Bet. 1992/93:SoU4

Socialutskottets betänkande

1992/93:SOU04

Familjehemsvård för barn och ungdom

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

1992/93

SoU4

Sammanfattning

I betänkandet behandlas riksdagens revisorers förslag

1991/92:21 angående familjehemsvård för barn och ungdom och en

motion med anledning av förslaget. Samtidigt behandlas också en

motion om familjehemsvård som väckts under den allmänna

motionstiden 1992. Utskottet anser att åtgärder nu behövs för

att utveckla och stärka familjehemsvården, bl.a. genom

utbildning, stöd och handledning till familjehemsföräldrarna.

Regeringen bör ta del av revisorernas överväganden och förslag

och återkomma till riksdagen i frågan. Detta bör enligt

utskottet ges regeringen till känna.

Riksdagens revisorers förslag

I sitt förslag 1991/92:21 hemställer riksdagens revisorer att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

revisorerna anfört om familjehemsvård för barn och ungdom.

Motioner

Motion väckt med anledning av riksdagens revisorers förslag

1991/92:So31 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utbildning och anställningsförhållanden för

familjehem.

Motion väckt under allmänna motionstiden 1992

1991/92:So282 av Liisa Rulander m.fl. (kds, fp, c, v) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbättrad familjehemsvård.

Utskottet

Revisorernas förslag

Revisorernas granskning av familjehemsvården för barn och

ungdom har i huvudsak inriktats på att följa upp hur reglerna i

socialtjänstlagstiftningen om familjehemsvården för barn och

ungdom efterlevs samt hur länsstyrelsen och Socialstyrelsen

utövar sin tillsyn. Vidare har kostnaderna för olika vårdformer

undersökts liksom landstingens och kommunernas ansvar för

planeringen av vården. Granskningen, som huvudsakligen har

omfattat familjehemsvården, berör även hem för vård eller boende

(HVB) som drivs av enskild person eller av landsting eller

kommun.

Med familjehem avses enligt 35 § socialtjänstförordningen

(SoF) ett enskilt hem som på uppdrag av socialnämnden tar emot

barn för stadigvarande vård och fostran. Med HVB avses enligt 6

§ SoF ett hem inom socialtjänsten, som drivs av landsting eller

kommun och som tar emot enskilda för vård, behandling, omvårdnad

eller tillsyn i förening med ett boende. Driver enskild person

eller sammanslutning ett hem med motsvarande uppgifter skall

hemmet räknas som ett HVB, om hemmet har minst fem platser

eller, om hemmet har ett mindre antal platser, verksamheten

bedrivs yrkesmässigt och är av avgörande betydelse för hemmets

tillkomst eller bestånd.

Revisorerna har funnit att kommunerna har svårigheter att

rekrytera familjehem och finna platser för placering av barn

inom eller nära den egna kommunen och att kommunerna ibland

tvingas acceptera oskäliga ekonomiska villkor. Enligt

revisorerna har granskningen även visat att samhällets insatser

för tillsyn och uppföljning av placeringarna är bristfälliga på

såväl central och regional som lokal nivå. Detsamma gäller i

fråga om utbildning, stöd och handledning till familjehemmen.

Vidare konstateras att planeringen av vårdresurser för barn och

ungdom, som kommuner och landsting har gemensamt ansvar för,

inte fungerar på avsett sätt.

Revisorerna framhåller att kommunerna i dag är tvingade till

en stark ekonomisk återhållsamhet som också gäller

socialsektorns område. Familjehemsvården är den vårdform som är

ekonomiskt mest fördelaktig för kommunerna och som mest liknar

det vanliga hemmet. Revisorerna anser därför att kommunerna bör

utveckla denna vårdform genom ökade insatser i form av

utbildning, stöd och handledning åt familjehemsföräldrarna.

Vidare bör ökade satsningar göras för att tillförsäkra

familjehemsföräldrarna ekonomisk och social trygghet. Det bör

ankomma på Socialstyrelsen att följa och påverka utvecklingen av

familjehemsvården i kommunerna, t.ex. genom att styrelsen tar

initiativ till uppföljningar och utvärderingar samt presenterar

och sprider resultatet av utvärderingarna till kommunerna.

Därigenom bör kommunerna kunna få ett nödvändigt stöd i sitt

arbete.

