Bet. 1992/93:SoU17

Socialutskottets betänkande

1992/93:SOU17

Alkoholpolitiken

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Bilaga

Innehållsförteckning

1992/93

SoU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlas nära 70 motionsyrkanden om olika

alkoholfrågor från den allmänna motionstiden 1993.

I syfte att kasta nytt ljus över alkoholfrågorna ordnade

utskottet tillsammans med regeringens alkoholpolitiska

kommission den 26 november 1992 en utfrågning om svensk

alkoholpolitik i ett framtidsperspektiv. Den stenografiska

utskriften från utfrågningen fogas till betänkandet som

bilaga.

Utskottet ställer sig ånyo bakom målet för alkoholpolitiken

att minska den totala alkoholkonsumtionen för att därigenom

minska alkoholskadorna. Utskottet avstyrker samtliga motioner

främst med hänvisning till pågående utredningsarbete.

Motionerna

1992/93:So203 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att sänka åldersgränsen för inköp av

alkohol från nuvarande 20 år till myndighetsåldern 18 år,

2. att riksdagen beslutar att sänka åldern för införsel av

alkohol till Sverige från nuvarande 20 år till myndighetsåldern

18 år.

1992/93:So205 av Kurt Ove Johansson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om sänkning av åldern vid alla inköp av

alkoholhaltiga drycker från 20 år till 18 år.

1992/93:So208 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar ge Systembolaget rätt att bestämma

över sin verksamhet i enlighet med vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen beslutar upphäva Systembolagets monopol på

detaljförsäljning av öl och vin i enlighet med vad som i

motionen anförts,

3. att riksdagen beslutar avskaffa regler om viss alkoholhalt

i enlighet med vad som i motionen anförts,

4. att riksdagen beslutar ändra lagen (1977:293) om handel med

drycker i enlighet med vad som i motionen anförts.

1992/93:So209 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att lagen om handel med drycker bör ändras så att skillnad

görs mellan stora och små förpackningar och tillstånd därmed

skulle kunna beviljas svenska vingårdar som på gården önskar

sälja souvenirflaskor.

1992/93:So215 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om försöksverksamhet med lågalkoholhaltiga

drycker.

1992/93:So224 av Lennart Brunander och Birgitta Carlsson (c)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en utredning

tillsätts för att beräkna omfattningen av den oregistrerade

alkoholkonsumtionen och med uppgift att föreslå åtgärder för att

minska denna konsumtion.

1992/93:So231 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en översyn av SFS 1978:763 lagen med vissa bestämmelser om

marknadsföring av alkoholdrycker.

1992/93:So236 av Rune Thorén och Tage Påhlsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om snabbutredning av särskild årlig avgift

för serveringstillstånd för alkoholdrycker för att få bättre

kontroll av verksamheten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en mera omfattande utredning om särskild

omsättningsavgift alternativt prisreglering vid

alkoholservering.

1992/93:So237 av Gunhild Bolander och Stina Gustavsson (c)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av översyn av regelverket för

indragning av tillstånd för alkoholservering, då given

lagstiftning inte efterlevs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att avgiften för erhållandet av

tillståndet förutsätts vara årligt och omprövas vart tredje år,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rätten till besvär av serveringstillstånd

och behovet av en översyn av gällande lagstiftning.

1992/93:So239 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av alkoholförebyggande arbete.

1992/93:So250 av Göran Magnusson och Gunnar Thollander (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ändring av rätten till besvär

över beslut om serveringstillstånd.

1992/93:So251 av Göran Magnusson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av skärpt tillsyn och kontroll av

alkoholserveringstillstånd inom ramen för gällande lagstiftning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avgift för beslut om tillstånd för

alkoholservering,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att snarast föreslå

erforderliga ändringar i lagstiftningen i syfte att förhindra

oseriösa krögares verksamhet.

1992/93:So253 av Fanny Rizell och Kjell Eldensjö (kds) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om obligatorisk legitimation vid

restaurangbesök och inköp av alkoholdrycker på systemet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åldersgräns på 20 år vid inköp och

servering av alkohol.

1992/93:So264 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp, kds) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

lagstiftningen rörande förbud mot alkoholreklam.

1992/93:So265 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, m, fp, kds)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att det bör stiftas en lag som

förbjuder all försäljning i detaljhandeln samt på restauranger

av starksprit och vin, som uppblandats med läskedrycker i form

av buteljerade varor.

1992/93:So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att Alkoholpolitiska

kommissionen får tilläggsdirektiv om att utarbeta en

beredskapsplan för ett eventuellt inträde i EG,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av registrering vid inköp av

alkohol,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Systembolagets ansvar för information

kring alkohol,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bättre lagefterlevnad när det gäller lagen

om handel med drycker (LHD),

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en satsning på att bygga upp

alkoholfria fritidsmiljöer i kommunerna,

14. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till att

avgiftsbelägga teknisk sprit enligt vad i motionen anförts om

35000000 kr till förebyggande och vårdande insatser.

1992/93:So270 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om lördagsstängt på Systembolaget.

1992/93:So276 av Harald Bergström och Karin Israelsson (kds,

c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts som motiv för införande av varningstexter på

vin- och spritflaskor,

2. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får

i uppdrag att utarbeta varningstexter på vin- och spritflaskor.

1992/93:So279 av Wiggo Komstedt m.fl. (m, c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skyndsamt utreda formerna för import

och export samt distribution och försäljning av alkohol,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en plan för vilka monopol som kan

avvecklas och vilka regler som krävs för upprätthållandet av en

nationell alkoholpolitik.

1992/93:So280 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

insatser för en minskad alkoholkonsumtion i Norden.

1992/93:So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att det snarast blir lagligt att

sälja vin och starköl i vanliga livsmedelsbutiker m.m.,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

det statliga försäljningsmonopolet på alkoholhaltiga drycker bör

upphöra,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lördagsöppet på Systemet så länge det

statliga försäljningsmonopolet kvarstår,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en massiv undervisnings- och

upplysningskampanj om alkoholens skador och kostnader för

samhället bör startas i skolor och massmedia,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att åldern för inköp av alkoholhaltiga

drycker bör sänkas till 18 år,

8. att riksdagen beslutar om ändring i lagen så att

försäljning av alkoholhaltiga drycker inte förutsätter

matförsäljning på restauranger m.m.,

9. att riksdagen beslutar om en ändring i lagen så att

öppettiderna för restauranger inte regleras av myndigheter,

10. att riksdagen beslutar om en ändring i lagen så att

ansökan om tillstånd att servera alkohol generellt alltid skall

ges, om inte synnerliga skäl talar däremot,

11. att riksdagen beslutar att bara kommunerna skall vara

tillståndsmyndighet,

12. att riksdagen beslutar att indragning av tillstånd för

restauranger och andra utskänkningslokaler skall vara

tidsbegränsad till högst 2 månader, dock skall möjlighet finnas

att vid upprepad överträdelse dra in tillståndet permanent,

13. att riksdagen beslutar att importerat öl skall få hålla

den alkoholhalt som orginalet i tillverkningslandet.

1992/93:So293 av Rose-Marie Frebran och Alwa Wennerlund (kds)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om enhetlig åldersgräns vid köp och servering

av alkohol,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om langning till ungdomar under 20 år,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om försäljningsställen för öl klass II samt

förstärkt åldersövervakning.

1992/93:So305 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att alternativ till

alkoholmonopolen skyndsamt utreds enligt vad som anförts i

motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär en plan för vilka

monopol som kan avvecklas och vilka kompletterande regler som

krävs för upprätthållande av en restriktiv alkoholpolitik enligt

vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att distributions- och detaljistmonopolen

är de monopol som skall försöka bevaras.

1992/93:So309 av Lena Klevenås (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av ökade informationsinsatser om alkoholens

skadeverkningar på foster för gravida kvinnor.

1992/93:So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att forskningen om alkoholfrågan bör

inriktas på och program utarbetas för tidig upptäckt av olika

riskgrupper,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att personal inom socialtjänsten och

hälso- och sjukvården måste få en bättre och utökad utbildning i

alkoholfrågor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kommuner och landsting bör samarbeta

och utarbeta lokala program för att minska alkoholkonsumtionen

med 25% till år 2000,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige måste slå vakt om sina

alkoholmonopol, i första hand detaljhandelsmonopolet, och därmed

begränsa privata intressens inflytande över detaljhandeln,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen bör anslå stora resurser

till utbildning och information för att upprätthålla och

förbättra svenska folkets medvetenhet om alkoholens

skadeverkningar och därmed om behovet av en effektiv och

restriktiv alkoholpolitik,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att insatser för alkoholfria miljöer och

bättre utbildning i alkoholfrågor är av avgörande betydelse för

att ungdomars bruk av alkohol skall kunna motverkas.

1992/93:So401 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

projektet Föräldrar och alkohol, FA-projektet, bör införas som

en naturlig del i mödra- och barnhälsovårdens verksamhet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

projektet Alkohol, Länssjukvård och Primärvård bör införas som

en metod i det alkoholförebyggande arbetet inom hälso- och

sjukvården.

1992/93:So503 av Göran Magnusson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en sjukvårdsekonomisk studie av

alkoholvanornas verkliga belastning på sjukvårdsapparaten och

kostnaderna för detta.

1992/93:A444 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att göra Stockholm till försöksområde för

försäljning av alkoholhaltiga drycker i livsmedelsbutiker,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utskänkningsregler för alkoholhaltiga

drycker.

1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om informationsinsatser för att förebygga

drogberoende hos kvinnor.

Utskottet

Allmän bakgrund

Riksdagen antog år 1977 ett samlat alkoholpolitiskt program

(prop. 1976/77:108, SkU40, rskr. 231). I samband härmed antogs

också de lagregler som styr alkoholhanteringen. Målsättningen

var -- och är alltjämt -- att begränsa den totala

alkoholkonsumtionen och att komma till rätta med

alkoholmissbruket. I riktlinjerna ingår en aktiv prispolitik,

försäljning av alkohol i kontrollerade former och en omfattande

opinionsbildning.

Sverige har också ställt sig bakom

Världshälsoorganisationens (WHO) hälsostrategi för Europa, i

vilken bl.a. ingår att minska alkoholkonsumtionen med minst 25 %

under perioden 1980--2000.

I folkhälsopropositionen 1990/91:175 redogörs för

riktlinjerna för den fortsatta alkoholpolitiken. Dessa

riktlinjer, som riksdagen ställt sig bakom, innebär

sammanfattningsvis att målet för den svenska alkoholpolitiken

även fortsättningsvis skall vara att minska den totala

alkoholkonsumtionen för att därigenom begränsa alkoholens

skadeverkningar. Folkhälsoinstitutet skall ha en

framträdande roll såvitt avser området alkohol och folkhälsa.

Vissa teman har särskilt hög prioritet i institutets

alkoholpreventiva arbete.

Vid behandlingen av folkhälsopropositionen uttalade utskottet

våren 1991 i betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 41) att det

delade regeringens bedömning att det inte föreföll omöjligt att

nå 25-procentsmålet inom ramen för den förda alkoholpolitiken

och att det därför knappast fanns skäl för vare sig en drastisk

skärpning eller liberalisering av den svenska alkoholpolitiken.

Regeringen beslöt i december 1991 att tillsätta en

parlamentarisk alkoholpolitisk kommission (dir. 1991:124)

vars främsta uppgift är att formulera en strategi för att nå

målet att minska den totala alkoholkonsumtionen och att begränsa

alkoholens skadeverkningar. Till grund för kommissionens

överväganden bör bl.a. ligga en utvärdering av den hittills

förda alkoholpolitikens effekter. Kommissionen bör jämföra den

svenska alkoholpolitikens mål och medel med den politik som

andra jämförbara länder för på detta område. Kommissionen bör

beskriva skillnader i konsumtions- och skadenivåer mellan

länderna och i möjligaste mån analysera effekterna av den förda

politiken i olika länder.

I den mån kommissionen finner att delar av det svenska

regelsystemet inom detta område behöver förändras med hänsyn

till EG:s regelverk, bör kommissionen lägga fram förslag till

sådan reviderad lagstiftning. Kommissionen kan även av andra

skäl föreslå förändringar i lagstiftningen, om den t.ex. finner

att vissa bestämmelser kan förenklas eller helt utmönstras för

att de inte längre fyller någon alkoholpolitisk funktion. I

andra fall kan reglerna behöva förtydligas eller skärpas för att

bättre fylla ett alkoholpolitiskt syfte.

Kommissionen bör även lämna förslag till metoder att löpande

följa även den icke registrerade alkoholkonsumtionen.

Kommissionen bör vidare kartlägga och redovisa de ökade

svårigheter att uppfylla de alkoholpolitiska målen som en svensk

anpassning till EG kan inrymma. Kommissionen skall presentera

förslag till insatser som medför att de alkoholpolitiska målen

kan uppnås, även inom ramen för EG-integrationen. Kommissionen

bör överväga hur det opinionsbildande och attitydpåverkande

arbetet inom detta område kan förstärkas.

Kommissionen bör bedöma hur såväl de primär- som de

sekundärpreventiva insatserna kan utvecklas ytterligare.

Kommissionen bör lägga fram förslag till långsiktig inriktning

av Folkhälsoinstitutets arbete med alkoholfrågorna.

Kommissionen skall vidare genomlysa de problem som föreligger

inom vården av alkoholmissbrukare och bedöma behoven av

förändringar av vårdformer och vårdinnehåll. De kvinnliga

missbrukarnas vårdbehov skall därvid uppmärksammas särskilt.

Kommissionen skall också kartlägga och analysera missbrukets

konsekvenser för missbrukarnas familjer och bedöma vilka

insatser som behöver göras för att möta de anhörigas, särskilt

barnens, behov av stöd.

Kommissionen skall enligt direktiven avsluta sitt arbete före

utgången av innevarande år.

I budgetpropositionen (1992/93:100 bil. 6 s. 134, 135 och

137) sägs bl.a. följande. Målet för alkoholpolitiken är att

minska den totala alkoholkonsumtionen för att därigenom minska

alkoholskadorna. Sverige har ställt sig bakom WHO:s

hälsopolitiska strategi där bl.a. målet att minska

alkoholkonsumtionen med minst 25 % under perioden 1980--2000

ingår.

Överkonsumtion och missbruk av alkohol för med sig omfattande

sociala och medicinska problem. Samhällets kostnader för

exempelvis socialtjänst och sjukvård, produktionsbortfall och

rehabilitering är mycket höga. Därtill kommer det psykiska,

sociala och ekonomiska lidande som drabbar enskilda och deras

anhöriga.

Mot denna bakgrund för vi i Sverige en restriktivt hållen

alkoholpolitik, vars grunddrag slogs fast av riksdagen år 1977.

I framtiden bör avsevärt större vikt än tidigare läggas vid

förebyggande insatser utifrån ett folkhälsoperspektiv.

EES-avtalet innebär inte förändringar av den svenska

alkoholpolitikens mål. I vissa avseenden kan emellertid

ändringar i alkohollagstiftningen behöva genomföras som en

anpassning till EG:s regelsystem. De svenska alkoholmonopolen

kan inte karaktäriseras som diskriminerande i Romfördragets

mening.

Vid behandlingen av EES-propositionen har riksdagen hävdat att

monopolen kan försvaras under åberopande av att deras syfte är

att värna befolkningens hälsa och inte att skydda inhemsk

produktion mot konkurrens. En sådan linje bör också med framgång

kunna hävdas under EES-samarbetet.

En resolution och en aktionsplan antogs den 17 september 1992

av WHO:s regionalkommitté för Europa. Planen bygger på den s.k.

totalkonsumtionsmodellen och ligger väl i linje med den svenska

alkoholpolitikens inriktning. Vidare betonas i planen vikten av

att länder med en ambitiös alkoholpolitik får stöd för att

fullfölja denna.

Folkhälsoinstitutet har ansvar för att bl.a. samordna

samhällets alkohol- och drogpreventiva verksamhet. Det alkohol-

och drogpreventiva arbetet kommer vid sidan av

hiv/aids-programmet att bli institutets mest omfattande område.

En av institutets uppgifter är att ta fram och tillhandahålla

basfakta och informationsmaterial inom alkohol- och drogområdet

för olika avnämares behov, bl.a. kommuner, landsting,

arbetsplatser och föreningsliv.

Institutet skall i sin verksamhet stimulera, utveckla och

stödja lokala drogförebyggande verksamheter som bedrivs av

organisationer och myndigheter. Andra viktiga uppgifter för

Folkhälsoinstitutet är att initiera forskning och samla annan

kunskap för att få fram underlag för samhällets fortsatta

insatser inom det alkohol- och drogpolitiska området. Att

utveckla nya och effektiva metoder för det förebyggande arbetet

är också en central uppgift för institutet.

Folkrörelsernas drogförebyggande insatser utgör viktiga

komplement till det arbete som myndigheterna bedriver.

Fr.o.m. 1988/89 års riksmöte behandlas de alkoholpolitiska

frågorna av socialutskottet. Alkoholskattefrågorna tillhör dock

fortfarande skatteutskottets beredningsområde.

Alkoholpolitiken har varit föremål för socialutskottets

behandling bl.a. hösten 1989 i betänkandet 1989/90:SoU2, i

samband med behandlingen av folkhälsopropositionen i betänkandet

1990/91:SoU23 samt förra våren i betänkandet

1991/92:SoU15. Riksdagen har sålunda vid upprepade

tillfällen uttalat sitt stöd för en fortsatt aktiv svensk

alkoholpolitik. För en mer djupgående redovisning hänvisas till

nämnda betänkanden.

Alkoholpolitiken och EG

I motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att

Alkoholpolitiska kommissionen får tilläggsdirektiv om att

utarbeta en beredskapsplan för ett eventuellt inträde i EG

(yrkande 1). Motionärerna menar att ett svenskt medlemskap i

EG utgör ett hot mot den svenska alkoholpolitiken och att

Alkoholkommissionen bör göra upp en plan för hur Sverige skall

kunna hålla stånd mot EG-ländernas mindre restriktiva

alkoholkultur.

I motion So279 av Wiggo Komstedt m.fl. (m, c) begärs

tillkännagivanden dels om att skyndsamt utreda formerna för

import och export samt distribution och försäljning av alkohol

(yrkande 1), dels om en plan för vilka monopol som kan

avvecklas och vilka regler som krävs för upprätthållandet av en

nationell alkoholpolitik (yrkande 2). I motion So305 av

Anita Johansson m.fl. (s) begärs dels att alternativ till

alkoholmonopolen skyndsamt utreds (yrkande 1), dels en plan

för vilka monopol som kan avvecklas och vilka kompletterande

regler som krävs för upprätthållande av en restriktiv

alkoholpolitik (yrkande 2), dels ett tillkännagivande om att

distributions- och detaljistmonopolen är de monopol som bör

bevaras (yrkande 3). För att man skall kunna ha kvar

kontrollen över handeln med alkoholdrycker är det enligt

samtliga motionärer angeläget att man ser över och anpassar det

svenska regelsystemet till en möjlig EG-framtid. Motionärerna

befarar att det kan komma att bli omöjligt att bevara de svenska

alkoholmonopolen varför bolagen redan nu måste ges möjlighet att

förbereda sig för en fri marknad.

Alkoholkommissionen skall enligt sina direktiv överväga om

det svenska regelsystemet på alkoholområdet behöver förändras

med hänsyn till EG:s regelverk. Kommissionen bör vidare

kartlägga och redovisa de ökade svårigheter att uppfylla de

alkoholpolitiska målen som en svensk anpassning till EG kan

inrymma. Kommissionen skall också presentera förslag till

insatser, som medför att de alkoholpolitiska målen kan uppnås

även inom ramen för EG-integrationen.

I ett interpellationssvar underströk socialminister Bengt

Westerberg helt nyligen den ståndpunkt som riksdagen tidigare

intagit, nämligen att alkoholmonopolen inte är diskriminerande i

Romfördragets mening och att monopolen har ett klart socialt och

hälsopolitiskt syfte (snabbprot. 1992/93:55 s. 15).

Europaminister Ulf Dinkelspiel framhöll följande i sitt tal i

Bryssel den 1 februari 1993 när medlemsförhandlingarna med

EG inleddes (Svensk version):

Sverige har redan i EES-avtalet godtagit

fördragsbestämmelserna rörande handelsmonopol, samtidigt som vi

har gjort klart att våra alkoholmonopol grundas på viktiga

hälso- och socialpolitiska motiv. Dessa arrangemang utgör en

strategisk del av en vittomfattande politik som syftar till att

reducera den totala alkoholkonsumtionen och minska de risker som

följer av den. Alkoholmonopolstrukturen får givetvis inte

diskriminera eller snedvrida konkurrensen i strid med

bestämmelserna i Romfördraget.

I utskottets betänkande 1991/92:SoU15 behandlades förra

våren ett antal motioner (s, v) om konsekvenserna för vår

alkoholpolitik av ett svenskt närmande till EG. Utskottet (s.

106) stod fast vid sin uppfattning att det europeiska

integrationsarbetet från svensk sida inte får bedrivas så att en

effektiv svensk alkoholpolitik försvåras. Denna inställning hade

riksdagen redan tidigare givit regeringen till känna

(1990/91:SoU23). Utskottet hänvisade vidare till

Alkoholkommissionens breda översyn av den svenska

alkoholpolitiken med utgångspunkt i bl.a. det pågående närmandet

till EG. Det fanns inte skäl för riksdagen att ta något

initiativ i anledning av då aktuella motioner, ansåg utskottet.

Information och förebyggande insatser

I ett stort antal motioner betonas vikten av förebyggande

verksamhet i form av bl.a. informationsinsatser och skapandet av

alkoholfria zoner i samhället.

I motion So239 av Gudrun Norberg (fp) yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs om

behovet av alkoholförebyggande arbete (delvis). Motionären

pekar på den s.k. punktnykterhetens betydelse och förordar

aktiva informationsinsatser, som tar sikte på att undvika

alkohol bland ungdom, hos gravida kvinnor, under arbetstid samt

i trafiken. Motionären nämner även att åtgärder mot bl.a.

hembränning bör prioriteras. (Motionsyrkandet i övrigt behandlas

nedan under rubriken Åldersgränser för servering.)

I motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vill

motionärerna ha ett tillkännagivande om behovet av en satsning

på att bygga upp alkoholfria fritidsmiljöer i kommunerna

(yrkande 12). För att kunna möta det sydeuropeiska

dryckesmönstret och förlänga ungdomars alkoholfria uppväxttid

menar motionärerna att samhället bör satsa på alkoholfria

nöjesställen såsom musikcaféer och aktivitetshus.

I motion So280 av Lena Öhrsvik (s) yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad som anförs om insatser

för en minskad alkoholkonsumtion i Norden. Motionären hänvisar

till Nordiska rådets socialutskott och efterlyser en ny

handlingsplan innefattande bl.a. informationskampanjer som är

inriktade på att skapa alkoholfria zoner i samhället. Sådana

zoner är arbetslivet, graviditeten, småbarnsföräldrar, barn och

ungdom samt trafiken, inte minst fritidsbåtarna.

I motion So309 av Lena Klevenås (s) yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om

behovet av ökade informationsinsatser för gravida kvinnor om

alkoholens skadeverkningar på foster. Varje vecka föds två gravt

alkoholskadade barn i Sverige, sägs det i motionen. Trots att vi

har en väl utbyggd barn- och mödravård verkar informationen till

gravida kvinnor om alkoholens skadliga inverkningar på foster

vara bristfällig.

I motion So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) hemställs om

ett flertal tillkännagivanden; dels om att personal inom

socialtjänsten och hälso- och sjukvården måste få en bättre och

utökad utbildning i alkoholfrågor (yrkande 2), dels om att

kommuner och landsting bör samarbeta och utarbeta lokala program

för att minska alkoholkonsumtionen med 25 % till år 2000

(yrkande 3), dels om att regeringen bör anslå stora resurser

till utbildning och information för att upprätthålla och

förbättra svenska folkets medvetenhet om alkoholens

skadeverkningar och därmed om behovet av en effektiv och

restriktiv alkoholpolitik (yrkande 6), dels om att insatser

för alkoholfria miljöer och bättre utbildning i alkoholfrågor är

av avgörande betydelse för att ungdomars bruk av alkohol skall

kunna motverkas (yrkande 8). Ur folkhälsoperspektiv är det

enligt motionärerna angeläget att samhällets insatser är såväl

generella som riktade mot dokumenterade riskgrupper. Många är

beredda att ändra sin konsumtion om de ges information om

sambanden mellan konsumtion och skador, andra behöver mer

personligt riktad information. Information och utbildning är

särskilt viktigt i en situation då några av våra viktigaste

alkoholpolitiska instrument kan komma att ryckas undan, anförs

det vidare. Folkrörelserna och skolan spelar viktiga roller i

detta arbete.

I motion So401 av Margareta Viklund (kds) hemställs om

tillkännagivanden om att projektet Föräldrar och alkohol,

FA-projektet, bör införas som en naturlig del i mödra- och

barnhälsovårdens verksamhet (yrkande 1) och om att projektet

Alkohol, Länssjukvård och Primärvård bör införas som en metod i

det alkoholförebyggande arbetet inom hälso- och sjukvården

(yrkande 2). Motionären menar att dessa projekt, som

Landstingsförbundet genomfört i samarbete med vissa landsting,

kan utgöra modeller för alkoholförebyggande och behandlande

arbete dels inom mödra- och barnhälsovården, dels inom primär-

och länssjukvård i övrigt.

I motion A811 av Karin Starrin m.fl. (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts om informationsinsatser för att förebygga drogberoende

hos kvinnor (yrkande 29). Genom ökad information och

insatser för unga flickor i syfte att öka deras självförtroende

skapas möjligheter till ett drogfritt ungdomsliv, anser

motionärerna, som påpekar att det bör vara Alkoholkommissionens

uppgift att belysa kvinnornas situation.

Information, opinionsbildning och andra förebyggande åtgärder

skall ha en framträdande roll i den svenska alkoholpolitiken.

Detta framgår bl.a. av folkhälsopropositionen. Informationen

skall bl.a. betona vikten av att avhålla sig från alkohol under

uppväxtåren, under graviditet, i arbetslivet samt i vissa

situationer såsom i trafik till lands och sjöss.

Folkhälsoinstitutets alkoholprogram är inriktat på

alkoholprevention samt information och opinionsbildning. Teman

som bör få hög prioritet i institutets alkoholpreventiva arbete

är enligt propositionen följande. Ingen alkohol under

uppväxttiden eller i arbetslivet, motverka langning, hembränning

och annan illegal alkoholhantering samt stöd till alkoholfria

miljöer och umgängesformer. En av institutets uppgifter är att

ta fram och tillhandahålla basfakta och informationsmaterial

inom alkohol- och drogområdet för olika avnämares behov, bl.a.

kommuner, landsting, arbetsplatser och föreningsliv. Inom ramen

för sitt arbete bör institutet vidare följa alkoholutvecklingen

samt stödja forskningsinsatser på alkoholområdet varvid

folkhälsoperspektivet bör lyftas fram.

Alkoholkommissionen bör enligt sina direktiv bl.a.

överväga hur det opinionsbildande och attitydpåverkande arbetet

på alkoholområdet kan förstärkas. I direktiven framhålls

kvinnors missbruk som ett problemområde som kräver särskild

belysning. En särskild fråga, som kommissionen bör uppmärksamma,

är vidare gravida kvinnors alkoholvanor.

Förra våren behandlade socialutskottet ett antal motioner

(m, s, nyd, kds) om informationsfrågor. Utskottet delade

uppfattningen, som kommit till uttryck i flera motioner, att

information och opinionsbildning är en mycket viktig del av den

svenska alkoholpolitiken och av avgörande betydelse för att

alkoholkonsumtionen skall kunna minskas. Riksdagen hade också

redan tidigare gett regeringen detta till känna, påpekade

utskottet, som mot bakgrund av Folkhälsoinstitutets och

Alkoholkommissionens pågående arbete inte ansåg att det behövdes

något initiativ av riksdagen. Motionerna i ämnet avstyrktes

(1991/92:SoU15 s. 109).

I betänkandet behandlades även en motion (kds), som motsvarar

nu aktuella So401. Utskottet (s. 125) uttalade som sin mening

att arbetet med att bekämpa alkoholmissbruk måste bedrivas på

alla nivåer i samhället. Landstingen med sitt ansvar för hälso-

och sjukvård och sina betydande resurser har självfallet en

viktig uppgift i detta sammanhang, anförde utskottet, som såg

positivt på att landstingen bedriver olika projekt inriktade mot

alkoholmissbruket. Utskottet ansåg inte att det fanns skäl för

riksdagen att uttala sig särskilt om de projekt som nämndes i

motionen. Denna avstyrktes.

Systembolagets riskinformation m.m.

I motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om Systembolagets ansvar för information kring

alkohol (yrkande 6). Enligt motionärerna är det angeläget

att Systembolaget också i framtiden bedriver ett eget aktivt

informationsarbete om alkohol. Systembolaget skall därför ha

egna pengar till sådan verksamhet, menar motionärerna.

I motion So276 av Harald Bergström och Karin Israelsson

(kds, c) yrkas dels att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts som motiv för införande av

varningstexter på vin- och spritflaskor (yrkande 1), dels

att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får i

uppdrag att utarbeta sådana varningstexter (yrkande 2).

Motionärerna påpekar att saklig information är det främsta

sättet att minska alkoholkonsumtionen och att varningstexterna

givetvis skall kompletteras med annan informationsverksamhet.

I folkhälsopropositionen föreslogs att viss allmän

information om alkoholpolitiken och dess regelsystem, liksom den

riskinformation som Folkhälsoinstitutet skulle framställa, skall

tillhandahållas i systembutikerna. Uppgiften att producera

riskinformationen skulle dock uteslutande åvila

Folkhälsoinstitutet.

I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 37) ansåg utskottet det

vara en stor fördel om alkoholinformationen kommer från flera

håll eftersom det ger större trovärdighet åt innehållet.

Utskottet betonade vikten av att Systembolaget har möjlighet att

självt utforma en allsidig information om sina produkter. I en

sådan allsidig information måste givetvis ingå saklig upplysning

om alkoholens skadeverkningar. Utskottet delade därför flera

motionärers uppfattning att Systembolaget även i fortsättningen

bör producera egen riskinformation. Detta gav riksdagen

regeringen till känna (rskr. 376). Förra våren uttalade

utskottet att man vidhöll sin inställning att Systembolaget bör

framställa egen riskinformation (1991/92:SoU15, s. 109).

Motioner om varningstexter på alkoholförpackningar har

behandlats av utskottet flera gånger tidigare. I betänkandet

1990/91:SoU23 hänvisade utskottet bl.a. till den

riskinformation som Systembolaget producerar, i vilken ingår

information om alkoholens skadeverkningar. Utskottet ansåg inte

att sådana varningstexter som motionärerna begärde borde

införas. Utskottet stod i betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 109)

fast vid sin tidigare redovisade mening. Motionsyrkandena (kds)

avstyrktes även denna gång.

Alkoholreklam

I motion So231 av Karin Israelsson (c) yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs om en

översyn av lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av

alkoholdrycker.

Även i motion So264 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp,

kds) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

lagstiftningen rörande förbud mot alkoholreklam. Enligt

motionärerna visar konsumentverkets och radionämndens

handläggning av ärenden, som gäller otillåten marknadsföring av

alkohol, att myndigheterna antingen saknar tillräcklig kunskap

eller att lagstiftningen på området är uddlös.

En motion (c, s, fp) som motsvarar So264 var föremål för

utskottets behandling förra våren (1991/92:SoU15). Utskottet

(s. 122) ansåg som sin mening att resultatet av den pågående

översynen av lagstiftningen borde avvaktas innan riksdagen

övervägde något initiativ i fråga om alkoholreklamen. Motionen

avstyrktes. I betänkandet återfinns en redogörelse för gällande

lagregler på området. Vidare redogörs för den sittande

marknadsföringsutredningen (C 1991:10), som har att beakta

behovet av samordning mellan marknadsföringslagen (1975:1418)

och den lagstiftning som reglerar alkoholreklamen. I

sammanhanget bör också frågorna om att begränsa marknadsföringen

av snabbvinsatser utredas, sägs det i direktiven (dir. 1991:70).

Ett delbetänkande om EES-anpassningen av

marknadsföringslagstiftningen avlämnades i maj förra året.

Ett slutbetänkande från utredningen väntas under år 1993.

Inköpsregistrering

Motionärerna i motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

vill ha ett tillkännagivande om behovet av registrering vid

inköp av alkohol (yrkande 3). En hög totalkonsumtion av

alkohol ger fler högkonsumenter och fler alkoholskadade, påpekas

det i motionen. Om alkoholkonsumtionen skulle öka bör en

inköpsregistrering övervägas. En sådan registrering skulle kunna

ha en konsumtionsbegränsande effekt, menar motionärerna.

I betänkandet 1989/90:SoU2 om en aktiv alkoholpolitik (s.

41) uttalade utskottet som sin uppfattning att alkoholpolitiken

måste ses som en gemensam strävan, grundad på en väl belagd

medicinsk och social erfarenhet, och att den inte får upplevas

som krångel och onödig kontroll. I nuläget är det därför i

första hand andra åtgärder än inköpsrestriktioner som bör komma

till användning, anförde utskottet, som dock ansåg att frågan om

inköpsrestriktioner fick prövas om utvecklingen mer påtagligt

skulle försämras, särskilt vad gäller ungdomens alkoholvanor. I

betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 47) vidhöll utskottet sin

inställning och förra våren uttalade utskottet med anledning av

motioner (v, kds) i ämnet att det inte ville stödja förslag, som

skulle innebära en påtaglig skärpning av den förda

alkoholpolitiken (1991/92:SoU15 s. 110).

Systembolagets försäljning

Åldersgränsen för inköp m.m.

I flera motioner föreslås att åldersgränsen för inköp på

Systembolaget sänks från 20 till 18 år. Sådana åtgärder föreslås

i motion So203 av Knut Billing m.fl. (m) där det i

konsekvensens namn även föreslås att åldersgränsen för införsel

av alkohol till Sverige sänks i motsvarande mån (yrkandena 1

och 2).

Även i motionerna So205 av Kurt Ove Johansson (s) och

So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) (yrkande 7) hemställs

om en sänkning av åldersgränsen för inköp av alkoholhaltiga

drycker till 18 år.

Motioner med samma innehåll från den allmänna motionstiden

1992 avstyrktes i betänkandet 1991/92:SoU15.

Öppettiderna m.m.

I motion So208 av Knut Billing m.fl. (m) yrkas att

Systembolaget ges rätt att självt bestämma över sin verksamhet

(yrkande 1).

I motion So270 av Bertil Persson (m) och i motion So292

av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) (yrkande 3) begärs

tillkännagivanden om att Systembolaget bör ha lördagsöppet.

Gemensamt för motionärerna är att de anser att de nuvarande

öppettiderna onödigt försvårar inköpen för vanliga människor.

Vidare påtalas att det begränsade öppethållandet leder till

samhällsekonomiska förluster genom att inköpen ofta måste ske på

arbetstid och föregås av långvarigt köande. I motion So208

föreslås också att Systembolaget skall få rätt att etablera nya

butiker och att utforma dessa efter konsumenternas behov,

exempelvis genom att utöka antalet självbetjäningsbutiker.

