Bet. 1992/93:UU13

Utrikesutskottets betänkande

1992/93:UU13

Sydafrika

Innehåll

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1992/93

UU13

Ärendet

I detta betänkande behandlas regeringens skrivelse 1992/93:145

med redogörelse för svenska företags verksamhet i Sydafrika

jämte motioner, regeringens skrivelse 1992/93:204 om avskaffande

av handelsförbudet mot Sydafrika m.m. jämte motioner, samt ett

antal motioner från allmänna motionstiden.

Skrivelserna

1992/93:145 vari yrkas att riksdagen bereds tillfälle att ta

del av vad som anförts i skrivelsen.

1992/93:204 vari yrkas att riksdagen bereds tillfälle att ta

del av vad som anförts i skrivelsen om upphävande av

handelsförbudet och vissa andra sanktioner mot Sydafrika.

Motionerna

1992/93:U11 av Karin Falkmer (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna att sanktionerna mot

Sydafrika bör upphävas.

1992/93:U12 av Birger Hagård och Hugo Hegeland (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att upphäva lagen (1985:98) om förbud mot

investeringar i Sydafrika,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förbudet mot handel med Sydafrika (SFS

1990:77) bör upphävas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att lagen (1985:1052) om rätt för kommuner

och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder m.m. mot

Sydafrika upphävs.

1992/93:U13 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen omedelbart upphäver lagen om förbud mot

investeringar i Sydafrika,

2. att riksdagen omedelbart upphäver lagen om rätt för

kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder m.m.

mot Sydafrika,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

alla former av sanktioner riktade mot Sydafrika snarast måste

upphöra.

1992/93:U16 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förutsättningarna för upphävande av

Sydafrikasanktionerna.

1992/93:U17 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen omedelbart upphäver alla sanktioner mot

Sydafrika,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nödvändigheten av att svenska företag

kommer i åtnjutande av statliga export- och investeringskrediter

på konkurrenskraftiga villkor för investeringar i Sydafrika,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ett "Sweden Center" upprättas i

Johannesburg för att där sammanföra alla aktiviteter som rör

utrikeshandelsfrågor, bistånd, exportkrediter m.m. i södra

Afrika.

1992/93:U607 av Birger Hagård och Hugo Hegeland (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att upphäva lagen (1985:98) om förbud mot

investeringar i Sydafrika,

2. att riksdagen beslutar upphäva lagen (SFS 1990:78) om

förbud mot finansiell leasing,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förbudet mot handel med Sydafrika (SFS

1990:77) bör upphävas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att lagen (1985:1052) om rätt för kommuner

och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder m.m. mot

Sydafrika upphävs.

1992/93:U623 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fortsatt restriktivitet i beviljandet av

dispenser för handel med Sydafrika,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om s.k. generella dispenser för handel med

Sydafrika,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om aktivare svenskt stöd till

förhandlingsprocessen i Sydafrika med exempelvis experthjälp,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bistånd till utbildning av väljare i

Sydafrika,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att sända observatörer till Sydafrika före

och under valet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om medel för att möjliggöra för svenska

organisationer att skicka observatörer till Sydafrika,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige skall verka för att FN:s

oljeembargo och det bindande vapenembargot mot Sydafrika skall

bestå till dess Sydafrika fått en demokratisk författning med

lika rätt för alla oavsett hudfärg,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt bistånd till demokratiska rörelser

i Sydafrika.

1992/93:U625 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ge stöd till förhandlingsprocessen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kontinuerligt sända observatörer för

att övervaka demokratiseringsprocessen och kommande val,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ge stöd till de demokratiska

organisationernas väljarutbildning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skicka observatörer med specifika

uppdrag för att understödja arbetet mot det politiska våldet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att undersöka möjligheterna till initiativ

för utökade och förbättrade FN-insatser i Sydafrika i enlighet

med säkerhetsrådets resolution 772,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att erbjuda Goldstonekommissionen

experthjälp i olika former,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att verka för att FN:s oljeembargo och det

bindande vapenembargot bibehålls fram till dess att en

demokratisk konstitution antagits i Sydafrika eller parterna

(främst ANC och nationalistregeringen) träffat annan

överenskommelse om internationella sanktioner,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att upprätthålla restriktivitet i all

dispensgivning och att generella dispenser skall upphöra så

länge sanktionerna består eller om en överenskommelse träffats

mellan parterna i enlighet med Nelson Mandelas uttalande,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ingående förberedelsearbete för snabba

och verksamma biståndsinsatser till ett demokratiskt

icke-rasistiskt Sydafrika.

Bakgrund

Apartheid och det internationella samfundets reaktion

Rasdiskrimineringen i Sydafrika utgör ett arv från

kolonialtiden. Motståndet mot diskrimineringen i Sydafrika

började tidigt. ANC (African National Congress), som bildades

1912, tillämpade länge icke-våldsprincipen, efter föredöme från

M.K. Gandhi som verkade i Sydafrika i över 20 år.

Genom nationalistpartiets seger i valet 1948 började en

systematisk och i lag förankrad rasåtskillnadspolitik --

apartheid -- genomföras i Sydafrika på ett sätt som saknar

motstycke i modern tid. Hela samhällsstrukturen byggde på en

uppdelning av människor i olika raskategorier. Uppdelningen

styrde valet av utbildning, arbete och bostadsort samt reglerade

människors vardag även på det allra mest personliga planet.

Sharpeville-massakern 1960 blev en vattendelare i sydafrikansk

historia. I Sharpeville sköts 69 demonstranter ihjäl av polisen

och 180 skadades. Myndigheterna förbjöd såväl ANC som PAC

(Pan-Africanist Congress of Azania), som bildats genom en

utbrytning ur ANC år 1959. ANC konstaterade att den fredliga

vägens möjligheter var uttömda och inledde en väpnad kamp mot

regimen. I den långa motståndskampen mot apartheid har ANC varit

tongivande. Såväl ANC som PAC har av FN och OAU (Organization of

African Unity) erkänts som befrielserörelser och givits

ställning som observatörer i de båda organisationerna.

Sydafrikas raspolitik har stått på FN:s dagordning alltsedan

den första generalförsamlingen 1946. Det var dock först 1961, i

Sharpeville-massakerns spår, som generalförsamlingen uppmanade

medlemsstaterna att överväga möjliga åtgärder enligt FN-stadgan

för att få slut på den sydafrikanska regeringens

apartheidpolitik.

Säkerhetsrådet fattade sitt första sanktionsbeslut 1963

avseende militär utrustning, men inte förrän 1977 antog rådet

det för alla medlemsländer bindande vapenembargot mot Sydafrika.

1985 rekommenderade rådet för första gången frivilliga

ekonomiska sanktioner mot Sydafrika, däribland

investeringsförbud. Rekommendationen följdes dock inte upp med

beslut om bindande ekonomiska sanktioner mot Sydafrika. Såväl

Förenta staterna som Storbritannien motsatte sig sådana

åtgärder.

FN:s rekommendation och utvecklingen i Sydafrika, bl.a.

införandet av partiellt -- senare även totalt --

undantagstillstånd, föranledde likväl många länder att under

1980-talets senare hälft införa restriktioner i utbytet med

Sydafrika. Detta gäller bl.a. EG och Förenta staterna.

Sverige har sedan 1960-talet i FN och andra internationella

fora konsekvent fördömt Sydafrikas rasåtskillnadspolitik.

Sverige var bl.a. en av initiativtagarna till

generalförsamlingens resolution om sanktioner mot Sydafrika

1985. Enligt svensk uppfattning har apartheidpolitiken inte

endast utgjort en allvarlig kränkning av de mänskliga

rättigheterna i Sydafrika, utan den har även bidragit till att

göra situationen i södra Afrika till ett hot mot internationell

fred och säkerhet. För en utförligare bakgrundsbeskrivning till

situationen i Sydafrika och de svenska övervägandena får

utskottet hänvisa till utskottets tidigare betänkanden om

Sydafrika (senast 1990/91:UU7 samt 1991/92:UU13) samt särskilt

till den s.k. Sydafrikadelegationens rapport (bilaga till prop.

