Bet. 1992/93:UU19

Utrikesutskottets betänkande

1992/93:UU19

Säkerhet och nedrustning

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1992/93

UU19

Sammanfattning

Med utgångspunkt från proposition 1992/93:100 bil. 4 behandlas i detta

betänkande motioner som väckts under allmänna motionstiden i januari 1993 och

som rör säkerhet och nedrustning.

Betänkandet är indelat i två kapitel, varav det ena rör den internationella

bakgrunden och Sveriges säkerhetspolitik och det andra Sverige och

internationella nedrustningsansträngningar. Kapitlen är indelade i avsnitt

efter de frågor som aktualiseras i motionerna.

Till betänkandet fogas 10 reservationer från Socialdemokraterna samt ett

särskilt yttrande från Ny demokrati. Vidare biläggs försvarsutskottets yttrande

1992/93:FöU7y om en svensk frivillig fredsstyrka.

Motionerna

1992/93:U258 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om svenskt initiativ till en studie av vilka insatser som behövs för

att undanröja latenta konfliktorsaker,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om svensk medverkan för att ställa om krigsmaterielindustrier i

Östeuropa till produktion för fredliga ändamål,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om neutralitetspolitiken med alliansfrihet i fred syftande till

neutralitet i krig.

1992/93:U402 av Ulrica Messing m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om landminor,

2. att Sveriges regering agerar för ett internationellt exportstopp av

antipersonella minor,

3. att Sverige beslutar följa USA:s exempel och införa ett totalt

exportförbud gällande landminor,

4. att regeringen under 1993 tar kontakt med andra länder inom FN för att få

till stånd en översyn av Konventionen om inhumana vapen och därmed dess

minprotokoll,

5. att regeringen ställer ytterligare teknologiska och personella resurser

till förfogande för minröjning i de värst drabbade länderna och stödjer

planerna på en FN-fond för minröjning,

6. att Sverige ansluter sig till uppfattningen att de länder som exporterat

minor också åläggs ett särskilt ansvar för minröjning i de länder där minor

fortfarande utgör fara för civilbefolkningen.

1992/93:U403 av Gunhild Bolander (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att låta utreda

förutsättningarna för ett civilt multinationellt övervakningscentrum placerat

på Gotland.

1992/93:U404 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen fortsätter att aktivt arbeta för

internationell fred och nedrustning inom FN och på FN-stadgans grund,

2. att riksdagen begär att regeringen ställer sin förhandlings- och tekniska

kompetens till det internationella freds- och nedrustningsarbetets förfogande,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om internationella initiativ för konflikthantering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om initiativ för att utvidga ESK:s mandat och utöka ESK:s resurser,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utredning, gällande formerna och resurserna för svenska insatser

i fråga om förhandling, medling och försoning i nationella och internationella

konflikter och vad i motionen även i övrigt anförts i dessa frågor,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om svenska initiativ i FN och ESK i syfte att få till stånd minskade

utgifter för konventionella rustningar,

7. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om en

internationell regim för begränsning och kontroll av den internationella

vapenhandeln, inkl. vapenproduktionen i enlighet med vad som anförts i

motionen,

8. att riksdagen begär att regeringen snabbt lägger förslag om ratificering

av kemivapenavtalet och internationellt arbetar för att alla länder gör

detsamma,

9. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ för att konventionen om

biologiska vapen förstärks med nödvändig verifikation,

10. att riksdagen begär att regeringen arbetar för ett förbud mot

radiologiska vapen, inkluderande förbud mot angrepp av civila

kärnenergianläggningar,

11. att riksdagen begär att regeringen verkar för ett internationellt förbud

mot antipersonella laservapen och tar initiativ till att multipelbomber förs in

i konventionen om särskilt inhumana vapen,

12. att riksdagen begär att regeringen internationellt verkar för en

begränsning av landminor och för en sanering av de värst drabbade länderna,

13. att riksdagen begär att regeringen aktivt arbetar för ett stopp för alla

kärnvapenprov och för att förhandlingarna omgående inleds om en avtalstext,

14. att riksdagen begär att regeringen i FN kräver en oberoende

internationell vetenskaplig undersökning om kärnvapenprovens medicinska och

miljömässiga konsekvenser,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om svenskt agerande för icke-spridningsfördragets förlängning,

16. att riksdagen begär att regeringen arbetar för förbud mot

icke-strategiska kärnvapen till sjöss,

17. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ för förverkligandet av

en kärnvapenfri zon i Norden,

18. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag i FN om

olagligförklarande av kärnvapnens användning i enlighet med vad som anförts i

motionen,

19. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om att kärnvapen

ställs under internationell kontroll och att ett internationellt

kärnvapenregister upprättas i FN:s regi,

20. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till en internationell

expertkonferens om marin kärnkraft och dess miljömässiga konsekvenser,

21. att riksdagen begär att regeringen agerar för en utvidgning av IAEA:s

och IMO:s regler när det gäller kärnkraftsdrivna fartyg enligt vad som anförts

i motionen,

22. att riksdagen begär att regeringen i FN aktivt arbetar för att militära

resurser används för att rädda och återställa miljön i enlighet med förslagen i

FN-studien och motionen,

23. att riksdagen begär att regeringen fullföljer FN-studiens nationella

förslag, gör upp en nationell aktionsplan för hur militära resurser kan

användas för miljön och tillser att militären återställer den miljö de skadat.

1992/93:U405 av Lars Moquist m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i

internationella sammanhang bör verka för att FN inrättar permanenta

fredsskapande styrkor (peacemaking units) under säkerhetsrådets kontroll.

1992/93:U406 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den som

villkor för främmande örlogsbesök bör begära skriftliga garantier för att de

gästande fartygen ej är utrustade med kärnvapen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om svenskt initiativ i ESK om en överenskommelse om att

kärnvapenmakterna skall utfästa sig att icke medföra kärnvapen vid örlogsbesök

i kärnvapenfria länder.

1992/93:U407 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige genom

FN bör verka för att före 1993 års utgång få till stånd en översynskonferens av

konventionen om inhumana vapen inkl. dess minprotokoll,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ytterligare

teknologiska och personella resurser bör ställas till förfogande för

minröjning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige genom

bl.a. FN bör agera för ett internationellt exportstopp av antipersonella minor.

1992/93:U408 av Ian Wachtmeister och Robert Jousma (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör ändra sin hållning avseende neutraliteten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör ändra sin hållning avseende alliansfriheten,

3. att riksdagen hos regeringen begär en aktivitetsplan för hur man aktivt

skall arbeta för att ett intensifierat nordiskt försvarssamarbete kommer till

stånd,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nya riktlinjer för hur

Sverige på ett aktivare sätt kan bidra till att fred och demokrati främjas, då

främst genom FN-insatser där Sverige på påtagligare sätt skall delta.

1992/93:U409 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen med kraft och konkretion verkar för

ett förnyat internationellt samarbete i enlighet med vad som anförts i

motionen,

2. att riksdagen begär att regeringen utformar Sveriges politik i enlighet

med vad som anförts om Sveriges internationella ansvar,

3. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en kommission för att se

över och föreslå förändringar i syfte att stärka Sveriges internationella

ansvarstagande i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör inleda

planeringen för upprättande av en svensk frivillig fredsstyrka av brigadstorlek

för fredsbevarande insatser i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att denna

planering bör ske i nära samråd med övriga nordiska länder,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör bidra

till den av generalsekreteraren föreslagna reservfonden för fredsbevarande

operationer,

7. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheten att

inrätta ett anslag för gemensam säkerhet.

1992/93:U628 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att i FN driva frågan om minskade militärutgifter till förmån för

utvecklingsprojekt för ekonomisk, social och kulturell utveckling i

utvecklingsländerna.

1992/93:U638 av Dan Ericsson i Kolmården m.fl. (kds) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige bör verka för att FN-kommissionen ges i uppdrag att

utforma system för överföring av resurser från militär nedrustning till GEF.

1992/93:U649 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges samlade

FN-insatser.

1992/93:Fö318 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att huvudlinjen i

säkerhetspolitiken skall vara alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i

krig.

1 Den internationella bakgrunden och Sveriges säkerhetspolitik

1.1 Propositionen (prop. 1992/93:100 bil. 4 s. 1--38)

Efter det kalla krigets period av stillastående verkar svensk utrikespolitik

i en mer föränderlig miljö, som anknyter till tidigare perioder i europeisk

historia.

För första gången efter andra världskriget föreligger möjligheter att

etablera en varaktig och stark freds- och samarbetsordning för hela Europa. Men

det finns också risker för att etniska och nationella motsättningar och

konflikter växer sig starkare på många håll i Öst- och Sydösteuropa.

Det är ett vitalt svenskt intresse att dagens europeiska samarbete fördjupas.

Vår Europapolitik strävar efter att ge Sverige en fullvärdig plats i detta

samarbetes kärna. Förhandlingar om ett medlemskap i Europeiska

gemenskapen/Europeiska unionen (EG/EU) inleds i början av året, med målen

folkomröstning år 1994 och ett svenskt inträde i Gemenskapen år 1995.

Med antagandet av Parisstadgan för ett nytt Europa år 1990 bekräftade

medlemmarna av den Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) en ny värdegemenskap.

Parisstadgans värderingar om demokrati och marknadsekonomi utgör den

principiella basen för ett nytt all-europeiskt samarbetssystem. Skall ett

sådant system få fasthet måste de samarbetsstrukturer som byggts upp efter

andra världskriget i Västeuropa såvitt möjligt också utsträckas till att

omfatta Central- och Östeuropa.

I olika former söker den svenska regeringen bidra till att utveckla ett

europeiskt samarbetssystem. Detta sker bl.a. i ESK, där Sverige blev ordförande

i december 1992. Av största betydelse är våra förbindelser med den framväxande

Europeiska unionen, som kommer att utgöra kärnan i det europeiska samarbetet.

Sveriges inträde i Europeiska unionen innebär att vi får större möjligheter att

verka för en långsiktig all-europeisk samarbetsordning.

Sverige ger ett viktigt bidrag till reformprocessen i öst genom det

bilaterala samarbetet med grannländerna kring Östersjön: Estland, Lettland,

Litauen, Polen och Ryssland. Vad gäller Baltikum kan vi under det gångna

samarbetsåret särskilt peka på det växande suveränitetsbiståndet samt Sveriges

bestämda diplomatiska stöd när det gäller kravet på ett snabbt tillbakadragande

av de ryska trupperna.

Framgången för reformsträvandena i Ryssland har en direkt inverkan på vår

säkerhetspolitiska miljö.

Av största vikt är att det spirande demokratiska Ryssland inlemmas i det

europeiska samarbetet i bred bemärkelse. Sverige söker bidra såväl bilateralt

som multilateralt till en sådan utveckling. Svenska insatser i nordvästra

Ryssland, i första hand S:t Petersburgregionen, är betydelsefulla i detta

sammanhang. Också inom Östersjörådet och Storkalottsamarbetet blir Ryssland en

viktig samarbetspartner. Samtidigt bygger vi ut förbindelserna med andra länder

i vår region, främst Vitryssland och Ukraina.

ESK torde få en allt viktigare roll när det gäller att hantera de många djupt

rotade problem och akuta konflikter som kommit i dagen. Men ESK är inte

tillräckligt starkt för att ge de nya demokratierna i öster den

säkerhetspolitiska förankring de söker. Därvidlag vänder de sig till NATO och

dess samarbetsråd för Central- och Östeuropa (NACC).

Efter Sovjetblockets sammanbrott har NATO fått en starkare politisk karaktär,

även om dess militära struktur också framdeles kommer att bestå som en

stabiliserande faktor i Europa. Som ett led i den pågående

sammanvävningsprocessen mellan samarbets- och säkerhetsorganisationerna i

Europa har NATO ställt sina resurser till förfogande för fredsbevarande

operationer inom ESK:s ram.

ESK:s egen begränsade kapacitet i detta avseende har medfört att

organisationen under året utvecklats i konfliktförebyggande snarare än

konfliktlösande riktning.

Europarådet spelar en viktig roll för demokratiseringsprocessen i Östeuropa.

Syftet är inte bara att skapa demokratiska strukturer utan verkliga

rättssamhällen där respekten för mänskliga rättigheter är fast förankrad i det

legala och politiska systemet.

Betoningen av den europeiska identiteten präglar också i ökande grad de

övriga nordiska ländernas utrikespolitik. Den reformverksamhet som pågår i de

nordiska ländernas samarbetsorgan genomförs utifrån utgångspunkten att det

nordiska samarbetet befordras av -- och blir än nödvändigare i -- ett större

europeiskt sammanhang. Utvecklingen i Nordeuropa har medfört att det nordiska

samarbetet stärkts i ett viktigt avseende. För första gången sedan andra

världskriget har utrikes- och säkerhetspolitiken upptagits på dagordningen för

de nordiska utrikesministermötena.

Regeringen ser som en primär uppgift för Sveriges utrikespolitik att föra in

vårt land i Europeiska gemenskapen /Europeiska unionen, det europeiska

samarbetets kärna.

