Bet. 1992/93:SoU12

Socialutskottets betänkande

1992/93:SOU12

Avgifter inom äldre- och handikappomsorgen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservation

Bilaga 1

1992/93

SoU12

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1992/93:129 om avgifter

inom äldre- och handikappomsorgen och fyra motioner som väckts

med anledning av propositionen.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag med den ändringen

att tidpunkten för ikraftträdandet föreslås bli den 1 mars 1993.

Samtliga motioner avstyrks. S-ledamöterna avstyrker

propositionen i en reservation och vill ha ett nytt bättre

genomarbetat förslag. Dessa ledamöter vill också ha ett statligt

reglerat högkostnadsskydd. Även v-ledamoten anser i en

meningsyttring att propositionen bör avstyrkas och avgiftsfrågan

utredas på nytt.

Propositionen

I proposition 1992/93:129 om avgifter inom äldre- och

handikappomsorgen har regeringen (Socialdepartementet)

föreslagit riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

2. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

3. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas

betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård,

4. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

5. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m.

Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.

Motioner

1992/93:So8 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen

avslår proposition 1992/93:129.

1992/93:So9 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär ett förslag till högkostnadsskydd med

utgångspunkt ifrån remissinstansernas synpunkter.

1992/93:So10 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1992/93:129 om

avgifter inom äldre- och handikappomsorgen enligt vad i motionen

anförts om riskerna för att äldre och funktionshindrade drabbas

när särregleringen upphör,

2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny

särskild avgiftsutredning enligt vad i motionen anförts om att

skapa ett rättvist avgiftssystem för kommunernas långtidsvård.

1992/93:So11 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om överföring av inkomster från kommunerna till staten.

Utskottet

Bakgrund

Genom äldrereformen fick kommunerna fr.o.m. år 1992 ett samlat

ansvar för långvarig service och vård till äldre och

handikappade (prop. 1990/91:14, SoU9, rskr. 97). I

socialtjänstlagen (1980:620) infördes en skyldighet för

kommunerna att inrätta särskilda boendeformer för service och

omvårdnad för de äldre som behöver det. Kommunerna blev också

skyldiga att inrätta bostäder med service för handikappade.

Vidare innebar reformen att kommunerna från landstingen övertog

ansvaret för och driften av sådana sjukhem och andra

vårdinrättningar för somatisk långtidssjukvård som huvudsakligen

har kommunen eller en del av kommunen som upptagningsområde.

Reformen innebar även att kommunerna numera är skyldiga att

bedriva hälso- och sjukvård med undantag av läkarvård i de

särskilda boendeformerna och i bostäder med särskild service.

Kommunerna har även fått befogenhet att svara för hemsjukvård i

ordinärt boende. Riksdagen beslutade i juni 1991 om den

ekonomiska regleringen av äldrereformen (prop. 1990/91:150 bil.

I:3, SoU25, rskr. 384).

Äldrereformen aktualiserade frågan om det rimliga i att ha

olika avgifter för olika boendeformer för service och omvårdnad

i kommunen liksom då det gäller avgifter för den sociala

hemtjänsten kontra hemsjukvården. I propositionen om ansvaret

för service och vård till äldre och handikappade uttalades att

nuvarande avgiftssystem för vård vid de sjukhem som förts över

till kommunerna borde gälla i avvaktan på en översyn av

avgiftssystemen för kommunala tjänster inom äldre- och

handikappomsorgen. Detta blev också riksdagens beslut.

Regeringen beslutade därefter att tillkalla en särskild utredare

med uppgift att göra en översyn av avgiftssystemen inom vissa

delar av socialtjänsten och den kommunala hälso- och sjukvården.

Utredningen, som antog namnet Ädelavgiftsutredningen, avlämnade

sitt betänkande Avgifter och högkostnadsskydd inom äldre- och

handikappomsorgen (SOU 1992:50) i maj 1992. Betänkandet har

remissbehandlats. Utredningen och remissvaren har legat till

grund för den nu aktuella propositionen.

