades sjukpenninggrundande inkomst som utgångspunkt.

Ersättningen per timme beräknas som kvoten av 65 % resp. 80 % av

den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst och hans

årsarbetstid, dvs. den ordinarie tid som den försäkrade beräknas

utföra förvärvsarbete mätt i timmar per år. Sedan rätten till

sjuklön införts har dessa regler för

sjukpenningberäkning sin huvudsakliga användning vid beräkningen

av tillfällig föräldrapenning.

Vid tvister mellan arbetstagare och arbetsgivare om rätt till

sjuklön som gäller arbetsförmågans nedsättning eller huruvida

arbetstagarförhållande föreligger skall försäkringskassan kunna

lämna ersättning från sjukförsäkringen med ett skäligt belopp

(sjuklönegaranti).

Den som inte har rätt till sjukpenning eller som har en

sjukpenning som understiger 60 kronor (garantibeloppet inom

föräldraförsäkringen) kan genom frivilliga avgifter försäkra sig

för en sjukpenning som uppgår till lägst 20 och högst 60 kronor.

Såväl egenföretagare som frivilligt försäkrade kan välja en

karenstid av 3 eller 30 dagar och får då en motsvarande

nedsättning av avgifterna till försäkringen.

Den som fått sin sjukdom eller skada godkänd som arbetsskada

erhåller arbetsskadesjukpenning med en kompensationsgrad av 100

% av den sjukpenninggrundande inkomsten. Under de 180 första

ersättningsdagarna är arbetsskadeförsäkringen dock samordnad med

sjukförsäkringen, vilket medför att endast sjukpenning enligt

AFL utbetalas för dessa dagar.

Fr.o.m. den 1 januari 1992 gäller också särskilda regler om

ersättning vid arbetslivsinriktad rehabilitering. När en

försäkrad deltar i sådan rehabilitering utges

rehabiliteringspenning som utgör 100 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten. Även rehabiliteringspenningen

kan utges som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels

ersättning. Dessutom kan särskild ersättning utges för kostnader

i samband med rehabiliteringen.

Som sjukperiod räknas den tid under vilken en försäkrad i

oavbruten följd lider av sjukdom som föranleder rätt till

sjukpenning. Även tid då sjuklön, sjukpenning vid medicinsk

rehabilitering eller behandling och rehabiliteringspenning utges

omfattas av sjukperioden.

Om en försäkrads arbetsförmåga är varaktigt nedsatt på grund

av sjukdom eller annan nedsättning av den psykiska och fysiska

prestationsförmågan kan förtidspension utges i form av

folkpension och allmän tilläggspension (ATP). Är arbetsförmågan

inte varaktigt nedsatt men nedsättningen kan antas bli bestående

under avsevärd tid utges sjukbidrag enligt samma regler som

förtidspensionen. Sjukbidrag/förtidspension utges med hel, två

tredjedels eller halv förmån.

Förslag om ersättning vid sjukdom och ersättningsnivåer för

sjukbidrag/förtidspension

I proposition 1992/93:31 föreslås att fr.o.m. den 1 april 1993

skall i såväl sjuklönelagen som sjukpenningförsäkringen införas

ett system med karensdag den första dagen i sjuklöneperioden

resp. sjukperioden. För de två därpå följande dagarna föreslås

sjuklöne- och sjukpenningnivåerna vara oförändrade 75 resp. 65

%. En karensdag föreslås bli införd även för egenföretagare och

i den frivilliga sjukpenningförsäkringen. Däremot skall någon

karensdag inte finnas när rehabiliteringspenning eller

sjukpenning i samband med medicinsk behandling och medicinsk

rehabilitering utges. De sjukpenningen näraliggande förmånerna

havandeskapspenning, smittbärarpenning, närståendepenning och

tillfällig föräldrapenning berörs inte av förslaget om

karensdag.

Av administrativa skäl skall karensdag beräknas för varje

arbetsgivare för sig. För den som har blandade

inkomstförhållanden skall karensdag räknas såväl när sjuklön

utges som när sjukpenning utges.

Förslaget om en karensdag inom sjuklönesystemet får betydelse

även för en försäkrad med godkänd arbetsskada som återgått till

arbetet men ånyo insjuknar i den sjukdom som föranlett rätt till

ersättning från arbetsskadeförsäkringen. För närvarande gäller

att någon ersättning från denna försäkring inte lämnas i fall av

recidiv som inträffar inom ramen för sjuklönesystemet. Enligt

propositionen bör av administrativa skäl någon särskild

anpassning till arbetsskadeförsäkringens regler inte heller ske

med anledning av att en karensdag införs inom sjuklönesystemet.

För den som inte omfattas av sjuklönesystemet kommer däremot

arbetsskadesjukpenning att utges efter samordningstidens slut

även för den första dagen i en sjukperiod.

För att karensdagen inte skall medföra att den som varit sjuk

dröjer med att återgå till arbetet för att inte riskera att

drabbas av ny karensdag föreslås i propositionen en ändring av

begreppet sjukperiod i samband med karensdag. Sålunda skall en

ny sjukperiod som börjar inom fem dagar från det en tidigare

sjukperiod avslutats betraktas som en fortsättning på den

tidigare sjukperioden när det gäller karensdag, ersättningens

storlek och sjuklöneperiodens längd.

Vidare föreslås i propositionen att ett allmänt högriskskydd

skall införas för att skydda den enskilde från ett alltför

omfattande inkomstbortfall till följd av en karensdagsregel.

Högriskskyddet föreslås bli utformat så att antalet karensdagar

under en tolvmånadersperiod blir begränsat till tio dels i

förhållande till en arbetsgivare som utger sjuklön, dels inom

sjukförsäkringen. Som första dag i tolvmånadersperioden skall

räknas den första dag då någon gått miste om sjukersättning till

följd av bestämmelserna om karensdag. För att administrationen

av högriskskyddet så långt möjligt skall kunna ske hos

arbetsgivaren föreslås att även det allmänna högriskskyddet

skall gälla för varje arbetsgivare för sig. Inte heller vid

blandade förvärvsförhållanden föreslås karensdagar hos en

arbetsgivare bli sammanlagda med karensdagar hos

försäkringskassan. Kostnadsansvaret för det allmänna

högriskskyddet skall enligt propositionen bäras inom

sjuklönesystemet av arbetsgivaren.

Det nuvarande högriskskyddet för personer som har en

omfattande och återkommmande sjukfrånvaro, och för vilket

försäkringskassan bär kostnadsansvaret, föreslås vara kvar

oförändrat som s.k. särskilt högriskskydd. Någon karensdag skall

därför inte beräknas för dem som omfattas av det särskilda

högriskskyddet.

Företag med en årlig lönesumma som -- bortsett från sociala

avgifter -- inte överstiger 90 basbelopp har i dag möjlighet att

teckna en frivillig försäkring mot höga sjuklönekostnader utom

för de två första sjuklönedagarna varje sjuklöneperiod. Denna

möjlighet föreslås finnas kvar. Eftersom införandet av en

karensdag innebär en förskjutning i tiden av de två första

sjuklönedagarna i varje sjuklöneperiod kommer effekterna av

detta att beaktas vid fastställandet av försäkringspremien för

år 1993.

I propositionen föreslås vidare att kompensationsgraderna inom

sjukpenningförsäkringen fr.o.m. den 1 april 1993 skall sänkas

från nuvarande 90 till 80 % av den sjukpenninggrundande

inkomsten fr.o.m. den 91:a t.o.m. den 365:e dagen och till 70 %

av samma inkomst för tid därefter i en sjukperiod. Enligt

övergångsbestämmelserna skall vid tillämpning av den nya

bestämmelsen om sänkning av kompensationsnivån till 70 % i fall

då sjukperioden påbörjats före den 1 juli 1992 bortses från tid

före detta datum. Därigenom kommer en sänkning till nivån 70 %

att kunna ske tidigast den 1 juli 1993. Vidare föreslås att

kompensationsgraden för rehabiliteringspenning skall sänkas från

100 % till 95 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.

Kompensationsgraden för sjukpenning som utges vid medicinsk

behandling eller medicinsk rehabilitering enligt 3 kap. 7 b §

AFL föreslås, liksom kompensationsgraden för närståendepenning

och smittbärarpenning, höjd till 80 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten för de tre första dagarna i en

sjukperiod.

Som nämnts minskas sjukpenningen i motsvarande mån som en

arbetsgivare lämnar ersättning för bortfallet av de inkomstdelar

som grundat rätt till sjukpenningen till den försäkrade vid

sjukfall som varat längre än 90 dagar. I propositionen föreslås

i anslutning till nivåsänkningen inom sjukpenningförsäkringen

att en kompensation från arbetsgivaren med 10 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten skall kunna utges även efter den

90:e dagen i ett sjukfall utan att detta minskar sjukpenningen.

Även bestämmelserna om kompensation från arbetsgivaren för

förlust av inkomstdelar över 7,5 basbelopp ändras i motsvarande

mån.

När det gäller effekterna av förslaget om sänkta

kompensationsnivåer efter den 365:e dagen i ett sjukdomsfall

erinrar föredragande statsrådet om att bland de försäkrade som

är sjukskrivna mer än ett år finns både en grupp personer som

efter en begränsad tids behandling kommer att återgå i arbete

och en grupp personer som har livshotande sjukdomar. Han anser

därför att det kan finnas skäl att överväga om särskilda regler

skall införas för dessa båda grupper. Utformningen av en

undantagsregel i form av en särskild kompensationsgrad för dessa

situationer stöter dock, anför han, på stora problem när det

gäller att avgränsa vilka som skulle vara berättigade till högre

ersättning. En ytterligare utredning behövs om behovet av och

möjligheterna att införa sådana bestämmelser. Statsrådet avser

att återkomma till regeringen med sin bedömning i frågan innan

70-procentsnivån kommer att kunna tillämpas den 1 juli 1993.

Statsrådet framhåller vidare att det kan behövas en spärr så

att den försäkrade i ett mycket långt sjukfall inte på ett

relativt enkelt sätt kan undgå en sänkning av kompensationsnivån

genom kortare avbrott i en serie sjukdomsperioder. En sådan

spärr får dock inte vara utformad så att den motverkar

rehabilitering. Den bör vara enkel för försäkringskassan att

administrera och lätt för den försäkrade att förstå. En lösning

kan vara en bestämmelse med innebörd att vid beräkning av om en

sjukperiod förelegat under 365 dagar skall längre sjukperioder

sammanläggas om uppehållet mellan dem understiger ett bestämt

antal dagar. Även frågan om hur en sådan regel skall utformas

bör enligt propositionen närmare övervägas inom

regeringskansliet innan 70-procentsnivån börjar tillämpas.

I proposition 31 föreslås också nya nivåer för

sjukbidrag/förtidspension. Sådana förmåner skall kunna utges

i form av hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels

sjukbidrag/förtidspension. Hel förmån skall utges endast om

arbetsförmågan är helt nedsatt och inte som nu även om en ringa

del återstår. Tre fjärdedels förtidspension skall utges om

arbetsförmågan inte är helt nedsatt men är nedsatt med minst tre

fjärdedelar. Halv förtidspension skall utges om arbetsförmågan

är nedsatt i mindre grad men med minst hälften. En fjärdedels

förtidspension skall utges om arbetsförmågan är nedsatt med

mindre än hälften men med minst en fjärdedel. En fjärdedels

förtidspension bör enligt propositionen utges med restriktivitet

och främst komma i fråga när det efter en längre tids

sjukskrivning och rehabilitering konstateras en varaktig eller

för avsevärd tid nedsatt arbetsförmåga med minst en fjärdedel

till följd av sjukdom eller skada. I propositionen framhålls

särskilt att en nedsatt prestationsförmåga som har samband med

normalt åldrande inte skall ge rätt till en fjärdedels

förtidspension. Vidare framhålls i propositionen att de som

uppbär två tredjedels förtidspension när de nya reglerna träder

i kraft skall kunna behålla denna ersättningsnivå tills en

omprövning aktualiseras.

