Bet. 1992/93:SoU2

Socialutskottets betänkande

1992/93:SOU02

Socialtjänst

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservation

Innehållsförteckning

1992/93

SoU2

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet närmare femtio

motionsyrkanden som väckts under den allmänna motionstiden 1992

och som i huvudsak rör olika frågor med anknytning till

socialtjänstlagen.

Utskottet anser med anledning av motionsyrkanden (s, kds, v)

att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med sina

förslag om familjerådgivningen. Detta föreslås riksdagen ge

regeringen till känna. Utskottet avstyrker motionsyrkandena i

övrigt.

Till betänkandet har fogats en reservation (nyd) och en

meningsyttring (v).

Motioner

1991/92:So201 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

beslut i vissa umgängesärenden.

1991/92:So204 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till

skärpta regler och förstärkt organisation för tillsyn av enskild

och offentlig missbrukarvård.

1991/92:So212 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

snara åtgärder för att lösa frågan om barns talerätt i sociala

mål.

1991/92:So217 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utvecklingen av ett datorbaserat

beslutsstödsystem inom området drogmissbruk.

1991/92:So218 av Alwa Wennerlund m.fl. (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om familjerådgivning.

1991/92:So228 av Jan Andersson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av ett utvecklingsarbete med

missbrukarvård i kooperativ form.

1991/92:So231 av Margareta Viklund m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillsättande av en utredning för att

belysa prostitutionsfrågan och finna konkreta förslag till

åtgärder mot prostitution samt rehabilitering och vård av de

prostituerade inklusive de prostituerade narkomanerna.

1991/92:So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en fortsatt satsning på att öka

kompetensen i det sociala arbetet med de utsatta barnen,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur

familjerådgivningsverksamheten kan tryggas.

1991/92:So233 av Göran Magnusson m.fl. (s, m, fp, c, kds, v)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kartläggning och forskning kring

narkotikamissbruket i Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utifrån målet ett narkotikafritt

Sverige engagera bl.a. folkrörelserna i kampanjer mot

narkotikamissbruket främst bland nya grupper.

1991/92:So236 av Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

översyn av socialnämndens skyldighet att till polis anmäla brott

mot underåriga som kommit till nämndens kännedom.

1991/92:So238 av Britt Bohlin m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om kommunernas planeringsmöjligheter vid val av

behandlingshem.

1991/92:So241 av Birthe Sörestedt (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om förändring av 14 § LVU (Lagen med särskilda bestämmelser för

vård av unga).

1991/92:So247 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar om en sådan ändring av socialtjänstlagen att missbruk

av bidrag motverkas.

1991/92:So252 av Claus Zaar m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

projektet Samhällsnyttan införs för över 100 000 passiva

bidragstagare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

projektet Samhällsnyttan införs för att ge tillsyn och hjälp

till över 100000 behövande medborgare.

1991/92:So255 av Anita Johansson och Ulla-Britt Åbark (s) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om huvudmannaskap och drift av ungdomsvården

och missbrukarvården vid ett förstatligande av verksamheten,

2. att riksdagen hos regeringen begär att

Socialtjänstkommittén ges i uppdrag att vid utformandet av

förslag till sociallagstiftning beakta behovet av kommunal

samordning av behandling och stödinsatser.

1991/92:So257 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om huvudmannaskap för familjerådgivningsverksamheten samt om

förstärkning av denna.

1991/92:So258 av Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om kartläggning, forskning och

folkrörelsebaserad informationskampanj mot narkotikamissbruket

främst bland nya missbruksgrupper.

1991/92:So261 av Leif Carlson och Inger René (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om speciellt behandlingskrävande ungdomar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att särskilt uppmärksamma behovet av fler

vårdhemsenheter för enbart flickor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de svårast belastade ungdomarna bör

behandlas vid särskilda enheter med låsbarhet upp till sex

månader, klart gränssättande miljöer och medveten pedagogik.

1991/92:So268 av Marianne Jönsson m.fl. (c, s, m, fp, kds, v)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ett nationellt samarbete mellan

berörda instanser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att information och utbildning måste ges

till sociala myndigheter och domstolar.

1991/92:So272 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (s) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av lagstiftning och andra

regler som diskriminerar homosexuella och deras samlevnad.

1991/92:So277 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att kokain (cocainum INN) och fencyklidin (phencyclidinum

INN) skall överföras till narkotikaförteckning I.

1991/92:So278 av Karin Israelsson m.fl. (c, fp, kds) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk

utredning om den framtida narkotikapolitiken i enlighet med vad

i motionen anförts.

1991/92:So280 av Karin Wegestål och Ines Uusmann (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om stöd åt utsatta invandrarföräldrar.

1991/92:So281 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

kostnadsansvar och myndighetssamarbete.

1991/92:So286 av Märtha Gårdestig (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ansvaret

för LVM-vård av kvinnor bör samlas på en huvudman.

1991/92:So292 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om information om homosexualitet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder i syfte att motverka våld och

övergrepp mot homosexuella.

1991/92:So420 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får

i uppdrag att se över reglerna enligt vad i motionen anförts om

etiska regler för institutioner utanför hälso- och sjukvården,

2. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får

i uppdrag att utforma kravspecifikation för vårdgivarna enligt

vad i motionen anförts om behovet av kompetens hos privata

vårdgivare.

1991/92:So501 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) vari

yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om beroende och missbruk.

1991/92:So612 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

16. att riksdagen hos regeringen begär en plan för utvidgad

verksamhet med familjerådgivningsbyråer enligt vad som anförts i

motionen,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att öka möjligheterna att utse

kontaktman/ombud för barn.

1991/92:Ju516 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om koordinering med internationell

lagstiftning beträffande barn och ungdom,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en enhetlig drogpolitik.

1991/92:Ju805 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behandlingsgrupper för barn/ungdomar med

särskilda behov,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om särskilda ungdomshem.

1991/92:Ju806 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett ökat samarbete mellan lokala och

regionala instanser för att hjälpa barn som far illa.

1991/92:L415 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbättrad undervisning och information om

homosexualitet.

1991/92:L416 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av översyn av vissa lagar som

diskriminerar de homosexuella.

1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari

yrkas

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts rörande informationsinsatser för att

förebygga drogberoende hos kvinnor,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts rörande vårdmöjligheter för kvinnor med

alkoholberoende.

Utskottet

Villkor för socialbidrag m.m.

Motionerna

I motion So247 av Hugo Hegeland (m) begärs att riksdagen

beslutar om en sådan ändring av socialtjänstlagen att missbruk

av bidrag motverkas. Motionären anför att många

socialbidragstagare som erhåller bistånd för täckande av hyra

använder de erhållna pengarna för annat ändamål än det avsedda.

Detta skulle kunna undvikas genom att socialtjänsten betalade

pengarna direkt till hyresvärden. För att detta skall vara

möjligt måste socialtjänstlagen ändras så att bistånd enligt

lagen kan villkoras när det föreligger starka skäl att anta att

missbruk förekommer.

I motion So252 av Claus Zaar m.fl. (nyd) begärs ett

tillkännagivande om att projektet Samhällsnyttan införs för över

100 000 passiva bidragstagare (yrkande 1) och att

projektet Samhällsnyttan införs för att ge tillsyn och hjälp

till över 100 000 behövande medborgare (yrkande 2).

Motionärerna anför att många människor behöver hjälp med

tillsyn och annan service. Samtidigt finns många bidragstagare

som skulle kunna utföra en samhällsnyttig verksamhet i stället

för att gå i nedbrytande overksamhet. Genom projekt

Samhällsnyttan skulle de outnyttjade mänskliga resurser som

finns i form av sysslolösa bidragstagare kunna tas till vara i

organiserade former för att tillgodose det stora hjälpbehov som

finns.

Bakgrund

I 1 § socialtjänstlagen (1980:620) stadgas bl.a. att

socialtjänstens verksamhet skall bygga på respekt för människors

självbestämmanderätt och integritet.

Enligt 6 § samma lag har den enskilde rätt till bistånd av

Socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt,

om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde

skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.

Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att

leva ett självständigt liv.

Frågan om vilka krav socialtjänsten har rätt att ställa på den

hjälpsökande låter sig inte besvaras kortfattat. En grundtanke i

socialtjänstlagen är emellertid att den som söker socialbidrag

som avser behov som är nödvändiga för uppehället inte skall

behöva samtycka till åtgärder som inte direkt har med hans

ansökan om hjälp att göra, t.ex. att som villkor för att få ut

socialbidrag delta i gruppsamtal, lämna urinprov, utföra arbete

åt kommunen eller liknande. De krav man kan ställa i samband med

en sådan ansökan måste ha samband med försörjningen, t.ex. krav

att stå till arbetsmarknadens förfogande eller liknande.

I socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1) anförs således

bl.a. att det ekonomiska biståndet ofta kan behöva kombineras

med andra sociala tjänster. Dessa skall utgöra erbjudanden,

varför det i princip bör vara möjligt för den enskilde att

efterfråga en viss social tjänst, t.ex. ekonomisk hjälp och

samtidigt avstå från erbjudanden om andra insatser, som avser

behandling.

När det gäller formerna för utbetalning av socialbidrag

anförde föredragande departementschefen bl.a. följande i

socialtjänstpropositionen.

Numera utgår socialhjälpen nästan alltid i kontant form. Detta

bör givetvis vara en regel med få undantag också för det

framtida socialbidraget. Den tid är sedan länge förbi då man i

praktiken omyndigförklarade den som var tvungen att söka

socialhjälp genom att utan större urskiljning ge honom mat-

eller klädeskuponger i stället för pengar. Jag vill i detta

sammanhang också understryka det stora värde som det i vissa

fall kan ha i behandlingen av en klient att han betros med en så

jämförelsevis enkel sak som att själv sköta sina

hyresinbetalningar. Som jag har nämnt tidigare är det angeläget

att socialtjänsten inte tilldelas en "fixarroll". Klienten skall

i stället hjälpas att i största möjliga utsträckning själv ta

ansvar för sina handlingar och sitt liv.

I socialstyrelsens nyligen utkomna reviderade upplaga av

Allmänna råd om socialbidrag (1992:4) anförs i anslutning

härtill (s. 117) att det således endast är när någon uppenbart

missköter sin ekonomi som det kan vara lämpligt att betala ut

socialbidrag på annat sätt än via bank/post eller kontant. Först

bör man pröva olika stödinsatser, t.ex. ge bidragstagaren

hushållsekonomisk rådgivning, för att försöka komma till rätta

med missförhållandena. Visar sig dessa stödåtgärder resultatlösa

kan man t.ex. betala ut socialbidrag för kortare perioder eller

ta en kontaktperson till hjälp för att se till att

socialbidraget används till bidragstagarens grundläggande behov.

Endast undantagsvis, när speciella omständigheter föreligger,

kan det vara berättigat att ge socialbidrag i form av

rekvisitioner eller matkuponger. Om biståndet ges i annan form

än vad den sökande begärt skall beslutet vara skriftligt,

motiverat och åtföljas av en underrättelse om hur han kan

överklaga.

I de allmänna råden anförs vidare (s. 71) att det ibland kan

vara uppenbart att någon sätter i system att ådra sig

hyresskulder trots att han har ekonomiska möjligheter att betala

hyran. Om detta inte går att förhindra genom att personen får en

annan form av bistånd, kan det vara motiverat att avslå ansökan

om bidrag till hyresskulden även om detta skulle innebära risk

för uppsägning och avhysning.

Den förra regeringen tillsatte i juni 1991 en parlamentarisk

kommitté, Socialtjänstkommittén, för att göra en allmän

översyn av socialtjänstlagen (dir. 1991:50). Utgångspunkten för

kommitténs arbete bör enligt direktiven vara att det synsätt som

kommer till uttryck i socialtjänstlagens målformuleringar skall

ligga fast. Utifrån denna utgångspunkt skall kommittén se över

bl.a. socialtjänstlagens regler om rätten till bistånd.

Kommitténs överväganden i denna del skall redovisas senast den 1

mars 1993. Kommitténs arbete i övrigt skall redovisas senast vid

utgången av samma år.

Utskottets bedömning

Socialtjänstkommittén har bl.a. i uppdrag att göra en allmän

översyn av socialtjänstlagens regler om rätten till bistånd.

Enligt utskottets mening bör riksdagen därför inte nu ta något

initiativ i den fråga som aktualiseras i motion So247 (m).

Utskottet avstyrker motionsyrkandet. Utskottet avstyrker även

motion So252 (nyd).

Familjerådgivning

Motionerna

I motion So218 av Alwa Wennerlund m.fl. (kds) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om

familjerådgivning. Enligt motionärerna är familjepolitiken ett

av de absolut viktigaste områdena i samhällsarbetet. Det är i

familjegemenskapen som värderingar, normer och vägledande etik

kan överföras från generation till generation. Därför bör

samhället skydda och stötta familjen när problem uppstår.

Motionärerna föreslår att rätten till familjerådgivning

lagfästs. Familjerådgivningen bör vara fristående från andra

samhällsorgan och kunna ge snabb och kompetent service utan

avgifter.

I motion So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om hur

familjerådgivningsverksamheten kan tryggas (yrkande 13).

Motionärerna anför att verksamheten med familjerådgivning på

många håll står inför nedläggningshot, och de begär att

regeringen snarast skall återkomma till riksdagen med förslag på

hur denna verksamhets fortbestånd skall kunna tryggas.

I motion So257 av Tuve Skånberg (kds) begärs ett

tillkännagivande om vad som i motionen anförts om huvudmannaskap

för familjerådgivningsverksamheten samt om förstärkning av

denna. Motionären konstaterar att det är oklart vem som i

framtiden skall vara huvudman för verksamheten med

familjerådgivning. Medan frågan bereds dras resurserna för

verksamheten in av många landsting, trots att den egentligen

skulle behöva byggas ut. Detta är enligt motionären djupt

olyckligt.

I motion So612 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en plan för utvidgad verksamhet

med familjerådgivningsbyråer enligt vad som anförts i motionen

(yrkande 16). Familjerådgivning är enligt motionärerna en

kommunal angelägenhet som bör finnas i varje kommun. Målet för

rådgivningen bör vara att föräldrarna skall samarbeta för

barnens bästa. Barnens rätt till båda föräldrarna borde vara en

självklarhet, och en bra familjerådgivning kan bidra till att

stödja familjen och reda ut problemen i samband med en

skilsmässa. Motionärerna vill därför att det upprättas en plan

för en utvidgad verksamhet med familjerådgivning.

Bakgrund

I direktiven för Socialtjänstkommittén framhålls

familjerådgivningens viktiga roll bland samhällets förebyggande

insatser. Enligt direktiven bör kommittén bl.a. utreda behovet

av och formerna för socialtjänstens allmänt inriktade och

förebyggande insatser.

Socialstyrelsen erhöll den 4 januari 1988 regeringens uppdrag

att bl.a. undersöka hur verksamheten med familjerådgivning

skulle kunna tryggas. Genom SoS-rapport 1989:10,

Familjerådgivning, Samarbetssamtal, redovisade styrelsen

uppdraget i denna del. Av rapporten framgår att verksamheten med

familjerådgivning bedrivs av både kommuner och landsting. År

1988 var antalet byråer 45, varav 33 hade landsting som

huvudman. Det är enligt rapporten inte ovanligt att

familjerådgivningsbyråerna är nedläggningshotade. Ett enhetligt

huvudmannaskap bör fastställas som ett led i att trygga och

utveckla verksamheten, anförde Socialstyrelsen i rapporten.

Styrelsen föreslog att kommunerna skall vara huvudmän för

verksamheten och att de skall åläggas skyldighet att bedriva

familjerådgivning genom bestämmelser i socialtjänstlagen.

Enligt vad utskottet har inhämtat bereds frågan om den

framtida verksamheten med familjerådgivning fortfarande inom

Socialdepartementet.

