Bet. 1992/93:TU2

Trafikutskottets betänkande

1992/93:TU02

Vissa parkeringsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

Innehållsförteckning

1992/93

TU2

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner om vissa

parkeringsfrågor som väcktes under den allmänna motionstiden vid

1991/92 års riksmöte. Utskottet konstaterar att flertalet

motionsyrkanden, i likhet med förslag som framlagts av

Åklagarutredningen -90 i betänkandet Ett reformerat

åklagarväsende (SOU 1992:61), syftar till avsevärda förändringar

av nuvarande parkeringslagstiftning. I avvaktan på regeringens

förslag med anledning av utredningsbetänkandet avstyrker

utskottet motionerna.

Till betänkandet har fogats en reservation av nyd-ledamoten.

Motionerna

1991/92:T420 av Hans Nyhage (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

avgiftsbetalning i samband med felparkering.

1991/92:T422 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ändringar i parkeringslagstiftningen.

1991/92:T911 av Ian Wachtmeister och Sten Söderberg (båda nyd)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att systemet med kommunala parkeringsvakter bör upphöra,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att den verksamhet som bedrivs av kommunala parkeringsvakter i

stället bör handhas av polismyndighet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att felparkeringsavgifter bör sättas

ned väsentligt,

4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om

huruvida ansvaret för bristande parkeringsutrymme ligger hos

kommunen eller hos medborgaren,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om inrättande av särskilda

kvarterspolistjänster.

1991/92:T912 av Sten Söderberg och John Bouvin (båda nyd) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de

privata parkeringsbolagens laglighet.

Utskottet

1 Nu gällande parkeringslagstiftning

Den författningsmässiga regleringen av parkering av fordon

avser dels s.k. gatumarksparkering, som huvudsakligen

omfattar parkering på vägar, gator och torg, dels s.k.

tomtmarksparkering. Gatumarksparkering brukar också

betecknas som offentligrättslig parkering och tomtmarksparkering

som privaträttslig parkering.

Gatumarksparkering och annan offentligrättslig parkering

regleras i ett flertal författningar. Vägtrafikkungörelsen

(1972:603, VTK) innehåller bestämmelser om rätten att stanna och

ställa upp fordon på bl.a. väg, gata, torg och annan led eller

plats som allmänt används för trafik med motorfordon. Enligt

2§ VTK räknas som parkering uppställning av fordon med eller

utan förare. Som parkering räknas dock inte uppställning under

kortare tid för på- och avstigning eller på- och avlastning av

gods. Enligt den allmänna bestämmelsen i 70§ VTK är det

förbjudet att stanna eller parkera fordon på sådan plats eller

på sådant sätt att fara uppstår eller trafiken onödigtvis

hindras eller störs. I 69§ första stycket och i 71--74§§ VTK

föreskrivs vissa ytterligare inskränkningar i rätten att stanna

eller parkera fordon. Bestämmelser om stannande och parkering

finns också i 142 och 144§§ VTK. Enligt 147§ och 148§

andra stycket får kommunerna meddela vissa lokala

trafikföreskrifter med bl.a. förbud att stanna och parkera

fordon eller med villkor för parkering. Enligt 57§ andra

stycket terrängtrafikkungörelsen (1972:594, TTK) får

kommunerna meddela lokala trafikföreskrifter om bl.a. förbud att

stanna eller parkera fordon utanför väg.

Enligt lagen (1957:229) om rätt för kommun att uttaga

avgift för vissa upplåtelser på allmän plats, m.m. får en

kommun, i den omfattning som behövs för att ordna trafiken, ta

ut avgift för rätten att parkera på sådana allmänna platser som

kommunen har upplåtit för parkering.

Enligt lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning

får en kommun, om det för parkeringsövervakningen i kommunen

behövs parkeringsvakter, besluta att den själv skall svara för

övervakningen. Denna skall fullgöras av personal som har

genomgått lämplig utbildning för uppgiften. Till

parkeringsvakter får förordnas arbetstagare hos kommunen, hos

andra kommuner, hos kommunala parkeringsaktiebolag eller hos

vissa bevakningsföretag. Merparten av de föreskrifter om

stannande eller parkering av fordon som gäller enligt VTK

eller enligt lokala trafikföreskrifter, som meddelats med stöd

av VTK eller TTK, är numera inte förenade med någon

straffsanktion. Straff, i form av penningböter, kan komma i

fråga endast för sådana regelöverträdelser som är särskilt

trafikfarliga, t.ex. stannande och parkering på motorväg eller

motortrafikled eller där sikten är skymd. Övriga föreskrifter

avseende offentligrättslig parkering sanktioneras genom

felparkeringsavgifter.

Lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

(felparkeringslagen) tillämpas i fråga om de bestämmelser om

parkering i VTK som inte är förenade med straffsanktion och i

fråga om vissa lokala trafikföreskrifter som meddelats med stöd

av VTK och TTK. Den som överträder en föreskrift som lagen

gäller är skyldig att betala felparkeringsavgift. Kommuner som

själva svarar för parkeringsövervakning får fastställa

felparkeringsavgiftens belopp inom vissa ramar som fastställs av

regeringen. För närvarande gäller för alla kommuner utom

Stockholm och Göteborg att felparkeringsavgiften får fastställas

till lägst sjuttiofem och högst femhundra kronor. I Stockholms

och Göteborgs kommuner får felparkeringsavgiften fastställas

till högst sjuhundra kronor för överträdelser av föreskrifter om

förbud att stanna, förbud att parkera på markerad busshållplats

och om rätt att parkera på parkeringsplatser avsedda för

handikappade. Fordonets ägare ansvarar för att

felparkeringsavgiften betalas. Detta gäller dock inte om

omständigheterna gör det sannolikt att fordonet frånhänts ägaren

genom brott.

Parkeringsanmärkning får meddelas av en polisman eller en

särskilt förordnad parkeringsvakt om ett fordon har stannats

eller parkerats i strid mot de föreskrifter som lagen är

tillämplig på. En sådan anmärkning skall innehålla en uppmaning

att inom en viss tid betala den fastställda avgiften.

Anmärkningen överlämnas till fordonets förare eller ägare eller

fästs på fordonet. Om en felparkeringsavgift inte betalas inom

föreskriven tid, skall fordonets ägare erinras om

betalningsansvaret och uppmanas att inom viss tid betala

avgiften. Om avgiften inte betalas efter uppmaningen, skall ett

åläggande utfärdas för fordonets ägare att inom viss tid betala

en förhöjd avgift. Följs inte åläggandet, skall avgiften

indrivas. Även då höjs avgiften. Avgiften skall betalas inom

föreskriven tid, även om talan förs om undanröjande av

betalningsskyldigheten.

Meddelas parkeringsanmärkning och anser fordonets förare

eller ägare att så ej hade bort ske, får han ansöka om rättelse

hos polismyndigheten i det polisdistrikt där anmärkningen

meddelades. Bifalles ansökan, undanröjer myndigheten

betalningsansvaret. Ägare av fordon, i fråga om vilket

parkeringsanmärkning har meddelats, kan också hos

polismyndigheten, i det polisdistrikt där

parkeringsanmärkningen meddelades, skriftligen anmäla att han

bestrider betalningsansvar. Polismyndigheten har då att

verkställa den utredning som behövs och att besluta i ärendet.

Om beslutet innebär att betalningsansvaret inte undanröjs, kan

fordonsägaren överklaga beslutet hos den tingsrätt inom vars

domkrets överträdelsen har ägt rum. Talan mot tingsrättens

beslut förs genom besvär i hovrätten. Talan får inte prövas av

hovrätten om inte denna meddelat parten prövningstillstånd. I

tingsrätt och hovrätt för allmän åklagare det allmännas talan.