Med anledning av propositionen har utskottet erhållit

skrivelser från Svenska kommunförbundet samt från handikapp- och

pensionärsorganisationer m.fl. Utskottet har också uppvaktats av

Handikappförbundens centralkommitté, Pensionärernas

riksorganisation och Riksförbundet för dementas rättigheter.

Frågan om avslag på propositionen och begäran om nytt förslag

I propositionen föreslås att särregleringen av avgifter som

avser helinackordering i särskilda boendeformer för service och

omvårdnad skall upphävas och ett nytt avgiftssystem införas.

I motion 1992/93:So8 av Sten Söderberg (-) yrkas att

riksdagen avslår propositionen. Motionären anför att förslaget

får så många icke acceptabla konsekvenser att det inte utan en

grundlig omarbetning kan ligga till grund för ett nytt

avgiftssystem.

I motion 1992/93:So10 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas

att riksdagen avslår propositionen enligt vad som anförts om

riskerna för att äldre och funktionshindrade drabbas när

särregleringen upphör (yrkande 1) samt att riksdagen begär

att regeringen tillsätter en ny särskild avgiftsutredning enligt

vad som anförts om att skapa ett rättvist avgiftssystem för

kommunernas långtidsvård (yrkande 2). Motionärerna anser att

förslaget skulle vara helt förödande för människor med

funktionshinder -- särskilt de yngre. Vidare riskerar förslaget

att drabba dem som vårdas på sjukhem på ett sådant sätt att de

inte får möjlighet att ha kvar sin bostad.

Utskottets bedömning

Utskottet delar uppfattningen i propositionen att ett nytt

avgiftssystem bör införas och avstyrker därmed motionerna So8

(-) och So10 (v) yrkande 1.

Utskottet anser inte heller att en ny avgiftsutredning bör

tillsättas och avstyrker därför motion So10 (v) yrkande 2.

Avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende

Enligt propositionens förslag skall kommunerna ges möjlighet

att utforma avgiftssystemen för hjälp i hemmet, service och

omvårdnad samt boende med utgångspunkt i lokala förutsättningar.

Kommunerna bör, i likhet med gällande regler i 35 §

socialtjänstlagen få ta ut skäliga avgifter enligt de grunder

kommunen själv bestämmer. Avgifterna får inte överstiga

kommunens självkostnad.

De av kommunerna övertagna vårdinrättningarna är enligt lagen

om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar att

anse som särskilda boendeformer enligt socialtjänstlagen. I

propositionen föreslås nu att särregleringen av dessa tas bort.

Därmed kommer samma avgiftsbestämmelser att gälla för allt

särskilt boende enligt socialtjänstlagen. Vidare föreslås ett

tillägg i hälso- och sjukvårdslagens 26 § att endast kommunen

får ta ut vårdavgifter för sådan somatisk långtidssjukvård som

den har betalningsansvar för enligt 2 eller 9 § lagen om

kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Denna

avgift kan kommunen sedan specificera för vård, omvårdnad, mat

och boende.

Vidare föreslås ett tillägg i 35 § socialtjänstlagen om att

avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende

tillsammans med avgifter för hälso- och sjukvård inte får uppgå

till så stora belopp att den enskilde inte förbehålls

tillräckliga medel för sina personliga behov. Även i hälso- och

sjukvårdslagen föreslås ett tillägg med motsvarande innebörd.

I propositionen anförs att den enskilde måste förbehållas

tillräckliga medel för att kunna bekosta t.ex. privat utförd

städning, hemhandling, snöskottning, fotvård m.fl. tjänster i de

fall sådana tjänster inte inryms i det kommunala åtagandet.

Enligt vad som framhålls kan personliga behov också omfatta

kostnader för tandvård, läkarvård, läkemedel och hjälpmedel samt

resor och övriga kostnader som möjliggör ett aktivt deltagande i

samhällslivet. Enligt föredraganden gäller detta i synnerhet i

fråga om yngre personer med funktionshinder som har särskilda

behov av service och omvårdnad. Vidare framhålls det att en

funktionshindrad persons familjesituation och arbetssituation

liksom merkostnader till följd av funktionshindret måste kunna

påverka avgiftens storlek.