Från Sveriges sida har vi klargjort att det är ett svenskt intresse att

solidariskt och fullt ut delta i Europeiska unionens gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitik. Riksdagen har bekräftat denna beredskap, som redovisats i

utrikesutskottets betänkande från maj 1992. De samarbetsområden som är aktuella

-- bl.a. ESK-processen, icke-spridningsfrågor och försvaret av mänskliga

rättigheter -- sammanfaller i hög grad med svenska mål och strävanden.

I sitt yttrande om Sveriges medlemskapsansökan har EG-kommissionen sökt

ytterligare klarhet om den svenska säkerhets- och försvarspolitiken. Vi har

framhållit Sveriges starka intresse av att tillsammans med övriga EG-länder

bidra till en ny freds- och samarbetsordning i Europa. Detta innebär en klart

positiv hållning till de mål på detta område som formulerats i

Maastrichtfördraget.

Samtidigt består den svenska militära alliansfriheten. Något deltagande i ett

försvarspolitiskt samarbete är inte aktuellt för Sveriges del. Med

utgångspunkten att inga åtaganden kommer att begäras av Sverige som går utöver

vad EG:s medlemsländer själva överenskommit torde emellertid inga särskilda

svårigheter uppstå för svensk del under de kommande medlemskapsförhandlingarna.

Även om de internationella samarbetsorganisationerna ännu inte lyckats

etablera mekanismer som effektivt kan hejda och lösa uppblossande konflikter

har utvecklingen på nedrustningssidan varit mycket hoppingivande efter det

kalla krigets slut. Under det gångna året har Förenta staterna och berörda

OSS-länder kommit överens om att skära ner sina strategiska kärnvapenlager med

två tredjedelar och eliminera merparten av sina taktiska kärnvapen.

Konventionen om ett totalförbud mot kemiska vapen utgör ett unikt framsteg i de

internationella ansträngningarna att stoppa spridningen av

massförstörelsevapen.

Sverige arbetar för att det växande internationella samförståndet skall leda

till ytterligare effektiva åtgärder mot förekomsten och spridningen av

massförstörelsevapen. Regeringen fäster särskild vikt vid ansträngningarna att

förhindra spridningen av kärnvapen genom ett stärkande av

icke-spridningsavtalet (NPT), vars fortsatta tillämpning skall beslutas vid en

konferens år 1995. Resultatet därav bör bli att avtalet förlängs på längsta

möjliga tid.

Den svenska nedrustningspolitiken bedrivs i ett systematiskt samråd mellan

departement och myndigheter. Det parlamentariska samrådet i dessa frågor sker i

den nyligen tillsatta gemensamma Delegationen för nedrustnings- och

folkrättsfrågor.

Inom ESK har ett nytt säkerhetsforum inrättats under det gångna året. Syftet

är att förbereda nya förhandlingar om rustningskontroll och förtroendeskapande

åtgärder, att skapa möjligheter för ett regelbundet samråd i säkerhetsfrågor

och att främja ansträngningarna att förebygga konflikter. Vägledande för

Sveriges verksamhet i detta forum är vår önskan att bidra till en varaktig

säkerhets- och samarbetsordning inom ESK-området under beaktande av svenska

säkerhetspolitiska intressen.

Förenta nationerna förblir en hörnsten i den svenska utrikespolitiken. Det

kalla krigets slut har skapat unika möjligheter att bygga upp en ny

världsordning, såsom FN-stadgan ursprungligen avsåg. En internationell samsyn

håller på att utvecklas världen över kring principerna om demokrati och fri

ekonomi som förutsättningar för folkens välgång.

Tillsammans med de andra nordiska länderna verkar Sverige för att förstärka

FN:s fredsskapande och fredsbyggande förmåga. Många av de nordiska förslagen

därvidlag återspeglas i generalsekreterarens rapport "En dagordning för fred".

Sverige fortsätter att spela en viktig roll som deltagare i FN:s fredsbevarande

operationer, vilka avsevärt ökat i antal under det senaste året. Också i

strävandena att reformera FN:s ekonomiska och sociala verksamhet agerar Sverige

och de övriga nordiska länderna pådrivande.

I syfte att förbättra förutsättningarna för att styra verksamheten och göra

utrikespolitiska överväganden avseende deltagande i FN:s och ESK:s

fredsbevarande verksamhet förs anslagen för dessa ändamål över från

Försvarsdepartementets till Utrikesdepartementets huvudtitel. På detta sätt

samordnas finansieringen och skapas såväl en grund för avvägning mellan

pågående operationer som en beredskap för att kunna möta kostnader som

uppkommer om Sverige beslutar att delta i mer begränsad omfattning med personal

i nya fredsbevarande operationer. För mer omfattande svenskt deltagande måste

dock även framdeles en politisk beredskap föreligga för beslut om finansiering

i varje enskilt fall. Försvarsdepartementet behåller ansvaret för genomförandet

av svenskt deltagande med personal och materiel i fredsbevarande operationer.

Sverige har i FN och andra internationella organisationer mött stor respekt

för sin politik vad gäller mänskliga rättigheter, icke-spridning av

massförstörelsevapen och ett effektivt u-landsbistånd. Denna profil kommer

också att prägla vår fortsatta FN-politik. Viktiga punkter på

världsorganisationens framtida agenda är vidarebehandlingen av förslagen i

generalsekreterarens rapport "En dagordning för fred", vidareförandet av de

beslut som fattades vid FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro i juni 1992,

genomförandet av en särskild FN-konferens om de mänskliga rättigheterna

sommaren 1993 och FN:s befolkningskonferens 1994 samt förberedelserna för

toppmötet om social utveckling och världskonferensen om kvinnor, vilka planeras

äga rum år 1995.

Trots många svårigheter och bakslag präglas utvecklingen i världen i växande

grad av de värderingar som Sverige står för i sin utrikespolitik. Detta ökar

våra möjligheter att påverka skeendet både i vår egen region och i världen i

stort, i såväl vår multilaterala som bilaterala diplomati. Men för att uppnå

våra utrikespolitiska mål måste vi agera i nära samverkan med andra länder.

Denna inriktning på samverkan med andra länder och ländergrupper är ett

grundläggande drag i regeringens utrikespolitik.

Det kalla krigets slut har skapat möjligheter att bygga en ny världsordning

med FN i centrum. Den stora utmaningen när FN bildades var att skapa en stabil

freds- och säkerhetsordning mellan öst och väst. I dag framstår spänningen

mellan rika och fattiga i världen som en av de stora ännu olösta politiska och

ekonomiska frågorna i vår tid.

I högre grad än tidigare kommer därmed världsorganisationen att få en roll

både på det säkerhetspolitiska området och på det ekonomiska och sociala

området. Mer kraftfullt än tidigare måste nu världssamfundet understryka

principen om att medlemskap i FN innebär både rättigheter och skyldigheter.

1.2 Nedrustningsåtgärder

Motionerna

I motion 1992/93:U258 (v) yrkande 15 föreslås att Sverige tar initiativ till

en studie av vilka insatser som behövs för att undanröja latenta

konfliktorsaker. En sådan studie bör kunna genomföras snabbt, eftersom

omfattande forskning bedrivs på många håll i världen, och den bör leda till

någon form av konfliktförebyggande givarmöte.

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 5 krävs en utredning gällande formerna och

resurserna för svenska insatser i fråga om förhandling, medling och försoning i

nationella och internationella konflikter. Motionärerna konstaterar, mot

bakgrund av en rad exempel, att det finns utrymme för och behov av ett

initiativ, som kan utveckla kompetens och resurser för betydande svenska

insatser. De framhåller att riksdagen vid flera tidigare tillfällen uttalat sin

sympati för idéer och förslag med denna inriktning. Eftersom dessa frågor rör

ett viktigt och växande säkerhetspolitiskt område, är det av stor betydelse att

hittillsvarande huvudsakligen avvaktande hållning bryts och ersätts av ett

aktivt agerande.

I motion 1992/93:U409 (s) "Solidaritet och säkerhet för en ny värld" framförs

bl.a. olika förslag som rör svenska insatser i utlandet för att främja global

solidaritet och säkerhet. I motionens yrkande 7 påpekas bl.a. att det kan bli

aktuellt med en rad vitt skilda insatser. Med nuvarande budgetstruktur skulle

flera olika anslag beröras. Motionärerna menar att riksdagen hos regeringen bör

begära en utredning om möjligheten att inrätta ett anslag för gemensam

säkerhet.

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 2 konstateras att flertalet kärnvapen,

konventionella vapen och kemiska vapen fortfarande finns kvar, varför

huvuddragen i svensk nedrustningspolitik bör bestå. De flesta

nedrustningsfrågor kräver internationella avtal och kontroll. De måste föras

fram och förhandlas inom FN:s och dess nedrustningskonferens ram, eftersom de

inte kan lösas vare sig genom bilaterala avtal eller enbart i Europa. Sverige

har goda förutsättningar att även i fortsättningen spela en aktiv och

konstruktiv roll. Motionärerna föreslår mot denna bakgrund att Sverige ställer

sin förhandlings- och tekniska kompetens till det internationella freds- och

nedrustningsarbetets förfogande.

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 3 konstateras att när det kalla kriget nu

är slut blir huvudproblemet att lösa konflikter. Konflikthantering omfattar

konfliktanalys, krigsriskutvärdering och tidig förvarning samt insatser för att

förebygga våld. Utbryter våld krävs fredsbevarande åtgärder av olika typer.

Parallellt med dessa krävs också fredsskapande och fredsbyggande. Detta nya

sätt att se på konflikter har FN:s generalsekreterare börjat utveckla i sin "En

dagordning för fred". Sverige bör, enligt motionen, integrera detta synsätt i

sin politik och i olika internationella organ aktivt stödja initiativ i denna

riktning.

Utskottet

I två motioner föreslås att initiativ tas till studier om insatser bl.a. i

fråga om förhandlingar, medling och försoning i nationella och

internationella konflikter samt om undanröjande av internationella

konfliktorsaker.

Utskottet noterar att forskning med inriktning på flertalet av de i

motionerna nämnda områdena pågår vid olika forskningsinstitutioner i landet.

Satsningar på denna typ av forskning har tidigare gjorts, och nya förslag med

samma inriktning finns i den proposition om forskning som riksdagen för

närvarande behandlar (prop. 1992/93:170). Det finns anledning att förmoda att

de forskningsresultat som framkommer i många fall kan vara av relevans för

utrikesförvaltningen.

Frågan bl.a. om fredlig lösning av konflikter är föremål för uppmärksamhet i

flera internationella fora. Särskilt är detta fallet inom ESK, där Sverige i

kraft av sitt ordförandeskap spelar en aktiv och pådrivande roll. Dessa

frågeställningar intar också en mycket central roll i diskussionerna och de

förslag som lagts fram om FN:s framtida roll för byggandet av en varaktig fred.

Utskottet utgår från att regeringen i dessa sammanhang löpande prövar

förutsättningarna för svenska insatser.

Därmed får motionerna 1992/93:U258 (v) yrkande 15 och 1992/93:U404 (s)

yrkande 5 anses besvarade.

I motion 1992/93:U409 (s) yrkande 7 föreslås en utredning om möjligheten att

inrätta ett anslag för gemensam säkerhet.

Med det vidgade säkerhetsbegreppet kommer frågor om svenska insatser

naturligen att beröra flera littera under tredje huvudtiteln, i vissa fall även

andra huvudtitlar. Vilket eller vilka anslag som berörs kan komma att variera

väsentligt beroende på den uppkomna frågans karaktär. Enligt vad utskottet

erfarit pågår en översyn av de svenska bidragen till internationella

organisationer. Som framgår av propositionen (prop. 1992/93:100 bil. 4)

föreslår regeringen en förändrad anslagsstruktur i det att delar av anslagen L

1. Kostnader i Sverige för FN-styrkor m.m., L 2. FN-styrkors verksamhet

utomlands samt L 3. Sveriges deltagande vid NNSC i Korea föreslås överföras

från fjärde huvudtiteln till anslaget B 9 under tredje huvudtiteln. Benämningen

på anslaget B 9 förändras därvid till Fredsbevarande verksamhet. Utskottet

utgår från att regeringen fortlöpande överväger vilken anslagsindelning som är

den mest ändamålsenliga.

Därmed får motion 1992/93:U409 (s) yrkande 7 anses besvarad.

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 2 uppmanas regeringen att ställa Sveriges

förhandlings- och tekniska kompetens till det internationella freds- och

nedrustningsarbetets förfogande.

Sverige fortsätter att aktivt verka för fred och nedrustning i FN, bl.a. i

nedrustningskonferensen i Genève (CD). I ett tal den 4 februari 1993 i CD

underströk utrikesministern behovet av att begränsa riskerna för spridning av

vapen, särskilt massförstörelsevapen. Hon framhöll därvid att Sverige

konstruktivt medverkar i arbetet med att förstärka den internationella

kontrollen av kärnvapen samt biologiska och kemiska vapen. Sverige deltar också

aktivt i det arbete som nu pågår inom FN med att utforma ett nedrustningsarbete

anpassat till den förändrade situationen efter det kalla krigets slut.