Kommunernas och landstingens gemensamma ansvar för planeringen

av vårdresurserna leder till diskussioner om vem som skall göra

vad. Det finns i dag inte någon heltäckande fungerande

vårdresursplanering. Familjehemsvården är t.ex. ofta inte nämnd

i vårdresursplanen. Revisorerna anser därför att det är

väsentligt att ansvarsfrågan blir klart och tydligt definierad

och att de ansvariga vid utarbetandet av vårdresursplanerna

beaktar krav på kvalitet, vårdinnehåll och utveckling av vården

samt ekonomiska förhållanden. Enligt deras mening förefaller den

lämpligaste lösningen vara att kommunerna får ett samlat ansvar

för familjehemsvården. Revisorerna föreslår att frågan om ett

enhetligt huvudmannaskap för barn- och ungdomsvården, utom för

de särskilda ungdomshemmen, bör övervägas av

Socialtjänstkommittén.

När det gäller kostnaderna för familjehemsvården har

revisorerna funnit det svårt att få fram uppgifter. Statistiska

uppgifter om vad olika vårdformer inom socialtjänsten kostar

finns i dag inte att tillgå. Enligt revisorerna är det angeläget

att kunnandet om kostnader och ekonomi utvecklas hos de

beslutsfattare som handhar frågor om vård av barn och ungdomar.

Revisorerna föreslår att Socialstyrelsen regelbundet bör

sammanställa uppgifter om kostnader och ekonomi avseende olika

vårdformer samt föra ut sådana uppgifter till länsstyrelser och

kommuner.

Enligt revisorerna har länsstyrelsernas sociala funktion

otillräckliga personalresurser för att kunna bedriva en

fortlöpande tillsyn över socialnämnderna och över HVB.

Revisorerna föreslår att åtgärder bör vidtas för att få en

bättre balans mellan uppgifter och resurser hos länsstyrelsernas

sociala funktion. Vidare föreslås att länsstyrelserna

regelbundet genomför uppföljningar och utvärderingar av

familjehemsvården.

Beträffande frågan om tillståndsgivning till privata HVB har

revisorerna anfört följande. Det behövs klarare regler för

tillstånd att driva enskilda HVB. Länsstyrelsens

socialkonsulenter anser att tillståndsbedömningarna i en del

fall är svåra. Socialkonsulenterna har inte några möjligheter

att göra ingående ekonomiska bedömningar av de budgetförslag som

anges i ansökningarna. Under granskningen har uppmärksammats att

enskilda HVB i ökande utsträckning drivs i form av aktiebolag.

Denna utveckling reser en rad frågor som bör belysas, t.ex.

frågor om insyn, offentlighet, sekretess, ekonomi och om

vårdnadsansvaret kan överlämnas till en juridisk person.

Revisorerna föreslår att vad de anfört i denna del bör

överlämnas till Socialtjänstkommittén som har i uppdrag att

utreda frågan om vilka villkor som bör vara förenade med

tillstånd att driva enskilda HVB.

Socialstyrelsen skall svara för tillsyn, uppföljning och

utvärdering av bl.a. familjehemsvården. Revisorerna har

uppmärksammat att styrelsens insatser för utveckling av

familjehemsvården varit otillräckliga. Av de utvecklingsmedel

som styrelsen disponerar har endast en mindre del gått till

familjehemsvården. Missbrukarvård och institutionsvård har

kraftigt prioriterats. Revisorerna anser att det finns anledning

att kritisera Socialstyrelsen och Socialdepartementet för en

alltför passiv hållning när det gäller utvecklingen av

familjehemsvården. Det saknas i dag en samlad styrning från

Socialstyrelsen. Styrelsens roll och uppgifter inom

familjehemsvården behöver preciseras. Kommunerna behöver stöd

och råd för att tolka gällande bestämmelser och för att utveckla

vårdens innehåll och göra utvärderingar. Socialstyrelsen ger ut

råd och anvisningar om barn och unga i familjehem, vilka

kommunerna dock inte är skyldiga att följa och vilka enligt

Socialstyrelsen inte verkar ha haft någon egentlig

genomslagskraft. Revisorerna föreslår att Socialstyrelsen skall

arbeta mer aktivt för en utveckling av familjehemsvården.

Socialstyrelsen har enligt socialtjänstförordningen bemyndigande

att utfärda närmare föreskrifter i fråga om HVB. Frågan om

Socialstyrelsen också borde få befogenhet att utfärda

föreskrifter riktade till kommunerna rörande rekrytering av

familjehem och placering av unga i sådana hem bör övervägas av

Socialtjänstkommittén.

Motionerna

I motion 1991/92:So31 av Eva Zetterberg m.fl. (v)

hemställs om tillkännagivanden av vad som i motionen anförts om

utbildning och anställningsförhållanden för familjehem.

Motionärerna anför bl.a. följande. Utbildningen av

familjehemsföräldrar är en angelägenhet för kommunerna.

Handledning behövs både på grundnivå och vidareutbildningsnivå.