Det har anförtrotts åt Systembolaget att självt bestämma över

butikernas öppettider. Lördagsstängningen av systembutikerna

ansågs dock vara en fråga för riksdagen. Även i fråga om

butiksetableringar och försäljningsformer är Systembolaget i

huvudsak självbestämmande. För en mera fyllig bakgrund hänvisas

till betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 111 f.).

Alkoholhalterna

I motion So208 av Knut Billing m.fl. (m) yrkas att

riksdagen beslutar avskaffa regler om viss alkoholhalt

(yrkande 3). Bestämmelserna om högsta tillåtna alkoholhalt

bör tas bort, menar motionärerna.

I motion So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas att

riksdagen beslutar att importerat öl skall få hålla den

alkoholhalt som originalet i tillverkningslandet (yrkande

13).

Systembolagets detaljhandelsmonopol

I flera motioner höjs kritiska röster mot

detaljhandelsmonopolet.

I motion So208 av Knut Billing m.fl. (m) yrkas att

riksdagen beslutar upphäva Systembolagets monopol på

detaljförsäljning av öl och vin (yrkande 2). Motionärerna

anser att försäljning av alkohol skall kunna ske även i vanliga

affärer. Sådana affärer skall dock ha licens för verksamheten.

I motion So209 av Sigrid Bolkéus (s) anser motionären att

lagen om handel med drycker bör ändras så att skillnad görs

mellan stora och små förpackningar och tillstånd därmed skulle

kunna beviljas svenska vingårdar, som önskar sälja

souvenirflaskor på gården. I motionen hänvisas till Braenna

vingård i Överkalix, som tillverkar vin och glögg av svarta

vinbär. Motionären anser att vingården skall få tillåtelse att

sälja små souvenirflaskor.

I motion So215 av Charlotte Cederschiöld (m) begärs ett

tillkännagivande om en försöksverksamhet med lågalkoholhaltiga

drycker. Man måste komma till rätta med alkoholmissbruket med

andra metoder än genom en restriktiv vinförsäljning, anser

motionären, som förespråkar en försöksverksamhet med försäljning

av alkoholdrycker i vanliga affärer.

I motion So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas dels

beslut om att det snarast blir lagligt att sälja vin och starköl

i vanliga livsmedelsbutiker m.m. (yrkande 1), dels

tillkännagivanden om att det statliga försäljningsmonopolet på

alkoholhaltiga drycker bör upphöra (yrkande 2) och om att en

massiv undervisnings- och upplysningskampanj om alkoholens

skador och kostnader för samhället bör startas i skolor och

massmedia (yrkande 6). Motionärerna anser att Systembolagets

monopol innebär ett förmynderi, som inte är anpassat till

verkligheten och kommande tider med EG-medlemskap och öppna

gränser. Monopolets avskaffande skall enligt motionärerna

föregås av en intensiv informationskampanj om alkoholen. Denna

skall innehålla utbildning om alkoholens skadeverkningar men

framför allt avdramatisera frågorna kring alkohol.

I motion A444 av Mikael Odenberg m.fl. (m) föreslås att

Stockholm görs till försöksområde för försäljning av

alkoholhaltiga drycker i livsmedelsbutiker (yrkande 12).

Motionärerna hänvisar bl.a. till positiva erfarenheter från

Quebec, Canada, av friare försäljningsregler kombinerat med en

massiv informationskampanj.

Två motioner försvarar den nuvarande ordningen med ett

statligt försäljningsmonopol. I motion So265 av Karin

Israelsson m.fl. (c, s, m, fp, kds) yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad som anförs om att det

bör stiftas en lag som förbjuder all försäljning i detaljhandeln

samt på restauranger av starksprit och vin, som uppblandats med

läskedrycker i form av buteljerade varor. Motionärerna syftar på

en relativt ny, lågalkoholhaltig dryck på marknaden, som

innehåller starksprit blandat med läskedryck och som säljs i

vanliga livsmedelsbutiker. I motion So318 av Gunnar Thollander

m.fl. (s) hemställs om ett tillkännagivande om att Sverige

måste slå vakt om sina alkoholmonopol, i första hand

detaljhandelsmonopolet, och därmed begränsa privata intressens

inflytande över detaljhandeln (yrkande 5). Motionärerna

påpekar att detaljhandelsmonopolet inte heller torde strida mot

EG:s regler.

En noggrann redogörelse för regleringen av de svenska

alkoholmonopolen och den tidigare behandlingen av dessa frågor

återfinns i utskottets betänkande 1991/92:SoU15. I detta

betänkande uttalade utskottet också följande (s. 114).

I ett flertal motioner föreslås åtgärder för att göra

alkoholdrycker mera lättillgängliga i detaljhandeln. Motionerna

gäller åldersgränsen för inköp på Systembolaget, bolagets

öppettider samt möjligheten att köpa alkoholdrycker i

livsmedelsbutiker. Var och en av de åtgärder som föreslås skulle

enligt utskottets mening resultera i en ökning av den totala

alkoholkonsumtionen. En sådan utveckling skulle stå i strid med

riksdagens vid upprepade tillfällen uttalade alkoholpolitiska

målsättning att få till stånd en varaktig minskning av

alkoholkonsumtionen. En sänkning av åldersgränsen för inköp på

Systembolaget skulle dessutom allvarligt motverka strävandena

att begränsa ungdomars tillgång till alkohol. Utskottet kan

därför inte ställa sig bakom de olika förslag om en friare och

utvidgad detaljhandel som läggs fram i motionerna.

Det saknas skäl för riksdagen att ta något initiativ med

anledning av de motioner som gäller frågor om ett fortsatt

statligt detaljhandelsmonopol, om att Systembolaget även

fortsättningsvis skall ha lördagsstängt samt om Systembolagets

affärsetableringar och försäljningsformer.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om vad det tidigare i

detta betänkande uttalat om att alkoholpolitiken självfallet

måste anpassas till en föränderlig verklighet. Inte minst den

svenska europeiska integrationen kan komma att ställa krav på

vissa ändringar av lagstiftningen kring alkohol.

Alkoholkommissionen har i uppdrag att se över den svenska

alkoholpolitiken utifrån bl.a. denna utgångspunkt.

Med det anförda avstyrkte utskottet de då aktuella motionerna.

Socialministern besvarade den 24 mars 1992 en fråga om

försäljningen av s.k. souvenirflaskor på svenska vingårdar.

Socialministern var inte beredd att medverka till en lagändring

men framhöll att den alkoholpolitiska kommissionen har möjlighet

att granska även denna fråga (prot. 1991/92:83 s. 19).

Servering av alkoholdrycker

Åldersgränser för servering

I några motioner föreslås en höjning av utskänkningsåldern på

restauranger från 18 till 20 år. Yrkanden med detta innehåll

framförs i motionerna So239 av Gudrun Norberg (fp) (delvis),

So253 av Fanny Rizell och Kjell Eldensjö (kds) (yrkande 2)

och

So293 av Rose-Marie Frebran och Alwa Wennerlund (kds) (yrkande

1).

Motioner (s, c, fp, mp) med motsvarande innehåll behandlades

av utskottet i betänkandet 1990/91:SoU23 med anledning av

folkhälsopropositionen. I propositionen angavs att vissa

skäl talade för en höjning av åldersgränsen till 20 år. Det

inger å andra sidan betänkligheter att inskränka myndiga

personers handlingsfrihet utöver vad som redan gäller, anförde

regeringen, som ansåg att sådana åtgärder inte borde ske utan

att det förelåg mycket starka skäl och att andra åtgärder visade

sig verkningslösa. Enligt regeringen skulle en höjd åldersgräns

för servering av alkoholdrycker kunna få till följd att ungdomar

under 20 år utestängdes från olika nöjesställen i än högre grad

än vad som sker i dag. Vidare finns det risk att langningen av

alkoholdrycker till ungdomar skulle öka, sades det i

propositionen. Regeringen ansåg därför inte att det var

nödvändigt att då förändra gällande åldersgräns vid servering av

alkoholdrycker. Regeringen ansåg att insatserna i stället borde

koncentreras till ökad information och opinionsbildning, en

aktivare tillsyn av restaurangerna och ökade förebyggande

insatser, bl.a. stöd till alkoholfria miljöer och alternativ för

ungdomar under fritiden (prop. s. 120). Utskottet (s. 62)

var för sin del inte berett att då föreslå någon ändring av

utskänkningsåldern på restauranger.

Mattvång och tidsgränser

I motion So208 av Knut Billing m.fl. (m) yrkas att

riksdagen beslutar ändra lagen om handel med drycker i enlighet

med vad som anförs i motionen (yrkande 4 delvis).

Motionärerna menar att det borde vara möjligt att få tillstånd

att servera alkoholdrycker även om inte mat serveras. Vidare

anser motionärerna att tidsbegränsningarna för alkoholservering

skall tas bort. (Motionsyrkandet i övrigt behandlas nedan under

rubriken Tillståndsgivningen.)

I motion So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas att

riksdagen beslutar om en ändring i lagen så att försäljning av

alkoholhaltiga drycker inte förutsätter matförsäljning på

restauranger (yrkande 8) och så att öppettiderna för

restauranger inte regleras av myndigheter (yrkande 9).

I motion A444 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts om utskänkningsregler för alkoholhaltiga drycker

(yrkande 13).

Motionärerna vänder sig mot förbudet att driva renodlade barer.

Reglerna om mattvånget leder enligt motionärerna också till

oönskade ekonomiska konsekvenser för krögarna.

Liknande motioner (m, s, nyd) behandlades av utskottet i

betänkandet 1991/92:SoU15. I det betänkandet finns en

återgivning av gällande rätt på området. Mot bakgrund främst av

vad utskottet tidigare hade uttalat om den svenska

alkoholpolitikens mål att varaktigt sänka alkoholkonsumtionen

och att begränsa ungdomars tillgång till alkohol var utskottet

inte berett att tillstyrka motionerna (s. 119).

Tillståndsgivningen

I motion So208 av Knut Billing m.fl. (m) yrkas att

riksdagen beslutar ändra lagen om handel med drycker i enlighet

med vad som sägs i motionen (yrkande 4 delvis). Enligt

motionärerna borde tillstånd för alkoholservering generellt

alltid ges. Vidare borde tillståndsprövningen utföras av

kommunerna.

I motion So236 av Rune Thorén och Tage Påhlsson (c) begärs

tillkännagivanden dels om snabbutredning av en särskild årlig

avgift för serveringstillstånd för alkoholdrycker för att få

bättre kontroll av verksamheten (yrkande 1), dels om en mera

omfattande utredning om en särskild omsättningsavgift

alternativt prisreglering vid alkoholservering (yrkande 2).

Antalet serveringstillstånd ökar snabbt, sägs det i motionen.

Årliga avgifter för tillstånden skulle kunna finansiera en

bättre kontroll av utskänkningen. Genom en särskild

omsättningsavgift eller en bestämd prisnivå skulle omsättningen

av alkoholdrycker på restauranger kunna bringas ned och

kontrollen öka, anför motionärerna vidare.

I motion So237 av Gunhild Bolander och Stina Gustavsson

(c) hemställs om tillkännagivanden om behovet av översyn av

regelverket för indragning av tillstånd för alkoholservering, då

lagstiftningen inte efterlevs (yrkande 1), om att avgiften

för erhållande av tillståndet förutsätts vara årlig och omprövas

vart tredje år (yrkande 2) och slutligen om rätten till

besvär över serveringstillstånd och behovet av en översyn av

gällande lagstiftning (yrkande 3). Det finns enligt

motionärerna restauranger, som inte följer reglerna för

servering av alkohol. Det behövs en sanering av branschen, och

antalet serveringstillstånd bör minskas. Vidare sägs det i

motionen att alkoholkommissionen bör utreda möjligheten för

länsstyrelserna att ta ut en årlig avgift för tillståndet om

4000 kr. Härigenom skapas resurser för en omprövning av

tillstånden vart tredje år. Slutligen anser motionärerna att

besvärsrätten såvitt avser beviljade serveringstillstånd bör

utredas.

I motion So250 av Göran Magnusson och Gunnar Thollander

(s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförs om ändring av rätten till besvär över

beslut om serveringstillstånd. Motionärerna anser att alla

kommuninnevånare skall ha rätt att besvära sig över ett beviljat

serveringstillstånd.

I motion So251 av Göran Magnusson m.fl. (s) finns yrkanden

om tre tillkännagivanden; dels beträffande behovet av skärpt

tillsyn och kontroll av alkoholserveringstillstånd inom ramen

för gällande lagstiftning (yrkande 1), dels beträffande en

avgift för beslut om tillstånd för alkoholservering (yrkande

2), dels beträffande behovet av att snarast föreslå

erforderliga ändringar i lagstiftningen i syfte att förhindra

oseriösa krögares verksamhet (yrkande 3). För att komma till

rätta med överetableringen av restauranger och den oseriösa

restaurangverksamheten efterlyser motionärerna en mer noggrann

prövning av restauratörens vandel och en rejält tilltagen avgift

för erhållande av tillstånd.

I motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas ett

tillkännagivande om bättre lagefterlevnad när det gäller lagen

om handel med drycker (yrkande 11). Enligt motionärerna har

det inom restaurangbranschen skett en förskjutning från

restaurangverksamhet till dryckes- och nöjesverksamhet för

ungdom. Utvecklingen har enligt motionärerna skett i strid med

gällande rätt, och det är därför dags att se till att branschen

följer de lagar och förordningar som finns.

I motion So292 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas att

riksdagen beslutar dels om en ändring i lagen så att ansökan om

tillstånd att servera alkohol generellt alltid skall ges, om

inte synnerliga skäl talar däremot (yrkande 10), dels att

kommunerna skall vara tillståndsmyndighet (yrkande 11), dels

att indragningen av tillstånd för restauranger och andra

utskänkningslokaler skall vara tidsbegränsad till högst två

månader, dock skall möjlighet finnas att vid upprepad

överträdelse dra in tillståndet permanent (yrkande 12).

Länsstyrelsen är tillstånds- och tillsynsmyndighet enligt

lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD). Frågor om

tillståndsgivning och tillsyn enligt LHD behandlades i

folkhälsopropositionen (s. 116 ff. och 121 f.). Enligt

regeringen borde tillsynsmyndigheterna inom ramen för

tillgängliga resurser kunna intensifiera tillsynsverksamheten.

Regeringen anförde vidare att det fanns flera skäl som talade

för en överföring av tillståndsgivningen enligt LHD till

kommunerna.

Det ingår i uppdraget för Alkoholkommissionen att särskilt

uppmärksamma reglerna om tillstånd till servering av

alkoholdrycker enligt LHD, liksom bestämmelserna om serveringens

bedrivande och andra frågor som gäller alkoholserveringen.

Kommissionen skall även analysera hur denna lagstiftning

tillämpas i praktiken. Kommissionen kommer enligt uppgift inom

kort med ett delbetänkande om olika utskänkningsfrågor.

I maj 1992 beslutade regeringen tillkalla en särskild

utredare (S 1992:09) för att göra en analys av

förutsättningarna för och konsekvenserna av att

tillståndsgivningen enligt LHD överförs från länsstyrelserna

till kommunerna (LHD/LVM-utredningen). Utredningen förväntas

lägga fram sitt förslag under våren 1993. Enligt direktiven

(dir. 1992:68) skall utredaren också överväga vilken

besvärsordning som bör gälla och vem som skall ha rätt att

överklaga beslut enligt LHD. Utredningen torde också komma att

behandla frågan om avgifter.

I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 64) anförde utskottet att

det delade regeringens uppfattning att det finns flera skäl som

talar för att överföra tillståndsgivningen enligt LHD till

kommunerna och att det såg positivt på att regeringen hade för

avsikt att utreda förutsättningarna härför. Utskottet uttalade

vidare (s. 61) att det är mycket angeläget att tillsynen enligt

LHD skärps.

I betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 119 f.) menade utskottet

att servering av alkoholdrycker är en verksamhet som måste vara

underkastad viss reglering och att serveringstillstånd inte kan

ges generellt till den som så önskar utan en närmare prövning i

skilda hänseenden. Utskottet vidhöll sin uppfattning att det

finns skäl som talar för att tillståndsgivningen enligt LHD

överförs till kommunerna. Med hänsyn till att den närmare

utformningen av bestämmelserna om servering av alkoholdrycker

var föremål för översyn dels inom regeringskansliet, dels av

alkoholkommissionen avstyrktes då aktuella motioner (m, s, c, v,

nyd) i ämnet.

Frågan om ansökningsavgifter behandlades av finansutskottet i

betänkandet 1989/90:FiU38 med anledning av proposition

1989/90:138 om ansöknings- och expeditionsavgifter vid statliga

myndigheter. Utskottet ställde sig bl.a. bakom principen full

kostnadstäckning som mål för verksamheten inom det område där

avgiften tas ut. Avgift skall tas ut oavsett om ansökan bifalls

eller inte.

Langning m.m.

I motion So253 av Fanny Rizell och Kjell Eldensjö (kds)

yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförs om obligatorisk legitimation vid restaurangbesök och

inköp av alkoholdrycker på systembolaget (yrkande 1).

Eftersom det är svårt att avgöra människors ålder bör alla som

köper eller serveras alkohol få visa legitimation, anser

motionärerna.

I motion So293 av Rose-Marie Frebran och Alwa Wennerlund

(kds) yrkas tillkännagivanden om langning till ungdomar under

20 år (yrkande 2) och om försäljningsställen för öl klass II

samt förstärkt åldersövervakning (yrkande 3). Motionärerna

anser att langarna bör avstängas från möjligheten att göra inköp

i systembutikerna. Vidare anser motionärerna att de butiker som

saluför folköl inte tillräckligt noga kontrollerar köparnas

ålder. Antalet försäljningsställen bör därför begränsas och

folköl bör endast få säljas i välsorterade livsmedelsaffärer,

menar motionärerna.

Enligt folkhälsopropositionen visade olika rapporter att

det är vanligt med överträdelser av de åldersgränser som gäller

för alkoholinköp vid restauranger och systembolag samt inom

livsmedelshandeln. Regeringen ansåg i likhet med bl.a.

Socialstyrelsen att tillsynsinsatserna borde kunna

intensifieras. En effektivare tillsyn kan förväntas resultera i

ett ökat antal åtgärdsärenden och bidra till en förändring av

branschen genom självsanering, anfördes det.

Motioner (m, c) om åtgärder mot langning behandlades av

utskottet i samband med dess behandling av

folkhälsopropositionen. Som tidigare angetts är åtgärder för att

motverka langning m.m. ett särskilt prioriterat tema i

Folkhälsoinstitutets alkoholpreventiva arbete. Utskottet

(1990/91:SoU23 s. 53) ansåg liksom tidigare att det var

angeläget med en förstärkt opinionsbildning mot langning och

ökad medvetenhet om farorna med alkoholkonsumtion i ungdomsåren.

Attityder och beteenden hos både ungdomar och föräldrar måste

påverkas, ansåg utskottet. Målet för opinionsbildningen måste

vara att få langningen av alkohol till ungdomar att upphöra och

att verka för konsekvens i föräldrars attityder till alkohol,

uttalade utskottet vidare. Utskottet hänvisade till

prioriteringen i Folkhälsoinstitutets alkoholprogram och ansåg

därmed att syftet med då aktuella motioner fick anses vara

tillgodosett.

Teknisk sprit

I motion So268 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att

regeringen skall komma med förslag om att avgiftsbelägga teknisk

sprit för att tillföra statskassan 35miljoner kronor för

förebyggande och vårdande insatser (yrkande 14). Enligt

motionärerna föreligger ett klart samband mellan regelbundet

missbruk av tekniska alkoholprodukter och social utslagning med

arbetslöshet, bostadslöshet och ohälsa som följd. En avgift om

ca en krona per liter sprit skulle enligt motionärerna ge medel

till förebyggande verksamhet och omvårdnad av grava missbrukare.

I betänkandet 1989/90:SoU2 behandlade socialutskottet en

motion (fp) om insatser för att förhindra att teknisk sprit

utnyttjades som berusningsmedel. Av utskottets

bakgrundsredovisning framkommer bl.a. att Socialstyrelsen år

1984 anordnat ett s.k. rådslag rörande missbruk av

alkoholhaltiga preparat med företrädare för socialvården,

polisen, nykterhetsorganisationer m.fl. Vid rådslaget

konstaterades att det totala antalet missbrukare av

alkoholhaltiga preparat kan uppskattas till 4000 i landet och

att de vanligaste preparaten är brännvätskor. Vidare

konstaterades att det i allmänhet rör sig om personer med ett

långt framskridet missbruk av såväl alkoholdrycker som tekniska

alkoholprodukter. Motivet till att någon dricker dessa preparat

i stället för varor från Systembolaget är främst det låga priset

men också tillgängligheten. Socialstyrelsen har utgivit en

rapport från rådslaget, PM 78/84. Socialutskottet uttalade

följande (s. 45 f.).

Socialutskottet behandlade frågan om åtgärder mot missbruk av

teknisk sprit våren 1988. Utskottet uttalade då att

tillgängligheten av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat

måste begränsas. Vidare borde olika ersättningsmedel med mindre

risk för missbruk så långt möjligt ersätta nuvarande preparat,

främst T-röd (SoU 1987/88:17 s. 30--31). Vad utskottet anfört om

åtgärder mot missbruk av teknisk sprit gav riksdagen regeringen

till känna.

Regeringen uppdrog därefter åt socialstyrelsen att överväga

åtgärder för att minska missbruket av teknisk sprit och

alkoholhaltiga preparat. Som ett led i regeringsuppdraget har

socialstyrelsen träffat en överenskommelse med olika

branschorganisationer om att T-röd och liknande preparat i

enlitersförpackningar fr.o.m. den 1 juli 1989 endast skall

säljas över disk. Socialstyrelsen har därefter i en rapport till

regeringen lagt fram ytterligare förslag till åtgärder mot

missbruk av tekniska alkoholprodukter. Socialstyrelsen anser att

det i första hand krävs insatser på vård- och behandlingsområdet

för att förhindra pågående missbruk. Som stöd och komplement

till dessa insatser och för att begränsa nyrekryteringen till

gruppen som missbrukar tekniska alkoholprodukter föreslår

socialstyrelsen att de aktuella preparaten i fortsättningen

endast får försäljas över disk och att försäljningsförbudet i

lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och

alkoholhaltiga preparat, LFTA, förtydligas. Socialstyrelsen

föreslår också att regeringen avsätter resurser till forskning

på området.

Som utskottet tidigare understrukit är missbruket av teknisk

sprit och liknande preparat ett allvarligt socialt och

medicinskt problem. De som berörs är oftast grava

alkoholmissbrukare och mycket vårdkrävande. Utskottet finner det

tillfredsställande att socialstyrelsen nu lagt fram förslag till

åtgärder i syfte att nedbringa missbruket. Det är dock viktigt

att regeringen följer denna fråga och även i fortsättningen

uppmärksammar problemet med missbruk av tekniska

alkoholprodukter.

För en mer utförlig bakgrundsredovisning hänvisas till

betänkandet.

I betänkandet 1990/91:SoU17 behandlade utskottet

proposition 1990/91:139 om avgifter för kontrollen av teknisk

sprit och alkoholhaltiga preparat samt en motion liknande So268

yrkande 14. Utskottet framhöll bl.a. att enligt den

propositionen var avsikten att avgifterna inte skulle tas ut i

vidare mån än som behövdes för att täcka läkemedelsverkets

kostnader för tillståndsgivningen och den övriga kontrollen och

tillsynen. Utskottet tillstyrkte det i propositionen framlagda

lagförslaget och avstyrkte motionen med hänvisning till vad

utskottet anfört. Utskottet vidhöll sin tidigare inställning att

en specialdestinering av inkomster för vissa ändamål borde

undvikas. Utskottet ansåg vidare att frågan om behovet av

insatser för bl.a. grava alkoholmissbrukare borde prövas i

samband med andra missbruks- och alkoholpolitiska frågor.

Förra våren behandlade skatteutskottet ett motionsyrkande (v)

som motsvarar det nu aktuella. Skatteutskottet instämde i

uppfattningen att det är viktigt att i möjligaste mån motverka

missbruket av teknisk sprit. Detta är emellertid frågor som bör

lösas på andra vägar än genom beskattningsåtgärder, anförde

utskottet. Motionsyrkandet avstyrktes (1991/92:SkU25 s. 11).

Alkoholforskning

I motion So224 av Lennart Brunander och Birgitta Carlsson

(c) begärs en utredning för att beräkna omfattningen av den

oregistrerade alkoholkonsumtionen och föreslå åtgärder för att

minska denna konsumtion. Enligt motionärerna borde arbetet med

att minska alkoholkonsumtionen i högre grad inriktas på att

också minska den oregistrerade konsumtionen av alkohol, som

införts från utlandet eller är hembränd. En utredning bör

tillsättas för att se över detta.

I motion So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om att forskningen om alkoholfrågan bör

inriktas på och program utarbetas för tidig upptäckt av olika

riskgrupper (yrkande 1).

I motion So503 av Göran Magnusson m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförs om behovet av en sjukvårdsekonomisk studie av

alkoholvanornas verkliga belastning på sjukvårdsapparaten och

kostnaderna för detta. Folkhälsoinstitutet bör enligt

motionärerna ta initiativ till en landsomfattande, heltäckande

studie av alkoholens kostnader för sjukvården.

I folkhälsopropositionen uttalades bl.a. att

Folkhälsoinstitutet inom ramen för det alkohol- och

drogpreventiva arbetet bör följa alkohol- och drogutvecklingen

samt stödja forskningsinsatser inom alkohol- och drogområdet.

Institutet skall också initiera eller självt genomföra

forsknings- och utvecklingsarbete inom eftersatta områden (prop.

s. 110--115).

Motioner (s, c) som motsvarar vissa av de nu aktuella

behandlades av utskottet i samband med behandlingen av

folkhälsopropositionen. Utskottet uttalade att det utgick från

att Folkhälsoinstitutet beaktar de förslag till forsknings- och

utredningsarbete som framfördes i motionerna. Dessa påkallade

därför ingen åtgärd utan avstyrktes (1990/91:SoU23, s. 69).

I utskottsbetänkandet 1991/92:SoU15 (s. 120) finns en

redogörelse för olika uppskattningar av den oregistrerade

alkoholkonsumtionen. Vid besvarandet av en motion (c) som

motsvarar So224 förklarade utskottet att arbetet med att minska

den totala alkoholkonsumtionen i landet även måste inriktas mot

drickandet av hemtillverkad alkohol och alkohol som införts från

utlandet. Såväl alkoholkommissionen som Folkhälsoinstitutet

skall uppmärksamma dessa frågor, uttalade utskottet, som inte

ansåg att det fanns behov av en särskild utredning om den

oregistrerade alkoholkonsumtionen.

Utskottets bedömning

Överkonsumtionen och missbruket av alkohol i Sverige för med

sig omfattande sociala och medicinska problem. Kostnaderna för

samhället är omfattande. Lidandet för den enskilde och hans

anhöriga är stort. I budgetpropositionen vidhåller regeringen

det mål för alkoholpolitiken som uppställdes 1977, nämligen att

minska den totala alkoholkonsumtionen för att därigenom minska

alkoholskadorna. Utskottet vill ånyo ställa sig bakom detta mål

för alkoholpolitiken.

Vid bedömningen av det stora antalet motionsyrkanden på

alkoholområdet i detta betänkande måste enligt utskottet beaktas

att regeringen tillsatt en parlamentarisk alkoholpolitisk

kommission med ett mycket brett uppdrag att se över den förda

alkoholpolitiken. Inom kort lägger kommissionen fram ett

delbetänkande om olika utskänkningsfrågor. Kommissionen skall

avsluta sitt arbete under året. När det gäller frågor om

marknadsföring pågår också ett omfattande utredningsarbete.

Vidare behandlar LHD/LVM-utredningen frågor om överförande av

tillståndsgivningen enligt LHD från länsstyrelserna till

kommunerna. Det nyinrättade Folkhälsoinstitutet har nyligen fått

ett ansvar för bl.a. samordningen av samhällets

alkoholförebyggande verksamhet.

I tre motioner tas upp frågor om det europeiska

integrationsarbetet (motionerna So268, So279 och So305).

Utskottet framhöll vid sin behandling av dessa frågor förra

våren att utskottet ansåg att det europeiska integrationsarbetet

från svensk sida inte får bedrivas så att en svensk effektiv

alkoholpolitik försvåras. Utskottet hänvisade vidare till

alkoholkommissionens uppdrag. Det fanns enligt utskottet inte

skäl för riksdagen att ta något initiativ. Utskottet vidhåller

denna uppfattning.

Flera motioner tar upp behovet av information och andra

förebyggande insatser liksom behovet av alkoholfria miljöer

(So239, So268, So280, So309, So318, So401 och A811). När

motsvarande frågor behandlades av utskottet förra våren framhöll

utskottet bl.a. att utskottet delade uppfattningen att

information och opinionsbildning är en mycket viktig del av den

svenska alkoholpolitiken och av avgörande betydelse för att

alkoholkonsumtionen skall kunna minskas. Mot bakgrund av

Folkhälsoinstitutets pågående arbete ansåg utskottet att det

inte behövdes något initiativ av riksdagen. Utskottet fann inte

skäl för riksdagen att uttala sig särskilt om bl.a. det s.k.

FA-projektet. Utskottet vidhåller dessa uppfattningar.

I två motioner (So268 och So276) begärs tillkännagivanden om

Systembolagets riskinformation. I sitt betänkande

1990/91:SoU23 betonade utskottet vikten av att Systembolaget har

möjlighet att självt utforma en allsidig information om sina

produkter i vilken måste ingå saklig upplysning om alkoholens

skadeverkningar. Varningstexter på alkoholförpackningar ansågs

inte böra införas. Utskottet vidhåller denna uppfattning.

I två motioner (So231 och So264) begärs översyn av lagen med

vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker. När

motsvarande fråga behandlades förra våren ansåg utskottet att

resultatet av den pågående översynen av lagstiftningen genom

Marknadsföringsutredningen borde avvaktas innan riksdagen

övervägde något initativ i fråga om alkoholreklamen. Utskottet

vidhåller denna uppfattning.

Behovet av registrering vid inköp av alkohol tas upp i motion

So268. När frågan senast behandlades av utskottet förra våren

ville utskottet inte stödja ett förslag, som skulle innebära en

påtaglig skärpning av den förda alkoholpolitiken. I dessa

frågor, som bl.a. berör den personliga integriteten, har

utskottet inte ändrat inställning.

I åtskilliga motioner behandlas olika frågor om Systembolagets

försäljning (So203, So205, So208, So209, So215, So265, So270,

So292, So318 och A444). Alkoholpolitiken kan visserligen behöva

anpassas till en föränderlig verklighet, men ändringarna får

inte motverka strävandena att minska alkoholkonsumtionen,

framför allt hos ungdomar. Utskottet anser att riksdagen inte

bör ta något initiativ med anledning av dessa motioner.

Åtskilliga motioner behandlar också frågor om servering av

alkoholdrycker (So208, So209, So236, So237, So239, So250, So251,

So253, So268, So292, So293 och A444). Alkoholkommissionen

överlämnar inom kort ett delbetänkande i dessa frågor.

LHD/LVM-utredningen överlämnar också sitt betänkande inom kort.

Betänkandet behandlar frågor om överförande av

tillståndsgivningen till kommunerna och avgifterna för sådana

tillstånd. Utskottet anser att något initiativ från riksdagen i

dessa frågor inte behövs.

Frågor om langning m.m. tas upp i två motioner (So253 och

So293). Såväl Folkhälsoinstitutet som Alkoholkommissionen kan ta

upp sådana frågor som aktualiseras i dessa motioner. Något

initiativ från riksdagens sida behövs inte.

I motion So268 begärs förslag om avgiftsbeläggning av teknisk

sprit. Utskottet har tidigare behandlat frågor såväl om åtgärder

mot missbruk av teknisk sprit som frågan om avgiftsbeläggning

(1990/91:SoU17). Utskottet ansåg att avgift inte skulle tas ut i

vidare mån än som behövdes för att täcka Läkemedelsverkets

kostnader för tillståndsgivningen och den övriga kontrollen och

tillsynen. En specialdestinering av inkomster för vissa ändamål

borde vidare undvikas. Behovet av insatser för bl.a. grava

missbrukare borde prövas i samband med andra missbruks- och

alkoholpolitiska frågor. Utskottet har inte ändrat inställning.

Frågor om forskning om alkohol slutligen behandlas i tre

motioner (So224, So318 och So503). Mot bakgrund av

Folkhälsoinstitutets uppdrag anser utskottet att något initiativ

av riksdagen inte behövs.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So203, 1992/93:So205,

1992/93:So208, 1992/93:So209, 1992/93:So215, 1992/93:So224,

1992/93:So231, 1992/93:So236, 1992/93:So237, 1992/93:So239,

1992/93:So250, 1992/93:So251, 1992/93:So253, 1992/93:So264,

1992/93:So265, 1992/93:So268 yrkandena 1, 3, 6, 11, 12 och 14,

1992/93:So270, 1992/93:So276, 1992/93:So279, 1992/93:So280,

1992/93:So292 yrkandena 1--3 och 6--13, 1992/93:So293 yrkandena

1--3, 1992/93:So305, 1992/93:So309, 1992/93:So318 yrkandena

1--3, 5, 6 och 8, 1992/93:So401, 1992/93:So503, 1992/93:A444

yrkandena 12 och 13 samt 1992/93:A811 yrkande 29.

Stockholm den 25 februari 1993

På socialutskottets vägnar

Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson

(m), Göte Jonsson (m), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s),

Rosa Östh (c), Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s),

Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s), My

Persson (m), Martin Nilsson (s), Birthe Sörestedt (s) och

Chatrine Pålsson (kds).

Offentlig utfrågning i socialutskottet den 26 november 1992

om den framtida svenska alkoholpolitiken

Bilaga

Kl. 09.30--12.30, 13.30--16.00

Inbjudna deltagare i socialutskottets och den alkoholpolitiska

kommissionens utfrågning:

Dr. Peter Andersson, Världshälsoorganisationen (WHO) Köpenhamn

Departementsrådet Anders Olander, UD/H

Professor Mats Berglund, Lunds Universitet

Direktör Robert Fägersten, Svenska Bryggareföreningen

Direktör Björn Hibell, Centralförbundet för alkohol- och

narkotikaupplysning (CAN)

Direktör Egon Jacobsson, Vin & Sprit AB

Förbundsordförande Kjell E Johansson, IOGT/NTO

Förbundssekreterare Birgitta Kihlberg, Hotell- och

restauranganställdas förbund

Professor Eckart Kühlhorn, Stockholms Universitet

Överdirektör Jakob Lindberg, Folkhälsoinstitutet

Direktör Gabriel Romanus, Systembolaget

Förbundsordförande Erik Trost, Verdandi

Alkoholforskaren Esa Österberg, Finland

Under utfrågningen visade de inbjudna talarna ett antal

diabilder innehållande faktauppgifter, diagram m.m. Bilderna har

tagits med som bilagor till den stenografiska utskriften.

Ordföranden (Bo Holmberg): Jag vill från socialutskottet

och regeringens alkoholpolitiska kommission hälsa er alla

välkomna till dagens hearing om svensk alkoholpolitik. Vi är

självfallet glada över att så många kunde komma hit, och ni

representerar ju ett brett register av det kunnnande, de

erfarenheter och det engagemang som finns i Sverige kring

alkoholfrågorna.