Frågan om makes/samboendes ekonomiska situation i de fall ena

maken är i behov av dagvård, växelvård eller mer permanent

flyttar till en särskild boendeform behandlas också i

propositionen. Enligt föredraganden får avgiftsregler inte

utformas så att samboende eller makar får en sådan försämrad

ekonomisk situation i dylika situationer, att kostnadsskäl

hindrar nödvändig vård eller att makar tvingas till skilsmässa

av ekonomiska skäl. Även när ena maken flyttar till en särskild

boendeform skall det, enligt propositionen, vara ekonomiskt

möjligt för den andra att bo kvar i sin ursprungliga bostad och

med rimliga privatekonomiska villkor. Slutligen konstateras att

även ensamstående bör ges ekonomiska möjligheter genom rimliga

avgifter och bostadsstöd att behålla bostaden en viss tid efter

flyttning till en särskild boendeform.

I propositionen anförs att en friare avgiftssättning har sin

utgångspunkt i bl.a. en allmän inriktning att minska den

statliga regelstyrningen och att ge större frihet för kommuner

och landsting att själva bestämma hur ålagda verksamheter skall

skötas. Denna inriktning har kommit till uttryck i bl.a.

frikommunförsöken, den nya kommunallagstiftningen, avregleringen

av avgifter inom den öppna hälso- och sjukvården samt beslutet

om ett nytt statsbidragssystem.

Möjligheterna till större frihet när det gäller

avgiftssättningen kan riskera att leda till skillnader i

avgiftsnivåer mellan kommunerna vilka kan få

fördelningspolitiska effekter och av enskilda uppfattas som

orättfärdigt. Föredraganden konstaterar att

Ädelavgiftsutredningen föreslog ett statligt reglerat

högkostnadsskydd för kommunala tjänster inom äldre- och

handikappomsorgen. Åtskilliga remissinstanser har dock haft

tungt vägande synpunkter på konstruktionen och ett antal

organisationer som företräder brukarna har avfärdat förslaget i

sin helhet. Något högkostnadsskydd föreslås därför inte. Däremot

kommer Socialstyrelsen och Riksrevisionsverket att få i uppdrag

att noga följa utvecklingen av avgiftssättningen och dess

effekter. Enligt vad som framhålls skall en sådan uppföljning

bl.a. beskriva dels kommunernas avgiftskonstruktioner, hur

förbehåll för personliga utgifter bestäms och vilka

skälighetsbedömningar som görs i förhållande till t.ex.

självkostnadsprincipen, dels effekterna för den enskildes

ekonomiska situation.

I motion 1992/93:So9 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär ett förslag till högkostnadsskydd

med utgångspunkt ifrån remissinstansernas synpunkter.

Motionärerna anser att det inte räcker med att hänvisa till

socialtjänstlagen och att Socialstyrelsen och

Riksrevisionsverket skall noga följa utvecklingen. Kommunernas

försämrade ekonomi kan komma att innebära att klyftorna mellan

de som är beroende av kommunernas tjänster och övriga

kommuninvånare kommer att öka ytterligare. Det behövs, enligt

motionärerna, ett högkostnadsskydd.

Utskottets bedömning

Utskottet delar inställningen i propositionen att enhetliga

avgiftsregler bör gälla för samtliga boendeformer för äldre och

funktionshindrade. Ett klarläggande av boendebegreppet är då

viktigt. En enrumsbostad på ett ålderdomshem går inte, som

påpekas i utredningen och propositionen, att likställa med en

sängplats på ett fyrbäddsrum på ett sjukhem eller ett

tillfälligt boende på ett sjukhem. Utskottet utgår från att

detta kommer att beaktas bl.a. vid avgiftssättning för boendet

liksom vid övergången till nya regler för bostadsstöd.

Enligt förslaget i propositionen får inte avgiften för

kommunala tjänster inom äldre- och handikappomsorgen uppgå till

så stora belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga

medel för sina personliga behov. Utskottet instämmer i de

bedömningar som föredraganden gjort i dessa avseenden och vill

samtidigt understryka vikten av att kommunerna beaktar

individuella behov när avgiftssystemet läggs fast och när

avgifter i det enskilda fallet beslutas.