Sveriges socionomers, personal- & förvaltningstjänstemäns

riksförbund, SSR, har i en skrivelse till utskottet den 14

september 1992 tagit upp frågan om den framtida verksamheten med

familjerådgivning.

Genom lagändringar den 1 mars 1991 (SFS 1990:1526) har i

föräldrabalken och socialtjänstlagen införts bestämmelser som

lyfter fram samarbetssamtal genom socialnämndens försorg som en

modell för lösande av tvister mellan föräldrar om vårdnad och

umgänge med barn (prop. 1990/91:8, LU13, rskr. 53). I 12 a §

socialtjänstlagen stadgas sålunda numera att kommunen skall

sörja för att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig

ledning i syfte att nå enighet i frågor rörande vårdnad och

umgänge (samarbetssamtal). Av 18 § föräldrabalken framgår att

rätten i mål om vårdnad eller umgänge får uppdra åt

socialnämnden eller något annat organ att i barnets intresse

anordna samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan

föräldrarna.

I propositionen (s. 28 f.) anförs bl.a. att det bör överlämnas

till varje kommun att, inom ramen för befintliga resurser,

avgöra hur skyldigheten att erbjuda samarbetssamtal skall

fullgöras. Socialstyrelsen får enligt propositionen en viktig

uppgift när det gäller metodutveckling, utbildning av personal

m.m. Styrelsen torde kunna vara en bas för spridning av nya

idéer mellan kommunerna och bistå kommuner eller grupper av

kommuner.

Tidigare behandling

Familjerådgivningen har behandlats ett flertal gånger av

utskottet. I betänkandet SoU 1986/87:22 uttalade utskottet

att familjerådgivningsverksamheten är av mycket stort värde,

både direkt för de hjälpsökande och indirekt genom den

handledning som kan ges t.ex. till de socialsekreterare som har

i uppgift att leda samarbetssamtal. Det var enligt utskottets

mening nödvändigt att verksamhetens fortlevnad garanterades.

Utskottet beslutade därvid att föreslå riksdagen att ge

regeringen till känna att den skyndsamt borde ta upp frågan om

hur familjerådgivningsverksamheten skulle tryggas. Riksdagen

beslutade enligt utskottets hemställan.

Med anledning av en motion (s) behandlades familjerådgivningen

även i utskottets betänkande SoU 1987/88:14. Utskottet

betonade att familjerådgivningen är av stort värde och vidhöll

att regeringen skyndsamt borde ta upp frågan om hur verksamheten

skulle kunna tryggas. Detta gavs regeringen till känna.

I betänkandet 1990/91:SoU7 anförde utskottet i anledning

av motioner (s och vpk) bl.a. att familjerådgivningen är viktig

och att regeringen skyndsamt bör ta upp frågan om hur

verksamheten kan tryggas. Detta gavs regeringen till känna.

I betänkandet 1991/92:SoU1 behandlades en motion (v) om

utbyggnad av familjerådgivningsverksamheten. Utskottet anförde

att frågan om familjerådgivningsverksamheten utreds i

regeringskansliet och att den fortsatta beredningen borde

avvaktas. Den aktuella motionen avstyrktes.

Utskottets bedömning

Familjerådgivningsverksamheten har enligt utskottet mycket

stort värde. Frågan om familjerådgivningens framtid bereds

fortfarande i regeringskansliet med anledning av

Socialstyrelsens rapport i ärendet. Utskottet anser att

regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med sina förslag

om familjerådgivningen. Vad utskottet anfört med anledning av

motionerna So218 (kds), So232 (s) yrkande 13, So257 (kds) och

So612 (v) yrkande 16 bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Insatser för barn och ungdomar

Utsatta barn och ungdomar

Motionen

I motion So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om en fortsatt

satsning på att öka kompetensen i det sociala arbetet med de

utsatta barnen (yrkande 7). Motionärerna anför att arbetet

med att öka kompetensen i det sociala arbetet med utsatta barn

måste fullföljas. En utvecklad kompetens och en ökad observans

när det gäller barns situation är en förutsättning för att

socialtjänsten i tid skall upptäcka vilka barn och föräldrar som

är i behov av särskilt stöd, anför motionärerna.

Bakgrund

Den dåvarande regeringen uppdrog i januari 1988 åt

Socialstyrelsen att utvärdera socialtjänstlagstiftningens

tillämpning beträffande barn och ungdom, främst utsatta grupper.

Utredningen har benämnts REBUS-projektet. Genom

SoS-rapporten 1990:3, Växa i välfärdsland, har

Socialstyrelsen slutredovisat sitt uppdrag. Rapporten ger en i

stora delar kritisk bild av samhällets insatser för utsatta barn

och ungdomar. Kritiken gäller själva innehållet i verksamheten,

men den riktas också mot vad styrelsen anser vara betydande

brister i planering, uppföljning och utvärdering av insatserna.

Socialstyrelsen anser att det nu krävs betydande insatser på en

rad områden där socialtjänsten måste verka för att förbättra

barns och ungdomars levnadsförhållanden med särskild tonvikt på

utsatta grupper. Socialstyrelsen tar också upp behovet av

samverkansmodeller, t.ex. regionala specialistteam, som kan

medverka till kunskapsuppbyggnad och metodutveckling. Styrelsen

kommer att ta aktiv del i detta arbete och bedriva en

kontinuerlig uppföljning och utvärdering av samhällets insatser

för barn och ungdom.

Socialstyrelsen har även haft ett regeringsuppdrag att

kartlägga och beskriva hur arbetet inom barnhälsovården under

senare år har förändrats, bl.a. till följd av verksamhetens

integrering i primärvården. I uppdraget ingick som en del att

belysa barnhälsovårdens samverkan med andra verksamheter som

arbetar med frågor som rör barn, t.ex. socialtjänsten,

barnomsorgen, barnklinikerna, barnrehabiliteringen samt barn-

och ungdomspsykiatrin. Uppdraget har redovisats i en skrivelse

till regeringen i januari 1992. Ärendet har remissbehandlats och

är enligt uppgift föremål för fortsatta överväganden inom

Socialdepartementet.

I augusti 1991 uppdrog den dåvarande regeringen åt

Socialstyrelsen att utarbeta ett program för att höja

kompetensen och utveckla ett barnperspektiv i arbetet med

utsatta barn inom individ- och familjeomsorgen. Projektet, som

fått namnet Barn i fokus, kommer i första hand att omfatta

barn upp till tolv års ålder och beräknas pågå i tre år.

Enligt en projektplan som färdigställts skall bl.a. ordnas

fortbildning i socialt arbete med utsatta barn och familjer vid

universiteten i Lund, Stockholm och Umeå. Verksamheter som

syftar till att stödja föräldrar skall utvecklas och

dokumenteras. Hos socialbyråerna skall nya organisationsformer

och arbetsmetoder i arbetet med utsatta barn och familjer

utvecklas. Vidare planeras bl.a. ett forskarseminarium, en

projektmässa, framtagande av utbildningsmaterial m.m. Åtgärder

skall också vidtas för att förbättra samverkan mellan

myndigheter som arbetar med utsatta barn. Slutligen kan nämnas

att förutsättningarna för att bilda ett forsknings- och

utvecklingscentrum för utsatta barn skall utredas.

I betänkandet Ombudsman för barn och ungdom (SOU 1991:70)

föreslås att en statlig ombudsman för barn och ungdom inrättas,

som enligt en särskild lag skall ta till vara och främja barns

och ungdomars rättigheter, behov och intressen i samhället. En

viktig uppgift för ombudsmannen skall vara att ägna särskild

uppmärksamhet åt utsatta barn och ungdomar.

Enligt uppgift förbereds för närvarande i Socialdepartementet

en proposition om inrättandet av en barnombudsman.

I direktiven för Socialtjänstkommittén berörs särskilt

samhällets insatser för utsatta barn och ungdomar. Den kritik

som riktats mot socialtjänstens omsorger om barn och ungdomar är

mycket oroande, heter det i direktiven. De svåra fall av

barnmisshandel som inträffat på senare tid understryker bl.a.

behovet av en bättre samordning mellan de verksamheter som

bedrivs av kommuner och landsting. Kommittén bör därför enligt

direktiven bl.a. utreda behovet av och formerna för

socialtjänstens allmänt inriktade och förebyggande insatser och

i dessa delar särskilt beakta behovet av samordning mellan olika

verksamheter.

Vidare har den förra regeringen i maj 1991 beslutat om en

översyn av statens insatser inom barn- och ungdomsområdet i

syfte att finna mer effektiva former för samordning, utvärdering

och uppföljning (dir. 1991:42). Enligt direktiven skall särskilt

uppmärksammas statens relationer till kommunerna och kommunernas

insatser för barn och ungdomar. Arbetet skall vara slutfört före

utgången av 1992.

Tidigare behandling

Enligt proposition 1990/91:175 om vissa folkhälsofrågor skall

Folkhälsoinstitutet driva program inriktade mot särskilt

utsatta grupper -- till att börja med barn och ungdomar samt

utsatta kvinnor. Programmet med inriktning mot barn och ungdom

skall i första hand stödja lokalt utvecklingsarbete och enligt

propositionen bromsa de processer som ökar risken för ohälsa

bland barn och ungdom från socialt utsatta familjer. Invandrar-

och flyktingbarnens situation skall särskilt uppmärksammas.

Riksdagen biföll förslaget (rskr. 376).

I 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 7)

anförde den dåvarande socialministern att hon ansåg att det

krävdes en kraftfull satsning för att utveckla ett

barnperspektiv i det sociala arbetet. Socialstyrelsen borde

enligt propositionen upprätta en plan för arbetet med att höja

medvetenheten och öka kompetensen inom socialtjänsten när det

gäller utsatta barn. En brett upplagd fortbildning borde ingå

som en del i en sådan plan. Arbetet borde vidare syfta till att

utveckla arbetsformer och metoder. De ideella organisationernas

erfarenheter och kunskaper borde tas till vara i

utvecklingsarbetet. I propositionen föreslogs att 8 mkr skulle

ställas till Socialstyrelsens förfogande för att öka

barnkompetensen i det sociala arbetet. Riksdagen biföll

förslaget (rskr. 211).

I bl.a. betänkandet 1990/91:SoU7 behandlades ett

motionsyrkande (fp) liknande det nu aktuella. Utskottet ansåg

att frågorna om kompetensutveckling på det sociala området när

det gäller barn var angelägna men påpekade att dessa hade

uppmärksammats av Socialstyrelsen i REBUS-projektet och

redovisats i rapporten Växa i välfärdsland. Något initiativ från

riksdagen behövdes inte, ansåg utskottet, som avstyrkte

motionen.

I betänkandet 1991/92:SoU1 anmärkte utskottet att

riksdagen hade ställt 8 mkr till Socialstyrelsens förfogande för

ett arbete med att öka kompetensen inom socialtjänsten när det

gäller utsatta barn. Med hänsyn härtill och då utskottet inte

ville föregripa riksdagens kommande behandling av förslag på det

socialpolitiska området avstyrktes de då aktuella motionerna

(fp, c och mp).

Sexuella övergrepp mot barn

Motionen

I motion Ju806 av Margareta Viklund (kds) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om ett ökat

samarbete mellan lokala och regionala instanser för att hjälpa

barn som far illa (yrkande 3). Motionären pekar på behovet

av samarbete mellan polis, socialsekreterare, psykologer,

kuratorer m.fl. för att upptäcka sexualbrott mot barn och snabbt

hjälpa de barn som utsatts för sådana brott. De som i samhället

möter barn som blivit offer för sexuella övergrepp behöver

enligt motionären få mer kunskap om hur dessa barn skall

omhändertas. Ett sätt att hjälpa barnen är att tillsätta

barnombudsmän på kommunal- och landstingsnivå. Ett annat sätt är

att satsa på föräldrautbildning.

Bakgrund

Socialstyrelsen har under senare år ställt utvecklingsmedel

till förfogande för ett flertal projekt som avsett insatser för

barn och ungdomar som utsatts för sexuella övergrepp. En del av

projekten har avsett behandling av drabbade unga. En majoritet

av landets länsstyrelser har vidare fått pengar för att ordna

fortbildning i dessa frågor för socialtjänstens peronal.

Inom ramen för projektet Barn i fokus, som beskrivits

närmare ovan, kommer viss projektverksamhet att bedrivas

avseende sexuella övergrepp mot barn.

Socialstyrelsen har vidare gett ut Allmänna råd (1991:3)

om handläggningen av ärenden rörande sexuella övergrepp mot

barn. Målgruppen är personal som i sitt arbete möter barn som

utsatts för eller misstänks ha varit utsatta för sexuella

övergrepp. Skriften riktar sig bl.a. till personal vid

socialbyråer, barn- och ungdomspsykiatriska

kliniker/mottagningar samt till läkare som gör medicinska

undersökningar vid misstankar om sexuella övergrepp. De allmänna

råden innehåller bl.a. en kunskapsöversikt samt råd och

rekommendationer när det gäller handläggning och utredning.

En arbetsgrupp inom Brottsförebyggande rådet (BRÅ) med

företrädare för berörda myndigheter m.fl. har utrett frågor om

sexuella övergrepp mot barn. Arbetsgruppens huvuduppgift har

varit att mot bakgrund av bl.a. resultaten från BRÅ:s

forskningsprojekt ge en förbättrad information i syfte att

upptäcka övegrepp, se över handläggningen av övergreppsärenden

och samordningen av insatser samt bedöma om alternativa

behandlingsmodeller för förövare av övergrepp bör prövas i

Sverige. Gruppens resultat har redovisats i ett antal rapporter

och promemorior.

BRÅ överväger för närvarande ytterligare ett projekt, Brott

mot barn, som är tänkt att utgöra en fortsättning på det

tidigare nämnda projektet och innefatta även andra typer av

brott mot barn.

Som tidigare nämnts förbereds i Socialdepartementet för

närvarande en proposition om inrättandet av en statlig

barnombudsman.

Tidigare behandling

Utskottet har vid olika tillfällen behandlat motioner om

sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. I betänkandet

1989/90:SoU5 anförde utskottet i anledning av motioner (fp,

c) bl.a. följande.

En rad olika åtgärder på skilda områden behövs, enligt

utskottets mening, för att minska eller förebygga våld och

sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Av grundläggande

betydelse är att dessa övergrepp kommer till myndigheternas

kännedom för erforderliga åtgärder.

Barn och kvinnor som utsätts för misshandel och sexuella

övergrepp i hemmet är i stort behov av hjälp och stöd. Det

krävs, enligt utskottets mening, en bred kunskap hos berörda

myndigheter om dessa särskilda problem. Personalen måste bl.a.

vara väl insatt i vilka resurser som finns att tillgå och kunna

informera om dessa. Utskottet anser, att det finns behov av

förnyad information och utbildning till de personalgrupper som

kommer i kontakt med dessa ärenden.

Stora krav ställs också på ett väl fungerande samarbete mellan

berörda myndigheter. Enligt utskottet är det nödvändigt att

samordna de insatser som görs av rättsväsendet, de sociala

myndigheterna och aktuella vårdinstanser eftersom utredningarna

i dessa ärenden är mycket svåra. En samverkansmodell med fasta

rutiner skulle bäst garantera en tillfredsställande gemensam bas

för såväl sociala som rättsliga åtgärder.

Utskottet ansåg vidare att det var befogat med en utvärdering

av socialtjänstens handläggning av anmälda fall av misstänkta

övergrepp på kvinnor och barn. Ett samlat åtgärdsprogram borde

enligt utskottet föreläggas riksdagen. Det anförda gavs

regeringen till känna med anledning av motionerna.

Hösten 1990 behandlade utskottet i betänkandet

1990/91:SoU7 ånyo ett antal motioner (fp, c) om behov av

åtgärder för att förebygga sexuella övergrepp mot barn och för

att förbättra handläggningen av sådana ärenden. Utskottet

vidhöll sin tidigare uppfattning om att ett samlat förslag till

åtgärdsprogram borde föreläggas riksdagen. Detta gavs regeringen

till känna.