1991/92:146).

Sverige har haft flera skäl att driva frågan om sanktioner i

FN, bl.a. har en svensk utgångspunkt varit att bara gemensamma

internationella åtgärder mot Sydafrika har utsikt att åstadkomma

kännbara resultat. Det har även ansetts ligga i linje med svensk

utrikespolitisk tradition att vidta sanktioner först efter

beslut i säkerhetsrådet. Det har från svensk sida vidare ansetts

angeläget, av omsorg om FN, att undvika en utveckling där

organisationen inte kan agera tillräckligt kraftfullt mot ett

system som en majoritet av medlemsstaterna vill avskaffa.

Efter säkerhetsrådets beslut 1977 införde Sverige ett

vapenembargo genom förordningen (1977:1127) om vissa sanktioner

mot Sydafrika. 1978 antog de nordiska länderna ett gemensamt

handlingsprogram mot apartheid. Detta skärptes och utvidgades

under 1980-talet.

Flera utredningar har legat till grund för Sveriges

Sydafrikapolitik. 1977 tillsattes Sydafrikautredningen som 1978

lade fram ett betänkande om förbud mot investeringar i Sydafrika

(SOU 1978:53). I betänkandet uttalades att svenska ekonomiska

sanktioner utgjorde ett avsteg från Sveriges sedvanliga politik.

Avsteget skulle dock ses som en "extraordinär åtgärd, motiverad

av den unika situationen i Sydafrika". En unilateral svensk

aktion mot handels- och varuutbytet ansågs dock inte vara

möjlig. En sådan åtgärd ansågs endast kunna regleras genom

FN-stadgan. Vidare ansågs ett mer omfattande handlande från

svensk sida strida mot GATT (General Agreement on Tariffs and

Trade). Den efterföljande propositionen, som godkändes av

riksdagen, resulterade i lagen (1979:487) om förbud mot

investeringar i Sydafrika och Namibia som trädde i kraft den 1

juli 1979.

1981 tillsattes Sydafrikakommittén för att se över 1979 års

lag. I kommitténs betänkande (SOU 1984:52) sades återigen att

det gick att göra ett undantag från Sveriges traditionella linje

i sanktionsfrågor. Angående mer omfattande ekonomiska sanktioner

förklarade kommittén sig dock inte vara beredd att föreslå något

avsteg från Sveriges principiella hållning, dvs. att endast

beslut av eller rekommendation från FN:s säkerhetsråd kan

upphäva de åtaganden på handelns område som Sverige gjort som

medlem i GATT. Kommitténs förslag ledde till lagen (1985:98) om

förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia, varvid

investeringsförbudet utvidgades till att omfatta bl.a. förbud

mot finansiell leasing. Lagen riktar sig sedan den 1 april 1990

endast mot Sydafrika.

1985 skärptes även det svenska vapenembargot. Kommuner och

landstingskommuner fick med stöd av lagen (1985:1052) om rätt

för kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder

mot Sydafrika vid upphandling av varor och tjänster med

sydafrikanskt ursprung rätt att vidta sådana

solidaritetsaktioner som riktar sig mot den sydafrikanska

apartheidpolitiken.

1985 antog regeringen dessutom rekommendationer om begränsning

av handel och sjöfart samt av upphandling och kontakter inom

bl.a. kulturens och vetenskapens områden. Samma år förbjöd

Sverige även import av jordbruksprodukter från Sydafrika. Även

luftfartsavtalet med Sydafrika upphörde att gälla. Ett förbud

mot exportkreditgarantier har gällt sedan år 1965.

Det förhållandet att FN:s säkerhetsråd inte kunde fatta beslut

om bindande ekonomiska sanktioner mot Sydafrika möttes med stor

besvikelse i Sverige. I regeringsdeklarationen i 1987 års

utrikespolitiska debatt i riksdagen framhölls att det var "en

källa till djup besvikelse att de alliansfria rådsmedlemmarnas

förslag om bindande sanktioner förkastades". Regeringen uttalade

sin avsikt att fortsätta försöken att få till stånd ett

bindande beslut i säkerhetsrådet. Regeringen föreslog efter

omfattande inrikespolitisk debatt också ensidiga svenska

åtgärder mot den sydafrikanska regimen (prop. 1986/87:110). I

den utrikespolitiska deklarationen 1987 framhölls: "Detta är ett

steg som avviker från Sveriges traditionella linje i

sanktionsfrågor och är en engångsföreteelse som motiveras av

apartheidfrågans helt unika karaktär." En svensk handelsbojkott

ansågs ha möjlighet att också kunna driva på processen inom FN.

Den 1 juli 1987 trädde lagen (1987:474) med bemyndigande att

tillämpa lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i

fråga om en handelsblockad mot Sydafrika och Namibia i kraft.

Med stöd av bemyndigandet antog regeringen förordningen

(1987:477) om förbud mot handel med Sydafrika och Namibia.

Handelsförbudet började tillämpas den 1 oktober samma år.

Sedan Namibias självständighet i mars 1990 riktar sig

handelsförbudslagen och investeringsförbudslagen endast mot

Sydafrika (SFS 1990:78). För sydafrikanska medborgare gäller

restriktioner i viseringshänseende enligt förordningen

(1991:836) om visering för sydafrikanska medborgare.

Sverige har under många år lämnat bistånd till

apartheidpolitikens offer. Stöd lämnas till sydafrikanska

flyktingar i form av förnödenheter, rättshjälp, stipendier m.m.

Biståndet kanaliseras via såväl ANC som FN och frivilliga

organisationer. Dessutom lämnar Sverige bistånd till olika

humanitära projekt i Sydafrika och till ansträngningarna att

avskaffa apartheid. För budgetåret 1992/93 beräknas det

sammanlagda svenska bidraget till Sydafrika uppgå till omkring

275 miljoner kronor. Sverige har under många år också gett ett

omfattande utvecklingsbistånd till de stater i södra Afrika som

drabbats av den sydafrikanska politiken.

Vägen mot demokrati i Sydafrika

Demokratiseringsprocessen i Sydafrika fick sin officiella

inledning med president de Klerks öppningsanförande inför det

sydafrikanska parlamentet den 2 februari 1990. Sydafrikas

president tillkännagav då att Nelson Mandela och andra politiska

fångar skulle komma att friges samt att African National

Congress (ANC) och andra organisationer åter skulle få verka

fritt i landet.

President de Klerks tal var ett uttryck för en växande insikt

inom den vita befolkningsgruppen att den inte långsiktigt ensam

kunde inneha makten i landet. Denna insikt grundade sig på flera

faktorer. Trycket från motståndet mot apartheid inom landet hade

blivit allt starkare. Också det internationella avståndstagandet

i form av ekonomiska sanktioner, isolering och bojkotter mot

landet spelade roll, särskilt tillsammans med pressen från den

inhemska oppositionen. I takt med isoleringen och

sanktionstrycket hade också landets ekonomi försämrats steg för

steg.

I augusti 1990 togs ännu ett steg bort från apartheid i

riktning mot demokrati i Sydafrika. Då undertecknade den

sydafrikanska regeringen och ANC en överenskommelse, det s.k.

Pretoriaprotokollet, i vilket parterna uttalade att vägen låg

öppen för förhandlingar om en ny författning i Sydafrika.

Dessa förhandlingar kom emellertid att dröja. Ett huvudskäl

utgjordes av det våld som kort efter undertecknandet av

protokollet bröt ut i de svarta förstäderna runt Johannesburg.