Sverige har under decennier ställt kvalificerad kompetens till FN:s

förfogande på nedrustningsområdet, såväl diplomatisk som teknisk och juridisk.

Utskottet utgår från att så kommer att bli fallet även i framtiden.

Med det anförda får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 2 anses besvarad.

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 3 föreslås att Sverige i sin politik i

olika internationella organ integrerar och aktivt stödjer det synsätt som FN:s

generalsekreterare utvecklat i sin "En dagordning för fred".

Utskottet noterar att generalsekreteraren i betydande utsträckning tagit upp

tankegångar som tidigare framförts av Sverige tillsammans med de övriga

nordiska staterna. Sverige deltar också aktivt och konstruktivt i den

diskussion som initierats genom "En dagordning för fred".

Med det anförda får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 3 anses besvarad.

1.3 FN:s roll m.m.

Motionerna

I motion 1992/93:U409 (s) yrkande 1 betonas att Sveriges framtid blir allt

närmare knuten till andra länders. Det framstår tydligare hur nationerna delar

en ödesgemenskap. Världssamfundet har mött de närmare, ömsesidiga beroendena

med ett allt tätare nät av internationella normer. På FN-stadgans grund görs nu

många försök att utveckla former för hur en ny världsordning skall

upprätthållas. Motionärerna anser att regeringen med kraft och konkretion bör

verka för ett förnyat internationellt samarbete.

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 1 framhålls att FN:s generalsekreterare, i

sin särskilda rapport om nedrustning, understryker vikten av en global

nedrustning och att tiden har kommit att gå från diskussion till aktiv

handling. Motionärerna menar, bl.a. mot denna bakgrund, att riksdagen bör

begära att regeringen fortsätter att aktivt arbeta för internationell fred och

nedrustning inom FN och på FN-stadgans grund.

I motion 1992/93:U408 (nyd) yrkande 8 krävs att riksdagen hos regeringen

begär förslag till nya riktlinjer för hur Sverige på ett aktivare sätt kan

bidra till att fred och demokrati främjas, då främst genom FN-insatser där

Sverige på ett påtagligare sätt skall delta.

I motion 1992/93:U649 (nyd) framhålls att Ny demokrati ställer sig positivt

till ett svenskt FN-engagemang. Detta hindrar inte att man anser att

FN-organisationen, som i många avseenden är både ineffektiv och byråkratisk,

bör ses över. Det är eftersträvansvärt att fler svenskar får framträdande

poster inom FN-systemet. De svenska anslagen bör också ses över, koordineras

och omprioriteras. I motionen föreslås även att en FN-koordineringsfunktion

inrättas inom UD. Samtliga FN-anslag bör ligga under UD:s budget.

I motion 1992/93:U409 (s) yrkande 6 framhålls att FN:s ekonomiska resurser

för fredsbevarande insatser måste stärkas. Generalsekreterarens förslag om

inrättandet av en särskild reservfond för denna typ av insatser måste bli

verklighet. Hans förslag om en större gåvofond för fredsändamål bör också

behandlas positivt. Motionärerna yrkar att Sverige bör bidra till den av

generalsekreteraren föreslagna reservfonden för fredsbevarande operationer.

Utskottet

I propositionen (prop. 1992/93:100 bil. 4, s. 5 f.) slås fast att Förenta

nationerna förblir en hörnsten i den svenska utrikespolitiken. Det kalla

krigets slut har skapat unika möjligheter att bygga upp en ny världsordning,

såsom FN-stadgan ursprungligen avsåg.

Detta medför att FN med ett brett stöd av medlemmarna kan möta ökade krav och

förväntningar. Tillsammans med de andra nordiska staterna verkar Sverige för

att förstärka FN:s fredsskapande och fredsbyggande förmåga. Många av de

nordiska förslagen därvidlag återspeglas i generalsekreterarens rapport "En

dagordning för fred". Sverige fortsätter att spela en viktig roll som deltagare

i FN:s fredsbevarande operationer, vilka avsevärt ökat i antal under det

senaste året. Också i strävandena att reformera FN:s ekonomiska och sociala

verksamhet agerar Sverige och de övriga nordiska staterna pådrivande.

Viktiga punkter på världsorganisationens framtida agenda är, utöver

vidarebehandlingen av förslagen i generalsekreterarens rapport "En dagordning

för fred", implementeringen av de beslut som fattades vid FN:s miljökonferens i

Rio de Janeiro i juni 1992, genomförandet av en särskild FN-konferens om de

mänskliga rättigheterna sommaren 1993 och av FN:s befolkningskonferens 1994

samt förberedelserna för toppmötet om social utveckling och världskonferensen

om kvinnor, vilka planeras äga rum år 1995.

I propositionen framhålls också att världsorganisationens nya roll medför att

ökade krav ställs på medlemsstaterna. Mer kraftfullt än tidigare måste nu

världssamfundet understryka principen om att medlemskap i FN innebär både

rättigheter och skyldigheter. Särskilt stötande är att somliga stater inte

följer de förpliktelser om mänskliga rättigheter och folkrätt som de påtagit

sig.

I regeringens deklaration vid 1993 års utrikespolitiska debatt i riksdagen

ägnas FN och olika aspekter av världsorganisationens verksamhet stor

uppmärksamhet. Regeringen framhåller bl.a. att FN efter det kalla kriget kommit

att spela en central roll i ansträngningarna att upprätthålla fred och säkerhet

-- just såsom stadgan avser.

I regeringens deklaration konstateras också att Sverige tillhör de stater som

länge hävdat att brott mot mänskliga rättigheter inte kan betraktas som en

stats inre angelägenhet. På grundval av stadgan har FN:s säkerhetsråd på senare

tid fattat beslut om att ingripa i stater där det sker en massiv kränkning av

mänskliga rättigheter, som t.ex. i Bosnien-Hercegovina och Somalia.

Utskottet välkomnar den ovan beskrivna utvecklingen i riktning mot att FN får

den roll som avsetts i dess stadga. Utskottet understryker betydelsen av att

Sverige även fortsättningsvis verkar pådrivande i denna utveckling.

Med det anförda anser utskottet motionerna 1992/93:U409 (s) yrkande 1,

1992/93:U404 (s) yrkande 1, 1992/93:U408 (nyd) yrkande 8 besvarade och

1992/93:U649 (nyd) i denna del.

I motion 1992/93:U649 (nyd) diskuteras olika organisatoriska och

administrativa aspekter på det svenska FN-engagemanget.

Utskottet noterar att Sverige och övriga nordiska stater är aktivt pådrivande

vad gäller effektivisering av FN-systemet i dess helhet. En rad förslag rörande

FN:s roll, avseende såväl bistånd och fredsbevarande som övrig FN-verksamhet,

har under de senaste åren lagts fram från nordisk sida.

De nordiska staterna söker gemensamt inflytande i FN genom att kandidera till

platser i styrelser och andra organ. I förhållande till storleken är Norden väl

representerat. Från svensk sida är det en strävan att öka denna representation

inte minst i de organ där Sverige är stor bidragsgivare. En förteckning över

svenskar och övriga nordbor i FN-tjänst hålls löpande uppdaterad genom

politiska avdelningens i Utrikesdepartementet försorg.

Av propositionen (prop. 1992/93:100 bil.4) framgår att Sveriges bidrag till

FN-systemet består av frivilliga bidrag huvudsakligen till de delar av

FN-systemet som arbetar med biståndsverksamhet (anslaget C 1), av bidrag till

FN:s fredsbevarande insatser (anslaget B 9) samt av de obligatoriska bidrag som

varje medlemsland är skyldigt att lämna i förhållande till storleken på landets

ekonomi (anslaget B 1).

De större fackorganen inom FN-systemet erhåller bidrag över resp.

fackdepartements budget. Löpande samråd äger rum i dessa frågor mellan berörda

delar av regeringskansliet. Utrikesdepartementet har härvid det övergripande

ansvaret.

Enligt vad utskottet erfarit pågår, på utrikesministerns uppdrag, en översyn

av de svenska bidragen till internationella organisationer.

FN:s upphandlingsverksamhet bevakas i samarbete med Exportrådet genom

handläggare vid FN-delegationerna i New York och Genève. Ett aktivt arbete för

att söka öka Sveriges andel i denna upphandling bedrivs i nära samråd med

näringslivet.

Utskottet fäster vikt vid att parlamentariker också fortsättningsvis, genom

deltagande i generalförsamlingens arbete, bereds möjlighet att följa vad som

händer i FN. Det ökar, som anförs i motionen, förståelsen för och insynen i

FN:s verksamhet. Parlamentarikerna kan också förväntas lämna konstruktiva

bidrag vid behandlingen av frågor i generalförsamlingen och dess utskott.

Utskottet utgår från att omfattningen av parlamentarikernas (och

organisationsföreträdarnas) deltagande under generalförsamlingens sessioner på

sedvanligt sätt prövas under budgetprocessen.

Med det anförda anser utskottet motion 1992/93:U649 (nyd), delvis, besvarad.

I motion 1992/93:U409 (s) yrkande 6 framhålls att FN:s ekonomiska resurser

för fredsbevarande insatser måste stärkas.

Motionärerna föreslår bl.a. att Sverige bör bidra till den av

generalsekreteraren föreslagna reservfonden för fredsbevarande operationer.

Enligt vad utskottet inhämtat är det avsikten att FN:s fond för

fredsbevarande insatser skall uppgå till 150 miljoner dollar. Den skall göra

det möjligt för FN att snabbt engagera sig i nya, oförutsedda, fredsbevarande

insatser i avvaktan på att uttaxerade bidrag flyter in. Så snart de uttaxerade

bidragen kommit FN till handa skall förskotterade medel återbetalas till

fonden. Fonden skall också i vissa fall kunna användas för utökning av redan

inledda insatser.

Fonden skall finansieras dels genom räntor och övriga intäkter från de nu

avslutade kontona för operationerna i Namibia (UNTAG) och Iran/Irak (UNIIMOG),

dels genom vissa överskott och sent inkomna bidrag till den reguljära budgeten.

Ca 60 miljoner dollar fanns redan tillgängliga från UNTAG- och

UNIIMOG-operationerna när fonden upprättades den 1 januari 1993. Resterande 90

miljoner dollar kommer successivt att tillföras när medel finns att tillgå. Att

uppnå full finansiering av fonden bedöms dock komma att ta lång tid.

Någon frivillig finansiering är, enligt vad utskottet erfarit, inte förutsedd

för den aktuella fonden. I själva verket var just det faktum att medel fanns

att tillgå för fondens finansiering en bidragande orsak till att

generalförsamlingen lyckades nå fram till ett beslut i frågan.

I motion 1992/93:U409 (s) yrkande 6 nämns även generalsekreterarens förslag

om en "större gåvofond för fredsändamål". Motionärerna torde därmed avse den

förre generalsekreteraren Perez de Cuellars förslag till en "endowment fund" på

1 miljard US-dollar, avsedd att utgöra en komponent i lösningen av FN:s

finanskris. Detta förslag äger, enligt vad utskottet inhämtat, i dag ingen

aktualitet och har avlösts av andra åtgärder, framför allt syftande till att

förmå samtliga FN:s medlemsstater att betala sina medlemsavgifter.

Därmed anses motion 1992/93:U409 (s) yrkande 6 besvarad.

1.4 Säkerhet och samarbetsmönster i Europa

Motionerna

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 4 framhålls att medan Europa lägger ned

miljarder på militära medel syftande till att utkämpa krig om nödvändigt, läggs

nästan inget på fred med fredliga medel. Inom ESK har en hel del bra initiativ

tagits, men i förhållande till utmaningarna är det helt otillräckligt, och

organisationen har knappt möjligheter eller resurser att implementera dem

effektivt. Motionärerna pekar bl.a. på att det konfliktförebyggande arbetet

enbart skall behandla icke-interna konflikter. Detta utesluter i stort sett

alla allvarliga konflikter inom ESK-området. Sverige bör ta initiativ för att

få till stånd en utvidgning av ESK:s mandat och en utökning av dess resurser.

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 17 framhålls att kärnvapenfria zoner i dag

måste ses som viktiga nedrustningssteg genom att de främjar processen mot en

kärnvapenfri värld. Riksdagen har under en följd av år uttalat sig för en dylik

zon i Norden. Sverige bör snarast ta initiativ till förverkligandet av en

kärnvapenfri zon i Norden.

I motion 1992/93:U408 (nyd) yrkande 3 föreslås att riksdagen hos regeringen

begär en aktivitetsplan för hur man aktivt skall arbeta för att ett

intensifierat nordiskt försvarssamarbete kommer till stånd. Det framhålls att

en stark nordisk försvarsallians skulle kunna gagna Sverige både i försvars-

och försvarsmaterielhänseende.