Syftet med dagens utfrågning är att diskutera tre

principområden. Det gäller för det första våra möjligheter att

fortsätta att bedriva en aktiv alkoholpolitik vid ett eventuellt

medlemskap i EG. Det gäller för det andra bärigheten i

totalkonsumtionsmodellen och därmed möjligheten att

fortsättningsvis bedriva en restriktiv alkoholpolitik. Det

gäller för det tredje vad som är bra och vad som är dåligt och

vad som bär framåt i det regelsystem som vi har i dag.

Våra erfarenheter är att sådana här utfrågningar på en kort

stund ger en bra och sammanfattande bild av situationen kring

olika frågeområden. Det har visat sig vara ett bra instrument

för oss parlamentariker att på kort tid sammanfatta

sakdiskussion och opinionsläge.

Jag vill be er inledare att respektera den överenskommelse vi

har haft under hand att hålla tiderna, dvs. att tala i högst 15

minuter. Vi är serviceinriktade från det här presidiet, och vi

kommer därför att knacka när det har gått 14 minuter, så att ni

på ett snyggt sätt skall kunna avrunda era inlägg om ni har

behov av det.

Som ni ser kommer det sedan att finnas tid för frågor. Den

tiden är mycket begränsad. I normalfallet är det enbart

utskottets ledamöter som har möjlighet att ställa frågor. Vi har

noga diskuterat hur vi skall hantera det här i dag, och vi har

fastnat för att utskottet och kommissionen kan ställa frågor och

att även ni andra inbjudna skall ha den möjligheten i mån av tid

och i den mån frågorna är av den karaktären att de är befogade

att tas upp.

Vi måste vara rätt hårda i formen, och det betyder att när

frågestunden kommer har ni möjlighet att anmäla er. Får jag då

en lista på 10--15 personer, ger jag först ordet till nummer ett

på listan. Jag får då be er att vara väldigt sammanfattande och

konkreta i frågeställningen och att ni med er fråga riktar er

till den som skall svara. När tiden är ute enligt programmet,

avbryts frågestunden. Det är den enda möjligheten att hantera

det här på ett demokratiskt sätt.

Vi har en föreläsare, Peter Andersson, som talar på engelska.

Det finns under hans anförande möjlighet att utnyttja tolkset.

Vi hoppas att det här skall gå bra, att det skall bli en

spännande dag och att alla skall känna att det har varit

meningsfullt.

Björn Hibell: Vi fyra som står först på talarlistan har

försökt samordna våra inlägg. Jag kommer först att redovisa

litet grand om hur konsumtionsutvecklingen har sett ut,

diskutera en del kring den icke registrerade alkoholkonsumtionen

och ge några mått på alkoholskadornas utveckling. Eckart

Kühlhorn kommer efter mig att prata en del om hur den reella

alkoholkonsumtionen ser ut i olika grupper i samhället och också

diskutera litet grand kring den s.k. preventionsparadoxen. Esa

Österberg kommer att gå igenom effekter av olika

alkoholpolitiska åtgärder, som finns utvärderade i litteraturen.

Mats Berglund kommer att redovisa en del erfarenheter från

behandlingsforskningen och vikten av tidiga insatser.

Jag kommer att visa en hel del bilder (se bilaga 1). Den

första beskriver försäljningsutvecklingen i Sverige under

efterkrigstiden (figur 1). Vi hade en ganska kraftig ökning av

alkoholkonsumtionen, med försäljningen som indikator, under

1960-talet. Vi hade en topp i försäljningen 1976, och därefter

skedde en drygt 20-procentig minskning under ett antal år,

närmare bestämt fram till 1984. Efter 1984 har det varit fråga

om en uppåtgående tendens, med undantag för de senaste två åren.

Den kraftiga ökningen av den totala försäljningen sammanfaller

med att mellanölet introducerades. Den sammanfaller också delvis

med en ständigt ökande konsumtion av vin under hela

efterkrigstiden. Minskningen från 1976 och framåt sammanfaller

dels med att mellanölet försvann och dels, efter något år, med

en stadigt minskad spritförsäljning. Några andra karaktäristika

är att konsumtionen av starköl och öl klass 2 ökade i anslutning

till att mellanölet togs bort. Det har också skett en viss

ökning av konsumtionen under senare år.

Under det senaste halvåret har vi haft en fortsatt minskning

av spritförsäljningen, en viss ökning av vinförsäljningen och en

kraftig ökning av försäljningen av starköl och öl klass 2.

Totalt har det skett en ökning på drygt 4 % (mätt i alkohol 100

%) mellan det första halvåret i år och det första halvåret förra

året.

I jämförelse med andra länder har vi i Sverige en

förhållandevis låg alkoholkonsumtion, mätt med försäljningen

(figur 2). De siffror detta grundar sig på gäller inte i alla

fall försäljningen. I vissa länder är det i stället fråga om

produktionssiffror. Man får därför alltid lov att vara väldigt

försiktig med sådana här jämförelser mellan länder. Det

undanskymmer ändå inte det faktum att Sverige ligger

förhållandevis långt ner i en sådan internationell jämförelse,

som toppas av bl.a. de traditionella vinländerna.

Jag sade tidigare att vi hade en konsumtionsökning i Sverige

från början av 60-talet och framåt. Utvecklingen av

alkoholkonsumtionen i vårt land överensstämmer ganska väl med

utvecklingen i ett snitt av ett 15-tal andra länder, fastän vår

topp kanske låg något tidigare (figur 3 ). Det finns således en

del generella trender, som återkommer också i andra delar av

världen och inte bara i Sverige.

Ett genomsnitt av ett antal länder döljer förstås individuella

skillnader. Om man jämför några som hade en hög

alkoholkonsumtion 1965 med en del länder som låg i närheten av

Sveriges nivå, ser man att några av högkonsumtionsländerna --

det gäller Frankrike, och under senare år även Italien -- visar

tendenser till en minskad alkoholkonsumtion (figur 4). I de

länder som tidigare låg i närheten av Sveriges nivå har man

däremot snarast haft en viss ökning av konsumtionen. Gapet

mellan länderna 1965 är betydligt större än gapet 1989.

Det finns också andra tendenser till utjämningar, nämligen att

de traditionella alkoholkulturerna i vissa länder tenderar att

försvagas betydligt. Exempelvis börjar man i traditionella

vinländer att dricka mer öl, och i Sverige, som är ett gammalt

spritland, dricker vi mer vin och öl.

Det görs kontinuerliga undersökningar i Sverige av

alkoholvanorna i olika grupper. Dessa görs bl.a. av SIFO och

CAN.

SIFO:s undersökningar belyser skillnaderna i alkoholkonsumtion

mellan män och kvinnor. Kvinnorna har, vilket är ganska välkänt,

totalt sett en betydligt lägre alkoholkonsumtion än männen

(figur 5). Kvinnornas konsumtion är knappt hälften av männens.

De förändringar som skett i alkoholkonsumtionen under senaste

decenniet återspeglar sig ganska väl både bland männen och bland

kvinnorna.

Från SIFO-undersökningarna redovisas också en uppgift om hur

konsumtionen ser ut i olika åldersgrupper. SIFO gör

undersökningar bland individer mellan 18 och 70 år. Den yngsta

åldersgruppen, 18--29-åringarna, har högst konsumtion, och

konsumtionen minskar sedan med stigande ålder (figur 6). De

fluktuationer som har funnits i alkoholkonsumtionen under

80-talet verkar ha varit mest betydande i den yngsta

åldersgruppen, dvs. både upp- och nergångar märks mer i den

gruppen än i de andra två grupperna, som är litet mer stabila.

SIFO genomför också årliga undersökningar gruppen

12--24-åringar. Bland pojkarna är konsumtionen totalt sett

förhållandevis låg i den yngsta åldersgruppen, vilket beror på

att de flesta i den gruppen inte dricker alls eller dricker

förhållandevis litet (figur 7). Det finns ganska klara gränser

mellan åldersgrupperna. Den förändring i form av en minskad

alkoholkonsumtion i början på 80-talet som fanns i den vuxna

befolkningen, med Systembolagets försäljning som indikator,

återfinns även bland ungdomarna. Även ökningen från mitten på

80-talet och några år framåt återfinns bland pojkarna i

ungdomsgruppen.

Även i den yngsta flickgruppen är konsumtionen förhållandevis

låg (figur 8). Differensen mellan åldersgrupperna 16--19 och

20--24 är väldigt liten bland flickorna jämfört med pojkarna,

där det var kraftiga skillnader mellan de båda åldersgrupperna.

Vi kan också notera att flickorna i de båda äldsta

åldersgrupperna ligger betydligt lägre än pojkarna i motsvarande

åldersgrupper. Det gäller speciellt för flickorna i

åldersgruppen 20--24 år.

Det förekom en markant ökning av pojkarnas (16--24 år) totala

alkoholkonsumtion från mitten av 80-talet och några år framåt,

vilket i första hand är att hänföra till en ökad

starkölskonsumtion. I den äldsta åldersgruppen finns de

tendenserna kvar också det senaste året. Även i de två äldsta

flickgrupperna kan en viss ökning av starkölskonsumtionen

noteras från mitten på 80-talet och framåt.

I dag är starköl den alkoholhaltiga dryck som är vanligast att

man dricker i ungdomsgrupperna. Det gäller både bland pojkarna

och flickorna. Hos flickorna är vin det näst vanligaste, och

bland pojkarna sprit.

På CAN görs årliga undersökningar i skolornas årskurs 9. Vi

har bl.a. studerat berusningsutvecklingen under perioden från

1971 och framåt, och man kan säga att berusningsutvecklingen

ganska väl speglar den totala bilden av förändringarna i

elevernas alkoholkonsumtion. Det har visat sig att den andel

bland pojkarna som uppger att de blir berusade varje eller

nästan varje gång de dricker alkohol är ganska konstant fram

till mitten på 70-talet, medan det sker en ganska påtaglig

minskning från slutet av 70-talet och några år in på 80-talet

(figur 9). Därefter uppvisar den kurva som avspeglar denna

utveckling en viss utplaning.

Flickorna skiljer sig litet från pojkarna genom att de

redovisar ökningar i konsumtionen i början på 70-talet. Den

minskning som finns bland pojkarna från 1977 och framåt

återfinns också bland flickorna, med en utplaning från början av

80-talet och framåt. Det finns vissa svaga tendenser till en

något ökad konsumtion under de senaste åren bland pojkar, mätt

med berusningsfrekvensen men också redovisad för ett par

enskilda alkoholvariabler. Det är inget som är starkt och

påtagligt, men det finns alltså en svag tendens.

Det finns olika sätt att mäta alkoholskadorna, men tyvärr

finns en ganska begränsad mängd av valida data. Ett sätt som

brukar användas för att mäta alkoholskadenivån i samhället är

att studera dödligheten. Om man jämför den alkoholrelaterade

dödligheten totalt sett med försäljningen av alkohol ser man ett

ganska påtagligt samband mellan förändringar i konsumtionsnivån

och förändringar i skadenivån (figur 10). Sambandet finns med

den totala alkoholrelaterade dödligheten. Det finns däremot inte

för varje enskild dödsorsak, utan där kan man tänka sig att

också andra faktorer spelar in, exempelvis vilka diagnoser som

ställs.

En annan relation mellan alkoholskadenivåerna och den totala

konsumtionen kan man se om man tittar på hur stor andel som är

alkoholpåverkade av samtliga förare som är delaktiga i

trafikolyckor. Även här finns ett ganska markant samband mellan

totalkonsumtionen, mätt med försäljningen, och

alkoholskadeindikatorn (figur 11).

Jag skall inte beröra den s.k. totalkonsumtionsmodellen,

eftersom Esa Österberg kommer att ta upp den. Jag vill dock

kortfattat beröra dess relation till andra förklaringar.

Det finns data som pekar på att det finns ett antal

riskfaktorer för enskilda individer, exempelvis genetiska

faktorer. Detta faktum sätts ibland i motsats till

totalkonsumtionsmodellen, fastän man kanske snarare bör se dem

som komplement till varandra. Genetiska aspekter ökar risken för

vissa individer att utveckla en alkoholskada, men huruvida

alkoholskadan utvecklas eller inte och hos hur många den

utvecklas påverkas sannolikt av den totala alkoholkonsumtionen i

samhället.

Den norska alkoholforskaren Ole Jörgen Skog menar att av de

personer som har en förhöjd risk att få alkoholskador kommer en

högre andel av dem som lever i ett "våtare" samhälle att

verkligen få alkoholskador än vad som är fallet i ett "torrare"

samhälle, där tillgången på alkohol är mindre.

Jag redovisade tidigare litet grand om hur konsumtionen har

utvecklats, men i den utvecklingen döljer sig naturligtvis en

mängd olikheter, t.ex. skillnader mellan olika åldersgrupper. I

de SIFO-undersökningar jag hänvisade till tidigare kan man också

se att strukturen är ganska olika i olika åldersgrupper. Vin och

sprit är vanligt förekommande i alla åldersgrupper, medan

starkölet dominerar i den yngsta (figur 12). Vinet dominerar i

den mellersta åldersgruppen, där det har skett en ökning av

konsumtionen jämfört med för tio år sedan. Det är viktigt att

studera hur strukturen ser ut i olika åldersgrupper och hur den

förändras över tid.

Restaurangernas andel av den sprit, vin och starköl som säljs

ökade från 8,5 till 13,5 % mellan 1985 och första halvåret 1992

(figur 13). Det som bidragit mest till den ökningen är

starkölet; ungefär 40 % av konsumtionen av starköl sker i dag på

restauranger.

Några ord avslutningsvis om den icke registrerade

alkoholkonsumtionen. Jag håller själv på att göra en del

bedömningar av den, men eftersom jag ännu inte är klar med det

arbetet använder jag i stället den beräkning som gjordes av

Thomas Kolk för något år sedan. Den legala införseln beräknades

då till ungefär 10 miljoner liter alkohol 100 % och konsumtionen

utomlands till ungefär 2 miljoner liter (figur 14). Härtill

kommer en hemtillverkning av vin, öl och sprit. Den

hemtillverkade spriten beräknades till 3,7 miljoner liter. Jag

tror att mina beräkningar kommer att ligga något lägre än Kolks,

men jag skall inte polemisera om det, utan bara avslutningsvis

göra några korta reflektioner om den icke registrerade

konsumtionen.

Med Thomas Kolks beräkning skulle man behöva lägga till

ungefär 40 % av den registrerade konsumtionen för att få den

totala. Eller omvänt: Den icke registrerade konsumtionen utgör

ungefär 30 % av den totala konsumtionen. Den illegala delen

utgör ungefär en fjärdedel av den icke registrerade

konsumtionen. Den största delen är alltså legal, i första hand

införsel av alkohol utifrån. Den bästa indikatorn på

förändringar i den icke registrerade konsumtionen är kanske

resandefrekvensen, eftersom införsel efter resor utomlands är

det största bidraget till den icke registrerade konsumtionen.

Ungefär två tredjedelar av alla som reser utomlands tar med sin

ranson hem.

Om man jämför totalkonsumtionen i Sverige med den i andra

länder är det rimligt att lägga till den icke registrerade

konsumtionen "ovanpå" den registrerade. Man måste dock beakta

att det tillägget också får göras för andra länder. I de

nordiska länderna har vi vissa mått på den icke registrerade

konsumtionen, men jag är övertygad om att en icke obetydlig del

av produktionen i exempelvis ett land som Frankrike inte

registreras skattemässigt utan går direkt in i familjehushållet.

Det viktiga är inte bara hur den icke registrerade

konsumtionen ser ut vid ett tillfälle utan också hur den

förändras över tid. Det man diskuterar mest i det sammanhanget

är hembränningen. Man kan från den undersökning jag själv

håller på med konstatera att det i början av 80-talet fanns en

tendens till att hembränningen i landet ökade medan den med

början 1982 eller 1983 verkar ha planat ut. Det ser alltså inte

ut att finnas någon tendens till en kontinuerlig ökning av

hembränningen, vilket man ibland kan få en känsla av genom

massmedia.

Eckart Kühlhorn: Björn Hibell talade om att det inte bara

är den alkohol som saluförs av Systembolaget som existerar utan

att det också förekommer alkohol som konsumeras här men som har

inhandlats på annan ort eller bryggts någon annanstans. När man

i undersökningar frågar personer hur mycket de dricker tar man

egentligen inte reda på var de har köpt eller hur de har fått

alkoholdryckerna, utan man frågar bara efter den totala

konsumtionen. Det är då intressant att få veta hur den totala

konsumtionen verkligen ser ut, såsom respondenter i stora

undersökningar rapporterar den, och vilka beräkningar man kan

göra på grundval av detta. Jag tänkte helt enkelt redovisa hur

tre typer av undersökningar ser ut i det hänseendet och vad man

kan göra med dessa undersökningsdata.

Jag skall redovisa tre olika undersökningar, som alla har

samma registrerade konsumtion. En väldigt stor studie

genomfördes 1988. Det var en mycket fin undersökning. En annan

undersökningsserie tar upp hur mycket respondenterna dricker och

sätter det i relation till vad vi antar är den realistiska

mängden, nämligen vad Systembolaget säljer plus den konsumtion

som redovisas i Kolks utredning, dvs. alkohol som köps

utomlands, dricks på semester, osv. Den ena undersökningen

reproducerar 20 % per respondent, den andra 36 %, den tredje 54

%. Det är den tredje undersökningen som är den bästa, och den är

också internationellt på en mycket hög standard. De

undersökningar som alkoholpolitiska utredningar har satsat på

under 70-talet ligger i den kategorin, liksom de riktigt fina

internationella undersökningarna. Tack vare Systembolaget har

man lyckats utveckla en frågeteknik som ligger ungefär på det

här planet.

Vad innebär det här i termer av individer? Vi kan inordna våra

individer i olika riskgrupper. Det finns en riskvärdering som

baserar sig på skaderisker, väldigt ofta långvariga, kroniska

sjukdomar. De som hamnar i riskgrupp fyra eller fem får ett par

varningssignaler enligt den här riskvärderingen och enligt den

broschyr, "Testaren", som Systembolagets kunder kan få.

Internationellt ligger de allmänna uppskattningarna på fyra och

fem.

Enligt de tre studier som jag visade ligger 1,5 %, 3,1 % resp.

5,2 % i riskzonen. Med andra ord: En alkoholpolitiker som vill

minska alkoholkonsumtionen med 50 % och även minska antalet som

befinner sig i riskzonen med 50 % behöver bara anlita rätt

dataföretag för att göra det från en dag till en annan.

Vi har frågat oss om vi kan utveckla metoder för att ta reda

på hur konsumenterna svarar på frågor rörande alkoholkonsumtion.

Vad vi gör är att vi helt enkelt jämför de bästa

undersökningarna med de sämsta. Vi har gjort detta i tre steg.

För det första beräknar man underrapportering för respondenter

på grundval av den givna faktiska konsumtionen. Vi utgår då från

8,83 liter, vilket är medelkonsumtionen. För det andra måste man

korrigera storkonsumenternas uppgifter, så att de inte avviker

från konsumtionsmönstret i en alkoholistpopulation. Det är

alltså inte så att alla underrapporterar lika mycket, utan de

som dricker mest är också mest medvetna om sin konsumtion. Man

måste därför korrigera deras värden med en formel. Vi har gjort

det utifrån stora intervjuundersökningar, utifrån rapporter från

AA-rörelsen och Länkarna. För det tredje missar man i

undersökningarna ungefär 40 % av de sociala alkoholisterna. Vi

har helt enkelt lagt till det beräknade bortfallet av sociala

alkoholister.

Man kan se betydande skillnader mellan de undersökningar som

har gjorts innan vi har bearbetat dem och efter det att vi har

använt vår formel. Resultaten sammanfaller till en del. I

"Testarens" riskgrupp 4 och 5 finns enligt en undersökning 10

resp. 8 % och enligt en annan 9 %. Vår formel tycks alltså vara

rätt tillförlitlig som ett medel att uppskatta den verkliga

andelen konsumenter som dricker för mycket.

SIFO frågar i en av sina undersökningar: Hur mycket dricker du

-- så mycket du tål eller mer än du tål? Enligt svaren tycker 3

% av befolkningen att man dricker så mycket som man tål eller

mer än man tål. Alla andra tycker att deras alkoholkonsumtion

ligger under den nivån. Enligt våra undersökningar är det

däremot 20 % som dricker mer än de tål.

Jag skall ta upp ett annat projekt, där vi har intresserat oss

för någonting som kallas preventivparadox. Det betyder att det

finns så många normalkonsumenter att det antal problem som de

producerar är så pass stort, att det lönar sig mycket mera att

angripa deras dryckesvanor än den lilla gruppen storkonsumenter.

Vi har varit litet tveksamma inför det här, och vi har därför

gjort en undersökning.

Vi har delat in olika alkoholrelaterade problem i mindre

allvarliga och allvarligare problem. De allvarligare problemen

är mera koncentrerade till den grupp som dricker mycket. Om vi

ser på de mindre allvarliga problemen, faller 17% på gruppen

storkonsumenter -- testaren 4--5. De allvarligare problemen är

29%. Ju allvarligare problemen blir, desto mer intressant blir

den lilla gruppen storkonsumenter.

Fortfarande är det fråga om hur det hela beräknas. I det här

exemplet har vi bara kunnat ha tre värden under ett år: man har

många problem, man har få problem eller man har inga problem.

När det gäller att känna sig berusad har respondenterna

tillfrågats hur ofta de har upplevt sig vara berusade under en

tolvmånadersperiod. Det var 27% i testaren 4--5. När man

räknar på ett mera vederhäftigt sätt än i den första tabellen,

får man en större koncentrationseffekt till de grupper som

dricker mycket. Man kan tänka sig att det är många som har varit

med om att känna sig berusade och då har slutat dricka.

Hur många dricker då så pass mycket att de åker dit för

berusning? Vi har hittat en undersökning, "Bot eller böter", av

Fylleristraffkommittén, som var verksam i början av 70-talet.

Där hade man tagit samtliga män födda i juni 1917 och tittat på

hur många fylleriförseelser gruppen hade producerat. Det är

verkligen någonting att ta i. De skulle alltså ha varit så

berusade att polisen hade tagit dem.

Vi ser på tabellen att 85% av samtliga dessa män aldrig hade

åkt dit för någon förseelse, och de var alltså vita. 7% av

männen svarade för 85,6% av årgångens förseelser. En liten

grupp svarar för en väldigt stor del av förseelserna, när man

ser på registrerade data, som alltså inte baserar sig på

intervjuer. Det gäller då förseelser som inte är bagatellartade.

Det här kostar väldigt mycket. Vi vet att det kostar så pass

mycket att omhänderta en berusad person att man hittills inte

har kunnat införa humana metoder för det.

Vår utgångspunkt i kommande undersökningar är att vi får ta

preventivparadoxen med en nypa salt och nyansera den. Det är

förmodligen olika på olika områden. Man kanske kan dra den

alkoholpolitiska slutsatsen att våra åtgärder på den allmänna

nivån, som drabbar medelkonsumenten, är effektiva även på

storkonsumenterna. Men vi får inte glömma bort

storkonsumenterna; det krävs extra åtgärder för dem. Varje

åtgärd i den gruppen lönar sig, därför att den producerar rätt

många av de allvarliga problemen.

Esa Österberg: Ärade åhörare, mina damer och herrar, bästa

vänner! År 1975, alltså för 17 år sedan, kom det ut en bok med

namnet "Alcohol Control Policies in Public Health Perspective".

Denna bok är slutrapporten för det av Kettil Bruun ledda

internationella projekt vilket undersökte relationen mellan

alkoholpolitik och folkhälsa. De huvudsakliga argumenten i

slutrapporten var följande: "Förändringar i alkoholdryckernas

totalkonsumtion påverkar folkhälsan i alla samhällen.

Alkoholpolitiska åtgärder kan användas för att begränsa

totalkonsumtionen; således blir kontrollen av alkoholens

åtkomlighet folkhälsofråga."

Under de gångna åren har "Purple Book", som den brukar kallas

i forskarkretsar, påverkat speciellt den nordiska men även den

internationella alkoholdebatten. Om man t.ex. läser

formuleringen och motiveringen av mål 17 i

Världshälsoorganisationens Europakontors plan för Hälsa för alla

år 2000, kan man där hitta den ovannämnda argumentationen.

Det är förstås viktigt att de politiska beslutsfattarna har

blivit förtrogna med det resonemang som presenterats av

forskarna. Men för dagens tema är det ännu viktigare att det nya

tankesättet har stimulerat forskning kring dessa frågor.

Motståndarna till totalkonsumtionsmodellen har givetvis försökt

påvisa att argumentationen i "Purple Book" är felaktig, medan

anhängarna eller helt neutralt inställda forskare har velat se

hur de påstådda sammanhangen och processerna ser ut i sina resp.

länder. Oberoende av motiven bakom den ökade forskningsinsatsen

är det ett faktum att vi i dag vet mycket mera om effekter av

alkoholpolitiska åtgärder än vad som var fallet för två

årtionden sedan.

I mitten av 1970-talet visste man redan mycket om

prispolitikens effekter. Detta berodde på att ekonometrin hade

utvecklats redan tidigare och att man hade tillämpat denna metod

ganska mycket för att studera alkoholprisernas effekter. Den

generella slutsats man kunde dra av dessa undersökningar var att

alkoholdryckerna betedde sig på marknaden på samma sätt som alla

andra varor. Alltså: om man höjde priser på alkoholdrycker så

minskade alkoholkonsumtionen, och om man sänkte alkoholpriser så

ökade alkoholkonsumtionen. Här bör man komma ihåg, att när en

ekonomist talar om effekter av prisförändringar så talar han

om förändringar i realpriser.

Trots åtskilliga nominella prishöjningar förblev

alkoholdryckernas realpris ungefär detsamma i Finland från år

1951 till slutet av 1960-talet på grund av inflationen. Alltså:

varje gång då priset på alkoholdrycker höjdes sjönk

alkoholkonsumtionen, men då alkoholpriserna sedan förblev

oförändrade och priserna på andra varor ökade så sjönk

alkoholdryckernas realpris, och det ledde till ökad

alkoholkonsumtion.

På sätt och vis kan man säga, att från år 1951 till slutet av

1960-talet hade prispolitiken ingen verkan i Finland, inte

därför att prisförändringarna inte skulle ha påverkat

alkoholkonsumtionen både uppåt och nedåt, utan därför att man

som helhet inte använde prisinstrumentet för konsumtionsstyrande

ändamål; det enda man gjorde var att man med nominella

prisökningar bibehöll alkoholdryckernas realpris, dvs.

alkoholdryckernas pris gentemot priser på andra varor. Detsamma

torde ha hänt även i Sverige.

En annan viktig sak beträffande alkoholprisernas verkan är att

effekten av en viss prisökning inte är densamma i alla länder

eller beträffande alla dryckeskategorier. Tvärtom är de s.k.

priselasticiteterna, vilka beskriver hur konsumtionen reagerar

gentemot prisförändringar, inte inneboende egenskaper hos

alkoholdryckerna, utan deras värden reflekterar olika

ekonomiska, samhälleliga, sociala och kulturella omständigheter.

Om t.ex. vin för det mesta används som måltidsdryck och vinet så

till vida är en nödvändighetsartikel, är priselasticiteten hos

vinet liten, vilket betyder att en prisökning med 5% kanske

minskar vinkonsumtionen bara med 1 eller 2%. Å andra sidan, om

vinet bland befolkningen anses och används som en lyxartikel kan

en prisökning på 5% leda till att vinkonsumtionen minskar med

10% eller även mera.

Priskänsligheten kan alltså i ett och samma land variera bland

olika dryckeskategorier och under olika tidsperioder. Oaktat det

kan man dock säga att en höjning av alkoholskatten är ett säkert

alternativ från statens synvinkel. Saken är nämligen den, att om

värdet på priselasticiteten är litet, kommer prisökningen att

minska alkoholkonsumtionen ganska litet, medan skatteintäkterna

ökar ganska mycket. Om alkoholskadorna alltså inte minskar så

väldigt mycket kommer staten i alla fall att få in mera

skattepengar. Och å andra sidan, om värdet på priselasticiteten

är stort kommer konsumtionen och de därmed förknippade

alkoholskadorna att minska jämförelsevis mycket, medan

skatteinkomsterna blir ungefär desamma eller kanske rentav

sjunker litet. Men även i det sistnämnda fallet kan

nettoeffekten vara gynnsam för statsfinanserna, eftersom de

minskade alkoholskadorna även betyder minskade alkoholutgifter

för statens del.

Vi har alltså inte lärt oss särskilt mycket alkoholpolitiskt

sett beträffande alkoholprisernas effekter. Men även här har

forskningen framskridit och metoderna utvecklats, vilket betyder

att vi i dag kan vara mycket mera säkra på att det som blev

skrivet för nästan två decennier sedan ännu håller streck.

Vad sedan beträffar effekter av andra alkoholpolitiska

åtgärder kan man säga att forskningen har gjort stora framsteg.

Även här har man dock inte varit tvungen att förändra de gamla

föreställningarna. Vad som hänt är, att när man tidigare var

tvungen att fästa sina argument på få undersökningar och vara

mycket försiktig med hur man formulerade sina slutsatser, kan

man i dag hänvisa till resultat från många undersökningar.

I de nordiska länderna har man sedan länge forskat i

effekterna av olika alkoholpolitiska åtgärder. Jag skall bara

nämna Pekka Kuusis klassiska verk, där han med hjälp av

paneldata och jämförbara kontrollkommuner studerade vilken

inverkan etablerandet av en alkoholbutik hade i tidigare torra

kommuner. Detta hände på 1940-talet. Denna undersökning visade

att totalkonsumtionen växte ansenligt, medan den olagligt

framställda alkoholens och surrogatalkoholens andel tydligt

minskade. Införandet av mellanöl i Sverige och Finland samt öl

på Island har också erbjudit möjligheter att studera hur ett

utvidgat distributionsnät inverkat på alkoholkonsumtionen. I

Finland släpptes mellanölet fritt samma dag som den nya

alkohollagen trädde i kraft, alltså den 1 januari 1969,

samtidigt som förbudet mot alkoholbutiker och restauranger på

landsbygden upphörde. Vid samma tidpunkt sänktes även

åldersgränserna i utminuteringen. Det är därför svårt att hålla

de olika åtgärdernas verkningar isär och skilja dem från andra

faktorer. I alla fall kan man konstatera att alkoholkonsumtionen

under år 1969 ökade med hela 46%, medan konsumtionen per

invånare mellan år 1968 och 1975 ökade från 2,9 liter till 6,2

liter, dvs. mera än en fördubbling på sju år.

På Island trädde förbudslagen i kraft år 1915, och det tog 74

år innan ölet igen blev lagligt sålt på Island. Införandet av

ölet 1989 tycks ha minskat vinkonsumtionen med en fjärdedel och

konsumtionen av spritdrycker med en femtedel. Öldrickandets

omfattning var dock så pass stor att totalkonsumtionen ökade år

1989 med 23%.

I Sverige har Stanley Noval och Tom Nilsson estimerat att

konsumtionsnivån mellan åren 1965 och 1977, alltså under den

tidsperiod då mellanöl såldes i Sverige i livsmedelsbutiker, var

i genomsnitt 15% högre än den skulle ha varit om inte

mellanölet introducerats. För Sveriges vidkommande bör man också

nämna den försöksverksamhet med fri starkölsförsäljning som

bedrevs i Göteborgs och Bohus län samt i Värmlands län mellan

november 1967 och juli 1968. Konsumtionen av starköl steg

avsevärt i de båda länen, och man var tvungen att avbryta

försöket ett halvt år tidigare än beräknat.

På andra sidan Atlanten har man undersökt effekter av utvidgat

distributionsnät för vin. Efter år 1970 har man i sex av USA:s

delstater samt i provinsen Quebec på den kanadensiska sidan

upphävt monopolsystem antingen för alla viner, för importvin

eller för starkviner. I Iowa har man även upphävt alkoholmonopol

för spritdrycker. Scott Macdonalds analys av Idaho, Maine,

Virginia och Washington visade att upphävandet av monopolet

ökade vinkonsumtionen avsevärt i tre av de fyra delstaterna.

Reginald Smart kunde inte hitta någon påverkan i sin studie av

Quebec, medan Alexander Wagenaar och Harald Holder kunde påvisa

att upphävandet av monopol i Iowa och West Virginia klart

påverkade både vinkonsumtionen och toltalkonsumtionen. Enligt

deras analys steg vinkonsumtionen i Iowa med 93% och i West

Virginia med 48%.

Effekten av förändrade åldersgränser är också något som har

studerats intensivt under de senaste åren, delvis därför att man

på 1970-talet sänkte åldersgränserna i många av USA:s delstater,

medan man under 1980-talet igen har höjt dem så att den lagliga

minimiåldern för att köpa alkoholdrycker numera är 21 år i alla

USA:s delstater. I sin översikt om olika undersökningar

konstaterar australiensaren Ian Smith bl.a. att sänkningen av

åldersgränsen vanligen, men inte alltid, har lett till ökade

trafikolyckor bland de nya lagliga konsumenterna samt i

åldersgruppen under dem. I sin undersökning beträffande

höjningen av åldersgränsen kunde Alexander Wagenaar och Patric

O'Malley konstatera att detta ledde till minskad konsumtion

bland de unga samt till att deras konsumtionsnivå förblev även

lägre än väntat då de nådde den lagliga dryckesåldern.

Det finns en massa olika studier. Jag har tagit med mig några

artiklar, och om ni vill kan ni titta bland referenserna om det

finns undersökningar som ni vill veta mer om.

Till sist tänkte jag nämna, att då man har studerat

alkoholstrejker har man också kunnat titta litet närmare på hur

en inskränkning av alkoholens åtkomlighet påverkar olika slags

konsumenter. I Finland har vi undersökt två alkoholstrejker, som

båda varade litet över en månad. Under båda strejkerna minskade

alkoholkonsumtionen med en tredjedel. Samtidigt minskade olika

slags skadeverkningar påtagligt, somliga av dem mera än

totalkonsumtionen. Vidare hade båda strejkerna en verkan på både

storkonsumenter och måttlighetsdrickare. Och om man skall peka

på den grupp strejken påverkade mest, så faller valet på

storkonsumenter och alkoholister.

År 1969 studerade vi i Finland även hur den nya alkohollagen

påverkade olika konsumentgrupper. Det gjordes bl.a. av Klaus

Mäkelä. Salme Ahlström gjorde en speciell studie beträffande

alkoholister, där hon kunde påvisa att även alkoholisterna

påverkades i mycket hög grad av den nya alkohollagen och den

ökade åtkomligheten.

Sammanfattningsvis kan man säga att vi nu för tiden har till

vårt förfogande ett brett dataunderlag, som tydligt påvisar att

alkoholpolitiska åtgärder påverkar alkoholkonsumtionen och

alkoholskador. Det tycks inte heller råda någon större oenighet

om att en åtstramning av åtkomligheten påverkar alla grupper,

och åtminstone i vissa fall är det storkonsumenter och

alkoholister som påverkas allra mest. Å andra sidan måste man

komma ihåg att sådana generaliseringar är litet vilseledande, i

den meningen att en viss åtgärd inte har exakt samma verkan i

olika länder och inte ens i samma land under olika tidsperioder.