En olovlig parkering på enskilt område, t.ex. kommunal

eller privat tomtmark eller i ett parkeringshus, kan leda till

åtal för egenmäktigt förfarande eller också -- vanligen -- till

skyldighet att betala en kontrollavgift. Då tillämpas lagen

(1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering

(kontrollavgiftslagen), som innebär en på civilrättslig grund

vilande reglering av den s.k. tomtmarksparkeringen. Enligt

lagen får en markägare som upplåter ett område för parkering ta

ut en avgift (kontrollavgift) om ett fordon har parkerats inom

området i strid mot förbud eller villkor som han har beslutat

(olovlig parkering). Avgiften får inte överstiga den

felparkeringsavgift som fastställts inom kommunen enligt

felparkeringslagen. Fordonets förare och ägare ansvarar

solidariskt för att kontrollavgiften betalas. Ägaren ansvarar

dock inte om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet har

frånhänts honom genom brott. Om markägaren vill ta ut

kontrollavgift, skall han utställa en betalningsuppmaning som

skall överlämnas till fordonets förare eller ägare eller som

fästs på fordonet. Om kontrollavgiften inte betalas inom den tid

som angetts, skall markägaren påminna fordonets förare eller

ägare om betalningsansvaret innan han vidtar åtgärder för

inkassering av avgiften enligt inkassolagen (1974:182). Talan om

att få ut kontrollavgiften skall väckas vid tingsrätten i den

ort där den olovliga parkeringen ägde rum. En sådan talan

föregås regelmässigt av att markägaren ansökt om

betalningsföreläggande mot den betalningsskyldige.

Kontrollavgift får inte tas ut om det med hänsyn till

omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen skulle

framstå som uppenbart oskäligt att ta ut avgiften.

Övervakning av parkering på tomtmark ombesörjs i stor

utsträckning av kommunala eller privata parkeringsaktiebolag.

Lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall är

tillämplig på såväl gatumarks- som tomtmarksparkering. Lagen gör

det möjligt att flytta fordon i särskilt angivna fall, när det

behövs för ordningen och säkerheten i trafiken eller av

naturvårdsskäl. Har ett fordon under minst sju dygn i följd

varit parkerat i strid mot förbud eller villkor, som avses i

kontrollavgiftslagen, får flyttning ske även om det inte behövs

av ordnings-, säkerhets- eller naturvårdsskäl. Beslut om att

flytta fordon får meddelas och verkställas av en polismyndighet.

I kommuner som själva svarar för parkeringsövervakning får

sådana beslut i flertalet fall meddelas och verkställas även av

kommunala myndigheter.

2 Motionsförslag

I de motioner som utskottet nu har att behandla aktualiseras

frågor som främst rör det kommunala ansvaret för

parkeringsövervakningen, de privata parkeringsbolagens

verksamhet, betalningsansvaret för felparkerings- resp.

kontrollavgiften samt dessa avgifters belopp.

I motion T911 (nyd) yrkas att riksdagen som sin mening skall

ge regeringen till känna att systemet med kommunala

parkeringsvakter bör upphöra (yrkande 1) och att den verksamhet

som bedrivs av kommunala parkeringsvakter i stället bör handhas

av polismyndighet (yrkande 2). Vidare föreslås enligt yrkande 4

att riksdagen hos regeringen begär en utredning om huruvida

ansvaret för bristande parkeringsutrymme ligger hos kommunen

eller hos medborgaren. Slutligen föreslås enligt yrkande 5 att

riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i

motionen anförts om inrättande av särskilda

kvarterspolistjänster. Till stöd för sina yrkanden anför

motionärerna följande.

Många bilister anser att lapplisorna är ett problem och att

de gör mer skada än nytta. Dessutom kan många inte frigöra sig

från tanken att ett stort antal lappningar sker, inte för att

förbättra trafiksituationen, utan för att kommunen skall tjäna

pengar -- ett slags lappningstrakasseri. I vissa fall råder en

ren hetsjakt på bilister. Lapplisorna står i klungor och följer

bilarna som hökar för att kunna avslöja en klandervärd

parkering. Vissa personer och platser utses som särskilt

intressanta. Det försiggår till och med en helt obefogad jakt på

fordon nattetid. Många menar att det är fråga om ren

förföljelse. Den här motionen måste ses mot den bakgrunden och

mot bakgrunden av den cyniska beskattningen av bilister som helt

enkelt inte kan hitta en tillåten plats att parkera på.

Systemet med kommunala parkeringsvakter är tveksamt från

rättslig synpunkt -- fortsätter motionärerna -- eftersom

verksamhet av ifrågavarande slag normalt bör ligga på polisen.

Dessutom bör det av rationaliseringsskäl vara ekonomiskt klokt

att föra över parkeringsövervakningen till polisen, lämpligen

till särskilda kvarterspoliser.