Utskottet

Efter det kalla krigets slut föreligger nu, för första gången efter det andra

världskriget, möjligheter att etablera en varaktig och stark freds- och

samarbetsordning i hela Europa. Det finns emellertid också risker för att

etniska och nationella motsättningar växer sig starkare på många håll i

Östeuropa. Redan har öppna konflikter flammat upp på flera håll. Sedan många år

har ESK en central roll i försöken att finna lösningar på en rad europeiska

säkerhetsproblem.

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 4 föreslås bl.a. att Sverige skall verka

för en utvidgning av ESK:s mandat.

Utskottet noterar att en utveckling i föreslagen riktning är på gång. Redan

den vid toppmötet i Paris i november 1990 ingångna överenskommelsen

(Parisstadgan) markerade en ny epok i ESK:s utveckling. ESK:s mandat har

vidgats dramatiskt sedan dess.

Vid toppmötet i Helsingfors i fjol beslöt stats- och regeringscheferna att ge

ESK en delvis ny inriktning. Till den tidigare, i huvudsak normativa

verksamheten läggs nu i ökande grad operativa insatser i syfte att förebygga

konflikter, hantera kriser och lösa tvister med fredliga medel.

ESK:s verksamhet och institutioner befinner sig i snabb utveckling. Utökad

verksamhet och högre ställda politiska ambitioner har emellertid medfört att

ESK:s ekonomiska och administrativa resurser inte räcker till.

Regeringen uttalade i sin deklaration vid 1993 års utrikespolitiska debatt i

riksdagen att ett av målen med det svenska ordförandeskapet i ESK är att

fortsatt stärka ESK som organisation. För att åstadkomma balans mellan

verksamhet och ambitioner å ena sidan samt resurser å den andra är det, enligt

utskottets mening, önskvärt att ESK:s institutioner och budget ytterligare

stärks.

Viktiga steg mot detta mål togs vid mötet med ESK:s ministerråd i Stockholm

hösten 1992. Vid detta möte beslöts bl.a. att inrätta en funktion som

generalsekreterare samt att inleda en permanent mötesverksamhet i Wien för att

förbereda ämbetsmannakommitténs möten. Vidare erhöll ordföranden ett brett

mandat att se över ESK:s strukturer och arbetsformer med syfte att uppnå ökad

effektivitet.

På det konfliktförebyggande området stärktes den s.k. Vallettamekanismen för

fredlig lösning av tvister genom beslut vid Stockholmsmötet. Likaså överenskom

man om att inrätta ytterligare ett antal mekanismer för fredlig lösning av

tvister. En av dessa utgörs av den s.k. Stockholmskonventionen om förlikning

och skiljedom.

Ordförandestatens funktion när det gäller att se till att ESK växer in i sin

nya operativa roll är såväl katalyserande som aktivt pådrivande. ESK-staterna

har en lång väg att gå, innan de alla efterlever åtagandena i Parisstadgan.

Samtidigt har ESK fått en alltmer betydelsefull roll när det gäller att hantera

regionala, politiska konflikter. Väsentligt härvidlag är, enligt utskottets

uppfattning, att samverkan med berörda internationella organisationer utvecklas

så att en klar rollfördelning etableras och dubbelarbete undviks. Som

ordförandestat i ESK har Sverige här ett betydande ansvar.

Ett kännemärke för ESK är dess möjligheter att verka såväl för

konfliktlösning mellan medlemsstaterna som för främjandet av mänskliga

rättigheter inom stater. ESK har också en viktig roll för att förebygga dessa

typer av konflikter och övergrepp.

I enlighet med den ovan nämnda s.k. Vallettamekanismen skall varje ESK-stat

kunna nominera upp till fyra framstående personer, vilka vid behov skall kunna

stå till förfogande för fredlig lösning av mellanstatliga tvister. I första

hand skall de stater som är parter i en tvist sinsemellan utse högst sex

personer att ingå i konfliktlösningsproceduren. Om de ej lyckas enas inom en

period av tre månader, skall nomineringsfrågan hänskjutas till ESK för beslut.

Slutakten från Helsingfors, undertecknad 1975, fastställer de deltagande

staternas skyldigheter att respektera sina medborgares rättigheter och

grundläggande friheter. ESK kan på MR-området agera bl.a. genom att sända ut

missioner för att uppmärksamma eventuella överträdelser i förhållande till

gjorda åtaganden.

Vid ESK:s möte i Moskva hösten 1991 om den mänskliga dimensionen beslöts om

en mekanism för lösning av problem som rör den mänskliga dimensionen. Den

innebär bl.a. att då ett särskilt allvarligt hot föreligger mot de åtaganden

som gjorts inom ramen för ESK kan en grupp om upp till tre rapportörer sändas i

väg mot den aktuella statens vilja. Förutsättningen är att begäran har stöd av

minst nio andra ESK-stater (utöver initiativtagaren). Häri finns således ett

avsteg från den princip om "consensus minus ett", vilken annars är huvudregel

inom ESK.

Vid det ovan nämnda ministerrådsmötet i Stockholm tillsattes en

högkommissarie för nationella minoriteter. Denne har främst till uppgift att på

ett tidigt stadium varna för spänningar, vilka kan utlösa konflikter inom

ESK-stater.

Konflikter inom ESK-området, vilka kan få mellanstatliga implikationer eller

som rör självständighetssträvanden, är i hög grad föremål för ESK:s engagemang.

Missioner har sänts ut eller befinner sig redan på plats för att medverka till

en fredlig utveckling i flera konfliktområden inom det tidigare Sovjetunionen.

Ytterligare missioner av detta slag övervägs.

Den jugoslaviska krisen behandlas politiskt inom ramen för den s.k.

Londonkonferensen. FN är huvudman för de fredsbevarande operationerna. ESK har

framför allt inriktat sig på att förhindra stridigheternas spridning till nya

områden. En långsiktig ESK-närvaro har etablerats i såväl Kosovo som

Makedonien. ESK:s företrädare söker främja en dialog mellan parterna och verka

allmänt konfliktdämpande. Därtill gör ESK viktiga insatser för att genomföra

FN:s sanktionsregim och motverka överträdelser på det humanitära området.

Med det anförda får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 4 anses besvarad.

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 17 föreslås att Sverige bör ta initiativ

till förverkligandet av en kärnvapenfri zon i Norden.

Genom ett beslut av de nordiska utrikesministrarna tillsattes år 1987 en

nordisk ämbetsmannagrupp med uppdrag att studera förutsättningarna för en

kärnvapenfri zon i nordiskt område.

Ämbetsmännen presenterade en rapport i mars 1991. De konstaterade i denna att

frågan ännu inte varit uppe till behandling i det vidare europeiska

perspektivet där den hörde hemma. En zon borde inte undergräva de grundelement

som bidragit till säkerhet och stabilitet i norra Europa och inte heller skapa

en ordning som var isolerad från det övriga Europa. En eventuell zon skulle

även behöva utformas med hänsyn tagen till de nordiska ländernas olika

säkerhetspolitiska lösningar. Gruppen kunde inte se att förutsättningar för en

kärnvapenfri zon enligt dessa och andra kriterier förelåg.

Gruppen fick av utrikesministrarna i uppdrag att "fortsätta att mötas i syfte

att vidare behandla sådana särskilda nordiska perspektiv i den

säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa som lämpade sig härför, däribland

zontanken".

Enligt vad utskottet erfarit pågår i den nordiska kretsen fortlöpande

konsultationer, och det finns hög beredskap att snabbt kunna aktualisera frågan

om en kärnvapenfri zon i Norden om så skulle anses lämpligt mot bakgrund av det

allmänna säkerhetspolitiska läget.

Därmed avstyrks motion 1992/93:U404 (s) yrkande 17.

I motion 1992/93:U408 (nyd) yrkande 3 behandlas tanken på ett intensifierat

nordiskt försvarssamarbete, ytterst en stark nordisk försvarsallians.

Utskottet delar ej motionärernas uppfattning om behovet av en aktivitetsplan

för ett intensifierat nordiskt försvarssamarbete.

Därmed avstyrks motion 1992/93:U408 (nyd) yrkande 3.

1.5 Svensk säkerhetspolitik

Motionerna

I Vänsterpartiets partimotion 1992/93:U258 (v) yrkande 18 framhålls att det

inte får råda någon osäkerhet om hur Sverige kommer att förhålla sig i ett krig

i vårt närområde. Risken för att Sverige då dras in i ett eventuellt krigs

inledningsskede skulle i så fall öka. I motionen framhålls att

neutralitetspolitiken skall upprätthållas med alliansfrihet i fred syftande

till neutralitet i krig. Därmed bevarar vi våra möjligheter att förebygga

konflikter och -- om det värsta skulle hända -- bistå de krigsdrabbade,

exempelvis genom att ge flyktingar en fristad. Neutralitetspolitiken kan inte

ersättas med medlemskap i Europeiska unionen. Endast ett kollektivt

säkerhetssystem omfattande hela Europa kan ge stabilitet i det nya Europa. Det

vill säga ESK.

I motion 1992/93:Fö318 (v) framhålls att inga militära hot riktas mot

Sverige. Nuvarande, och möjligen tillkommande, väpnade konflikter i Europa

påverkar oss, men de utgör inget hot mot Sverige som nation. I yrkande 1 krävs

att huvudlinjen i säkerhetspolitiken skall vara alliansfrihet i fred syftande

till neutralitet i krig.

I motion 1992/93:U408 (nyd) yrkande 1 föreslås att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ändra sin

hållning avseende neutraliteten. I samma motions yrkande 2 föreslås motsvarande

beträffande alliansfriheten. Motionärerna hävdar att neutraliteten inte alltid

varit trovärdig, och de menar, efter att ha pekat på ett antal exempel, att

både alliansfriheten och neutraliteten kan och bör ifrågasättas. Eftersom

Sverige med all sannolikhet kommer att bli medlem i EG/EU i framtiden bör vi,

enligt deras uppfattning, redan nu inrikta oss säkerhetspolitiskt efter denna

strävan. Vi kan omgående inleda en fruktbar försvars- och säkerhetspolitisk

dialog med det övriga Europa. Vi bör inte vara främmande för ett

försvarssamarbete med EG/EU utan i stället uppmuntra sådana strävanden. Vi får,

enligt vad motionärerna anser, ej vara främmande för detta tänkande även om det

skulle leda till en svensk ansökan om medlemskap i NATO.

I motion 1992/93:U409 (s) begärs (yrkande 2) att regeringen utformar Sveriges

politik i enlighet med vad som anförts om Sveriges internationella ansvar.

Motionärerna berör en rad förhållanden inom den utrikespolitiska sektorn

(FN-politiken, fredsrelaterade insatser, biståndet, Östeuropa,

folkförflyttningar och flyktingar samt miljön). De ser inom samtliga dessa

områden en internationalisering som berör alla. De menar att Sveriges

internationella ansvar växer. Och de menar att detta kräver en mera framsynt

politik, men också alltmera resurser.

I samma motion (1992/93:U409 [s] yrkande 3) begärs att regeringen tillsätter

en kommission för att se över och föreslå förändringar i syfte att stärka

Sveriges internationella ansvarstagande. Motionärerna framhåller att Sverige

kommer att ställas inför svåra prioriteringar både vad avser politik och

resurser. De stora frågor det här handlar om kräver en bred nationell samsyn

för att kunna mötas på ett långsiktigt och hållbart sätt. Den föreslagna

kommissionen bör teckna ett perspektiv av ömsesidiga beroenden, gemensam

säkerhet och hållbar utveckling. Kommissionen bör gå djupare in på åtminstone

följande fyra områden: gemensam säkerhet, biståndet, Östeuropasamarbetet och

flyktingpolitiken.

I samma motion, 1992/93:U409 (s), föreslås också, yrkande 4, att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna att den bör inleda planeringen för

upprättande av en svensk frivillig fredsstyrka av brigadstorlek för

fredsbevarande insatser i enlighet med vad som anförts i motionen. Förslaget

framförs mot bakgrund av vad som tidigare anförts i motionen och med

utgångspunkt i de förslag som FN:s generalsekreterare Boutros-Ghali lagt fram i

"En dagordning för fred". Motionärerna konstaterar att Sveriges regering

uttalat sig för att fortsatt vilja verka för att stärka FN:s fredsskapande och

fredsbyggande förmåga. Den föreslagna fredsbrigaden bör finansieras inom det

befintliga försvarsanslaget. Planeringen för upprättandet av en svensk

frivillig fredsstyrka av brigadstorlek för fredsbevarande insatser bör, enligt

motionärerna (yrkande 5), ske i nära samråd med övriga nordiska länder.

I motion 1992/93:U405 (nyd) yrkas att Sverige i internationella sammanhang

bör verka för att FN inrättar permanenta fredsskapande styrkor (peacemaking

units) under säkerhetsrådets kontroll. Motionärerna menar att en dylik

internationell styrka kan få rollen som världspolis. Samtidigt måste den

internationella domstolen accepteras som ett högsta organ för lösning av

internationella konflikter. Med det anlagda perspektivet är det, enligt

motionärerna, självklart att Sverige som nation måste vara berett att med trupp

och tillsammans med andra nationer ingripa för att lösa blodiga konflikter i

omvärlden.