Mats Berglund: Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag

har blivit ombedd att ge en översikt över behandlingsområdet vad

gäller både intervention och behandling av personer med en hög

alkoholkonsumtion, och behandling av personer med ett etablerat

missbruk. Sammantaget har vi goda kunskaper om hur behandlingen

skall effektiviseras.

(Bild 1) (se bilaga 2) Alkoholmissbruket medför stora

kostnader för samhället. I kostnaderna ingår de stora resurser

som samhället satsar på vård av personer med alkoholproblem.

Detta är siffror dels från NIAAA, det amerikanska

forskningsrådet för alkoholfrågor, dels från Anders Johnsons

studie. I bilden har endast markerats vård, produktionsbortfall

och egendomsskador, som i USA uppgår till 800 miljarder 1982 och

i Sverige till 60 miljarder. Vårdkostnaderna i Sverige beräknas

till 24% av detta belopp, enligt Johnsons beräkningar. Det är

omkring 14 miljarder kronor, varav 11% inom sjukvården och

13% inom socialtjänsten. Detta är stora summor och motsvarar

ungefär en tredjedel av det produktionsbortfall som alkoholen

orsakar. Även om de amerikanska siffrorna relativt sett är

betydligt lägre, finner man motsvarande relation mellan

behandlingskostnader och produktionsbortfall.

Jag nämner dessa siffror för att visa omfattningen av

vårdkostnaderna. Ett effektivare behandlingssystem medför att

produktionsbortfallet minskar. Fler missbrukare deltar i

produktionen. Svenska ekonomiska beräkningar har visat att det

företagsekonomiskt är motiverat att satsa upp till 235000 kr

på behandling av en 50-årig akademiker om det finns 50% chans

att missbruket upphör efter behandling. Det rör sig således om

stora pengar. Hur skall då ett effektivt behandlingssystem vara

upplagt?

(Bild 2) Behandlingssystemet måste ses som en helhet. Till

vänster ser vi primärvård och till höger specialistvård.

Primärvård är distriktsläkarvård men också socialtjänst,

företagshälsovård, mödravårdscentraler, försäkringskassa osv. I

primärvården måste man kunna fråga om alkohol och identifiera

högkonsumenter av alkohol. Det är män som dricker mer än 280

gram alkohol per vecka, dvs. två burkar starköl eller 50 cl vin

om dagen. För kvinnor är motsvarande mängd 210 gram alkohol per

vecka. Man måste inom primärvården hjälpa klienten/patienten att

ändra sin livsstil och sina alkoholvanor. För detta finns

utvecklade metoder. Det initiala samtalet kräver omkring 20

minuter extra tid, och några uppföljande samtal bör ingå.

Studier har visat att högkonsumenten minskar sin konsumtion med

i genomsnitt en tredjedel under de följande åren efter en sådan

intervention. Detta är ur folkhälsosynpunkt av stor betydelse.

Jag skall ge ett exempel och sedan återkomma till bedömning och

behandling på specialistnivå.

(Bild 3) På avdelningen för förebyggande medicin i Malmö

genomfördes för några år sedan en liknande intervention av

Kristenson och Hood i samband med en hälsoundersökning av

medelålders män. Hälften av männen med högkonsumtion av alkohol

erhöll rådgivning, och den andra hälften var kontrollgrupp och

erhöll ej rådgivning. Det är nödvändigt att slumpvis fördela

patienter till olika alternativ för att kunna utvärdera effekter

av olika åtgärder och behandlingar. Högkonsumenter som fick

rådgivning hade 22 dagars lägre sjukskrivning nästföljande år

och i genomsnitt en dag mindre vård på sjukhus. Den ekonomiska

vinsten är uppskattningsvis 12000 kr plus 3000 kr, dvs.

15000 kr per år. Antalet högkonsumenter är lågt räknat

100000 i Sverige. En konsekvent genomförd rådgivning av denna

typ skulle medföra en ekonomisk vinst på 15000 kr gånger

100000 individer, vilket är lika med 1,5 miljarder kronor.

(Bild 2) Vi går tillbaka till organisationsbilden. Vi vet

således att våra metoder för identifikation och intervention vid

högkonsumtion av alkohol är effektiva. Svårigheten både

nationellt och internationellt är att få primärvårdsarbetarna

att systematiskt fråga om alkoholkonsumtionen och ge råd vid

högkonsumtion. Utbildning är viktigt -- i läkarutbildningen,

sjuksköterskeutbildningen, på socialhögskolan osv. Varje

primärvårdsarbetare måste praktiskt ha lärt sig att ta en

alkoholanamnes och att kunna ge råd vid högkonsumtion. Vi har

långt till detta i dagens utbildning. Det är samtidigt

nödvändigt att det finns en fungerande specialistvård. Den

fungerar som stöd för primärvården genom att hjälpa den med de

patienter/klienter den inte klarar av. Om inte specialistvården

fungerar blir primärvårdsarbetaren snart utbränd och upphör med

aktiva åtgärder vad gäller alkoholproblemet. Specialistvården

måste också ge systematisk utbildning och handledning till

primärvården. Vi börjar få en aktiv specialistvård på många

ställen i Sverige på särskilda alkoholkliniker och inom

psykiatrin. Fortfarande finns dock på många håll stora brister

inom specialistvården som måste åtgärdas.

På specialistnivå genomförs en mer omfattande bedömning och

utredning av alkoholproblemens svårighetsgrad, den sociala

situationen och förmågan, den psykiska hälsan och den kroppsliga

hälsan för att välja rätt behandling till rätt patient. Olika

patienter behöver olika behandling. I de flesta fall kan

behandlingen med fördel ske i öppen vård, men i andra fall är

inledande vård på institution nödvändig. I många fall krävs

psykiatrisk behandling mot olika typer av underliggande psykiska

störningar, som depression och panikångest. En viktig utveckling

är framtagandet av nya mediciner, som har visat sig reducera

alkoholsug och alkoholkonsumtion med 10--15%. Dessa har ännu

ej kommit i rutinbruk i Sverige.

Vi måste ha bra behandlare för att kunna genomföra olika typer

av terapi. Nyare forskning har visat att behandlarens

skicklighet är lika betydelsefull som patientens motivation och

egenskaper för att det skall bli ett bra resultat. Fortfarande

är behandlarnas kompetens mer varierande inom alkoholområdet än

t.ex. inom psykoterapin. Vi behöver en formell kompetensnivå

inom området.

Vi måste också kvalitetsutvärdera de olika behandlingarna,

både i öppen vård, på institutionerna och på behandlingshemmen.

Här ligger vi långt efter många andra länder, t.ex. USA.

Intresset för en systematisk utvärdering av effekten av olika

behandlingar har ökat de senaste åren, särskilt inom den privata

sektorn. En sådan utvärdering är en av de grundläggande

förutsättningarna för ett effektivt behandlingssystem. Den måste

göras standardiserad och inkludera en personlig intervju av

missbrukaren och dessutom oberoende mått som intervju med

anhöriga, leverprover eller mått på sjuklighet och dödlighet.

På specialistnivån finns möjligheter till förebyggande

åtgärder. Barn till alkoholister är kanske vår allra största

riskgrupp när det gäller framtida alkoholproblem. Vi inom vården

kommer mer och mer i kontakt med barnen, då våra

behandlingsprogram blir alltmer familjeinriktade. Vi saknar dock

fortfarande dokumenterat effektiva program för att förhindra

utveckling av alkoholproblem i denna utsatta grupp.

Metodutveckling pågår inom detta område bl.a. på Ersta här i

Stockholm.

(Bild 4) Under 1980-talet ifrågasattes effektiviteten av

alkoholistbehandlingen i Sverige. Flera internationella

auktoriteter, såsom Bill Miller från USA, menade däremot att

kunskaper om effektiva behandlingsmetoder var väldokumenterade i

ett stort antal kontrollerade studier, dvs. studier där

patienterna slumpvis fördelades mellan olika

behandlingsalternativ. Denna bild är en sammanfattning av olika

typer av behandling, vilkas effektivitet har dokumenterats i

kontrollerade studier. I parterapi och familjeterapi arbetar

missbrukaren och hans familj tillsammans för att finna bättre

alternativ för att ta itu med alhoholproblemet. Dessa metoder är

effektivast när de sociala funktionerna är intakta. Olika

program som betonar en aktiv social träning, oftast i patientens

egen miljö, har också effekt. Det gäller patienter som är

socialt dåligt fungerande.

Om 14 dagar kommer Holder från USA hit till

Alkoholkommissionen. I en artikel för något år sedan kunde han

tillsammans med bl.a. Miller visa att välutvärderade

alkoholbehandlingar också var de mest kostnadseffektiva, medan

de dyraste behandlingarna ofta var dåligt utvärderade. I ett

annat arbete som nyligen publicerades visade han att hälso-och

sjukvårdskostnaderna för behandlade alkoholmissbrukare var 28%

lägre än kostnaderna för obehandlade missbrukare under 14 års

uppföljningstid.

Sammanfattningsvis har vi goda kunskaper om hur en effektiv

behandling skall genomföras. Den angelägna uppgiften är att

tillämpa våra kunskaper.

(Bild 5) Följande fem punkter anser jag vara aktuella för

närvarande:

1. Bättre utbildade behandlare.

2. Identifikation och intervention i primärvård och

socialtjänst.

3. Rätt behandling till rätt patient inom specialistvården.

4. Kvalitetskontroll.

5. Systematisk uppföljning.

Vi har utvecklat detta resonemang i en artikel som finns

tillgänglig vid utgången.

Bo Holmberg: Därmed är vi färdiga med det första blocket.

Jag lämnar nu ordet fritt för frågor.

Rosa Östh: Jag har först en fråga till Björn Hibell. Du

korrigerade dig själv ett par gånger. Du höll på att säga

totalkonsumtion, men ändrade det till försäljningsstatistik. Det

antyder en vanlig företeelse, nämligen att man likställer

totalkonsumtionen med det som kan utläsas ur

försäljningsstatistiken. Du avslutade med att säga att den

illegala konsumtionen inte har ökat under de senaste tio åren.

Min fråga är då: Hur säkra är dina indikationer för det

påståendet?

Jag vill samtidigt ställa en fråga till Mats Berglund. När vi

nu är mer inriktade på att tydliggöra prioriteringarna inom

hälso-och sjukvården, är du utifrån dina erfarenheter då

beredd att placera de alkoholskadade längst ned på listan med

tanke på att det är en självförvållad skada?

Björn Hibell: Jag vill inte på något sätt påstå att dessa

uppgifter är säkra. När det gäller den icke registrerade

alkoholkonsumtionen är det svårast att ha någon uppfattning om

den illegala delen, dvs. hembränningsdelen och i viss mån även

smugglingen. Det är helt klart. De indikatorer som finns i det

fallet är osäkra. Men de fyra undersökningar som jag här

redogjorde för indikerar en ungefär likartad utveckling. Därmed

inte sagt att det är den sanna utvecklingen. Dessa fyra

undersökningar som är dåliga, men de enda tillgängliga, visar en

likartad bild. Jag vill dock understryka att det inte är några

bra indikatorer.

Sedan vill jag göra en allmän kommentar. Att de stora

förändringar som har skett i alkoholkonsumtionen i Sverige med

utgångspunkt från försäljningsstatistiken, bl.a. minskningen i

slutet av 70-talet och början av 80-talet, skulle kompenseras av

en förändrad illegal icke registrerad konsumtion förefaller av

flera skäl osannolikt. Ett skäl är att minskningen var så

omfattande, drygt 20%. Ett annat skäl är att flera av

alkoholskadeindikatorerna visar ett samband med förändringen av

försäljningssiffran, vilket pekar på att det förefaller

osannolikt att den icke registrerade konsumtionen skulle ha

kompenserat denna minskning.

Mats Berglund: Jag är inte beredd att göra den typen av

prioritering mot bakgrund av att orsakerna till att man blir

svårt alkoholberoende är multifaktoriella. Det är såväl

biologiska som psykologiska och sociala faktorer som spelar in.

Man måste klargöra symtomen för att de som har alkoholproblem

skall bli medvetna om dem. Därefter får de i behandlingen ta

ansvar för sin situation.

De olika nivåerna hänger ihop. En effektiv alkoholpolitik,

primärprevention, sekundärprevention och en effektiv

behandling är delar av samma system. Det viktigaste är att göra

hela systemet effektivare, vilket mycket väl kan åstadkommas

inom de kostnadsramar som för närvarande finns.

Martin Nilsson: Jag har två frågor, en till Björn Hibell

och en till Esa Österberg. De handlar om ungdomar och ungdomars

konsumtionsmönster.

Enligt en undersökning som Björn Hibell redogjorde för var

30% av pojkarna i årskurs nio storkonsumenter av alkohol någon

gång varje månad. Detsamma gäller för ca 20% av flickorna.

Detta är ganska oroande siffror, men för dem som närmare har

granskat ungdomars konsumtionsmönster är det nog inte några

orealistiska siffror, tilltagna i överkant, utan snarare

tvärtom. Dessa siffror är oroväckande, eftersom de skjuter i

sank mycket av den argumentation som vi politiker använder oss

av när vi diskuterar huruvida åldersgränser fungerar eller är

otillräckliga.

När det gäller ungdomars konsumtion utomlands naturligtvis med

hänsyn tagen till resp. lands konsumtionsmönster i hela

populationen, undrar jag: Kan man se någon skillnad i länder med

olika åldersgränser beträffande ungdomars konsumtion? Finns det

några undersökningar som visar vad det är som styr ungdomars

konsumtion? Är det tillgängligheten i sig? I vilken utsträckning

har tillgängligheten någon betydelse? I vilken grad spelar

bildningen av attityder och värderingar någon roll?

Jag har den misstanken att man under 80-talet, då kommuner och

landsting fick allt mindre resurser, skar ner på insatser för

aktiv upplysning och information om alkoholens skadeverkningar.

Finns det några belägg för min misstanke? Är detta ett område

som har varit eftersatt under 80-talet?

Björn Hibell: När det gäller ungdomars konsumtion

utomlands i relation till olika åldersgränser, kan jag inte på

rak arm ge något bra svar. När man jämför ett land med ett annat

land, är det emellertid viktigt att också beakta alkoholkulturen

i resp. land vilket gör det litet komplicerat att göra sådana

jämförelser.

Det finns naturligtvis en rad åtgärder som påverkar ungdomars

alkoholkonsumtion. Frågan är om det går att ange någon åtgärd

som är viktigare än de andra. I det här sammanhanget kan det

vara av intresse att notera att ungdomars alkoholvanor i stor

utsträckning verkar förändras parallellt med att de vuxnas

alkoholvanor förändras. Den viktigaste styrande faktorn här är

sannolikt priset.

Det finns säkert också särskilda faktorer som styr ungdomars

alkoholvanor, bl.a. kopplade till åldersgränserna och en

benägenhet att vara mer eller mindre positiv till att pröva

olika typer av droger. Det finns trender i samhället även på det

här området. Under ett antal år har trenden varit att ungdomar

har varit mindre positivt inställda till att pröva alkohol och

andra droger. Några menar att denna trend håller på att

förändras. Det är kanske för tidigt att säga något bestämt om

detta, men vissa anser att experimentlustan har ökat.

När det gäller nedskärningarna i kommunernas förebyggande

åtgärder, kan jag på rak arm inte plocka fram data som bevisar

det ena eller andra. Rent generellt, och med tanke på Mats

Berglunds påpekande tidigare, finns det naturligtvis en risk för

att en förändring i en ände av systemet påverkar den andra

änden, även om det sannolikt tar en viss tid innan effekterna

syns.

I de skolundersökningar som vi gör av alkohol- och

narkotikavanorna frågar vi också om den s.k. ANT-informationen.

Det finns klara tecken på att den informationen är av mindre

omfattning i dag än tidigare. Många skolungdomar vill gärna ha

mer information. De tycker inte att den information som erbjuds

är dålig, vilket ibland påstås att eleverna skulle tycka.

Karin Israelsson: Kvinnor tål ju alkohol betydligt sämre

än män. Det vore intressant att höra om vilken typ av forskning

som pågår för att ge ökat stöd åt denna missbruksgrupp. Man har

räknat ut om det lönar sig att satsa på en 50-årig akademiker.

Hur mycket skulle det löna sig att satsa på en ung ensamstående

mamma med begynnande missbruksproblem? Är det någon som

undersöker den satsningens nyttighet ur ett samhällsperspektiv?

Det vore också intressant att höra om det finns intresse för

ett utökat samarbete med de ideella organisationernas

vårdalternativ. Här nämndes Ersta som ett alternativ, men det

finns också en lång rad andra frivilligorganisationer som har

bra vårdprogram. Det sprider sig en viss oro. Jag undrar vad

Mats Berglund ser för möjligheter i en förändrad struktur av

sjukvården med husläkare. Vad innebär det för möjligheter att

kunna driva en effektiv förebyggande verksamhet och även en

verksamhet i primärvården som tidigt kan spåra ett

alkoholmissbruk? Finns det några moln på himlen i skenet av

husläkarreformen?

Mats Berglund: Kvinnliga missbrukare är ett område som är

mycket angeläget. I Sverige har Lena Dahlgren på Karolinska

sjukhuset visat i kontrollerade studier att vård av kvinnliga

missbrukare ger mycket goda resultat. Dessutom har hon betonat

vikten av att man har särskilda kvinnomottagningar, där man tar

hänsyn till de kvinnliga missbrukarnas särskilda problem. Det

finns olikheter när det gäller missbruk, bl.a. en ökad

depression och ångest hos kvinnor jämfört med hos män. Man måste

ta särskild hänsyn till kvinnliga missbrukares problem, och det

finns modeller för detta på flera håll i Sverige.

Alla former av organisation innebär att man särskilt måste

beakta just den här typen av förebyggande åtgärder inom olika

områden inkl. primärvården. Vid vissa ekonomiska förändringar,

listsystem osv. finns det en risk för att alkoholberoende

individer, tidiga högkonsumenter m.fl. kommer bort. Om man bara

beaktar dessa aspekter i framtidens omorganisation -- t.ex. inom

husläkarsystemet -- kan man nog klara av denna mycket centrala

uppgift inom folkhälsoarbetet.

Ulla Orring: Min fråga handlar delvis om kvinnliga

missbrukare, men även om barnen i det här sammanhanget. Mats

Berglund uppehöll sig vid att det var viktigt att välja rätt

behandling till rätt patient. Det måste ju finnas fördelar med

ett samarbete mellan primärvård och socialtjänst? Finns det

några legala hinder i det avseendet? På vilket sätt kan

familjepreventionen stärkas, så att man tidigare kommer i

kontakt med barnen och kan hjälpa dem?

Sedan har jag en fråga till Björn Hibell, som handlar om

ungdomar. Det sägs att åtkomligheten ökar konsumtionen.

Flickorna har än så länge en lägre alkoholkonsumtion. Kan ni

ifrån er organisation se om det finns fler alkoholfria miljöer

som har bidragit till att flickorna och kvinnorna har en lägre

alkoholkonsumtion?

Mats Berglund: När det gäller den första frågan arbetar

jag praktiskt som behandlare en stor del av min tid. Det är

genomgående att socialtjänstens resurser riktas just mot

kvinnliga missbrukare med barn. När vi inom sjukvården har

kontakt med inneliggande kvinnliga missbrukare, har de

vanligtvis sedan tidigare haft kontakt med socialtjänst, och de

har fått stöd just för barnens skull. I praktiken fungerar det

arbetet -- åtminstone där jag arbetar -- bra. Men detta är en

viktig funktion som bör kunna utökas.

Däremot har vi sedan lång tid tillbaka vetat att barn till

alkoholmissbrukare är den stora riskgruppen. Där har vi inte

tillräckliga kunskaper. I USA har barn till alkoholmissbrukare

ställt krav på att få hjälp av samhället, och det har varit en

mycket omfattande diskussion. Jag tror att vi kommer att få den

diskussionen under de närmaste åren också i Sverige. Det finns

mycket att vinna genom en riktad satsning.

Det är ingen som talar med en alkoholmissbrukares barn på ett

tillräckligt omfattande sätt. Hitintills har man i stort sett

försummat denna riskgrupp som är mycket angelägen.

Claes Örtendahl: I normalfallet finns det inga legala

hinder för ett gott samarbete mellan hälso-och sjukvården och

socialtjänsten. De problem som kan uppstå gäller i stor

utsträckning patientsekretess. Det finns naturligtvis en

grundfråga som måste respekteras, nämligen patientens egen

medverkan till ett gott samarbete mellan olika grupperingar, där

patientsekretessen utgör hinder för att information skall kunna

överlämnas utan patientens godkännande. Eftersom patientens

medverkan är ett så viktigt inslag i behandlingen, får man anta

att patientsekretessfrågorna ofta kan lösas på ett

tillfredsställande sätt.

Leif Carlsson: Jag skulle vilja ställa en något provokativ

fråga till Mats Berglund. Det finns mycket stora undersökningar

från hela världen rörande olika befolkningselement, yrkeselement

osv., som visar att en måttlig alkoholförbrukning -- t.ex. ca 50

g per dag -- minskar både insjuknandet och dödligheten i

kranskärlssjukdomar med ca 40%. Det är ju en säkrare relation

mellan denna skyddsverkan än mellan de flesta andra som vi

lägger ner mycket pengar på, t.ex. matfetter m.m. Studierna är

så omfattande att de borde vara mycket säkra. Det läggs ned

stora samhällsresurser på kranskärlssjukdomar. Du visade här vad

detta kostar, men vad sparar en måttlighetsförbrukning i andra

ändan? Är det någon som har undersökt den saken?

Mats Berglund: Det är en viktig fråga, och det är riktigt

att en liten mängd vin -- 1--2 glas, dvs. 12--25 g per dag --

medför en reducering av hjärtinfarktdödligheten. Detta är

någonting som vi också diskuterar med våra patienter, som dock

inte ser detta som en lösning på deras problem. Om man ser till

samhället i stort är den stora nackdelen med den här typen av

rekommendation att samtidigt som hjärtinfarktdödligheten sänks,

ökar annan dödlighet i form av t.ex. våldsam död.

Rekommendationen att varje svensk skulle dricka ett glas vin om

dagen skulle ge en kraftigt ökad dödlighet av andra orsaker än

hjärtinfarkt.

Svenskar skiljer sig en hel del från människor i andra länder

när det gäller alkoholkonsumtion. Vi har ingen regelbunden

alkoholkonsumtion från måndag till fredag. I de flesta studier

förutsätts att man har en sådan alkoholkonsumtion i samhället.

Innan man kan gå ut med en rekommendation, måste motsvarande

studier göras i Sverige. Jag vill poängtera att en av de studier

som inte visar dessa resultat är den första delen av studien

från Karelen. Alla finländska alkoholkonsumenter dricker inte

måttligt. Antingen dricker de inte alls eller också dricker de i

berusningssyfte. De svenska alkoholvanorna är ungefär likadana.

Dessa två argument mot att ge den här typen av rekommendationer

i Sverige är alltså för närvarande mycket tunga.

Chatrine Pålsson: Det har nyligen kommit skrämmande

uppgifter om att det brister i stödet till missbrukande gravida

kvinnor. Man har beräknat att upp till 80% av alla blivande

mödrar dricker så pass mycket alkohol att fostret riskerar att

skadas. Det uppskattas att ca 400 barn per år föds med

alkoholrelaterade skador. Jag vill först fråga Mats Berglund:

Vilka åtgärder anser du att man från samhällets sida skall

vidta? Pågår det någon forskning i dag, t.ex. i Lund där ni ju

är framgångsrika?

Den andra frågan gäller hur utvecklingen av alkoholfria

alternativ har framskridit. Det finns ju alkoholfria alternativ,

men görs det någonting för att få fram goda alkoholfria

alternativ? Det är väldigt viktigt att samhället också

tillhandahåller sådana alternativ.

Bo Holmberg: Mats Berglund, kan det verkligen vara 80%

av de blivande mammorna som föder skadade barn till följd av

alkoholkonsumtion?

Mats Berglund: Siffrorna låter något höga. Men denna

diskussion är mycket viktig. Den attitydförändring som skedde

för tio år sedan när det gäller gravida kvinnor är en av de

stora framgångarna som media, propaganda och annan information

har bidragit till. För tio år sedan ändrade gravida kvinnor sina

alkoholvanor på så sätt att de i stor utsträckning upphörde med

sin alkoholkonsumtion under graviditeten. I dag, tio år senare,

kan vi se att gravida kvinnors alkoholkonsumtion ökar på nytt.

De kunskaper som vi har har i och för sig inte helt försvunnit,

men vi har blivit mindre aktiva.

Vi vet hur detta problem skall lösas. Man måste satsa på

mödravårdscentralerna och barnavårdscentralerna. Barnmorskorna

måste ta upp och diskutera alkoholproblemen med de gravida

kvinnorna. De måste också få stöd av den specialiserade

sjukvården. Detta är alltså inte i första hand ett

kunskapsproblem -- vi vet hur vi skall göra -- utan problemet är

att få systemet att fungera på ett optimalt sätt.

Bo Holmberg: Jag undrar om Mats Berglund kan kommentera

siffran. Kan det verkligen röra sig om 80% av de blivande

mödrarna?

Mats Berglund: Jag kan inte ange någon exakt siffra, men

det kan jag återkomma med. 80% måste vara en felaktig siffra.

Bo Holmberg: Chatrine, var fick du denna siffra ifrån?

Chatrine Pålsson: Jag har läst att 80% av de gravida

kvinnorna dricker så mycket att de kan riskera att föda ett

alkoholskadat barn. Det är alltså inte 80% som gör det, utan

det är 80% som löper den risken.

Bo Holmberg: Det är ju en betydande nyansskillnad.

Gabriel Romanus: Jag kan nog inte uttala mig särskilt

mycket om alkoholfria miljöer. Enligt lagen om handel med

drycker skall alla som säljer alkoholhaltiga drycker också

tillhandahålla alkoholfria alternativ, och det gäller både

restauranger och systembutiker.

På Systembolaget tillhandahålls alternativ i form av framför

allt alkoholfria festdrycker, eller som vi brukar säga:

lättdrycker. De är oftast inte helt alkoholfria, utan de har

samma alkoholhalt som lättöl, dvs. 2,25 volymprocent. Det har

skett en kraftig utveckling när det gäller alkoholfria

festdrycker eller lättdrycker. Kvaliteten på produkterna har

blivit bättre, och dessa för vi fortlöpande in i sortimentet.

Visserligen tillhandahåller vi mycket alkoholsvagt öl och

mineralvatten, men där har livsmedelshandeln betydligt större

möjligheter och större försäljning.

Även om vi säljer små volymer av alkoholfria festdrycker,

fyller det ändå en viktig funktion, nämligen att den som vill

minska sin alkoholkonsumtion eller avstå från alkohol utan att

dra uppmärksamhet till sig skall kunna ha ett festligt och

välsmakande alternativ av bra kvalitet. Vi arbetar intensivt och

marknadsför också dessa varor aktivt.

Ulla Tillander: Jag vill ställa en fråga till Mats

Berglund om samhällets kostnader. Räknar man också med

kostnaderna för de skador, lemlästning och t.o.m. död, som blir

följden av t.ex. trafikolyckor vid rattonykterhet och med de

konsekvenser som följer för de anhöriga i form av

produktionsbortfall och liknande?

Bo Holmberg: Den frågan vågar jag svara ja på, eftersom

det skall ingå i samhällskostnaderna.

Mats Berglund: Det är riktigt. Johnsons beräkningar av

kostnaderna var ju 100 miljarder. Jag redogjorde, i min bild,

bara för 60 miljarder av dessa, men svaret är ja.

Kjell Roos: Det som Kühlhorn tog upp om allvarliga

handlingar hos högkonsumenter stämmer väldigt bra på

rattfylleristerna. Om patienten inte vill medverka har Mats

Berglund och jag, som läkare, egentligen inga lagliga

möjligheter att laboratoriemässigt ställa diagnosen

högkonsument. Vi har ännu mindre möjlighet att genomföra något

slags rehabilitering. Detta är ganska vanligt hos högkonsumenter

i ett tidigt skede.

Men det går, i litet olika sammanhang, att använda

lagstiftningen, t.ex. vid rattfylleri. Det har vi gjort när det

gäller grova rattfyllerister. Vi har sänkt alkoholkonsumtionen,

och därmed också återfall till ny rattfylla, ifrån 32% till

3% i Uppsala län. Det finns även andra sådana möjligheter.

Frågan är om man, i ett sådant perspektiv, har möjlighet att

avstå från att gå in i den ganska snurriga diskussion som i dag

förs kring rattfylleri, straff och promillegränser. Det finns

ingen representant för folkhälsan i den diskussionen. Men

vinsterna är naturligtvis väldigt stora. Det är givetvis inte

alls fråga om någon generallösning, men man kommer åt just den

delen av högkonsumenterna som Kühlhorn talar om och som kanske

utgör det allvarligaste problemet. Man kommer åt dem på ett så

tidigt stadium att det går att genomföra en rehabilitering,

vilket är ganska ovanligt i alkoholsammanhang.

Bo Holmberg: Jag vill bara fråga om jag har tolkat Esa

Österberg rätt. En stor och viktig fråga på förmiddagen har

handlat om den sociala alkoholpolitiken,

totalkonsumtionsmodellen, att man arbetar med skatteinstrument,

att man inte skall slappa med tillgängligheten och att dessa

kunskaper står sig inom forskningen. Förstod jag dig rätt om

detta?

Esa Österberg: Ja, du har förstått mig rätt. Jag kan

tillägga att det just nu pågår ett projekt som kallas Alcohol

and Public Policy Projekt, som leds av professor Griffith

Edwards från London. I det projektet skall den argumentation som

Kettil Bruun och hans kollegor presenterade gås igenom.

Projektet borde vara färdigt år 1994. Det görs i samarbete med

Världshälsoorganisationens Europakontor.

Bo Holmberg: Du sade också att det finns de som är för och

de som är emot totalkonsumtionsmodellen.

Esa Österberg: Det finns förstås vissa kretsar som på

grund av ekonomiska intressen är emot. De kan t.ex. vara

kopplade till alkoholindustrin. The Portman Group i

Storbritannien säger helt klart att man är emot

totalkonsumtionsmodellen, därför att den orsakar för stora

problem för deras produktion av, och handel med, alkoholdrycker.

De försöker därför motverka alkoholskador via selektiva åtgärder

och information.

Ur förebyggande synpunkt har en väl balanserad

alkoholkontrollpolitik visat sig ha ett uppenbart värde. Det har

emellertid funnits en trend mot liberalisering i de flesta

länderna, och den nationella alkoholpolitiken påverkas av denna

trend.

Politiska förändringar i länderna i centrala och östra Europa

har lett till att den statliga kontrollen på produktion och

distribution av alkohol har tagits bort. Om man skall få fram en

bra folkhälsopolitik är en mycket stark ansträngning nödvändig.

Ett särskilt stöd kommer att ges för att skydda de medlemsstater

som har en stark alkoholpolitik och för att hjälpa de

medlemsstater där den statliga kontrollen har tagits bort.

Peter Andersson: God morgon! Tack för att jag fått

möjligheten att delta i denna viktiga hearing.

Den europeiska hälsopolitiken, som den uttrycks i målen i

"Hälsa för alla", enar de 850 miljoner människor som ingår i

WHO:s europeiska del. Detta är ett område vars gränser markeras

av Grönlands västra stränder, Medelhavet och Ryska federationens

stränder mot Stilla havet.

Politiken stakar ut den förbättring av européernas hälsa som

förväntas fram till år 2000, och beskriver strategierna för att

uppnå denna.

1991 antog WHO:s Europakommitté -- en samling av medlemsstater

-- på sin fyrtioförsta session det reviderade Mål 17 (Target 17)

i "Hälsa för alla". Detta reviderade Mål 17 anger att den

skadliga konsumtionen av beroendeframkallande medel såsom

alkohol, tobak och psykofarmaka bör ha minskat betydligt i alla

medlemsstater år 2000.

Undertexten fortsätter: Detta mål kan nås om en välbalanserad

politik och ett program för konsumtion och produktion av dessa

substanser genomförs på alla nivåer och i olika sektorer. Syftet

är att reducera konsumtionen av alkohol med 25% mellan 1980

och 2000. Man riktar speciell uppmärksamhet på att reducera

missbruk.

På WHO:s Europakommittés fyrtioandra session i september i år

beslöt sig representanter för 45 europeiska medlemsstater att

anta den europeiska alkoholhandlingsplanen. Man betonade att de

europeiska medlemsstaterna skulle betrakta handlingsplanen som

föredömliga riktlinjer som skall följas.

I det första beslutet 1991 förband sig alla europeiska

medlemsstater att genom ett tydligt uppsatt mål stödja det

europeiska ledarskapet med nationell handling. I det andra

beslutet 1992 bad de europeiska länderna WHO att inta en

ledarskapsroll. Målet är att förhindra hälsorisker och sociala

problem som kommer ur alkoholkonsumtion.

Alkohol är en speciell angelägenhet för Europa, därför att

produktion, global handel och konsumtion och därmed relaterade

problem ligger på en hög nivå. Europa står inför en komplex

framtida miljö. Trenden går mot politisk liberalisering och

åtföljande svårigheter att värdera och förutspå förändringar i

länderna i centrala och östra Europa.

Den europeiska handlingsplanen för alkohol har utvecklats på

begäran av medlemsstaterna och har formulerats genom en utförlig

konsultationprocess som inkluderar ett möte med experter i mars

i år.

Handlingsplanen anger att drickandet för många människor i

Europa är en normal del av umgängeslivet. Den anger också att

vissa människor föredrar att inte dricka alkohol, trots att

alkohol kan vara en källa till välbefinnande. Andra kan inte

göra det av hälsoskäl.

Handlingsplanen föreslår att de hälsovinster som är förbundna

med ett minskat drickande skall betonas, och att positiva

framställningar av minskat drickande skall föras fram.

Handlingsplanen understryker också behovet av en säker miljö,

där man inte riskerar att utsättas för alkoholrelaterade olyckor

och våld i hemmet.

Handlingsplanen anger att man bör betrakta alkohol som en

speciell vara på grund av dess beroendeframkallande egenskaper

och de svåra och omfattande problem som är förbundna med dess

bruk. Alkohol behöver vara en specialreglerad produkt, vilket

inte kan åstadkommas på en helt fri marknad.

Den europeiska handlingsplanen för alkohol utgörs av en

skadereduceringsstrategi. Målet är att stödja uppnående av Mål

17 (Target 17) genom betydlig reduktion av den skadliga

konsumtionen av alkohol. Handlingsplanens mål kan uppnås genom

åtgärder syftande till att övergripande minska

alkoholkonsumtionen -- ett befolkningsbaserat närmande -- och

specifika åtgärder riktade mot dem med riskbeteenden -- ett

högrisknärmande.

Högrisknärmandet gäller huvudsakligen att uppmärksamma dem med

riskbeteenden. Man skall använda effektiva medel såsom

bestämmelser om åldersgräns för alkoholkonsumtion -- detta

riktar in sig på de skador som uppkommer när unga människor

dricker -- och kontroll-och åtgärdsprogram i primärvården, som

riktar sig till dem som riskerar hälsoproblem till följd av

alkoholmissbruk.