De föreslagna ändrade förtidspensionsnivåerna motiverar enligt

propositionen även en ändring vad gäller förtida resp.

uppskjutet uttag av ålderspension. En rätt till förtida resp.

uppskjutet uttag även av tre fjärdedels ålderspension föreslås

sålunda i propositionen. Vidare föreslås även rätten till

efterlevandepension bli anpassad till de nya nivåerna. För hel

efterlevandepension skall därför krävas att den efterlevande

makens möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete är helt

nedsatt.

Förslaget om ändrade nivåer kräver också anpassningar vad

gäller storleken av folkpensionen då även make erhåller pension

och förslag härom läggs fram i propositionen.

I motion 1992/93:Sf14 av Berith Eriksson m.fl. (v) yrkas

avslag på propositionen. Motionärerna motsätter sig bestämt att

en karensdag införs och att nivåerna för sjukpenning och

rehabiliteringsersättning sänks. Motionärerna redovisar i

stället ett alternativt besparingssätt som innebär att

inkomsttaket för sjuk- och föräldrapenningen ändras från 7,5

basbelopp till 5 basbelopp.

Utskottets bedömning

Som inledningsvis nämnts har regeringen och Socialdemokraterna

träffat en överenskommelse om att besparingar skall genomföras

inom sjukförsäkringen genom att en karensdag införs och nivåerna

för längre sjukfall än 90 dagar sänks. Utskottet ser ingen

anledning att frångå denna överenskommelse även om utskottet har

vissa synpunkter som redovisas nedan på enskildheterna i

förslagen. Utskottet anser också att de nu framlagda förslagen,

förutom den besparingseffekt de ger, har stora fördelar genom

att de på ett bättre sätt än hittills anpassar förmånsreglerna

till den situation som den enskilde försäkrade kan befinna sig

i. Härigenom kan arbetslinjen inom försäkringen hävdas.

Utskottet anser också att stor hänsyn tagits till sådana

försäkrade som skulle kunna drabbas alltför hårt av en

karensdag. Förändringen av begreppet sjukperiod och det allmänna

högriskskydd som föreslås vid sidan av det särskilda

högriskskydd, som redan finns och kommer att vara kvar, ger

enligt utskottets uppfattning ett tillfredsställande skydd mot

alltför kännbara effekter av en karensdag för personer som har

upprepade sjukdomsfall. Utskottet har således ingen erinran mot

att en karensdag införs i sjuklöne- och sjukförsäkringssystemen.

Utskottet har inte heller någon erinran mot att

kompensationsnivån vid sjukfall som varar fr.o.m. den 91:a

t.o.m. den 365:e dagen i ett sjukfall sänks till 80% med

hänsyn till att många av de försäkrade i detta tidsintervall

kommer att vara föremål för rehabiliteringsåtgärder som ger dem

en högre kompensationsnivå. Utskottet vill i detta sammanhang

erinra om att föredragande statsrådet framhållit i propositionen

att förslagen rörande de långtidssjuka under de närmaste åren

kommer att ställa krav på ökade resurser för att tillgodose

ambitionerna såväl vad gäller rehabiliteringsarbetet som rimliga

handläggningstider för förtidspensionsärenden. Enligt honom bör

målet därvid vara att ingen långtidssjukskriven som passerar

ettårsgränsen får sin sjukpenning sänkt till 70 % utan att andra

alternativ än fortsatt sjukpenning har prövats. Utskottet

ansluter sig till denna bedömning.

När det gäller förslaget om en sänkt ersättningsnivå till 70 %

fr.o.m. den 366:e dagen i ett sjukfall kan en sådan lägre

ersättningsnivå sannolikt få till följd att omfattningen av

mycket långa sjukfall minskar. Utskottet delar också

föredragande statsrådets bedömning i propositionen att det med

nuvarande regler inte är tillfredsställande att den som bedöms

ha en klart bestående arbetsoförmåga skall övergå till

sjukbidrag efter omkring ett års sjukskrivning, medan den som

har en mer oklar rehabiliteringsprognos kan uppbära den högre

sjukpenningen under flera år.

Som framhållits i propositionen finns det bland de

långtidssjuka också försäkrade som passerar ettårsgränsen i sin

sjukdomsperiod på grund av att den medicinska rehabiliteringen

inte är avslutad och arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder

därför ännu inte är meningsfulla. Det finns också försäkrade för

vilka arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder inte är

meningsfulla och för vilka sjukbidrag inte heller är aktuellt.

Utskottet förutsätter att frågan om en tillfredsställande

kompensation för dessa grupper kan få en acceptabel lösning

genom att kompletterande förslag läggs fram för riksdagen under

innevarande riksmöte, så att erforderliga regler kan träda i

kraft innan den nya nivån 70 % börjar tillämpas den 1 juli 1993.

Utskottet förutsätter också att regeringen samtidigt återkommer

med förslag om en regel som innebär en spärr mot möjligheterna

att kringgå en sänkning av kompensationsnivån till 70 % genom

att den försäkrade friskskriver sig kortare perioder. Utskottet

kan under dessa förutsättningar biträda den föreslagna

nivåsänkningen. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Utskottet biträder även förslaget om sänkning av

kompensationsgraden för rehabiliteringspenningen.

Vad gäller den tillåtna kompensationen från arbetsgivarna

efter den 90:e dagen i ett sjukfall utan att sjukpenningen skall

minskas är utskottets uppfattning att en sådan kompensation

riskerar att motverka syftena med nivåsänkningarna såväl när det

gäller de samhällsekonomiska besparingarna som när det gäller

att hävda arbetslinjen. Risken finns också att de föreslagna

nivåförändringarna inte kommer att gälla lika för alla

försäkrade. Utskottet kan förutse att en sådan rätt till

kompensation från arbetsgivarna möjligen av administrativa skäl

kan behövas i samband med att en undantagsregel om

sammanläggningar av perioder införs. Frågan härom kan dock

övervägas närmare inom regeringskansliet, och utskottet ser nu

ingen anledning att biträda propositionens förslag i denna del.

Utskottet tillstyrker de föreslagna förändringarna av nivåerna

för sjukbidrag och förtidspension liksom förslaget att en

fjärdedels sjukpenning skall kunna utges även efter 365 dagar i

ett sjukfall. Utskottet vill liksom regeringen markera att den

nya nivån en fjärdedels sjukbidrag/förtidspension inte är avsedd

att tillämpas när prestationsförmågan är nedsatt i samband med

normalt åldrande och att nivån skall tillämpas restriktivt.

Utskottet erinrar om att det i dag finns personer som till följd

av varaktig arbetsoförmåga beviljats hel förtidspension trots

att de har en restarbetsförmåga som kan uppgå till en sjättedel

av hel arbetsförmåga. Dessa pensionsfall bör enligt utskottets

uppfattning inte omprövas med anledning av de nya nivåerna, om

det inte samtidigt föreligger andra omständigheter som

föranleder en ändring av pensionsförhållandet.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion

1992/93:Sf14.

Rehabilitering

Fr.o.m. år 1992 gäller nya regler om försäkringskassornas

ansvar för arbetslivsinriktad rehabilitering och om ekonomisk

ersättning till de försäkrade vid sådan rehabilitering (prop.

1990/91:141, SfU:16, rskr. 303). Genom samtidiga ändringar i

arbetsmiljölagen (prop. 1990/91:140, AU22) har även

arbetsgivarens ansvar för förbättringar av arbetsmiljön vidgats,

och arbetsgivaren skall se till att det finns en på lämpligt

sätt organiserad anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet för

att han skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt de nya

rehabiliteringsreglerna i AFL.

Frågor om rehabilitering och rehabiliteringsersättning

regleras i 22 kap. AFL. Enligt dessa regler skall arbetsgivaren,

om det inte framstår som obehövligt, påbörja en

rehabiliteringsutredning antingen när den försäkrade till följd

av sjukdom har varit helt eller delvis frånvarande från sitt

arbete under längre tid än fyra veckor i följd eller när den

försäkrades arbete ofta har avbrutits av kortare sjukperioder

eller när den försäkrade begär det. Utredningen skall göras i

nära samråd med den anställde. I arbetsgivarens ansvar ingår

också att vidta de arbetslivsinriktade

rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i

anslutning till den egna verksamheten. Försäkringskassan skall

samordna och utöva tillsyn över de insatser som behövs för

rehabiliteringsverksamheten och ansvara för att rehabilitering

kommer till stånd när arbetsgivare saknas eller inte fullgör

sina åtaganden. Försäkringskassan skall också upprätta en

rehabiliteringsplan om den försäkrade är i behov av någon

arbetslivsinriktad åtgärd.

Rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. AFL utges när en

försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt

med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad

rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att

helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av

arbetsförmågan. Rehabiliteringsersättning består av

rehabiliteringspenning som utges med 100 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten och särskilt bidrag. Utskottet

har ovan tillstyrkt att rehabiliteringspenningens

kompensationsgrad sänks till 95 % av den sjukpenninggrundande

inkomsten fr.o.m. den 1 april 1993. Någon tidsgräns för hur

länge ersättning kan utges föreligger inte.

För budgetåret 1992/93 har avsatts 700 miljoner kronor för

försäkringskassornas köp av yrkesinriktade

rehabiliteringstjänster.

Några motioner som väckts under den allmänna motionstiden och

två motionsyrkanden som väckts med anledning av proposition

1992/93:30 om ändring av begreppet arbetsskada tar upp frågor om

rehabilitering.

I motion 1991/92:Sf291 av Lena Boström m.fl. (s) anför

motionärerna att det finns problem med att få arbetsgivaren att

betala utrednings- och rehabiliteringsinsatser för sina

anställda. Detta har inneburit att försäkringskassorna har

hamnat i en svår situation som finansieringsansvariga för

rehabiliteringsinsatser, och motionärerna anser att kassorna

måste kunna få en mer flexibel möjlighet att använda medlen för

yrkesinriktad rehabilitering. Motionärerna anser också att

ytterligare medel måste tillföras kassorna för finansiering av

utbildningsplatser.

I motion 1991/92:Fi209 yrkande 13 av Lars Werner m.fl. (v) och

motion 1992/93:Sf6 yrkande 2 av Berith Eriksson m.fl. (v) begärs

tillkännagivanden om åtgärder för att förbättra arbetsskadades

rehabilitering. I motionerna framhålls att ökningen av

arbetsskadorna beror på dåliga arbetsmiljöer.

Med hänsyn till att de nya reglerna om rehabilitering och

bevakning av arbetsmiljön varit i kraft endast kort tid är det

enligt utskottets uppfattning ännu för tidigt att uttala sig om

effektiviteten inom det nya systemet. Utskottet anser det

väsentligt att försäkringskassan förmår arbetsgivarna att ta det

ansvar som ålagts dem för rehabilitering och för en anpassning

av arbetsförhållandena till den enskilde arbetstagarens

förutsättningar. Utskottet anser det också -- särskilt mot

bakgrund av de förändringar av ersättningsnivåerna vid sjukdom

som utskottet ovan tillstyrkt -- väsentligt att

försäkringskassorna får erforderliga resurser för köp av

yrkesinriktade rehabiliteringstjänster. Resursbehovet får

emellertid prövas vid budgetarbetet, och någon särskild åtgärd

med anledning av motionerna 1991/92:Fi209 yrkande 13 och

1992/93:Sf6 yrkande 2 anser utskottet inte påkallad.

I motion 1992/93:Sf7 yrkande 4 av Ian Wachtmeister och Leif

Bergdahl (nyd) begärs ett tillkännagivande om att arbetsskadade

som anstränger sig att återgå till arbete genom aktiv

rehabilitering skall få högre ersättning.

I en rehabiliteringssituation är det av stor vikt att åtgärder

vidtas snarast möjligt alldeles oavsett anledningen till

situationen. Inom arbetsskadeförsäkringen gäller en

samordningstid om 180 dagar inom vilken ersättning utges med

samma belopp som inom den allmänna sjukförsäkringen. Denna

ersättning är lägre än den rehabiliteringspenning som kan utges.