I betänkandet 1991/92:SoU1 anförde utskottet att som svar

på riksdagens begäran om ett samlat förslag till åtgärdsprogram

för att motverka sexuella övergrepp och våld mot kvinnor och

barn har avsatts 8 mkr till Socialstyrelsens förfogande för att

öka kompetensen i det sociala arbetet när det gäller utsatta

barn. Det inkluderar också socialtjänstens och hälso- och

sjukvårdens arbete med barn som utsatts för sexuella övergrepp.

Med hänvisning härtill och till att utskottet inte ville

föregripa riksdagens kommande behandling av förslag på det

socialpolitiska området avstyrkte utskottet de aktuella

motionerna (fp, c, mp).

Kontaktperson m.m. för behövande barn

I motion So612 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om vad som i motionen anförts om att öka

möjligheterna att utse kontaktman/ombud för barn (yrkande

22). Enligt motionärerna är det viktigt att barn i krislägen

såsom vid separationer får tillgång till en person med uppdrag

att se till barnets bästa. Möjligheten att utse en kontaktperson

eller ett ombud för barn bör därför utökas. Barnet,

socialnämnden, vårdnadsutredare eller någon barnet närstående

bör ges rätten att ta initiativ till utseende av en sådan

person.

Bakgrund

Enligt 10 § socialtjänstlagen kan socialnämnden utse en

särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift att

hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga

angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det.

För barn som inte har fyllt 15 år får kontaktperson utses endast

om barnets vårdnadshavare begär eller samtycker till det. Har

barnet fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnet

själv begär eller samtycker till det.

Inom Justitiedepartementet utreds för närvarande frågan om

barns ställning i mål om vårdnad eller umgänge. Frågan

aktualiserades av lagutskottet i betänkandet 1990/91:LU13.

Utskottet anförde bl.a. att det fanns anledning att överväga en

ordning som medgav att barnets uppfattning i vårdnads- och

umgängesmål kunde tas till vara på ett mer påtagligt sätt än vad

gällande rätt erbjuder. Utskottet nämnde möjligheten att ge barn

talerätt med formell partsställning i processen och tillgång

till offentligt biträde och ombud som en tänkbar lösning men

anförde samtidigt att det också kunde finnas andra tänkbara sätt

att ge barnet en mer framskjuten position vid vårdnads- och

umgängestvister. Vad utskottet anfört gavs regeringen till

känna.

Socialnämnds anmälningsskyldighet

Motionen

I motion So236 av Lars Sundin (fp) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om översyn av

socialnämndens skyldighet att till polis anmäla brott mot

underårig som kommit till nämndens kännedom. Motionären anför

att det i socialtjänstlagen finns bestämmelser om att

socialnämnd skall underrättas om en underårig misshandlas m.m.,

men att socialnämnden disponerar över frågan om ett brott som

nämnden fått kännedom om skall anmälas till polisen. Detta kan i

vissa fall, t.ex. vid vålds- eller sexualbrott, framstå som

mindre lämpligt. En översyn av socialnämndens skyldighet att

anmäla brott bör därför göras.

Bakgrund

I 71 § socialtjänstlagen stadgas att var och en som får

kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet eller annars

behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för hans hälsa

eller utveckling bör anmäla detta till socialnämnden. För

myndigheter som arbetar med barn och ungdom eller inom hälso-

och sjukvården föreskrivs att de är skyldiga att till

socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om

något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en

underårigs skydd.

Bestämmelser om sekretess på socialtjänstens område återfinns

bl.a. i 7 kap. 4--6 §§ sekretesslagen (1980:100). Bestämmelserna

är komplexa och kan i detta sammanhang bara beskrivas

översiktligt. Huvudregeln är att det råder sekretess om den

enskildes personliga förhållanden. Dessa får enligt 7 kap. 4 §

första stycket sekretesslagen lämnas ut endast om det står klart

att uppgiften kan röjas utan men för den enskilde eller någon

honom närstående. Från huvudregeln gäller det undantaget att

beslut om omhändertagande och beslut om vård utan samtycke

alltid är offentliga.

Sekretessen inom socialtjänsten gäller all verksamhet som

regleras i socialtjänstlagen, LVU och LVM. Sekretessen gäller

inte bara handläggningen av ärenden utan också rent faktisk

verksamhet såsom uppsökande verksamhet, vård och behandling m.m.

I 66 § socialtjänstlagen hänvisas till 14 kap. 2 § femte

stycket sekretesslagen, där det finns bestämmelser som gör det

möjligt att trots sekretesskyddet göra anmälan till

åklagarmyndighet eller polismyndighet angående misstanke om

brott. Det gäller brott mot liv och hälsa, bl.a.

misshandelsbrott och brott mot frihet och frid, bl.a. olaga

frihetsberövande och olaga tvång, samt sedlighetsbrott. Vidare

får lämnas uppgift som angår misstanke om brott för vilket det

inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Det

föreligger inte en ovillkorlig anmälningsskyldighet.

Socialnämnden har frihet att själv bedöma vad som är lämpligast

i varje särskilt fall.

Utskottets bedömning

Utskottet har i olika sammanhang framhållit betydelsen av att

samhället ägnar stor uppmärksamhet åt barn som av olika skäl har

en särskilt utsatt ställning. Utskottet kan konstatera att det

pågår arbete på flera olika håll i syfte att förbättra

samhällets omsorger om dessa barn. Bl.a. anförs i

regeringsförklaringen att regeringen avser att lägga fram ett

förslag om inrättande av en barnombudsman som bl.a. skall följa

upp hur Sverige uppfyller sitt åtagande enligt FN:s

barnkonvention. Detta förslag bör enligt utskottets mening leda

till en förstärkning av de utsatta barnens ställning i samhället

och i förlängningen till fortsatta förbättringar av insatserna

för denna grupp. I uppdraget för Socialtjänstkommittén ingår

att förbereda en kommande översyn av socionomutbildningen.

Dessutom pågår ett internt utredningsarbete inom Socialstyrelsen

i syfte att dra upp principiella riktlinjer för legitimation

m.m. Utskottet utgår från att regeringen snarast lägger fram

förslag om inrättande av en barnombudsman och anser i övrigt att

pågående utredningsarbete bör avvaktas. Det behövs inte något

tillkännagivande med anledning av motionerna So232 (s) yrkande 7

och Ju806 (kds) yrkande 3. Utskottet avstyrker sålunda dessa

motionsyrkanden.

Socialtjänstkommitténs översyn av socialtjänstlagen bör enligt

utskottets mening inte föregripas när det gäller möjligheten att

utse kontaktperson m.m. för barn eller skyldigheten för

socialnämnd att polisanmäla brott mot underårig som kommit till

dess kännedom. Motionerna So612 (v) yrkande 22 och So236 (fp)

avstyrks därför av utskottet.

Vissa narkotikafrågor

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Motionerna

I motion So233 av Göran Magnusson m.fl. (s, m, fp, c, kds,

v) begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts

om kartläggning och forskning kring narkotikamissbruket i

Sverige (yrkande 1) och om att utifrån målet ett

narkotikafritt Sverige engagera bl.a. folkrörelserna i kampanjer

mot narkotikamissbruket främst bland nya grupper (yrkande

2). Motionärerna efterlyser ett samlat grepp över

narkotikapolitiken och förstärkta insatser i det förebyggande

arbetet. Enligt motionärerna krävs ökade resurser för forskning

kring narkotikamissbruket och kartläggning av dess omfattning --

även bland de socialt etablerade. Vidare bör folkrörelserna

engageras i en bred samhällelig kampanj mot narkotikan.

I motion So258 av Chatrine Pålsson (kds) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om kartläggning,

forskning och en folkrörelsebaserad informationskampanj mot

narkotikamissbruket främst bland nya missbrukargrupper.

Motionären menar att utvecklingen i samhället när det gäller

narkotikaanvändning inger oro och att det behövs mer information

och forskning kring narkotikamissbruk. Även folkrörelserna, som

har ett intresse för denna fråga, bör engageras i bred

samhällelig informationskampanj mot narkotikan.

I motion So278 av Karin Israelsson m.fl. (c, fp, kds)

begärs en parlamentarisk utredning om den framtida

narkotikapolitiken enligt vad som anförts i motionen.

Motionärerna anser att situationen när det gäller narkotika är

sådan att det behövs en grundlig genomlysning av en

parlamentarisk utredning. Utredningen bör ha som uppdrag att se

över samtliga bestämmelser på narkotikaområdet så att de blir

mer ändamålsenliga och kan bidra till att målet ett

narkotikafritt samhälle kan uppnås.

I motion Ju516 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om en enhetlig

drogpolitik (yrkande 7). Motionärerna vill verka för en mer

enhetlig drogpolitik där narkotikans och alkoholens roll i

brottssammanhang beaktas och bekämpas.

Bakgrund

Sedan mitten av 1980-talet har betydande statliga medel

satsats på en offensiv narkomanvård. Ett hundratal

öppenvårdsenheter har byggts upp för vuxna narkotikamissbrukare.

Institutionsvården har utökats väsentligt. Det gäller även

antalet familjevårdsplatser. Merparten av narkotikamissbrukarna

nås nu för motivationsinsatser. Enligt Socialstyrelsens

bedömning har drygt 80 % av injektionsmissbrukarna hiv-testats

en eller flera gånger. Genom samverkan mellan socialtjänst och

kriminalvård har arbetet med narkotikamissbrukarna kunnat

utvecklas ytterligare. Ett stort antal organisationer m.m. som

på olika sätt arbetar med narkotikafrågor erhåller statligt stöd

för sin verksamhet. Centralförbundet för alkohol- och

narkotikaupplysning, CAN, erhåller stöd via ett särskilt anslag

på statsbudgeten. Vidare används en del av resurserna för

insatser mot hiv/aids för fortsatt utveckling av en offensiv

narkomanvård.

Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor (SAMNARK)

har i uppdrag att verka för en förbättrad samordning av

samhällets insatser inom narkotikaområdet. SAMNARK kommer bl.a.

att följa upp de insatser som initierades av Aktionsgruppen mot

narkotika som avslutade sitt arbete sommaren 1991.

Sverige deltar mycket aktivt i det internationella samarbetet

mot narkotika och hör bl.a. till de länder som ger de största

frivilliga bidragen till FN:s arbete mot narkotika.

När det gäller forskning i olika narkotikafrågor utgår

betydande ekonomiskt stöd via bl.a. Socialvetenskapliga

forskningsrådet, SFR, som har till uppgift att främja och

stödja socialvetenskaplig forskning samt sprida information om

forskning och forskningsresultat inom rådets ansvarsområde, se

bl.a. proposition 1989/90:90 om forskning. Rådet, liksom dess

föregångare Delegationen för social forskning, DSF, stödjer för

närvarande flera olika forskningsprojekt som gäller narkotika.

CAN genomför för närvarande med stöd av Socialstyrelsen en

kartläggning av narkotikamissbrukets omfattning i landet. Detta

blir den andra landsomfattande kartläggningen av

narkotikamissbruket. Den första genomfördes år 1979. Resultatet

av undersökningen kommer att presenteras kring årsskiftet

1992/93.

I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 s. 100)

anförde regeringen att det yttersta målet för den svenska

narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle.

Narkotikan får aldrig bli en accepterad del av samhället,

anfördes det i propositionen. Denna restriktiva grundsyn

genomsyrar det svenska samhället, och det råder en i det

närmaste total politisk enighet om narkotikapolitikens

huvudinriktning. Ett narkotikafritt samhälle är enligt

propositionen också den nya regeringens mål. Narkotikapolitiken

behöver enligt regeringen emellertid stärkas i vissa hänseenden.

Mot bakgrund härav förutskickade regeringen bl.a. att

Socialstyrelsen skulle få i uppdrag att utifrån en analys av vad

som hittills åstadkommits utarbeta ett program för den

offensiva narkomanvården. De närmare direktiven för

uppdraget är under utarbetande inom Socialdepartementet. Enligt

budgetpropositionen skall programmets syfte vara dels att främja

samordningen av insatser på området, dels att i högre grad än

vad som nu synes vara fallet styra resurserna till de områden

där behovet av insatser är som störst.

Tidigare behandling

Utskottet har vid ett mycket stort antal tillfällen behandlat

olika frågor rörande narkotika och narkotikamissbruk. I bl.a.

betänkandet 1990/91:SoU6 vidhöll utskottet sin inställning

att målet för narkotikapolitiken måste vara ett narkotikafritt

Sverige. Med hänsyn till det arbete som på olika håll bedrevs i

detta syfte avstyrktes den då aktuella motionen.

I betänkandet 1991/92:SoU2 konstaterade utskottet i

anledning av en motion (m) att den nya regeringen förutskickat

olika åtgärder för att komma till rätta med

narkotikabrottslighet och narkotikamissbruk. Mot denna bakgrund

avstyrktes motionen.

I utskottets yttrande 1992/93:SoU1y till EES-utskottet i

anledning av regeringens proposition 1991/92:170 om ett

europeiskt ekonomiskt samarbetsområde jämte motioner anför

utskottet bl.a. följande.

Riksdag och regering har upprepade gånger slagit fast att

målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett

narkotikafritt samhälle. Detta mål har en stark förankring i den

svenska medborgaropinionen, de politiska partierna,

ungdomsorganisationerna och övriga folkrörelser. Sverige har

därför också med kraft vänt sig mot alla tankar på en

legalisering av narkotika eller ett accepterande av

narkotikamissbruk som en normal företeelse i samhället.

Utskottet delar helt denna inriktning av narkotikapolitiken.

På det internationella planet bör Sverige på alla sätt motverka

försök att legalisera narkotika. Sverige bör också fortsätta att

med kraft hävda att alla länder bör ansluta sig till FN:s

narkotikakonventioner.

Klassificering av narkotika

Motionen

I motion So277 av Karin Israelsson (c) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om att kokain

(cocainum INN) och fencyklidin (phencyclidinum INN) skall

överföras till narkotikaförteckning I. Motionären anför att de

aktuella narkotiska medlen är mycket farliga och att kokain i

narkotikamål vid domstolarna bör jämställas med heroin. För att

markera en skärpning av inställningen till dessa preparat bör de

flyttas från förteckning II till förteckning I i

Läkemedelsverkets förteckningar över narkotika.

Bakgrund

Enligt 8 § andra stycket narkotikastrafflagen (1968:64)

meddelar regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer

föreskrifter om innehav eller annan befattning med narkotika för

medicinskt eller vetenskapligt ändamål. Enligt 1 §

narkotikaförordningen (1962:704) åligger det Läkemedelsverket

(tidigare Socialstyrelsen) att låta upprätta och kungöra

förteckningar över narkotika. Närmare föreskrifter om utlämnande

av narkotiska läkemedel meddelas enligt 6 § 2 mom. samma

förordning av Läkemedelsverket.

I Läkemedelsverkets föreskrifter om förteckningar över

narkotika (LVFS 1990:47) preciseras vad som avses med narkotika.

Föreskrifterna upptar fem förteckningar där olika preparat finns

uppräknade. Förteckningarna anger förutsättningarna för den

vetenskapliga och medicinska användningen av de preparat som

omfattas av narkotikakontrollen. Enligt Läkemedelsverkets

narkotikakungörelse (LVFS 1990:45) får de i förteckning I

upptagna varorna inte införas eller utföras eller här

tillverkas, saluhållas eller överlåtas. I förteckning I ingår

exempelvis heroin och LSD. Läkemedelsverket kan dock ge

tillstånd att använda dessa varor för medicinsk och vetenskaplig

forskning. I Läkemedelsverkets föreskrifter om förordnande och

utlämnande av läkemedel från apotek m.m. (LVFS 1990:27) finns

närmare föreskrifter om förordnande av narkotiska läkemedel. Av

4 § föreskrifterna framgår att narkotika som upptagits på

förteckning II--V kan få förordnas med iakttagande av olika

säkerhetsföreskrifter.