Utskottet

I två motioner föreslås att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna att huvudlinjen i den svenska säkerhetspolitiken skall vara

alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

Utskottet hade att i sitt föregående betänkande om säkerhet och nedrustning

(bet. 1991/92:UU19) att ta ställning till yrkanden med samma innehåll.

Utskottet anförde därvid bl.a. följande.

Målet för den svenska säkerhetspolitiken förblir detsamma som riksdagen

slagit fast i flera tidigare betänkanden och som bekräftas i regeringens

proposition, nämligen att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga

en handlingsfrihet för oss att -- såsom enskild nation eller i självvald

samverkan med andra länder -- kunna utveckla vårt samhälle i politiskt,

ekonomiskt, socialt och kulturellt och varje annat hänseende. Därmed bidrar vi

även till fortsatt lugn och stabilitet i Norden och angränsande områden. Ett

viktigt inslag i säkerhetspolitiken är också att utåt verka för avspänning,

nedrustning, samarbete och demokratisk utveckling, inte minst genom att aktivt

verka för en ökad roll för FN på dessa områden.

Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara

neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att en

betryggande försvarsförmåga upprätthålls.

De senaste årens dramatiska förändringar i Europa har i vissa grundläggande

avseenden haft konsekvenser också på Sveriges säkerhetspolitiska situation.

Den svenska neutraliteten har rötter som går tillbaka till 1800-talets

stormaktskonstellationer i Europa. Den traditionella beskrivningen av svensk

säkerhetspolitik såsom alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig,

vanligen kortfattat benämnd neutralitetspolitik, utformades i ett klimat

präglat av det kalla krigets djupgående konflikter och misstro mellan

stormakterna. Inte heller ett land som valt att föra en självständig

säkerhetspolitik utanför stormaktsblocken kunde undgå detta klimat utan fick

bära en särskild börda och ett särskilt ansvar att göra den valda politiken

trovärdig. Sverige avstod därför i sin säkerhetspolitik från sådana

samarbetsformer och engagemang som kunde riskera att dra in vårt land i

stormaktsblockens utrikes- och säkerhetspolitiska motsättningar och därmed leda

till ifrågasättanden av vår avsikt och förmåga att genomföra den deklarerade

politiken.

Det var därför en viktig uppgift för den svenska utrikespolitiken att undvika

att väcka osäkerhet i form av farhågor eller förväntningar från någon stormakts

sida om att Sverige i ett utsatt läge skulle låta sig utnyttjas till någon

sidas fördel. Våra åtaganden i det europeiska samarbetet kom i detta syfte att

präglas av självvalda begränsningar och återhållsamhet.

Också i detta avseende har i dag den tidigare situationen i vår världsdel

grundligt förändrats. Förutsättningarna för samarbetet grundas nu på de

gemensamma värderingar i grundläggande frågor som manifesterades i Parisstadgan

1990. De förhållanden mellan stormakterna som nu håller på att byggas upp i det

nya Europa präglas av ett omfattande och växande samarbete inom ramen för ett

nätverk av delvis överlappande och samverkande organisationer och strukturer, i

vilka samarbetet även omfattar säkerhetspolitiken.

Som framgått ovan är det enligt utskottets mening ännu för tidigt att säga

vilka institutionella uttryck detta nya samarbete på sikt kan ta sig. Det rör

sig emellertid om för Europas säkerhet kvalitativt nya former av samverkan, i

vilken alla europeiska länder har en roll att spela. Det går inte i dag att

utskilja någon naturlig slutpunkt för denna integrationsprocess.

I denna nya situation förändras också förutsättningarna för svensk

säkerhetspolitik. Den tidigare centrala frågan om undvikande av

utrikespolitiska bindningar ställs ej på samma sätt som tidigare. Ett

fullvärdigt deltagande i det europeiska samarbetet, redan nu inom ESK och vid

ett medlemskap även inom den Europeiska unionen, är tvärtom en förutsättning

för att ett land skall kunna påverka utvecklingen och aktivt bidra till att

skapa en ny freds- och säkerhetsordning på vår kontinent. Det gäller inte minst

de mindre och medelstora europeiska länderna.

Bevarande av den militära alliansfriheten förutsätter inte att Sverige i

något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner vad gäller

deltagandet i det framväxande, mångfacetterade europeiska samarbetet. Den

svenska säkerhetspolitiken karakteriseras i den nya situationen tvärtom av ett

aktivt och fullvärdigt deltagande i arbetet för de mål som numera delas av alla

europeiska stater.

Vilka medel som bäst lämpar sig för att nå säkerhetspolitikens mål betingas

av den långsiktiga utvecklingen i världen runtomkring oss. Riksdagen har

tidigare avvisat en permanent bindning av svensk utrikespolitik för varje

tänkbart läge i en oförutsägbar framtid.

Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Med det anförda betraktar utskottet motionerna 1992/93:U258 (v) yrkande 18,

1992/93:Fö318 (v) yrkande 1 och 1992/93:U408 (nyd) yrkandena 1 och 2 som

besvarade.

I motion 1992/93:U409 (s) diskuteras en översyn av den svenska

utrikespolitiken. I anslutning därtill framförs krav på att en kommission

tillsätts för att granska centrala frågor; framför allt nämns gemensam

säkerhet, biståndet, Östeuropasamarbetet och flyktingpolitiken.

Utskottet har nyligen i sitt betänkande om u-landsbiståndet (bet.

1992/93:UU15) behandlat motsvarande yrkande. Därvid anförde utskottet bl.a.

följande.

Som framgår av motionsreferatet föreslås både i motion U250 (s) och i U233

(v) att en bredare och mer övergripande översyn av biståndet görs som också

skall innefatta principiella frågor kring biståndet.

Förslaget i U250 (s) om att tillsätta en kommission med syfte att se över

Sveriges internationella ansvarstagande har ett ännu bredare angreppssätt

enligt vilket biståndet är en del, och andra delar av förslaget bl.a. berör

säkerhetspolitik och nedrustning, fredsbevarande insatser, allmän FN-politik,

Östeuropasamarbetet och flyktingfrågor.

Utskottet har -- som nämnts i det föregående -- vid flera tillfällen tidigare

ställt sig positivt till att analyser och granskningar liksom även mer

övergripande översyner av biståndet äger rum. Utskottet ställer sig dock

tveksamt till förslaget i motion U250 (s) om tillsättande av en kommission med

det vida utredningsuppdrag som anges i motionen. Motionärernas förslag innebär

att i stort sett hela den svenska utrikespolitiken skulle bli föremål för

granskning.

Med hänvisning till ovan citerade överväganden avvisade utskottet i

betänkande 1992/93:UU15 förslaget om tillsättande av en kommission.

Utskottet ifrågasätter också i detta fall det fruktbara i en så bred ansats

till översyn som den som föreslås i den här aktuella motionen.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1992/93:U409 (s) yrkandena 2--3.

I motionerna 1992/93:U405 (nyd) och 1992/93:U409 (s) framförs olika yrkanden

rörande fredsskapande resp. fredsbevarande styrkor. Även om förslagen i de

båda motionerna skiljer sig på en rad punkter sammanfaller centrala

tankeelement.

Vid sitt sammanträde den 9 februari 1993 fattade utskottet beslut om att

bereda försvarsutskottet tillfälle att avge yttrande över motion 1992/93:U409

yrkande 4.

I ett enhälligt yttrande av den 30 mars 1993, vilket bifogas detta

betänkande, anförde försvarsutskottet bl.a. följande.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att Sverige har en lång tradition av

medverkan i FN:s fredsbevarande styrkor. Betydelsen av dessa insatser är stor.

Utskottet kan konstatera att regeringen den 11 mars givit Överbefälhavaren i

uppdrag att senast den 5 maj 1993 redovisa vilka konsekvenser och eventuella

kostnadsökningar det innebär att utöka det nuvarande resultatkravet till att

omfatta en infanteribataljon om ca 700 personer med flexibilitet avseende

uppgifter och 50 militära observatörer/monitorer. Överbefälhavaren skall vid

samma tillfälle redovisa en plan för uppsättning av ett särskilt förband för

beväpnad eskort- och transporttjänst redan under budgetåret 1993/94.

Utskottet finner att det i Sverige liksom i andra länder vidtas åtgärder för

att förbättra beredskapen att medverka i FN:s fredsbefrämjande insatser.

Regeringens initiativ har enligt utskottets mening rätt inriktning. Enligt vad

utskottet har erfarit kommer mer långsiktiga frågor, såsom det föreslagna

upprättandet av en brigad för frivillig FN-tjänst, att behandlas i

förberedelserna inför nästa försvarsbeslut.

Utskottet anser att motionärernas syfte i betydande utsträckning kan komma

att tillgodoses genom de olika åtgärder som vidtas. Något uttalande av

riksdagen är därför inte påkallat.

Utrikesutskottet konstaterar att det i försvarsutskottets yttrande nämnda

uppdraget numera genomförts och redovisats.

Utöver försvarsutskottets yttrande, till vilket utskottet ansluter sig,

önskar utskottet framhålla följande.

I en rad europeiska länder diskuteras för närvarande förslag syftande till

att öka beredskapen för militärt och civilt deltagande i FN:s och ESK:s

fredsbevarande insatser.

I Norden har den danska regeringen gått längst genom att besluta om

inrättandet av en internationell enhet inom den danska försvarsmakten med

uppgift att delta i ett brett spektrum av uppgifter varierande från

fredsbevarande och humanitära operationer till direkta stridsuppgifter. Norska

regeringen föreslår att landets FN-beredskapsstyrka utökas. I Finland har

nyligen (våren 1993) en utredning tillsatts för att skyndsamt utarbeta underlag

för ett framtida ställningstagande.

Utskottet utgår från att svenska överväganden i denna fråga sker med

beaktande av internationella erfarenheter, särskilt sådana som vunnits av

övriga nordiska stater. Enligt utskottets uppfattning bör övervägandena omfatta

insatser inom såväl FN:s som ESK:s ram.

Utskottet noterar att det svenska deltagandet i fredsbevarande insatser sedan

senare delen av 1980-talet legat på en tämligen konstant nivå (ca 700--1 000

man årligen).

FN:s fredsbevarande operationer har i dagsläget en betydligt större

omfattning än bara för ett par år sedan. Sålunda ökade under 1992 antalet

soldater och civilpoliser från 11 500 till 45 000 samt övrig, civil personal

från 700 till 9 000. Behovet av personal för fredsbevarande operationer m.m.

inom FN:s ram kan, åtminstone under de närmaste åren, förväntas ligga kvar på

en betydligt högre nivå än under 1980-talet och det tidiga 1990-talet.

Den markanta ökningen av de civila inslagen synes hänga samman med att

insatserna numera ofta har en integrerad karaktär. De avser ej sällan

genomförande av fredsplaner omfattande t.ex. fria val,

infrastrukturuppbyggnad, flyktingrepatriering m.m. Även civila insatser i

form av medlings- och observatörsmissioner har ökat i omfattning, särskilt inom

ramen för ESK.

Ett nytt element har också varit militära insatser av tvångskaraktär,

beslutade under hänvisning till kapitel VII i FN-stadgan. Dessa har hittills

genomförts av nationella förband, vilka uppträtt utan FN-insignier men enligt

mandat från säkerhetsrådet (kriget i Persiska viken, Somalia).

Utskottet konstaterar att ESK:s konfliktlösande verksamhet hittills inte

omfattat insatser genom militära, fredsbevarande operationer. Detta förhållande

kan komma att ändras i framtiden. ESK är dock förhindrat att tillgripa s.k.

fredsframtvingande åtgärder.

Överväganden avseende en utökad svensk beredskap att delta med lämpligt

utrustade förband -- såsom den föreslagna brigaden för frivillig FN-tjänst samt

även med civil personal i olika typer av fredsbevarande insatser, inom ramen

för FN:s eller ESK:s verksamhet -- är av övergripande karaktär. Detta gäller

också förslag om fredsskapande styrkor. Dessa överväganden bör därför främst

värderas i ett långsiktigt perspektiv. Utskottet utgår ifrån att regeringen

inleder framtagandet av underlag i form av utrikespolitiska bedömningar så att

dessa föreligger i god tid inför nästa försvarsbeslut.

Därmed får motionerna 1992/93:U409 (s) yrkandena 4--5 samt 1992/93:U405 (nyd)

anses besvarade.

2 Sverige och internationella nedrustningsansträngningar

2.1 Fullständigt provstoppsavtal

Motionen

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 13 begärs att regeringen aktivt arbetar för

ett stopp för alla kärnvapenprov och för att förhandlingarna omgående inleds om

en avtalstext. Det betonas att det är angeläget att förhandlingarna inleds

innan existerande provstoppsmoratorier löper ut.

Utskottet

Utskottet understryker ånyo att ett fullständigt provstopp är en väsentlig

och central nedrustningsfråga. Ett internationellt avtal som förbjuder alla

kärnsprängningar är ett viktigt medel i icke-spridningsansträngningarna.