Det befolkningsbaserade närmandet rör hela befolkningen och

använder sig av effektiva åtgärder som pris-och

skattehöjningar och kontroll av tillgänglighet och reklam.

Handlingsplanen anger att möjligheten till hälsovinster är

större när man inriktar sig på hela befolkningen än på en

högriskgrupp. Detta beror inte bara på att en heltäckande

nedskärning i konsumtionen reducerar de problem som uppstår i

samband med alla nivåer av alkoholbruk, utan också på att

missbruk och därmed förbundna problem är speciellt mottagliga

för åtgärder riktade mot hela befolkningen.

Ett befolkningsbaserat närmande inriktar sig på att förändra

uppfattningen om vad som är normalt drickande och normala

dryckesmönster. En sådan förändring skulle få viktiga

långsiktiga kulturella konsekvenser. En miljö där måttligt

drickande är norm skulle utöva en kraftig press på missbrukare

att reducera sin konsumtion. På så sätt möjliggörs närmandet mot

högriskgrupperna.

Handlingsplanen tillkännager behovet av en omfattande ansats

för att minska skadeverkningarna. Man använder därför the Ottawa

Charter for Health Promotion som ramverk för integrerat agerande

när man efterlyser omfattande åtgärder vad gäller att bygga upp

en folkhälsopolitik, skapa stöttande omgivningar, stärka det

samhälleliga agerandet, utveckla individuella färdigheter och

omorganisera hälsovården.

För den första fasen i handlingsplanen, som sträcker sig till

slutet av 1995, har tre prioritetsområden valts ut: Det första

är att bygga ut en god allmän folkhälsopolitik. Trots att alla

europeiska medlemsstater driver alkoholpolitik med olika grad av

kontroll på produktion, distribution, försäljning,

hälsoinformation och behandling finns omfattande program endast

i ett fåtal länder.

Den politik som man har funnit vara effektiv för att minska

alkoholrelaterade problem innehåller lagstiftande åtgärder vad

gäller åldersgräns för alkoholkonsumtion, pris-och

skatteökningar samt kontroll av tillgängligheten.

Statliga monopol är uttryck för en politik för att begränsa

alkoholdryckerna. Genom en begränsning minskar

alkoholkonsumtionen och därmed relaterade problem. Ett monopol

har sin största möjlighet att minska sådana problem när detta är

ett fastställt mål och, vilket är ännu viktigare, monopolet

administreras enligt detta mål. Bevis från Förenta staterna

visar att när ett monopol har ersatts av en fri marknad, med

vissa restriktioner, har alkoholkonsumtionen ökat.

Nationell alkoholpolitik behöver också ha stöd -- av

europeiska mellanstatliga organisationer, såsom EG -- i ett

folkhälsoprogram när det gäller alkohol. Samarbetet mellan

stater borde omfatta förhandlingar om förändringar för att öka

organisationernas bidrag för att befrämja hälsa genom en

utveckling av en folkhälsopolitik när det gäller alkohol.

De medlemsstater inom EG som har en mer ambitiös

alkoholpolitik skall få stöd för att fullfölja denna. WHO:s

Europakommitté har uppmanat europeiska mellanstatliga

organisationer att samarbeta med Europakontoret för att

förstärka stödet till Europa och få en så stor effekt som

möjligt för att minska alkoholkonsumtionen.

Stats-och privatägda alkoholindustrier måste också anta en

internationell kod för marknadsföring av alkoholhaltiga drycker,

så att hänsyn till folkhälsan tas i handelsavtal och så att man

inte minskar den omåttliga tillgången på alkohol i Europa genom

att dra fördel av länder som befinner sig i en ekonomisk och

politisk övergångsperiod där det inte finns adekvata

säkerhetsanordningar.

WHO skapar nu med stöd av ett antal länder, däribland

Frankrike, Tyskland och Nederländerna, ett europeiskt

alkoholpolitiskt forum för att stödja utvecklingen av en

alkoholkontrollpolitik.

Det andra prioriteringsområdet gäller att samhällen och

kommuner skall agera för att förhindra de skadliga effekterna av

alkoholkonsumtion. Internationell och nationell politik måste

stödjas genom lokal handling och politik. Samhälleliga program,

som innefattar informella målsättningar, är viktiga för att

uppnå samhällsvida förändringar vad gäller livsstil. De är också

viktiga för att försäkra sig om stöd för den politik som

omfattar både försäljning och konsumtion av alkohol.

Dessutom kan internationell och nationell politik antingen

utföras, eller åtminstone påverkas, genom agerande på lokal

nivå. I hela Europa har det visat sig att omfattande

samhälleliga program har en positiv effekt när det gäller

kontroll av hjärt-och kärlsjukdomar. Det finns en

världsomfattande litteratur som stödjer uppfattningen om hur

effektivt ett sådant program kan vara för att förhindra skador

som följer av alkoholkonsumtion.

Det finns många miljöer, t.ex. hem, skolor, arbetsplatser och

vårdinstitut, som ger möjligheter att uppmuntra hälsosamt

beteende, förbättra det sociala stödet och stärka de normer och

vanor som uppmuntrar måttlig alkoholkonsumtion.

Handlingsplaner för alkohol håller på att utvecklas med

särskilt stöd av Danmark, Grekland och Italien. Genom WHO:s

försorg skall dessa genomföras i hela Europa och omfatta

hälsosamma städer, skolor som främjar hälsa och hälsosamma

arbetsplatser. I detta sammanhang bör man koncentrera sig på

program som riktar sig mot unga människor.

Unga människor är särskilt mottagliga för problem vid

berusning och regelbundet drickande. Alkoholkonsumtionen kan

leda till olyckor, brott, osäker sex och dåliga

utbildningsprestationer. Våldsam död ökar bland unga människor i

takt med ökad alkoholkonsumtion. Att förhindra sådan död bland

unga människor är ett av de bästa sätten att investera i hälsa.

Det tredje och sista prioriteringsområdet gäller att förstärka

aktiviteten i hälso-och välfärdssektorerna. Det gäller

särskilt primärvården. Primärvården är inte bara viktig för att

identifiera potentiella högkonsumenter och hjälpa dem att minska

sin alkoholkonsumtion. Den spelar också en stor roll för att

stötta familjer och självhjälpsgrupper samt för att agera som

förespråkare för folkhälsan i samhällen.

Att vidta åtgärder redan på primärvårdsnivå har visat sig leda

till en genomsnittlig minskning av alkoholkonsumtionen på ca

30% och till en minskning bland missbrukare på ca 40%.

Med särskilt stöd av Österrike, Portugal och Storbritannien

tillhandahåller WHO resurser för utbildning och för att

förverkliga kontroll- och åtgärdsprogram i primärvården liksom

för att förstärka primärvårdens förebyggande roll.

Kort sagt: Vi hoppas att vi inom fem år får se tre saker. För

det första vill vi se förekomsten av en stark och sund politik i

relation till alkohol i alla europeiska länder och

mellanstatliga organisationer. För det andra vill vi se ett

ihärdigt agerande på samhällsnivå mot de skadliga effekterna av

alkoholkonsumtion. För det tredje vill vi se en aktiv, och

bättre utbildad, hälsovårdssektor med tonvikten särskilt lagd på

primärvård.

Om dessa tre saker verkställs kan vi förvänta oss att

handlingsplanen har en inverkan för att investera i hälsa för

framtida generationer och för att förbättra européernas hälsa

genom att överallt reducera alkoholkonsumtionen.

Anders Olander: Herr ordförande, mina damer och herrar!

Min föredragning skall handla om de svenska alkoholmonopolen i

förhållande till EES-avtalet och ett eventuellt EG-medlemskap.

Inledningsvis vill jag nämna att frågan om anpassningen av

existerande "statliga handelsmonopol" i EFTA-länderna till EG:s

regler var föremål för ingående överläggningar under

EES-förhandlingarna. Utgångspunkten från EG:s sida var att

sådana monopol, i enlighet med EG:s regler, Romfördragets

artikel 37, inte får vara diskriminerande och om de är så måste

de anpassas. Från svensk sida hävdades att våra båda

alkoholmonopol inte diskriminerar samt är motiverade av

hälsovårds- och sociala hänsyn.

Enligt artikel 16 i EES-avtalet, som motsvarar artikel 37 i

Romfördraget, skall de avtalsslutande parterna tillse att

"statliga handelsmonopol" skall vara så anpassade, att de

fr.o.m. EES-avtalets ikraftträdande fungerar så att de inte

diskriminerar med avseende på anskaffnings- och

avsättningsvillkor. Så står det i den relevanta artikeln.

Den svenska ståndpunkten var alltså, och är fortfarande, att

de båda kvarvarande svenska monopolen av betydelse, Vin & Sprit

och Systembolaget, redan är anpassade och att de inte

diskriminerar mellan svenska och utländska produkter. Denna

ståndpunkt hävdades med kraft från svensk sida under

EES-förhandlingarna, och det är mitt bestämda intryck att vi

lyckades vinna förståelse för denna ståndpunkt. Finland, Island

och Norge framförde under förhandlingarna liknande ståndpunkter.

Vi överlämnade från svensk sida under förhandlingarna ett

omfattande faktaunderlag till EG-kommissionen. Syftet var

naturligtvis att visa att de svenska alkoholmonopolen tillkommit

av helt andra skäl än att skydda inhemsk produktion samt att

monopolen inte diskriminerar utländska produkter. Vi visade

bl.a. på att Vin & Sprits inköpspolitik gjort det möjligt för

exempelvis leverantörer av spanska rödviner att finna nya

avsättningsmarknader i Sverige.

EG-sidan reagerade inte officiellt på denna dokumentation

under förhandlingarna, men denna dokumentation torde likväl ha

gjort ett visst intryck.

I en till EES-avtalet fogad deklaration har de nordiska

EFTA-länderna uttalat att våra resp. alkoholmonopol är grundade

på hälso- och socialpolitiska hänsynstaganden. Liechtenstein och

Schweiz har på motsvarande sätt uttalat att deras alkoholmonopol

är grundade på viktiga jordbruks-, hälso- och socialpolitiska

hänsyn.

Dessa två deklarationer, alltså den nordiska samt Schweiz och

Liechtensteins, är ensidiga och har således inte godkänts av

EG-sidan. De ger därför ingen vägledning för hur EG värderar de

anförda hälso- och socialpolitiska skälen bakom

alkoholmonopolen. Deklarationerna är därför, i första hand, att

betrakta som politiska uttalanden utan någon given juridisk

betydelse.

Det är viktigt att slå fast detta. Sedermera har nämligen,

både officiellt och under hand, framkommit att EG-kommissionen

anser att de svenska, och sannolikt också de övriga nordiska,

alkoholmonopolen strider mot artikel 16 i EES-avtalet resp.

artikel 37 i Romfördraget. Denna ståndpunkt kommer bl.a. till

uttryck i Kommissionens yttrande, den s.k. avin, om Sveriges

ansökan om medlemskap i EG, där Kommissionen uttalar sig

tämligen kritiskt om alkoholmonopolen.

Jag citerar direkt ur yttrandet i en fri översättning till

svenska:

EES-avtalets ikraftträdande kommer att tvinga Sverige att

anpassa situationen till gällande gemenskapslagstiftning där så

inte redan har skett. Inför den 1 januari 1993 vore det lämpligt

om den svenska regeringen redan nu inledde en översyn av

lagstiftningen. Kommissionen kommer att noggrant följa

utvecklingen inom denna sektor. Den mest bekymmersamma frågan

tycks vara alkoholmonopolen. Sverige upprätthåller regler om

exklusiva rättigheter inom denna sektor: produktion,

marknadsföring och import av alla former av alkohol, export av

sprit och starköl. Dessa exklusiva rättigheter motiveras av att

de utgör ett medel för att bekämpa alkoholism och för att skydda

folkhälsan. I sin dom av den 12 mars 1987 i mål 174/84 fann

EG-domstolen att upprättande av handelshinder med hänvisning

till hälsoskydd bör tillåtas endast om detta är absolut

nödvändigt. Enligt Kommissionens uppfattning bör hälsomålet med

alkoholmonopolet kunna uppnås genom medel som är mindre

konkurrenshindrande. Som regel skall hänsyn tas, vid beviljande

av exklusiva rättigheter, till den grundläggande principen om

lika möjligheter för alla näringsidkare, både inhemska och

andra.

Kommissionen avslutar detta stycke i sitt yttrande med att

framföra att den svenska regeringen "ännu inte vidtagit några

åtgärder för att rätta till denna situation".

För fullständighetens skull bör påpekas att det av

EG-kommissionen citerade rättsfallet i EG-domstolen avser den

tyska bryggerilagen i fråga om s.k. Reinheitsgebot, frågan

om förbud mot tillsatser i öl utgör ett sådant handelshinder

som är tillåtet enligt artikel 36 i Romfördraget för att skydda

människors hälsa. EG-domstolen fann i detta uppmärksammade mål

att så inte var fallet. Av detta rättsfall kan man dock knappast

dra några säkra slutsatser om alkoholmonopolens förenlighet med

artiklarna 30 och 36 i Romfördraget, som reglerar villkoren för

den fria varucirkulationen, och därmed om de överensstämmer med

motsvarande bestämmelser i EES-avtalet.

I EG-kommissionens yttrande över Finlands ansökan om

medlemskap, som lades fram för kort tid sedan, framförs liknande

synpunkter. Kommissionen framhåller att även det finländska

alkoholmonopolet "ger anledning till bekymmer". En liknande

formulering återfinns i yttrandet över Sverige. Kommissionen

pekar i yttrandet över Finland också på den bristande

proportionaliteten i förhållande till den hälsopolitiska

målsättningen för monopolet. Förutom målet om det s.k.

Reinheitsgebot citeras i yttrandet EG-domstolens dom av den 19

mars 1991 (mål 202/88). Detta rörde lagligheten av direktiv

utfärdat av EG-kommissionen, vilket ålade medlemsstaterna att

upphöra med vissa exklusiva rättigheter på

telekommunikationsområdet. Domstolen uttalade att exklusiva

rättigheter för ett eller några företag att importera eller

sälja terminaler för telekommunikation potentiellt utgjorde

ett icke tillåtet handelshinder enligt artikel 30 i

Romfördraget. Sådana exklusiva rättigheter, menade domstolen,

hotade att snedvrida konkurrensen.

EG-kommissionen förefaller alltså vilja åberopa resonemanget i

detta mål som stöd för ståndpunkten att exklusiva rättigheter

för alkohol hotar att snedvrida konkurrensen i strid mot artikel

30 i Romfördraget.

En fråga som vi också på svensk sida måste ställa oss är om

detta synsätt är relevant resp. kan accepteras med hänsyn till

de uttalade hälso- och socialpolitiska motiven för våra

alkoholmonopol, för vilka artikel 36 i Romfördraget borde kunna

åberopas, alltså att åtgärder för att skydda människors hälsa

går före regler om den fria varucirkulationen.

Som torde ha framgått av min redogörelse kan vi sannolikt

räkna med att frågan om de svenska alkoholmonopolens förenlighet

med reglerna om marknadstillträde, fri konkurrens och fri

varucirkulation i EES-avtalet -- och bakomliggande

EG-lagstiftning -- kan komma att aktualiseras sedan väl

EES-avtalet har trätt i kraft.

Som framgått av citatet ur EG-kommissionens yttrande om

Sveriges ansökan är frågan också relevant inför kommande

förhandlingar om medlemskap.

En fråga som man enligt min mening därför måste ställa sig är

om de hälso- och socialpolitiska motiven kan anföras med lika

övertygande argument och styrka för båda de svenska

alkoholmonopolen. Underhandskommentarer från EG-kommissionens

sida ger anledning att förmoda att det kan bli svårt för oss att

hävda att ett grossist- och importmonopol är nödvändigt för att

slå vakt om de uttalade hälso- och socialpolitiska

målsättningarna, dvs. att de konkurrensbegränsande åtgärder som

följer av ett monopol står i "rimlig proportion" till syftet.

Detta är en viktig princip i EG-lagstiftningen. En sådan åtgärd

måste stå i rimlig proportion till syftet. Däremot torde det

finnas en viss förståelse för distributionsmonopolets,

Systembolagets, betydelse och roll i detta sammanhang. Några

garantier för att Systembolagets roll inte kommer att

ifrågasättas finns emellertid inte.

Med dessa kommentarer vill jag på intet sätt föregripa vad som

kan komma ut av våra kommande medlemskapsförhandlingar i denna

fråga. Vi har deklarerat en klar linje från den svenska

regeringens sida. Jag vill här citera vad Europaminister Ulf

Dinkelspiel sade i riksdagen den 8 oktober i denna fråga:

Kommissionen efterlyser en anpassning av de svenska

alkoholmonopolen till EG:s konkurrensregler. Enligt vår mening

är alkoholmonopolen redan anpassade till Romfördragets

bestämmelser, som också har intagits i EES-avtalet. De svenska

alkoholmonopolen diskriminerar inte mellan olika länder och

leverantörer. De snedvrider således inte handeln.

Alkoholmonopolen grundas på viktiga hälso- och social-politiska

hänsynstaganden. Sverige kommer att hävda denna linje i

förhandlingarna.

Detta är alltså vår linje.

Jag har velat peka på några faktorer som bör ingå i underlaget

för en bedömning om det trots allt kan finnas anledning att i

ljuset av EG-kommissionens kommentarer pröva vissa aspekter av

den svenska alkohollagstiftningen -- och då särskilt om en

åtskillnad eventuellt bör, eller kanske måste, göras mellan å

ena sidan grossist- och importmonopolet Vin & Sprit och

distributionsmonopolet Systembolaget å den andra. I det här

sammanhanget är det viktigt att påpeka att Systembolaget breddat

sitt sortiment och vidtagit andra åtgärder som ökat

öppethållande och tillgänglighet, vilka kan anföras som ett

argument mot de EG-länder som kan visa sig vara kritiska

beträffande marknadstillträde för sina produkter i Sverige.

Det finns anledning att räkna med att motsvarande överväganden

är aktuella också i övriga nordiska länder, särskilt i Finland.

Tack, herr ordförande.

Jakob Lindberg: Herr ordförande! Jag antar att huvudskälet

till att jag bjudits in i dag är att jag har fått ansvaret för

att utveckla de förebyggande insatserna inom bl.a. alkohol- och

drogområdet i det nya Folkhälsoinstitutet. Man skulle möjligen

kunna tillägga ytterligare ett skäl, nämligen att jag som

Socialdepartementets representant har deltagit i de diskussioner

och de förhandlingar som ägt rum i samband med EES-avtalet och

inför ett eventuellt medlemskap i EG, dvs. de diskussioner som

har gällt alkoholmonopolens roll och framtid.

Jag tänker inte upprepa något av det Anders Olander har sagt i

sin redovisning. Jag skulle vilja börja med att säga några ord

om mina erfarenheter från dessa diskussioner -- egentligen för

att göra ett enda påpekande. Vi har i diskussionerna med

EFTA-ländernas representanter i Genève och EG-kommissionens

företrädare i Bryssel och i våra bilaterala kontakter med olika

EG-länder naturligtvis bl.a. försökt förklara betydelsen av våra

monopol och vår alkoholpolitik över huvud taget. Framtiden får

utvisa om något av det vi har sagt eller det material som vi

överlämnat gjort något intryck.

Vad som slagit mig i dessa diskussioner är hur viktigt det är

att inte bara försöka belysa de medicinska konsekvenserna av

en liberal resp. en restriktiv alkoholpolitik utan också

alkoholens sociala skador, t.ex. sambandet mellan alkohol

och gatuvåld, alkohol och kvinnomisshandel, alkohol och

trafikolyckor. Det är viktigt att peka på just de senare

sambanden, om vi skall få förståelse för den politik som vi för

på det här området. Det är viktigt också därför att de sociala

skadorna faktiskt utgör en avgörande del av bakgrunden till att

vårt restriktionssystem en gång byggdes upp, en långt viktigare

del än de medicinska skadorna. Det var inte i första hand de

söndersupna svenska levrarna som fick läkaren Ivan Bratt att

föra sin mycket framgångsrika kamp en gång i världen för att

lägga in försäljningen i ett statligt monopol, utan det var i

första hand kvinnomisshandel, gatuvåld och den sociala misär som

det redlösa supandet leder till som var huvudmotivet för honom

liksom för andra som deltog i det arbetet.

Under de senaste två decennierna har vi i Sverige liksom

internationellt lyft fram de medicinska aspekterna, de

medicinska skadorna, på mycket goda grunder. Som bekant är

alkoholen en huvudorsak till sjukdomar och även sådan sjukdom

som leder till en för tidig död. Det har vi gjort i anslutning

till totalkonsumtionsmodellen med de data som visar på sambandet

mellan den totala alkoholkonsumtionen och nivån på de medicinska

alkoholskadorna. Sambandet mellan de sociala skadorna och

alkoholkonsumtionen är inte alls så systematiskt studerat i

olika länder, så vi har inte möjlighet att göra samma typ av

jämförelser. Skillnaden mellan medicinska och sociala skador

sammanfaller inte helt men till rätt stor del med skillnaden

mellan långvarig överkonsumtion av alkohol å ena sidan och

berusning å den andra. Många av de s.k. sociala skadorna, t.ex.

våld, inträffar till följd av att gärningsmannen är akut

berusad, inte därför att han under lång tid har druckit så

mycket att han har dragit på sig en levercirrhos.

Vi har i de nordiska länderna ett stort inslag av

spritkonsumtion i den totala alkoholkonsumtionen. Eftersom vi

har ett dryckesmönster som fortfarande är mer inriktat på

berusningskonsumtion än vad det är i det kontinentala Europa, är

de sociala skadorna särskilt viktiga att studera. Det finns

fakta som ger oss all anledning att tro att inte bara de

medicinska skadorna kommer att öka vid en kraftig liberalisering

av alkoholpolitiken utan också frekvensen av gatuvåld,

trafikolyckor, kvinnomisshandel, barnmisshandel etc. Med tanke

på vår särskilda dryckestradition som till stor del lever kvar

är det särskilt viktigt för oss att uppmärksamma de här

aspekterna.

Att jag talar så utförligt om detta beror inte bara på att jag

tror att det är viktigt att lyfta fram när vi försöker beskriva

den speciella ordning som vi har inför utomstående, utan också

på att de sociala aspekterna i den interna svenska

alkoholpolitiska diskussionen i någon mån har kommit i skymundan

under senare år. Det finns skäl att ändra på det.

Eftersom jag i Socialdepartementet deltog i arbetet på den

proposition om vissa folkhälsofrågor som innehöll förslaget om

inrättande av ett nytt folkhälsoinstitut, vet jag att det faktum

att man inom restriktionspolitiken inte kunde flytta fram

positionerna ytterligare var ett bidragande motiv till att man

över huvud taget startade ett folkhälsoinstitut. Det skulle

annars inte ha kommit till. Den dåvarande regeringen hade inte

kommit med något förslag. Det fanns andra motiv också som jag nu

går förbi. Även om utvecklingen inte tvingar oss att luckra upp

restriktionerna, så resonerade man då, kräver de höga mål som vi

har inom alkoholpolitiken att vi sätter in mer av

informationsinsatser, drogförebyggande insatser i övrigt,

eftersom möjligheterna att ytterligare förstärka

restriktionssystemet förefaller begränsade.

Folkhälsoinstitutet kom till stånd. Institutets program inom

alkohol- och drogområdet är det näst största efter aidsfrågorna,

som numera också härbärgeras hos oss. Vi har fått det samlade

ansvaret för preventionen inom alkohol- och drogområdet. Vi har

övertagit arbetsuppgifter och resurser från Socialstyrelsen och

i viss mån från Statens ungdomsråd, alltså arbetsuppgifter som

tidigare låg på andra. Man kan säga att vi till rätt stor del

har blivit ny värd för en sedan länge etablerad verksamhet. Men

vårt mandat innebär förstås också förväntningar om förnyelse.

En av nyheterna är en mycket närmare koppling till forskning

än vad som tidigare har varit vanligt i det drogpreventiva

arbetet. Den information som Folkhälsoinstitutet går ut med i

olika former skall vara vetenskapligt väl förankrad. Den skall

vara kunskapsbaserad. Det kräver att vi har goda kontakter med

forskning och forskningsresultat och att vi också tar initiativ

till forskning och särskilt studerar utvecklingen av problemet,

i det här fallet alkohol- och drogvanornas förändringar,

tillsammans med CAN. Vi vill skaffa mer kunskaper också om

informationens effekter, om olika sätt att försöka påverka

människors beteende, vi vill systematiskt utforska det och se på

skillnader t.ex. i budskapens effekter i olika åldersgrupper

etc. Vi vill försöka få förfinade strategier och vi vill också

utvärdera dem mer systematiskt än vad som har varit vanligt

tidigare.

En annan nyhet är att man på ett mer systematiskt sätt än

tidigare skall kunna göra kopplingar mellan detta område och

andra stora viktiga hälsofrågor och sociala frågor som ligger

inom ramen för Folkhälsoinstitutets verksamhet, t.ex. mellan

alkohol och narkotika, mellan alkohol, narkotika och tobak i

vissa sammanhang, mellan alkohol, narkotika och hiv/aids etc.

Det gäller drogproblem och andra problem inom ungdomsgrupperna,

som vi också skall arbeta med. Genom att samla dessa frågor i en

relativt liten organisation ökar vi utsikterna för ett samspel.

Vi skall ju enligt planerna förbli en förhållandevis liten

organisation. Det är vår tro att detta kan ge positiva effekter.

Det gäller att fortlöpande och systematiskt försöka förnya och

vitalisera olika områden i det preventiva arbetet, hela tiden i

nära samspel med den lokala nivån -- kommuner, landsting,

organisationer, enskilda företagare, kyrkan, alla som är

intressenter eller engagerade aktörer inom detta område.

Folkhälsoinstitutet är nu under uppbyggnad. Mycket av

planering återstår innan sikten klarnar. Jag kan ytterst kort

ange några områden där vi avser att satsa. De planeringsdokument

som finns ansluter nära till uppbyggnaden av och tankegångarna i

WHO:s europeiska handlingsplan.

Vi har i första hand tagit upp generellt drogförebyggande

insatser riktade till ungdomarna. I ett preventivt perspektiv är

det självklart att insatser för att påverka dem som ännu inte

har etablerat sina alkoholvanor är strategiska. Insatser för

ungdomar som uppvisar olika tecken på att befinna sig i

riskzonen för bl.a. missbruk är också centrala. En särskild

grupp som vi tänker arbeta med i detta sammanhang är barn till

missbrukande föräldrar. Vi vet på olika sätt att de utgör en

utomordentligt utsatt grupp.

Vi vill lägga stor vikt vid insatser i arbetslivet. Det finns

ett stort och ökande intresse i Sverige och internationellt för

det området. Vi tror att det är strategiskt. Såvitt jag förstår

finns ett ökande antal företagare som trots de kärva tiderna

vill engagera sig aktivt, i samspel med facket och andra

utomstående intressenter såsom kommunen. Det är ett viktigt

område att vidareutveckla.

Det är också viktigt att stärka kunskaperna och

handlingsberedskapen hos primärvårdens personal för hur man

hanterar och på något sätt åtgärdar alkoholproblemen. Många av

de problem som dyker upp på vårdcentralerna i form av t.ex.

magåkommor är alkoholbetingade. Doktorn vet ofta det, men talar

sällan om det, därför att han inte vet hur han skall hantera

det. Det är mycket viktigt att förstärka möjligheterna för

primärvården att på ett tidigt stadium göra insatser. Det finns

något som ibland brukar kallas samordnat områdesarbete. Det

betyder att man inom geografiskt avgränsade områden försöker

mobilisera alla viktiga aktörer, i syfte att stärka motkrafterna

mot alkohol och droger. Oftast blir perspektiven vidgade i ett

sådant arbete. Det handlar om att dra in nyckelgrupper --

vårdpersonal, lärare, polis, fritidspersonal, föräldrar men

också befolkningen generellt. Den typen av projekt ser jag som

mycket spännande. Vi har några i gång nu i Sverige och hoppas få

i gång fler, med det stöd vi kan ge.

Vi kommer att i stor omfattning arbeta genom andra. Det är

huvudprincipen, att vi arbetar genom att på olika sätt stödja

lokala aktörer i deras arbete. Vi kommer också att utarbeta en

del kunskaps- och informationsmaterial, som kan användas som

instrument i det lokala arbetet. Planering för sådant material

pågår. Jag vill här nämna att vi, som en av våra första

åtgärder, tänker översätta WHO:s europeiska handlingsplan, som

ni just har fått presenterad för er.

Om restriktionspolitiken försvagas, kommer vi då att lyckas?

Om man ser på de i och för sig osäkra forskningsresultat som

föreligger finns det inte alltför stor anledning att känna

optimism. Om informationens effekter kan sägas att i den mån

informationen har chans att nå framgång, är det när den är

samstämd med den faktiskt förda politiken. Om man går ut med en

bred informationssatsning och samtidigt ger signaler från

samhällets sida om en skärpning av politiken, och fattar beslut

i riksdagen om det, ger det sannolikt effekt. Om man däremot å

ena sidan liberaliserar och samtidigt satsar på information för

att motverka liberaliseringens konsekvenser, befinner man sig i

ett extremt svårt utgångsläge.

Om restriktionspolitiken skulle försvagas -- och mycket talar

för att det kommer att ske, i varje fall om man ser på priserna

-- är det självklart att vi ändå måste försöka. Det finns i så

fall inte anledning att bara känna pessimism. I en rad länder

förekommer för närvarande en alldeles uppenbar rörelse i

riktning mot ökad hälsomedvetenhet. Tydliga exempel på detta är

USA och Frankrike. Man kan i och för sig ta fler exempel. Där

finns en klar tendens till ökad hälsomedvetenhet och en övergång

till måttfullare alkoholvanor. I vissa hänseenden har där också

skett en övergång till en mer restriktiv politik, vilket inte

alltid uppmärksammas i den svenska debatten. I hela USA har man

höjt "drinking age" till 21 år, dvs. åldersgränsen för att få

köpa alkohol i butiker och på restauranger. I Frankrike har man

gjort långtgående inskränkningar när det gäller vilken

alkoholreklam som tillåts. Det finns även vissa tecken på att

hälsovågen håller på att komma till Sverige, trots att

signalerna i Sverige för närvarande får sägas gå i

liberaliserande riktning, mycket beroende på osäkerheten i

relationen till EG.

Jag fick häromdagen i min brevlåda en tidning som heter

Euroworld. Där fanns en mycket intressant artikel som hette Att

resa och representera. Där går en lång rad ledande personer i

näringslivet ut och förklarar att man måste vara försiktig med

alkohol. Björn Svedberg på SE-Banken säger att han nästan inte

dricker alls på sina långa resor, för då klarar man inte av sitt

arbete efteråt. Han är försiktig med alkoholen även efter

flygresan. Han är representativ för svenska företagsledare, står

det. Det gäller även på den fackliga sidan. Björn Rosengren

säger att han vid all form av representation av princip dricker

ytterst litet. Ulf Adelsohn häller vatten i sitt snapsglas när

han bjuds på snaps -- påstår han i artikeln, i alla fall. Det är

klart, folk tenderar att underskatta sin egen alkoholkonsumtion.

Det vet vi av olika undersökningar. Men det man skriver om i

artikeln är ett tidens tecken. Det handlar om trendsättare.

Jag tror att det finns anledning till en viss optimism när det

gäller denna våg av ökad hälsomedvetenhet, som går hand i hand

med en ökad hälsomedvetenhet också inom andra områden.

Självfallet är det vår uppgift, bl.a. i Folkhälsoinstitutet, att

med all den kraft vi är mäktiga, stödja den hälsovågen. Risken

finns dock att den vågen inte fångar in alla grupper i

samhället. Det finns en viss risk att den når de medelålders och

redan välanpassade men kanske i mindre grad ungdomar och dem som

har stora psykiska och sociala problem i bakgrunden till sitt

missbruk. Det finns risk för en viss polarisering mellan de

grupperna. Frågan är då hur stor den senare gruppen kommer att

bli. Den gruppen är intressant också därför att det är där de

stora riskerna för sociala skador föreligger. Det är där den

frekvensen kan antas vara särskilt hög. Kommer denna grupp att

växa? Det kan bero på missbrukets utslagningsmekanismer, men

också på samhällsutvecklingen i stort, t.ex. utvecklingen av

arbetslösheten.

Det finns all anledning att känna stor oro inför framtiden.

Samtidigt är vi som jobbar med detta på Folkhälsoinstitutet

övertygade om att vi, och alla andra som jobbar med förebyggande

insatser på detta område, kommer att få mycket att göra under de

närmaste åren, kanske mer än någonsin tidigare. Vi kommer inte

att kunna kompensera effekterna av eventuellt långtgående

liberaliseringar av politiken. Men vi kommer att kunna göra

åtskilligt, och vi hänger inte läpp.

Ordföranden: Jag vill understryka vad Jakob Lindberg

säger, att man i dessa diskussioner inte enbart skall ha med de

medicinska effekterna utan också den sociala dimensionen. Det

gäller också att se kombinationen av alkoholproblem och andra

störningar, t.ex. psykiska störningar, och användande av

lugnande medel.

Socialutskottet har gjort ett besök i Stockholms läns

landsting. Där hänvisades till forskningsprojekt om att

dödligheten hos alkoholister kunde komma att bli större på grund

av kombinationen bensodiazepiner och alkohol. Denna problematik

utreds nu av en särskild utredning. Tanken är att den skall

komma med ett betänkande i januari. Vi vet att 15 % av svenska

folket någon gång under ett år tar bensodiazepiner. En stor del

av dem, framför allt kvinnor, fortsätter med detta bruk efter

sju--åtta år. Vi kan redan märka ett sug när det gäller

kombinationen bensodiazepiner och andra droger.

Socialutskottet har också besökt Stockholms kommun. Vi fick

vid det besöket veta att det som är "nummer två" i försäljningen

på "Plattan" i Stockholm är bensodiazepiner. När socialutskottet

besökte Italien fick vi höra att detta är ett stort problem. Det

är angeläget att vi från svensk sida i diskussionerna om alkohol

inte bara tar upp den medicinska sidan utan också de sociala

effekterna.

Jag skulle vilja fråga Anders Olander om han är lika bestämd i

sin uppfattning att vi kan klara monopolen. EG är ju i huvudsak

ett ekonomiskt projekt. Vad vi framhåller här är den sociala

dimensionen. Men för att det skall bli harmoni mellan EG och de

länder som söker medlemskap är det viktigt att man får respekt

för argument vid sidan av de rent ekonomiska. Det är inte så

många frågor där det finns en enighet mellan partierna i

Sveriges riksdag. Men här finns en, och jag utgår från att det

blir ett fortsatt tryck för att hävda den sociala dimensionen.

Maj-Inger Klingvall: Jag konstaterar att WHO:s

handlingsplan till stor del är ett stöd för den alkoholpolitik

som vi har bedrivit här i Sverige under lång tid. Jag undrar om

Peter Andersson kan berätta någonting om reaktionerna i WHO:s

medlemsländer. Finns det skilda reaktioner i olika länder,

beroende på vilken syn man har och vilken alkoholkultur som

finns i landet? Kan Peter Andersson säga någonting, litet mer

hypotetiskt, om vad som eventuellt kan komma att hända när det

gäller att förverkliga programmet fram till år 2000?