För en mer utförlig redogörelse för bestämmelserna på området

hänvisas till betänkandet 1990/91:SoU3 s. 2 f.

De av motionären berörda preparaten kokain och fencyklidin

finns för närvarande upptagna på narkotikaförteckning II, vilket

alltså innebär att de under vissa betingelser kan förskrivas som

läkemedel.

Enligt vad utskottet inhämtat från Läkemedelsverket skall

narkotikaförteckningarna genomgå en allmän översyn med anledning

av att riksdagen våren 1992 antagit lagen om kontroll av

narkotika, som skall ersätta narkotikaförordningen vid tidpunkt

som regeringen bestämmer. Beträffande i vart fall kokain torde

det emellertid enligt Läkemedelsverket inte vara aktuellt med

någon ny klassificering.

Tidigare behandling

Motioner liknande den nu aktuella har behandlats av utskottet

vid olika tillfällen. I betänkandet SoU 1985/86:17 påpekade

utskottet att de aktuella förteckningarna bara angav

förutsättningarna för legal användning av narkotiska preparat

för vetenskapliga och medicinska ändamål. Den straffrättsliga

bedömningen av illegal befattning med narkotika skedde med

utgångspunkt i narkotikastrafflagen och den domstolspraxis som

utvecklats på området. Utskottet såg därför inte anledning att

av narkotikapolitiska skäl föra över kokain till

narkotikaförteckning I och därmed hindra den begränsade

medicinska användning som Socialstyrelsen fortfarande ansåg

befogad. Utskottet förutsatte att Socialstyrelsen fortlöpande

prövade om det fanns skäl att företa ändringar i

förteckningarna.

I betänkandet 1990/91:SoU3 vidhöll utskottet i anledning

av en motion (c) sin tidigare inställning och anmärkte att det

liksom tidigare utgick från att Läkemedelsverket fortlöpande

prövar om det finns skäl att företa ändringar i förteckningarna.

Utskottets bedömning

Utskottet vill än en gång framhålla att målet för

narkotikapolitiken är ett narkotikafritt samhälle. Insatserna

för att bekämpa narkotikabrottslighet och narkotikamissbruk har

hög prioritet. Som bl.a. framgår av den tidigare lämnade

redovisningen görs eller förbereds omfattande insatser i

samhället på detta område. Regeringen följer med stor

uppmärksamhet utvecklingen på området, och utskottet förutsätter

att regeringen också tar de initiativ som behövs. Det behövs mot

den angivna bakgrunden inte något tillkännagivande av riksdagen

när det gäller insatser för att bekämpa missbruket av narkotika.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i fråga om ändring

av Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar. Med det anförda

avstyrker utskottet motionerna So233 (s, m, fp, kds, v)

yrkandena 1 och 2, So258 (kds), So277 (c) och So278 (c, fp,

kds). Utskottet avstyrker även motion Ju516 (v) yrkande 7.

Vård av missbrukare och ungdomar

Missbrukar- och ungdomsvårdens organisation m.m.

Motionen

I motion So255 av Anita Johansson och Ulla-Britt Åbark (s)

begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om

huvudmannaskap och drift av ungdomsvården och missbrukarvården

vid ett förstatligande av verksamheten (yrkande 1). I

motionen anförs att den institutionsbundna tvångsvården av

missbrukare och unga måste ses i ett sammanhang och ges en

finansiell, organisatorisk och i övrigt likartad reglering som

underlättar samordning och helhetssyn. Motionärerna efterlyser

en starkare styrning av mål och kvalitet i verksamheten samt en

effektivare kontroll över kostnadsutvecklingen. Detta kan

åstadkommas genom att staten ställer upp tydligare mål och

normer för verksamheten och dessutom ställer krav på

kvalitetssäkring. Tillsynsmyndigheten måste också ges förstärkta

resurser.

Bakgrund

Utskottet har under en följd av år uttryckt sitt missnöje när

det gäller insatserna för tvångsvård av framför allt unga. Mot

bakgrund av de bristfälliga institutionella vårdresurserna tog

utskottet i betänkandet 1990/91:SoU14 ställning för att

staten framdeles borde vara huvudman för tvångsvården i de

särskilda ungdomshemmen. Enligt utskottet borde ett

principbeslut härom nu fattas och omedelbara åtgärder vidtas för

att förbereda en sådan överföring. Regeringen borde enligt

utskottet snarast återkomma till riksdagen med förslag i

enlighet med utskottets riktlinjer. Detta gavs regeringen

till känna (rskr. 267).

I betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten -- ansvar och

innehåll (SOU 1992:18) har den s.k. IUM-utredningen på

regeringens uppdrag lämnat förslag om den framtida

organisationen av tvångsvården av unga och missbrukare.

Utredningen föreslår att staten skall överta huvudmannaskapet

för såväl de särskilda ungdomshemmen (de s.k. § 12-hemmen) som

LVM-hemmen. En ny statlig myndighet, Statens

institutionsstyrelse, föreslås bli inrättad för ledning och

övervakning av tvångshemmen. Till myndighetens uppgifter skall

höra att svara för planering, ledning och drift, intagning av

klienter på hemmen, ekonomisk styrning, resultatuppföljning och

kontroll, personaladministration och personalutveckling,

fastighetsförvaltning samt metodutveckling och forskning.

Socialtjänstkommittén skall enligt sina direktiv överväga

innehållet i och formerna för tillsynen av såväl den kommunala

socialtjänsten som de privata vårdgivarnas verksamhet. Kommittén

bör vidare överväga vilken uppföljning och utvärdering som bör

ske och hur detta arbete kan underlättas och stärkas. Kommittén

bör i dessa delar inhämta synpunkter från Socialstyrelsens

pågående arbete med tillsyns-, uppföljnings- och

utvärderingsfrågorna, anförs i direktiven.

Kommunal samordning vid val av behandlingshem

Motionen

I motion So238 av Britt Bohlin m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om kommunernas

planeringsmöjligheter vid val av behandlingshem. Enligt

motionärerna har kommunernas kostnader för nyttjandet av privata

behandlingshem ökat kraftigt under senare år. Det finns också

fall där man kunnat ifrågasätta kvaliteten på och innehållet i

den vård som givits. Om kommunerna hade bättre

samordningsmöjligheter skulle de enligt motionärerna kunna

undvika placering hos oseriösa vårdgivare och välja bästa

alternativ.

Bakgrund

I direktiven för Socialtjänstkommittén anförs bl.a. att

kommunernas uppföljnings- och utvärderingsinstrument måste

förbättras och krav ställas på ökad effektivitet och

produktivitet inom socialtjänsten. I takt med att enskilda

vårdgivare i ökad utsträckning etablerar sig på marknaden krävs

också att kommunerna utvecklar sin "beställarkompetens".

Kommittén har mot denna bakgrund bl.a. i uppdrag att överväga

hur tillsyn, uppföljning och utvärdering när det gäller den

kommunala socialtjänstens och de privata vårdgivarnas verksamhet

skall bedrivas.

Socialstyrelsen erhöll i maj 1991 ett uppdrag från den

dåvarande regeringen att närmare utreda hur behovet av

vetenskapligt grundade utvärderingar av behandlingsmetoder och

andra insatser inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg

skulle kunna tillgodoses. Som ett resultat av uppdraget pågår

inom Socialstyrelsen uppbyggnaden av ett centrum för

utvärdering av metoder i socialt arbete. Centrumet skall ur

olika aspekter vetenskapligt värdera olika metoder och insatser

inom individ- och familjeomsorgen. Vidare skall centrumet göra

kunskapssammanställningar och bedömningar, sprida information

och verka för genomförande så att förändringar kan ske till

bättre och mer effektiva metoder. Centrumet skall också fungera

som kunskapsbank när det gäller metoder i socialt arbete. Ett

område som bl.a. skall ägnas uppmärksamhet är, enligt vad

utskottet har inhämtat, kostnader och behandlingsresultat inom

missbrukarvården.

Utslussning

Motionen

I motion So255 av Anita Johansson och Ulla-Britt Åbark (s)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär att

Socialtjänstkommittén ges i uppdrag att vid utformandet av

förslag till sociallagstiftning beakta behovet av kommunal

samordning av behandling och stödinsatser (yrkande 2).

Motionärerna anför att kontinuitet i vårdkedjan har en avgörande

betydelse för resultatet av en institutionsbehandling. Därför

bör kommunerna åläggas att ansvara för en behandlingsplan som

också omfattar insatser efter institutionsvården.

Bakgrund

Beträffande missbrukare stadgas i 11 § socialtjänstlagen bl.a.

att socialnämnden aktivt skall sörja för att den enskilde

missbrukaren får den hjälp och vård som han behöver för att

komma ifrån missbruket. Nämnden skall i samförstånd med den

enskilde planera hjälpen och vården och noga bevaka att planen

fullföljs.

Enligt 30 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa

fall, LVM, skall socialnämnden aktivt verka för att den enskilde

efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning

samt se till att han får personligt stöd eller behandling för

att varaktigt komma ifrån sitt missbruk. I bestämmelsen klargörs

på ett tydligare sätt än i den tidigare lagstiftningen att

socialnämnden har en skyldighet att se till att den enskilde

efter vårdtiden får fortsatt stöd.

I LVM-propositionen (prop. 1987/88:147) anfördes bl.a.

följande (s. 106).

Att socialnämnden skall aktivt verka för att missbrukaren

efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning innebär

en långt gående skyldighet för nämnden. Som regel skall dessa

insatser kunna utnyttjas av den enskilde när han lämnar

LVM-hemmet. Utgångspunkten måste vara att den som skrivs ut inte

skall behöva återvända till en miljö eller livssituation där han

har små utsikter att hålla sig ifrån missbruket. För att kunna

fullgöra denna skyldighet enligt bestämmelsen måste

socialnämnden på ett tidigt stadium planera för utskrivningen.

Missbrukarens kontaktman har här en viktig arbetsuppgift. Vidare

krävs ett väl fungerande samarbete mellan socialnämnd och bl.a.

arbetsförmedling, bostadsförmedling samt skola. Att åtgärderna

kräver samråd med den enskilde följer av socialtjänstlagen och

har på grund härav inte intagits i lagtexten.

Enligt 9 § LVM skall socialnämnden utse en kontaktman för

missbrukare som bereds vård med stöd av LVM. Efter vårdtiden

kan, under förutsättning att den enskilde själv vill det, en

kontaktperson utses enligt socialtjänstlagen.

Socialtjänstlagen innehåller ett flertal bestämmelser om

socialnämndens skyldigheter när det gäller omsorger om barn och

ungdom. Nämnden skall bl.a. sörja för att unga vid behov får

vård och fostran utanför det egna hemmet.

I 21 § lagen (1990:52) om särskilda bestämmelser om vård av

unga, LVU, stadgas att när vård med stöd av lagen inte längre

behövs skall socialnämnden besluta att vården skall upphöra samt

noga förbereda den unges återförening med den eller dem som har

vårdnaden om honom.

I betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten -- ansvar och

innehåll (SOU 1992:18) anför IUM-utredningen beträffande

ungdomsvården att det finns ett stort behov av åtgärder som kan

underlätta en successiv utslussning av ungdomar från de

särskilda ungdomshemmen i individuellt avpassade former. Nu

försvåras detta bl.a. av bestämmelsen i 28 §

socialtjänstförordningen att ingen ungdom får vistas utanför

vårdhemmet längre tid än fyra veckor utan en formell

utskrivning. Utredningen föreslår därför att en ny bestämmelse

införs i socialtjänstförordningen som gör det möjligt för

socialnämnden att avtala med det särskilda ungdomshemmet om

förlängd vistelse utanför hemmet i samband med utslussning.

Under denna tid skall behandlingsansvaret kvarstå hos hemmet.

Vården vid förlängd vistelse skall vara ordnad så att den kan

antas främja den unges utveckling och skall beslutas efter

överenskommelse med socialnämnden.

Utredningen pekar också bl.a. på behovet av samverkan mellan

öppenvården och institutionerna och föreslår bl.a. att

utbildningen inom kommunernas socialtjänst och

institutionsvården samordnas och att regionala

samrådskonferenser skall hållas i syfte att befrämja denna

samverkan.

Utskottets bedömning

Vad först gäller frågan om huvudmannaskap och drift av

ungdomsvård och missbrukarvård konstaterar utskottet att det i

betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten föreslås bl.a. att

staten skall överta huvudmannaskapet för de särskilda

ungdomshemmen och LVM-hemmen. Efter remissbehandling bereds nu

utredningens förslag i regeringskansliet. Motion So255 (s)

yrkande 1 får härigenom anses vara tillgodosedd och avstyrks

därför.

När det gäller valet av behandlingshem instämmer utskottet i

vad som anförs i motion So238 (s) om betydelsen av att

kommunerna har kompetens och möjlighet att välja lämplig

vårdgivare med hänsyn till kostnad och innehåll i vården. Denna

fråga skall emellertid uppmärksammas av Socialtjänstkommittén.

Vidare pågår inom Socialstyrelsen uppbyggnad av kompetens på

detta område. Den aktuella motionen bör mot bakgrund härav inte

föranleda något initiativ från riksdagens sida. Motionen

avstyrks därför.

När det slutligen gäller frågan om samordning av behandling

och stödinsatser konstaterar utskottet att det är en kommunal

uppgift att svara för insatser för missbrukare och unga som

genomgått institutionsbehandling. Häri ingår också att samråda

med huvudmannen för institutionen. I betänkandet Tvångsvård i

socialtjänsten lämnas vissa förslag om hur dessa insatser skall

kunna förbättras. I avvaktan på regeringens ställningstagande

till förslagen bör riksdagen enligt utskottets mening inte ta

något initiativ i frågan. Motion So255 (s) yrkande 2 avstyrks

därför.

Särskilt om vården av missbrukare

Kooperativ missbrukarvård

Motionen

I motion So228 av Jan Andersson m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om behovet av ett

utvecklingsarbete med missbrukarvård i kooperativ form.

Motionären anser att arbetskooperativ för missbrukare enligt

mönster från bl.a. Italien kan vara ett alternativ i den svenska

missbrukarvården. Motionären anför att det pågår försök i

Sverige med att starta missbrukarvård i kooperativ form och att

dessa försök måste stödjas politiskt, moraliskt och ekonomiskt.

Kommunerna, som har ansvaret för missbrukarvården, bör stödja de

projekt som planeras och delta i utvecklingsarbetet av dessa.

Bakgrund

Socialstyrelsen stödjer olika projekt som syftar till att

utveckla institutioner inom missbrukarvården eller alternativ

till sådana. Bidrag har bl.a. utgått till Riksförbundet för

hjälp åt läkemedelsmissbrukare, RFHL, för en förstudie angående

möjligheterna att starta ett arbetskooperativ för missbrukare i

samarbete med Botkyrka, Haninge, Nynäshamn och Tyresö kommuner.

Förstudien om den s.k. Södertörnsmodellen har sammanställts

under detta år. Som förebild för projektet har tjänat det

självförsörjande missbrukarkooperativet San Patrignano utanför

Rimini i Italien.

Kvinnliga missbrukare

Motionerna

I motion So286 av Märtha Gårdestig (kds) begärs ett

tillkännagivande om att ansvaret för LVM-vård av kvinnor bör

samlas på en huvudman. Motionären anser att vården av kvinnliga

alkoholister är eftersatt. Det behövs bl.a. fler institutioner

för enbart kvinnor. Om vården av kvinnor enligt LVM samlades

under en huvudman skulle en utbyggnad lättare kunna ske, anför

motionären.