För att söka bringa våldet till ett slut slöts i september 1991

ett nationellt fredsfördrag, som undertecknades av 23

organisationer, däribland det regerande nationalistpartiet, ANC

och Inkatha. Trots fördraget har våldet fortsatt. Enbart i

Johannesburgsområdet har 4 000 människor mördats under de

senaste två åren.

Vid halvårsskiftet 1991 upphävde Sydafrikas parlament de

rasåtskillnadslagar som brukar kallas apartheids grundpelare --

jordlagarna, gruppområdeslagen och lagen om

befolkningsregistrering. Den sistnämnda lagen tillämpas dock

alltjämt indirekt genom andra lagar som förblivit oförändrade.

Den viktigaste apartheidlagen som nu återstår är landets

författning som inte ger Sydafrikas svarta befolkning rösträtt

till parlamentet.

I och med öppnandet av Convention for a Democratic South

Africa (CODESA) i slutet av 1991 gick utvecklingen i Sydafrika

in i en förhandlingsfas. I CODESA deltog ursprungligen 19

politiska partier, hemlandsregeringar och andra organisationer.

Ytterligare grupper har sedermera tillkommit. Var och en har en

röst. Genom CODESA gavs för första gången företrädare för svarta

organisationer samma ställning och rättigheter i ett avgörande

politiskt skede som regeringen och partierna i det nuvarande

parlamentet.

Vid det första plenarmötet, CODESA I, den 20--21 december

1991, enades de deltagande parterna om bl.a. en

avsiktsförklaring. I denna förpliktade sig parterna att utarbeta

en demokratisk författning för Sydafrika med allmän rösträtt och

en enda gemensam röstlängd.

Det vita vetot

President de Klerks stöd i parlamentet hänför sig till det val

som hölls 1989. Inom den vita väljarkåren kom stödet för

nationalistpartiet under 1990-talets första år att urholkas. The

Conservative Party (CP) vann framgångar i ett antal fyllnadsval,

bl.a. i valkretsen Potchefstroom i Transvaalprovinsen i februari

1992.

I valet 1989 lovade president de Klerk att den vita

befolkningsgruppen skulle få uttala sig innan viktiga

förändringar i landets författning genomfördes. Före

fyllnadsvalet i februari 1992 föreföll regeringens modell härför

vara en folkomröstning i vilken alla myndiga sydafrikaner,

således även de svarta, skulle ha rätt att delta. Rösterna

skulle räknas såväl gemensamt som separat för de olika

folkgrupperna. Röstsammanräkningen skulle på så sätt klargöra om

de vita väljarna ställt sig bakom förändringarna eller förkastat

dem.

Detta kunde tydas som att de vita sydafrikanerna skulle kunna

inlägga sitt veto mot förändringarna av författningen, även i

ett läge där en överväldigande majoritet av samtliga röstande

givit sitt stöd för förändringarna.

Efter motgången i fyllnadsvalet i Potchefstroom i februari

1992 ändrade regeringen sina planer. Den folkomröstning som

utlystes till den 17 mars 1992 gällde enbart den vita

befolkningsgruppen. De vita fick uttala sig om de stödde

presidentens reformpolitik eller inte. Valdeltagandet blev

mycket högt, 85,7 % av de röstberättigade. Resultatet blev en

överväldigande framgång för presidenten, där 68,7 % av de vita

väljarna röstade ja.

Efter folkomröstningen finns inte längre något vitt veto som

hotar förhandlingsprocessen.

Förhandlingsprocessen fortskrider

Under våren 1992 gick förhandlingsprocessen i CODESA vidare

inom de fem arbetsgrupper som tillsatts vid mötet i december.

Arbetsgruppernas uppgift var att utarbeta förslag till

överenskommelser på olika områden att föreläggas CODESA II för

beslut. En av de viktigaste frågorna gällde övergångsarrangemang

för tiden fram till dess att en ny, demokratisk författning för

Sydafrika trätt i kraft. Det var på utformningen av dessa

övergångsarrangemang som CODESA II strandade vid sitt möte den

15--16 maj 1992.

Den 26 september 1992 undertecknade president de Klerk och

ANC-ordföranden Nelson Mandela en överenskommelse som bl.a.

innehåller stadganden om tillsättande av en interimsregering. I

november tillkännagav president de Klerk en preliminär tidtabell

för den fortsatta politiska processen. Enligt denna tidsplan

skulle Sydafrikas första fria val kunna hållas senast i april

1994. ANC har å sin sida krävt att valen skall hållas ej senare

än det sista kvartalet 1993.

Sedan slutet av 1992 har intensiva bilaterala samtal pågått

mellan framför allt de Klerks regering och ANC, men också mellan

regeringen och Inkatha (Inkatha Freedom Party). Inkatha, som

leds av Mangosuthu Buthelezi, har stöd främst bland

zulubefolkningen som är den dominerande folkgruppen i

Natalprovinsen. Samtalen, som har syftat till att få i gång

förhandlingar i ett större forum igen, har bidragit till att

definiera två problem som kommer att bli centrala i de fortsatta

diskussionerna, nämligen frågan om maktdelning och frågan om

regionernas framtida ställning. Detaljerna i de

kompromisslösningar som diskuterats är inte helt klara. Det

förefaller dock som om parterna enats om samregerande under den

tid som en konstituerande församling skall utarbeta en ny

konstitution samt om att regionerna, vars befogenheter är

föremål för diskussion, skall bli representerade i

centralregeringen efter strikt geografiska -- ej etniska --

kriterier.

Flerpartiförhandlingarna om Sydafrikas demokratisering

återupptogs i Johannesburg den 1 april 1993 i närvaro av 26

grupper från hela det politiska spektrat. Konservativa partiet

(CP) och PAC, som ursprungligen ställde sig utanför CODESA, har

numera anslutit sig till processen. Vid mötet antogs bl.a. en

enhällig resolution som beordrade förhandlingsrådet att snarast

komma med konkreta förslag till åtgärder för att bemöta det

omfattande politiska våldet i landet.

På dagordningen för förhandlingarna finns vidare de stora

övergripande frågor som rör utformningen av ett framtida

icke-rasistiskt Sydafrika. Förhoppningen är att förhandlingarna

skall kunna resultera i beslut om tidpunkt för val till

grundlagsstiftande församling, liksom om vilka regler som skall

gälla under perioden fram till dess att denna församling valts.

Talesmän för ANC och regeringen anser att ett verkställande

övergångsråd (Transitional Executive Council) skall kunna

tillsättas senast vid halvårsskiftet. Beslut väntas även om

etablerandet av till övergångsrådet knutna oberoende val- och

mediakommissioner. Kommissionernas uppgift skall vara att

organisera och övervaka de planerade valen respektive att

kontrollera opartiskheten i nyhetsbevakningen hos de

statskontrollerade medierna.

Sydafrikadelegationen

I syfte att skaffa sig ett fördjupat underlag inför

bedömningen av om och när förändringar av den svenska

Sydafrikapolitiken kunde och borde göras, beslöt regeringen i

november 1991 att tillsätta en särskild parlamentarisk

delegation. Denna, den s.k. Sydafrikadelegationen, besökte

Sydafrika under två veckor i februari 1992. I sin rapport till

regeringen, som överlämnades till utrikesministern den 26 mars

samma år, föreslog delegationen att de svenska restriktionerna

och sanktionerna mot Sydafrika skulle upphävas steg för steg

under vissa förutsättningar.

I sina rekommendationer konstaterade delegationen att

resultatet av folkomröstningen den 17 mars 1992 innebar att en

klar majoritet av Sydafrikas vita uttalat sig för demokrati. Det

innebär vidare att förändringsprocessen i Sydafrika måste

betecknas som i det närmaste oåterkallelig. En bekräftelse på

att så är fallet skulle enligt delegationens mening föreligga i

och med att en bindande överenskommelse om en interimsregering

träffades mellan parterna i CODESA, dvs. Convention for a

Democratic South Africa.