Utskottet har ovan tillstyrkt att rehabiliteringspenningens

kompensationsgrad sänks till 95 % av den sjukpenninggrundande

inkomsten. Efter samordningstidens slut kan dock

arbetsskadesjukpenning utges även i rehabiliteringssituationer

med ett högre belopp än denna rehabiliteringspenning. Utskottet

erinrar också om att en arbetstagare är skyldig att underkasta

sig föreslagna åtgärder och att i annat fall ersättningen kan

komma att dras in. Utskottet anser vidare att den kommande

beredningen om sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna har möjlighet

att uppmärksamma de eventuella problem som kan föreligga med

rehabilitering av arbetsskadade personer. Utskottet avstyrker

med det anförda bifall till motion 1992/93:Sf7 yrkande 4.

Siw Persson (fp) riktar i motion 1991/92:Sf284 kritik mot

handläggningen av rehabiliteringsärenden, framför allt vad

gäller den låga andelen upphandlade privata tjänster. Motionären

begär ett tillkännagivande till regeringen om en effektivare

rehabilitering.

Utskottet har begärt yttrande över motion Sf284 från

Riksförsäkringsverket och även berett Försäkringskasseförbundet

tillfälle att yttra sig.

Riksförsäkringsverket anser att vad som anförs i motionen om

att rehabiliteringskonsulenternas "remissrätt" lett till en

ström av klagomål är en grov överdrift. Kassornas möjligheter

att köpa rehabiliteringstjänster har enligt verket snarare

uppfattats positivt av de sjukskrivna och lett till krav på

ökade insatser. Verket uppger att kassornas inköp av tjänster

från privata producenter under de två år som gått sedan

möjligheten infördes har ökat från 5,4 % till 24 % av det

sammanlagda köpet. Av inköpta tjänster för totalt 330 miljoner

kronor avsåg 77,5 miljoner kronor köp från privata producenter.

Försäkringskasseförbundet delar motionärens uppfattning att

det är lönsamt att satsa på tidig rehabilitering, men framhåller

att de i motionen framförda sakförhållandena ej i någon del

tycks äga generell giltighet. Förbundet uppger att även om det i

dagsläget troligtvis finns en övervikt för köp hos offentliga

producenter kan det nämnas att Stockholmskassan använt merparten

till köp hos privata rehabiliteringsproducenter. Enligt ett

yttrande från Stockholmskassan som fogats till förbundets

yttrande har 93 % av producenterna som tillhandahållit/sålt

rehabiliteringstjänster till kassan varit privata.

Försäkringskasseförbundet erinrar om att inom hela

socialförsäkringsadministrationen pågår en ständig uppföljnings-

och utvärderingsverksamhet. Vidare hänvisar förbundet till att

Riksförsäkringsverket har fått i uppdrag av regeringen att lämna

särskilda uppföljningsrapporter. Förbundet anser att om man

skulle strypa tillförseln av medel för utbildning m.m. skulle

detta ge oreparerbara effekter för rehabiliteringsverksamheten

och för kassornas strävan att bringa ner ohälsotalet.

Försäkringskasseförbundet föreslår att utskottet avstyrker

bifall till motionen.

Utskottet finner, mot bakgrund av vad som framförts i

remissyttrandena och av att erfarenheterna av

försäkringskassornas arbete med rehabilitering än så länge är

relativt begränsade och fortlöpande följs upp, att motion

1991/92:Sf284 bör avslås.

I ytterligare en motion av Siw Persson (fp), 1991/92:Sf285

yrkande 2, tar motionären upp frågor om köp av

rehabiliteringstjänster, och då särskilt tjänster för

psykologisk utredning och behandling. Motionären begär ett

tillkännagivande om fördelningen av medlen i detta hänseende för

tidig och samordnad rehabilitering. Samma fråga tas upp i motion

1991/92:Sf257 (delvis) av Gudrun Schyman m.fl. (v).

Som nämnts har för budgetåret 1992/93 avsatts 700 miljoner

kronor för försäkringskassornas köp av yrkesinriktade

rehabiliteringstjänster. I utskottets betänkande 1990/91:SfU16

anges att det av proposition 1990/91:141 klart framgår att

rehabiliteringsersättning inte skall kunna utges under den tid

då den försäkrade genomgår medicinsk behandling eller medicinsk

rehabilitering, utan de åtgärder som berättigar till

rehabiliteringsersättning skall vara arbetslivsinriktade och

vara sådana att de förutsätter en aktiv medverkan från den

försäkrades sida. Utskottet avstyrker med det anförda bifall

till motionerna 1991/92:Sf285 yrkande 2 och 1991/92:Sf257 i

denna del.

Motion 1991/92:Sf244 av Sigge Godin och Charlotte Branting

(fp) tar upp den betydelse Rygginstitutet har för

rehabiliteringen av personer med nack- och ländryggsbesvär.

Motionärerna erinrar om att både personer som har anställning

och sådana som är arbetslösa eller varslade remitteras till

rygginstituten. Vid tillämpningen av de nya bestämmelserna om

rehabiliteringsersättning i form av särskilt bidrag har

Riksförsäkringsverket inte jämställt utbildningen vid

Rygginstitutet med utbildning inom det reguljära

utbildningsväsendet. Kostnaderna måste därför finansieras med de

särskilda medel försäkringskassorna fått för köp av

rehabiliteringstjänster. Resultatet blir enligt motionärerna att

medlen inte räcker till. Motionärerna begär ett tillkännagivande

om att det särskilda bidraget skall kunna utgå även vid

utbildning vid rygginstituten.

Regeringen har meddelat föreskrifter om

rehabiliteringsersättning vid utbildning i förordningen

(1991:1321) om rehabiliteringsersättning. Enligt denna får

rehabiliteringsersättning i form av särskilt

bidrag lämnas för ordinarie kursavgifter inom det reguljära

utbildningsväsendet och vid studieförbund.

Av Riksförsäkringsverkets rapport om rehabiliteringsarbetet

under budgetåret 1990/91 (RFV ANSER 1991:11) framgår att ca 3 %

av de särskilda rehabiliteringsmedlen eller 6 678 000 kronor

avsåg köp av tjänster från rygginstituten. Av verkets rapport

för budgetåret 1991/92 (RFV ANSER 1992:10) framgår att

motsvarande procentsats detta budgetår var 5 % och kostnaden 23

657 000 kronor.

Enligt utskottets uppfattning är det för tidigt att uttala

sigi frågan om det finns anledning att utvidga bestämmelserna

för när det särskilda bidraget inom rehabiliteringsersättningen

skall kunna utgå. En utvidgning av kretsen som omfattas av det

särskilda bidraget kan få långtgående ekonomiska konsekvenser.

Utskottet, som anser det värdefullt att sådana tjänster som

tillhandahålls vid Rygginstitutet kan användas i

rehabiliteringsarbetet, utgår emellertid från att

Riksförsäkringsverket vid sin löpande uppföljning uppmärksammar

behovet av medel för detta. Någon riksdagens åtgärd är inte

påkallad med anledning av motion 1991/92:Sf244.

Höjd arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen

Sjukförsäkringen finansieras till 85 % av socialavgifter från

arbetsgivare och egenföretagare och till 15 % över

statsbudgeten. Sjukförsäkringsavgiften från arbetsgivare utgör

7,8 % och från egenföretagare 9,6% av avgiftsunderlaget.

Skillnaden beror till en del på att arbetsgivaravgiften satts

ner i samband med att arbetsgivarna blev skyldiga att utge

sjuklön under de första 14 dagarna av ett sjukfall.

De direkta ekonomiska konsekvenserna av att en karensdag

införs uppkommer, enligt vad som redovisas i proposition 31,

till större delen inom ramen för sjuklönesystemet, eftersom det

i flertalet sjukfall numera blir fråga om ersättning i form av

sjuklön de första 14 dagarna i sjukperioden. För arbetsgivarnas

del uppgår den beräknade summan av minskad utbetalning av

sjuklön och minskad utbetalning av arbetsgivaravgift på

sjuklönen till ca 4 000 miljoner kronor. Detta motsvarar i

princip en höjning av arbetsgivaravgiften med 0,63 %. Med hänsyn

till att de föreslagna regeländringarna skall träda i kraft

först den 1 april 1993 bör avgiften till sjukförsäkringen höjas

med 0,47 procentenheter till 8,27 % av avgiftsunderlaget fr.o.m.

den 1 januari 1993 och med ytterligare 0,16 procentenheter till

8,43 % av avgiftsunderlaget fr.o.m. den 1 januari 1994. Därmed

avses förändringen bli neutral för arbetsgivarna som grupp.

Avslagsyrkandet i motion 1992/93:Sf14 synes omfatta även detta

förslag i proposition 31.

Utskottet har ingen erinran mot propositionen i denna del och

avstyrker bifall till motionen i denna del.

Allmän sjukförsäkringsavgift

I proposition 1992/93:136 föreslås att en allmän

sjukförsäkringsavgift införs av statsfinansiella skäl och som

ett första steg mot den nya försäkringsmodell som en särskild

beredning skall föreslå. Förslaget, som enligt propositionen kan

komma att bli en övergångslösning, innebär att en allmän

sjukförsäkringsavgift om 0,95 % fr.o.m. den 1 januari 1993 tas

ut på förvärvsinkomster upp till 7,5 basbelopp. Avgiften skall

betalas av den enskilde och bidra till finansieringen av

sjukförsäkringen. Underlaget för avgiften skall vara den

pensionsgrundande inkomsten. Avgiften skall inte tas ut av den

som vid årets ingång fyllt 65 år. Däremot föreslås inte någon

nedre åldersgräns. Avgift skall inte heller tas ut av den som

uppbär förvärvsinkomster som understiger 32 % av det vid årets

ingång gällande basbeloppet, dvs. samma gräns som enligt 2 kap.

4 § lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter

gäller för fysiska personer vid skyldighet att lämna

självdeklaration. I propositionen erinras om att regeringen i

proposition 1992/93:50 föreslagit att gränsen för

deklarationsskyldighet skall sänkas till 25 % av basbeloppet för

år 1994. Samtidigt bör, enligt den förevarande propositionen,

även gränsen för när sjukförsäkringsavgift skall erläggas

justeras till 25 % av basbeloppet.

Underlaget för avgiften skall enligt propositionen bestämmas

av skattemyndigheten i samband med taxeringen till statlig och

kommunal skatt. Avgiften bör ingå i såväl den debiterade

preliminära skatten som i sådan preliminär skatt som betalas

genom skatteavdrag. Avgiften bör fastställas i samband med

taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt och uppbäras

enligt bestämmelserna i uppbördslagen (1953:272). För att

underlätta för den som betalar avgiften och för att avgiften

skall kunna hanteras av skattemyndigheten inom ramen för den

förenklade självdeklarationen föreslås att debiterad avgift

skall dras av från den taxerade förvärvsinkomsten innan

skattemyndigheten drar av grundavdraget.

I motion 1992/93:Sf18 av Doris Håvik m.fl. (s) motsätter sig

motionärerna att den allmänna sjukförsäkringsavgiften skall vara

avdragsgill vid taxeringen. Motionärerna anser i stället att

avgiften av rättviseskäl bör utformas som en icke avdragsgill

nettoavgift som är lika för alla, och de hemställer att

riksdagen beslutar i enlighet med detta förslag.

Berith Eriksson m.fl. (v) begär i motion 1992/93:Sf19 att

riksdagen avslår proposition 136. Enligt motionärerna är det

problematiskt att låta hela sjuk- och arbetsskadeförsäkringen

övertas av arbetsmarknadens parter. De anser att det finns en

allvarlig risk för att en arbetsgivare i stället för att vidta

rehabiliteringsåtgärder väljer att försöka avhända sig ansvaret

genom förtidspensionering. Motionärerna anför vidare att

personer som av någon anledning utestängs från arbetslivet

kommer att få en sämre ställning i ett försäkringssystem som

vilar på egenavgifter och är arbetslivsanknutet.