I motion So501 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds)

begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om

beroende och missbruk (yrkande 6). Motionärerna anser att

det behövs ökade insatser för kvinnliga missbrukare av läkemedel

och alkohol. Ibland kan det vara nödvändigt att behandla kvinnor

åtskilda från män. På arbetsplatserna behövs program för kvinnor

med alkoholproblem. Det är en viktig uppgift för

Alkoholkommissionen och Folkhälsoinstitutet att ta sig an

uppgiften att minska alkoholmissbruket bland kvinnor. Det

läkemedelsepidemiologiska centrumet bör få till uppgift att

kartlägga omfattningen av kvinnors läkemedelsberoende och

samtidigt undersöka varför vissa kvinnor blir beroende av

läkemedel.

I motion A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c)

begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om

informationsinsatser för att förebygga drogberoende hos kvinnor

(yrkande 17) och om vårdmöjligheter för kvinnor med

alkoholberoende (yrkande 18). Motionärerna framhåller

betydelsen av att alkoholmissbrukande kvinnor nås av

informationsinsatser. De anser vidare att alkoholistvården har

misslyckats när det gäller vården av kvinnor. Kvinnor mår enligt

motionärerna bättre om de får vård i vårdenheter där det endast

finns kvinnor. Det krävs ökad forskning och fler projekt kring

detta. Av betydelse är också att mödravårdscentralernas

förebyggande arbete inte försämras.

Bakgrund

Socialstyrelsen har under senare år ägnat frågan om

missbruk bland kvinnor ökad uppmärksamhet. Styrelsen har lämnat

stöd till olika försöks- och utvecklingsinsatser för att skapa

alternativ inom missbrukarvården som är särskilt inriktade på

att möta kvinnliga missbrukares specifika vårdbehov.

Socialstyrelsen har haft i uppdrag av regeringen att analysera

effekterna av gjorda insatser och bedöma vilka ytterligare

åtgärder som behöver vidtas inom området. I sin redovisning av

uppdraget i december 1991, promemorian Kvinnor och missbruk,

har styrelsen markerat behov av ytterligare kunskaps- och

metodutveckling. Dessutom behövs bättre samarbete mellan

socialtjänsten, sjukvården och företagshälsovården för att på

ett tidigare stadium nå kvinnor som missbrukar. Andra områden

som särskilt bör uppmärksammas är bl.a. eftervården för kvinnor

som genomgått behandling och insatser för gravida missbrukande

kvinnor.

Socialstyrelsen har vidare lämnat stöd till Stiftelsen

Kvinnoforum, som bl.a. initierar insatser för

utbildning, utveckling och utvärdering när det gäller kvinnliga

missbrukare. Stiftelsen stödjer olika forskningsprojekt som är

inriktade på missbrukande kvinnor. Stiftelsens verksamhet när

det gäller kvinnors missbruk utvidgas för närvarande. Bl.a.

skall insatser göras på arbetsplatser där det finns många

kvinnliga anställda.

Folkhälsoinstitutet, som inrättades den 1 juli 1992, skall

enligt proposition 1990/91:175 om vissa folkhälsofrågor (s. 110

f.) bedriva sin verksamhet i programform. Ett av programmen

skall vara inriktat på drogprevention, ett annat på barn och

ungdom resp. utsatta kvinnor. Enligt propositionen har kvinnor

anammat ett manligt dryckesmönster. Den ökande

alkoholkonsumtionen särskilt bland yngre kvinnor ökar risken för

alkoholrelaterade skador också bland kvinnor. Denna negativa

utvecklingstendens vad avser kvinnors hälsa har inte

uppmärksammats tillräckligt. Inom Folkhälsoinstitutets program

för utsatta kvinnor bör enligt propositionen dels en

kartläggning göras av hälsa ur ett kvinnoperspektiv, dels

strategiska insatser intensifieras som i första hand kan

förbättra hälsans villkor för de kvinnor som är utsatta för de

största hälsoriskerna. Institutet bör också, anförs det i

propositionen, stödja forskningsinsatser inom alkohol- och

drogområdet.

I direktiven för Alkoholkommissionen (dir. 1991:124)

framhålls kvinnors missbruk som ett problemområde som kräver

särskild belysning. Missbruket bland kvinnor har ökat, anförs i

direktiven. Mycket tyder på att kvinnor som missbrukar snabbare

blir utslagna och att de också fortare får såväl medicinska som

sociala skador av sitt missbruk. Att nå dem med stöd eller

vårdinsatser är därför särskilt viktigt. I direktiven påtalas

också att kunskapen om de särskilda vårdbehov som kvinnliga

missbrukare har är otillräcklig. En särskild fråga som

kommissionen bör uppmärksamma är gravida kvinnors alkoholvanor.

Kommissionens arbete skall vara avslutat före utgången av år

1993.

I betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten -- ansvar och

innehåll (SOU 1992:18) föreslår IUM-utredningen som tidigare

nämnts att staten skall bli huvudman för de s.k. LVM-hemmen.

Enligt utredningen har problemen inom LVM-vården delvis sin

orsak i bristande differentiering av vården. Utredningen menar

att bl.a. könstillhörighet är en differentieringsgrund som bör

användas. Om staten övertar ansvaret för LVM-vården bör det

ankomma på den statlige huvudmannen att närmare bestämma hur

hemmen skall vara differentierade, anför utredningen.

Dåvarande regeringen tillsatte i november 1990 en utredning

med uppgift att överväga och lämna förslag till bildandet av ett

centrum för läkemedelsepidemiologi och utveckling av

läkemedelsterapier (dir. 1990:72, tilläggsdir. 1991:122).

Utredningen skall enligt direktiven bl.a. överväga hur framtida

konsumtions- och förskrivningsstudier skall bedrivas i syfte att

medverka till rationell läkemedelsanvändning och motverka

läkemedelsmissbruk. Utredningen avser enligt uppgift att avge

ett betänkande under oktober månad detta år.

Tidigare behandling

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat motioner om

kvinnliga missbrukare och därmed sammanhängande frågor. I

betänkandet 1989/90:SoU14 (s. 33 f.) ges en bakgrund och en

redogörelse för tidigare riksdagsbehandling. Utskottet framhöll

i anledning av ett antal motioner behovet av insatser för

kvinnliga missbrukare och anförde att de bör ägnas större

uppmärksamhet inom vården och forskningen. Detta gäller, anförde

utskottet, inte minst beträffande de gravida missbrukarna mot

bakgrund av de risker alkohol och andra droger innebär för

foster. Enligt utskottet måste behandlingsinsatserna anpassas

efter kvinnornas speciella behov. Särskild information om

kvinnors missbruk bör ingå i utbildningen av

behandlingsassistenter. Vidare bör, påtalade utskottet, behovet

av särskilda behandlingsinstitutioner för kvinnliga missbrukare

beaktas i kommunernas vårdresursplaner. Vad utskottet anfört

borde ges regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet.

Vid behandlingen av årets budgetproposition anförde utskottet

i betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 125) att det är mycket

angeläget med fortsatta insatser för den särskilt utsatta grupp

som bl.a. vissa kvinnor utgör i missbrukssammanhang. Utskottet

anförde att detta är en fråga som skall behandlas av såväl

Alkoholkommissionen som Organisationskommittén för

Folkhälsoinstitutet. Vidare bedriver Socialstyrelsen verksamhet

på området. I budgetpropositionen föreslås betydande medel för

kampen mot alkoholmissbruket. Utskottet utgick från att dessa

medel kommer att användas bl.a. för olika insatser för kvinnor.

Med det anförda avstyrkte utskottet de aktuella motionerna.

Datoriserat beslutsstödssystem inom missbrukarvården

Motionen

I motion So217 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om utvecklingen

av ett datorbaserat beslutsstödssystem inom området

drogmissbruk. Motionären anför att när det gäller drogmissbruk

skapar den snabba sociala utvecklingen och det stora behovet av

tydliga riktlinjer för rättstillämpningen ett påtagligt behov av

allsidig utbildning och praktiska anvisningar för stora

yrkesgrupper. Drogfrågornas rika komplexitet gör dem väl lämpade

för försök att utveckla datorbaserade kunskapssystem för

beslutsstöd, s.k. expertsystem. Arbetet med att utveckla ett

sådant system är höggradigt tvärvetenskapligt. Enligt motionären

är det naturligt att Folkhälsoinstitutet får en viktig roll när

det gäller att ta initiativ till ett sådant arbete samt att

samordna det.

Bakgrund

Professor Bo Arnesjö vid Institutionen för medicinsk

informatik vid Högskolan i Karlskrona/Ronneby driver tillsammans

med privata intressenter ett projekt som avser uppbyggnad av ett

rådgivande datorbaserat kunskapssystem för narkomanvården. En

idéskiss till ett sådant system har upprättats och

projektgruppen har haft vissa kontakter med bl.a.

Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet.

Tillsynen över missbrukarvården

Motionerna

I motion So204 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand

(s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till

skärpta regler och förstärkt organisation för tillsyn av enskild

och offentlig missbrukarvård. Motionärerna anför att tillsyns-

och tillståndsorganisationen när det gäller såväl offentlig som

privat missbrukarvård måste bli effektivare. För detta krävs

utökade resurser och en vidgad befogenhet att granska och

utvärdera vården. Tillståndsreglerna bör skärpas och möjligheten

att ingripa mot och stänga institutioner som inte fungerar

tillfredsställande bör förstärkas.

I motion So420 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att

riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får i uppdrag

att se över reglerna enligt vad i motionen anförts om etiska

regler för institutioner utanför hälso- och sjukvården

(yrkande 1) och att riksdagen hos regeringen begär att

Socialstyrelsen får i uppdrag att utforma kravspecifikation för

vårdgivarna enligt vad i motionen anförts om behovet av

kompetens hos privata vårdgivare (yrkande 2). I motionen

anförs att det behövs etiska riktlinjer och annan reglering av

den vård som erbjuds vid sidan av den offentliga och att det bör

finnas en prövning av den yrkesmässiga kompetensen hos de

personer som skall öppna en institution.

Bakgrund

Av 68 § socialtjänstlagen framgår att hem för vård eller

boende står under länsstyrelsens tillsyn och att länsstyrelsen

har rätt att inspektera verksamheten vid hemmen.

Vill enskild person eller sammanslutning inrätta hem för vård

eller boende skall enligt 69 § socialtjänstlagen tillstånd sökas

hos länsstyrelsen. Sådant hem står under löpande tillsyn av

socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget. Nämnden har

rätt att inspektera verksamheten vid hemmet.

Om det föreligger något missförhållande vid ett hem för vård

eller boende, skall enligt 70 § socialtjänstlagen länsstyrelsen

förelägga ledningen för hemmet att avhjälpa missförhållandet.

Länsstyrelsen kan även i vissa fall förbjuda fortsatt verksamhet

vid hemmet.

I 10 § socialtjänstförordningen (1981:750) stadgas att vid

varje hem för vård eller boende skall finnas en person som

förestår verksamheten samt den personal som i övrigt behövs för

en ändamålsenlig verksamhet. Vidare anges att Socialstyrelsen

efter visst samråd meddelar närmare föreskrifter om

kompetenskrav för föreståndare vid sådana hem som avses i 12 §

LVU (särskilda ungdomshem) och för hem för tvångsvård enligt 22

§ LVM.

Socialstyrelsen har utarbetat föreskrifter och allmänna

råd rörande hem för vård eller boende som drivs av

enskilda (SOSFS 1982:56). Av dessa framgår bl.a. att den

person som förestår verksamheten skall ha lämplig utbildning

och/eller erfarenhet. I föreskrifterna anges närmare vilken

yrkesmässig kompetens som bör krävas av föreståndare av olika

typer av hem som drivs av enskilda.

I direktiven för Socialtjänstkommittén anförs att det

stora inslaget av privata vårdgivare inom vården av barn,

ungdomar och missbrukare motiverar en översyn av de regler som

finns för tillstånd och tillsyn av verksamheten. Enligt

direktiven bör kommittén överväga innehållet i och formerna för

tillsynen av såväl den kommunala socialtjänsten som de privata

vårdgivarnas verksamhet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan

om vilka villkor som bör vara förenade med tillstånd att driva

hem för vård eller boende och hur tillsynen över hemmen bör vara

utformad.

Som tidigare anförts föreslås i betänkandet SOU 1992:18

Tvångsvård i socialtjänsten -- ansvar och innehåll bl.a. att

staten skall bli huvudman för LVU- och LVM-hemmen och att en ny

statlig myndighet, Statens institutionsstyrelse, skall inrättas

för ledning och övervakning av hemmen.

Länsstyrelsernas arbete med tillsyn, uppföljning och

utvärdering har nyligen behandlats i promemorian

Länsstyrelserna och socialtjänsten (Ds 1992:67).

I promemorian konstateras bl.a. att ett utvecklingsarbete har

påbörjats vid länsstyrelsernas sociala enheter både vad gäller

inriktningen mot ökad uppföljning och utvärdering samt

utveckling av metoder och kompetens. För att bereda utrymme för

nya, nödvändiga utvecklingsinsatser krävs enligt promemorian att

vissa ärendegrupper avlastas länsstyrelserna samt att de

resurser som frigörs används dels till metod- och

kompetensutveckling, dels till en effektivisering av uppföljning

och utvärdering.

I betänkandet 1991/92:SoU2 (s. 32 f.) avstyrkte utskottet

en motion (v) om tillsynen över den privata vården med

hänvisning till Socialtjänstkommitténs pågående arbete.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Det är angeläget att samhällets åtgärder mot drogmissbruk

successivt utvecklas och att nya behandlingsformer prövas.

Utskottet ser positivt på att missbrukarvård i exempelvis

kooperativ form, som med framgång används i Italien, prövas här

i landet. Något initiativ från riksdagens sida behövs dock inte.

Utskottet avstyrker därför motion So228 (s).

Missbrukande kvinnors situation har på senare år ägnats allt

större uppmärksamhet. Behov finns emellertid av ytterligare

insatser för denna grupp. Enligt utskottets mening behövs såväl

fortsatt forskning om kvinnor och missbruk som bättre

förebyggande insatser och vård där de kvinnliga missbrukarnas

speciella problem särskilt beaktas. Det nyinrättade

Folkhälsoinstitutet liksom olika utredningar på området bör

kunna lämna väsentliga bidrag när det gäller att bygga upp

nödvändig kompetens och förstärka insatserna för missbrukande

kvinnor. Det behövs enligt utskottet därför inte något

tillkännagivande till riksdagen med anledning av motionerna

So286 (kds), So501 (fp, m, c, kds) yrkande 6 och A805 (c)

yrkandena 17 och 18. Motionsyrkandena avstyrks.

I utvecklingen av insatserna på missbruksområdet bör även

kunna övervägas att nyttja datorbaserade s.k.

beslutsstödssystem. Något initiativ från riksdagens sida behövs

inte. Motion So217 (fp) avstyrks därför.

Formerna för tillsynen över missbrukarvården har aktualiserats

bl.a. i betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten och i direktiven

för Socialtjänstkommittén. Den fortsatta beredningen av frågan

bör enligt utskottet inte nu föregripas av riksdagen. Utskottet

avstyrker därför motionerna So204 (s) och So420 (v).

Särskilt om vården av unga enligt LVU

Vårdens innehåll

Motionerna

I motion So261 av Leif Carlson och Inger René (m) begärs

ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om speciellt

behandlingskrävande ungdomar (yrkande 1) om att särskilt

uppmärksamma behovet av fler vårdhemsenheter för enbart flickor

(yrkande 2) och om att de svårast belastade ungdomarna bör

behandlas vid särskilda enheter med låsbarhet upp till sex

månader, klart avgränsade miljöer och medveten pedagogik

(yrkande 3). Enligt motionärerna behövs fler vårdhem för

enbart flickor eftersom de ofta far illa när de blandas med

pojkar. Flickornas speciella svårigheter måste också

uppmärksammas och vården för dem differentieras. För den lilla

grupp ungdomar som är svårt brottsbenägna och brottsbelastade,

missbrukare m.m. kräv speciella hem med riksintag, medveten

pedagogik i små grupper om högst fem personer och möjlighet till

inlåsning i upp till sex månader, anför motionärerna.