Sydafrikadelegationen föreslog att de svenska sanktionerna

skulle upphävas i takt med att de sista resterna av

apartheidpolitiken avskaffas. En överenskommelse om en

interimsregering borde enligt delegationen följas av ett

omedelbart upphävande av det svenska handelsförbudet. Den

slutliga bekräftelsen på processen från apartheid till demokrati

borde enligt delegationen kunna utgöras av själva bildandet av

en interimsregering. Vid bildandet av en sådan regering borde,

enligt delegationens förslag, förbudet mot investeringar i

Sydafrika liksom de finansiella sanktionerna upphävas.

Proposition 1991/92:146 med bemyndigande att avskaffa vissa

sanktioner mot Sydafrika, m.m.

I proposition 1991/92:146 med bemyndigande att avskaffa vissa

sanktioner mot Sydafrika, m.m., som överlämnades till riksdagen

i april 1992, lämnade regeringen en redogörelse för de svenska

sanktionsåtgärderna mot Sydafrika och bakgrunden till att de

infördes samt regeringens bedömning av och ställningstaganden

till deras avskaffande.

Regeringens ställningstaganden, som i stor utsträckning byggde

på en rapport från den 25 mars 1992 av den särskilda delegation

som besökte Sydafrika under februari 1992, innebar en stegvis

avveckling av sanktionerna enligt följande:

Investeringsförbudet borde enligt regeringens bedömning inte

längre tillämpas när en interimsregering bildats i Sydafrika

såvida inte en överenskommelse träffas inom ramen för CODESA

(Convention for a Democratic South Africa) om att rekommendera

ett tidigare avskaffande. Regeringen föreslog därför riksdagen

att anta de ändringar i lagen (1985:98) om förbud mot

investeringar i Sydafrika som skulle möjliggöra för regeringen

att besluta om att investeringsförbudet inte vidare skall

tillämpas. Tekniskt sett innebar förslaget att regeringen fick

rätt att själv besluta om att vissa paragrafer i lagen inte

skall tillämpas. Förslaget lades fram mot bakgrund av de

förhoppningar som då förelåg om att en interimsregering skulle

kunna tillsättas i Sydafrika någon gång under sensommaren 1992

under den tid då riksmötet inte pågick.

Handelsförbudet borde enligt regeringens bedömning

upphävas när det fanns en bindande överenskommelse om en

interimsregering i Sydafrika.

Regeringen gjorde i proposition 1991/92:146 också bedömningen

att följande sanktioner skulle avskaffas i samband med att

handelsförbudet upphävdes:

1. Lagen (1985:1052) om rätt för kommuner och

landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika.

2. De särskilda viseringskrav som gäller för

sydafrikanska medborgare enligt förordningen (1991/836) om

visering för sydafrikanska medborgare.

3. De av riksdagen år 1985 godkända riktlinjerna för den

svenska Sydafrikapolitiken. Dessa innebär

att regeringen bör rekommendera myndigheter och institutioner

att avstå från upphandling från Sydafrika,

att Sverige i det nordiska samarbetet och inom FN bör verka

för ett bindande beslut av säkerhetsrådet om oljeembargo samt

ett effektivt genomförande av de embargon som antagits av

oljeexporterande och oljeproducerande länder,

att Sverige bör ta upp frågan om nedläggning av SAS

flygförbindelse med Johannesburg med de danska och norska

regeringarna,

att regeringen bör gå ut med en rekommendation till

myndigheter och institutioner med riktlinjer för kontakter med

Sydafrika.

4. Regeringens rekommendationer den 10 oktober 1985 om

begränsningar av varuhandel och sjöfart till och från Sydafrika.

5. Förbudet mot exportkreditgarantier till Sydafrika.

Frågan om upphävande av lagen (1985:1052) om rätt för kommuner

och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika

liksom övriga sanktionslagar skulle föreläggas riksdagen under

hösten 1992 eller vid ett senare tillfälle om utvecklingen i

Sydafrika skulle motivera det. Härmed avsågs lagen (1985:98) om

förbud mot investeringar i Sydafrika och lagen (1990:77) med

bemyndigande att tillämpa lagen (1971:176) om vissa

internationella sanktioner i fråga om en handelsblockad mot

Sydafrika.

Riksdagen antog regeringens i prop. 1991/92:146 framlagda

förslag till lag om ändring i lagen (1985:98) om förbud mot

investeringar i Sydafrika. Riksdagen ställde sig vidare bakom

att 1985 års riktlinjer för den svenska Sydafrikapolitiken

upphävdes i enlighet med propositionens förslag, och godkände

vad som anfördes i propositionen (bet. 1991/92:UU13, rskr.

1991/92:302).

Skrivelse 1992/93:145 om svenska företags verksamhet i

Sydafrika

Enligt lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika

(i det följande benämnd investeringsförbudslagen) skall svensk

juridisk person som själv eller genom utländskt dotterföretag

driver rörelse i Sydafrika årligen redovisa hur verksamheten i

landet utvecklas. Redovisningsskyldigheten omfattar också

uppgifter om löner och anställningsvillkor samt sociala

förhållanden för de anställda i dotterföretagen. Slutligen skall

uppgifter även lämnas om förvärv av utländska företag som äger

aktier eller andelar i sydafrikanska företag (indirekta

företagsförvärv).

Enligt 12 § förordningen (1985:99) om förbud mot investeringar

i Sydafrika, skall Kommerskollegium varje år före den 1 oktober

lämna en redogörelse till Utrikesdepartementet för de

redovisningar som har avgetts av berörda företag under det

senaste budgetåret. En sådan redogörelse avseende

verksamhetsåret 1991 har nu lämnats och omfattar svenska

företags dotterbolag i Sydafrika. Till grund för kollegiets

redogörelse ligger, förutom de svenska moderföretagens

redovisningar, även årsredovisningar avseende de sydafrikanska

dotterföretagen samt upplysningar inhämtade från de svenska

moderföretagen.

I skrivelsen lämnas en redogörelse för svenska företags

verksamhet i Sydafrika under verksamhetsåret 1991. Bl.a. lämnas

uppgifter om omsättning, antal anställda, investeringar och

rörelseresultat. En redovisning ges även av de uppgifter som

företagen lämnat om löner och anställningsvillor samt sociala

förhållanden för de anställda vid dotterbolagen i Sydafrika.

Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som i

skrivelsen anförts.

Utskottet

Utskottet har tagit del av regeringens skrivelse 1992/93:145

och den redogörelse som lämnas däri beträffande de svenskägda

företagens verksamhet i Sydafrika under 1991. Utskottet noterar

skrivelsens slutsats att efterlevnaden av

investeringsförbudslagen varit god.

Utskottet föreslår att riksdagen lägger regeringens skrivelse

1992/93:145 till handlingarna.

Skrivelse 1992/93:204 om avskaffande av handelsförbudet mot

Sydafrika m.m.

I regeringens föreliggande skrivelse (1992/93:204) lämnas en

redogörelse för utvecklingen i Sydafrika under de senaste

månaderna. Betydande framsteg har enligt skrivelsen gjorts i

riktning mot ett demokratiskt Sydafrika. Regeringen, ANC

(African National Congress) och Inkatha har enats om att hålla

en planeringskonferens för att dra upp riktlinjerna för

återupptagna flerpartiförhandlingar. Dessa avses syfta bl.a.

till att nå en överenskommelse om datum för val och om

upprättande av ett övergångsråd. Regeringens bedömning är att

detta råd borde kunna likställas med den interimsregering som

åsyftas i regeringens proposition 1991/92:146. Mot denna

bakgrund samt med hänsyn till andra länders sanktionspolitik och

den svenska industrins konkurrensläge anser regeringen att

handelsförbudet bör upphävas. Detta avses ske genom att

regeringen beslutar att upphäva förordningen (1987:477) om

förbud mot handel med Sydafrika. I samband med beslutet att

upphäva handelsförbudet avser regeringen också att avskaffa de

sanktioner som redovisats ovan (punkterna 1--4).