I motion T912 (nyd) framhålls att tillämpningen av

kontrollavgiftslagen kännetecknas av en rad i motionen närmare

angivna felaktigheter och brister. Motionärerna vill mot den

bakgrunden att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de

privata parkeringsbolagens laglighet.

I motion T422 (m) framhålls att reglerna i felparkeringslagen

och i kontrollavgiftslagen om fordonsägarens ansvar för att

betala avgifterna i fråga medför orimliga konsekvenser för

biluthyrningsföretagen. Reglerna innebär -- säger motionären --

att staten ålägger en företagare ett ekonomiskt ansvar för

förseelser, som denne saknar möjlighet att kontrollera eller

förebygga. Och den som hyr fordonet saknar motivation att följa

parkeringsbestämmelserna, eftersom han inte är

betalningsansvarig för avgifterna. Reglerna skulle kunna ändras

så att den som, enligt hyresavtal med en av länsstyrelsen

godkänd biluthyrare, förfogar över fordonet vid tiden för den

olovliga parkeringen, skall ansvara för avgifterna på samma sätt

som den i bilregistret vid långtidsuthyrning (leasing)

antecknade personen.

I motion T912 (nyd) framförs liknande synpunkter.

I motion T420 (m) riktas kritik mot den bestämmelse i

felparkeringslagen som stipulerar att avgift skall erläggas inom

föreskriven tid, även om talan förs om undanröjande av

betalningsskyldigheten. Det står i strid med rättstryggheten att

bestraffa någon -- säger motionären -- innan brottsligheten är

belagd. Bestämmelsen bör därför ändras så att betalningsansvaret

skall vara klarlagt, innan skyldighet att betala skall

föreligga.

I motion T911 (nyd) framhålls (yrkande 3) att

felparkeringsavgifterna på många håll, särskilt i Stockholm och

Göteborg, blivit alltför höga. De bör därför sättas ned.

3 Utredningsförslag om ändringar i parkeringslagstiftningen

Regeringen tillsatte år 1990 Åklagarutredningen -90 med

uppdrag att göra en översyn av åklagarverksamheten och

förundersökningsreglerna. I direktiven (dir. 1990:27) erinrades

om att det stora flertalet parkeringsförseelser hade

avkriminaliserats i och med att felparkeringslagen trädde i

kraft den 1 april 1977. Polis, åklagare och domstolar tar dock

fortfarande -- framhölls det -- befattning med en del fall som

gäller felparkeringsavgift. Detta stämde dåligt med resonemangen

i direktiven att åklagarna -- och för den delen också polisen --

borde avlastas uppgifter som inte berör straffbelagda

handlingar. Utredningen skulle därför undersöka om dessa

uppgifter kunde avlastas åklagarna och anförtros något annat

organ.

Åklagarutredningen -90 redovisade i somras sitt uppdrag med

betänkandet Ett reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61). Enligt

betänkandet utfärdades under år 1990 ca 1800000

parkeringsanmärkningar med stöd av felparkeringslagen. Drygt

125000 gick till polismyndighet för utredning. Under år 1990

inkom till åklagarmyndigheterna 1104 ärenden angående

felparkeringsavgift för handläggning. Under samma år utfärdades

ca1miljon kontrollavgifter. Av de omkring 250000 avgifter

som utfärdades av de kommunala parkeringsbolagen i Stockholm,

Göteborg och Malmö gick ungefär 7500 till

betalningsföreläggande och ett par hundra prövades av tingsrätt.

Utredningen konstaterar att inte oväsentliga resurser inom

åklagar- och polisväsendet tas i anspråk för handläggningen av

ärenden enligt felparkeringslagen. Såväl principiella som

praktiska skäl talar enligt utredningen starkt för att

åklagarväsendet avlastas det arbete som är förenat med

hanteringen av ärendena angående felparkeringsavgifter. Också

polisens befattning med dessa ärenden bör upphöra. I det

resursläge som föreligger i dag är det inte rimligt att

sammanlagt 75 årsarbetskrafter tas i anspråk för utredning av

parkeringsärenden enligt felparkeringslagen.