Utskottet konstaterar att Sverige sedan många år har ägnat stor uppmärksamhet

åt försöken att få till stånd ett avtal om fullständigt stopp för alla

kärnvapenprov (CTBT). Ansträngningarna har sedan 1960-talet koncentrerats till

förhandlingarna vid nedrustningskonferensen i Genève (CD). I juli 1991

presenterade Sverige i CD ett fullständigt avtalsförslag. Den 18 mars 1993

aktualiserade Sverige detta förslag men med den betydande skillnaden att alla

kärnsprängningar, även s.k. fredliga kärnsprängningar, föreslås förbjudna.

Sverige var vid höstens generalförsamling i FN, liksom tidigare under en lång

följd av år, medförslagsställare till resolutionen om kärnvapenprovstopp.

Enligt fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT) räknas fem stater --

USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina -- som erkända

kärnvapenstater. Dessa har samtliga tillverkat och sprängt en kärnladdning före

1967. Ryssland har i detta sammanhang efterträtt Sovjetunionen. Av övriga

stater, som bildats efter Sovjetunionens upplösning, har Vitryssland, Kazakstan

och Ukraina kärnvapen på sina territorier. Vitryssland tillträdde NPT i

februari 1993 och Kazakstan väntas följa efter inom kort. Ukraina har hittills

inte velat underteckna fördraget utan kopplat frågan om NPT-tillträde till

andra frågor (främst frågan om ratificering av START I-avtalet). Sydafrika, som

tillträdde NPT 1991, har tidigare i år deklarerat att man haft sex

kärnladdningar men att dessa nu förstörts. Indien genomförde 1974 en s.k.

fredlig kärnsprängning. Denna skedde efter 1967, varför landet inte kan göra

anspråk på att vara kärnvapenmakt i NPT:s mening.

Fyra av de fem erkända kärnvapenstaterna gör för närvarande tillfälliga

uppehåll med sina prov. Den amerikanska kongressen beslöt i september 1992 att

införa ett tillfälligt stopp, ett s.k. moratorium, för alla provsprängningar.

Beslutet innebär i korthet att inga amerikanska prov kommer att ske från den 30

september 1992 till den 1 juli 1993. Därefter kommer högst 15 prov att få göras

mellan den 1 juli 1993 och den 30 september 1996. Av dessa kan Storbritannien,

som gör sina provsprängningar i USA, få göra tre. Fr.o.m. den 30 september 1996

kommer USA att införa ett permanent och fullständigt provstopp under

förutsättning att ingen annan stat genomför en provsprängning efter detta

datum. I sådant fall upphävs det amerikanska provstoppet.

Ryssland införde i oktober 1991 ett ettårigt moratorium, som förlängdes efter

det amerikanska kongressbeslutet och som löper ut samtidigt som det

amerikanska, dvs. i juli 1993.

Frankrike deklarerade i april 1992 att inga prov skulle göras under året. I

början av 1993 förklarade Frankrike att man inte kommer att göra några

provsprängningar så länge USA och Ryssland tillämpar moratorium.

Storbritannien vill ha kvar möjligheten till provsprängningar men tvingas för

närvarande göra uppehåll, eftersom man är beroende av att genomföra eventuella

sprängningar i USA.

Kina har inte infört något moratorium eller redovisat sina planer. Någon

kinesisk provsprängning har inte genomförts sedan USA införde moratorium.

Enligt vad utskottet erfarit avser regeringen att under slutet av innevarande

månad framlägga texten till ett förslag om ett fullständigt stopp för alla

kärnsprängningar för att därmed, innan moratorierna utlöper, skapa gynnsammast

möjliga förutsättningar för ett omedelbart igångsättande av förhandlingar.

Den tekniska utvecklingen har visat att ett provstopp inte är en fullständig

garanti mot spridning av kärnvapen till nya länder, eller mot att

kärnvapenmakterna utvecklar mera sofistikerade vapen. Dagens teknik kan göra

det möjligt för ett land att driva ett visst kärnvapenprogram utan att

provspränga. Det faktum att ett land inte företagit en provsprängning är

således inte ett avgörande bevis för att det inte har kärnvapenkapacitet.

Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 13 anses besvarad.

2.2 Studiet av de miljömässiga konsekvenserna av kärnvapen

Motionen

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 14 konstateras att FN:s kärnvapenstudie

1990 kunde visa på en del medicinska och miljömässiga effekter av

kärnvapenproduktion och -prov. Sverige bör i FN kräva en oberoende

internationell vetenskaplig undersökning som djupare granskar kärnvapenprovens

medicinska och miljömässiga konsekvenser.

Utskottet

Som utskottet understrukit i en rad betänkanden (senast i bet. 1991/92:UU19)

är det angeläget att kärnvapenprovens effekter på hälsa och miljö undersöks

noggrant.

Sverige deltar aktivt i det arbete som bedrivs inom FN:s ram för att

kartlägga effekterna av joniserande strålning från radioaktivt material. Detta

arbete bedrivs framför allt inom ramen för FN:s vetenskapliga kommitté för att

studera effekterna av strålning (UNSCEAR).

I det klimat av kärnvapennedrustning som nu råder synes det bli allt lättare

för forskare att få tillgång till material om kärnvapenprovens effekter på

hälsa och miljö. Ett första krav måste vara en uppmaning till kärnvapenstaterna

att göra sitt material tillgängligt för internationella organ och forskare

världen över.

Utskottet förutsätter att regeringen aktivt deltar i den fortsatta

internationella diskussionen i denna fråga och därvid tar de egna initiativ som

enligt regeringens bedömning kan vara motiverade.

Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 14 anses besvarad.

2.3 Kärnvapen till sjöss

Motionerna

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 16 konstateras att USA och Sovjetunionen

dragit tillbaka taktiska kärnvapen från sina fartyg. Detta innebär dock inte

att dessa kärnvapen förstörts, utan de finns tillgängliga i land för eventuell

senare utplacering. Motionärerna menar att tillbakadragandet inte är

tillräckligt, utan att ett förbud mot dessa vapen bör komma till stånd och att

de bör förstöras under internationell kontroll. Sverige bör verka aktivt för

detta.

I motion 1992/93:U406 (v) yrkande 2 föreslås att Sverige tar initiativ i ESK

till en överenskommelse om att kärnvapenmakterna skall utfästa sig att icke

medföra kärnvapen vid örlogsbesök i kärnvapenfria länder. I samma motion,

yrkande 1, krävs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den

som villkor för främmande örlogsbesök bör begära skriftliga garantier för att

de gästande fartygen ej är utrustade med kärnvapen.

Utskottet

I ett antal yrkanden berörs olika aspekter på frågor rörande kärnvapen och

örlogsbesök och förbud mot icke-strategiska kärnvapen till sjöss.

Utskottet är av uppfattningen att frågan om sjöburna kärnvapen i allt

väsentligt är av global karaktär. Av detta men också av andra skäl kan inte ESK

anses vara ett primärt forum för behandling av frågor om medförande av

kärnvapen vid örlogsbesök i kärnvapenfria länder.

Örlogsbesök i Sverige är en del i ett större och viktigt mönster. Militärt

utbyte ökar förtroendet mellan länder. Förtroende är samtidigt ett av de

väsentliga elementen i vårt arbete för fred och nedrustning. Östersjön är

internationellt vatten, och örlogsbesök från alla länder bör välkomnas så länge

svensk lag respekteras. Besöken har av bl.a. dessa anledningar en funktion att

fylla i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Utskottet har tidigare, senast i betänkande 1990/91:UU18, haft anledning att

påpeka att det är förbjudet att medföra kärnvapen vid besök i svenska hamnar.

Besökande kärnvapenmakter erinras om detta inför varje besök. Utskottet

konstaterade att detta sker med följande formulering: "Det råder generellt

förbud att medföra kärnvapen vid besök i Sverige. Sveriges regering utgår från

att detta förbud strikt iakttages."

Den besökande staten avkrävs inga garantier. Om emellertid sådana garantier

skulle begäras och lämnas, föreligger ingen rätt att inspektera örlogsfartyg

för att klarlägga det verkliga förhållandet.

Regeringen utgår från att gästerna respekterar våra bestämmelser.

Utskottet menar att dess tidigare, ovan återgivna överväganden alltjämt äger

giltighet.

Som utskottet med tillfredsställelse konstaterade i sitt föregående

betänkande (bet. 1991/92:UU19) beträffande icke-strategiska kärnvapen till

sjöss, deklarerade president Bush i september 1991 att alla taktiska kärnvapen

med undantag för ett begränsat antal flygburna bomber skulle dras tillbaka och

att en del av dessa vapen skulle förstöras. Sovjetunionens president svarade på

det amerikanska initiativet med att deklarera motsvarande åtgärder beträffande

de sovjetiska vapnen.

Innebörden av de gjorda utfästelserna är att samtliga sjöbaserade taktiska

kärnvapen tas bort från fartygen och att de två makternas ytfartyg och

attackubåtar blir kärnvapenfria. Som en följd av den generella amerikanska

utfästelsen har den tidigare doktrinen att vare sig bekräfta eller förneka

förekomsten av kärnvapen ombord ej längre aktualitet.

Förhandlad rustningskontroll av traditionellt snitt har bedömts vara en

svårframkomlig väg när det gällt just flottstyrkor och marina kärnvapen. I ett

tidigare skede har geografiska skillnader mellan pakterna samt de marina

styrkornas globala rörlighet minskat möjligheterna till balanserade åtgärder.

Några förslag till verifierbara åtgärder kunde heller inte presenteras.

Utfästelserna i president Bushs utspel om åtaganden på det marina området kan

mot denna bakgrund ses som en bekräftelse på förändringen i de globala

styrkeförhållandena. Amerikansk, marin kärnvapennedrustning blev möjlig därför

att vapnen inte längre svarade mot något sovjetiskt hot. Det finns nu starka

förhoppningar om fortsatta åtaganden enligt det mönster som etablerats.

Ytterligare åtgärder beträffande taktiska kärnvapen, såväl kontroll och säker

hantering som skrotning av vapnen, är för närvarande föremål för intensiva

samtal mellan Förenta staterna och företrädare för Ryssland och andra

OSS-stater.

Utskottet är av uppfattningen att frågan om kärnvapen och örlogsbesök kommit

i ett annat ljus till följd av den pågående utvecklingen mot en minskning av

antalet kärnvapen. Utskottet konstaterar mot denna bakgrund att det för

närvarande inte finns särskilda skäl att specifikt driva frågan om ett förbud

mot sjöbasering av dessa vapen i internationella fora. Enligt vad utskottet

erfarit följer regeringen emellertid noga utvecklingen på området, och den

söker därvid särskilt få klarlagt att Ryssland står fast vid de åtaganden som

gjorts av den tidigare sovjetiska regeringen.

Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 16 anses besvarad.

Utskottet avstyrker motion 1992/93:U406 (v) yrkandena 1 och 2.

2.4 Internationella åtgärder mot och kontroll av kärnvapen

Motionerna

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 18 begärs att regeringen framlägger förslag

i FN om olagligförklarande av kärnvapnens användning. Ett sådant

internationellt förbud skulle utgöra bas för vidare kärnvapennedrustning,

ledande till fullständigt avskaffande av alla kärnvapen.

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 19 påpekas att FN, åren efter andra

världskriget, på initiativ av USA diskuterade ett förslag om att ställa

kärnvapnen under internationell kontroll. Avsikten var att förhindra en

okontrollerad kärnvapenkapplöpning. Grundtankarna i planen bör nu tas upp till

förnyad diskussion. En början kan göras genom att ett internationellt

kärnvapenregister i FN:s regi snabbt upprättas, omfattande alla nationella

arsenaler. Motionärerna begär att regeringen i FN lägger fram ett sådant

förslag.

Utskottet

Det är väsentligt att Sverige i sin politik visar respekt för andra staters

säkerhetspolitiska lösningar, på samma sätt som vi förväntar oss att omvärlden

visar respekt för våra säkerhetspolitiska lösningar.

Ett förbud mot användning av kärnvapen och den därmed nära sammanhängande

frågan om icke-första-användning har under en lång följd av år stått på

dagordningen i internationella nedrustningsfora (bl.a. i FN:s

generalförsamling) utan att i sak kunna föras framåt. Kärnvapenmakterna har nu

i stället valt en metod i den kärnvapennedrustning som äntligen inletts,

innebärande successiva minskningar i arsenalerna. Utskottet ser det som

väsentligt att dessa ansträngningar, som under senare år medfört påtagliga

framsteg, stöds och uppmuntras.

I sitt anförande inför generalförsamlingen vid FN:s 40-årsjubileum 1985 tog

statsminister Palme upp frågan om bruk av kärnvapen. Han underströk därvid att

att det var önskvärt att -- som del i en process som leder till allmän och

fullständig nedrustning -- överväga möjligheten att i folkrätten förbjuda

användning av kärnvapen.

I ett anförande inför FN:s generalförsamlings extra möte om nedrustning

sommaren 1988 tog statsminister Carlsson ånyo upp den från svensk sida tidigare

framförda tanken på förbud mot kärnvapenanvändning. Han erinrade därvid bl.a.

om de folkrättsliga begränsningar som redan existerar i fråga om

kärnvapenanvändning.