I avvaktan på att handelsförbudet upphävs avser regeringen att

tillämpa en generös politik vad gäller dispenser. För sådan

export som beviljas dispens bör enligt regeringen också finnas

möjlighet att erhålla exportkreditgaranti från

Exportkreditnämnden (EKN).

Som framgår av proposition 1991/92:146 grundar sig gällande

vapenembargo på en resolution av FN:s säkerhetsråd, och ett

upphävande av embargot är avhängigt av beslut i säkerhetsrådet.

Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som i

skrivelsen anförts.

Sanktionerna mot Sydafrika

Sammanfattning av motionsyrkanden

Tre motioner, som väckts med anledning av regeringens

skrivelse 1992/93:145, tar upp sanktionerna mot Sydafrika. I

motion U11 (m) anförs att Sveriges förbud mot handel och

investeringar i Sydafrika inte har någon betydelse för den

demokratiska utvecklingen i Sydafrika, utan enbart skadar

svenskt näringliv, svensk ekonomi och svensk arbetsmarknad.

Motionären föreslår därför att sanktionerna mot Sydafrika

upphävs.

I motion U12 (m) anges bl.a. att svenska företag i Sydafrika

är föregångare när det gäller behandlingen av den svarta

befolkningen och därmed utgör goda exempel vid bekämpandet av

apartheid. I motionen föreslås därför upphävande av lagen

(1985:98) om förbud mot investeringar (yrkande 1), upphävande av

förbudet mot handel med Sydafrika (SFS 1990:77) (yrkande 2) samt

upphävande av lagen (1985:1052) om rätt för kommuner och

landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder m.m. mot Sydafrika

(yrkande 3).

I motion U13 (nyd) anförs att läget förändrats sedan

Sydafrikafrågan senast behandlades i riksdagen och att det

därför nu finns anledning att ompröva om sanktionerna måste

bibehållas. Motionärerna hävdar att sanktionerna har en

konkurrenshämmande inverkan och att ökade investeringar och ett

positivt handelsutbyte med Sydafrika är nödvändigt för att

möjliggöra för en ny regering att bygga upp ett mångkulturellt

och fritt Sydafrika. I motionens yrkanden 1--3 föreslås

upphävande av investeringsförbudslagen, av lagen om rätt för

kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder m.m.,

samt att alla sanktioner riktade mot Sydafrika måste upphöra.

I yrkandena 1, 3 och 4 i motion U607 (m), från allmänna

motionstiden, upprepas begäran att lagen om förbud mot

investeringar, förbudet mot handel och lagen om rätt för

kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder m.m.

upphävs. I motionens yrkande 2 föreslås att riksdagen beslutar

upphäva lagen (SFS 1990:78) om förbud mot finansiell leasing.

I motion U17 (nyd), i anledning av regeringens skrivelse

(1992/1993:204) om avskaffandet av handelsförbudet mot

Sydafrika, hävdas att endast Sverige numera har kvar handels-

och investeringsrestriktioner mot Sydafrika. Motionärerna anser

det synnerligen angeläget att svenska företag omedelbart kan

påbörja kraftfulla investeringar i Sydafrika. De hänvisar till

olika politiska bedömare, vilka hävdar att fortsatta sanktioner

inte längre har någon effekt.

Däremot finns enligt motionärerna ett stort behov av utländskt

kapital för att vända den negativa ekonomiska utvecklingen i

Sydafrika. De medel som regeringen i budgetpropositionen

(1992/93:100 bil. 4) föreslagit skall ges som bistånd till

sydafrikanska organisationer borde enligt motion U17 (nyd) i

stället utnyttjas för att snabbt få i gång investeringar i

Sydafrika och dess grannstater. Därmed skulle Sverige också

bidra till att minska den sydafrikanska arbetslösheten, anförs

det i motionen. I motionens yrkande 1 föreslås att riksdagen

omedelbart upphäver alla sanktioner mot Sydafrika. I yrkande 2

begärs att svenska företag skall komma i åtnjutande av statliga

export- och investeringskrediter på konkurrenskraftiga villkor

för investeringar i Sydafrika. I motionens tredje yrkande

föreslås upprättande av ett s.k. Sweden Center i Johannesburg.

Detta kontor bör enligt motionärerna ha Exportrådets

exportfrämjande verksamhet som bas och i övrigt ansvara för

samordningen av handels- och biståndsfrågorna i södra Afrika.

I motion U623 (v), från allmänna motionstiden, framhålls att

bedömningsgrunden för att upphäva de svenska sanktionerna mot

Sydafrika måste vara den som fastslogs av riksdagen våren 1992,

nämligen utvecklingen i Sydafrika. Otålighet får inte förleda

oss att gå händelserna i förväg. Ett tjugotal apartheidlagar är

fortfarande i kraft i Sydafrika, anförs det i motionen.

Regeringens beslut att luckra upp Sydafrikalagen genom att

bevilja generösa dispenser är därför felaktigt. I motionens

första yrkande begärs fortsatt restriktivitet i beviljandet av

dispenser för handel med Sydafrika. I yrkande 2 i motionen

anförs att inga fler s.k. generella dispenser skall beviljas.

I vänsterpartiets motion U16 i anledning av regeringens

skrivelse (1992/93:204) om avskaffandet av handelsförbudet mot

Sydafrika m.m. upprepas dessa krav. I motionen hävdas att de

förutsättningar som riksdagen angivit skall gälla för ett

upphävande av sanktionerna ännu inte föreligger. Beslut om att

häva sanktionerna måste byggas på fastare grund än förhoppningar

om den kommande utvecklingen i Sydafrika. Regeringen bör enligt

vänsterpartiet lyssna på vad ANC (African National Congress)

sagt i frågan, nämligen att sanktionerna skall hävas när det

finns en överenskommelse om datum för allmänna val och en

interimsregering är på plats; när övergången till demokrati är

säkrad i lag och det finns en oberoende kommission för media

liksom en valnämnd.

I Vänsterpartiets motion U16 anförs vidare att regeringens

påstående att Sverige nu skulle vara det enda land som

upprätthåller sanktioner mot handel med Sydafrika inte är

korrekt. Flera andra länder, bl.a. USA, Canada, Australien och

en rad afrikanska länder, vidhåller sina sanktioner, hävdas det

i motionen. Sannolikt kommer inte heller den internationella

valutafondens (IMF) sanktioner att ändras, så länge Förenta

staternas president Clinton anser att de skall bestå, menar

motionärerna. I motionen förordas vidare en restriktiv

dispensgivning och ett omfattande svenskt stöd till den

fortsatta demokratiseringsprocessen i Sydafrika.

Även i motion U625 (s), från allmänna motionstiden, berörs

frågan om de svenska sanktionernas koppling till inrättandet av

en övergångsregering i Sydafrika. Motionärerna hänvisar till

utrikesutskottets uttalande att undantag från sanktionerna skall

ges med restriktivitet så länge de politiska förhållandena i

Sydafrika motiverar detta. Genom att s.k. generella dispenser

har givits till ett flertal företag har denna restriktivitet

frångåtts, menar motionärerna. Regeringen anför dessutom nya

skäl, bl.a. sysselsättningsaspekter, för en liberalare

dispensgivning. Detta, hävdas det i motionen, skulle innebära en

direkt förändring från den tidigare sanktionspolitiken där

utvecklingen i Sydafrika varit avgörande. I yrkande 10 i motion

U625 (s) begärs att restriktivitet i all dispensgivning skall

upprätthållas och att generella dispenser skall upphöra så länge

sanktionerna består, så länge en överenskommelse ej träffats

mellan parterna, eller förhållandena i övrigt ändrats i enlighet

med vad som uttalats av ANC:s ledare Nelson Mandela. Denne har

aviserat att sanktionerna enligt ANC:s förmenande eventuellt

skulle kunna hävas före en överenskommelse mellan parterna med

hänvisning till nödvändigheten av att effektivt bekämpa

arbetslösheten i Sydafrika.