De familjehemsföräldrar som i dag arbetar professionellt bör

betraktas som en yrkesgrupp, med möjligheter till anställnings-

och pensionsskydd. Betydande insatser behövs vad gäller

samordning av, huvudmannaskap för och tillsyn över

familjehemsvården, som är en mycket viktig resurs i det sociala

arbetet. Vänsterpartiet ställer sig bakom riksdagens revisorers

förslag till åtgärder rörande familjehemsvården.

I motion 1991/92:So282 av Liisa Rulander m.fl. (kds, fp, c,

v) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förbättrad familjehemsvård.

Motionärerna anför bl.a. följande. Ett större behov av

kvalificerade familjehem har aktualiserats i samband med

diskussionerna om omedelbart omhändertagande av ungdomar som

utför kriminella handlingar. Det är i dag allt svårare att

rekrytera familjehem. Anställningsförhållandena kan skifta

mycket från kommun till kommun. Introduktion och inskolning är

mycket ovanliga. Familjerna förväntas klara uppdraget genom

"sunt förnuft". Många familjer tvekar att ställa upp inför dessa

godtyckliga anställningsförhållanden, trots att både intresse

och kompetens finns. De vanliga familjehemmen kommer dock att

kunna utgöra en utmärkt rekryteringsbas för kvalificerade

uppdrag, under förutsättning att handledning och utbildning

erbjuds dem redan i samband med det första uppdraget. Den

utbildning som i dag erbjuds är huvudsakligen anordnad av

familjehemmens intresseorganisationer. Det är angeläget att den

utbildning och den metodutveckling som finns hos

intresseorganisationerna kommer alla familjehem till del. För

att detta skall vara möjligt bör uppgifter om vilka som har

uppdrag som familjehem inte omfattas av sekretess. Det är likaså

angeläget att familjehemmen får stöd från socialtjänsten och att

kontakten präglas av kontinuitet. Motionärerna anser att

riksdagens revisorers rapport om familjehemsvård för barn och

ungdom i sin helhet bör föranleda åtgärder.

Allmänt om socialtjänsten

Nuvarande bestämmelser

Enligt socialtjänstlagen (1980:620 SoL) skall

socialnämnden i kommunen verka för att barn och ungdom växer

upp under trygga och goda förhållanden. Socialtjänstens insatser

för barn och ungdom enligt SoL bygger på frivillig medverkan av

den unge och hans vårdnadshavare. Inom kommunerna skall

socialnämnden enligt 22 § SoL sörja för att den som behöver

vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett

familjehem eller i ett HVB. Socialnämnden ansvarar för att den

som genom nämndens försorg tagits emot i ett annat hem än det

egna får god vård. Socialnämnden har enligt 26 § SoL

tillsynsansvar för de barn, som med stöd av 25 § SoL

placeras i familjehem. Såväl de biologiska föräldrarna som

familjehemsföräldrarna skall av nämnden få råd, stöd och annan

hjälp som de behöver. Enligt 69 § SoL har socialnämnden

-- eller den nämnd som ansvarar för socialtjänsten -- ett

tillsynsansvar över de enskilda HVB, som finns i kommunen.

Ansvaret för planeringen av vårdresurser för barn och ungdom

åvilar landsting och kommuner gemensamt (23 § SoL).

Länsstyrelsen har ansvar för den regionala tillsynen över

socialnämndernas tillämpning av socialtjänstlagen samt över HVB

och familjehemsvården. Enligt 68 § SoL skall länsstyrelserna

inom länet följa socialnämndernas tillämpning av denna lag,

informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör

socialtjänsten, biträda socialnämnderna med råd i deras

verksamhet, främja samverkan på socialtjänstens område mellan

kommunerna och andra samhällsorgan samt i övrigt se till att

socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt

sätt.

Socialstyrelsens uppgifter regleras i 67 § SoL. Där

stadgas att Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i

riket. Styrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten.

Till ledning för tillämpningen av denna lag utfärdar

Socialstyrelsen allmänna råd.

Bestämmelser om sekretess på socialtjänstens område

återfinns i 7 kap. 4--6 §§ sekretesslagen (1980:100).

Huvudregeln är att det råder sekretess om den enskildes

personliga förhållanden. Uppgifter om dessa får enligt 7 kap. 4

§ första stycket sekretesslagen lämnas ut endast om det står

klart att de kan röjas utan att den enskilde eller någon honom

närstående lider men. Vad som menas med begreppet personliga

förhållanden skall enligt förarbetena till lagen (prop.