Om alla kärnvapenstater åtog sig att inte vara först med att använda

kärnvapen skulle detta i praktiken innebära ett fullständigt förbud mot varje

användning av sådana vapen. Av det skälet har Sverige sedan länge i princip

varit positivt till förslag om att alla kärnvapenstater skall utfästa sig att

inte vara först med att tillgripa kärnvapen.

Icke-första-användning av kärnvapen hänger, som utskottet tidigare noterat,

nära samman med frågan om åtgärder för att stärka de kärnvapenfria staternas

säkerhet (s.k. negativa säkerhetsgarantier). Generalförsamlingen antog hösten

1992 en resolution vari alla stater, och särskilt då kärnvapenmakterna,

uppmanas att aktivt arbeta för en snar överenskommelse, vilken borde innehålla

en gemensam garantiformulering. En dylik överenskommelse skulle kunna inlemmas

i ett internationellt, rättsligt bindande dokument.

Utskottet ser det också som väsentligt att Sverige bidrar till att

ansträngningarna att i multilaterala fora driva dessa frågor stöds och

uppmuntras.

År 1991 innebar ett genombrott i kärnvapennedrustningen. Med undertecknandet

av START 1-avtalet i juli 1991 inleddes en process som fortsatte med ensidigt

deklarerade åtaganden från amerikansk och sovjetisk sida om tillbakadragande

och destruktion av tusentals strategiska och taktiska laddningar. Dessa

åtaganden formaliserades i det i januari 1993 undertecknade START 2-avtalet,

som syftar till att på tio år reducera de kvarvarande strategiska vapnen med

två tredjedelar.

Båda de stora kärnvapenmakterna har i denna process visat en ny öppenhet

beträffande sina innehav av kärnvapen. Antal och typer av kärnvapen i de fem

erkända kärnvapenmakternas arsenaler är numera väl kända.

Fokus har nu i stället flyttats till frågorna om spridning av kärnvapen till

stater utanför kretsen av erkända kärnvapenmakter. En rad stater står vid eller

har redan passerat tröskeln för kärnvapenkapacitet. Detta förhållande har

dramatiskt illustrerats i fallet Irak. Vapenutvecklingen hade ägt rum i

hemlighet och i strid med landets åtaganden som part till

icke-spridningsfördraget (NPT).

President Jeltsin har presenterat ett förslag om internationell kontroll av

hela den nukleära produktions- och användningscykeln i syfte att förhindra

spridning. Förslaget, som framfördes i ett tal i FN, innebär bl.a. att ett nytt

internationellt organ skall bildas för att kontrollera hela produktions- och

användningscykeln. Jeltsin framhöll också starkt behovet av kärnvapenprovstopp

och ett upphörande av produktionen av plutonium lämpat för framställning av

kärnladdningar. Ytterst måste kärnvapen och andra massförstörelsevapen

avskaffas -- gradvis och under iakttagande av ömsesidig balans.

Detta förslag, som för närvarande studeras av de andra kärnvapenmakterna och

det internationella samfundet i övrigt, skall ses i samma sammanhang som övriga

förslag om förstärkning av icke-spridningsregimen och en utökad roll för

Internationella atomenergiorganet (IAEA). Sverige deltar aktivt i arbetet med

att stärka IAEA:s roll i detta sammanhang.

Utskottet framhåller i sitt föregående betänkande om säkerhet och nedrustning

(bet. 1991/92:UU19) att det utgår från att regeringen kontinuerligt följer

utvecklingen främst vad gäller möjligheten till internationellt stöd för ett

kärnvapenregister.

Även andra möjligheter att få tillgång till motsvarande information, syftande

till att förhindra kärnvapenspridning, vore enligt utskottets mening givetvis

av betydande värde. Utskottet utgår från att regeringen aktivt tar del i det

arbete som bedrivs på området.

Därmed får motion 1992/93:UU404 (s) yrkandena 18--19 anses besvarad.

2.5 Marin kärnkraft

Motionen

Hälften av världens ca 900 kärnreaktorer är sjöburna. Island har tagit upp

problemen med de kärnkraftsdrivna fartygen i FN och begärt att en FN-studie

skall kartlägga riskerna för den marina miljön med sjöburna reaktorer. De

flesta sjöburna reaktorer finns ombord på militära fartyg. De omfattas inte av

samma internationella säkerhetsregler som gäller för civila kärnkraftsdrivna

fartyg. I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 21 begärs att regeringen agerar för

en utvidgning av IAEA:s och IMO:s regler när det gäller kärnkraftsdrivna

fartyg. I samma motion yrkande 20 begärs att regeringen, tillsammans med övriga

nordiska länder, tar initiativ till en internationell expertkonferens om marin

kärnkraft och dess miljömässiga och säkerhetspolitiska konsekvenser.

Utskottet

Hösten 1990 försökte Island, med svenskt stöd, att ta upp frågan om

kärnkraftsdrivna fartyg i FN:s generalförsamling (som ett miljöärende i andra

utskottet). Något officiellt isländskt förslag kunde dock inte läggas fram då

tillräckligt stöd saknades.

Utskottet konstaterar att Sverige senast tog upp frågan om kärnkraftsdrivna

fartyg vid internationella atomenergiorganets (IAEA:s) generalkonferens 1992.

På nordiskt initiativ antog generalkonferensen 1990 en resolution i frågan om

säkerhetsriktlinjer för civila kärnkraftsdrivna fartyg. IAEA:s uppdrag är att i

samråd med den internationella sjöfartsorganisationen (IMO) undersöka behovet

av en revidering av existerande internationella säkerhetsriktlinjer för

kärnkraftsdrivna kommersiella fartyg och möjligheterna att utsträcka dessa

riktlinjer till alla slags civila fartyg.

Enligt sin stadga har IAEA endast mandat att behandla civil användning av

kärnkraft. Eftersom de militära reaktorerna är kraftkällor för krigsfartygen

och inte utgör en del av fartygens beväpning saknas ett lämpligt

internationellt forum för frågan. Denna typ av reaktorer har tidigare aldrig

tagits upp i bilaterala eller andra nedrustningssammanhang. Vid det nordiska

utrikesministermötet på Svalbard i augusti förra året underströks emellertid

behovet av förebyggande arbete för att förhindra kärnolyckor. Därvid betonades

vikten av effektiva åtgärder för att öka säkerheten också beträffande militära

reaktorer, bl.a. för att förhindra ytterligare olyckor med atomubåtar.

Frågan om säkerhet i samband med marint utnyttjande av kärnkraft är av stor

betydelse. Utskottet utgår därför ifrån att regeringen även fortsättningsvis

aktivt verkar internationellt för att befrämja säkerhet avseende fartygsburna

kärnreaktorer och för att bemästra de problem som är förknippade med sjunkna

kärnreaktorer.

Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkandena 20 och 21 anses besvarad.

2.6 Radiologiska vapen, laservapen m.m.

Motionerna

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 10 begärs att regeringen arbetar för ett

förbud mot radiologiska vapen, inkluderande förbud mot angrepp på civila

kärnenergianläggningar. Några särskilda radiologiska vapen existerar ännu ej,

men angrepp på civila kärnkraftsanläggningar skulle kunna fungera som

radiologiska vapen enligt motionärerna.

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 11 understryks att laserstrålar kan

användas mot människor för att permanent förstöra deras syn. Mot bakgrund härav

begärs att regeringen verkar för ett internationellt förbud mot antipersonella

laservapen. I samma yrkande krävs också initiativ till att multipelbomber

(cluster bombs) förs in i konventionen om särskilt inhumana vapen. Dessa bomber

verkar urskiljningslöst mot allt som råkar befinna sig inom den beskjutna ytan.

Utskottet

Utskottet konstaterade i sitt senaste betänkande om säkerhet och nedrustning

(1991/92:UU19) att frågan om radiologiska och andra inhumana vapen, inkl.

angrepp på civila kärnkraftsanläggningar, har hög angelägenhetsgrad för Sverige

i vars omedelbara närhet flera kärnkraftsanläggningar finns lokaliserade.

Utskottet konstaterade vidare i nämnda betänkande att Sverige sedan flera år

har arbetat inom FN:s nedrustningskonferens för att få till stånd en konvention

mot radiologiskt orsakad massförstörelse.

Tillsammans med bl.a. Nederländerna och Ungern har Sverige lagt fram förslag

om förbud mot radiologiska vapen. Frågan är angelägen men den sakliga

behandlingen av förslaget har blivit lidande av en diskussion om i vilket forum

den skall behandlas. Den nämnda ländergruppen har därför tidigare övervägt att

ta upp ämnet i andra fora. Sålunda var avsikten att frågan skulle föras fram

vid Internationella Röda korsets planerade konferens i Budapest hösten 1991 i

form av ett gemensamt förslag. Detta skulle syfta dels till att peka på att

frågan har en humanitärrättslig karaktär och ej enbart är en nedrustningsfråga,

dels till att man som följd härav skulle finna ett nytt och allmänt accepterat

forum för att driva den inom ramen för Röda korset. Då konferensen i sista

stund fick inställas söker Sverige nu driva frågan om förbud mot radiologiska

vapen vidare inom ramen för nedrustningskonferensen i Genève tillsammans med

tidigare nämnda länder.

Sverige har sedan 1986 verkat för ett internationellt förbud mot

antipersonell användning av laserteknik och antipersonella laservapen. Enligt

vad utskottet inhämtat har regeringen för avsikt att fortsätta driva frågan i

lämpligt sammanhang, t.ex. inom ramen för en översynskonferens av 1981 års

vapenkonvention.

Utskottet konstaterar att det redan i dag är förbjudet att använda

multipelbomber (s.k. cluster bombs) på ett sådant sätt att de huvudsakligen

drabbar civila och inte militära mål.

Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkandena 10--11 anses besvarad.

2.7 Icke-spridningsfördraget (NPT)

Motionen

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 15 konstateras att frågan om

icke-spridningsavtalets förlängning kommer att behandlas 1995. I avtalet

förbinder sig kärnvapenmakterna att starta en konkret och verklig nedrustning

mot att icke-kärnvapenmakterna förbinder sig att inte skaffa sig kärnvapen.

Oroande nya element i sammanhanget är, enligt motionärerna, dels att

friställandet av tusentals kärnvapentekniker i det forna Sovjetunionen ökar

risken för spridning av kärnvapenteknologi, dels att erfarenheterna från

Gulfkriget visat att IAEA:s kontrollsystem inte är tillräckligt. Det viktigaste

nu måste, enligt motionärerna, vara att förhindra spridningen av kärnvapen till

flera länder. De menar därför att vi måste ha ett globalt förbud mot spridning

av kärnvapen. Sverige bör aktivt verka för en förstärkning av IAEA:s

kontrollsystem och för att kärnvapenmakterna lever upp till sina förpliktelser

enligt NPT-avtalet. Sverige bör, enligt motionärerna, också vidare medverka

till att fler stater ansluter sig till NPT och till att NPT-fördraget förlängs

efter 1995.

Utskottet

Icke-spridningsfördraget (Non-Proliferation Treaty, NPT) som

trädde i kraft 1970 hade i december 1992 undertecknats av 156 stater. År 1995

skall frågan om NPT:s förlängning diskuteras.

Enligt vad utskottet erfarit kommer Sverige att tillsammans med övriga

nordiska länder göra uppvaktningar i stater som ännu ej anslutit sig till NPT i

syfte att förmå dem att ansluta sig. Vidare kommer de nordiska länderna att

uppvakta NPT-stater som inte slutit kontrollavtal med IAEA, vilket de som

NPT-stater är skyldiga att göra.

Många länder har traditionellt knutit frågan om en förlängning av NPT till

bristen på framsteg när det gäller kärnvapenstaternas åtaganden i NPT om

nukleär nedrustning (artikel VI) liksom i provstoppsfrågan. De båda stora

kärnvapenstaterna har emellertid sedan sommaren 1991 inlett en process i

överensstämmelse med sina förpliktelser enligt artikel VI i NPT, senast

manifesterad genom undertecknandet av START 2-avtalet.

Bl.a. fallet Irak har aktualiserat frågan om en förstärkning av IAEA:s

kontrollsystem. Regeringen kommer, enligt vad utskottet erfarit, att verka för

att IAEA får ökade möjligheter att inspektera och kontrollera efterlevnaden av

NPT-avtalet.

Utskottet har tidigare, senast i betänkandet 1991/92:UU19, påpekat att

arbetet med förhindrande av kärnvapenspridning är en av de mest centrala

frågorna på den internationella nedrustningsagendan. Denna bedömning kvarstår.

Utskottet menar mot denna bakgrund att en förlängning av NPT-avtalet på

obestämd tid är utomordentligt angelägen, liksom att ytterligare stater

ansluter sig till fördraget.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att Sverige aktivt bör verka för en

förstärkning av IAEA:s kontrollsystem och för att kärnvapenmakterna lever upp

till sina förpliktelser enligt NPT-avtalet.

Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 15 anses besvarad.