I yrkande 9 i motion U625 (s) begärs att Sverige skall verka

för ett bibehållande av FN:s oljeembargo och det bindande

vapenembargot fram till dess att en demokratisk konstitution

antagits i Sydafrika eller parterna (främst ANC och

Nationalistregeringen) träffat annan överenskommelse om

internationella sanktioner. Ett likartat yrkande återkommer i

motion U623 (v), vari begärs att Sverige skall verka för att

FN:s oljeembargo och det bindande vapenembargot skall bestå till

dess att Sydafrika fått en demokratisk författning med lika rätt

för alla oavsett hudfärg (yrkande 8).

Utskottet

I utskottets betänkande 1991/92:UU13 om avskaffandet av

sanktioner mot Sydafrika behandlades, som ovan nämnts, bl.a.

regeringens proposition 1991/92:146 med förslag om upphävande i

två steg av sanktionerna mot Sydafrika. Båda dessa steg är

kopplade till villkor vad gäller den fortsatta

demokratiseringsprocessen i landet. Således borde enligt

utskottet handelsförbudet jämte övriga sanktioner och

rekommendationer enligt punkt 2.5 till 2.8 i proposition

1991/92:146 (punkterna 1--5 på s. 11--12 i detta betänkande)

kunna upphävas när det föreligger en bindande överenskommelse om

en interimsregering i Sydafrika. Investeringsförbudet borde, i

enlighet med förslaget i proposition 1991/92:146, kunna upphävas

när en interimsregering bildats i Sydafrika.

Utskottet konstaterade i betänkande 1991/92:UU13 bl.a. att den

process som inleddes i början av 1990 och som syftar till att

ersätta apartheidpolitiken med demokratiska förhållanden har

utvecklats långt. Viktiga inslag i denna process har varit

förhandlingarna mellan Sydafrikas regering och bl.a. ANC om en

ny författning för Sydafrika. Som också redovisats inledningsvis

i detta betänkande har dock demokratiprocessen kontinuerligt

utsatts för påfrestningar, i synnerhet genom det utbredda våldet

i landet.

I sitt betänkande 1991/92:UU13 ställde sig utskottet således

bakom regeringens förslag om en stegvis avveckling av

sanktionerna under förutsättning att vissa villkor kopplade till

en fortsatt utveckling i Sydafrika till demokrati uppfylls.

Riksdagens beslut den 1 juni 1992 att biträda regeringens

förslag innebär att utvecklingen i Sydafrika blir avgörande för

de svenska åtgärderna. Beslutet innebär att Sverige i så gott

som omedelbar anslutning till att en ny övergångsregering

tillträder i Sydafrika i praktiken får möjlighet att avskaffa de

sista svenska sanktionerna mot Sydafrika.

Enligt utskottets bedömning pågår en tydlig demokratiprocess i

Sydafrika. Denna process är starkt förankrad hos de parter som

hittills varit drivande i förhandlingarna, nämligen president de

Klerks regering och ANC. Apartheidsystemets grundvalar håller på

att raseras. Den internationella sanktionspolitikens syfte kan

därmed anses vara nära att uppnås. Den politiska utvecklingen i

Sydafrika har emellertid sedan Sydafrikadelegationen besökte

landet visat att processen mot demokrati är mycket svårare än

vad man tidigare hade anledning att hoppas.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att upphävande av

sanktionerna mot Sydafrika bör kopplas till utvecklingen mot

demokrati i Sydafrika. I regeringens skrivelse (1992/93:204)

noteras att ett för svenskt vidkommande särskilt intressant led

i den fortsatta förhandlingsprocessen är frågan om upprättande

av ett övergångsråd, Transitional Executive Council (TEC).

Utskottet delar regeringens bedömning, att detta råd, om det får

den roll som parterna för närvarande synes diskutera, borde

kunna jämställas med en interimsregering. Som anges i

regeringens skrivelse kan övergångsrådet komma att tillsättas

under våren eller försommaren 1993, medan själva beslutet om

rådet kan fattas dessförinnan.

Enligt utskottets uppfattning är beslut om upprättandet av ett

övergångsråd en förutsättning för upphävande av det svenska

handelsförbudet. Vad avser investeringsförbudet vidhåller

utskottet sin uppfattning att detta bör upphävas först när

interimsregeringen--övergångsrådet--har tillträtt.

Framsteg på andra områden är emellertid också av betydelse.

Från de bilaterala förhandlingarna har rapporterats att den

sydafrikanska regeringens och ANC:s förhandlare har nått

kompromisser på flera punkter där de tidigare stått långt ifrån

varandra. I förhandlingsprocessen synes beslut om upprättande av

ett övergångsråd vara nära kopplat till beslut om tidpunkt för

de kommande valen liksom till beslut om etablerandet av de två,

i betänkandet inledningsvis omnämnda, oberoende val- och

mediakommissionerna. Utskottet vill också understryka betydelsen

av det överenskomna förslaget om en lag i parlamentet gällande

övergångsarrangemang (Transitional Democracy Act) som skulle ge

demokratiprocessen legitimitet.

Det anförda bör med anledning av skrivelse 1992/93:204 samt

med avslag på motionerna U11 (m), U12 (m) yrkandena 1--3, U13

(nyd) yrkandena 1--3, U607 (m) yrkandena 1--4, U17 (nyd) yrkande

1 samt motion U16 (v) (berörd del) ges regeringen till känna.

Den bild av dispensgivningen som ges i motion U16 (v) är

enligt vad utskottet erfarit inte korrekt. Enligt utskottets

information har endast en dispens från investeringsförbudet

lämnats de senaste åren, nämligen den 17 december 1992. Detta

beslut fattades enligt den policy som gällt sedan sanktionernas

införande 1979.

Utskottet noterade i sitt betänkande 1991/92:U13 vad

Sydafrikadelegationen angivit om att regeringen bör utnyttja sin

möjlighet att lämna dispens från investeringsförbudet under den

tid som återstår till dess att detta slutligt kan upphävas.

Utskottet utgick därvid från att avsikten med denna hållning,

liksom beträffande dispensförfarandet generellt, inte vore att

frångå gällande sanktioners syfte, men att ge visst utrymme för

en tillämpning avpassad till utvecklingen i Sydafrika.

Utskottet vidhåller denna uppfattning. Utskottet noterar

samtidigt att hittillsvarande beslut om dispenser från

handelsförbudet gjorts efter prövning av varje enskilt ärende i

enlighet med de principer som regeringen lagt fram i

utrikesnämnden.

Därmed betraktar utskottet motion U16 (v) (berörd del),

yrkandena 1--2 i motion U623 (v) samt yrkande 10 i motion U625

(s) som besvarade.

Beträffande önskemålet i yrkande 2 i motion U17 (nyd) om

statliga export- och investeringskrediter på konkurrenskraftiga

villkor vill utskottet hänvisa till vad som anförs härom i

regeringens skrivelse 1992/93:204. I denna framhålls att för

sådan export som beviljas dispens bör också möjlighet finnas att

erhålla exportkreditgaranti från Exportkreditnämnden (EKN).

Därmed får yrkande 2 i motion U17 (nyd) anses besvarat.

Som framgår av regeringens skrivelse kvarstår vapenembargot

mot Sydafrika, då det grundas på ett beslut i FN:s säkerhetsråd.

Vad avser oljeembargot noterar utskottet att detta aldrig

givits rättsligt bindande ställning, eftersom det följer på

beslut fattat av FN:s generalförsamling, vilket har karaktären

av rekommendation till medlemsstaterna. Sverige röstade senast

den 18 december 1992 i generalförsamlingen för fortsatt

oljeembargo mot Sydafrika. Utskottet noterar även att Norge, som

den 15 mars 1993 hävde merparten av sina handelssanktioner mot

Sydafrika, explicit undantagit handeln med olja i sitt beslut.