1979/80:2) bestämmas med ledning av vanligt språkbruk. Någon

tvekan om att uttrycket avser så vitt skilda förhållanden som

t.ex. en persons adress eller yttringarna av ett psykiskt

sjukdomstillstånd råder inte enligt förarbetena.

I 14 kap. 9 § första stycket sekretesslagen finns en allmän

regel om förbehåll vid utlämnande av uppgift till enskild. Ett

förbehåll inskränker rätten för en mottagare av uppgifter att

förfoga över uppgifterna. Ett förbehåll kan gälla t.ex. förbud

mot vidarespridning av uppgiften eller mot publicering av namn

eller hemliga uppgifter ur handlingar. Genom ett förbehåll

uppkommer en tystnadsplikt för den person förbehållet riktar sig

till (jfr 20 kap. 3 § brottsbalken). Genom förbehåll av det

nämnda slaget kan stelhet i sekretessregleringen motverkas och

utomståendes informationsbehov tillgodoses i angelägna fall.

Utredningar

På initiativ av riksdagen (1990/91:SoU:6) tillsatte den

förra regeringen i juni 1991 en parlamentarisk kommitté,

(Socialtjänstkommittén), med uppgift att göra en allmän

översyn av socialtjänstlagen (dir. 1991:50). Utgångspunkt för

kommitténs arbete är enligt direktiven att det synsätt som

kommer till uttryck i socialtjänstlagens målformuleringar skall

ligga fast. Översynen bör bl.a. utifrån en utvärdering av hur

socialtjänstlagen tillämpas inriktas på ställningstaganden till

vilket uppdrag socialtjänsten skall ha och hur detta uppdrag

skall kunna genomföras. Även socialtjänstens organisation måste

ses över. Det anges som angeläget att översynen inriktas mot

vissa uppräknade huvudområden, som t.ex. socialtjänstens

framtida inriktning och organisation och frågor om tillsyn,

uppföljning och utvärdering.

Beträffande socialtjänstens framtida inriktning och

organisation sägs i direktiven att kommittén bör ta ställning

till vilka uppgifter som individ- och familjeomsorgen bör ha och

om delar av verksamheten kräver särskilda organisatoriska

förutsättningar. Kommittén bör vidare analysera

förutsättningarna för en förändring av socialsekreterarnas

arbetsuppgifter och ansvarsområden och därvid särskilt

uppmärksamma kompetensfrågorna.

Angående tillsynsfrågorna sägs i direktiven att dessa får ökad

tyngd i ett skede kännetecknat av decentralisering, generella i

stället för riktade statsbidrag och tilltagande privatisering

inom vården.

Beträffande uppföljning och utvärdering anges i direktiven att

en ändrad styrning av den kommunala verksamheten ställer krav på

att såväl statens som kommunernas och landstingens uppföljnings-

och utvärderingsinstrument förbättras. Kommittén skall

därför överväga vilken uppföljning och utvärdering som bör ske

av den kommunala socialtjänsten och de privata vårdgivarnas

verksamhet och hur detta arbete kan underlättas och stärkas.

Kommittén bör i dessa delar inhämta synpunkter från

Socialstyrelsens pågående arbete med tillsyns-,

uppföljnings- och utvärderingsfrågor.

Kommitténs arbete skall vara slutfört senast vid utgången av

år 1993.

I januari 1992 tillsatte Socialdepartementet och

Civildepartementet en arbetsgrupp med uppgift att klargöra och

utveckla innehållet i länsstyrelsernas arbete med tillsyn och

uppföljning av socialtjänsten. Arbetsgruppens rapport (Ds

1992:67), Länsstyrelserna och socialtjänsten -- tillsyn och

uppföljning under utveckling, överlämnades till regeringen i

juni 1992. I rapporten konstateras att länsstyrelsen har behov

av resursförstärkning för att fullgöra det tillsyns-,

uppföljnings- och utvärderingsarbete som åligger den. För att

åstadkomma denna nödvändiga förstärkning föreslås att vissa

arbetsuppgifter avlastas länsstyrelserna. Mest angeläget är

enligt arbetsgruppen att handläggningen av ärenden enligt lagen

om vård av missbrukare (LVM) så snart som möjligt förs över till

kommunerna. En annan stor ärendegrupp som bör avlastas

länsstyrelserna är ärenden enligt lagen om handel med drycker.

Regeringen har i maj 1992 utsett en särskild utredare med

uppdrag att utreda möjligheterna till en kommunalisering av

dessa båda ärendegrupper. Utredningen skall enligt direktiven

vara klar senast den 1 mars 1993. För att ge ökat utrymme för

uppföljning, utvärdering och kunskapsåterföring föreslås i

rapporten att ytterligare fem ärendeområden skall avlastas

länsstyrelserna.