I motion Ju805 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om

behandlingsgrupper för barn och ungdomar med särskilda behov

(yrkande 2) och om särskilda ungdomshem (yrkande 4).

Motionärerna efterlyser åtgärder för att komma till rätta med

ungdomsbrottsligheten. Enligt motionärerna finns ett avgränsat

och väl definierat antal barn och ungdomar som har behov av

särskilda insatser för att förhindra att de glider in i

allvarlig brottslighet. För dessa bör särskilda

behandlingsgrupper inrättas med företrädare för skolan,

fritidssektorn och polisen. Vidare bör regeringen utreda om det

finns behov av en ny särskild vårdform för unga lagöverträdare

vid grövre brott. Ett alternativ kan vara ungdomshem med

tillgång till kvalificerade resurser i form av bl.a.

psykiatriker och kuratorer, anför motionärerna.

I motion Ju516 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om koordinering

med internationell lagstiftning beträffande barn och ungdom

(yrkande 5). Motionärerna vänder sig mot att barn och

ungdomar kan placeras i arrester, häkten och fängelser och menar

att detta måste upphöra, och kvalificerade alternativ tas fram

för att omhänderta den lilla men brottsaktiva grupp som kan

komma i fråga för detta slag av frihetsberövande.

Bakgrund

I betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten -- ansvar och

innehåll (SOU 1992:18) föreslår IMU-utredningen olika åtgärder

för att förbättra tvångsvården av unga, särskilt de som är mest

utagerande och brottsbenägna. Enligt utredningen förutsätter en

lösning på problemet att säkerhet och tillsyn ges hög prioritet

och att höga krav ställs på behandlingsinnehållet. Utredningen

föreslår att enheter med särskilt hög bevakningsgrad, som

tillgodoser dessa krav, inrättas inom de särskilda

ungdomshemmen. I ett första skede föreslås att fem avdelningar

med sammanlagt 40 platser inrättas på med hänsyn till behovet

lämpliga tvångshem. Kostnaderna för den nödvändiga

resursförstärkningen vid dessa enheter skall enligt förslaget

delvis finansieras genom höjda statliga verksamhetsbidrag.

Utredningen föreslår vidare bl.a. att den tid som en ungdom får

vistas i låsbar enhet skall kunna utökas. Nu gäller en maximitid

på två månader. Förslaget innebär att tiden för

rörelsebegränsning får förlängas för intagna vars tillsynsbehov

kräver särskilt hög bevakningsgrad. Sådan förlängning skall

beslutas av den föreslagna Statens institutionsstyrelse efter

särskild framställan från tvångshemmets föreståndare och får

avse högst två månader åt gången.

Enligt utredningen finns behov av ökad differentiering av

vårdutbudet. Socialstyrelsen har i en särskild projektstudie

tagit fram en modell för differentiering som bygger på en

indelning av klienterna i grupper med utgångspunkt framför allt

i klienternas personlighetsutveckling, men även med hänsyn till

kön, ålder och etnisk tillhörighet. En konsekvent genomförd

differentiering av de särskilda ungdomshemmen enligt denna

princip skulle innebära att varje institution får ansvar för en

viss klientgrupp eller, om det är en något större institution,

några olika klientgrupper. Socialstyrelsen har föreslagit en

indelning av landet i fem regioner som skulle kunna utgöra

upptagningsområde vid en differentiering av vården vid de

särskilda ungdomshemmen. Utredningen anser att Socialstyrelsens

förslag bör genomföras, men att en mera detaljerad

differentieringsplan kan fastställas först efter någon tid med

staten som huvudman för vården.

Utredningens förslag har varit föremål för remissförfarande

och bereds för närvarande inom Socialdepartementet.

Den parlamentariskt sammansatta Ungdomsbrottskommittén

(dir. 1990:53) har i uppdrag att utvärdera nuvarande regelsystem

för unga lagöverträdare samt lämna förslag till i vilka former

och på vilket sätt det allmänna i framtiden bör ingripa när

ungdomar som har fyllt 15 år begår brott. En huvuduppgift för

kommittén är enligt direktiven att undersöka om den nuvarande

fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och

rättsväsendet är väl avvägda när det gäller unga lagöverträdare

och om samordningen mellan myndigheterna kan förbättras.

Kommittén beräknar enligt uppgift att avsluta sitt arbete under

maj 1993.

Tidigare behandling

I betänkandet 1989/90:SoU15 behandlade utskottet

regeringens proposition 1989/90:28 om ny lag med särskilda

bestämmelser om vård av unga och de motioner som väckts i

anledning av denna. Utskottet konstaterade bl.a. att det

tidigare framhållit vikten av att de sociala myndigheterna

arbetar förebyggande och att insatser för utsatta barn sätts in

i ett tidigt skede. Utskottet hade vidare erfarit att det

förelåg brist på platser på de särskilda ungdomshemmen och

anförde att det fann den rådande situationen oacceptabel. För

att möta efterfrågan på vård för de svårast störda ungdomarna

krävdes emellertid inte enbart ett tillräckligt antal platser på

hem för vård eller boende, anförde utskottet. En betydligt mer

differentierad vård än för närvarande måste kunna erbjudas.

Mycket kvalificerade, ibland helt individualiserade, insatser

torde enligt utskottet behövas. Vad utskottet anfört gav

riksdagen regeringen till känna.

Även i betänkandet 1990/91:SoU7 behandlades på nytt frågor

om de särskilda ungdomshemmen. Utskottet påpekade att åtgärder

behövdes för att snabbt ta fram fler och mer differentierade

platser vid särskilda ungdomshem för att även de svårt störda

ungdomar som lämnades utan vård och behandling skulle få den

vård som de behöver. Vad utskottet anfört gavs regeringen till

känna (rskr. 51).

I anledning av regeringens proposition 1990/91:96 om

statsbidrag till missbrukarvård och ungdomsvård m.m. våren 1991

påtalade utskottet i betänkandet 1990/91:SoU14 ånyo

bristerna inom barn- och ungdomsvården. Utskottet anförde, efter

att bl.a. ha tagit del av synpunkter från Kommunförbundet och

Landstingsförbundet, att det verkade svårt att uppnå fler -- och

mer differentierade -- platser på de särskilda ungdomshemmen med

ett kommunalt huvudmannaskap och att riksperspektivet inte fick

tillräckligt genomslag i organisationen. Utskottet ansåg därför

att staten var mer lämpad som huvudman för tvångsvården i de

särskilda ungdomshemmen. Ett principbeslut härom borde enligt

utskottet fattas, och omedelbara åtgärder vidtas för att

förbereda en sådan överföring. Vad utskottet anfört gavs

regeringen till känna (rskr. 267).

Umgängesfrågor m.m. vid vård enligt LVU

Motionerna

I motion So201 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om beslut i vissa

umgängesärenden. Motionären anser att socialnämndens möjlighet

att besluta om umgänget med den som bereds vård med stöd av LVU

är för begränsad. Nämnden bör kunna få besluta att inskränka den

unges umgänge även med annan person än föräldrarna om umgänget

kan vara destruktivt för den unge. Vidare bör nämnden kunna få

medge en förälder större umgänge med sitt barn än vad domstol

har beslutat om och vårdnadshavaren vill medge om detta bedöms

vara av värde ur behandlingssynpunkt. Motionären anser att LVU

bör ändras så att socialnämnden får möjlighet att besluta om

allt umgänge med ett barn under den tid barnet bereds vård genom

nämndens försorg med stöd av LVU.

I motion So241 av Birthe Sörestedt (s) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om förändring av

14 § LVU. Enligt motionären behövs i många fall snabba beslut om

besöksförbud enligt 14 § LVU och därför bör socialnämndens

ordförande ha möjlighet att fatta beslut om besöksförbud på egen

hand. 14 § LVU bör ändras i enlighet härmed.

Bakgrund

Enligt 11 § LVU bestämmer socialnämnden hur vården av den unge

skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden. Av samma

bestämmelse framgår vidare att socialnämnden eller den åt vilken

nämnden uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och, i

den utsträckning som behövs för att genomföra vården, bestämma

om hans personliga förhållanden.

Den bestämmanderätt över den unge som tillkommer

vårdnadshavaren enligt föräldrabalken upphävs således tills

vidare genom att den unge bereds vård med stöd av LVU. I stället

övertar nämnden denna bestämmanderätt.

Av socialnämndens allmänna befogenhet att besluta om den unges

förhållanden under vårdtiden följer att nämnden i princip

bestämmer om alla besök o.d. hos denne (se Norström och Thunved,

Nya sociallagarna, sjätte uppl., s. 179).

När det gäller den unges umgänge med sina föräldrar eller

andra som har vårdnaden om honom finns särskilda bestämmelser i

14 § LVU. Där stadgas att socialnämnden har ett ansvar för att

den unges behov av umgänge med föräldrar eller andra som har

vårdnaden om honom så långt möjligt tillgodoses. Om det är

nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården enligt lagen,

får socialnämnden bl.a. besluta hur den unges umgänge med

föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas.

Socialnämnden skall dock minst en gång var tredje månad överväga

om ett sådant beslut fortfarande behövs.

Socialnämndens beslut om umgänge enligt 14 § LVU får enligt 41

§ samma lag överklagas hos länsrätten.

I vissa närmare angivna fall kan socialnämnds ordförande eller

annan ledamot som nämnden förordnat fatta beslut enligt LVU på

egen hand. Sådan möjlighet finns enligt 6, 11 och 27 §§ LVU och

innebär en kompletterande beslutanderätt i förhållande till

nämnden i vissa brådskande ärenden. Beslut av detta slag skall

anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Härutöver finns en huvudregel om delegation för nämnder i

6 kap. 33 § kommunallagen (1991:900), vari stadgas att en nämnd

kan uppdra åt ett utskott, en ledamot eller ersättare eller åt

en anställd hos kommunen att besluta på nämndens vägnar i ett

visst ärende eller en viss grupp av ärenden. Sådan

delegationsrätt tillkommer enligt 38 § socialtjänstlagen

socialnämnd. Enligt 47 § samma lag gäller i nu aktuellt

hänseende en begränsning av delegationsrätten så till vida att

det bara är förtroendevalda som kan komma i fråga för att var

tredje månad ompröva ett beslut enligt 14 § LVU.

Barns talerätt i sociala mål

Motionen

I motion So212 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om snara åtgärder

för att lösa frågan om barns talerätt i sociala mål. Enligt

motionären bör barn få en starkare ställning enligt LVU och

tillerkännas talerätt i sociala mål. Frågan har enligt

motionären utretts i 15 år och bör snarast få en lösning.

Bakgrund och tidigare behandling

I 36 § LVU stadgas att om den unge har fyllt 15 år har han

rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt lagen. Är

barnet yngre gäller att det bör höras om det kan vara till nytta

för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av

att höras.

Barn som inte har uppnått 15 års ålder är enligt LVU

visserligen parter i mål som rör dem. De kan dock inte själva

föra talan utan måste ha ställföreträdare. Legal företrädare är

barnets vårdnadshavare, dvs. i regel föräldern.

En liknande motion (s) som den aktuella behandlades av

utskottet i betänkandet 1989/90:SoU15. För en utförligare

bakgrund hänvisas till detta betänkande. Utskottet ansåg då i

likhet med motionären att det kunde finnas skäl att överväga hur

barnets ställning i mål eller ärenden enligt LVU skulle kunna

stärkas. Utskottet hänvisade till Utredningen om barnens rätt

och dess betänkande (SOU 1987:7) Om barn i vårdnadstvister.

Utredningens förslag innebar bl.a. att barn fr.o.m. tolv års

ålder skall få talerätt i både sociala mål och mål om vårdnad

och umgänge samt verkställighet. Utskottet ansåg att regeringens

ställningstagande till utredningens förslag borde avvaktas och

avstyrkte motionen.

I proposition 1990/91:8 Om vårdnad och umgänge berördes inte

frågan om barns talerätt. I betänkandet 1990/91:LU13 ansåg

lagutskottet vid riksdagsbehandlingen av propositionen hösten

1990 att det hade varit önskvärt om i propositionen hade

redovisats vilken inställning regeringen har till de förslag om

talerätt m.m. som lagts fram av Utredningen om barnens rätt.

Med anledning av flera motioner om talerätt för barn i

vårdnads- och umgängesmål ansåg lagutskottet att det fanns

anledning att överväga en ordning som medgav att barnets

uppfattning i vårdnads- och umgängesmål kunde tas till vara på

ett mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder. Vidare

borde barnets möjligheter att få ett grundläggande inflytande i

vårdnads- och umgängesprocesser öka. Enligt lagutskottets mening

var det emellertid inte givet att en talerätt för barnet med

formell partsställning i processen och tillgång till offentligt

biträde och ombud var den enda tänkbara lösningen. Det kunde

också finnas andra tänkbara sätt att ge barnet en starkare och

mer framskjuten position i vårdnads- och umgängestvister.

Lagutskottet var emellertid inte berett att i betänkandet ta

ställning till hur frågan närmare skulle lösas. Spörsmålet borde

därför övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang. Det borde

ankomma på regeringen att bestämma formerna härför. Vad

lagutskottet anfört gavs regeringen till känna.

I betänkandet 1991/92:LU30 anförde lagutskottet att frågan

om barns ställning i mål om vårdnad och umgänge utreds inom

Justitiedepartementet och att något tillkännagivande från

riksdagen i frågan med hänsyn härtill nu inte kunde anses

erforderligt.

Socialutskottet anförde i betänkandet 1991/92:SoU1 att

riksdagen inte borde föregripa regeringens kommande förslag på

detta område, varför den då aktuella motionen (s) avstyrktes.

Den 26 november 1991 besvarade statsrådet Reidunn Laurén i

riksdagen en fråga om barns talerätt i sociala mål kommer att

ingå i den beredning som pågår i regeringskansliet av frågan om

barns talerätt i mål om vårdnad eller umgänge.

Statsrådet anförde bl.a. att genom de lagändringar som trädde

i kraft den 1 mars 1991 beträffande vårdnad och umgänge har

frågan om barns talerätt kommit i ett annat läge. Behandlingen

av vårdnads- och umgängesfrågor har alltmer inriktats på

lösningar i samförstånd i stället för genom beslut av domstol.

Statsrådet konstaterade att frågan om det behövs ytterligare

åtgärder för att stärka barns ställning i mål om vårdnad och

umgänge övervägdes i Justitiedepartementet, och att det inte var

givet att det var just talerätten som skulle ändras. Det finns

andra sätt att ge barn en starkare ställning. Det var enligt

statsrådet för tidigt att säga vad Justitiedepartementets

överväganden kunde leda till när det gäller barns ställning i

sociala mål. Det var dock sannolikt att denna fråga skulle komma

upp i detta sammanhang, anförde statsrådet.

Utskottets bedömning

Utskottet har under en följd av år riktat kritik mot

samhällets bristande insatser när det gäller vård av unga med

olika sociala problem. I utredningsbetänkandet Tvångsvård i

socialtjänsten, som för närvarande bereds i regeringskansliet,

har föreslagits att staten skall överta ansvaret för de

särskilda ungdomshemmen. I betänkandet lämnas vidare förslag om

hur vårdens innehåll skall kunna förbättras. Den fortsatta

beredningen av utredningens förslag bör enligt utskottets mening

inte föregripas av riksdagen. Utskottet avstyrker därför

motionerna So261 (m) och Ju805 (c) yrkandena 2 och 4. Även

motion Ju516 (v) yrkande 5 avstyrks.

Gällande bestämmelser ger enligt utskottets mening

socialnämnden eller den som agerar på nämndens vägnar

tillräckliga möjligheter att bestämma om umgänget m.m. för den

som omhändertagits enligt LVU. Vidare har socialnämnden

möjlighet att genom delegation organisera sitt arbete på ett

sådant sätt att nödvändiga beslut snabbt kan fattas utan att

hela nämnden behöver sammankallas. Det behövs därför inget

tillkännagivande med anledning av motionerna So201 (s) och So241

(s). Motionerna avstyrks därför.