Dagens sanktionsregler är svårförståeliga för allmänheten,

framhålls det vidare i betänkandet. Distinktionen mellan

gatumark och tomtmark framstår inte alltid som klar, och motivet

för skilda sanktionsformer är säkert obegripligt för de flesta

som drabbas av avgifterna. Vidare förekommer inte sällan

gränsdragningsproblem mellan de olika sanktionsformerna. Om ett

gemensamt sanktionssystem gällde skulle sådana problem upphöra,

parkeringspersonalen kunna utnyttjas mer rationellt och

gemensamma rutiner kunna skapas.

Övervägande skäl talar enligt utredningen för att kommunerna

fortsättningsvis får ta över handläggningen av dessa ärenden.

Det vore då en fördel om reglerna angående handläggningen av

ärenden om felparkeringsavgifter så långt möjligt utformades på

ett sätt som överensstämmer med de regler som gäller ärenden

angående kontrollavgifter, vilka kommunerna redan i dag

handlägger självständigt. Sanktionssystemet bör därför göras

gemensamt för gatumarks- och tomtmarksparkering, med

kontrollavgiftssystemet som förebild. Det innebär -- säger

utredningen -- att sanktioner även för överträdelser av regler

om det som i dag benämns offentligrättslig parkering kommer att

vila på civilrättslig grund. Åklagarna och polismyndigheterna

skulle därmed befrias från uppgiften att utreda och besluta om

bestridda parkeringsanmärkningar. Kommunerna skulle således vara

hänvisade till att driva in avgifterna med hjälp av

betalningsföreläggande i de fall betalning inte sker på

frivillig väg.

Utredningen föreslår att felparkeringslagen,

kontrollavgiftslagen och lagen om kommunal parkeringsövervakning

upphävs och ersätts med en lag om avgift för olovlig parkering.

4 Utskottets ställningstagande

Åklagarutredningen -90 föreslår i likhet med motionärerna

avsevärda förändringar av nu gällande parkeringslagstiftning.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande på sedvanligt sätt.

Parkeringslagstiftningen blir därmed föremål för en översyn, som

utskottet för sin del välkomnar. Utskottet förutsätter att

regeringen därvid även beaktar synpunkter av det slag som

återfinns i motionerna.

Med anledning av kraven i motion T911 (nyd) på att polisen

skall överta kommunernas nuvarande roll i

parkeringsövervakningen vill utskottet erinra om riksdagens

ställningstagande hösten 1990 till proposition 1989/90:155 om

förnyelse inom polisen (bet. 1989/90:JuU1, rskr.1989/90:1). I

beslutet framhölls att polisens uppgifter bör renodlas och att

detta innebar att en viss uppgift bör lösas av polisen endast om

den kan sägas utgöra ett naturligt led i polisens funktion att

upprätthålla allmän ordning och säkerhet. I undantagsfall bör

det emellertid enligt beslutet vara möjligt att anförtro polisen

också andra uppgifter, men förutsättningen måste då vara att

detta är föranlett av starka praktiska skäl, t.ex. att en annan

lösning skulle vara oacceptabel av samhällsekonomiska skäl eller

från servicesynpunkt. Dessa principer bör -- framhölls det --

vara vägledande också vid överväganden om att föra bort

uppgifter från polisen.

Frågan om bilägarens ansvar för betalning av felparkerings-

eller kontrollavgift, som aktualiseras i två av motionerna, har

flera gånger behandlats av utskottet. Så skedde senast i det av

riksdagen godkända betänkandet 1990/91:TU5. Utskottet avstyrkte

då, liksom i tidigare betänkanden, förslag om att ändra de

regler i felparkeringslagen och kontrollavgiftslagen som innebär

att bilägaren har ett strikt betalningsansvar för felparkerings-

resp. kontrollavgiften. Det fick ankomma på

biluthyrningsbranschen själv -- framhöll utskottet -- att lösa

de problem som ägaransvaret otvivelaktigt medför när det gäller

korttidsuthyrning.