Socialstyrelsen har under 1990 påbörjat ett

tillsynsprojekt "Aktiv uppföljning". Projektet innebär

att Socialstyrelsen kommer att granska ett flertal

verksamhetsområden inom ett län för att få en samlad bild av hur

verksamheten inom socialsektorn fungerar i länet. Projektet

kommer att ta ca sju år och avser samtliga län i riket. Vidare

har Socialstyrelsen i maj 1991 erhållit ett uppdrag från

dåvarande regeringen att närmare utreda hur behovet av

vetenskapligt grundade utvärderingar av behandlingsmetoder och

andra insatser inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg

skulle kunna tillgodoses. Som ett resultat av uppdraget pågår

inom Socialstyrelsen uppbyggnaden av ett centrum för

utvärdering av metoder i socialt arbete. Centrumet skall ur

olika aspekter vetenskapligt värdera olika metoder och insatser

inom individ- och familjeomsorgen. Vidare skall centrumet göra

kunskapssammanställningar och bedömningar, sprida information

och verka för genomförande så att förändringar kan ske till

bättre och mer effektiva metoder. Centrumet skall också fungera

som kunskapsbank när det gäller metoder i socialt arbete.

Tidigare behandling

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat frågan om

länsstyrelsernas sociala funktion. I yttrandet 1990/91:SoU3y

konstaterade utskottet på nytt att länsstyrelserna av allt att

döma har svårigheter att fullgöra sina lagstadgade uppgifter på

det sociala området. Utskottet ansåg det nödvändigt att

länsstyrelserna får resurser att utföra de lagstadgade

uppgifterna. Utskottet förutsatte att det arbete som då pågick

inom Socialdepartementet för att komma till rätta med problemen

skulle ske skyndsamt. Utskottet avstyrkte i avvaktan på

resultatet av detta arbete ett motionsyrkande om att vissa av

länsstyrelsens uppgifter på det sociala området skulle föras

över till kommunerna. I betänkandet 1990/91:BoU14 anförde

bostadsutskottet att en resursförstärkning för de sociala

funktionerna enligt de riktlinjer som föreslogs i motionen var

under övervägande i regeringskansliet. Utskottet hemställde att

motionen skulle avslås. Riksdagen följde utskottet.

Utskottet behandlade våren 1989 propositionen 1988/89:130 om

Socialstyrelsens framtida roll, uppgifter och inriktning.

Utskottet tillstyrkte i betänkandet 1988/89:SoU24 att

riksdagen godkände regeringens förslag i fråga om

Socialstyrelsens huvudsakliga uppgifter och

verksamhetsinriktning. Riksdagen följde utskottet. Enligt

riksdagens beslut skall Socialstyrelsen i första hand inrikta

sitt arbete på tillsyn i form av uppföljning och utvärdering av

den verksamhet som kommuner, landsting och andra organ bedriver

inom socialsektorns område. Socialstyrelsen skall också i

egenskap av expertmyndighet kunna tillhandahålla

kunskapsunderlag som kan behövas av regering, landsting och

kommuner inför olika ställningstaganden. Den nya organisationen

trädde i kraft den 1 januari 1990.

Den privata vården -- tillsyn och tillstånd

Enligt 69 § SoL skall enskild person eller sammanslutning

som vill inrätta hem för vård eller boende söka tillstånd hos

länsstyrelsen. Ett sådant hem står under löpande tillsyn av

socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget.

Direkttillsynen över enskilda hem för vård eller boende skall

utövas av både kommunen och länsstyrelsen (68 § SoL).

Inom Socialstyrelsen pågår för närvarande en översyn av

tillståndsgivningen för de privata hemmen för vård eller boende.

En rapport kommer att läggas fram under hösten 1992 med förslag

till förändringar i lagstiftningen på området. Vidare har

regeringen uppdragit åt Statskontoret att som underlag för

Socialtjänstkommittén utreda frågor som bl.a. rör tillstånd för

och tillsyn av enskilt drivna HVB.

I direktiven för Socialtjänstkommittén (s. 24) anförs att

det stora inslaget av privata vårdgivare inom vården av bl.a.

barn och ungdomar motiverar en översyn av de regler som finns

för tillstånd och tillsyn av verksamheten. Enligt direktiven bör

kommittén överväga innehållet i och formerna för tillsynen av

såväl den kommunala socialtjänsten som de privata vårdgivarnas

verksamhet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om vilka

villkor som bör vara förenade med tillstånd att driva HVB och

hur tillsynen över hemmen bör vara utformad.