Åtgärder för att stärka barns ställning i mål om vårdnad och

umgänge övervägs för närvarande i regeringskansliet. Frågan om

barns ställning i sociala mål har diskuterats mycket länge, och

det är angeläget att den nu får en lösning. Regeringen bör

snarast redovisa sina ställningstaganden. Något initiativ från

riksdagen torde inte behövas. Motion So212 (s) avstyrks därför.

Insatser för olovligt bortförda barn och deras mödrar

Motionen

I motion So268 av Marianne Jönsson m.fl. (c, s, m, fp, kds,

v) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen

om behovet av ett nationellt samarbete mellan berörda instanser

(yrkande 1) och om att information och utbildning måste ges

till sociala myndigheter och domstolar (yrkande 2).

Motionärerna tar upp problemet med svenska barn som olovligt

förs ut ur landet av fäder som oftast är av utländskt ursprung.

Dessa fall är enligt motionärerna mycket tragiska för både

barnen och deras mödrar, och allt måste göras för att lindra

dessa familjetragedier. En viktig orsak till att barn förs

utomlands av sina fäder är de kulturkrockar som uppstår. Ofta

har inte kommuner m.m. den sakkunskap om olika kulturer som

krävs för att ge erforderlig hjälp. Det finns därför ett behov

av att samordna befintlig kompetens. Vidare måste sociala

myndigheter och domstolar få ökad kunskap om dessa problem.

I Justitiedepartementet förbereds för närvarande olika

lagförslag om olovligt bortförande av barn. I

departementspromemorian Olovligt bortförande och andra

övergrepp mot barn, Ds Ju 1992:39, föreslås bl.a. att

föräldrabalkens regler om umgänge med barn skall kompletteras

med en uttrycklig bestämmelse om att risken för att ett barn kan

komma att utsättas för övergrepp, olovligen bortföras eller

kvarhållas eller annars fara illa skall beaktas när det gäller

att bestämma umgängets omfattning och hur det skall utövas.

Promemorian innehåller också förslag till bestämmelser som skall

effektivisera förfarandet i Sverige vid verkställighet av

utländska vårdnadsavgöranden. Vidare förbereds i

Justitiedepartementet lagförslag angående bl.a. skärpta

straffskalor för brottet egenmäktighet med barn. Propositioner i

dessa frågor kommer enligt uppgift att föreläggas riksdagen

under denna höst.

Lagutskottet anordnade den 5 maj 1992 en hearing angående

olovligt bortförande av barn. Närvarande var bl.a. företrädare

för ett antal departement, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen,

Länsrätten i Uppsala län, Stockholms socialförvaltning, Sveriges

advokatsamfund och ett antal organisationer som arbetar med

frågor om utsatta barn, ensamstående föräldrar m.m.

Socialstyrelsen avser att göra en uppföljning av ett tjugotal

fall med olovligt bortförda barn för att få bättre kunskap om

vad som ligger bakom bortförandena och vilka problem de för med

sig. Uppföljningen skall också ge underlag för överväganden om

vilka framtida insatser som Socialstyrelsen kan göra i detta

sammanhang.

Utskottets bedömning

I regeringskansliet förbereds för närvarande lagförslag för

att komma till rätta med problemet med barn som olovligen förs

ut ur Sverige eller kvarhålls i annat land. Frågan har också

uppmärksammats av Socialstyrelsen. Mot bakgrund av det anförda

behövs enligt utskottets mening inte något initiativ av

riksdagen i anledning av motion So268 (c, s, m, fp, kds, v)

yrkandena 1 och 2.

Stöd åt invandrarföräldrar

Motionen

I motion So280 av Karin Wegestål och Ines Uusmann (s)

begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om

stöd åt utsatta invandrarföräldrar. Motionärerna konstaterar att

utländska medborgare är överrepresenterade i brottsstatistiken

och menar att detta bl.a. beror på att samhällets kapacitet att

ta emot invandrare är för dålig. Resurser bör sättas in för att

stärka invandrarföräldrarna i deras föräldraroll. De bör också

med förtur ges kunskaper i svenska språket och svenska

samhällsförhållanden samt arbete eller lämplig yrkesutbildning.

Det är också viktigt att minska invandrarföräldrarnas ekonomiska

beroende. Utbildningsbidrag måste kunna utbetalas för studier

och praktikarbete. Den tendens som funnits att minska de

ekonomiska bidragen från socialtjänsten måste brytas.

Bakgrund

Socialstyrelsen stödjer diverse projekt som avser

invandrarföräldrar och deras barn. Som exempel kan nämnas ett

mångårigt stöd till Jugoslaviska riksförbundet för dess arbete

med att stötta föräldrar samt stöd till iranska föräldrar med

missbrukande barn i Uppsala. Stöd till invandrarföräldrar utgår

också sekundärt via olika projekt avseende missbrukarfrågor,

barn och ungdomars situation m.m.

Ett av verksamhetsområdena för Stiftelsen Kvinnoforum är

insatser för invandrarkvinnor. Verksamheten syftar främst till

att utveckla metoder för ett arbete med stödgrupper för

invandrarkvinnor samt att initiera sådan verksamhet som sedan

kan fortgå i regi av olika huvudmän.

Statens invandrarverk lämnar också stöd till olika slag av

projektverksamhet som avser invandrare. Verket prioriterar bl.a.

projekt som avser etniska relationer och invandrarsamfundens

sociala och kulturella verksamhet.

Inom Kulturdepartementet förbereds ett regeringsuppdrag

till Statens invandrarverk avseende invandrarkvinnornas

situation. Verket skall bl.a. studera situationen för

misshandlade invandrarkvinnor och deras barn.

Utskottets bedömning

Det är enligt utskottet av stor vikt att invandrarbarn, som av

naturliga skäl är en särskilt utsatt grupp, får tillräckligt

stöd under uppväxten. Stödet bör i första hand komma från

barnens föräldrar. Många invandrarföräldrar har emellertid av

olika skäl svårigheter att ge sina barn erforderligt stöd för

anpassningen till det svenska samhället. Det är enligt utskottet

angeläget att invandrarföräldrarnas situation ytterligare

uppmärksammas. Utskottet utgår från att detta också kommer att

ske. Det behövs enligt utskottets mening inte något

tillkännagivande från riksdagen i frågan. Motion So280 (s)

avstyrks.

De homosexuellas situation

Motionerna

I två motioner begärs ändringar av svensk lagstiftning i syfte

att få bort lagstiftning som enligt motionärerna diskriminerar

de homosexuella.

I motion So272 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (s)

begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om en

översyn av lagstiftning och andra regler som diskriminerar

homosexuella och deras samlevnad (yrkande 1). Motionärerna

menar att lagstiftningen på flera områden diskriminerar de

homosexuella. Det gäller bl.a. regler som rör samlevnad, arv,

försäkringar, bostadsbidrag, familjebidrag, insemination och

adoption. Lagstiftningen på dessa områden bör ses över och

förändras så att den uppenbara diskrimineringen av homosexuella

upphör. I brottsbalken bör införas bestämmelser som

kriminaliserar hets mot folkgruppen homosexuella. Vidare bör

göras ett tillägg till regeringsformen som förhindrar framtida

lagstiftning som diskriminerar homosexuella.

I motion L416 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om behovet av

översyn av vissa lagar som diskriminerar de homosexuella

(yrkande 2). I motionen anförs att lagstiftningen behöver

ändras för att undanröja sådant som fortfarande diskriminerar de

homosexuella och deras organisationer. Det bör t.ex. vara

möjligt att förordna homosexuell sambo till förmånstagare i

grupplivförsäkring och pensionsförsäkring. Vidare bör

bostadsbidragsreglerna vara likadana för homosexuella sambor

som för heterosexuella. Förbud bör också införas mot att vägra

homosexuell organisation att hyra lokal eller annonsera i

tidning och mot att hetsa mot homosexuella eller deras

organisationer.

I två motioner efterfrågas åtgärder för att förbättra

information m.m. om homosexualitet och åtgärder för att motverka

våld och andra övergrepp mot homosexuella.

I motion So292 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm

(fp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen

om information om homosexualitet (yrkande 2) och om åtgärder

i syfte att motverka våld och övergrepp mot homosexuella

(yrkande 4). Motionärerna anser att det behövs

information och opinionsbildning för att sprida kunskap och

skingra fördomar om homosexualitet. De framhåller särskilt

Socialstyrelsens ansvar på detta område. Motionärerna menar

vidare att samhället måste reagera mot olika former av våld och

hotelser som homosexuella utsätts för just på grund av att de är

homosexuella.

I motion L415 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om förbättrad

undervisning och information om homosexualitet (yrkande 6).

Motionärerna anser att samhällets information om homosexualitet

och stödet till forskning kring homosexualitet måste öka. Enligt

motionärerna bör Skolverket och Folkhälsoinstitutet eller

Socialstyrelsen få i uppdrag att vidta konkreta åtgärder för att

förbättra informationen och undervisningen om homosexualitet i

skolan samt inom hälso- och sjukvården och statsförvaltningen.

Bakgrund

Socialstyrelsen har genom ett beslut av regeringen den 10

december 1987 fått ett övergripande ansvar för samordningen av

insatser för homosexuella. I uppdraget ingår att i samråd med

berörda myndigheter följa utvecklingen av de homosexuellas

situation. Styrelsen skall vidare överväga i vilka former

diskrimineringen av homosexuella kan motverkas av samhället. I

uppdraget ingår också att ur ett särskilt anslag fördela bidrag

till homosexuellas organisationer för deras arbete på

riksplanet. Socialstyrelsen har inom ramen för

regeringsuppdraget ordnat viss internutbildning och ett

forskningsseminarium. Genom en enkät till ett hundratal

myndigheter har styrelsen bl.a. önskat göra dessa myndigheter

uppmärksamma på de lagändringar som genomförts. Avsikten med

enkäten var också att ge varje myndighet tillfälle att ställa

givna lagändringar och diskrimineringsproblematiken i relation

till den egna myndigheten. Socialstyrelsen har utarbetat en

katalog om rättigheter för homosexuella som under föregående

höst spreds via de homosexuellas organisationer och apoteken. En

lärarhandledning angående homosexualitet har distribuerats till

skolorna för att användas i sex- och samlevnadsundervisningen.

Fyra gånger om året håller Socialstyrelsen journalistseminarier

om homosexualitet på olika håll i landet. En sammanställning av

den forskning som bedrivs i frågor som berör de homosexuella är

under utarbetande. Denna skall tjäna som underlag för

överväganden om vilken forskning som kan behövas i framtiden.

I januari 1991 beslutade dåvarande regeringen direktiv (dir.

1991:6) för en parlamentarisk utredning om registrerat

partnerskap m.m. Enligt direktiven skall utredningen

utvärdera lagen om homosexuella sambor och inom ramen för detta

arbete också överväga behovet av en lagstiftning om s.k.

registrerat partnerskap. I samband härmed är det enligt

direktiven nödvändigt för utredningen att inventera äktenskapets

olika rättsverkningar. Utredningen skall bl.a. gå igenom de

familjerättsliga reglerna, däribland de som handlar om underhåll

och arv. Vidare finns enligt direktiven inom bl.a.

associationsrätten och arbetsrätten samt socialförsäkrings-,

hyres- och skattelagstiftningen regler som tar sikte på

äktenskaplig samlevnad och som skall övervägas av utredningen.

Utredningen skall också analysera de privaträttsliga aspekter

som ett system med registrerat partnerskap för med sig. Även

inom straff- och processrätten m.m. finns regler som enligt

direktiven aktualiseras i detta sammanhang. Ett betänkande från

utredningen kan förväntas till sommaren 1993.

Tidigare behandling

I anledning av motioner om att införa regler om registrerat

partnerskap anförde lagutskottet i betänkandet 1989/90:LU23

följande.

Lagen om homosexuella sambor har nu kunnat tillämpas i något

mer än två år och tiden kan vara mogen för en utvärdering av i

vad mån lagstiftningen har medfört de fördelar för homosexuella

som det var avsikten att de nya reglerna skulle ge dem.

Utvärderingen bör också innefatta en kartläggning av andra

frågor som de homosexuella i dag upplever som ett problem.

Utskottet utgår från att en sådan utvärdering kommer till stånd

i lämpligt sammanhang. Frågan huruvida vi i Sverige skall införa

regler om registrerat partnerskap efter mönster från den

lagstiftning som har antagits i Danmark är däremot för tidigt

väckt. Sedan länge har inom Norden rått rättslikhet i spörsmål

med anknytning till familjerätten, och utskottet anser det

angeläget att denna rättslikhet bevaras. Enligt utskottets

mening är det angeläget att regeringen tar initiativ till

överläggningar med övriga nordiska länder rörande möjligheterna

till en lagstiftning på området i nordiskt samförstånd. I

avvaktan på utvecklingen i våra grannländer bör emellertid

frågan om svensk lagreglering vila.

Socialutskottet behandlade i betänkandet 1990/91:SoU16 (s.

36 f.) en motion (vpk) om att hos regeringen skyndsamt begära

förslag om insatser för att stärka de homosexuellas situation i

samhället. Utskottet konstaterade att Socialstyrelsen genom ett

regeringsuppdrag i december 1987 fått ett övergripande ansvar

för samordningen av insatser för homosexuella och att i

uppdraget bl.a. ingår att motverka diskrimineringen av

homosexuella och att fördela bidrag till homosexuellas

organisationer. Det anfördes att det är angeläget att detta

arbete fortsätter. Utskottet ansåg mot denna bakgrund att något

initiativ från riksdagen inte behövdes. Motionsyrkandet

avstyrktes därför.

I betänkandet 1991/92:SoU2 (s. 37 f.) vidhöll utskottet i

anledning av en motion (fp) om behovet av information om

homosexualitet sin tidigare inställning.

Utskottets bedömning

Socialstyrelsen har av regeringen fått i uppdrag bl.a. att i

samråd med berörda myndigheter följa utvecklingen av de

homosexuellas situation och överväga i vilka former

diskrimineringen av de homosexuella kan motverkas i samhället.

Utredningen om registrerat partnerskap m.m. har i uppdrag att se

över lagen om homosexuella sambor och i samband därmed överväga

behovet av en lagstiftning om s.k. registrerat partnerskap. I

anslutning härtill skall utredningen göra en bred inventering av

äktenskapets rättsverkningar på olika områden. Enligt utskottet

bör såväl styrelsens som utredningens arbete kunna lämna

värdefullt underlag för fortsatta reformer av den lagstiftning

som berör de homosexuella. Riksdagen bör inte nu föregripa dessa

överväganden. Motionerna So272 (s) yrkande 1 och L416 (s)

yrkande 2 avstyrks därför.

Information är enligt utskottets mening av stor betydelse när

det gäller att skapa förståelse i samhället för homosexualitet

och de homosexuellas situation. Det är också av avgörande

betydelse när det gäller att motverka våld och andra övergrepp

mot homosexuella. Olika myndigheter har ett ansvar att inom

resp. ansvarsområden sprida information om bl.a. homosexualitet.

Det gäller exempelvis inom hälso- och sjukvården och

utbildningsväsendet. Socialstyrelsen har, som tidigare påpekats,

ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för

homosexuella. Styrelsen fördelar också bidrag till de

homosexuellas egna organisationer för att dessa skall kunna

informera och bekämpa fördomar om homosexualitet. Det behövs

enligt utskottet för närvarande inget riksdagsinitiativ i denna

fråga. Motionerna So292 (fp) yrkandena 2 och 4 och L415 (v)

yrkande 6 avstyrks.