Utskottet understryker vidare att kostnadsandelen för den

kommunala sjukvården enligt Ädelreformen inte får bli föremål

för differentiering.

Det är enligt utskottets mening särskilt viktigt att framhålla

att yngre personer med funktionshinder förbehålls medel för

kostnader för rehabilitering och boende, liksom för kostnader

för andra former av verksamheter och aktiviteter som är rimliga

och naturliga för icke funktionshindrade i motsvarande ålder.

Utskottet vill också framhålla betydelsen av att kommunen i

det fall den ena maken flyttar till en särskild boendeform

beaktar den andra makens behov av medel för t.ex.

boendekostnader. Enligt vad utskottet inhämtat sätter kommunerna

i dag vanligvis ned avgiften för boende med helinackordering i

de fall då den ena maken flyttar till ett sådant boende och den

andra maken kvarbor i den ursprungliga bostaden.

Utskottet anser att kommunerna skall få ta ut skäliga avgifter

enligt grunder som kommunen själv bestämmer. Avgifterna får inte

överstiga kommunens självkostnad. Även i övrigt instämmer

utskottet i förslagen i denna del.

När det gäller frågan om införande av ett statligt reglerat

högkostnadsskydd konstaterar föredraganden att

Ädelavgiftsutredningen föreslog ett sådant högkostnadsskydd för

kommunala tjänster inom äldre- och handikappomsorgen men att

förslaget avstyrktes av ett antal organisationer som företrädde

brukarna och även mötte starka invändningar från andra

remissinstanser när det gäller konstruktionen. Mot den

bakgrunden föreslås i propositionen inte något statligt reglerat

högkostnadsskydd. Däremot föreslås att Socialstyrelsen och

Riksrevisionsverket får i uppdrag att noga följa utvecklingen av

avgiftssättningen och dess effekter. Inte heller utskottet anser

att ett statligt reglerat högkostnadsskydd bör införas.

Utskottet påminner om att avgiften för de aktuella insatserna

inte får sättas till ett så högt belopp att inte den enskilde

förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov.

Utskottet förutsätter att kommunerna konstruerar egna

högkostnadsskydd för att åstadkomma en rättvis tillämpning i

dessa hänseenden. Utskottet vill också starkt understryka att de

nya reglerna inte får ges en schablonmässig tillämpning utan att

det alltid prövas om en jämkning av avgifterna bör göras med

hänsyn till individens behov i det enskilda fallet. Utskottet

vill slutligen framhålla vikten av att Socialstyrelsen och

Riksrevisionsverket noggrant följer utvecklingen. Med det

anförda avstyrks motion So9 (s).

Utskottet har inhämtat att ett ikraftträdande av

propositionens förslag den 1 januari 1993 skapar administrativa

problem, med hänsyn till den korta tiden mellan beslut och

verkställighet. Utskottet anser därför att de föreslagna

lagändringarna bör träda i kraft den 1 mars 1993. Genom detta

beaktas även synpunkterna i motion 1992/93:So11 om

ikraftträdandet. Utskottet tillstyrker propositionens förslag

till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) och lag om

ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt lag om

ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för

viss hälso- och sjukvård.

Läkemedel, läkarvård, kostnadsfria förbrukningsartiklar och

resor

Genom överförandet av vissa sjukhem till kommunerna, varigenom

dessa kommer att utgöra en särskild boendeform, likställs den

vård som ges där i rättsligt avseende med öppen vård. Från denna

princip har emellertid riksdagen -- i avvaktan på en översyn av

avgiftssystemen -- beslutat om flera undantag. Enligt förslagen

i propositionen bör dessa nu upphävas. Detta innebär att samma

regler om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel och om

patientavgifter för läkarvård skall gälla för boende på sjukhem

och andra vårdinrättningar vilka kommunerna övertagit från

landstingen som för övrig öppenvård. Resor från sjukhem i

samband med läkarvård eller annan sjukvårdsbehandling skall ses

som resor mellan bostad och sjukvård.