Enligt den överenskommelse som träffats mellan regeringen och

socialdemokraterna skall en allmän sjukförsäkringsavgift

införas. Utskottet delar denna uppfattning och avstyrker bifall

till motion 1992/93:Sf19. I överenskommelsen anges inte hur

avgiften tekniskt skall utformas. Med hänsyn till att

socialavgifter från såväl arbetsgivare som egenföretagare är

avdragsgilla vid beskattningen biträder utskottet den

konstruktion med avdragsrätt även för den allmänna

sjukförsäkringsavgiften som valts i propositionen. Utskottet

avstyrker således bifall även till motion 1992/93:Sf18.

Minskade utbetalningar av pensioner

Pensionerna, såväl från folk- som tilläggspensioneringen, är

liksom en del andra sociala förmåner knutna till basbeloppet

inom den allmänna försäkringen. Bestämmelserna om basbeloppet,

som fastställs av regeringen varje år, återfinns i 1 kap. 6 §

AFL. Basbeloppet är knutet till konsumentprisindex och

fastställs, efter beräkningar av SCB, varje år av regeringen.

Basbeloppet utgör 29 700 kronor multiplicerat med det tal

(jämförelsetal) som anger förhållandet mellan det allmänna

prisläget i oktober året före det som basbeloppet avser och

prisläget i oktober 1989. Därvid skall bortses från de

prisförändringar som följer av ändringar av den statliga

fastighetsskatten, av indirekta skatter och av räntebidrag inom

bostadsbidragssystemet, allt i den mån åtgärderna vidtagits för

att finansiera den sänkning av den statliga inkomstskatten som

genomförts åren 1990 och 1991. Basbeloppet uppgår för år 1993

till 34 400 kronor.

I proposition 1992/93:116 erinras om att flera

åtstramningsåtgärder har berört den yrkesverksamma befolkningen.

Mot den bakgrunden har det ansetts motiverat att åtgärder även

vidtas på pensionsområdet. I propositionen föreslås därför i

enlighet med överenskommelsen mellan regeringen och

socialdemokraterna att pensionsbeloppen fr.o.m. den 1 januari

1993 skall minskas med 2 %. Lagtekniskt kommer minskningen till

uttryck genom att pensionsutbetalningarna knyts till ett nytt

begrepp i AFL, ett särskilt basbelopp, som utgör 98 % av

basbeloppet. Detta särskilda basbelopp skall användas vid

beräkning av folk- och tilläggspension i form av ålderspension,

förtidspension, efterlevandepension och barntillägg enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring, pensionstillskott enligt lagen

(1969:205) om pensionstillskott, hustrutillägg enligt lagen

(1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till

folkpension samt delpension enligt lagen (1979:84) om

delpensionsförsäkring. Däremot berörs inte de särskilda

pensionsförmånerna handikappersättning, vårdbidrag och särskilt

pensionstillägg för långvarig vård av sjukt eller handikappat

barn.

Två motioner har väckts med anledning av förslaget om minskade

pensionsutbetalningar. I motion 1992/93:Sf12 yrkar Johan

Lönnroth m.fl. (v) avslag på förslaget av konjunktur- och

fördelningspolitiska skäl. Hugo Hegeland (m) anför i motion

1992/93:Sf13 att besparingseffekterna på pensionssystemet

överförs på arbetsskadeförsäkringen genom att

arbetsskadelivräntorna är samordnade med pensionsförmånerna.

Motionären begär ett tillkännagivande om detta.

Utskottet anser att det är nödvändigt att göra besparingar

även på pensionsområdet för att ekonomin skall kunna

stabiliseras. Den reduktion av pensionsutbetalningarna som

föreslås i propositionen får emellertid ses som en tillfällig

åtgärd i detta syfte. Utskottet finner därför att det är onödigt

och även missvisande att införa ett nytt begrepp "särskilt

basbelopp" i AFL eftersom detta kan leda till att den allmänna

tilltron till att pensionssystemet även framgent skall vara

värdesäkrat genom basbeloppet kan rubbas. Utskottet anser därför

att begreppet "särskilt basbelopp" skall utmönstras ur de

framlagda lagförslagen och att den reduktion som nu är aktuell

endast skall uttryckas som en procentuell minskning vid

pensionsberäkningarna.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion

1992/93:Sf12.

Vad avser det problem som uppmärksammats i motion 1992/93:Sf13

medför, som motionären påpekat, en minskning av

pensionsutbetalningen att arbetsskadeförsäkringen belastas med

motsvarande utgift. Skulle detta åtgärdas genom att även

livräntorna minskas med två procent uppkommer emellertid den

effekten att kostnaden vältras över på

arbetsmarknadsförsäkringarna. Enligt trygghetsförsäkring vid

arbetsskada (TFA) skall samordning ske mellan den

arbetsskadelivränta som utgår enligt lagen om

arbetsskadeförsäkring (LAF) och TFA. Även TFA-ersättningarna är

värdesäkrade genom basbeloppet i AFL. Utskottet anser dock att

det finns anledning för regeringen att uppmärksamma problemet

med kostnadsövervältringen till följd av samordningen mellan

pensionerna och arbetsskadelivräntorna, och utskottet föreslår

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf13 som sin mening

ger regeringen detta till känna.

Minskning av studiestödet

Mot bakgrund av att såväl den yrkesverksamma befolkningen som

pensionärerna får vidkännas en minskning av sin standard ser

utskottet ingen anledning att inte också de studerande skall

kunna bära en del av de nödvändiga åtstramningarna. Utskottet

föreslår därför att i de sammanhang som basbeloppet används vid

utbetalningen av studiestödsförmåner och vid återbetalning av

studielån en motsvarande minskning som föreslagits för

pensionsutbetalningarna skall ske. Utskottet föreslår en ändring

i 1 kap. 7 § studiestödslagen och en ny övergångsbestämmelse

till 8 kap. samma lag.

Enligt utskottets mening bör den ovan föreslagna reduceringen

av studiemedlen kunna ersättas med en alternativ och större

besparing inom studiemedelssystemet fr.o.m den 1 juli 1993.

Därvid bör övervägas att minska bidragsdelen inom

studiemedelssystemet med fyra procentenheter så att det totala

studiemedelsbeloppet uppgår till 176 procent av basbeloppet.

Vidare bör övervägas att slopa rätten till studiemedel vid

deltidsstudier, eftersom deltidsstuderande i regel torde ha

tillräckliga arbetsinkomster för att kunna bedriva sina studier

utan studiemedel.

Kompensation till de sämst ställda pensionärerna

Höjt pensionstillskott

Pensionstillskotten har till syfte att ge en pensionär med låg

eller liten ATP en viss lägsta garanterad nivå på

pensionsförmånerna. Till en ålderspensionär utges

pensionstillskott med högst 54 % av basbeloppet och till en

förtidspensionär med högst 104 % av basbeloppet.

I samband med överenskommelsen om åtgärder för att stabilisera

den svenska ekonomin utlovades att 500 miljoner kronor skulle

tillföras de sämst ställda pensionärerna för att mildra

effekterna av den generella reduceringen av pensionsförmånerna.

I proposition 1992/93:134 om förändringar i de kommunala

bostadstilläggen m.m. föreslås att 300 miljoner kronor används

för att höja pensionstillskotten fr.o.m. den 1 januari 1993. För

en ålderspensionär föreslås pensionstillskottet höjt till högst

55,5 % av basbeloppet reducerat med 2% och för en

förtidspensionär till högst 105,5 % av basbeloppet reducerat med

2 %.

I motion 1992/93:Sf20 (delvis) av Berith Eriksson m.fl. (v)

begärs att pensionstillskotten skall höjas den 1 februari 1993

och utges retroaktivt även för januari månad detta år.

Eftersom regeringens förslag innebär att pensionstillskotten

skall höjas redan den 1 januari 1993 föranleder motion

1992/93:Sf20 i denna del ingen åtgärd.

Utskottet har ingen erinran mot den föreslagna höjningen av

pensionstillskotten.

Kommunala bostadstillägg

Förlängd giltighet av lagen om särskilt kommunalt

bostadstillägg

Särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension (SKBT)

utges sedan den 1 januari 1991 till pensionärer som är

berättigade till kommunalt bostadstillägg (KBT) och som på grund

av storleken på sin pension och utgiften för bostaden inte når

upp till Socialstyrelsens socialbidragsnorm. Lagen (1991:162) om

särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension

tidsbegränsades vid sin tillkomst i avvaktan på förslag från

kommittén för översyn av kommunalt bostadstillägg. I mars 1992

överlämnade kommittén sitt betänkande (SOU 1992:21) Bostadsstöd

till pensionärer. Betänkandet har remissbehandlats och bereds

inom regeringskansliet. Enligt proposition 1992/93:36 om vissa

frågor inom den kommunala ekonomin bedöms det förstatligande av

bostadsstödet som föreslås av kommittén inte kunna genomföras

under år 1993. Enligt proposition 1992/93:134 om förändringar i

de kommunala bostadstilläggen m.m. är avsikten att ett

förstatligande skall ske fr.o.m. år 1995.

I proposition 1992/93:116 föreslås att giltighetstiden för

lagen om särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension

förlängs till utgången av år 1993.

Utskottet har ingen erinran mot förslaget.

Kommunalt bostadstillägg till folkpension för år 1993

Kommunalt bostadstillägg (KBT) är en inkomstprövad förmån. KBT

utbetalas enligt grunder som kommunen bestämmer, men

inkomstprövningen sker enligt regler som finns fastställda i

lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg

till folkpension. Enligt dessa regler skall förmånen minskas med

35 % av den del av den försäkrades årsinkomst som överstiger 1

000 kronor för en ensamstående pensionär resp. 1 500 kronor för

ett pensionärspar. Som inkomst räknas inte folkpension eller ATP

till den del pensionen föranlett minskning av

pensionstillskottet eller vissa andra ersättningar. För en

ålderspensionär räknas inte heller inkomst av anställning eller

intäkt av aktiv näringsverksamhet som inkomst. Däremot beaktas

förmögenhet vid inkomstprövningen.

I proposition 1992/93:134 föreslås en ändring i

inkomstprövningsreglerna som innebär att för den del av

pensionärens årsinkomst som överstiger ett och halvt basbelopp

minskas KBT med 40 %. För inkomster under detta belopp är

reglerna oförändrade.

Utskottet biträder förslaget.

Kommunerna erhåller enligt förordningen (1979:830) om

statsbidrag till kommunalt bostadstillägg till folkpension

statsbidrag med 25 % av sina kostnader för de kommunala

bostadstilläggen (KBT) under förutsättning att kommunerna täcker

minst 80 % av den del av månadskostnaden för bostaden som

överstiger 80 men ej 1 900 kronor för ensamstående och 2 050

kronor för ett pensionärspar. Statsbidrag kan också utges för

KBT till personer som bor på ålderdomshem eller sjukhem under

förutsättning att KBT:t inte täcker bostadskostnader som utgör

en del av en avgift för vars bestämmande endast pensionärens

inkomst får läggas till grund.

Statsbidrag utgår vidare enligt förordningen (1991:228) om

statsbidrag till särskilt kommunalt bostadstillägg till

folkpension med 40 % av kommunens kostnader för särskilt

kommunalt bostadstillägg (SKBT).

Under riksmötet 1991/92 beslutade riksdagen om ett nytt

statligt utjämningsbidrag till kommunerna (prop. 1991/92:150 del

II, bet. 1991/92:FiU29, rskr. 345). Härvid förutsattes bl.a. att

bostadsstödet till pensionärer skulle överföras till statligt

huvudmannaskap fr.o.m. den 1 januari 1993. För att ekonomiskt

reglera denna förändring minskades den totala statsbidragsramen

till kommunerna med 4 860 miljoner kronor för år 1993, vilket

belopp motsvarade kommunernas statsbidragsberättigade

nettokostnad för KBT under året.

I proposition 1992/93:116 föreslås att en kommun, utöver

ordinarie statsbidrag till KBT, skall erhålla statsbidrag med

75% av kommunens kostnader för KBT under år 1993. Förslaget

föranleds av att ett förstatligande av bostadsstödet inte bedöms

kunna ske under år 1993. I propositionen föreslås också att

statsbidraget till det särskilda kommunala bostadstillägget

skall utges med 100 % av kommunens kostnader för detta

bostadstillägg under år 1993.