Peter Andersson: Det har varit ett allmänt brett stöd för

handlingsplanen bland alla medlemsstater då den regionala

kommittén sammanträdde. Det gäller speciellt Grekland, Danmark

och Italien. Det finns ett allmänt stöd från alla länder. För

att ge ett exempel på detta allmänna stöd kan jag nämna att den

franska regeringen har erbjudit sig att vara värd för en stor

konferens 1995.

Sten Svensson: Vi var tidigare i dag inne på frågan om

barnens situation i missbrukarhem. Vi har i socialutskottet här

i riksdagen ofta återkommit till detta och ansett att man måste

sätta strålkastarljus på detta problem genom en bred

undersökning av förhållandena. Det har vi också tagit upp i

Alkoholpolitiska kommissionen. Vi fick tidigare höra av Björn

Hibell att vi saknar kunskaper på detta område. Min fråga till

Jakob Lindberg är vad man skulle kunna åstadkomma inom en ganska

snar framtid för att förbättra kunskapsunderlaget. I anslutning

till det vill jag gärna fråga Peter Andersson om WHO har tagit

fram något material som kan vara användbart i detta avseende.

Jakob Lindberg: Det är svårt för mig att svara konkret på

den frågan. Vad jag kan säga är att detta har klart pekats ut

som ett viktigt område för oss både när det gäller forskning och

konkreta åtgärder. Vi har gått ut till alla kommuner och

landsting och en stor del av frivilligorganisationerna och

utlyst medel för drogpreventiva projekt. Vi har tagit fram detta

som ett prioriterat område. Vi räknar med att arbeta med det

praktiskt, genom ett sådant stöd, och forskningsmässigt. Jag kan

i detta skede dess värre inte ge några konkreta idéer om vad man

skulle kunna åstadkomma på kort sikt. Frågan är också föremål

för diskussion inom Alkoholpolitiska kommissionen.

Peter Andersson: WHO har inte tagit fram något sådant

material. Vi inser dock betydelsen av att i framtiden få fram

material som behandlar just detta ämnesområde.

Ulla Orring: Departementsrådet Anders Olander har noggrant

redogjort för konkurrenssituationen och våra monopol.

Ordföranden Bo Holmberg tog upp en viktig fråga i detta

sammanhang, nämligen den sociala dimensionen. WHO:s

Europaregion, med omkring 45 stater, har nu antagit en

aktionsplan mot alkoholskador. Medlemsstaterna uppmanas att se

över sin alkoholpolitik, och målet är att sänka

alkoholkonsumtionen enligt aktionsplanen. Man skall följa vissa

strategier när det gäller inriktning på befolkning och

riskgrupper. Jag undrar om man inom EG och EES blundar för den

sociala dimensionen.

Anders Olander: Som jag framhöll i mitt anförande har vi

från svensk sida och från de övriga nordiska ländernas sida i

EES-förhandlingarna starkt betonat de sociala och hälsomässiga

aspekterna. Vi har också mött respekt och förståelse för dessa

målsättningar. Jag tror att jag kan säga att ingen i EG, allra

minst EG-kommissionen, ifrågasätter målsättningarna för vår

alkoholpolitik. Det är medlen man kan ha olika uppfattning om.

Här måste man också skilja mellan vad EG-kommissionen säger, som

företrädare för Gemenskapen, och de ekonomiska och andra

intressen som finns i enskilda medlemsstater. Där finns fullt

legitima ekonomiska intressen av att avsätta produkter såsom

viner på rimliga villkor, som inte är diskriminerande i

förhållande till andra leverantörer av motsvarande eller

liknande drycker.

Det blir som alltid en diskussion om balansen mellan medel och

mål. Vi anser att målen helgar medlen. Det är viktigt att ta

övergripande sociala hänsyn när man diskuterar medlen för att

uppnå målen. På den punkten har vi mött förståelse, men det är

inte säkert att vi kommer att kunna genomdriva denna linje fullt

ut i medlemskapsförhandlingarna. Det vill jag ärligt säga. Men

det är vår bestämda linje att hävda dessa synpunkter, när vi så

småningom kommer så långt.

Ordföranden: Jag vill fullfölja Ulla Orrings fråga till

Anders Olander. När man läser igenom WHO:s handlingsplan

konstaterar man att det inte bara är målen som stämmer, utan

också medlen. Planen bygger helt och hållet på

totalkonsumtionsmodellen. Den avvisar att man ensidigt skulle

arbeta med riskgrupper och riktar in sig på hela befolkningen.

Lagstiftningsåtgärder för att kontrollera tillgängligheten

betonas. Det gäller ålder, dryckesskatter osv. Jag känner igen

huvuddragen i den svenska alkoholpolitiken!

Jag undrar om inte detta kommer att bli ett ytterligare

argument för oss i fortsättningen. Har Anders Olander någon

kommentar till detta?

Anders Olander: Jag har en spontan kommentar. Jag talade

om monopolen och deras roll i sammanhanget. EG och EG-länderna

har självfallet olika restriktioner när det gäller

åldersgränser, prispolitik, licensieringsförfarande,

öppethållande, detaljist- och försäljningsregler osv. Den fråga

som var föremål för min föredragning och som har varit föremål

för diskussioner under EES-förhandlingarna, fast inte utifrån

alkoholpolitiska utgångspunkter utan från kommersiella och

konkurrensmässiga, var huruvida monopol kan motiveras med hänsyn

till syftena, nämligen att minska alkoholskadorna. Frågan är om

det kan finnas andra, lika verkningsfulla medel, som inte

innebär inskränkningar i den fria konkurrensen och den fria

varuhandeln. Där finns olika uppfattningar i EG-kommissionen och

i de nordiska länderna i fråga om mål och medel.

Claes Örtendahl: Jag vill bara komplettera det som Anders

Olander och Peter Andersson har sagt med att redovisa att det

inom WHO pågår ett arbete som innebär att överläggningar om

samarbete mellan EG och WHO i frågor som bl.a. kan beröra

hälsonormativa funktioner är på väg att upptas. Man har

förhoppningar om att ett första möte skall äga rum under våren

mellan EG-företrädare och WHO-företrädare kring det som kallas

"rapprochement" mellan EG och WHO i hälsosammanhang.

Karin Israelsson: Jag är väl medveten om att man på UD/H

måste vara med och diskutera många frågor i dessa sammanhang och

att det bedrivs en viss informationsverksamhet i EG/EES. Det

vore intressant att höra hur stora resurser UD/H lägger ner på

att informera EG/EES om svensk alkoholpolitik. Det är viktigt

att informationen når rätt beslutsfattare, att den når dem som

nu sitter i den positionen att de skall avgöra för svenskt

vidkommande hur svensk alkoholpolitik skall få utformas med

avseende på monopolen. Det finns ju monopol i Europa av en viss

karaktär. Vilka har skälen varit till att man har kunnat behålla

dem i EG? Kommer de att försvinna i en europeisk union eller i

den inre marknaden?

Anders Olander: Det är svårt att kvantifiera de resurser

vi har till förfogande för just denna fråga. Det har varit och

är en mycket viktig fråga i vår löpande dialog med EG-länderna

och med EG-kommissionen. Det har varit så under

EES-förhandlingarna och kommer att vara så när vi så småningom

skall förhandla om medlemskap, och också i de förberedande

samtal vi för i dessa frågor. Jag tror nog att vår politik är

väl känd på olika håll i EG.

Det har förekommit och finns fortfarande monopol i EG --

tobaksmonopol i bl.a. Italien och Frankrike. Samtliga har,

såvitt jag vet, ifrågasatts mot bakgrund av EG:s generella

förbud mot diskriminerande statliga handelsmonopol enligt

artikel 37. Flera fall har varit uppe i EG-domstolen. Generellt

är det mitt intryck att EG-domstolen har uttalat att monopol

måste anpassas till gällande regler, så att de inte

diskriminerar. De måste också uppfylla EG:s regler mot

konkurrensbegränsning, i första hand artiklarna 85 och 86 i

Romfördraget.

De länder som ansluter sig till EG och som vid anslutningen

har haft monopol har i allmänhet beviljats övergångsperioder,

anpassningsperioder, som i flera fall har varit ganska långa.

Det finns inom EG en realistisk syn på vad som är möjligt och

rimligt i dessa sammanhang. Övergångsperiod för en anpassning är

en vanlig metod.

Rinaldo Karlsson: Hur skall vi nå WHO:s mål att sänka

alkoholkonsumtionen till år 2000, om vi avhänder oss alla vapen

-- prisvapnet, restriktionerna på monopolsidan, öppettiderna

osv? Hur skall vi kunna skilja ut alkoholliberalerna, som gömmer

sig bakom EG:s normer och säger att vi är tvungna att genomföra

liberaliseringar på grund av EG, för att uppnå andra politiska

syften? Det är väl närmast Folkhälsoinstitutets representant som

skall svara på den frågan.

Jakob Lindberg: Jag kan inte svara på den frågan som den

ställdes. Enligt min personliga övertygelse kommer WHO-målet

inte att nås om det blir en sänkning av priserna i kombination

med ökad tillgänglighet. Det vore ett mirakel om man då nådde

det mål som riksdagen har fastställt.

Ordföranden: Jag vill fråga Mats Berglund eller Esa

Österberg om ni känner till några studier som skulle peka på en

ökad dödlighet bland högkonsumenter av alkohol beroende på att

de kombinerar alkohol med bensodiazepiner. Finns det studier som

visar att det skulle ha skett en förändring som innebär ökad

dödlighet i lägre åldrar på grund av detta fenomen?

Mats Berglund: Jag kan inte nämna några studier inom detta

område. Detta är komplicerat. 25 % av alla patienter som söker

till alkoholkliniker har också bensodiazepiner i blodet. Bruket

är utbrett och kräver en mer utförlig undersökning från

rättsmedicinskt håll.

Det finns studier som talar för att den nya typen av

bensodiazepiner, medel som Halcion och Rohypnol, skulle vara

farligare än den gamla typen. Den typen av beskrivning är inte

helt etablerad i den vetenskapliga världen. Man är orolig när

det gäller de nya bensodiazepinerna.

Ordföranden (Ingemar Mundebo): Dagens utfrågning

återupptas nu efter lunch. Jag hälsar Egon Jacobsson välkommen.

Egon Jacobsson VD, Vin & Sprit AB: Ordförande, mina damer

och herrar! Apropå damer så undrar jag hur många som har gjort

samma reflektion som jag gjorde när jag gick igenom programmet.

Det är i dag 17 medverkande. Av dessa 17 är en kvinna. Jag skall

inte börja mitt anförande med att analysera detta faktum. Det

var bara en reflektion.

I Vin & Sprit AB har vi under den gångna hösten haft möjlighet

att inför EES-utskottet och Alkoholkommissionen framföra vår

analys om hur vi bedömer den framtida svenska alkoholpolitiken

och om möjligheterna att behålla monopolen i ett

EES/EG-perspektiv.

Låt mig börja med den svenska alkoholpolitiken. Enligt vår

bedömning föreligger en bred politisk enighet om att svensk

framtida alkoholpolitik skall vara fortsatt restriktiv.

Hörnstenarna i den nuvarande svenska alkoholpolitiken kan

förenklat uttryckt sägas vara följande: hög beskattning i

konsumtionshämmande syfte, aktiv upplysning om alkoholens

skadeverkningar, begränsad tillgänglighet och statliga

handelsmonopol som hanterar den operativa verksamheten, varvid

de privata vinstintressena minimeras.

Detta har också inneburit, vilket vi har hört här under

förmiddagen, att man från svensk sida deklarerat inför EG att

monopolen av hälso- och socialpolitiska skäl skall behållas även

vid ett medlemskap i EG och att man i kommande förhandlingar

avser att driva denna uppfattning.

Låt mig redan nu -- för att det inte skall uppstå missförstånd

-- säga följande. Vin & Sprit har självfallet inget emot att

även i framtiden vara ett monopolföretag. Men styrelse och

ledning anser det vara oerhört viktigt att också hålla beredskap

för andra tänkbara scenarier. Det innebär att vi redan nu vidtar

åtgärder för att vi inom alla våra verksamhetsområden skall

kunna se till att vi är konkurrenskraftiga, om en förändrad

situation uppstår. För oss gäller det naturligtvis att slå vakt

om företaget och de anställda och att se till att Vin & Sprit är

ett kostnadseffektivt, rationellt och vinstgivande företag. Vi

upplever dagens situation som något frustrerande.

För det första är vi, som jag redan har sagt, väl medvetna om

den svenska officiella linjen som innebär att Sverige skall

försöka behålla sina monopol. För det andra inger

EG-kommissionens avier till både Sverige och Finland oro. Den

svenska avin har redan kommenterats av Anders Olander. Alla som

är närvarande här är medvetna om innehållet. Men alla kanske

inte är medvetna om innehållet i den avi som kom till Finland

den 4 november.

Såvitt vi kan förstå av den avin har EG-kommissionen skärpt

tonen och kraven när det gäller möjligheterna att bevara

monopolen. Kommissionen hänvisar till EG-domstolens beslut, som

Olander föredrog här för någon timme sedan. I domen från den 12

mars 1987 sägs att man inte kan förhindra fri handel av

hälsomässiga skäl, förutom i de fall då det inte finns något

alternativ. Kommissionen nämner därefter samtliga finska monopol

och konstaterar att de står i konflikt med 30, 34 och 37 §§ i

Romfördraget.

I EES-propositionen till den svenska riksdagen aviserade för

det tredje socialministern en proposition under denna höst

gällande den framtida hanteringen av utländskt starköl på

restauranger. Det är för oss fortfarande oklart vad

propositionen kommer att innehålla. Men i Konkurrensverkets

rapport över konkurrensförhållandena inom bryggerisektorn

föreslår verket att man skall avskaffa såväl Vin & Sprit AB:s

import- och partihandelsmonopol avseende starköl som

Systembolagets monopol för distribution av starköl till

restauranger. Frågan uppstår självfallet om detta är ett första

steg till ett uppbrytande av de övriga monopolen.

Efter det att EG-kommissionens avi till Finland blev känd har

för det fjärde en av den finska regeringen tillsatt utredning

lämnat förslag till regeringen om att de finska import-,

tillverknings- och exportmonopolen bör upphöra. Utredningen har

i ett andra steg föreslagit en avmonopolisering även av

partihandelsmonopolet.

Ytterligare en viktig frågeställning är, för det femte, att

bedöma riskerna för att monopolföretagen och Sverige blir

indragna i processer. Vår bedömning -- vi tillhör trots allt

branschen -- är att riskerna är utomordentligt stora. Det gäller

anmälningar från såväl leverantörer och företag inom EG som

svenska företag. Vi utesluter inte heller att anmälningar

riktade mot monopolföretagen kan komma från aktörer inom

dagligvaruhandeln. Om monopolfrågan är anhängiggjord i en eller

flera domstolar innan förhandlingar om svenskt medlemskap

påbörjas, finns det, enligt samstämmiga uppgifter som vi

inhämtat, inga möjligheter att förhandla i denna fråga. Det blir

då domstolens eller domstolarnas dom som kommer att gälla.

Systembolaget har för det sjätte föreslagit en igångsättning

av s.k. testförsäljning, som nu förbereds inom de båda bolagen.

Denna testförsäljning avses ske utanför det normala sortimentet

och skall bestå av produkter som annars inte skulle ha fått

tillträde till den svenska marknaden. Frågan är om EG kommer att

anse att denna testförsäljning är tillräcklig för att öppna den

svenska marknaden för ytterligare EG-produkter.

För det sjunde vill jag ta upp en annan fråga som är mycket

viktig för företaget Vin & Sprit. Finns det en politisk ambition

att slå vakt om svensk alkoholindustri? Eller skall den

internationella alkoholindustrin tillåtas ta över denna

industriverksamhet?

Vin & Sprit är i dag ett företag som sysselsätter ca 1000

personer med produktionsanläggningar i Stockholm, Sundsvall,

Falkenberg och Åhus. Vi har i år en omsättning på ca 3,8

miljarder. Vinsten år 1991 uppgick till 562 miljoner. Det är med

andra ord stora värden som står på spel för staten som ägare av

detta företag.

Som framgår av vad jag hittills sagt finns det många

frågeställningar. Vår framtid måste formas så, att vi snabbt kan

ställa om till ett annat scenario än monopolverksamhet. Vi --

dvs. styrelse, ledning och de fackliga organisationerna -- ser

som vår målsättning att slå vakt om och försöka utveckla

företaget. Det ansvaret känner vi såväl gentemot ägare som mot

det svenska folket.

Riksdagen har nu fattat beslut om att anta EES-avtalet, och

nya lagar kommer att gälla fr.o.m. ikraftträdandet. Om Sverige

och de svenska företagen blir indragna i processer är risken

stor att den slutliga lösningen av monopolfrågan på

alkoholområdet avgörs av domstolarna och inte av svenska

politiker. Därför har vi redan inför EES-utskottet och den

alkoholpolitiska kommissionen påtalat att det är angeläget att

Sverige har en beredskap för andra alternativ än monopol. I

annat fall är risken stor att andra än vi själva kommer att

fatta beslut om hur den framtida svenska alkoholhandeln skall

bedrivas.

Låt mig återknyta till vad jag sade inledningsvis. Enigheten

förefaller stor om att Sverige även i framtiden skall ha en

restriktiv alkoholpolitik. Den målsättningen ställer sig Vin &

Sprit AB helt bakom. Vi anser också att man skall fatta beslut

om Sveriges framtida alkoholpolitik i Sverige. Det beslutet

skall fattas av de svenska politikerna och inte av domstolarna i

EFTA och EG.

Gabriel Romanus, VD, Systembolaget: Herrar ordförande,

kära vänner! Jag skall säga några ord om den framtida

alkoholpolitiken från Systembolagets horisont. Onekligen har

det skett en snabb perspektivförskjutning på det här området.

För några år sedan diskuterade man hur vi skulle skärpa vår

politik och vilka nya instrument vi skulle kunna använda för att

uppnå det mål som riksdagen tidigt ställde sig bakom, dvs. en

minskning av den svenska alkoholkonsumtionen med 25 %.

I dag är diskussionen främst fokuserad på frågan hur vi skall

undvika en nedmontering av den svenska alkoholpolitiken, något

som skulle kunna leda till en kraftig ökning av konsumtionen och

därmed skadorna. Även den som tycker att det är bra med

internationellt samarbete måste göra den reflektionen, att det

är litet konstigt om en av de främsta effekterna av ett

intensifierat internationellt samarbete skulle bli att

medicinska och sociala alkoholskador skulle öka i vårt land. Det

är onekligen ett egendomligt perspektiv på internationellt

samarbete.

Som statligt företag är Systembolaget naturligtvis inriktat på

att verka i enlighet med riksdagens mål om minskad

alkoholkonsumtion. Man kan gruppera de faktorer som påverkar

alkoholkonsumtionen på många olika sätt.

En viktig faktor är inkomstutvecklingen. Vi har här sett

uppgifter från olika studier om att inkomstelasticiteten ligger

någonstans i närheten av siffran 1. Det verkar inte som om vi

står inför någon kraftig ökning av inkomsterna just nu. En av

hypoteserna bakom tanken på ett närmare samarbete i Europa är

dock att vi på sikt skall få en ökning av svenskarnas köpkraft.

Den kan väntas leda till en ökning av alkoholkonsumtionen om

inget annat sätts in som motverkar denna utveckling.

Den andra tunga ekonomiska faktorn är priserna. EG:s mål är

att minska handelshindren. Det skall nere i Europa bli möjligt

redan från årsskiftet att t.ex. föra med sig 300 liter öl, 90

liter vin och 10 liter starksprit när man åker över från ett

land till ett annat. Jag utgår ifrån att Sverige kommer att

verka för att få göra undantag från de bestämmelserna om vi blir

medlemmar i EG. Vi vet dock att det är svårt att få annat än

tidsbegränsade undantag från de här reglerna. Det finns

betydande risk för att det -- vilket också sägs i direktiven

till kommissionen -- i framtiden kommer att bli svårare att

använda prisinstrumentet. Det kommer att vara ytterligare en

faktor som pressar konsumtionen uppåt.

En tredje faktor, som kanske verkar långsiktigt och som är

ännu mera grundläggande än de två ekonomiska faktorerna, är

attityder, kunskaper och trender när det gäller alkohol -- det

som vi kan sammanfatta i begreppet dryckeskultur. I många länder

har man haft en våg av hälsomedvetande och minskad

alkoholkonsumtion. Det är kanske inte bara jag som har upptäckt

att vi nu riskerar att påverkas av andra budskap. Någon nämnde

tidigare att vi står inför en situation där kommersiella och

även medicinska budskap med innebörden att det kan vara positivt

att dricka alkoholdrycker, rent av varje dag, påverkar

svenskarna.

Ett närmande till Europa och därmed till länder som ser på

alkoholdrycker som vardagsdrycker kan förväntas bidra till en

annan syn på alkoholdrycker i Sverige. De kan bli mera av

vardagsdryck. På så sätt ökas konsumtionen. Var och en som

öppnar en kvällstidning -- det gäller även för många av

veckotidningarna -- vet att man de flesta av veckans dagar möter

budskapet att det är kul och bra att dricka alkohol. Denna

inställning förekommer i en stor del av det populärkulturella

utbudet.

Den fjärde gruppen av faktorer består av våra regler som både

begränsar marknadsföringen av alkoholdrycker och

tillgängligheten till alkoholdrycker. Om det finns ett tryck

uppåt på konsumtionen av ekonomiska skäl, på grund av inkomster

och priser, och av kulturella skäl, blir det viktigare än

någonsin att hålla fast vid de instrument som på olika sätt kan

begränsa konsumtionen. Dit hör bl.a. lagstiftningen om

åldersgränser och tillgänglighet. Monopolen hör naturligtvis

också dit.

Detta är ganska viktigt när det gäller den argumentering som

Anders Olander var inne på om den s.k.

proportionalitetsprincipen inom EG. Den innebär att man inte får

vidta mera ingripande åtgärder än vad som är nödvändigt för att

åstadkomma det önskvärda målet. Såvitt jag har förstått

ifrågasätter EG inte våra mål på alkoholområdet. Det kan man

knappast göra, eftersom EG-länderna har varit med om att i

Världshälsoorganisationen själva ställa sig bakom just dessa

mål. Vårt mål är dock mer ambitiöst, eftersom vi startar på en

lägre konsumtionsnivå. Jag tycker att det borde vara möjligt för

Sverige att hävda att om vi får minskad användning av

prisinstrumentet, blir utsatta för starkare kulturellt tryck som

går ut på att alkohol är en vardagsvara och får ökade inkomster,

är det praktiskt taget otänkbart att åstadkomma en minskad

alkoholkonsumtion, om vi inte får ha kvar de regleringar och

instrument som vi har i dag, inklusive monopolen.

Som Egon Jacobsson nämnde kommer EG:s regelverk beträffande

monopolen att gälla för Sverige i och med EES-avtalet. Det

innebär inte att monopolen blir förbjudna eller att de måste

avskaffas, men det innebär att monopolen inte får vara

diskriminerande. Liksom regeringen, riksdagen och Egon Jacobsson

anser jag inte att våra monopol är diskriminerande. Vi anser

att vi tvärtom har goda möjligheter att peka på att vi i vår

verksamhet närmast har främjat produkter från EG. Vi har

nämligen verkat för en övergång från starkare drycker, bl.a.

svenskt brännvin, till alkoholsvagare produkter, t.ex. vin

tillverkat i EG. Vi kan också peka på en statistik som visar på

en kraftig minskning av försäljningen av svensk alkohol och en

kraftig ökning av försäljningen av alkohol från EG -- inom ramen

för en minskad alkoholkonsumtion. Vi har således ett gott

utgångsläge.

Vi måste självfallet också se över detaljerna i vår hantering

av produkterna från EG. Vi kan peka på att prissättningen i de

svenska monopolen inte diskriminerar produkter från något land.

Systembolagets handelsmarginal är densamma för alla varor av

samma kategori, oberoende av vilket land de kommer ifrån. Vi kan

peka på att vår presentation av varorna i systembutikerna är

märkesneutral. Vi gynnar inte svenska produkter, och vi

missgynnar inte produkter från något land.

Man har fokuserat punkten "tillträde till marknaden". Vi

hävdar att vi har ett balanserat sortiment där vi inte

underlåter att ta hem produkter från något land. Den juridiska

expertis som vi har haft till förfogande har pekat på att det är

en styrka i diskussionen med EG om vi inte behöver säga nej till

några produkter från EG. Det är bra om vi kan säga: Var så god

att pröva er lycka på den svenska marknaden, enligt vissa

förutsättningar. Om produkten uppskattas av de svenska

konsumenterna kommer den in i sortimentet. Om den inte säljs är

säkert producenten och vi överens om att den inte skall vara

kvar i sortimentet. EG kräver naturligtvis inte heller att vi

skall tillhandahålla produkter som det inte finns någon

efterfrågan på. Detta görs för att ytterligare stärka vårt

försvar mot den kritik som framförs i bl.a. EG-kommissionens

uttalanden av olika slag.

Vi menar givetvis -- vilket också har sagts här tidigare i dag

-- att det från alkoholpolitisk synpunkt säkert är möjligt att

argumentera starkare för detaljhandelsmonopolet än för de övriga

monopolen. Det är ju i detaljhandeln som man har den omedelbara

kontakten med konsumenterna. Vår ståndpunkt är givetvis densamma

som ägarnas -- riksdagens och regeringens -- nämligen att alla

monopol bör bevaras.

Som motivering nöjer jag mig för närvarande med att hänvisa

till den grundläggande principen om begränsning av privat

vinstintresse som finns i svensk alkoholpolitik. Det är

uppenbart att om man får in starka privata ekonomiska intressen

så verkar de som en lobbygrupp med propaganda mot den

restriktiva alkoholpolitiken och för sina egna kommersiella

intressen. Det finns ingen anledning att moralisera över det.

Det är bara att konstatera att man beter sig på det sättet i

marknadsekonomin. Man verkar för sina ekonomiska intressen. De

ekonomiska intressena hos alkoholindustrin är naturligtvis att

sälja alkohol.

Man kan möjligen argumentera och säga att alkoholindustrin har

ett intresse av att alkoholskadorna inte blir alltför påtagliga

eftersom det skadar produkten. Man kan nog få den ansvarsfulla

delen av alkoholindustrin att ställa upp på detta. Det kan man

hänvisa till när man ser de initiativ på det socialpolitiska

området som Svenska Bryggareföreningen har tagit, även om jag

förvisso inte delar föreningens uppfattning i alla stycken. Det

är Robert Fägersten, som skall tala här senare, väl medveten om.

Man brukar säga att hälften av alkoholkonsumtionen är

hänförlig till storkonsumenterna. Det innebär att om man får ned

konsumtionen hos storkonsumenterna, så blir alkoholindustrin av

med en mycket stor del av sin försäljning. Därför kan man i det

långa loppet inte förlita sig på att alkoholindustrin skall ha

med staten sammanfallande intressen. Det är naivt och romantiskt

att tro det.

Jag tycker ändå att det är viktigt att man samarbetar med

alkoholindustrin och lyfter fram möjligheten att ge en riktig

konsumentupplysning så att man hjälper konsumenten att undvika

skador. Men, som sagt, jag tror inte att man skall ha någon

romantisk uppfattning om att det i längden kan råda någon

djupare enighet.

Det finns alltså ett klart intresse av att begränsa de

privatekonomiska intressena och konkurrensen. Om det blir

konkurrens kommer tyvärr även statliga bolag att så småningom

dras med i konkurrensen. Det har vi sett på andra områden. Jag

behöver inte gå in på det, men det är lätt att ge sådana

exempel. Om ett statligt bolag förlorar marknadsandelar får det

tryck på sig från ägaren att marknadsandelarna måste tas

tillbaka. Det statliga bolaget kommer då successivt att uppträda

alltmer kommersiellt. Det sociala ansvarstagandet blir då allt

mindre påfallande. Därför är monopolen viktiga. Marknadsekonomi

passar inte för produkter som är beroendeframkallande.

Om detaljhandelsmonopolet -- om jag håller mig till det --

skulle upphävas och man t.ex. skulle få sälja alkoholdrycker i

livsmedelshandeln med dess 8 000 försäljningsställen, är det

nästan självklart att det leder till ökad konsumtion. I

Nordamerika har man monopol som är mycket mera kommersiella än

det svenska monopolet. Man har där mer och mer gått in för att

vara en ekonomisk organisation och inte en socialpolitisk. Men

till och med i Nordamerika märker man, med något undantag, en

ökning när man privatiserar. Ökningen skulle naturligtvis bli

ännu mer påfallande i de nordiska länderna.

Chris Ottander, rektor för IHR, har i en intervju sagt

följande, som jag tycker är en ganska bra sammanfattning: Om

alkoholförsäljningen släpps fri kommer vi att få en påtaglig

volymuppgång. Det kommer helt enkelt att säljas mera alkohol. Ju

större butikstätheten är, desto snabbare åstadkommer man denna

volymökning. Han pekar också på närheten mellan impuls och

förverkligande. Han säger att vin är en av de allra bästa

lockvaror man kan tänka sig, vilket dagligvaruhandeln är väl

medveten om. De stora livsmedelskedjorna vet exakt hur de skall

göra för att få in pengarna. -- Detta är inte sagt av någon

alkoholpolitiker utan av en expert på reklam och marknadsföring.

Om man inte kan upprätthålla monopolet behöver man kanske inte

gå så långt att man släpper alkoholen fri i livsmedelshandeln,

även om de ekonomiska intressena på området anordnade en stor

konferens på det temat nyligen. Ett alternativ är att ge licens

till ett mindre antal butiker. Men erfarenheterna från bl.a.

restaurangvärlden pekar på att det på längre sikt blir mycket

svårt att hålla nere antalet licenser för sådana här speciella

butiker. Det kommer att bli ett tryck i media och bland

näringsidkarna för att fler skall få sälja alkoholdrycker. På

orter där det inte finns underlag för en särskild butik kommer

livsmedelshandeln att vilja vara med och konkurrera. Det här är

naturligtvis ett bättre alternativ än att släppa ut

alkoholdrycker i livsmedelshandeln, men det är ändå ett dåligt

alternativ som leder till en ökning av alkoholkonsumtionen --

något som vi vill undvika.

Det finns krafter inom EG som inser att en uppluckring av de

svenska monopolen inte nödvändigtvis ligger i deras intresse.

Det är sådana krafter som vi bör söka samarbete med.

Handelsrådet vid den franska ambassaden gjorde ett uppmärksammat

uttalande där han pekade på att de svenska monopolen leder till

att man har ett bra sortiment även på mindre orter, att

personalen är kunnig osv. Det är inte därför vi har monopol på

alkoholdrycker. Men det måste vara tillåtet för oss som

företräder monopolen att peka på att det blir vissa försämringar

även service- och effektivitetsmässigt om man skulle avskaffa

monopolen. Det är onekligen något som kan vara av intresse för

producenterna i EG-länderna. Vi bör verkligen ta fasta på vad

man säger från de franska diplomaternas sida.

Naturligtvis bör inte en domstol i EG eller EFTA -- jag

instämmer helt i vad Egon Jacobsson sade -- avgöra vilken

alkoholpolitik som skall föras i Sverige. Det bör svenska

folkets valda ombud i riksdagen göra.

Riksdagen har nu godkänt EES-avtalet, och det kommer troligen

att träda i kraft ganska snart. När avtalet är antaget kan vi

inte styra om den här frågan kommer upp i rättsmaskineriet. Det

är ytterligare ett skäl för Sverige att i samband med

förhandlingarna om medlemskap göra vad vi kan för att få

garantier för att vi skall kunna fullfölja vår politik, som ju

på intet sätt avser att diskriminera produkter från EG utan som

har en hälsomässig grund. En fördel med den här processen är

trots allt att statsmakterna har blivit mera tydliga än någonsin

tidigare när det gäller att betona att de svenska

alkoholmonopolen har en socialpolitisk bakgrund. Man har ibland

varit litet otydlig på den punkten. Enligt vår uppfattning bör

det klarläggas i förhandlingarna att monopol med denna

inriktning kan fortsätta.

Sten Svensson: Gabriel Romanus talade om att man skall

främja tillgången på nya EG-produkter i sortimentet. Vidare sade

han att vi inte missgynnar produkter från något EG-land. I det

sammanhanget skulle jag vilja vidarebefordra en fråga som vi i

socialutskottet fick när vi besökte Spanien i september. Vi var

bl.a. i Galicien, där man framförde klagomål gentemot Sverige

när vi redovisade den politiska linje som tidigare har

framkommit här idag genom denna utfrågning när Anders Olander

presenterade regeringens linje. I Galicien säger man: Vi har

försökt att få in kvalitetsviner på den svenska marknaden, men

det har varit stört omöjligt. Vi får inte ens kontakt med

importbolaget. Vi har också via ambassaden försökt att skapa

förståelse, men det går inte. Man ifrågasatte därför om det

verkligen var möjligt för Sverige att leva upp till den här

politiken. Vi lovade att vidarebefordra denna fråga. Det är ett

utsökt tillfälle att idag ställa frågan både till Egon

Jacobsson och till Gabriel Romanus. Vilket är det svar som ni

kan ge? Bl.a. ledande företrädare för parlamentet inkl.

talmannen i Galicien framförde denna kritik mot Sverige.

Egon Jacobsson: Självfallet kan jag inte uttala mig om det

enskilda fallet och den enskilda firman. Ca 8000--10000

viner provas av våra provare och inköpare varje år. Det är en

bråkdel av antalet vinföretag som finns i Europa. Ni har kanske

följt den debatt som pågår med de franska bönderna. Det finns

150000 vinföretag i Frankrike, varav 25000 är exporterande

företag. Det ger kanske en uppfattning om hur många

exportföretag som finns bara på vinsidan inom EG-området. Jag

tror säkert att vi kan hitta fler än detta företag som är

missnöjda med Vin & Sprit, även om vår ambition naturligtvis är

att prova allas produkter som vi kommer i kontakt med. Det är

inte heller säkert att kvaliteten var sådan att våra provare och

inköpare bedömde vinet så, att det hade en plats i sortimentet.

De kriterier som gäller för att få en placering på den svenska

marknaden idag är pris, kvalitet och det sortimentsbygge som

vi har. Sortimentet skall tillgodose alla smakriktningar och

alla minoritetsgruppers intressen etc. Vi har idag ca 1200

produkter i sortimentet.

Gabriel Romanus: Jag vill bara ytterligare betona att de

spanska vinproducenterna som helhet knappast kan säga att de har

varit missgynnade av utvecklingen i Sverige. Tvärtom har vi ett

stort sortiment och en stor försäljning av spanska viner.

När man bedömer frågan om diskriminering får man jämföra vad

som är rimligt att kräva i handeln med andra länder. Jag tror

att man generellt kan säga att vi i de nordiska monopolländerna,

framför allt i Sverige, har en bredare representation från olika

länder än vad som är vanligt på andra håll. Självfallet har man

fler franska viner i Frankrike. Men vi har en god försäljning av

spanska viner jämfört med andra EG-länder. Man kan också jämföra

systembutikernas ölsortiment med detaljhandelns. Vid en

jämförelse mellan den privata och den kooperativa detaljhandeln

av öl klass II och vad som säljs i systembutikerna klass III,

tror jag man kommer att finna att vi står oss ganska väl i

konkurrensen vad gäller både svenska och utländska produkter.