Kostnadsansvaret för vissa vid särskilt angivna sjukdomar

kostnadsfria förbrukningsartiklar (KOFFA) som tillhandahålls

boende på sjukhem och andra vårdinrättningar vilka kommunerna

övertagit från landstingen, skall överföras från kommunerna till

staten och den allmänna försäkringen.

Förslagen innebär ändringar i lagen om allmän försäkring (AFL)

och lagen om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.

Också i proposition 1992/93:17 om vissa ersättningar till

sjukvårdshuvudmännen, m.m. föreslås ändringar i AFL. I

propositionen redovisas en överenskommelse som träffats mellan

staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen om vissa

ersättningar från sjukförsäkringen m.m. för år 1993.

Överenskommelsen förutsätter ändringar bl.a. i AFL med

ikraftträdande den 1 januari 1993. Socialförsäkringsutskottet

behandlar propositionen i sitt betänkande 1992/93:SfU6.

Uteslutande av lagtekniska skäl överlämnar utskottet till

socialförsäkringsutskottet en del av de förslag till ändringar i

AFL som finns i proposition 129, nämligen ändringarna i 2 kap. 6

§, 12 § sista stycket och 20 kap. 8 § AFL. Dessa ändringar i

AFL, liksom i övriga lagar som berörs av förslaget i nämnda

proposition föreslås träda i kraft den 1 mars 1993.

För utskottets del återstår sålunda såvitt gäller

ändringsförslag i AFL, endast ett som utskottets förslag i

bilaga 2 betecknat förslag till lag om ändring i lagen om allmän

försäkring av innebörd att 2 kap. 12b § och 3 kap. 4a § skall

upphöra att gälla vid utgången av februari 1993.

Utskottets bedömning

Samma regler om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel och

om patientavgifter för läkarvård som för övrig öppenvård

föreslås gälla för boende vid sjukhem och andra vårdinrättningar

vilka kommunerna övertagit ansvaret för.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag att nu ta bort

den särskilda reglering som övergångsvis har gällt för boende på

sjukhem och andra vårdinrättningar, vilka kommunerna tagit över

från landstingen. Utskottet tillstyrker vidare mot bakgrund av

ovan redovisade lagtekniska skäl ett som utskottets förslag i

bilaga 2 betecknat förslag till lag om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring. Utskottet tillstyrker slutligen

förslaget till ändring i lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m. Lagförslagen bör träda i kraft den 1

mars 1993.

Förändrad kostnadsfördelning mellan kommuner, landsting och

stat

Förslaget i propositionen innebär att kommunerna, och inte som

nu staten, kommer att uppbära sjukhemsavgifterna. Som en följd

härav kommer statens intäkter att minska med 560 miljoner

kronor, samtidigt som kommunernas inkomster ökar med motsvarande

belopp. Även de föreslagna förändringarna i fråga om läkemedel,

läkarvård, kostnadsfria förbrukningsartiklar (KOFFA) och

sjukresor innebär vissa omfördelningar i kostnader mellan

staten, kommunerna och landstingen. Landstingens kostnaderna för

läkemedel vid sjukhemmen kommer att överföras till staten.

Staten kommer också att överta kostnadsansvaret för vissa

kostnadsfria förbrukningsartiklar som kommunerna tidigare haft

betalningsansvar för. Landstingen övertar å andra sidan

kostnadsansvaret för vissa sjukresor som kommunen tidigare

betalat. Förslag till reglering av dessa kostnader har lagts

fram i proposition 1992/93:123 om vissa ekonomiska regleringar

år 1993 mellan staten och kommunsektorn. Totalt bedöms statens

kostnader, i form av minskade intäkter och ökade kostnader,

komma att öka med 780 miljoner kronor medan lanstingets

inkomster bedöms öka med 114 miljoner kronor och kommunernas med

702 miljoner kronor, beräknat på helår.

Vidare anförs att det ökade utrymmet för kommunerna genom den

fria avgiftssättningen bedöms uppgå till 700--900

miljonerkronor. Det slutliga beloppet kommer, enligt

föredraganden, att fastställas i ett senare sammanhang.