Med det sagda och i avvaktan på regeringens förslag med

anledning av ifrågavarande utredningsbetänkande avstyrker

utskottet samtliga motionsyrkanden.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande vissa parkeringsfrågor

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:T420, 1991/92:T422,

1991/92:T911 och 1991/92:T912.

res. (nyd)

Stockholm den 20 oktober 1992

På trafikutskottets vägnar

Birger Rosqvist

I beslutet har deltagit: Birger Rosqvist (s), Rolf

Clarkson (m), Sven-Gösta Signell (s), Elving Andersson (c),

Sten-Ove Sundström (s), Jan Sandberg (m), Margareta Winberg (s),

Lars Svensk (kds), Kenneth Attefors (nyd), Bo Nilsson (s), Lars

Björkman (m), Anita Jönsson (s), Lars Biörck (m), Jarl Lander

(s) och Hugo Bergdahl (fp).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Vissa parkeringsfrågor

Kenneth Attefors (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar

med "Åklagarutredningen -90" och på s. 8 slutar med "samtliga

motionsyrkanden" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening talar principiella överväganden för

att övervakning av parkering på gatumark inte bör vara en

kommunal utan en polisiär uppgift. Misstankar om att kommunerna

använder felparkeringsavgifterna som en otillbörlig inkomstkälla

uppstår alltför lätt med nuvarande ordning.

För den som drabbas av en felparkeringsavgift framstår

vidare påföljden inte som en avgift, eftersom avgift enligt

vanligt språkbruk är en prestation som förutsätter en

motprestation, utan fastmera som böter, dvs. ett straff.

Påföljdens straffrättsliga karaktär framgår också av att frågan

om skyldighet att betala avgiften kan prövas av bl.a.

brottsutredande instanser såsom polisen och åklagarna.

Utskottet anser även att den myndighetsutövning som de kommunala

parkeringsvakterna bedriver är av så grannlaga natur att den

kräver utbildning av samma kvalitet som eljest fordras för

övervakning av ordning och säkerhet på vägar, gator och torg,

dvs. polisutbildning. Som framhålls i motion T911 (nyd)

talar rationaliseringsskäl för att parkeringsövervakningen på

gatumark ombesörjs av s.k. kvarterspoliser. Fler sådana tjänster

måste följaktligen inrättas.

Utskottet delar också den i motion T911 (nyd) uttalade

uppfattningen att felparkeringsavgifterna på många håll,

särskilt i Stockholm och Göteborg, blivit alltför höga. De bör

därför avsevärt reduceras.

Vidare anser utskottet att principen om ett strikt

ägaransvar för betalning av felparkerings- och kontrollavgifter

leder till orimliga konsekvenser för biluthyrningsföretagen. Som

framhålls i motion T912 (nyd) bör betalningsansvaret i

biluthyrningssammanhang överföras på den enligt avtal angivna

hyresmannen, när en parkeringsförseelse utförts av någon som

använder en enligt skriftligt avtal hyrd bil, som ägs av företag

som bedriver yrkesmässig uthyrning enligt lagen (1979:561) om

biluthyrning. Regeringen bör förelägga riksdagen erforderliga

förslag till lagändringar.

Tillämpningen av kontrollavgiftslagen kännetecknas enligt

utskottets mening av en rad felaktigheter och brister.

Omfattningen härav klargörs på ett så övertygande sätt i motion

T912 (nyd) att motionärernas krav på en utredning om de privata

parkeringsbolagens laglighet framstår som synnerligen

välgrundat.

Även det i motion T911 (nyd) framställda utredningskravet --

som gäller frågan huruvida ansvaret för bristande

parkeringsutrymme ligger hos kommunen eller hos medborgaren --

synes utskottet mycket välmotiverat.

Vad utskottet sålunda anfört -- och som innebär att

motionerna T911 (nyd) och T912 (nyd) tillstyrks -- bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna. Utskottets

ställningstagande innebär att syftet med motionerna T420 (m) och

T422 (m) torde få anses tillgodosett.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

beträffande vissa parkeringsfrågor

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:T911 och

1991/92:T912 samt med anledning av motionerna 1991/92:T420 och

1991/92:T422 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Motionerna1

Utskottet2

1 Nu gällande parkeringslagstiftning2

2 Motionsförslag4

3 Utredningsförslag om ändringar i

parkeringslagstiftningen6

4 Utskottets ställningstagande7

Hemställan8

Reservation8