Prostitution

Motionen

I motion So231 av Margareta Viklund m.fl. (kds) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om tillsättande

av en utredning för att belysa prostitutionsfrågan och finna

konkreta förslag till åtgärder mot prostitution samt

rehabilitering och vård av de prostituerade inkl. de

prostituerade narkomanerna (yrkande 1). Motionären

konstaterar att Sverige ännu inte har kommit till rätta med

prostitutionen.

Den europeiska integrationen, förändringarna i Östeuropa med

bl.a. ökad könshandel, spridningen av hiv/aids m.m. gör det

angeläget att aktualisera frågan hur man skall komma till rätta

med prostitutionen. Motionären anser därför att regeringen bör

tillsätta en utredning för att belysa problemen och finna

konkreta förslag för att komma till rätta med dem.

Bakgrund

Socialstyrelsen följer kontinuerligt upp vad som på olika

håll görs för att komma till rätta med prostitutionen och de

problem som är kopplade till denna i form av drogmissbruk,

smittorisk m.m. Socialstyrelsen samarbetar med de särskilda

grupper som inom socialtjänsten i Stockholm, Göteborg, Malmö och

Norrköping ägnar sig åt de prostituerade och håller sig

informerad om utvecklingen genom regelbundna träffar med främst

de socialarbetare som arbetar med prostitution. Föregående år

arrangerade Socialstyrelsen ett nordiskt seminarium om

prostitution. Socialstyrelsen verkar vidare genom ekonomiska

bidrag m.m. för att vården av kvinnliga drogmissbrukare -- som

inte sällan är prostituerade i större eller mindre utsträckning

-- skall utökas och förbättras bl.a. genom att fler

behandlingshem för enbart kvinnor startas.

Inom Justitiedepartementet genomfördes under föregående år en

kartläggning av prostitutionen i Sverige. I en promemoria den 28

november 1991 Prostitutionen i Sverige -- en beskrivning av

det aktuella läget anförs sammanfattningsvis bl.a. följande.

Sedan mitten av 1970-talet har prostitutionen i Sverige minskat

kraftigt i omfattning. Den nedgång i verksamheten som då

inleddes har också fortsatt under hela 1980-talet. Under

perioden 1980--1990 har gatuprostitutionen minskat i

storleksordningen 40 %, prostitutionen på massageinstituten med

drygt 30 % och den s.k. sexklubbsverksamheten (som dock inte

enkelt är liktydig med prostitution) med 40 %. Prostitutionen på

hotell och restauranger, call-girl-verksamhet och s.k.

escortservice tycks fortfarande vara marginella företeelser.

Av de gatuprostituerade uppskattas cirka en tredjedel vara

narkotika-, alkohol- eller blandmissbrukare. Omkring en

fjärdedel av de gatuprostituerade är av utländsk härkomst, även

om flera av dem kan vara svenska medborgare. Den absoluta

majoriteten gatuprostituerade är mellan 25 och 35 år.

Förekomsten av kvinnor under 18 år är ytterst marginell. Andelen

hivpositiva bland de gatuprostituerade är fortfarande också

marginell. Totalt handlar det om några procent hivpositiva i

gruppen totalt sett.

I en europeisk jämförelse har prostitutionen i Sverige ringa

utbredning och liten omfattning. I vårt östra närområde (de

baltiska staterna och Polen) ligger prostitutionen däremot på en

hög nivå och växer enligt uppgift snabbt. Den har också en

uttalad turistkaraktär. Inom EG-området har prostitutionen en

väsentligt större omfattning än i Sverige och är mer

samhälleligt accepterad. Den är mer organiserad och

affärsmässigt upplagd. Stora och växande andelar av de

prostituerade kvinnorna i EG-området kommer i dag från

Västafrika, Filippinerna och Centralamerika. Enligt promemorian

kan den svenska situationen snabbt förändras, och det finns

anledning att följa utvecklingen på området med största

uppmärksamhet.

Promemorian har remissbehandlats och prostitutionsfrågan är

för närvarande föremål för överväganden inom

Justitiedepartementet.

Tidigare behandling

Socialutskottet har vid upprepade tillfällen behandlat olika

frågor om prostitution. Justitieutskottet beredde våren 1988

socialutskottet tillfälle att yttra sig över ett antal motioner

som rörde prostitution. I socialutskottets yttrande (SoU

1987/88:3y) finns en redogörelse för prostitutionen i

Sverige som bl.a. grundar sig på uppgifter som framkom vid en av

utskottet anordnad hearing i ämnet under 1988.

I det nämnda yttrandet anförde utskottet att en väl fungerande

social verksamhet bland de prostituerade har visat sig ge

tämligen goda resultat när det gäller att få icke missbrukande

kvinnor att upphöra med prostitution. Utskottet noterade i denna

del de särskilda prostitutionsgrupper som skapats inom

socialförvaltningarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och

Norrköping. En verksamhet av den typ som dessa grupper bedriver

med aktivt uppsökande av de prostituerade kvinnorna i deras

miljöer, då man försöker motivera kvinnan att lämna

verksamheten, följt av erbjudanden om hjälp i olika former för

att skapa en annorlunda tillvaro, var, enligt utskottets mening,

oundgängligen nödvändigt för att hjälpa de kvinnor som redan

fanns i prostitutionen. Också då det gäller missbrukande

prostituerade kan, anförde utskottet, sociala insatser ge goda

effekter. Insatserna måste emellertid i första hand inriktas på

att bryta missbruket. Utskottet konstaterade att en omfattande

verksamhet med sådan inriktning bedrivs bland de prostituerade,

delvis med stöd av medel som anslagits för bekämpningen av aids.

Utskottet uttalade vidare att det visserligen åligger kommunerna

att genom sin socialtjänst svara för att alla som vistas där får

det stöd och den hjälp som de behöver. Utskottet ansåg det

emellertid angeläget att stimulera till uppbyggnaden av en

kontinuerlig prostitutionsförebyggande verksamhet, t.ex. genom

bidrag till utvecklingsarbete på området. Regeringen borde

enligt utskottet överväga möjligheten att stödja uppbyggnaden av

en sådan verksamhet. Detta borde ges regeringen till känna.

Justitieutskottet (JuU 1987/88:12) anslöt sig till

socialutskottets förslag och riksdagen följde utskottet (rskr.

174).

I betänkandet 1989/90:SoU20 uttalade socialutskottet att

de sociala insatserna för prostituerade kvinnor borde

förstärkas. Utskottet vidhöll sin inställning att det fick anses

angeläget att stimulera uppbyggnaden av den

prostitutionsförebyggande verksamheten. Utskottet förutsatte att

regeringen tog erforderliga initiativ i denna fråga.

I betänkandet 1991/92:SoU2 anförde utskottet bl.a. att

frågan om kriminalisering av den s.k. könshandeln var föremål

för utredning och att den nya regeringens förslag i fråga om

prostitutionen inte borde föregripas. Utskottet avstyrkte därför

de aktuella motionerna (s och m).

Utskottets bedömning

Prostitution är en oacceptabel företeelse i ett samhälle som

bygger på idéer om jämlikhet och respekt för andra människor.

Prostitutionen är också oacceptabel genom sin nedbrytande effekt

på de prostituerade själva och de problem som uppkommer i form

av drogmissbruk, sjukdomsspridning m.m. Det svenska närmandet

till ett Europa där prostitutionen har en större omfattning än

här hemma och möts med en annan acceptans aktualiserar

ytterligare behovet av åtgärder för att bekämpa denna

verksamhet. Socialstyrelsen bedriver ett kontinuerligt arbete på

olika områden i syfte att komma till rätta med prostitutionen. I

de städer där gatuprostitutionen främst förekommer görs också

fortlöpande insatser. Prostitutionens omfattning i landet har

nyligen kartlagts av Justitiedepartementet. Det nyligen

inrättade Folkhälsoinstitutet har som en av sina uppgifter att

bedriva program för bl.a. utsatta kvinnor. Mot denna bakgrund

anser utskottet att något tillkännagivande med anledning av

motion So231 (kds) yrkande 1 inte behövs. Motionsyrkandet

avstyrks därför.

Kostnadsansvar och myndighetssamarbete

Motionen

I motion So281 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts i motionen om kostnadsansvar

och myndighetssamarbete. Motionären anför att landsting och

kommuner har fördelat budgetansvaret till bl.a. kliniker på

sjukhus och skilda verksamhetsgrenar inom kommunerna. Som en

konsekvens av detta förekommer bl.a. att barnpsykiatriska

kliniker tar betalt för familjer som lagts in i syfte att utreda

om barn far illa samt för yttranden till socialtjänsten i

vårdnadsärenden. Det är enligt motionären heller inte ovanligt

att olika myndigheter försöker övervältra kostnadsansvaret på

varandra. Det gäller t.ex. psykiskt sjuka barn, beträffande

vilka landstinget kan hävda att de skall vårdas med stöd av LVU

och kommunen därför skall betala hela vårdkostnaden. Enligt

motionären är det av vikt att ansvarsfrågan klarläggs så att

inte myndighetssamarbete försvåras eller utredningar blir

bristfälliga.

Utskottets bedömning

Det är av stor betydelse att ansvaret för insatser på det

sociala området och kostnaderna för dessa fördelas på ett

rationellt och tydligt sätt mellan olika myndigheter. Utskottet

förutsätter dock att regeringen noga följer utvecklingen inom

den sociala verksamheten på olika nivåer och områden och tar de

initiativ som behövs. Något tillkännagivande från riksdagens

sida är inte påkallat. Därför avstyrks motion So281 (s).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande villkor för socialbidrag

att riksdagen avslår motion 1991/92:So247,

2. beträffande projektet samhällsnyttan

att riksdagen avslår motion 1991/92:So252,

res. (nyd)

3. beträffande familjerådgivning

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So218,

1991/92:So232 yrkande 13, 1991/92:So257 och 1991/92:So612

yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. beträffande utsatta barn och ungdomar

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So232 yrkande 7 och

1991/92:Ju806 yrkande 3,

5. beträffande socialnämnds anmälningsskyldighet m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So236 och

1991/92:So612 yrkande 22,

6. beträffande åtgärder mot narkotikamissbruket

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So233, 1991/92:So258,

1991/92:So277 och 1991/92:So278,

7. beträffande en enhetlig drogpolitik

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju516 yrkande 7,

men. (v) - delvis

8. beträffande missbrukar- och ungdomsvård

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So238 och

1991/92:So255,

9. beträffande vården av missbrukare

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So204, 1991/92:So217,

1991/92:So228, 1991/92:So286, 1991/92:So420, 1991/92:So501

yrkande 6 och 1991/92:A805 yrkandena 17 och 18,

10. beträffande vården av unga

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So201, 1991/92:So212,

1991/92:So241, 1991/92:So261 och 1991/92:Ju805 yrkandena 2 och

4,

11. beträffande ungdomsbrottslingar

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju516 yrkande 5,

men. (v) - delvis

12. beträffande olovligt bortförda barn och deras mödrar

att riksdagen avslår motion 1991/92:So268 yrkandena 1 och 2,

13. beträffande stöd åt invandrarföräldrar

att riksdagen avslår motion 1991/92:So280,

14. beträffande lagstiftning som diskriminerar de

homosexuella

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So272 yrkande 1 och

1991/92:L416 yrkande 2,

15. beträffande information om homosexualitet

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So292 yrkandena 2 och

4 och 1991/92:L415 yrkande 6,

men. (v) - delvis

16. beträffande prostitution

att riksdagen avslår motion 1991/92:So231 yrkande 1,

17. beträffande kostnadsansvar och myndighetssamarbete

att riksdagen avslår motion 1991/92:So281.

Stockholm den 8 oktober 1992

På socialutskottets vägnar

Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson

(m), Anita Persson (s), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c),

Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s), Johan Brohult (nyd),

Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s), My Persson (m), Barbro

Westerholm (fp), Chatrine Pålsson (kds), Johnny Ahlqvist (s) och

Berit Andnor (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Projektet samhällsnyttan

Johan Brohult (nyd) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 7 som börjar med

"Utskottet avstyrker" och slutar med "So252 (nyd)" bort ha

följande lydelse:

Genom att engagera arbetslösa bidragstagare i olika former av

social verksamhet skulle dessa kunna göra värdefulla insatser

för äldre, sjuka, handikappade och andra som inte klarar sig

själva i det dagliga livet. Samtidigt skulle de sysslolösa

bidragstagarna få meningsfulla arbetsuppgifter i väntan på

arbete på den öppna arbetsmarknaden. Utskottet anser att

regeringen snarast bör ta initiativ för att skapa

förutsättningar för en verksamhet av detta slag. Detta bör

riksdagen med anledning av motion So252 (nyd) som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2.beträffande projektet samhällsnyttan

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:So252 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Gudrun Schyman (v) anför:

En enhetlig drogpolitik (mom. 7)

På senare år har narkotikabekämpning varit ett prioriterat

område inom inte minst rättsväsendet. Även alkoholen spelar

emellertid en betydelsefull roll i brottssammanhang. Jag anser

därför att det behövs en mera enhetlig drogpolitik som beaktar

både narkotikans och alkoholens roll när det gäller brottslighet

och som har till syfte att bekämpa missbruket av båda dessa

droger.

Ungdomsbrottslingar (mom. 11)

Det är enligt min mening inte acceptabelt att ungdomar i vissa

fall kan hållas arresterade, häktade eller fängslade. För den

grupp brottsaktiva ungdomar som kommer i fråga för sådana

frihetsberövanden måste alternativa former för omhändertagande

inom ungdomsvården utvecklas.

Information om homosexualitet (mom. 15)

Kunskaperna i samhället om homosexualitet och de homosexuellas

situation är enligt min mening fortfarande bristfälliga. Det

behövs kraftfulla insatser i form av information, undervisning

och forskning kring dessa frågor. Jag anser därför att berörda

myndigheter m.m. bör få i uppdrag av regeringen att vidta

konkreta åtgärder på detta område.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under

momenten 7, 11 och 15 borde ha hemställt:

7. beträffande en enhetlig drogpolitik

att utskottet med anledning av motion 1991/92:Ju516 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. beträffande ungdomsbrottslingar

att utskottet med anledning av motion 1991/92:Ju516 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. beträffande information om homosexualitet

att utskottet med anledning av motionerna 1991/92:So292

yrkandena 2 och 4 och 1991/92:L415 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Utskottet 5

Villkor för socialbidrag m.m. 5

Utskottets bedömning 7

Familjerådgivning 7

Utskottets bedömning 9

Insatser för barn och ungdomar 10

Utsatta barn och ungdomar 10

Sexuella övergrepp mot barn 12

Kontaktperson m.m. för behövande barn 14

Socialnämnds anmälningsskyldighet 15

Utskottets bedömning 16

Vissa narkotikafrågor 17

Åtgärder mot narkotikamissbruk 17

Klassificering av narkotika 19

Utskottets bedömning 21

Vård av missbrukare och ungdomar 21

Missbrukar- och ungdomsvårdens organisation m.m. 21

Kommunal samordning vid val av behandlingshem 22

Utslussning 23

Utskottets bedömning 24

Särskilt om vården av missbrukare 25

Kooperativ missbrukarvård 25

Kvinnliga missbrukare 25

Datoriserat beslutsstödssystem inom

missbrukarvården 28

Tillsynen över missbrukarvården 29

Utskottets bedömning 30

Särskilt om vården av unga enligt LVU 31

Vårdens innehåll 31

Umgängesfrågor m.m. vid vård enligt LVU 33

Barns talerätt i sociala mål 35

Utskottets bedömning 36

Insatser för olovligt bortförda barn och deras mödrar 37

Utskottets bedömning 38

Stöd åt invandrarföräldrar 38

Utskottets bedömning 39

De homosexuellas situation 39

Utskottets bedömning 42

Prostitution 42

Utskottets bedömning 45

Kostnadsansvar och myndighetssamarbete 45

Utskottets bedömning 45

Hemställan 46

Reservation (nyd) 47

Meningsyttring av suppleant (v) 48