Regeringen har därefter i proposition 1992/93:134 anfört att

förslaget till förändringar i de kommunala bostadstilläggen för

år 1993 m.m. innebär en kostnadsökning med 600 miljonerkronor

för kommunerna. Denna kostnadsökning bör enligt förslaget i

propositionen tas ur det ökade utrymmet om 700--900

miljonerkronor som förändringen i avgiftssystemet inom äldre-

och handikappomsorgen skapar.

I motion 1992/93:So11 av Karin Israelsson (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts om överföring av inkomster från kommunerna till staten.

Motionären pekar på att kommunerna har en mycket bekymmersam

ekonomisk situation. Förslaget om indragning från kommunerna av

de ökade inkomster som det nya avgiftssystemet ger kan leda till

stora svårigheter för kommunerna att klara en god service till

de äldre och handikappade. Det bör därför göras en

konsekvensanalys av de indragningar som staten ämnar göra innan

storleken på indragningarna beslutas. Motionären anför att

hänsyn måste tas till de enskilda kommunernas speciella

situation.

Utskottets bedömning

I motion 1992/93:So11 uttalar motionären oro för att det ökade

utrymme som det nya avgiftssystemet förväntas ge inte står i

överensstämmelse med det kostnadsansvar som kommer att åvila

kommunerna vid förslag till höjda bostadsbidrag.

Utskottet konstaterar att i propositionen anförs att det ökade

utrymme som skapas för kommunerna genom förslagen i denna

proposition bedöms vara 700--900 miljoner kronor.

Utskottet utgår från att regeringen noga följer effekterna av

den nu föreslagna friare avgiftssättningen och att vid

regleringen mellan staten och kommunerna av dessa belopp

kommunernas bekymmersamma ekonomiska läge särskilt beaktas.

Motionen får därmed anses tillgodosedd. Motion So11 (c) avstyrks

därmed.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av proposition 1992/93:129 och med

avslag på motionerna 1992/93:So8, 1992/93:So9, 1992/93:So10

och 1992/93:So11

dels antar följande i propositionen framlagda lagförslag

med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av

lagförslagen bestäms till den 1 mars 1993

a) lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

b) lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

c) lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas

betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård,

d) lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m.,

dels antar förslaget till lag om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring med i bilaga 2 som utskottets

förslag betecknad lydelse.

res. (s)

men. (v)

Stockholm den 3 december 1992

På socialutskottets vägnar

Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson

(m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ingrid Andersson (s),

Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Jan Andersson (s), Jerzy

Einhorn (kds), Johan Brohult (nyd), Maj-Inger Klingvall (s),

Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s), My Persson (m) och Barbro

Westerholm (fp).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo

Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson

(alla s) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 3 som börjar med

"Utskottet delar" och slutar med "yrkande 2." bort utgå,

dels att det avsnitt som på s. 5 börjar med "Utskottet

delar" och på s. 7 slutar med "hälso- och sjukvård." bort utgå,

dels att det avsnitt på s. 8 som börjar med "Samma regler"

och slutar med "1 mars 1993." bort utgå,

dels att det avsnitt på s. 9 som börjar med "I motion"

och slutar med "avstyrks därmed." bort utgå,

dels att utskottet bort anföra följande:

Utskottet delar uppfattningen i propositionen att kommunernas

avgifter för service, omvårdnad och vård skall utformas så att

kostnaderna för de boende blir neutrala i förhållande till de

särskilda boendeformerna i linje med riksdagens beslut om

Ädelreformen. Utskottet anser dock att förslagen i propositionen

inte beretts tillräckligt grundligt i regeringskansliet och att

konsekvenserna av förslagen inte fullt ut kan överblickas.

Oklarhet kvarstår på några principiellt avgörande punkter.

Den första punkten gäller storleken på de förordade

avgiftshöjningarna på sjukhemmen. Avgiftshöjningarna skall

enligt propositionen inbringa 700--900 miljoner kronor i ökade

intäkter för kommunerna. Vissa beräkningar tyder på att

höjningarna för den enskilde i så fall skulle komma att uppgå

till närmare 2000 kr per månad. I dag betalar en pensionär

utan ATP 1350 kr per månad. Det framgår emellertid inte av

propositionen hur stora höjningarna kan bli. Av

fördelningspolitiska skäl kan inte stora avgiftshöjningar

accepteras. Det skulle slå hårt mot utsatta äldre och sjuka.