Tidigare behandling

I betänkandet 1991/92:SoU2 avstyrkte utskottet

motionsyrkanden om en översyn av regler, riktlinjer och

kompetenskrav för den vård som erbjuds utanför den offentliga

vården. Utskottet hänvisade till Socialtjänstkommitténs

uppdrag. Riksdagen följde utskottet.

Utbildning m.m.

Bakgrund

Familjehemmens behov av utbildning, fortbildning och

handledning skall tillgodoses av placerande kommun.

Socialstyrelsen fick i januari 1988 regeringens uppdrag att

utvärdera socialtjänstens verksamhet bland främst utsatta barn

och ungdomar. Utredningen fick namnet REBUS-projektet.

Huvuddelen av uppdraget har redovisats i rapporten Växa i

välfärdsland (SoS-rapport 1990:3). I rapporten behandlas vissa

utbildningsfrågor. Genom metodutveckling, uppföljning och

utvärdering bör enligt Socialstyrelsen en ökad professionalism

uppnås. Socialarbetarna bör ges ökat stöd genom program och

riktlinjer samt genom den politiska och administrativa

ledningen. Socialstyrelsen kommer att medverka till att dess

förslag kan förverkligas. I rapporten Vård utom hemmet

(SoS-rapport 1990:4) redovisas de frågor i regeringsuppdraget

som rör barn och ungdomar som omhändertagits av samhället. Av en

enkät som Socialstyrelsen i samband härmed riktade till kommuner

och landsting framgår att utbildningen av familjehemsföräldrarna

är otillräcklig. Av de tillfrågade huvudmännen hade endast 25 %

utarbetat egen utbildning för familjehemsföräldrarna. För

kommuner med särskild sektion för familjehemsvården var

motsvarande siffra 60 %. Det konstateras att den utbildning som

sker till stora delar drivs av familjehemmens

intresseorganisationer. Samtliga berörda parter är överens om

att både grundutbildning och fortbildning är av central

betydelse för att utveckla kvaliteten på vården.

Under 1983 och 1984 gjorde justitieombudsmannen (JO) en

undersökning av hur socialnämnderna fullgör sina uppgifter inom

familjehemsvården. Resultatet av granskningen har redovisats i

JO:s ämbetsberättelse 1986/87 (s. 138 ff.). I rapporten

framfördes allvarlig kritik mot kommunerna. Bl.a. riktades

kritik mot att socialnämnderna underlät att hålla god kontakt

med familjehemsföräldrarna. När det gäller stödet till

familjehemmen har det sedan JO kom med sin kritiska rapport

drivits två statsfinansierade försöksprojekt för att stödja

familjehemmen. I Kopparbergs län har kommunerna grundat

stiftelsen Dalahem som är en stödorganisation för familjehem. I

Östergötland har ett liknande stöd till familjehem utvecklats.

Familjehemmens riksförbund och Familjevårdens

centralorganisation, som båda driver en landsomfattande

utbildning för sina medlemmar, har fått utvecklingsmedel från

Socialstyrelsen. Socialstyrelsen har år 1986 gett ut Allmänna

råd om barn och unga i familjehem och en skrift, Vård i

familjehem -- hur vill vi ha den (SoS redovisar 1987:8).

I rapporten Privat och offentligt i vården (SoS-rapport

1991:27) redovisas resultatet av det uppdrag Socialstyrelsen

fick av regeringen 1989. I rapporten konstateras att, trots

ovannämnda insatser, utvecklingen av stödet till familjehemmen

generellt sett har varit svag under tiden efter JO:s kritiska

rapport. Utredarna anser att det finns anledning att på nytt

göra en uppföljning och utvärdering av hela familjehemsvården.

Likaså konstaterar Socialstyrelsen, efter att ha gjort en

kartläggning av aktuella placeringar i familjehem under 1989 och

1990, att frågan om hur stödet och handledningen till

familjehemsföräldrarna bör utformas behöver belysas mer

ingående. Resultatet av kartläggningen har presenterats i

skriften Familjehem för barn och föräldrar -- en

kartläggning.

Inom ramen för Barn i fokus-projektet har Socialstyrelsen

och Kommunförbundet under 1992 påbörjat en gemensam satsning på

att utveckla familjehemsvården. Projektet beräknas vara avslutat

vid årsskiftet. Vidare genomför Socialstyrelsen och

Kommunförbundet under 1992 en riksomfattande seminarieserie

riktad till deltagare inom kommunernas familjehemsverksamhet.

Syftet är att öka kompetensen hos familjehems- och

socialsekreterare, vilket ses som en nödvändig förutsättning för

att utveckla familjehemsvården. I samarbete med högskolorna i

bl.a. Stockholm och Lund har Socialstyrelsen fått till stånd

fortbildningskurser för socialsekreterare.