Utskottet utgår från att Sverige kommer att fortsätta att iaktta

oljeembargot så länge detta har FN-majoritetens stöd.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 9 i motion U625

(s) samt yrkande 8 i motion U623 (v) som besvarade.

I motion U17 (nyd), yrkande 3, föreslås upprättandet av ett

s.k. Sweden Center med Exportrådet som bas i Johannesburg.

Frågan om denna typ av svensk utrikesrepresentation behandlas

utförligare i utskottets betänkande 1992/93:UU14. Sveriges

exportråd skall ha inkommit med en framställan om extra medel

för att upprätta ett handelskontor i Johannesburg. Enligt vad

utskottet erfarit avser regeringen att ta ställning till

framställningen så snart handelsförbudet mot Sydafrika har

upphävts.

Därmed betraktar utskottet yrkande 3 i motion U17 (nyd) som

besvarat.

Stöd till demokratiseringsprocessen i Sydafrika

Sammanfattning av motionsyrkanden

I motion U623 (v) anförs att det internationella samfundet har

ett ansvar för att underlätta och påskynda övergången till

majoritetsstyre i Sydafrika. De FN-observatörer som finns på

plats fyller en viktig funktion, men de är enligt motionärerna

för få för att verkligen kunna säkerställa att samtliga parter

respekterar framförhandlade avtal. I yrkande 4 i motionen anförs

att Sverige bör ge ett aktivare stöd direkt till

förhandlingsprocessen, exempelvis med experthjälp till de

oberoende val- och mediakommissioner som skall tillsättas. I

yrkande 2 i motion U625 (s) begärs sammalunda.

I yrkande 5 i motion U623 (v), liksom i yrkande 4 i motion

U625 (s), begärs att Sverige skall bistå med utbildningen av

väljare i Sydafrika. I yrkande 3 i motion U625 (s), liksom i

yrkande 6 i motion U623 (v), anförs att Sverige kontinuerligt

bör sända observatörer till Sydafrika för att övervaka

demokratiseringsprocessen och de kommande valen till en

konstituerande församling, som skall leda till en demokratisk

författning och avskaffande av apartheidsystemet. I motion U623

(v), yrkande 7, anförs att medel bör göras tillgängliga för att

möjliggöra för svenska organisationer att skicka observatörer

till Sydafrika.

I såväl motion U623 (v) som i motion U625 (s) framhålls att

det omfattande våldet utgör ett allvarligt hot mot processen för

fred och demokrati i Sydafrika. I samband med undertecknandet av

fredsavtalet i september 1991 mellan bl.a. regeringen och ANC

samt Inkatha tillsattes den s.k. Goldstonekommissionen med

uppdrag att särskilt granska våldet. I motion U625 (s) sägs

bl.a. att domare Goldstone fått fram omfattande bevis för att de

sydafrikanska säkerhetsstyrkorna skulle vara inblandade i

kriminella aktiviteter med politiska motiv, exempelvis mord. I

motion U625 (s), yrkande 5, begärs att Sverige skall skicka

observatörer med specifika uppdrag för att understödja arbetet

mot det politiska våldet. I motionens yrkande 7 föreslås att

Sverige skall erbjuda Goldstonekommissionen experthjälp i olika

former. I yrkande 6 i motion U625 (s) anförs att möjligheterna

bör undersökas till initiativ för utökade och förbättrade

FN-insatser i Sydafrika i enlighet med säkerhetsrådets

resolution 722.

I motion 1992/93:U623 (v), yrkande 9, framförs kravet att

Sverige måste fortsätta sitt stöd till ANC och andra delar av

den demokratiska rörelsen i Sydafrika intill dess att

apartheidsystemet skrotats och demokratin tryggats. De

demokratiska organisationerna måste få omfattande bistånd för

den väldiga arbetsuppgift som de står inför med att utbilda

väljarna om deras medborgerliga rättigheter.

I motion 1992/93:U625 (s), yrkande 11, krävs att förberedelser

vidtas för ett verksamt bistånd på olika vitala områden inom

sydafrikanskt samhällsliv. Detta förberedelsearbete bör enligt

motionärerna kunna redovisas så snart som möjligt.

Utskottet

Riksdagen har under en följd av år behandlat och godkänt

förslag om ett omfattande humanitärt bistånd till Sydafrika

(senast i 1992/93:UU15). För budgetåret 1992/93 uppgick

biståndet till Sydafrika till 275 miljoner kronor, varav stödet

till ANC omfattade 110 miljoner kronor. Motsvarande siffror för

nästkommande budgetår (1993/94) är 240 respektive 95 miljoner

kronor.

Syftet med biståndet har varit att stödja en utveckling mot

ett fritt, icke-rasistiskt och demokratiskt Sydafrika. Biståndet

har omfattat bl.a. stöd till uppbyggnad av folkliga

organisationer såsom fackföreningar och kyrkor, rättshjälp och

försörjningsbidrag till fängslade apartheidmotståndare och deras

familjer, stipendier, utbildningsinsatser m.m. Stödet till ANC

har i första hand använts för försörjning av flyktingar i exil.

När bannlysningen av ANC hävdes i februari 1990 och

återflyttning till Sydafrika påbörjades, ändrade biståndet

karaktär. Biståndet till flyktingar avslutades allteftersom

dessa återvände. Större delen av det svenska bidraget har

därefter använts för ANC:s organisationsuppbyggnad och

deltagande i förhandlingsprocessen.

Även för andra mottagare av svenskt bistånd ändrades

förutsättningarna för stödet när den politiska

omvandlingsprocessen i Sydafrika inleddes på allvar 1990.

Organisationer som fackföreningar, medborgarrättsorganisationer,

rättshjälpsorgan m.fl. kan numera arbeta mer öppet och planera

sin verksamhet på längre sikt. En omläggning av det svenska

biståndet har således påbörjats och planeras fortsätta. I två

skrivelser till regeringen (daterade 1992-12-02 resp.

1993-03-25) har SIDA redovisat hittillsvarande utveckling och

lämnat förslag till riktlinjer och insatser för demokrati och

mänskliga rättigheter i Sydafrika under den nu pågående

övergången till ett demokratiskt styrelseskick.

Där konstateras bl.a. att det i dag är omöjligt att bedöma hur

lång övergångsperioden mot demokrati kan komma att bli. Det

finns inget bestämt datum då en ny era kan sägas börja. Arvet

efter apartheid kommer att vara en mycket tung börda för en

demokratiskt vald regering. Den demokratiska utvecklingen kommer

att vara ytterst sårbar. I skrivelserna framhåller SIDA att

bistånd med inriktning mot att främja en demokratisering kommer

att behövas även efter övergångsperioden, oavsett hur denna

definieras, eftersom utvecklingen mot demokrati inte kommer att

kunna sägas vara avslutad i och med antagandet av en

icke-rasistisk grundlag och genomförandet av majoritetsval.

Vidare noterar SIDA att utvecklingen av den ekonomiska och

sociala situationen kommer att bli avgörande för demokratins

framtid.

Fortsatt stöd till en demokratisk samhällsutveckling bör

enligt utskottets uppfattning vara ett huvudmål för svenskt

bistånd till Sydafrika, på kort såväl som på lång sikt.

Biståndet måste inriktas på att i olika former söka skapa ökade

förutsättningar för de svartas deltagande i Sydafrikas

ekonomiska och samhälleliga utveckling. Ett huvudmål för

Sveriges bistånd bör således vara ekonomisk och social

utjämning.