I propositionen anförs att den enskilde skall garanteras

tillräckliga medel för sina personliga behov. Tillägg föreslås i

socialtjänstlagen och i hälso- och sjukvårdslagen med denna

innebörd. Bestämmelserna är allmänt hållna. Den enskilde ges

inte någon reell överklagningsmöjlighet.

Vid en uppvaktning till utskottet förordade HCK och

Demensförbundet att det först borde tillsättas en

avgiftsutredning. Organisationerna ansåg att propositionens

förslag därför inte nu kunde antas. PRO förordade ett statligt

högkostnadsskydd.

Utskottet anser att regeringen åter bör pröva ett särskilt

statligt reglerat högkostnadsskydd för att garantera den

enskilde tillräckliga resurser för personliga behov. Kommunernas

försämrade ekonomi kan komma att leda till att klyftorna mellan

dem som är beroende av kommunernas tjänster och övriga

kommuninvånare kommer att öka ytterligare.

Det är redan i dag stora skillnader mellan de avgifter olika

kommuner tar ut för sina tjänster. Detta påverkar i hög grad

ekonomin för människor som är beroende av de kommunala

tjänsterna. Det leder till mycket stora skillnader i disponibel

inkomst mellan människor med samma inkomst och samma kommunala

servicebehov beroende på i vilken kommun de bor. Dessa stora

skillnader är djupt orättvisa.

Det saknas således i propositionen ett totalgrepp på

effekterna av samtliga avgiftshöjningar. Tidigare tillämpades

avgifter mest såsom styrmedel, men avgifterna verkar nu mer och

mer bli ett finansieringsinstrument. Det är en ny situation som

kräver särskilda överväganden.

En annan principiellt viktig fråga är avgifterna för yngre

funktionshindrade. Det föreslagna avgiftssystemets konsekvenser

för unga funktionshindrade har inte analyserats i tillräcklig

utsträckning. Föredragandens utredningsmaterial bygger på de

äldres situation. I propositionen anförs att hänsyn skall tas

till att yngre funktionshindrade kan ha särskilda behov av

service och omvårdnad, att särskild hänsyn skall tas till

merkostnader till följd av funktionshindret samt att hänsyn

skall tas till familjesituationen. Det lämnas dock helt till

kommunerna att bedöma dessa frågor utan närmare vägledning.

Ett annat olöst problem är att begreppet boende inte klart

definierats i propositionen. Vid bedömning av vilka avgifter som

skall tas ut av den enskilde vid vistelse på sjukhem är det av

avgörande betydelse om vistelsen bedöms bli temporär eller om

det är en mer permanent inflyttning. I propositionen sägs att

hänsyn bör tas till den enskildes behov av att behålla en bostad

en viss tid samt till makes/sambos behov av att kunna bo kvar i

den ursprungliga bostaden. Någon reglering av den enskildes rätt

i detta sammanhang föreslås inte. Frågan om de kvarboendes

situation lämnas obesvarad.

Utskottet anser vidare att det hade varit angeläget att det i

propositionen klart hade framgått att de föreslagna ändringarna

inte innebär någon rätt för kommunerna att inkomstdifferentiera

sjukvårdsavgifterna.

Slutligen anser utskottet att det är tveksamt om förslaget

kommer att leda till ökning av kommunernas inkomster i den

omfattning som beräknats i propositionen. Kommunerna föreslås få

rätt att göra skälighetsbedömningen och fastställa avgifterna.

Frågan är dels vilka höjningar kommunen vill göra, dels

vilka höjningar den kan göra med hänsyn till den enskildes

behov av medel för personliga behov. Det föreligger inte

möjligheter för staten att framtvinga en viss avgiftshöjning i

samtliga landets kommuner. Detta måste anses strida mot den

kommunala självstyrelsen.