Med den möjlighet till testförsäljning som vi avser att ge,

skulle de här producenterna kunna få svaret: Om ni är beredda

att ta del av risken, som man alltid måste vara när man går in

på en ny marknad, kommer ni att få en möjlighet att se om de

svenska konsumenterna är intresserade av era produkter.

Karin Israelsson: Jag har en fråga till Egon Jacobsson. Du

sade att vinsten i Vin & Sprit uppgick till 562 miljoner kronor.

Det vore intressant att få veta hur stor andel som kommer från

den export som också Vin & Sprit står för.

Det är alldeles riktigt att Vin & Sprit också skall stå på

svensk alkoholpolitiks grund. Därmed undrar jag hur pass

inblandad Vin & Sprit har varit i EG och EES. Har man haft någon

egen lobbyverksamhet för att hävda svensk alkoholpolitik i den

utformning som vi ställer upp på? Vilket intresse har man från

Vin & Sprits sida att också importera alkoholsvaga och

alkoholfria drycker? Framför allt vin kan komma att utgöra en

stor andel, eftersom det finns ett ökat intresse för den typen

av produkter.

Egon Jacobsson: Svar på fråga 1: Drygt en tredjedel 1991.

Svar på fråga 2: Nej, vi har inte ansett det vara vår uppgift

att utöva lobbyverksamhet. Vi är i det avseendet, vilket vi ofta

betonat, neutrala i förhållande till svensk alkoholpolitik och

följer lojalt de spelregler som gäller.

Svar på fråga 3: Vi har importerat alkoholsvaga produkter. Vi

har också själva utvecklat alkoholsvaga viner, dock utan större

framgång. Trots att vi gjorde en stor satsning på detta ville

förmodligen svenska folket inte dricka alkoholsvagare viner. När

det gäller alkoholfria drycker ligger det inte inom Vin & Sprits

ansvarsområde. Det finns många andra företag som är bättre på

att utveckla alkoholfria drycker än Vin & Sprit.

Bert-Inge Karlsson: Denna fråga riktar sig i första hand

till Anders Olander med anledning av något av det som Egon

Jacobsson tog upp i sitt inlägg.

Förutsättningarna för att nå framgång i en förhandling är dels

att man internt håller en gemensam linje, vilket vi har hört hur

det har skett, dels att man söker stöd från andra länder som man

kan samverka med i förhandlingarna.

De nordiska ländernas situation i monopolfrågan är som vi har

hört likartad. Därför tycker jag att det är oroväckande med

dessa signaler, som var nya för mig, om tveksamhet beträffande

hållningen i monopolfrågan från finsk sida. I vilken

utsträckning samordnar de nordiska medlemsförhandlarna sina

insatser i dessa frågor? Sker det någon samordning eller kör så

att säga varje land renodlat sitt lopp?

Anders Olander: När det gäller EES-förhandlingarna vill

jag starkt understryka att vi självfallet hade mycket nära

kontakter i denna och andra frågor, inte bara med övriga

nordiska EFTA-länder utan med samtliga EFTA-länder. Alldeles

speciellt hade vi kontakter med de nordiska EFTA-länderna i

fråga om våra alkoholmonopol. Resultatet av dessa samråd,

kontakter och gemensamma överväganden var att vi så småningom

lyckades övertyga EG:s förhandlare om rimligheten i att ta in en

deklaration i avtalet som förklarade motiven bakom de nordiska

alkoholmonopolen, dvs. de sociala och hälsomässiga motiven. Som

jag tidigare sade i mitt inlägg motsatte sig inte

EG-kommissionen detta, utan man accepterade detta tillägg till

avtalet. Sedan återstår att se vilken juridisk betydelse detta

tillägg kan visa sig få om frågan skulle komma upp till

prövning. Detta var alltså ett utslag av en nära nordisk

samordning i en viktig fråga.

Självfallet har vi för avsikt att hålla nära kontakt med

övriga kandidatländer i Norden för medlemskap i EG. Vi kommer

dock att förhandla bilateralt varje land för sig med EG, men det

är alldeles givet att vi kommer att hålla ett nära samråd i

denna och andra frågor som är av gemensamt nordiskt intresse.

Claes Örtendahl: Herr ordförande! Jag skulle vilja fälla

några kommentarer som inte bara har med gränshandelsfrågorna att

göra. Vidare skulle jag vilja höra något om de synpunkter som

kan finnas från Vin & Sprit resp. Systembolaget på den effekt

som en friare gränshandel kan tänkas få i ett läge med stora

prisskillnader mellan svenska och andra länders alkoholhaltiga

drycker. Jag ställer frågan bl.a. med hänsyn till den diskussion

som ordföranden under förmiddagen tog upp om bensodiazepiner.

Vi har en situation i Sverige för närvarande som innebär att

vi har en något för liten konsumtion av bensodiazepiner i

förhållande till en del grupper som har starka behov av den

typen av mediciner, medan vi har en påtagligt för stor

konsumtion av bensodiazepiner i förhållande till patienter som

inte har något stort om ens något behov av bensodiazepiner. De

får emellertid tillgång till bensodiazepiner ändå genom att

recept skrivs ut i onödan, men också -- vilket är en viktig del

-- genom en ökande illegal import av bensodiazepiner tillverkade

i vissa fall i fullt rimliga former. I andra fall sker

tillverkningen i illegala fabriker.

Det vi fruktar nu är att gränshandeln och gränskontrollen

kommer att försvagas inom ramen för det som för närvarande sker

inom Europasamarbetet. Jag skulle gärna vilja höra med Anders

Olander om den svenska regeringens inställning till

restriktioner i gränshandel när det gäller alkohol och andra

produkter som kan betraktas som hälsovådliga samt vilka

kontrollåtgärder som vi i fortsättningen kommer att disponera

för att i så fall fullfölja sådana begränsningar i gränshandeln.

Ingemar Mundebo: Claes, kan du som chef för

Socialstyrelsen göra en fortbildande insats genom att för dem

som eventuellt inte vet tala om vad det är för fina grejor du

talar om?

Claes Örtendahl: Bensodiazepiner är lugnande medel, som

framför allt används av patienter med svåra ångest- och

orostillstånd. Det är emellertid inte så att alla patienter som

har sådana svåra orostillstånd skall använda sig av

bensodiazepiner. En del av patienterna har sina oros- och

ångesttillstånd till följd av alkoholmissbruk. Därför kräver

Socialstyrelsen att man skall vara särskilt försiktig när man

förskriver den typen av mediciner till patienter.

Gabriel Romanus: När det gäller gränshandeln kan man se

vad som har hänt i handeln mellan Danmark och Tyskland, där

prisskillnaderna har varit påtagliga om än inte riktigt så stora

som de skulle bli mellan Sverige och Danmark om Danmark anpassar

sig till den tyska prisnivån. Finländare och norrmän reser till

Sverige för att handla, medan svenskar åker till Danmark och

danskarna åker till Tyskland. Den dansk--tyska gränshandeln har

varit betydande. Den har också lett till att den danska

regeringen numera känner sig tvingad att sänka skatten på både

öl och vin. När det gäller sprit har man fortsatta

restriktioner. Man har lyckats få undantag inom EG och kan

alltså fortsätta med begränsningen av införsel av sprit. När det

gäller öl och vin kommer det i praktiken att bli obegränsad

införsel. Därför anser man numera i Danmark att man inte kan ha

en högre prisnivå än den tyska plus ca 20%. Man måste ju ta

hänsyn till trycket från ett stort antal konsumenter och

detaljhandlare i södra Danmark.

I Sverige är situationen något annorlunda när det gäller

alkoholdrycker, eftersom det framför allt är genom

Systembolaget, som är statens bolag, som dessa varor säljs.

Därför finns det ingen anledning att vänta sig samma politiska

tryck. Däremot skulle effekten av en fri införsel säkert bli att

försäljningen i systembutikerna framför allt i södra Sverige

minskade kraftigt. Konsumtionen skulle förmodligen också öka på

grund av gränshandeln. Hur man från regering och riksdag kommer

att reagera på det tryck som skulle uppstå från människor

bosatta i norra Sverige för att få tillgång till lika billig

alkohol vet kanske en del här närvarande bättre än jag. Det är

nog en inte alltför vågad gissning att man i alla fall så

småningom skulle få en sänkning av de svenska realpriserna och

därmed en konsumtionsökning i hela landet, och återigen en

försäljningsökning i systembutikerna.

Jakob Lindberg: Jag vill bara ge en kort kommentar och

komplettering till vad Anders Olander sade om den nordiska

sammanhållningen. För det första gjordes nyligen ett uttalande

vid ett gemensamt möte mellan de nordiska socialministrarna och

deras företrädare och representanter för Nordiska rådets

socialutskott. Där underströks vikten av en fortsatt nordisk

restriktiv alkoholpolitik och ett vaktslående om monopolen.

För det andra föreligger icke något politiskt

ställningstagande i Finland som skiljer sig från det svenska

ställningstagandet. Däremot har där funnits en utredning som har

haft andra tankegångar. Det har nyligen varit överläggningar

mellan representanter för de svenska och finska

regeringskanslierna i denna fråga. En del tecken tyder på

samstämmighet, men man måsta avvakta innan man kan säga något

särkert om det. Det finns i dagsläget inget avvikande finskt

officiellt ställningstagande.

Anders Olander: Jag vänder mig till Claes Örtendahl

beträffande frågan om gränshandel med alkohol. Vi får rimligen

först avvakta Alkoholpolitiska kommissionens överväganden och

förslag. Det kan finnas anledning för Sverige att i kommande

medlemskapsförhandlingar begära den typ av undantag som Danmark

har. På den punkten vill jag emellertid inte uttala någon

bestämd mening.

När det gäller gränskontroller i övrigt kan konstateras att EG

visserligen nu står inför etablerandet av den fria marknaden,

men man är långtifrån färdig med avskaffandet av

gränskontrollerna fullt ut. Man har kommit långt i fråga om

gränskontroller för varor, medan gränskontroller för personer

fortfarande är föremål för överläggningar. Man förefaller vara

ganska långt ifrån målet att ta bort gränskontrollerna för

personer. När man en dag kommer så långt, kommer man att ersätta

den kontroll av olika slag som idag sker vid gränserna med ett

förstärkt samarbete mellan myndigheterna -- skattemyndigheter,

polismyndigheter osv. -- i de enskilda länderna. Inför

medlemskapsförhandlingarna måste vi naturligtvis mycket noga

studera åt vilket håll utvecklingen går inom EG på dessa områden

innan vi tar ställning till våra förhandlingsmål och

prioriteringar. Självfallet är vi angelägna om en effektiv

kontroll för att förhindra handel med illegala produkter och

farliga ämnen.

Egon Jacobsson: Först till Jakob Lindberg: Det är korrekt.

Jag sade också i min inledning att det har gjorts en utredning.

Dock var utredningen helt enig i de förslag som lämnades till

regeringen.

Ytterligare en kommentar till frågan om gränshandel. Vi kan ta

Norge som ett exempel på att skillnaderna inte behöver vara så

stora för att det skall bli stora effekter.

I Sverige gjordes en skatteförändring den 1 juli i år, en

skattereform som den svenska riksdagen beslutade om. Den fick

sådana effekter att Gabriels butiker på Västkusten ökade

omsättningen. Jag tror att en butik ökade sin försäljning med

300%. Jag var kanske gladare än Gabriel. Detta har inneburit

att norrmännen förbereder ett förslag som mycket kommer att

likna det svenska. Det finns en sak som jag tycker att man hela

tiden bortser från när man talar om gränshandel i ett längre

perspektiv. Om man inte når tillräckligt långt i

harmoniseringsarbetet, trots att den fria marknaden finns, är vi

ganska övertygade om att en omfattande postorderhandel med

alkoholdrycker kommer att uppstå.

Slutligen vill jag att Olander bekräftar det som jag nämnde i

min inledning och som har nämnts i frågorna, nämligen detta med

förhandlingar. Om frågan när det gäller monopolen eller om

Sverige som stat blir anhängiggjord i domstol är det så att säga

kört för möjligheten att förhandla. Då blir domstolarnas utslag

avgörande. Är inte detta den korrekta tolkningen, Olander?

Anders Olander: Svaret är att vi självfallet inte kan

ingripa i en domstolsprocess. Men jag anser att man måste skilja

på vad som kan komma att hända som en följd av EES-avtalet i

dessa avseenden och de förhandlingar som vi kommer att föra

förhoppningsvis inom kort om ett svenskt medlemskap i EG. Jag

vill upprepa vår linje, nämligen att slå vakt om monopolen som

viktiga inslag i vår alkoholpolitik.

Ingemar Mundebo: Det är dags att påbörja den sista

omgången av dagens utfrågning. Först kommer två personer som

handhar alkoholfrågor i sina yrken.

Birgitta Kihlberg: Mina damer och herrar! Jag skall be att

få tacka för inbjudan till dagens hearing. Än så länge har

diskussionen varit intressant för min del.

Jag skall ärligt säga att jag hade problem när jag satte mig

för att fundera litet grand kring dagens rubrik och hur min egen

inledning skulle se ut. Därför har jag valt att inleda med några

ordspråk från olika länder.

I Sverige brukar vi säga: Där spriten går in, går vettet ut. I

Frankrike säger man: Vinet är oskyldigt, bara suputen är

skyldig. I Spanien sade myggan till paddan: "Hellre dö i vin än

leva i vatten." Jag slutar med ett ordspråk från vinlandet

Italien: Ett fat vin kan göra fler underverk än en hel kyrka

full med änglar.

För mig speglar ofta, även i det här fallet, små deviser,

ordspråk eller aforismer hur olika inställningen kan vara till

olika saker i olika länder. Just i dag pratar vi om

dryckeskulturen.

I de sydeuropeiska länderna hör mat, vin, social samvaro och

glädje samman på ett naturligt sätt. I våra nordiska länder har

vi på något märkligt sätt fått kombinationen mat, vin och social

samvaro att vara uttryck för skam och elände. Under förmiddagen

tangerade flera talare särskilt det sistnämnda.

I min dagliga gärning på fackföreningen företräder jag en

bransch vars huvudprodukt är att sälja service, mat och husrum.

Det är enkla, genuina hantverksprodukter som människan har

använt sig av i alla tider. Precis som ordföranden nämnde när

jag fick ordet, är alkoholhaltiga drycker ett normalt

vardagsinslag för oss.

Vårt land står nu inför ett närmande till EG och de där

ingående ländernas mat-och alkoholkulturer. Vår bransch kommer

i högsta grad att beröras av detta. Utländska besökare tar,

precis som vi, sitt lands vanor med sig. Detta gäller även

alkoholmönster. Det här märker många av landets 25000

servitörer och servitriser dagligen. Från fackets sida kan vi

ärligt och rakt erkänna att våra medlemmar adopterar mycket

gärna den sydeuropeiska mat-och spritkulturen. Den är olik den

svenska i många positiva bemärkelser. Vi vill därför medverka

till en förfining i umgängesformerna med alkohol. Då är det

viktigt att bruk av alkohol accepteras.

Vi är däremot starka motståndare till ett alkoholintag i

sådana mängder som i dagligt tal benämns råsupande. Vi är

dessutom motståndare till alkoholmönster som leder till ett

regelrätt missbruk. Jag understryker detta så att det inte skall

råda några tvivel om vår inställning.

En viktig förutsättning för att uppnå ett av samhället

acceptabelt alkoholmönster är dock att den enskilda individen

till stor del delar de värderingar och signaler som normgivaren

presenterar. Om diskrepansen är för stor, skapas förvirring och

oginhet hos den enskilde individen -- vilken ju i slutändan är

ytterst ansvarig för sitt eget alkoholbeteende. Jag tänker på en

särskild grupp människor, nämligen ungdomar, och jag kommer att

tala om dem en stund framöver. Morgonen inleddes med att tala om

ungdomar och deras beteendemönster.

Vi anser att det är viktigt att så tidigt som möjligt påverka

ungdomarnas dryckesvanor i en odramatisk och utpräglat social

riktning. Grupptryck från kompisar och gängbildning och det

kanske viktigaste, nämligen avsaknad av föräldratillsyn och

positiva förebilder, leder i alltför många fall till en

snedvriden inställning till alkoholen. Tyvärr ser vi i både

massmedia och andra sammanhang nästan dagligen bevis på detta.

Förenklat kallas detta för att öla i buskarna på gator och torg.

Även om priserna på alkohol självklart är högre på en

restaurang än på Systembolaget, anser vi att det är bättre att

alkoholintaget hos de yngre sker under uppsikt och ordnade

former. Våra medlemmar kan därmed komplettera föräldraansvaret

och lära ungdomen hantera och balansera alkoholintaget. Vår

bransch är beredd att ta sitt ansvar. Vi är beredda att gå långt

i vårt ansvarstagande. Vi anser det därför viktigt att samhället

ger oss möjligheten att medverka till att kunna ta detta ansvar,

samt att alkoholvanorna till stor del grundläggs på restauranger

och inte på gator och torg. Jag tänker närmast på

sprittillståndsgivningen.

Vi är för en striktare kontroll av de företag som skall få

möjlighet att servera alkoholhaltiga drycker. Tyvärr är

branschens parter inte helt ense om vilka metoder som är bäst

för att värna de seriösa företagarna och samtidigt kunna vara

anvarskännande företag. Vi är dock ense om att ett ökat

kommunalt inflytande med nödvändighet innebär en politisering av

tillståndsgivningen. Vi begär att tillståndsgivningen och

kontrollen ligger kvar på länsstyrelserna.

Vi från facket anser dessutom att länsstyrelserna skall

utfärda någon typ av kompetensbevis, som i sin tur kan ligga

till grund för att bevilja sprittillstånd. Kompetensbevis

trollar naturligtvis inte bort alla oseriösa företag. Men det är

ett sätt att ha överblick över branschens vilja till ansvar,

kompetens och utveckling. Troligen skulle det även försvåra för

företag som ägnar sig åt ekonomiska brott. Dessa företag förstör

för vår väl ansedda hantverks-och servicenäring, samtidigt som

de fullständigt struntar i det ansvar som en restaurang måste ta

när det gäller gästernas alkoholintag.

Vi tänker också på den monopolställning som Vin & Sprit AB

intar. Jag skall inte i detta inlägg direkt kommentera frågan om

monopol. Från fackets sida ser vi en avmonopolisering delvis som

en hägring för alla fifflare i branschen.

Vår bransch är annars intresserad, även vi från facket, av en

fri konkurrens, där öl-, vin-och spritimportörer kan sälja

sina varor direkt till restaurangerna. Detta skulle säkert kunna

öppna vägen för lägre priser på restaurangerna, som i sin tur

skulle kunna öka försäljningsvolymen och gästernas intresse för

att äta och dricka under trevliga, ordnade och sociala former.

Avslutningsvis några punkter om den framtida alkoholpolitiken.

Folk måste begripa restriktioner och regler för att kunna ta

till sig och rätta sig efter dem. Vi behöver faktiskt bara gå

till oss själva för att inse denna sanning.

Vi vill medverka till en avglorifiering och avdramatisering av

alkohol som en lyckodrog med hjälp av positivt påverkande

information som inte får individen att känna skuld och skam.

Vi är för en något liberalare alkoholpolitik. Men särskilda

och riktade informationsinsatser måste då ägnas ungdomar. Dessa

måste lära sig att mat och dryck hör samman och skall intas

under civiliserade och ordnade, sociala former. Förbud skapar

ofta hos yngre människor nyfikenhet, protesthandlingar och

liknande mot det etablerade.

Vi säger kanske ja till avmonopolisering av Vin & Sprit så att

egenimport kan bli ett konkurrensmedel -- men inte på ett sådant

sätt att det blir till oseriösa företags fördel.

Utskänkningstillstånd skall utfärdas av länsstyrelserna. De

skall vara behörighetsgrundande. Samma regler skall gälla över

hela landet. Det är en oerhört viktig fråga om rättssäkerhet.

Subjektiv samt politisk påverkan och kommunala veton tar vi från

fackets sida helt avstånd från.

Egon Jacobsson: Får jag göra ett litet tillrättaläggande?

Under dagen har det talats om ett företag som inte existerar,

nämligen Vin & Spritcentralen. Sedan tre år tillbaka heter

företaget Vin & Sprit AB.

Robert Fägersten: I det jag har att säga er i dag finns

två påståenden, nämligen ett förslag och en vädjan.

Mitt första påstående är att alkoholkonsumtionen kommer att

öka (se bilaga 3) (bild 1). De kontinentala dryckesmönstren

tränger in fortare än de gamla svenska supsederna försvinner. De

två grundvalarna för svensk alkoholpolitik,

tillgångsrestriktioner och höga priser, sviktar (bild 2). Vi

menar att det borde gå att ha kvar tillgångsrestriktionerna

såsom de är knutna till monopolen. De har åtminstone fördelen av

att vara föremål för förhandlingar, och i värsta fall måste de

tas bort först efter ett utslag i en domstol. Det andra

instrumentet är inte lika lätthanterligt, eftersom det är

föremål för marknadskrafter. Det är osannolikt att det går att

upprätthålla den nuvarande prispolitiken.

Här står vi i Sverige med ett mål att sänka

alkoholkonsumtionen med 25% med åtminstone det ena av de två

huvudsakliga verktygen vridna ur våra händer. Vad gör vi då?

Jag önskar att denna konferens hade handlat litet mer om vad

vi skall göra i stället och inte bara om hur mycket det går att

ha kvar av det gamla. Jag tänkte berätta om de erfarenheter vi

har från vår verksamhet på området.

Vi måste agera. Vi kan inte bara avvakta utvecklingen. Det

finns nya saker att göra, och det krävs en ny alkoholpolitik.

Alkoholkonsumtionen kommer alltså att öka. Marknadstrender

brukar beskrivas på följande sätt. Vi gör undersökningar utifrån

demografiska utgångspunkter. Vi konstaterar att män dricker mer

än kvinnor och att unga dricker mer än äldre, osv.

Vi i Svenska Bryggareföreningen menar att det är intressantare

att kartlägga människors attityder, information, kunskaper och

känslor inför alkoholen. SIFO har hjälpt oss med en sådan

undersökning. Den har resulterat i en gruppering. Ni kan läsa

mera om detta i det material som finns tillgängligt. Jag hinner

inte gå in på detta nu (bilderna 3--5).

Det finns en gruppering som beskrivs som de klassiska svenska

supsederna. De människorna befinner sig i riskzonen. Där finns

de nya vin-och ölentusiasterna. Där finns en mellangrupp, och

det finns en grupp alkoholmotståndare.

Det intressanta är förändringen i mönstren över tiden. Under

tiden 1990--1992 har grupperna principfasta eller pragmatiska

motståndare minskat. Det ökar konsumtionen.

De som är i riskzonen, och som dricker mycket, har också

minskat i antal. Men det kompenserar inte för den ökning som har

uppstått i andra grupper. Framför allt vingourméerna och de i

mellangruppen ökar sin alkoholkonsumtion.

Vi kan säkert säga att vi har en ökning av alkoholkonsumtionen

framför oss. Om det blir en ökning av missbruket eller inte

beror på om man bekänner sig till modellen om totalkonsumtion

eller inte.

Mitt andra påstående är att alkoholpolitikens grundvalar

sviktar, åtminstone prisinstrumentet.

Låt oss då se på gällande beskattning i Europa i dag för ett

europeiskt öl, som i Sverige kallas för mellanöl. Tyskland

ligger med 50 öre per liter och under EG:s nuvarande minimital,

som är ungefär 70 öre. Danmark har sänkt från 4-kronorsnivån

till 2:40. Sverige ligger på 9 kr. Den flaska öl som man i dag

kan köpa för 2--3 kr kostar hos Gabriel 10--11 kr.

Resulterar det här i köp utomlands? Är det inte för jobbigt

att resa utomlands för att köpa öl eller annan alkohol? Bilden

(bild 6) visar hur det såg ut innan danskarna sänkte skatten

från 4 kr till 2:40. 45 miljoner liter öl köps utomlands. I

Systembolaget säljs 100 miljoner liter öl. Systembolaget har

alltså ungefär två tredjedelar av marknadsandelarna. Den siffran

är nu 20% högre sedan danskarna sänkte priset. Svenska staten

förlorar ungefär 800 miljoner kronor i skatte-och momsbortfall

på gränshandeln.

Ett annat sätt är att jämföra hur mycket starköl som säljs i

en genomsnittlig Systembolagsbutik i Stockholm, Göteborg och

Malmö (bild 7). Vi vet från andra undersökningar att Malmöbor

dricker ungefär lika mycket öl som folk gör i de andra två

städerna. Den gula stapeln motsvarar vad Malmöborna köper på

andra ställen än på Systembolaget. Ni ser att den marknaden hela

tiden ökar. Gränshandeln finns redan i dag.

Vi såg resultatet av Tomas Kolks undersökning redan i morse.

Jag skall inte gå in på den nu. Men vi kan konstatera att den

oregistrerade konsumtionen är ungefär en tredjedel av den

registrerade. Det intressanta är inte hembränningen, som vi

normalt tror är den största boven. I stället är det

gränshandeln, dvs. den privata införseln. Har privat införsel

ökat eller inte? Vi kan konstatera att resandet har ökat med

ungefär 25%. 13 miljoner människor rör sig in över de svenska

gränserna. De har med sig 75% av den totala tillgången.

Åtminstone på det sättet har mörkertalet ökat (bild 8 och 9).

Gabriel Romanus nämnde att man nu kommer att kunna ta med sig

10 liter sprit, 90 liter vin och 110 liter öl om EG-gränserna

införs. Men om vi endast får ta in ungefär en fjärdedel av

volymen inom EG-gränserna under en övergångsperiod blir det

möjligt att totalt ta in 20 miljoner liter sprit, 200 miljoner

liter vin och 240 miljoner liter öl. I andelar av den nuvarande

försäljningen är det 55%. Det är dubbelt så mycket vin som

säljs i Sverige i dag, och det är hälften av den mängd öl som

säljs i dag.

Slutsatsen är att prisinstrumentet har gått förlorat. Skulle

det upprätthållas kommer svensk bryggerinäring att gå under. Vi

räknar med att ungefär 50% av försäljningsvolymen kommer att

försvinna. Det är ett bortfall på 3 miljarder kronor (bild 10).

Ni säger nu att detta inte är en näringspolitisk konferens.

Men jag hävdar att det är bättre även från nykterhetspolitisk

synpunkt att samarbeta med svensk bryggerinäring än med Heineken

osv. Från nykterhetspolitisk synpunkt finns det ett värde i att

behålla en svensk bryggerinäring.

Det finns oprövade element (bild 11 och 12). Jag önskar att vi

kunde tala mer om det. Vi har i vårt socialpolitiska program de

senaste fem åren gjort en del erfarenheter.

Tesen är att det går att vara optimistisk beträffande nya

möjligheter att förändra ungdomars attityder, kunskaper och

beteendemönster. Vi har arbetat med att påverka attityderna, men

då med hjälp av ungdomarna själva och inte med hjälp av

pekpinnar.

Vi tycker att Fryshuset är ett bra exempel, vilket nu

äventyras. Vi har satsat mycket pengar där. Detta finns också

beskrivet i det skrivna materialet.

Information om skador bör ske på ungdomarnas egna villkor.

Team 717 är ett program som har drivits på försöksbasis i

Dalarna. Ungdomar mellan 7 och 70 år har fått information och

kunskaper om vilka skador som kan finnas i samband med

konsumtion av alkohol.

Om alkoholen skall tas bort ur ungdomarnas liv måste de

erbjudas något annat. Ungdomarnas stora intresse i dag är ju

musik och disco. När jag var 25 år fanns det 50 ställen att gå

på i Stockholm. I dag finns det två ställen som inte erbjuder

alkohol. Det finns stora förutsättningar för att skapa ett

program som erbjuder ungdomarna ett liv utan alkohol.

Använd alla kanaler! Vi har jobbat i skolan. En Luciaaktivitet

1987 gav 6000 svar från unga människor om hur man skulle kunna

arrangera verksamheter utan alkohol.

Vi har jobbat på Alnö tillsammans med aktiva

socialassistenter. Jag skulle kunna fortsätta länge med att

beskriva sådana aktiviteter.

Det är uppenbart att det finns mycket att göra med hjälp av

den aktiva friskvården. 75% av svenska folket går på

hälsoundersökningar i dag. Nästan ingen får i samband med dessa

information om alkohol, trots att levervärden brukas testas vid

dessa undersökningar.

Det finns en provkarta på områden som jag önskar att den

Alkoholpolitiska kommissionen skall syssla med. Det är

nödvändigt med ett nytt alkoholpolitiskt program (bild 13 och

14). Först måste skatterna harmoniseras successivt för att

behålla kontrollen. Tillgångsrestriktionerna inom monopolen

måste avvecklas, men bara i den takt som EG-domstolen kräver.

Låt oss inte gå för fort fram där. Dessutom behövs en treårig

kampanj kring attityder och information till unga människor. En

stark samordnande kommission, medverkan från hela samhället och

entydiga och mätbara mål behövs.

Alla känner igen högersymbolen -- H (bild 15). Vi är litet

misstänksamma mot social ingenjörskonst i Sverige. Ändå finns

det bästa exemplet i högertrafikkampanjen. År 1963 upptäckte

Tage Erlander att Sverige var på väg in i en internationell

trafikvärld. Fyra år senare genomfördes den mest framgångsrika

förändringen av ett gammalt beteendemönster som någonsin hade

genomförts i Sverige. Kanske skulle en ny symbol kring ett

treårigt alkoholprojekt tillsammans med information till framför

allt unga människor vara en framgångsrik väg -- A (bild 16).

Kjell E Johansson: Herr ordförande och värderade åhörare!

Inbjudan till att ställa upp i denna utfrågning kom i så pass

god tid att det var möjligt att ägna några sommarveckor åt att

skriva ner en mer utförlig argumentation kring grundläggande

alkoholpolitiska fakta. Denna sammanställning finns tillgänglig

för alla och har även överlämnats till Alkoholpolitiska

kommissionens ordförande och socialutskottets ordförande

(Alkoholpolitikens ABC, Sober Förlags AB).

Jag utgår i den här skriften från föreställningen om

alkoholens två ansikten -- dess positiva och negativa sidor. Med

stöd av delar av moderatledaren Carl Bildts regeringsförklaring

för drygt ett år sedan och socialminister Bengt Westerbergs

direktiv till den Alkoholpolitiska kommissionen har jag

utvecklat på område efter område fakta, synpunkter och även

granskat myter.

En utgångspunkt är några av de viktiga samband som berörts

tidigare här i dag. Det gäller totalkonsumtionsteorin, dvs.

sambandet mellan bruk och missbruk. Sambandet mellan

tillgänglighet och konsumtionens omfattning. Sambandet mellan

pris- och konsumtionsnivå. Det finns också en koppling mellan

alkohol och narkotika. Alkohol kan faktiskt utgöra grogrund för

narkotikamissbruk.

Det är ingen tillfällighet att länder med betydligt generösare

alkoholpolitik än den svenska har starka legaliseringsrörelser

för narkotika. Det är inte heller någon tillfällighet att i de

länderna är narkotikamissbruket mera utspritt än i Sverige.

Ett samband som jag inte tar upp i boken, men som borde ha

granskats utförligare, gäller ungdomsarbetslöshet och missbruk.

Självklart är det inte så att varje ung arbetslös människa

automatiskt hotas av missbruk. Den påfrestning det innebär när

man ställs utanför arbetsmarknaden under månader, kanske under

år, leder till håglöshet och vilsenhet. Det innebär att det

byggs upp en social explosion i det som kallar sig för ett

välfärdssamhälle. Samtidigt öppnas vägen till omfattande

missbruk och kriminalitet.

Men det är inte tillräckligt att diskutera de här nämnda

sambanden. Vi måste också fråga oss: Vilka alternativa

strategier finns i alkoholpolitiken? Från nykterhetsrörelsens

sida vill vi betona satsningen på punktnykterhet: nykterhet i

trafiken, i arbetslivet, under graviditeten och under

ungdomsåren.

Punktnykterheten har ett värde på två sätt. Dels är det en

strategi som har ett egenvärde oberoende av hur det ser ut med

den restriktiva alkoholpolitiken. Dels får åtgärder för att

främja punktnykterhet ännu starkare effekter om de kombineras

med en restriktiv alkoholpolitik.

Vid sidan av betoningen av punktnykterhet finns det också

anledning att lyfta fram några strategiska yrkesgrupper, som i

sitt professionella arbete kommer i kontakt med alkoholen och

dess skadeverkningar: läkare, sjuksköterskor och annan

medicinalpersonal, lärare och andra som är verksamma inom

skolan, socialarbetare, fältassistenter, poliser, ungdoms- och

fritidsledare.

Skall vi komma till rätta med de hot som i dag växer sig

starka inför den hittillsvarande relativt framgångsrika svenska

alkoholpolitiken, är det nödvändigt med en kraftfull satsning på

de strategiska yrkesgruppernas grundutbildning och fortbildning

liksom främjandet av samspel dem emellan.

Vi arbetar under en tid med starka ekonomiska begränsningar.

Vad som kan vara viktigt att än mer lyfta fram i en sådan period

är inte enbart bristen på resurser i vissa lägen utan också på

vilket sätt vi faktiskt använder de resurser som finns.

Vi kan konstatera att det i många avseenden finns en

låt-gå-politik, som försvårar tidig upptäckt och tidiga

åtgärder. Det är inte så att socialt arbete automatiskt behöver

kosta mera pengar än vad det gör i dag. Om man satsar på tidig

upptäckt och tidiga åtgärder, kan vi åstadkomma sociala

behandlingsinsatser i ett tidigt skede och på ett relativt

odramatiskt sätt, till låga kostnader och med betydligt större

framgång än vad vi i dag gör. Skall vi lyckas härmed måste

självfallet inte minst några av de strategiska yrkesgrupper som

jag här nämnt lyftas fram i sitt professionella arbete.

Med detta är jag också inne på missbrukarvårdens former och

innehåll. Jag har fört en ganska långtgående diskussion i boken

"Alkoholpolitikens ABC". En förutsättning för framgångsrikt

socialt behandlingsarbete är att primärvården flyttas över till

kommunerna. Primärvård och socialtjänst bör läggas in under en

gemensam nämnd med en gemensam chef. Jag påstår inte att detta

är den slutgiltiga lösningen på några problem, men det är en av

förutsättningarna för att vi skall riva barriärer mellan det

sociala och det medicinska arbetet. Primärvården måste får en

mer framskjuten roll då det gäller det oupptäckta missbruket och

missbruk i ett tidigt skede.

Låt mig bara göra en liten parentes. Den gäller något som

möjligen är en symbolfråga, en inte alls oviktig sådan. Jag

pläderar för en höjning av det kvalitativa sociala arbetet.

Socionomutbildningen skall ges ett annat innehåll. Det är inte

rimligt att nyutbildade socionomer måste börja sin anställning

på en socialförvaltning med att undervisas i missbruksarbete. På

institutionerna för socionomutbildning måste man fjärma sig från

de byråkratiska lösningarna till förmån för socialarbetets

metodik, gängbearbetning, uppsökande verksamhet, missbruksarbete

och andra praktiska frågor.