Utskottet delar i stor utsträckning SIDA:s i ovan nämnda

skrivelser redovisade bedömningar och avsikter avseende

biståndets framtida utformning. Enligt dessa bör tonvikten i det

fortsatta svenska biståndet till Sydafrika på kort sikt ligga på

insatser som har direkt bäring på övergången till demokrati,

dvs. stöd till förhandlingsprocessen, valutbildning, arbetet på

en ny konstitution, våldsförebyggande åtgärder m.m.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår ett intensivt

förberedelsearbete för att också parallellt med det

demokratifrämjande stödet planera för ett långsiktigt svenskt

utvecklingssamarbete med Sydafrika på bl.a. utbildningsområdet.

Under en övergångsperiod torde också finnas stora behov för att

ge fortsatt humanitärt stöd och bistånd för att stödja mänskliga

rättigheter. Enligt utskottets uppfattning kan det fortsatta

stödet väl komma att omfatta t.ex. insatser av den typ som

föreslås i flera av yrkandena i motionerna U623 (v) samt U625

(s). Detta gäller t.ex. olika former av väljar- och

observatörsstöd inför valen samt experthjälp till

Goldstonekommissionen. Utskottet har i ett tidigare betänkande

(1991/92:UU13) noterat att det efter hand ter sig naturligt att

biståndet breddas i sin inriktning och att biståndsmyndigheter

som BITS och Swedecorp kan komma in i bilden. Utskottet anser

att Sverige på olika sätt, inklusive i relevanta internationella

fora, bör fortsätta att söka motverka våldet i Sydafrika.

Med det anförda betraktar utskottet yrkandena 4--7 i motion

U623 (v) samt yrkandena 2--7 och 11 i motion U625 (s) besvarade.

I yrkande 9 motion U623 (v) framförs kravet att Sverige måste

fortsätta sitt stöd till ANC och andra delar av den demokratiska

rörelsen i Sydafrika intill dess att apartheidsystemet skrotats

och demokratin tryggats.

Som utskottet tidigare konstaterat spelar ANC en viktig roll i

Sveriges biståndssamarbete med Sydafrika. Utskottet har tidigare

uttalat att en utfasning av det direkta statliga biståndet till

ANC är naturlig i samband med att rörelsen ombildas till ett

politiskt parti (1992/93:UU13). Inom regeringskansliet och

biståndsmyndigheterna pågår, som tidigare nämnts, ett aktivt

arbete om riktlinjer för och utformningen av det fortsatta

svenska biståndet till Sydafrika.

Utskottet noterar att olika tolkningar kan uppkomma angående

vid vilken tidpunkt ANC kan uppfattas som politiskt parti med

möjlighet att delta i val i ett demokratiskt system. Liknande

tolkningsfrågor har varit aktuella tidigare, bl.a. i samband med

avbrytandet av det svenska biståndet till den namibiska

befrielserörelsen SWAPO samt beträffande det stöd från Sverige

som utgick till nej-sidan i folkomröstningen i Chile 1988.

Utskottet konstaterar att inget av dessa fall är helt parallellt

med den nu aktuella situationen.

Sverige bör även fortsättningsvis stödja demokratiseringen i

Sydafrika. Vid det första valet kommer majoriteten av de

röstande att utgöras av förstagångsväljare. Detta ställer stora

krav på upplysning och utbildningsinsatser i syfte att

möjliggöra ett brett valdeltagande. Enligt utskottets

uppfattning bör utfasningen av stödet till ANC genomföras med

hänsyn tagen till den sydafrikanska demokratiprocessens

fortskridande och förutsättningar att utvecklas och fördjupas.

De närmare formerna för utfasningen av stödet till ANC och

inriktningen av det fortsatta stödet till den demokratiska

omvandlingen i Sydafrika bör enligt utskottets mening bli

föremål för ytterligare överväganden och samråd i

utrikesnämnden.

Därmed får yrkande 9 i motion U623 (v) anses besvarat.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande regeringens skrivelse 1992/93:145 om svenska

företags verksamhet i Sydafrika

att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1992/93:145 till

handlingarna,

2. beträffande sanktionerna mot Sydafrika

att riksdagen med anledning av regeringens skrivelse

1992/93:204 om avskaffande av handelsförbudet mot Sydafrika m.m.

och med avslag på motionerna 1992/93:U11, 1992/93:U12 yrkandena

1--3, 1992/93:U13 yrkandena 1--3, 1992/93:U17 yrkande 1,

1992/93:U16 (berörd del) samt 1992/93:U607 yrkandena 1--4 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört

angående förutsättningarna för upphävande av handels- och

investeringsförbuden,

res. (nyd)

3. beträffande dispensgivning

att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U16 (berörd del),

1992/93:U623 yrkandena 1--2 samt 1992/93:U625 yrkande 10

besvarade med vad utskottet anfört,

4. beträffande export- och investeringskrediter

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U17 yrkande 2 besvarat

med vad utskottet anfört,

5. beträffande vapenembargot och oljeembargot

att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U625 yrkande 9 samt

1992/93:U623 yrkande 8 besvarade med vad utskottet anfört,

6. beträffande "Sweden Center"

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U17 yrkande 3 besvarat

med vad utskottet anfört,

7. beträffande bistånd till Sydafrika

att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U623 yrkandena 4--7

och 1992/93:U625 yrkandena 2--7 och 11 besvarade med vad

utskottet anfört,

8. beträffande fortsättning av stödet till ANC

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U623 yrkande 9 besvarat

med vad utskottet anfört.

Stockholm den 29 april 1993

På utrikesutskottets vägnar

Daniel Tarschys

I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre

Schori (s), Alf Wennerfors (m), Mats Hellström (s), Pär

Granstedt (c), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m),

Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Viola Furubjelke

(s), Karl-Göran Biörsmark (fp), Kristina Svensson (s), Göran

Lennmarker (m), Berndt Ekholm (s) och Eivor Husing (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Sanktionerna mot Sydafrika (mom. 2)

Lars Moquist (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Den politiska utvecklingen" och slutar med

"regeringen till känna" bort ha följande lydelse:

Det finns därför enligt utskottets mening nu anledning att

ompröva om sanktionerna verkligen måste bibehållas.

Fria val kommer att hållas i Sydafrika senast under första

kvartalet 1994. För att inte försvåra möjligheterna för en ny

regering att klara sin grannlaga uppgift att bygga upp ett

mångkulturellt och fritt Sydafrika är det enligt utskottets

uppfattning nödvändigt att snarast ta bort hindren för ökade

investeringar och ett positivt handelsutbyte med Sydafrika.

Arbetslösheten är besvärande stor i Sydafrika. Snabba och

kraftfulla investeringar är nödvändiga för att råda bot på detta

problem. En kraftig minskning av arbetslösheten torde också vara

ett verksamt medel för att få slut på oron och motsättningarna i

landet.

Sverige är det land som längst upprätthållit handels- och

investeringssanktioner mot Sydafrika. Utländska företag har

däremot på senare tid kunnat öka sina investeringar och

nyetableringar i landet. Sanktionerna har härigenom fått en

konkurrenshämmande inverkan på de svenska företagen i Sydafrika.

Riksdagen bör därför med omedelbar verkan upphäva alla

sanktioner mot Sydafrika.

Det anförda bör med anledning av regeringens skrivelse

1992/93:204 och med bifall till motionerna U11 (m), U12 (m)

yrkandena 1--3, U13 (nyd) yrkandena 1--3, U17 (nyd) yrkande 1

samt U607 (m) yrkandena 1--4 ges regeringen till känna. Motion

U16 (v) (berörd del) avstyrks.

dels att mom. 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande sanktionerna mot Sydafrika

att riksdagen med anledning av regeringens skrivelse

1992/93:204 om avskaffande av handelsförbudet mot Sydafrika m.m.

i denna del och med bifall till motionerna 1992/93:U11,

1992:93:U12 yrkandena 1--3, 1992/93:U13 yrkandena 1--3,

1992/93:U17 yrkande 1 och 1992/93:U607 yrkandena 1--4 samt med

avslag på motion 1992/93:U16 (berörd del) som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.