Tidigare behandling

Motioner om behovet av olika utbildningsinsatser inom

socialtjänsten har behandlats flera gånger tidigare av

utskottet, bl.a. i betänkandena 1990/91:SoU7 och 1991/92:SoU1.

I betänkandet 1990/91:SoU7 delade utskottet motionärernas

inställning i fråga om betydelsen av utbildning och fortbildning

av familjehemsföräldrar, av personalen vid de särskilda

ungdomshemmen och inom socialtjänsten över huvud taget.

Utskottet såg positivt på att Socialstyrelsen avsåg att medverka

till att förstärka de personalutvecklande insatserna för dessa

grupper. Mot denna bakgrund ansåg utskottet att det inte

behövdes något initiativ från riksdagens sida. De då aktuella

motionerna avstyrktes därför. Riksdagen följde utskottet. I

betänkandet 1991/92:SoU1 anförde utskottet att riksdagen

nyligen hade ställt medel till Socialstyrelsens förfogande för

utbildning och kompetensutveckling inom socialtjänsten när det

gäller utsatta barn. Mot denna bakgrund och då utskottet ansåg

att riksdagens revisorers projekt om familjehemmen borde

avvaktas innan riksdagen vidtog någon åtgärd beträffande

utbildning av familjehemsföräldrar avstyrktes motionerna.

Riksdagen följde utskottet.

Anställningsförhållanden och ersättningar

Som tidigare nämnts fick Socialstyrelsen år 1988 i uppdrag av

regeringen att följa upp och utvärdera socialtjänstens

verksamhet bland utsatta barn och ungdomar. I uppdraget ingick

även att undersöka hur frågan om ersättningar till

familjehemsföräldrar skulle lösas. Rapporten Vård utom

hemmet (SoS-rapport 1990:4) innehåller en redovisning av

ersättningsfrågan. Uppdraget hade i denna del sitt ursprung i en

riksdagsbehandling (AU 1986/87:8) av en motion där man

krävde att familjehemsföräldrar skulle likställas med

arbetstagare. I motionen betonades familjehemmens viktiga

uppgift när det gäller omvårdnaden av barn och ungdomar.

Motionärerna framhöll att kraven på familjehemmen växer

samtidigt som svårigheterna med att få fram kvalificerade

familjehem ökar. Som ett skäl härför angav motionärerna att den

som åtar sig uppgiften som familjehemsförälder mister en stor

del av den sociala tryggheten eftersom vederbörande inte

betraktas som arbetstagare. Arbetsmarknadsutskottet anförde att

utskottet inte ville förneka att det kan finnas en rad olösta

problem när det gäller ersättningen till familjehemsföräldrarna

av det slag som förts fram i motionen. Utskottet ansåg dock att

det inte är en lämplig väg att lösa problemen genom en ändring i

den arbetsrättsliga lagstiftningen. Enligt utskottet torde en

del av huvudfrågorna kunna hänföras till vad som normalt

regleras genom avtal.

Socialstyrelsen anför i nyssnämnda rapport att om

familjehemsföräldrar är anställda skall de garanteras fortsatt

arbete ifall det barn som finns placerat hos dem av någon

anledning skulle lämna familjehemmet. Detta innebär att man blev

tvungen att hitta ett barn till en viss familj. Målsättningen

med familjehemsplaceringen är dock att varje familjs lämplighet

skall bedömas utifrån varje barns speciella behov.

Socialstyrelsen anser att ett sätt att garantera ekonomisk och

social trygghet för familjehemsföräldrar -- utan att behöva ge

avkall på samhällets möjligheter att vid varje enskild placering

söka ett speciellt hem -- är den form av objektanställning som

prövas inom landstingssektorn. Det innebär att anställningen är

knuten till det placerade barnet och upphör då placeringen

upphör. Socialstyrelsen anser att objektanställning som metod

att trygga familjehemsföräldrarnas situation i första hand bör

övervägas. Styrelsen tar inte ställning till hur hög

ersättningen skall vara. Denna fråga får lösas genom avtal.

Den ekonomiska ersättning som kommunerna betalar ut till

familjehemmen består dels av arvode, dels av

omkostnadsersättning. Arvodet utgör en skattepliktig inkomst.