Regeringen har sedan i annat sammanhang, i proposition

1992/93:134, anfört att 600 miljoner kronor av det ökade

utrymmet bör utnyttjas för en förstärkning av bostadsbidragen.

Förslaget innebär att kommunerna kommer att tvingas höja

avgifterna för äldre och handikappade högst väsentligt för att

den kommunala ekonomin inte skall utarmas. Utskottet delar den

oro som framförs i motion So11 att det ökade utrymmet som det

nya avgiftssystemet förväntas ge inte står i överensstämmelse

med det kostnadsansvar som kommer att åvila kommunerna vid

förslag till höjda bostadsbidrag. Utskottet utesluter inte

risken av en icke förutsedd kostnadsöverföring från staten till

kommunerna.

Motionerna So8 (-), So9 (s), So10 (v) yrkande 1 och So11 (c)

bör tillstyrkas och propositionen avslås. Regeringen bör

återkomma till riksdagen med ett nytt förslag baserat på det nu

anförda.

Utskottet anser inte att en ny avgiftsutredning bör tillsättas

och avstyrker därmed motion So10 (v) yrkande 2.

dels att utskottet bort hemställa:

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:So8,

1992/93:So9, 1992/93:So10 yrkande 1 och 1992/93:So11 och med

avslag på propositionen och motion 1992/93:So10 yrkande 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Gudrun Schyman (v) anför:

Avslag på propositionen m.m.

Propositionens förslag innebär att det inte skall finnas några

begränsningar för de kommunala avgifterna. I propositionen

framhålls att taxorna inte får sättas så högt att den enskilde

inte får pengar över till personliga behov: kläder, fotvård,

tandvård, läkemedel m.m. Några garantier i form av

avgiftsbegränsningar eller överklagningsmöjligheter föreslås

dock inte.

Vänsterpartiet befarar att ingen som bor på sjukhem skall

komma att kunna ha kvar sin bostad. Patienter med familj kommer

att få problem. Vidare befarar man att många människor med

funktionshinder kommer att drabbas av förändringen.

Vänsterpartiet vill inte avstå från en reglering av detta

område. Riskerna för godtycke är alltför stora.

Enligt min mening bör riksdagen avslå propositionen och begära

att en ny avgiftsutredning tillsätts för att skapa ett rättvist

avgiftssystem för kommunernas långtidsvård. Jag anser att

utredningen bör pröva möjligheten till ett särskilt statligt

reglerat högkostnadsskydd för att garantera den enskilde

tillräckliga resurser för personliga behov.

Jag anser det tveksamt om förslaget kommer att leda till

ökning av kommunernas inkomster i den omfattning som beräknats i

propositionen. I proposition 1992/93:134 anförs att 600 miljoner

kronor av det ökade utrymmet bör utnyttjas för en förstärkning

av bostadsbidragen. Förslaget innebär att kommunerna kommer att

tvingas höja avgifterna för äldre och handikappade högst

väsentligt för att den kommunala ekonomin inte skall utarmas.

Jag anser att staten inte har rätt att på detta vis tvinga fram

en avgiftshöjning i samtliga kommuner. Detta rimmar samtidigt

illa med talet om kommunernas rätt att själva fastställa

avgifterna. Jag delar därmed oron som framförs i motion So11 för

att det ökade utrymme som det nya avgiftssystemet förväntas ge

inte står i överensstämmelse med det kostnadsansvar som föreslås

åvila kommunerna vid förslag till höjda bostadsbidrag.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet borde ha

hemställt:

att riksdagen

dels med bifall till motionerna 1992/93:So8, 1992/93:So9,

1992/93:So10 yrkande 1 och 1992/93:So11 avslår propositionen,

dels med bifall till motion 1992/93:So10 yrkande 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.

I propositionen framlagt lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt förslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän

försäkring1 att 2 kap. 12 b §2 och 3 kap. 4 a §3

skall upphöra att gälla vid utgången av februari 1993.

1 Lagen omtryckt 1982:120

2 Senaste lydelse av 2 kap. 12 b § 1990:1466

3 Senaste lydelse av 3 kap. 4 a § 1991:1640