I proposition 1992/93:134 återkommer regeringen med ett nytt

förslag till statsbidrag till KBT fr.o.m. den 1 mars 1993.

Anledningen är att regeringen bedömt att en viss del av de medel

som avsatts för åtgärder för att stärka ekonomin för de

pensionärer som har det sämst ställt skall användas för att

förbättra de kommunala bostadstilläggen. De i propositionen

föreslagna nya statsbidragsreglerna för KBT innebär att kommunen

skall erhålla statsbidrag med 70 % av sina kostnader för den

statsbidragsberättigade delen av KBT under förutsättning att

kommunen enligt sina grunder för KBT ersätter minst 85 % av

pensionärens bostadskostnader inom intervallet 150--2800

kronor/månad. Dessa regler skall vara desamma för en ensam

pensionär som för ett pensionärspar. Vidare föreslås att

statsbidrag inte skall utges för sådana delar av pensionärens

kostnad som överstiger 95 % av bostadskostnaden. I propositionen

framhålls att det i dag finns kommuner enligt vilkas grunder den

statsbidragsgrundande bostadskostnaden täcks till 85--95 %. För

att säkerställa att pensionärerna i dessa kommuner inte drabbas

av minskade KBT till följd av de ändrade statsbidragsreglerna

bör det i statsbidragsförordningen införas en bestämmelse av

innebörd att kommuner med sådana bidragsgrunder förhindras att

sänka nivåerna för sina KBT.

Enligt propositionen är den föreslagna procentsatsen för

statsbidraget beräknad så att statsbidraget motsvarar statens

kostnad för KBT enligt nu gällande regler, återläggning av de

4860 miljoner kronor som tidigare lyfts av kommunerna samt de

särskilda medel som är avsatta för åtgärder inom KBT-området för

pensionärer som har det sämst ställt. Den kostnad som skall

betalas av kommunerna motsvarar dels den kostnad kommunerna har

enligt nuvarande regelsystem, dels ytterligare 600 miljoner

kronor som tas ur det utrymme om 700--900 miljoner kronor för

ökat avgiftsuttag som kommunerna kan uppbära genom förslagen i

proposition 1992/93:129 om avgifter inom äldre- och

handikappomsorgen. Denna proposition har behandlats av

socialutskottet i betänkande 1992/93:SoU12.

Någon ändring av statsbidraget till SKBT i förhållande till

vad som föreslagits i proposition 1992/93:116 föreslås inte i

proposition 1992/93:134.

Med anledning av förslaget i proposition 1992/93:134 om ändrat

statsbidrag till KBT har väckts två motioner.

I motion 1992/93:Sf21 av Doris Håvik m.fl. (s) framhålls att

det med hänsyn till de sämst ställda pensionärerna är angeläget

att riksdagen kan fatta beslut om ett nytt bostadsstöd redan

under år 1992. Motionärerna lägger fram ett alternativt förslag

till statsbidragsregler för KBT, som de anser har en bättre

fördelningsprofil och ligger inom ramen för samma ekonomiska

utrymme som regeringens förslag. Motionärernas förslag innebär

följande:

Pensionären betalar en egenavgift om 180 kronor per månad.

Pensionären får bidrag till hyreskostnaden däröver med 80 %.

Bidrag (80 %) till hyreskostnader över 3 000 kronor per månad

endast till den del av bostadsytan som är 70 kvm eller mindre.

Pensionären garanteras en minimistandard. En pensionär med

ingen eller låg ATP skall ha 3 500 kronor per månad att leva av

när hyran är betald.

Motionärerna begär att riksdagen beslutar om ett bostadsstöd

till pensionärer i enlighet med det anförda.

Berith Eriksson m.fl. (v) begär i motion 1992/93:Sf20 i denna

del ett tillkännagivande om att pensionärerna skall få

kompensation genom att KBT höjs redan fr.o.m. den 1 februari

1993 och att det högre KBT:t skall utges retroaktivt även för

januari 1993.

Utskottet har prövat om det förslag som lagts fram i motion

1992/93:Sf21 eller delar av det skulle leda till ett bättre

bostadsstöd för pensionärerna. Utskottet har funnit att

förslaget främst i den del det avser KBT för bostadskostnader

över 3 000 kronor skulle vara särskilt gynnsamt för den som har

hög inkomst och bor i en dyr lägenhet. Den föreslagna höjningen

av den undre gränsen, det s.k. golvet, skulle också medföra en

betydande fördyring för de sämst ställda pensionärerna.

Utskottet kan vid sina beräkningar av kostnaderna för förslaget

inte heller finna att dessa håller sig inom ramen för

tillgängligt utrymme för statsbidrag till KBT. Däremot har

utskottet funnit att det kan finnas utrymme för att höja den

övre gränsen i det statsbidragsberättigade intervallet till

3000 kronor och utskottet föreslår en sådan höjning. I övrigt

förordar utskottet att propositionens förslag genomförs och

avstyrker bifall till motion 1992/93:Sf21.

Utskottet kan med hänsyn till att kommunerna behöver få en

skälig tid att förbereda genomförandet av de ändrade reglerna

inte heller tillstyrka motion 1992/93:Sf20 i denna del.

Anslagsfrågor

Förslagen om ändrade statsbidrag till KBT och SKBT och höjda

pensionstillskott föranleder ökade kostnader under innevarande

budgetår för anslaget Bidrag till kommunala bostadstillägg till

folkpension med 2 500 miljoner kronor, för anslaget

Förtidspensioner med 29 miljoner kronor, för anslaget

Ålderspensioner med 119 miljoner kronor och för anslaget

Efterlevandepensioner till vuxna med 2 miljoner kronor. Medel

härför föreslås i proposition 1992/93:134 bli anvisade på

tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för budgetåret 1992/93 under

femte huvudtiteln.

Utskottet biträder förslagen.

Lagförslagen

Utskottets avstyrkan av förslaget i proposition 1992/93:31 om

att arbetsgivare skall kunna utge kompensation med 10 % när

sjukpenning utges efter den 90:e dagen i ett sjukfall föranleder

ändringar i 3 kap. 4 och 16 §§ i det i propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring.

Vidare lägger utskottet, i stället för det i proposition

1992/93:31 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen

(1992:000) om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter, fram

ett eget förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om

socialavgifter till följd av de ändringar i samma lag som

framgår av finansutskottets betänkande 1992/93:FiU1.

Lagförslagen 5 och 8 i proposition 1992/93:136 har överlämnats

till skatteutskottet och behandlas i betänkande 1992/93:SkU18.

Utskottets förlag att utmönstra begreppet "särskilt basbelopp"

föranleder ändringar i följande lagförslag:

Lagförslagen 1 och 3 i proposition 1992/93:116

Lagförslagen 2, 3 och 4 i proposition 1992/93:134

Lagförslag 4 i proposition 1992/93:31

I utskottets lagförslag har de tre olika lagförslagen om

ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott sammanförts till

ett lagförslag.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ersättning vid sjukdom m.m.

att riksdagen med anledning av proposition 1992/93:31 i

denna del och med avslag på motion 1992/93:SfU14 i denna del

dels antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring med

den ändringen

dels att 3 kap. 4 § andra stycket erhåller följande lydelse:

Om den försäkrade av arbetsgivaren erhåller lön under sjukdom

för samma tid som sjukpenningen avser, skall sjukpenning som

utges till och med den nittionde dagen i sjukperioden minskas

med det belopp som lönen under sjukdom överstiger 10 procent av

vad den försäkrade skulle ha fått i lön om han varit i arbete

och sjukpenning som utges för tid därefter minskas med hela

lönen under sjukdom. Till den del lönen under sjukdom utges i

förhållande till lön i arbete som för år räknat överstiger den

högsta sjukpenninggrundande inkomst som kan beräknas enligt 2 §

skall minskning dock endast ske med belopp som överstiger 75

procent av lönen i arbete när sjukpenning utges med den

procentandel som anges i första stycket 2, 90 procent av lönen i

arbete när sjukpenning utges från och med den fjärde till och

med den nittionde dagen med den procentandel som anges i första

stycket 3, 80 procent av lönen i arbete när sjukpenning utges

från och med den nittioförsta till och med den

trehundrasextiofemte dagen med den procentandel som anges i

första stycket 3 och 70 procent av lönen i arbete för tid

därefter när sjukpenning utges med den procentandel som anges i

första stycket 4.

dels att 3 kap. 16 § sjätte stycket erhåller följande

lydelse.

Sjukpenning som betalas ut enligt denna paragraf till en

arbetsgivare skall minskas med lön under sjukdom som

arbetsgivaren utger till arbetstagaren för samma tid som

sjukpenningen avser, dock endast med den del av lönen under

sjukdom som överstiger lönen i arbetet med 75 procent när

sjukpenning utges med den procentandel som anges i 4 § första

stycket 2, med 90 procent när sjukpenning utges från och med den

fjärde till och med den nittionde dagen i sjukperioden med den

procentandel som anges i 4 § första stycket 3, med 80 procent

när sjukpenning utges från och med den nittioförsta till och med

den trehundrasextiofemte dagen i sjukperioden med den

procentandel som anges i 4 § första stycket 3 och med 70 procent

för tid därefter när sjukpenning utges med den procentandel som

anges i 4 § första stycket 4. Härvid har bestämmelserna i 4 §

tredje och femte styckena motsvarande tillämpning.

3. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och

kommunalt bostadstillägg till folkpension,

4. lag om ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring,

5. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och

ledighet för närståendevård,

6. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till

smittbärare,

7. lag om ändring i lagen (1992:680) om ändring i

uppbördslagen (1953:272).

delssom sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om ersättningsnivån 70 %,

res. 1 (s)

res. 2 (nyd)

men. (v) - delvis

2. beträffande medel för rehabiliteringsåtgärder

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf291,

1991/92:Fi209 yrkande 13 och 1992/93:Sf6 yrkande 2,

men. (v) - (delvis)

3. beträffande ersättning vid rehabilitering

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf7 yrkande 4,

4. beträffande handläggning av rehabiliteringsärenden

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf284,

5. beträffande rehabiliteringstjänster för psykologisk

utredning m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf257 i denna del och

1991/92:Sf285 yrkande 2,

6. beträffande Rygginstitutet

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf244,

7. beträffande arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen

att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:31 i denna

del och med avslag på motion 1992/93:Sf14 i denna del antar det

av utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till lag om ändring

i lagen (1992:000) om ändring i lagen (1981:691) om

socialavgifter,

res. 3 (nyd) - villk.

men. (v) - delvis

8. beträffande allmän sjukförsäkringsavgift

att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:136 och med

anledning av motionerna 1992/93:Sf18 samt med avslag på motion

1992/93:Sf19 antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om allmän sjukförsäkringsavgift,

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

4. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig

inkomstskatt,

5. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

6. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),

res. 4 (s)

men. (v) - delvis

9. beträffande minskade utbetalningar av pensioner

att riksdagen med anledning av proposition 1992/93:116 i

denna del och med avslag på motion 1992/93:Sf12 antar

dels det av utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till

lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

dels det i propositionen framlagda förslaget till lag om

ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,

men. (v) - delvis

10. beträffande pensioner och arbetsskadelivräntor

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf13 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. beträffande studiestöd

att riksdagen antar det av utskottet i bilaga 3 framlagda

förslaget till lag om ändring i studiestödslagen (1973:349),

12. beträffande pensionstillskott

att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:134 i

denna del och med avslag på motion 1992/93:Sf20 i denna del

dels antar de av utskottet i bilaga 2 framlagda förslagen

till

1. lag om ändring i lagen (1992:000) om ändring i lagen

(1969:205) om om pensionstillskott,

2. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och

kontrolluppgifter,

dels antar det i propositionen framlagda förslaget till

lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) med den

ändringen att p. 1 andra stycket av anvisningarna till 48 §

erhåller följande lydelse:

För gift skattskyldig, som uppburit folkpension med belopp som

tillkommer gift vars make uppbär folkpension, uppgår det

särskilda grundavdraget till 134,0 procent av basbeloppet enligt

1 kap. 6§ lagen (1962:381) om allmän försäkring, minskat enligt

tredje stycket samma lagrum. För övriga skattskyldiga uppgår

avdraget till 151,5 procent av sistnämnda belopp. Avdrag med

151,5 procent av sistnämnda belopp tillkommer också gift

skattskyldig, som under viss del av beskattningsåret uppburit

folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär

folkpension och under återstoden av året uppburit folkpension med

belopp som tillkommer gift vars make saknar folkpension.