Jag tror personligen inte på socialarbetare som är

färdigutbildade vid 21--22 års ålder. Att höja inträdesåldern

för socionomutbildning borde vara en självklarhet. De sökande

måste ha åtminstone fem års erfarenhet av praktiskt yrkesarbete.

Det som jag nu tagit upp kan uppfattas som en detalj. Det

finns mängder av sådana exempel inom svenskt socialt och

medicinskt arbete. Om situationen inte hyfsas till, vilket inte

kostar något, kvarstår svårigheterna.

Alkoholupplysning, hälso- och ungdomsfostran är några av de

andra strategiska framgångsvägarna i kampen mot missbruket och

den sociala utslagningen. Vi återkommer därvid till den roll som

olika yrkesgrupper kan spela när det gäller ungdomar i kris och

i riskzonen. Tiden medger inte ett utförligt resonemang. Jag

hänvisar till det tryckta materialet.

Det är självfallet önskvärt med riksomfattande kampanjer, men

det är ännu angelägnare med geografiskt avgränsade sådana --

kanske skall man välja ett annat ord än "kampanj" -- för

hälsofostran, alkoholupplysning och opinionsbildning. Jag tror

också att hela landstingsområden är för stora. Man måste välja

en avgränsning till någon eller några kommuner där man arbetar

med ungdomar i kris och i riskzonen. Där skall de strategiska

yrkesgrupperna fortlöpande tränas i samarbete, i tidig upptäckt

och i hur man åtgärdar de problem som aktualiseras. Utbildningen

förbättras. Så gör vi i vårt Ölandsprojekt ("Bättre hälsa på

Öland år 2000"): Binda ihop insatser från näringslivets, från de

kommunala förvaltningarnas, från polisens och från ideella

organisationers och enskilda intresserade personers sida. Koppla

samman föräldraskolor och skolaktivkurser. Satsa på att hos

ungdomarna själva utveckla en aktiv opinionsbildning mot alkohol

och andra droger.

En avgörande fråga är att det inte ständigt är vuxenvärlden

som pekar på vad som skall göras. Vuxenvärlden behöver inte

sticka under stol med sina åsikter, men vi får inte glömma bort

att vuxenvärlden har en benägenhet att lämna ungdomsgrupperna

mängder av goda råd som äldre har svårt att efterleva för egen

del. Därmed uppstår lätt en förtroendeklyfta och ett avstånd.

Alla typer av alkoholupplysning, ungdomsfostran och

opinionsbildning som vi vill satsa på måste också utgå från en

pedagogik där vi mobiliserar ungdomarna själva -- de som går på

fritidsgårdar, de som är verksamma i ideella föreningar, inom

idrottsrörelsen osv. Jag försöker i min skrift utveckla en

modell för lokal opinionsbildning.

De ekonomiska kostnaderna är en särskild fråga. Men det gäller

inte några överväldigande belopp. Jag har också en del idéer om

hur man skall kunna lyfta fram ekonomiska resurser för att både

klara denna form av alkoholupplysning och åstadkomma alkoholfria

alternativ för tonårsgrupperna. Konkret återfinns förslagen i

"Alkoholpolitikens ABC".

Låt mig avrunda med några ord om nykterhetsrörelsens arbete.

Nykterhetsrörelsen har sprungit fram ur en politiskt medveten

strävan att förbättra människornas förhållanden och att skapa

ett samhälle präglat av trygghet och solidaritet, utan den misär

som alkoholbruket kan leda till.

Nykterhetsrörelsen svarar för en rad olika insatser, som lätt

glöms bort i dessa tider: ett omfattande och framgångsrikt barn-

och ungdomsarbete. Det bedrivs både i profan nykterhetsrörelses

regi och i kristna samfunds regi.

Det förekommer i dag tendenser att nonchalera ideella

aktiviteters betydelse. Långtgående tankar finns på att strama

åt samhällets bidrag. Jag vill nu inte ansluta mig till

kravmaskiner, utan vill bara anföra ett observandum. Vi är alla

medvetna om att det är nödvändigt i det internationaliserade och

genomkommersialiserade samhället att satsa på aktiviteter som

inte bara sysselsätter ungdomarna utan också stimulerar dem till

ställningstaganden, till engagemang i livsåskådnings- och

världsåskådningsfrågor. Det sista må inte vara statsmakternas

eller kommunernas uppgift att finansiera.

På sysselsättningssidan finns det anledning att säga, att där

ungdomsorganisationerna -- vare sig det är i helnykter regi, i

idrottens regi eller dylikt -- tvingas att upphöra med delar av

sin verksamhet till följd av de svårigheter som inträder med

galopperande hyror osv., återstår det till sist för samhället

att återta eller överta en del av de arbetsuppgifterna, till

kostnader som är väsentligt högre än de som vi i dag kan

registrera.

Det har i debatten och framför allt från en lotteriutrednings

sida förekommit tankegångar att man finansierar barn- och

ungdomsverksamheten med kasinospel. Detta uppslag måste avvisas.

Signalerna är felaktiga. Barn- och ungdomsverksamhet får inte

förknippas med kasinon.

Till att börja med borde kasinospel inte höra hemma i ett

civiliserat samhälle, men det är en annan diskussion, som jag

lämnar därhän. Om statsmakterna absolut bestämmer sig för

kasinospel, må det vara en sak, men om politikerna är

utomordentligt entusiastiska över öronmärkta pengar, öronmärk

dem då för statens underskott på bankaffärer i stället för att

låta dem gå till barn- och ungdomsverksamheten! Det är en

oförskämdhet utan like mot socialt och ideellt ungdomsarbete att

komma på tanken att knyta bidragsgivningen till kasinospel.

Detta är fullständigt oacceptabelt.

Ett påpekande: jag instämmer helt med Egon Jacobsson när han

ger uttryck för ståndpunkten att svensk alkoholpolitik skall

bestämmas av svenska politiker och inte av jurister någonstans i

utlandet. Men det är viktigt att man inte faller i fällan och

för att behålla beslutskraften fattar de beslut som utländska

jurister annars skulle ha fattat. Den poängen är ganska liten.

Från nykterhetsrörelsens sida förutsätter vi att både de

byråkratiska och de politiska förhandlarna förmår hävda svensk

alkoholpolitiks hittillsvarande grundpelare, så att vi inte

hamnar i den positionen att svensk alkoholpolitik skall avgöras

utomlands. Men skulle vi hamna i det läget att förhandlarna inte

lyckas med denna uppgift, kan också svensk profan och kristen

nykterhetsrörelse, med 500000--600000 anhängare, tvingas

uppmana sina medlemmar och sympatisörer att rösta nej till

svenskt medlemskap i EG/EU.

Erik Trost: Tiden är knapp, och jag skall begränsa mig

till att ta upp sju punkter.

Som första punkt tar jag upp ett minne från barndomen, som jag

kom på när jag på vägen hit såg en ovanligt blek liten flicka i

femårsåldern med sin mor. Då mindes jag att jag när jag var fyra

år tillbringade tre månader isolerad på sjukhus. Jag fick av min

storasyster en gul och röd gummiboll, som var litet sliten och

på ett ställe var intryckt. Jag låg i sängen och försökte få

bort den där defekten på bollen. Men när jag fick bort den

ursprungliga intryckningen, fick jag varje gång en intryckning

på ett annat ställe. Så småningom kom jag ändå underfund med att

om jag använde alla tio fingrarna och dessutom näsan och tryckte

försiktigt, klarade jag att få bort defekten på bollen.

Man kan kanske säga att den bilden, såsom jag nu upplever den

i efterhand, är en sammanfattning av den syn som vi i Verdandi

har på alkoholpolitiken: det behövs ett samlat grepp, och man

måste ha näsa för vad som är verkligheten. Det går inte att

begränsa den alkoholpolitiska debatten till en eller ett par

frågor, utan man måste ha en social helhetssyn.

Min andra punkt är att jag vill tala om att vi i Verdandi

ställer upp bakom en grundläggande restriktionspolitik. Men för

att restriktionspolitiken skall ge avsedd effekt måste den

antingen vara förankrad i folkmedvetandet eller ha en chans att

bli förankrad i folkmedvetandet inom rimlig tid. Annars ger det

motsatt effekt än den avsedda.

Om man stänger en kran, är det risk att man öppnar andra

kranar, och man kan därför inte diskutera en ensidig

restriktionspolitik utan måste samtidigt diskutera andra

förhållanden i samhället.

Det tredje som jag vill säga är, att om man inte gör

någonting alls, är det en mycket aktiv handling. Passivitet

inför stora problem är en handling som det finns anledning att

kritisera. Vi vet att om vi inte gör någonting alls, kommer vi

att möta en chockhöjning av alkoholkonsumtionen och av de s.k.

alkoholproblemen, och därför måste vi handla.

Oavsett vad vi har för uppfattning om EG, för eller emot, vet

vi att verkligheten kommer att förändras. Den förändras för

varje minut. Gränserna rivs, vår kulturella tillvaro är inte

längre avgränsad av vårt eget kvarter, utan den är beroende av

vad som händer i andra delar av världen. Därför anser vi i

Verdandi att det behövs en ansvarsfull anpassning till en

förändrad verklighet.

Vi måste successivt trappa ner prisinstrumentet, och vi måste

successivt trappa ner tillgänglighetsgränserna. Gör vi inte det,

förlorar vi kontrollen över politiken helt, och då inträffar

katastroferna. Jag tror att de allra flesta är medvetna om

detta, men tyvärr vågar inte alla säga det annat än när man

träffar dem en och en.

Men när vi gör detta, måste vi också samtidigt bygga upp

kulturpolitiska insatser för gemenskap och solidaritet. Vi måste

t.ex. ålägga alla kommuner att starta djupgående kulturpolitiska

program för gemenskap och solidaritet och mot utslagning. Vi för

vår del är beredda att i ökad utsträckning delta i det arbetet.

Den fjärde lilla punkten är ett konstaterande på grundval av

våra upplevelser av verkligheten i vårt praktiska sociala

arbete. Utslagningen i samhället är nu inte lika klassbunden som

den har varit tidigare. Den sociala nedrustningen galopperar och

drabbar nu alla grupper i samhället. Det betyder rent praktiskt

att vi får en ökad skiktning. Vi kan nu inte nöja oss med att

dela upp människor i tre eller fyra socialgrupper, utan det

finns i verkligheten fler socialgrupper.

Vi ser i vårt praktiska arbete att de nyutslagna som kommer

med i vår verksamhet och som har en god verbal träning, ett

språk som stämmer överens med tjänstemännens, roffar åt sig

större och större del av de resurser som tidigare gick till de

mest utsatta. Det betyder att situationen för de mest utsatta

förvärras katastrofalt. Vi är nu inne i en sådan situation, och

vi måste med kraft se till att vi utan att rodna kan säga att vi

lever i ett humant kulturellt samhälle.

Den femte punkten gäller att det ofta pratas om riskgrupper.

Vi är för vår del litet rädda för att använda den beteckningen.

Den leder ofta till svårigheter att stödja personer som tror att

de i förväg är dömda. Dessutom inbillar man människor att det

som kallas t.ex. alkoholproblem bara drabbar personer som

tillhör riskgrupper. Då blir det svårare att motivera avsättande

av samlade resurser för en kamp mot problemen. Därför tycker vi

att det är klokare att använda beteckningen risksituationer.

Alla människor hamnar, om de lever tillräckligt länge, förr

eller senare i risksituationer.

Vi måste träna oss att hantera risksituationer. I samband med

separationer, i samband med omorganisation av företag eller i

samband med att vi eller våra anhöriga drabbas av arbetslöshet

hamnar vi i risksituationer, och alla är berörda. Det betyder

att alla har nytta av en solidarisk alkoholpolitik,

socialpolitik och kulturpolitik. Det här tror vi är viktigt.

Den sjätte punkten gäller att vi tror att det är viktigt att

öka satsningen på social forskning och på tvärvetenskaplig

forskning, men framför allt att ge kraftigt ökade bidrag till

s.k. aktionsforskning, dvs. där man startar olika typer av

utvecklingsprojekt och samtidigt sätter av resurser för att

följa processen. Man startar, man följer, man korrigerar och man

styr processer. Den typen av forskning behöver vi mycket mer av,

eftersom det är bråttom. Vi måste omedelbart kunna omsätta

resultat av forskning i praktisk handling.

Min sjunde punkt gäller att det finns anledning för oss att se

till att barn och ungdomar i väsentligt större utsträckning än

nu växer upp i tryggare situationer. Barns och ungdomars

situation är mycket hotad, och vi har under de senaste sex till

åtta åren fått en kraftig försämring av uppväxtvillkoren för

stora grupper av barn och ungdomar. Vi måste också i ökad

utsträckning satsa på utsatta småbarnsfamiljer. Det är viktigt

att komma in i tid. Vi behöver ha aktiva kulturpolitiska program

mot ensamhet och isolering och för gemenskap och praktisk

solidaritet.

Karin Israelsson: Jag har några frågor, först en som jag

riktar till Robert Fägersten. Genom den proposition som föregick

bildandet av Folkhälsoinstitutet tog man 50 miljoner kronor från

bryggerinäringen. Jag undrar på vilket sätt dessa pengar finns

med i fortsättningen. Är de något att räkna med i det

förebyggande arbetet?

Vidare en fråga till Birgitta Kihlberg: Om det nu är så att

restaurangerna skall vara alternativ, varför har så många av dem

en 25-eller 22-årsgräns, så att ungdomar i lägre åldrar inte

släpps in? Vad är det som gör att hamburgerkedjor utan alkohol

trots allt kan utgöra ett alternativ för ungdomarna? Finns det

inget mellanläge, där restaurangerna släpper in ungdomarna i

något annat än en pubmiljö? Ökningen av alkoholkonsumtionen sker

ju bevisligen i den miljön. Det är där som den måste ha

inträffat, eftersom det är starkölet som står för

konsumtionsökningen.

Till Kjell E Johansson: Hur förvaltar

nykterhetsorganisationerna de samhällsmedel som kommer dem till

godo? Kan man generera dessa medel på ett effektivt sätt?

Robert Fägersten: Det fördes överläggningar mellan den

socialdemokratiska regeringen och bryggerinäringen som syftade

till att i samband med borttagandet av punktskatterna på

läskedrycker, som skulle ha skett inte den 1 januari 1993, som

det nu blir, utan den 1 januari 1991, skulle en del av

punktskatteborttagandet inte ha lämnats vidare i form av lägre

konsumentpriser utan skulle ha resulterat i fonder. En tanke

bakom dessa fonder var att en del av dem skulle kunna användas

för samverkan med Folkhälsoinstitutet. Den tanken blev sedan

aldrig fullföljd, och vi har i samband med regeringsbytet

träffat överenskommelse om återhållande av sådana fonder. Medlen

kommer i stället att lämnas vidare till konsumenterna och blir

inte längre tillgängliga för det ändamålet.

Kjell E Johanson: På Karin Israelssons fråga vill jag

svara att de medel från kommuner och landsting och från staten

som kommer nykterhetsrörelsen till del i huvudsak går till

verksamheter och aktiviteter som sysselsätter barn och ungdomar.

Det gäller vanlig hobbyverksamhet, scoutarbete,

idrottsaktiviteter, studiegrupper och mycket annat. En mycket

kraftig satsning förekommer på hälsofostrande projekt och på att

göra barn och ungdomar medvetna om sin situation, till att

fostra dem till att aktivt ta ställning och att ta ansvar för

sina egna ungdoms-och fritidsmiljöer. Det förekommer även en

omfattande satsning på kulturarbete i form av bl.a. amatörteater

och musikverksamhet.

De offentliga medlen används inte för den alkoholpolitiska

opinionsbildningen, som inte i sig är särskilt kostsam, utan de

disponeras för sysselsättningsfrämjande åtgärder inom den

ideella sektorn. En stor del av finansieringen sker genom våra

egna medlemsavgifter, våra egna lotterier och genom våra

insamlingar. Vi gör dessutom utomordentligt stora

insamlingsinsatser till stöd för nykterhetsarbetet i andra

länder, både ute i Europa och i tredje världen.

Birgitta Kihlberg: Om jag förstod Karin Israelssons fråga

rätt gällde den varför man har åldersgränser på vissa

restauranger och varför den är satt till 22--25 år. Samtidigt

ställde Karin Israelsson en fråga om varför ungdomarna släpps in

i pubmiljö och på McDonalds. Förstod jag frågorna rätt?

Karin Israelsson: Det är pubmiljön som ungdomarna hänvisas

till, eftersom många restauranger i vart fall i sin annonsering

har åldersgränsen 22 eller 25 år.

Birgitta Kihlberg: Jag skall ärligt säga som det är, att

jag inte kan ge några detaljsvar på den frågan eller komma med

några absoluta sanningar. Inom facket är vår åsikt att eftersom

ungdomarna söker sig, det har vi sett, till ställen där det

finns ungdomar, drar vissa typer av restauranger i ett

geografiskt område i en stad till sig en yngre publik. Där blir

det ibland litet stökigt. Det accepteras på den restaurangen.

Att det är stökigt kanske vi som är litet äldre tycker. Därför

finns det företag som har valt att vända sig till en annan typ

av publik. Då sätter man ofta en åldersgräns. Vissa företag

bestämmer t.ex. att herrar inte får lov att komma in utan slips.

Jag tror att svaret är så enkelt som att vi i vår bransch inte

har lyckats bestämma att vi vill dra till oss alla

åldersgrupper, utan åldersgrupperna bestämmer själva vart de

vill gå. Då kan det bli så, att olika slags publik "klumpar ihop

sig" på olika typer av restauranger.

Sten Svensson: Jag vill först understryka det som Kjell E

Johansson sade beträffande primärvården. För att medicinska och

biologiska insatser i olika sammanhang skall bli framgångsrika i

det längre perspektivet är det mycket viktigt att vardagen

fungerar, dvs. att den sociala dimensionen finns. Det har vi

också uttryckt mycket kraftfullt i slutbetänkandet från

Psykiatriutredningen, när vi har kommit in på frågor som rör de

psykiskt störda, missbruksfrågor och liknande. Jag vill gärna

instämma i den delen av Kjell E Johanssons synpunkter

beträffande primärvården.

Mot bakgrund av att vi här i riksdagen, på regeringens

förslag, har ändrat beskattningen av alkoholdrycker på ett sätt

som innebär att man främjar övergången till svagare drycker,

vill jag fråga: Vad kan man göra i det längre perspektivet för

att ytterligare påskynda den utvecklingen? Skulle man t.ex.

kunna främja ett val av svagare drycker vid tax

free-försäljning?

Vi går mot ett mer mångkulturellt samhälle i Sverige genom den

ökade rörligheten över gränserna och den stora invandringen.

Därför är det viktigt, som många av föredragshållarna under det

sista passet har påpekat, att vi försöker att finna nya former

för framtiden och att vi utformar en ny politik. Jag skulle

gärna vilja höra er utveckla era erfarenheter litet grand.

Framför allt riktar jag mig till Birgitta Kihlberg och Robert

Fägersten. Vilka erfarenheter har ni, och vad kan vi lära av de

människor som har kommit hit från andra länder, av deras

efterfrågan, beteende och attityder i det svenska samhället, för

att kunna anpassa oss till den nya mångkulturella situationen i

vårt land?

Birgitta Kihlberg: Jag börjar gärna med att svara på

slutklämmen i frågeställarens fråga, vilka erfarenheter vi har

av alkoholmönstret hos människor från andra länder. Vi har ett

utbyte inom facket med våra brödra- och systerorganisationer i

de europeiska länderna. Samtidigt är det våra medlemmar som

servar turister som kommer hit eller andra typer av gäster. Det

är t.ex. många av näringslivets gäster som kommer till

restaurangerna här i Stockholm.

Den erfarenhet vi har är att mat och alkoholdryck hör samman

på ett mer positivt sätt. Man dricker mindre starksprit. Man

kommer till restaurangen och inleder mat- och alkoholintag

ungefär samtidigt. Man går oftast från restaurangen utan att

vara berusad, kanske litet glad, men det märks alltså knappast

att ett alkoholintag gjorts.

Nu skall jag sticka ut hakan och säga att vi jämför med ett

svenskt mönster. Gästen har då gärna tagit litet grand sprit

innan denne kommer till krogen. Sedan tar man alkohol

tillsammans med mat under den tid man är på restaurangen. Man

slutar inte alltför sällan sitt restaurangbesök i baren med två

bamsewhisky innan man går ut. Jag påstår att många är ganska

berusade när de lämnar restaurangen.

Det är just dessa jämförelser vi har gjort. Dessa fall ser vi

dagligdags. Det är därför våra medlemmar anser att vi gärna kan

adoptera ett mer europeiskt mönster. Det ger mycket trevligare

arbetsförhållanden för personalen på restaurangen om gästerna

dricker under mer ordnade former, om de ägnar sig mer åt att äta

gott än åt att dricka för mycket.

Robert Fägersten: Många av de experiment som vi har

bedrivit har syftat till att försöka göra ungdomarna till

språkrör för ett nytt synsätt på alkoholen, att engagera

ungdomarna själva som talesmän. Non Fighting Generation t.ex. är

sammansatt av ungdomar som har haft ganska allvarliga problem,

ofta våldsproblem, och som är straffade. Men de har en helt

annan syn på alkohol än de svenska ungdomarna har. Detta gäller

även de som har levt ganska länge i Sverige. De har inte den här

"fylleromantiken", utan de har känslan av att det är skamligt

att synas berusad. Det är det synsättet som vi hoppas och tror

kan tränga in, och som vi kan stödja. För en sådan politik är

åtminstone unga invandrare utmärkta språkrör och stöd.

Owe Larsson: Jag vill ta upp frågan om hur man skall göra

för att få fram vettiga alternativ till restauranger åt

ungdomarna. Jag tror inte att man skall grundlägga vanor på

restaurangerna.

Efter att ha varit med här i dag har jag funderat på en sak.

Vad gör man egentligen i EG? Frågar man inte varandra om olika

saker? Reser man inte ned till EG och diskuterar? Det gör ju

stora maffiga killar, som borde kunna få ut litet av

resonemangen. När man frågar om saker sägs det hela tiden att

man inte vet någonting om den frågan. Detta är en fundering som

förstärks varje gång jag är på ett EG-möte. Ingen vet någonting

om vad som gäller. Vi borde kunna få klart besked om monopolet

är den springande punkten. Detta var ingen fråga, utan en

reflektion.

Men min fråga gäller alternativen. Vi har haft tre--fyra stora

alkoholpolitiska utredningar, som har kommit fram till många

vettiga och bra saker. Ändå har alkoholproblematiken bara ökat i

samhället eller i möjligaste mån stått stilla. Vi har fått en

utveckling som inneburit att exponeringen av alkohol har blivit

mer omfattande. Nu kan inte mina ungdomar gå ut på restaurang

utan att möta detta. De har egentligen inget val. De måste

dricka åtminstone öl när de går ut.

Man har försökt att göra alternativ för ungdomar. Man hade

ungdomsgårdarna. Men på ungdomsgårdarna har vi i dag

11--12-åringar. Där vill inga 17-åringar vara. Hur skall vi göra

för att få alternativ till ungdomarna? Kan föreningslivet ställa

upp och skapa de alternativ som vi vill ha? Det måste vara

altrnativ för sådana ungdomar som inte är med i föreningar, utan

som har valt bort den aktiviteten. Min undran är: Hur skall

detta gå till? Vad tycker experterna att vi skall göra?

Kjell E Johanson: Blir jag utpekad som expert måste jag

lämna ifrån mig ordet. Det är inte så lätt att vara expert på

ungdomsfrågor, trender och ungdomskultur.

Man måste göra klart för sig att det inte går att ha festliga

danskvällar i ungdomarnas vardagsmiljö, i skolans matsal eller

på fritidsgården. Precis som vi vuxna vill ungdomarna in till

city, speciellt de äldre ungdomarna. Därför måste man göra upp

med vanföreställningen att man kan skapa attraktiva

festarrangemang i vardagsmiljön. Ungdomarna är en spegelbild av

vuxenvärlden. Det behövs särskilda festmiljöer, fredags- och

lördagsmiljöer. Det är det första.

Det andra är att föreningslivet kan svara för en del av de

aktiviteterna. Samtidigt måste vi inse att både kommunala

fritidsledare och föreningsledare som regel inte har sin främsta

framtoning i Topsy Lindbloms fotspår.

Jag tror också att man måste hitta en form för att stödja en

restaurangägare eller privat näringsidkare som vill satsa på

alkoholfria alternativ. Man kan hävda att nöjesverksamheten

skall vara självbärande och lönsam. Med tanke på konkurrensläget

och den roll alkoholen spelar, tror jag att det är fullständigt

utsiktslöst att göra en alkoholfri ungdomsrestaurang, hur

populär den än är, ekonomiskt bärkraftig. I min roll i

Stockholms stad har jag mer än en gång brottats med denna

konkurrens- och nöjessituation. Det har inte varit möjligt med

den nuvarande lagstiftningen att stödja privata alkoholfria

nöjesalternativ.

Vårt ungdomsförbund, UNF, har lyckats med alkoholfria diskotek

på en del håll i landet. Men vi kan inte täcka in allt. Det

måste finnas en kombination av kommersiella intressenter,

ideella organisationer och samhällsstöd. Uppgiften kan klaras

genom den finansiering jag föreslår i "Alkoholpolitikens ABC".

Martin Nilsson: Jag har en fråga och ett konstaterande.

Jag skulle vilja börja med begreppet alkohol under kontrollerade

former, som jag tror att somliga har varit inne på under

debattens gång. Jag delar i mångt och mycket den uppfattningen

att ett led i minskandet av den totala alkoholkonsumtionen

självklart måste vara att på ett bättre sätt kunna kontrollera

under vilka former alkohol sprids och nyttjas.

Man måste inse att såväl restaurangnäringen som de fackliga

organisationerna har ett anvsvar. Så är det inte i dag. Delvis

beror det på att det inte finns någon kontrollerad form. Precis

som Birgitta Kihlberg säger är det ofta litet okontrollerade

former på de ställen som har en lägre åldersgräns. Där är ofta

litet stökigt och bråkigt. Där vågar man inte ingripa från

marknadssidan, för man är rädd att förlora konkurrensandelar.

Karin Israelsson var tidigare inne på att den här möjligheten

inte heller finns för många ungdomar. Jag tillhör själv den

gruppen, trots att jag sitter i Sveriges riksdag. Jag vet att

detta låter som ett uselt Ny demokrati-argument. Jag tänker inte

försöka plagiera dem i övrigt. Men jag är faktiskt själv en av

dem som inte kan gå ut på krog i Stockholm därför att jag är för

ung. Men jag kan sitta och fatta beslut i riksdagen. Här måste

självklart näringen och facket gemensamt ta sitt ansvar, vilket

de faktiskt inte gör i dag. Det är någonting som jag tror att de

skall fundera på själva.

Jag vill ställa en fråga till nykterhetsorganisationerna som

delvis tangerar den fråga som jag ställde tidigare i dag: Vilka

möjligheter upplever ni att det finns att informera och bedriva

propaganda? Det har under de senaste åren bedrivits många

kampanjer, t.ex. Athena-kampanjen, för att minska

alkoholkonsumtionen. De har varit verkningsfulla. Frågan är: Hur

se det ut på den lokala nivån? Vilka möjligheter har ni, vilka

möjligheter har era ungdomsförbund och vilka möjligheter har

andra organisationer? Märker ni något slags förändring bland

andra organisationers vilja att arbeta med dessa frågor utanför

den traditionella nykterhetsrörelsen?

Erik Trost: När man pratar om ungdomar måste man bl.a. ha

klart för sig att ungdomar inte är ett enhetligt begrepp. Precis

som vuxna befinner sig ungdomar i olika situationer.

En tumregel som jag tycker att man kan säga att vi har en viss

framgång med är att vi inte planerar för mycket verksamhet. Vi

använder 95% av våra resurser för väl planerade

improvisationer. Alla som lever i en otrygg situation, och

väldigt stora grupper av ungdomar lever i en otrygg situation --

tyvärr ökar den gruppen -- kräver en snabb tillfredsställelse av

sina behov. Därför kan man inte planera för mycket, utan man

måste kunna improvisera. Det betyder att man måste ha en

organisation som har möjlighet att haka på när ungdomarna själva

tar initiativ. Det går inte att vänta till om en vecka eller

fjorton dagar, utan det skall ske på en gång, om fem minuter.

När vi i vår uppsökande verksamhet träffar ungdomar som har

behov av att prata med vuxna, vilket är mycket vanligt, räcker

det i regel inte att man gör det i en lokal en halvtimme eller

en timme. Ibland behöver man snabbt sticka bort med en grupp i

några dagar. Vi har verksamheten upplagd så att vi kan resa bort

med tio minuters varsel. Man skall alltså kunna använda de

lokaler man har på nära håll, i kvarteret, och de man har litet

längre bort dygnet runt. Man måste jobba mycket, mycket

informellt. Jag tror att detta är en viktig del när man tittar

på de ungdomar som har det besvärligast.

En fråga som man i stort har anledning att titta på är

skolungdomar och skolungdomars situation. De sociala målen för

skolan och det som händer däromkring tror jag att det finns

anledning att dra en särskild litania om vid ett annat

tillfälle.

Kjell E Johansson: Några markeringar: Det är önskvärt med

centrala kampanjer av det slag Bohman-gruppen och Athena-gruppen

genomfört. De får rejäl styrka då de kombineras med lokala

aktiviteter. På det lokala planet är jag övertygad om att man

måste använda ett par tre olika sätt att lösa problem på.

Idérörelser skall sprida information som anknyter till den egna

målsättningen, vare sig det är idrott, kristet ungdomsarbete

eller nykterhet. Då blir den trovärdig för egna medlemmar och

anhängare, som är opinionsbildare.

Man bör också ha en tvärinformation som primärvården,

landstinget, fritids- och kulturförvaltningarna, skolan,

poliser och andra utformar gemensamt. Det finns behov av en

mångfald, men det skall finnas en enhet i mångfalden.

Dessutom kan kopplingen förstärkas därest kommunerna på ett

konsekvent sätt satsar på komplementerande och frivilliga

vårdinsatser till den kommunala missbrukarvården. Enligt min

uppfattning bör man i varje kommun -- det är ingen diskussion i

storstäderna, för där finns detta -- överallt runt om i landet

ha någon satsning på DKSN, RIA, Verdandi, Alro, Länkar,

IOGT/NTO:s vårdkedja, jag lämnar därhän vad man väljer.

Din fråga gällde om det fanns intresse från andra

organisationers sida. Senast i går kväll hade jag en

överläggning med 30 idrottsledare i Stockholm. Bland dem som

Folkhälsoinstitutet möter finns det utomordentligt många exempel

på idrottsorganisationer, ideella föreningar av olika slag, även

långt utanför nykterhetsrörelsen, som med stor oro ser på

situationen och som är beredda att göra arbetsinsatser.

Jag tror inte att man behöver vara pessimistisk på den

punkten. Det finns en bred uppslutning bakom tanken på rejäla

informationsinsatser. Men de måste kombineras med

fritidsaktiviteter. Alkoholupplysningen löper risk att bli

ganska meningslös om fritidsgårdar samtidigt avvecklas och

föreningsverksamheten inskränks. I de två Ölandskommunerna står

200 ungdomar i åldern 18--24 år utanför arbetsmarknaden. Kan

inte den problemsituationen lösas hjälper alkoholinformationen

föga.

Birgitta Kihlberg: Jag fick ingen fråga, men jag vill ändå

kommentera det önskemål som kom upp om att vi skall ta ännu

bättre ansvar för alkoholhanteringen ute på restaurangerna. Jag

påstår att seriösa företag tar ansvar. De är oerhört rädda om

sitt serveringstillstånd. De tar all den hänsyn och allt det

ansvar som jag tycker att man kan förvänta sig. Problemet är

ofta att det finns företag som inte tillhör någon av

organisationerna. Det är just den typen av företag som ibland

kommer i klammeri med tillståndsgivande myndighet.

Jag vill bara understryka att det mycket ofta är politiska

beslut som styr tillståndsgivningen. Vilken effekt det har haft

på just själva cityregionen i Stockholm ser vi dagligdags. Vi

kan gå ut på kvällarna och se att man, framför allt på mindre

pubar, använder lågpriser. Man kan också se att En stor stark är

lockvara. Det vänder vi oss emot från fackets sida. Det vill jag

ha sagt.

Robert Fägersten: Det finns två sorters alkoholfria

diskotek som intresserar ungdomar. Det ena är det kommersiellt

arrangerade, litet mer storslagna, som utan bidrag från

alkoholen kostar 30--40 kronor per besökare och kväll. Det är

mindre än ett besök på ett kommunalt bad kostar.

Det andra är de småskaliga diskotek som ungdomarna själva

ordnar för 30--40 personer. Där är det fråga om att få lokal och

hjälp med utrustning. Allt detta är ganska små siffror jämfört

med vad mycket av missbruket, våldet och klottret på stan

kostar.

Ordföranden: Riksdagens socialutskott och Alkoholpolitiska

kommissionen vill säga tack till alla som har medverkat under

denna dag, till dem som har medverkat genom att göra inlägg och

ställa frågor och till dem som har medverkat även i andra

funktioner, med att planera och genomföra denna utfrågning.

Jag tycker att det har gjorts många värdefulla inlägg. Vi har

fått åtskillig viktig information. Vi är väl medvetna om att

detta stora område rymmer många aspekter som inte har fått plats

i programmet, som inte har blivit belysta. Vi är också medvetna

om att flera hade velat få ordet och säga något ytterligare,

eller åtminstone få tala litet längre. Vi har likväl arbetat i

denna sal och i dess omedelbara närhet i sex och en halv timme.

Det må väl sägas vara ett gott dagsverke. Jag tycker att vi har

kunnat göra analyser av utveckling och nuläge som är av värde,

då vi i olika grupper i samhället har att formulera strategin

för den svenska alkoholpolitiken.

Tack för dagens överläggningar. De är härmed avslutade.

Bilaga 1

Figur 1

Figur 2

Figur 3

Figur 4

Figur 5

Figur 6

Figur 8

Figur 7

Figur 9

Figur 10

Figur 11

Figur 12

Figur 13

Figur 14

Bilaga 2

Bild 1

Bild 2

Bild 3

Bild 4

Bild 5

Bilaga 3

Bild 1

Bild 2

Bild 3

Bild 4

Bild 5

Bild 6

Bild 7

Bild 8

Bild 9

Bild 10

Bild 11

Bild 12

Bild 13

Bild 14

Bild 15

Bild 16

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Utskottet 6

Allmän bakgrund 6

Alkoholpolitiken och EG 9

Information och förebyggande insatser 10

Systembolagets riskinformation m.m. 13

Alkoholreklam 14

Inköpsregistrering 14

Systembolagets försäljning 15

Åldersgränsen för inköp m.m. 15

Öppettiderna m.m. 15

Alkoholhalterna 15

Systembolagets detaljhandelsmonopol 16

Servering av alkoholdrycker 17

Åldersgränser för servering 17

Mattvång och tidsgränser 18

Tillståndsgivningen 19

Langning m.m. 21

Teknisk sprit 22

Alkoholforskning 23

Utskottets bedömning 24

Hemställan 26

Bilaga: Utskrift från utfrågningen den 26 november 1992

28