Socialnämnden erlägger sociala avgifter och drar, i förekommande

fall, preliminärskatt. Omkostnadsersättningen avser att täcka de

kostnader som föranleds av placeringen. Omkostnadsersättningen

är från och med inkomståret 1991 skattepliktig. Om ersättningen

betalas ut med högst de delar av basbeloppet som

Riksskatteverket och Svenska kommunförbundet rekommenderar, får

den skattskyldige göra avdrag i deklarationen med motsvarande

belopp. Svenska kommunförbundet har i cirkulär 1992:33

utfärdat rekommendationer avseende omkostnadsersättning och

lämnat förslag till beräkningssätt och storlek på

arvodesersättningar inom familjehemsvården. Enligt

rekommendationerna skall arvodet utgå i procent av det för året

gällande basbeloppet fördelat per månad. Arvodet skall vara

ATP-grundande. Detta innebär att lägsta arvode måste uppgå till

minst 100,3 % av basbeloppet. Begär kommunen att uppdragstagaren

tillfälligt eller under längre tid, helt eller delvis, avstår

från förvärvsarbete bör inkomstbortfallet kompenseras med extra

arvode upp till högst 450% av gällande basbelopp fördelat per

månad. I särskilda fall, då placeringen ställer mycket höga krav

på familjehemmet, bör förhöjt arvode utbetalas. Uppdraget att

vara familjehem berättigar inte uppdragstagaren till ersättning

enligt semesterlagen. Kommunförbundet har betonat vikten av att

enskilda personer som engageras för samhälleliga vårduppgifter

så långt möjligt skyddas mot skador som kan inträffa med

anledning av vårduppgiften. Kommunförbundet rekommenderar

kommunerna att teckna ansvarsförsäkring för bl.a. personer som

placeras i familjehem och att svara för självrisken inom denna

försäkring. Uppdragstagarna rekommenderas att teckna en s.k.

fritidsförsäkring. Genom en sådan försäkring kommer de att få

ett skydd som liknar arbetsskadeförsäkringen.

Huvudmannaskapet

I dag har kommunen ansvaret för att barn och ungdom som

befinner sig i riskzonen får skydd och stöd och -- om det behövs

-- vård och fostran utanför det egna hemmet. Behovet av HVB inom

varje landstingskommun skall enligt SoL tillgodoses av

landstingskommunen och kommunerna i området. Detta gäller även

de särskilda ungdomshemmen (§ 12-hemmen). I maj 1991 beslöt

riksdagen att huvudmannaskapet för de s.k. § 12-hemmen under

1992 skulle överföras från kommuner och landsting till staten

(1990/91:SoU14, rskr. 267). I juni 1991 tillkallade regeringen

en särskild utredare för att göra en utredning om institutioner

inom ungdomsvården och missbrukarvården. Utredningens uppdrag är

slutfört och i det betänkande (SOU 1992:18) som har överlämnats

till regeringen föreslås att en ny statlig myndighet inrättas

för ledning och uppföljning av verksamheten vid de särskilda

ungdomshemmen och LVM-hemmen. En proposition är aviserad under

hösten i den delen.

Utskottets bedömning

Familjehemsvården är en viktig resurs i det sociala arbetet.

Det är i dag den dominerande vårdformen för barn och ungdom som

behöver vård utanför det egna hemmet. I flertalet fall är vård i

familjehem överlägsen vård i institution på grund av den nära

anknytningen till vuxna ersättare för de biologiska föräldrarna

och den känslomässiga relation som uppstår mellan dem och det

placerade barnet. Även kontinuiteten i relationer är ett

grundläggande motiv till att familjehem många gånger är att

föredra framför andra vårdformer. Vårdformen är enligt

revisorernas rapport också den ekonomiskt mest fördelaktiga.

Kommunerna har emellertid i dag svårigheter att rekrytera

kvalificerade familjehem, särskilt för tonåringar. Orsakerna

härtill är enligt revisorernas rapport flera.

Familjehemsföräldrarna får inte den utbildning som de behöver

för att kunna fullgöra sitt uppdrag och möta de ökade krav som

ställs på dem. Även socialtjänstens stöd och handledning till

familjehemsföräldrarna är bristfälliga.

Utskottet anser att åtgärder nu behövs för att utveckla och

stärka familjehemsvården bl.a. genom utbildning, stöd och

handledning till familjehemsföräldrarna. Regeringen bör ta del

av revisorernas överväganden och förslag och återkomma till

riksdagen i frågan.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av

revisorernas förslag och motionerna So31 (v) och So282 (kds,

fp, c, v), som sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen, med anledning av riksdagens revisorers

förslag och motionerna 1991/92:So31 och 1991/92:So282, som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 22 oktober 1992

På socialutskottets vägnar

Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson

(m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ingrid Andersson (s),

Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan

Andersson (s), Johan Brohult (nyd), Hans Karlsson (s), My

Persson (m), Martin Nilsson (s), Barbro Westerholm (fp) och

Chatrine Pålsson (kds).