13. beträffande särskilt kommunalt bostadstillägg

att riksdagen med bifall till

proposition 1992/93:116 i denna del antar det i propositionen

framlagda förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen

(1991:162) om särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension,

14. beträffande inkomstprövning

att riksdagen med bifall till

proposition 1992/93:134 i denna del antar det i propositionen

framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1962:392) om

hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

15. beträffande statsbidrag till kommunalt bostadstillägg för

tid fr.o.m. den 1 mars 1993

att riksdagen med anledning av

proposition 1992/93:134 i denna del och motionerna 1992/93:Sf20 i

denna del och 1992/93:Sf21 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört om statsbidrag till kommunalt

bostadstillägg till folkpension för tid fr.o.m. den 1 mars 1993,

res. 5 (s)

16. beträffande medelsanvisning

att riksdagen med bifall till

proposition 1992/93:134 i denna del

1. till Bidrag till kommunala bostadstillägg till

folkpension på tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för

budgetåret 1992/93 under femte huvudtiteln anvisar ett

förslagsanslag på 2500000000 kronor,

2. till Förtidspensioner på

tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för budgetåret 1992/93 under

femte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 29000000

kronor,

3. till Ålderspensioner på

tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för budgetåret 1992/93 under

femte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 119000000

kronor,

4. till Efterlevandepensioner

till vuxna på tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för

budgetåret 1992/93 under femte huvudtiteln anvisar ett

förslagsanslag på 2000000 kronor.

Stockholm den 9 december 1992

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Doris Håvik

(s), Margit Gennser (m), Birgitta Dahl (s), Sigge Godin (fp),

Börje Nilsson (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Hans

Dau (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Pontus Wiklund (kds), Leif

Bergdahl (nyd), Margareta Israelsson (s), Gustaf von Essen (m)

och Widar Andersson (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Ersättning vid sjukdom m.m. (mom. 1)

Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik,

Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson och Widar Andersson

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Vad gäller" och slutar med "denna del." bort ha

följande lydelse:

Utskottet har ingen erinran mot förslaget i propositionen om

att arbetsgivarna skall tillåtas att kompensera arbetstagare vid

sjukdom med 10 % även efter sjuklöneperiodens slut utan att

sjukpenningen minskas.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande ersättning vid sjukdom m.m.

att riksdagen med bifall till proposition

1992/93:31 i denna del och med avslag på motion 1992/93:SfU14 i

denna del

dels antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

3. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och

kommunalt bostadstillägg till folkpension,

4. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

5. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och

ledighet för närståendevård,

6. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till

smittbärare,

7. lag om ändring i lagen (1992:680) om ändring i

uppbördslagen (1953:272),

dels som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om ersättningsnivån 70 %,

2. Ersättning vid sjukdom m.m. (mom.1)

Leif Bergdahl (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Som inledningsvis" och på s. 13 slutar med

"1992/93:Sf14" bort ha följande lydelse:

I motion 1992/93:Fi36 (nyd) som väckts med anledning av

proposition 1992/93:50 om åtgärder för att stabilisera den

svenska ekonomin har yrkats avslag på riktlinjerna för

förändringar av sjukförsäkringen och sjuklönesystemet genom

införande av en karensdag och ändrade ersättningsnivåer. I

motionen har i stället förordats riktlinjer som innebär ett

genomförande av det förslag som lades fram under föregående

riksmöte i motion 1991/92:Fi42 som ett bättre alternativ till

karensdagar. I enlighet med vad som anfördes i denna motion

anser utskottet att ersättningen vid arbetsskada av annan

anledning än grov försummelse och vid vård av barn kan sänkas

till 80 % och vid yrkesinriktad rehabilitering till 90 %. Under

de första två veckorna skall ersättning endast utges med 67 %.

På grund av det anförda anser utskottet att förslagen i denna

del i proposition 1992/93:31 bör avslås.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande ersättning vid sjukdom m.m.

att riksdagen med anledning av motion

1992/93:Sf14 i denna del beträffande de i proposition 1992/93:31

framlagda förslagen

dels avslår förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,

2. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

3. lag om ändring i lagen (1988:1465) om

ersättning och ledighet för närståendevård,

4. lag om ändring i lagen (1989:225) om

ersättning till smittbärare,

dels antar förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring utom i vad avser 3 kap. med undantag av 3 kap.

7 §, 4 kap., 21 kap. och 22 kap.

2. lag om ändring i lagen (1962:392) om

hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

3. lag om ändring i lagen (1992:680) om

ändring i uppbördslagen (1953:272),

3. Arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen (mom.7)

(under förutsättning av bifall till reservation 2)

Leif Bergdahl (nyd) anser

att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

7. beträffande arbetsgivaravgift till

sjukförsäkringen

att riksdagen med anledning av motion

1992/93:Sf14 i denna del avslår det i proposition 1992/93:31

framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om

socialavgifter.

4. Allmän sjukförsäkringsavgift (mom. 8)

Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik,

Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson och Widar Andersson

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Enligt den" och slutar med " motion 1992/93:Sf18"

bort ha följande lydelse:

Förslaget om en ny allmän sjukförsäkringsavgift grundar sig på

överenskommelsen mellan Regeringen och Socialdemokraterna och

om en ny modell för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. Avsikten

är att tillsätta en beredning för att pröva möjligheterna att

lyfta ut försäkringen ur budgeten och ge arbetsmarknadens parter

huvudansvaret för försäkringen. Ett grundläggande skydd för alla

medborgare skall garanteras i lag, och försäkringen skall i

successivt avtagande grad finansieras med statsbidrag. I takt

med att statsbidragen minskar skall finansieringsbehovet

tillgodoses med arbetsgivar- eller egenavgifter efter parternas

överenskommelse. Man åstadkommer därmed ett tydligare samband

mellan avgifter och förmåner och att villkoren automatiskt

anpassas till ekonomiska förändringar.

Den nu föreslagna sjukförsäkringsavgiften skall ses som ett

första steg mot den nya försäkringsmodellen och skall enligt

propositionen utgå med 0,95% på förvärvsinkomster upp till 7,5

basbelopp.

Som framhålls i motion 1992/93:Fi35 av Ingvar Carlsson m.fl.

(s) med anledning av proposition 1992/93:50 om åtgärder för att

stabilisera den svenska ekonomin har Socialdemokraterna genom

sin överenskommelse med regeringen lyckats avvärja planerna på

att ytterligare undergräva de offentliga finanserna och också

framgångsrikt kunna hävda viktiga fördelningspolitiska mål.

När det gäller den skisserade socialförsäkringsreformen har det

från Socialdemokraternas sida setts som angeläget att åstadkomma

en långsiktig reformering så att försäkringssystemet när det är

fullt utbyggt betalas av den arbetande delen av befolkningen.

Bördorna skall bäras av dem som är friska och har arbete, inte

av dem som är sjuka, arbetslösa eller skadade av arbetet. Enligt

utskottets uppfattning går det att genomföra den aktuella

förändringen av systemet under fördelningspolitiskt sett

acceptabla former. Dessa frågor kommer att övervägas närmare av

den kommitté som skall arbeta med dessa frågor.

När nu en allmän sjukförsäkringsavgift skall införas är det

enligt utskottets uppfattning viktigt att denna avgift utformas

på ett sätt som inte strider mot de angivna målsättningarna.

Regeringens förslag innebär att förslaget får en helt

oacceptabel fördelningsprofil. För den som har låga inkomster

blir avgiften kännbar, och höginkomsttagarna med 50% i

marginalskatt får fördelar som ej varit avsedda. Härtill kommer

ett betydande skattebortfall för kommunerna, och detta

skattebortfall måste givetvis kompenseras. Regeringens förslag

att avgiften skall vara avdragsgill vid beskattningen leder till

byråkratiskt krångel, såväl för kommunerna, statsverket,

skattemyndigheterna och de enskilda personerna. Resultatet blir

också en onödig rundgång med avgifter, avdrag och en

schablonmässig och slumpartad skattekompensation till

kommunerna. Olägenheterna med den föreslagna ordningen blir

särskilt påtagliga i övergången till det nya systemet.

När det gäller effekterna för den enskilde kan det framhållas

att skatteavdraget får väsentligt mindre betydelse för

låginkomsttagarna än för höginkomstagarna. Detta av två skäl:

dels är låginkomsttagarnas marginalskatt väsentligt lägre än

höginkomsttagarnas, dels blir skattelättnaden lägre för att den

beräknas på ett lägre belopp. Som framgår av diagrammet nedan

medför regeringens avdragskonstruktion resultat som måste

framstå som en obegriplig orättvisa.

Som anförs i motion 1992/93:Sf18 av Doris Håvik m.fl. (s) bör

avgiften av rättviseskäl utformas som en icke avdragsgill

nettoavgift som är lika för alla. Som framgår av vad som nyss

anförts finns det även andra starka skäl för motionärernas

förslag. Avgiften kan på detta sätt begränsas och bli lika för

alla. Skillnaderna mellan de båda förslagen framgår klart av

diagrammet. Ändå ger motionärernas förslag minst samma

statsfinansiella utfall.

Avgiften bör alltså utgå i form av ett nettobelopp utan

avdragsrätt vid beskattningen. Procentsatsen blir med denna

utformning 0,60 % i avrundat tal.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

8. beträffande allmän sjukförsäkringsavgift

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf18 och med

anledning av proposition 1992/93:136 samt med avslag på motion

1992/93:Sf19,

dels antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om allmän sjukförsäkringsavgift med den ändringen i 1 §

andra stycket att orden "0,95 procent" byts ut mot "0,6

procent",

2. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272) med de

ändringarna att 12 § utgår ur lagförslaget och att orden "avdrag

för avgift enligt lagen (1992:000) om allmän

sjukförsäkringsavgift och" utgår ut 4 §,

3. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324)

dels avslår det i propositionen framlagda förslaget till

lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

dels med avslag på regeringens förslag antar följande

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att sist i 20 § andra stycket

kommunalskattelagen (1928:370) skall införas orden "avgift

enligt lagen (1992:000) allmän sjukförsäkringsavgift".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas

första gången vid 1994 års taxering.

5. Statsbidrag till kommunalt bostadstillägg för tid fr.o.m.

den 1 mars 1993 (mom. 15)

Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik,

Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson och Widar Andersson

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på sid. 24

börjar med "Utskottet har" och slutar med "motion 1992/93:Sf21"

bort ha följande lydelse.

Utskottet anser att den i propositionen föreslagna modellen

för ökat KBT inte tar tillräcklig hänsyn till sådana pensionärer

som har höga boendekostnader. Utskottet föreslår i stället en

annan modell för bostadsstödet som ger en bättre

fördelningsprofil. Förslaget ligger inom ramen för samma

ekonomiska utrymme som regeringens förslag och innebär att

pensionären betalar en egenavgift om 180 kronor per månad.

Pensionären får bidrag till hyreskostnader över detta belopp med

80%. För den del av hyreskostnaden som överstiger 3000

kronor per månad skall bidrag med 80% dock endast utges för

den del av bostadsytan som är 70 kvm eller mindre. Pensionären

skall också garanteras en minimistandard, som innebär att en

pensionär med ingen eller låg ATP skall ha kvar 3500 kronor

per månad att leva av när hyran är betald. Utskottet finner det

viktigt att bostadsstödet utformas så att det inte är

kostnadsdrivande. Detta uppnås genom den föreslagna modellen med

en rörlig egenavgift och ytstorlek som tak. Genom att kombinera

detta med en minimistandardgaranti blir effekten att den som har

pengar själv får bidra till sin boendestandard samt att det

minskande antalet pensionärer med låga inkomster får en reell

möjlighet till ett bra boende.

En ytterligare fördel med detta förslag är att man får den

önskvärda effekten att man kan stimulera byggandet, som därmed

kan ge en sysselsättning jämnt fördelade över landet.

Förslaget möjliggör också ett förstatligande av KBT redan

fr.o.m. den 1 mars 1993.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

15. beträffande statsbidrag till kommunalt bostadstillägg

för tid fr.o.m. den 1 mars 1993

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf21 och med

anledning av proposition 1992/93:134 i denna del samt med avslag

på motion 1992/93:Sf20 i denna del som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik,

Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson och Widar Andersson

(alla s) anför:

Vi anser att kostnaderna för höjningen av pensionstillskotten

blivit otillfredsställande belysta i proposition 1992/93:134. Av

propositionen framgår att förslaget beräknas medföra en ökning

av kostnaderna för pensionstillskott med 300 miljoner kronor

för år räknat. Det anges vidare att förslaget föranleder

konsekvensändringar vad beträffar det särskilda grundavdraget i

dels lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,

dels kommunalskattelagen (1928:370). Någon beräkning av vilka

ekonomiska konsekvenser förslaget föranleder i detta avseende

redovisas dock inte. Enligt riksdagens beslut (proposition

1991/92:150 del II bet. 1991/92:FiU29, rskr. 1991/92:345 ) skall

den s.k. finansieringsprincipen iakttas vad gäller de

finansiella relationerna mellan stat och kommun. Det innebär

att regeringsförslag inte får leda till kostnadsövervältring

från staten till kommunerna.

Vad höjningen av pensionstillskotten medför i form av minskade

skatteintäkter för kommunerna finns dock ej redovisad. En sådan

minskning av skatteintäkter för kommunernas del skall enligt

finansieringsprincipen återföras till kommunerna, och vi anser

att det borde ha funnits ekonomiska beräkningar även i det

avseendet i propositionen.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Berith Eriksson (v) anför:

Propositionerna som behandlas i betänkandet är en följd av den

överenskommelse som träffades mellan regeringen och

Socialdemokraterna om åtgärder mot den ekonomiska krisen.

Vänsterpartiet avvisar förslagen om nedsättning av nivåerna för

sjukersättning och införandet av en karensdag, minskning av

pensionsutbetalningarna och införande av en egenavgift inom

sjukförsäkringen.

Beträffande ändringarna i sjuklöne- och

sjukförsäkringssystemen anser vänsterpartiet att förslaget om en

karensdag drabbar orättvist. Det slår hårdast mot dem som har

ohälsosamma arbetsmiljöer eller sådana arbeten inom vården eller

livsmedelsindustrin där det är omöjligt att vara på arbetet med

t.ex. en förkylning. Jag anser också att nuvarande

kompensationsnivåer för sjukpenning och rehabiliteringspenning

bör behållas. Vänsterpartiet förordade redan under den allmänna

motionstiden en modell som innebar en nedsättning av

inkomsttaket för sjuk- och föräldraförsäkringen från 7,5

basbelopp till 5,5 basbelopp. Jag förordar att en sådan modell

skall införas, men för att få en klarare fördelningsprofil i

krispaketet föreslår jag att inkomsttaket sätts ner till 5

basbelopp. En sådan nedsättning innebär att alla som tjänar mer

än 14 000 kronor i månaden får samma sjuk- och föräldrapenning.

Detta beräknas kunna ge en besparing på 2 miljarder kronor. Ett

problem i sammanhanget är att besparingen i stor utsträckning

tillfaller arbetsgivarna på grund av systemet med sjuklön. För

att statskassan till fullo skall kunna tillgodogöra sig pengarna

måste arbetsgivaravgifterna höjas i motsvarande grad.

Mot denna bakgrund anser jag att utskottet beträffande

ersättning vid sjukdom m.m. (mom. 1) och höjd arbetsgivaravgift

till sjukförsäkringen (mom. 7) skall avslå proposition

1992/93:31.

Rehabiliteringsverksamheten (mom. 2) hindras av andra orsker

än det stora antalet arbetsskador. Jag anser att åtgärder i

första hand bör sättas in för att förbättra arbetsmiljöerna och

att ansvaret för rehabilitering i princip borde vara ett

arbetsgivaråtagande. De nuvarande rehabiliteringshindren består

bl.a. i problemen med de långa handläggningstiderna vid

försäkringskassornas prövning av arbetsskadeärendena och brister

inom sjukvården. Det finns få rehabiliteringskliniker och dessa

är dåligt utrustade. En förutsättning för att

rehabiliteringsverksamheten skall bli effektiv är att

handläggningen sker snabbt och att verksamheten inte

formaliseras. För att komma till rätta med

rehabiliteringshindren måste ekonomiska och personella resurser

tillföras sjukvården och försäkringskassorna. Vad jag anfört i

denna del bör riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi209

yrkande 13 och 1992/93:Sf6 yrkande 2 samt med anledning av

motion 1991/92:Sf291 som sin mening ge regeringen till känna.

Införandet av en allmän sjukförsäkringsavgift (mom. 8) är, som

jag ser det, ett led i att införa en avgiftsfinansierad och

arbetslivsanknuten sjuk- och arbetsskadeförsäkring som läggs

utanför statens budget. Jag anser att förslaget att låta hela

sjuk- och arbetsskadeförsäkringen övertas av arbetsmarknadens

parter är problematiskt. Vid en eventuell förändring av systemet

måste övergången få ta tid, och det måste finnas kvar en

statligt garanterad grundnivå. Jag vill också tillägga att de

som av någon anledning utestängs från arbetslivet kommer att få

en sämre ställning i ett försäkringssystem som vilar på

egenavgifter och är arbetslivsanknutet. Mot den bakgrunden anser

jag att utskottet bort avslå proposition 1992/93:136. Om

riksdagen bifaller propositionen så anser jag att motion

1992/93:Sf18 (s) bör bifallas. Jag delar motionärernas

uppfattning att en egenavgift inom sjukförsäkringen bör vara en

icke avdragsgill avgift. En sådan modell ger en bättre

fördelningsprofil än den modell där avgiften är avdragsgill.

Förslaget att minska utbetalningar av pensioner till 98 % av

basbeloppet under år 1993 (mom. 9) kan jag inte biträda av

konjuktur- och fördelningspolitiska skäl. Även proposition

1992/93:116 bör därför avslås av riksdagen.

Krispaketets effekter leder i dag till ökade kostnader på

närmare 1000 kronor i månaden för varje student (minskad

köpkraft 140 kronor, hyreshöjningar 150--200 kronor, ingen

momssänkning tillsammans med höjd matmoms 300 kronor samt

devalveringseffekten med höjda priser på bl.a. utländsk

kurslitteratur 300 kronor). Studenterna tar alltså, liksom

pensionärer och andra svaga grupper, redan nu ett stort ansvar

för krisens effekter, och det finns ingen anledning att

ytterligare spä på den ekonomiska bördan. Studentkollektivet är

samtidigt en av de grupper i samhället som har svårast att dra

ner på de egna utgifterna, eftersom studiemedlen redan är så

knappt tilltagna att de allra flesta lever på marginalen. Många

kostnader är det dessutom snart sagt omöjliga för den enskilde

att påverka: kurslitteratur måste inköpas; den kärva

studentbostadssituationen leder till förhållandevis dyra

studentbostadskontrakt och hutlös andrahandsuthyrning; de många

ensamhushållen ger dyra hushållskostnader, och även resor till

och från hemorter långt från högskoleorten kostar pengar. Jag

motsätter mig därför en minskning av basbeloppet med 2 % inom

studiestödsområdet.

Utbildningsdepartementets öppna attityd till

högskoleprivatisering och kursavgifter ger enligt min mening ett

skrämmande framtidsperspektiv vad avser social snedrekrytering

och ekonomiska sorteringsmekanismer. Den besparing som

socialförsäkringsutskottet enats om att pröva senare avser

studiemedlens bidragsdel, vilket kommer att leda till ett den

enskilde tvingas låna mer för att kompensera sig. Många

studenter kommer att tvingas till en ytterligare ökad och mycket

dyr skuldsättning i en tid då andra samhällsgrupper uppmanas att

spara i stället för att låna.

Utskottet avser också att pröva om deltidsstudiemedlen helt

kan slopas. Om så skulle bli fallet innebär det att ekonomiskt

svaga grupper får det än svårare att studera. Många

deltidsstuderande som klarar inkomstprövningen för

deltidsstudiemedel är småbarnsföräldrar, och denna grupp stängs

med en sådan förändring ute från att påbörja eller fortsätta

högre studier.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att moment 11 i

utskottets hemställan borde ha utgått och att utskottet under

momenten 1, 2, 7, 8 och 9 borde ha hemställt:

1. beträffande ersättning vid sjukdom m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf14 i denna del

avslår de i proposition 1992/93:31 framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

3. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och

kommunalt bostadstillägg till folkpension,

4. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

5. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och

ledighet för närståendevård,

6. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till

smittbärare,

7. lag om ändring i lagen (1992:680) om ändring i

uppbördslagen (1953:272),

2. beträffande medel för rehabiliteringsåtgärder

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi209

yrkande 13 och 1992/93:Sf6 yrkande 2 och med anledning av motion

1991/92:Sf291 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

7. beträffande arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen

(under förutsättning av bifall till yrkande 1 ovan)

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf14 i denna del

avslår det i proposition 1992/93:31 framlagda förslaget till lag

om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

8. beträffande allmän sjukförsäkringsavgift

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf19 och med

anledning av motion 1992/93:Sf18 avslår de i proposition

1992/93:136 framlagda förslagen till

1. lag om allmän sjukförsäkringsavgift,

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

4. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

5. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

6. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),

9. beträffande minskade utbetalningar av pensioner

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf12 avslår de i

proposition 1992/93:116 framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,

I proposition 1992/93:31 framlagda lagförslag

Bilaga 1

>SI proposition 1992/93:116 framlagda lagförslag

I proposition 1992/93:134 framlagda lagförslag

I proposition 1992/93:136 framlagda lagförslag

Av utskottet framlagda lagförslag

Bilaga 2

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:000) om ändring i lagen

(1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om

socialavgifter i paragrafens lydelse enligt lagen (1992:000) om

ändring i nämnda lag samt ikraftträdande- och

övergångsbestämmelserna till lagen (1992:000) om ändring i samma

lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse1 Föreslagen lydelse

2 kap.

1 §

En arbetsgivare skall på En arbetsgivare skall på

det avgiftsunderlag som anges det avgiftsunderlag som anges

i 3--5§§ för varje i 3--5§§ för varje

år betala år betala

1. sjukförsäkringsavgift 1. sjukförsäkringsavgift

med 7,80 procent, med 8,43 procent,

2. folkpensionsavgift 5,66 2. folkpensionsavgift med 5,66

procent, procent,

3. tilläggspensionsavgift 3. tilläggspensionsavgift

efter den procentsats som efter den procentsats som

anges i särskild lag, anges i särskild lag,

4. delpensionsavgift med 0,20 4. delpensionsavgift med 0,20

procent, procent,

5. arbetsskadeavgift med 1,38 5. arbetsskadeavgift med 1,38

procent, procent,

6. arbetsmarknadsavgift med 6. arbetsmarknadsavgift med

2,12 procent, 2,12 procent,

7. arbetsskyddsavgift med 0,17 7. arbetarskyddsavgift med

procent, 0,17 procent

8. lönegarantiavgift med 8. lönegarantiavgift med

0,20 procent, 0,20 procent.

Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2§ andra stycket skall dock

beträffande ersättning som avses i 11 kap. 2§ första stycket m

och femte stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring betala

endast tilläggspensionsavgift.

Staten betalar inte arbetsskadeavgift.

Denna lag träder i kraft 1. Denna lag träder i kraft

den 1 januari 1993. Äldre den 1 januari 1993. 2.

bestämmelser gäller Äldre bestämmelser

fortfarande i fråga om gäller fortfarande i

avgifter som avser tid före fråga om avgifter som avser

ikraftträdandet. tid före

ikraftträdandet. 3. Utan

hinder av 2 kap. 1 § skall

sjukförsäkringsavgiften

för år 1993 utgöra

8,27 procent.

1 Lydelse enligt

1992/93:FiU1.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om

allmän försäkring1 skall ha följande lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

1 kap.

6§2

Inom den allmänna Inom den allmänna

försäkringen skall de försäkringen skall de

beräkningar, som anges i beräkningar, som anges i

denna lag, göras med denna lag, göras med

anknytning till ett basbelopp. anknytning till ett basbelopp.

Vissa beräkningar skall Vissa beräkningar skall

dock göras med anknytning dock göras enligt vad som

till ett särskilt basbelopp anges i tredje stycket.

enligt vad som anges i tredje

stycket.

Basbeloppet fastställs av regeringen för varje år och utgör

29700 kronor multiplicerat med det tal (jämförelsetal) som

anger förhållandet mellan det allmänna prisläget i oktober året

före det som basbeloppet avser och prisläget i oktober 1989.

Därvid skall bortses från de prisförändringar som följer av

ändringar av den statliga fastighetsskatten, av indirekta

skatter och av räntebidrag inom bostadsbidragssystemet, allt i

den mån åtgärderna vidtagits för att finansiera den sänkning av

den statliga inkomstskatten som genomförs åren 1990 och 1991.

Basbeloppet avrundas till närmaste hundratal kronor.

Det särskilda basbeloppet Det enligt andra stycket

utgör det enligt andra fastställda beloppet skall

stycket fastställda minskas med två procent vid

beloppet minskat med två beräkning av

procent och används vid

beräkning av

a) folkpension i form av ålderspension, förtidspension och

efterlevandepension enligt 6--8 kap. samt änkepension,

barnpension och barntillägg som uppbärs med stöd av

övergångsbestämmelserna till lagen (1988:881) om ändring i denna

lag,

b) allmän tilläggspension i form av ålderspension,

förtidspension och efterlevandepension enligt 12--14 kap. samt

änkepension och barnpension som uppbärs med stöd av

övergångsbestämmelserna till lagen (1988:881) om ändring i denna

lag.

I fråga om I fråga om

efterlevandepension som efterlevandepension som

utgörs av barnpension skall utgörs av barnpension skall

det särskilda basbeloppet någon minskning enligt

inte användas när det tredje stycket inte göras

gäller den beloppsgräns när det gäller den

som anges i 8kap. 3§ andra beloppsgräns som anges i

meningen. 8kap. 3§ andra meningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas

första gången på förmåner som beräknas med ledning av

basbeloppet för år 1993.

1 Lagen omtryckt 1982:120.

2 Senaste lydelse 1990:656.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:000) om ändring i lagen

(1969:205) om pensionstillskott

Härigenom föreskrivs att 2 och 2 a §§ lagen (1969:205) om

pensionstillskott i paragrafernas lydelse enligt lagen

(1992:000) om ändring i nämnda lag samt ikraftträdande- och

övergångsbestämmelserna till lagen (1992:000) om ändring i samma

lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse1 Utskottets förslag

2§

Pensionstillskottet till Om inte annat följer av

ålderspension, bestämmelserna i andra och

omställningspension, tredje styckena eller i 2 b

särskild § är pensionstillskottet

efterlevandepension eller till ålderspension,

änkepension är omställningspension,

femtiofyra procent av särskild

basbelopppet enligt 1 kap. efterlevandepension eller

6§ lagen (1962:381) om änkepension femtiofem och

allmän försäkring, om en halv procent av basbeloppet

inte annat följer av enligt 1 kap. 6§ lagen

bestämmelserna i andra och (1962:381) om allmän

tredje styckena eller i 2 b försäkring minskat

§. enligt tredje stycket samma

lagrum.

För den som har börjat att ta ut sin ålderspension tidigare

eller senare än den månad under vilken han fyller sextiofem år

är pensionstillskottet det belopp som framkommer om det i första

stycket angivna procenttalet minskas eller ökas i motsvarande

mån som pensionen skall minskas eller ökas enligt 6 kap. lagen

om allmän försäkring.

Pensionstillskottet till Pensionstillskottet till

änkepension, som enligt 8 änkepension, som enligt 8

kap. 4 § andra eller tredje kap. 4 § andra eller tredje

stycket lagen om allmän stycket lagen om allmän

försäkring i detta försäkring i detta

lagrums lydelse vid lagrums lydelse vid

utgången av år 1989 utgången av år 1989

betalas ut med minskat belopp, betalas ut med minskat belopp,

är det belopp som är det belopp som

framkommer om det i första framkommer om det i första

stycket angivna procenttalet stycket angivna procenttalet

minskas i motsvarande mån. minskas i motsvarande mån.

Pensionstillskottet till halv Pensionstillskottet till

respektive en fjärdedels partiell ålderspension

ålderspension är är motsvarande andel av det

hälften av respektive en pensionstillskott som angetts

fjärdedel av det i första eller andra

pensionstillskott som angetts stycket. För den som har

i första eller andra partiell särskild

stycket. För den som har efterlevandepension eller har

två tredjedelar av hel änkepension, som med

särskild tillämpning av punkt 6 i

efterlevandepension eller halv övergångsbestämmelserna

sådan pension eller har till lagen (1988:881) om

änkepension, som med ändring i lagen (1962:381)

tillämpning av punkt 6 i om allmän försäkring

övergångsbestämmelserna betalas ut med viss andel av

till lagen (1988:881) om en oreducerad sådan

ändring i lagen (1962:381) pension, är

om allmän försäkring pensionstillskottet

betalas ut med viss andel av motsvarande andel av det

en oreducerad sådan pensionstillskott som angetts

pension, är i första stycket.

pensionstillskottet

motsvarande andel av det

pensionstillskott som angetts

i första stycket.

Nuvarande lydelse1 Utskottets förslag

2 a§

Pensionstillskottet till Om inte annat följer av

förtidspension är bestämmelserna i andra

etthundrafyra procent av stycket eller i 2 b § är

basbeloppet enligt 1 kap 6§ pensionstillskottet till

lagen (1962:381) om allmän förtidspension etthundrafem

försäkring, om inte och en halv procent av

annat följer av basbeloppet enligt 1 kap 6§

bestämmelserna i andra lagen (1962:381) om allmän

stycket eller i 2 b §. försäkring minskat

enligt tredje stycket samma

lagrum.

För den som har två För den som har partiell

tredjedelar av hel förtidspension är

förtidspension eller halv pensionstillskottet motvarande

förtidspension är andel av det pensionstillskott

pensionstillskottet motvarande som anges i första stycket.

andel av det pensionstillskott För den som får

som anges i första stycket. förtidspension för tid

För den som får efter det att ålderspension

förtidspension för tid upphört att betalas ut

efter det att ålderspension enligt 6 kap. 3 § lagen om

upphört att betalas ut allmän försäkring

enligt 6 kap. 3 § lagen om skall pensionstillskottet

allmän försäkring minskas i motsvarande mån

skall pensionstillskottet som förtidspensionen

minskas i motsvarande mån minskas enligt 7 kap. 4 §

som förtidspensionen andra stycket lagen om

minskas enligt 7 kap. 4 § allmän försäkring.

andra stycket lagen om

allmän försäkring.

Denna lag träder i kraft Denna lag träder i kraft

den 1 januari 1993. Äldre såvitt avser 2 §

föreskrifter gäller första och andra styckena

fortfarande i fråga om samt 2 a § första

pensionstillskott för tid stycket den 1 januari 1993 och

före ikraftträdandet. i övrigt den 1 juli 1993.

Äldre föreskrifter

gäller fortfarande i

fråga om pensionstillskott

för tid före

ikraftträdandet. Lagen

tillämpas första

gången på

pensionstillskott som

beräknas med ledning av

basbeloppet för år 1993.

1 Lydelse enligt prop.

1992/93:7 och bet.

1992/93:SfU4.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och

kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6§ lagen (1990:325) om

självdeklaration och kontrolluppgifter skall ha följande

lydelse:

Regeringens förslag1 Utskottets förslag

2 kap.

6§

För den som inte haft För den som inte haft

inkomst av aktiv inkomst av aktiv

näringsverksamhet eller näringsverksamhet eller

annan inkomst av tjänst annan inkomst av tjänst

än folkpension och än folkpension och

pensionstillskott enligt 2§ pensionstillskott enligt 2§

lagen (1969:205) om lagen (1969:205) om

pensionstillskott eller pensionstillskott eller

allmän tilläggspension allmän tilläggspension

som föranlett avräkning som föranlett avräkning

av sådant pensionstillskott av sådant pensionstillskott

gäller i stället för gäller i stället för

vad som sägs i 4§ vad som sägs i 4§

första stycket 1 första stycket 1

följande. Skyldighet att följande. Skyldighet att

lämna självdeklaration lämna självdeklaration

föreligger endast om den föreligger endast om den

uppburna pensionen uppburna pensionen

överstiger för gift överstiger för gift

skattskyldig som inte under skattskyldig som inte under

någon del av året någon del av året

uppburit pension med belopp uppburit pension med belopp

som tillkommer gift vars make som tillkommer gift vars make

saknar folkpension 1,340 saknar folkpension 134,0

särskilt basbelopp enligt 1 procent och för annan

kap. 6§ lagen (1962:381) om skattskyldig 151,5 procent av

allmän försäkring och basbeloppet enligt 1 kap.

för annan skattskyldig 6§ lagen (1962:381) om

1,515 särskilt basbelopp. allmän försäkring

minskat enligt tredje stycket

samma lagrum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas

första gången vid 1994 års taxering.

1 Lydelse enligt propositionerna 1992/93:127 (se

1992/93:SkU14) och 1992/93:134

Förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1973:349)

Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 7 § studiestödslagen

(1973:349) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

1 kap.

7 §

I denna lag förstås med I denna lag förstås med

basbelopp basbeloppet enligt basbelopp basbeloppet enligt

lagen (1962:381) om allmän lagen (1962:381) om allmän

försäkring. försäkring minskat

enligt 1 kap. 6 § tredje

stycket samma lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas

första gången på tilldelning och återbetalning av studiestöd som

beräknas med ledning av basbeloppet för år 1993.

Bestämmelsen i 1 kap. 7 § i dess nya lydelse skall tillämpas

också i fråga om återbetalningspliktiga studiemedel enligt 8

kap. i dess lydelse före den 1 januari 1989.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionerna 2

Motionerna 4

Utskottet 6

Inledning 6

Åtgärder inom sjukpenningförsäkringen och

förtidspensioneringen 7

Nuvarande ordning 7

Förslag om ersättning vid sjukdom och ersättningsnivåer för

sjukbidrag/förtidspension9

Utskottets bedömning12

Rehabilitering 14

Höjd arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen 18

Allmän sjukförsäkringsavgift 18

Minskade utbetalningar av pensioner 19

Minskning av studiestödet 21

Kompensation till de sämst ställda pensionärerna 21

Höjt Pensionstillskott 21

Kommunala bostadstillägg 22

Anslagsfrågor 25

Lagförslagen 25

Hemställan 25

Reservationer 29

1. Ersättning vid sjukdom m.m. (s) 29

2. Ersättning vid sjukdom m.m. (nyd) 30

3. Arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen (nyd)31

4. Allmän sjukförsäkringsavgift (s) 31

5. Statsbidrag till kommunalt bostadstillägg för tid fr.o.m.

den 1 mars 1993 (s) 33

Särskilt yttrande (s) 34

Meningsyttring (v) 35

Bilaga 1 i propositionerna framlagda lagförslag 38

Bilaga 2--3 av utskottet framlagda lagförslag 78

11 § 1

Delpensionen fastställs till det belopp som motsvarar 65

procent av den försäkrades pensionsunderlag.