2.8 Internationell vapenhandel m.m.

Motionen

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 7 konstateras att Sverige sommaren 1991 vid

nedrustningskonferensen i Genève föreslagit åtgärder för begränsning och

kontroll av den internationella vapenhandeln. FN har beslutat om ett begränsat

vapenregister för tyngre vapen. Enligt motionärernas mening bör en

internationell global regim under FN, som omfattar både köpare och säljare,

sättas upp med uppgift att begränsa och kontrollera den internationella

vapenhandeln. Regimen bör bl.a. innefatta rapporteringsplikt om produktion,

export och import, upprättandet av ett register samt inrättandet av en

kunskapsbank. Sverige bör i FN lägga fram förslag om en internationell regim

för begränsning och kontroll av den internationella vapenhandeln, inkl.

vapenproduktionen, med denna inriktning.

Utskottet

Sveriges långsiktiga mål på nedrustningsområdet, globalt och regionalt, är

att minska rustning och rustningskostnader avseende alla vapenslag.

Sverige anser att ökad öppenhet på militärområdet tjänar som en

förtroendeskapande åtgärd. Sverige var, som nämndes i utskottets föregående

betänkande om säkerhet och nedrustning (bet. 1991/92:UU19), medförslagsställare

till resolutionen i FN:s generalförsamling 1991 om upprättandet av ett

universellt FN-register för handeln med konventionella vapen.

Sverige ser mycket positivt på beslutet om att upprätta ett FN-register om

handel med konventionella vapen som kan öka öppenheten avseende vapenhandeln

och tjäna som ett förtroendeskapande instrument. Det beslut som fattats av FN:s

generalförsamling innebär också att frågan om en utvidgning av registret kommer

att prövas.

I inledningsskedet är det angeläget att stärka efterlevnaden av beslutets

första fas, dvs. att i april 1993 förse FN med uppgifter om 1992 års export och

import av tyngre konventionella vapen. Enligt utskottets uppfattning är det

angeläget att först efter denna inledande fas pröva frågan om en utvidgning av

registret.

Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 7 anses besvarad.

2.9 Minskade utgifter för konventionella rustningar

Motionen

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 6 krävs svenska initiativ i FN

(generalförsamlingen och nedrustningskonferensen) samt i ESK i syfte att få

till stånd minskade utgifter för konventionella rustningar. Som ett led i en

strategi för omrustning till icke-provokativa försvarsformer ter det sig

naturligt att i första hand söka få till stånd nedskärningar av antalet

långräckviddiga vapen och vapenplattformar samt andra system med offensiv

kapacitet.

Utskottet

Sveriges långsiktiga mål på nedrustningsområdet, globalt och regionalt, är

att minska rustning och rustningskostnader avseende alla vapenslag.

Inom ESK har frågor om konventionell nedrustning i allt väsentligt behandlats

mellan de stater som är medlemmar i NATO och de som varit det i Warszawapakten.

Frågan om konventionell nedrustning har sedan några år varit föremål för

behandling i Förenta nationerna. Tyngdpunkten har därvid legat på konventionell

nedrustning på regional nivå och bl.a. utgått från en rapport i ämnet som

generalsekreteraren presenterade 1991. I december samma år antog

generalförsamlingen en resolution om regional nedrustning inkl.

förtroendeskapande åtgärder, baserad på ett förslag från EG-staterna med

Sverige som medförslagsställare.

Generalförsamlingen upprepar i nämnda resolution sin tidigare framförda

uppfattning att regionala nedrustningsåtgärder utgör väsentliga element i den

globala nedrustningsprocessen. Församlingen uttalar sin övertygelse om vikten

av regionala nedrustningsåtgärder och om att hänsyn därvid tas till varje

regions särdrag. Vidare betonas vikten av förtroendeskapande åtgärder för att

säkra processens framgång.

I en annan resolution rörande förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder i

Europa, till vilken Sverige också var medförslagsställare, pekar församlingen

på de positiva resultaten av förhandlingarna inom ESK beträffande såväl

förtroendeskapande åtgärder som konventionella styrkor. Församlingen välkomnar

fortsatta förhandlingar inom ESK.

Motsvarande resolutioner antogs också av 1992 års generalförsamling. I en

resolution om regional nedrustning (med Sverige som medförslagsställare)

noterar församlingen med tillfredsställelse de framsteg som gjorts i flera

regioner genom avtal om rustningsbegränsning, fred och säkerhet (inbegripet

avtal om förbud mot massförstörelsevapen), och den uppmanar berörda stater att

genomföra dessa överenskommelser.

I en annan resolution, som också antogs hösten 1992, tar generalförsamlingen

upp förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och konventionell nedrustning i

Europa. Församlingen välkomnar särskilt beslutet av de stater som förhandlat

fram CFE-fördraget att genomföra detta avtal. Den välkomnar också

undertecknandet av Open Skies-fördraget och godkännandet av Open

Skies-deklarationen. Vad beträffar ESK lyfter generalförsamlingen särskilt fram

nya och väsentliga förtroendeskapande åtgärder, liksom beslutet att upprätta

ESK:s säkerhetsforum. (Nämnda forum är platsen för de fortsatta

säkerhetspolitiska förhandlingarna inom ESK liksom för förhandlingarna om ett

fördjupat samarbete för att förebygga konflikter.)

Därmed anser utskottet motion 1992/93:U404 (s) yrkande 6 besvarad.

2.10 Militära resurser och miljön

Motionen

I motion 1992/93:U404 (s) framhålls att resurser som nu används på den

militära sidan borde, när risken för storkrig dramatiskt minskat, kunna

användas för att skydda, förbättra och återställa miljön. Inom den militära

sektorn finns adekvata resurser som kan användas för detta ändamål. En särskild

FN-studie, som innehåller förslag med denna inriktning, har genomförts under

svenskt ordförandeskap. Dess eniga förslag fördes sedermera in i

förberedelserna för UNCED. Motionärerna menar mot denna bakgrund att Sverige i

FN aktivt bör arbeta för att militära resurser används för att rädda och

återställa miljön i enlighet med förslagen i FN-studien (yrkande 22). De kräver

också att riksdagen begär att regeringen fullföljer FN-studiens nationella

förslag om en nationell aktionsplan för hur militära resurser kan användas för

miljön och tillser att militären återställer den miljö de skadat (yrkande 23).

Utskottet

Utskottet konstaterar att Sverige redan i oktober 1991 tillsammans med

Brasilien introducerade ett resolutionsförslag i FN:s generalförsamling rörande

FN-studien om hur militära resurser kan användas för insatser på miljöområdet.

Sedermera har Sverige aktivt följt upp frågan i anslutning till FN:s

miljökonferens i Rio (UNCED). Sverige driver också frågan i FN:s

nedrustningskommission (UNDC).

Enligt vad utskottet erfarit är det regeringens avsikt att aktivt följa upp

beslutet i Agenda 21 om militärens hantering av miljöfarligt avfall och

dessutom driva frågan om militärens miljöpåverkan vidare.

Enligt vad utskottet erfarit är frågan om en nationell aktionsplan föremål

för beredning i regeringskansliet. Därutöver konstaterar utskottet att det i

bilaga 5 till ÖB:s programplan för det militära försvarets utveckling

1993--1998 görs en redovisning över de åtgärder som den svenska militären

kommer att vidta inom miljöområdet.

Därmed anser utskottet motion 1992/93:U404 (s) yrkandena 22 och 23 besvarad.

2.11 Överföring av militära resurser till andra ändamål

Motionerna

I motion 1992/93:U258 (v) yrkande 16 anförs att Sverige bör medverka till

omställning av de östeuropeiska krigsmaterielindustrierna till produktion för

fredliga ändamål. Särskilt nämns exporterande försvarsindustri i Ryssland och

Slovakien. Motionärerna påpekar att krigsmaterielindustrin i Ryssland redan har

en stor andel (ca 40%) civil produktion.

I motion 1992/93:U628 (s) yrkande 4 framhålls att Sverige i FN bör driva

frågan om minskade militärutgifter till förmån för utvecklingsprojekt för

ekonomisk, social och kulturell utveckling i u-länderna. Motionärerna pekar på

att det s.k. Stockholmsinitiativet tjänat som grund för ett FN-dokument där det

föreslås att "the peace dividend" (fredsbonus) skall användas till

utvecklingsinsatser. Om alla länder minskar sina militärutgifter med 3%

årligen frigörs 1 500 miljarder US-dollar att användas för utveckling i såväl

i- som u-länder.

I motion 1992/93:U638 (kds) yrkande 9 föreslås att Sverige bör verka för att

FN-kommissionen för hållbar utveckling ges i uppdrag att utforma system för

överföring av resurser som frigörs vid militär nedrustning till GEF (Global

Environment Facility).

Utskottet

Utskottet konstaterar att Sverige sedan länge drivit frågor rörande

omställning från militär till civil produktion. Särskilt har därvid sambandet

mellan nedrustning och utveckling framhållits. Sålunda genomfördes på initiativ

av Sverige och andra nordiska länder under åren 1978--1981 en FN-studie under

svenskt ordförandeskap rörande sambandet mellan nedrustning och utveckling.

I enlighet med rekommendationerna i nämnda studie har den svenska regeringen

genomfört en nationell uppföljningsstudie ("Med sikte på nedrustning", SOU

1984:62, 1985:43). Denna studie, som därefter i engelsk språkdräkt

distribuerades till FN:s samtliga medlemsstater, behandlar bl.a. möjligheterna

att i en nedrustningssituation ställa om Sveriges försvarsindustri till civil

produktion.

En särskild interdepartemental arbetsgrupp har sedermera, i rapporten "En

politik för nedrustning och utveckling" (Ds 1988:19), övervägt

rekommendationerna i anslutning till FN:s konferens 1987 om sambandet mellan

nedrustning och utveckling. I nämnda konferens deltog sammanlagt 150 stater.

Dessa enade sig om ett slutdokument, vilket bl.a. innehöll en

principdeklaration och ett allmänt formulerat handlingsprogram.

På grund av den politiska situationen i slutet av 1980-talet möttes försöken

att driva frågan vidare i FN-sammanhang ej av någon påtaglig framgång.

Under senare tid har frågan om omställning av militär produktion för civila

ändamål ånyo aktualiserats från svensk sida. Enligt utskottets uppfattning bör

det svenska östbiståndet i vissa avseenden ses som bidrag till en dylik

omställning. Detta gäller exempelvis delar av arbetet rörande rustningskontroll

och kärnsäkerhet i det forna Sovjetunionen.

Utrikesdepartementet har nyligen inlett arbetet med en systematisk

inventering av vad som görs av andra industriländer och internationella

organisationer för att stödja conversion-processen; främst är man intresserad

av insatser som berör S:t Petersburgområdet, Kolahalvön och

Kaliningradenklaven. Enligt vad utskottet erfarit är det Utrikesdepartementets

avsikt att, sedan inventeringen slutförts, anordna ett seminarium i Stockholm

om omställningsfrågor.

Även om problemen är delvis annorlunda och av helt annan dignitet nämns

Baltikum ofta i samband med frågan om omställning. Genom Ingenjörer mot

kärnvapen bidrar Sverige t.ex. till ett omställningsprojekt vid "varv nr 7" i

Tallinn.

I samtliga här aktuella motioner krävs olika åtgärder från svensk sida.

Utskottet önskar i detta sammanhang emellertid också peka på att frågan om

överföring av militära resurser till andra ändamål sedan många år också varit

föremål för betydande uppmärksamhet i en rad andra stater; inte minst gäller

detta de forna Warszawapaktsstaterna.

Inom OECD arbetar man för närvarande med att lägga upp en databas avseende

samarbetsprojekt i hela Central- och Östeuropa. Bland dessa inkluderas även

sådana som rör omskolning av militär personal. EG bedriver ett omfattande

arbete på området. Också Internationella valutafonden, Världsbanksgruppen och

Europeiska utvecklingsbanken är i skiftande utsträckning engagerade i

verksamhet som berör omställningsfrågor.

Enligt utskottets uppfattning är omställningsfrågorna angelägna av en rad

skäl -- främst ekonomiska, säkerhetspolitiska och utvecklingsmässiga. Utskottet

anser det därför värdefullt att det tidigare svenska engagemanget på området

följs upp i den situation som uppstått efter det kalla krigets slut. Det

förändrade internationella läget kan dock förmodas innebära att nya

förutsättningar för en omvandling från militär till civil produktion uppkommit.

Motsvarande gäller för den besläktade frågeställningen om sambandet mellan

nedrustning och utveckling.

Utskottet utgår från att regeringen fortsatt driver de här behandlade

frågorna på sätt som befinns lämpligt.

Därmed får motionerna 1992/93:U258 (v) yrkande 16, 1992/93:U628 (kds) yrkande

4 samt 1992/93:U638 (s) yrkande 9 anses besvarade.

2.12 Minor m.m.

Motionerna

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 12 framhålls att miljontals landminor finns

utspridda efter en rad inbördeskrig runt om i världen. Varje år lemlästas och

dör hundratusentals människor till följd av kvarliggande minor. Motionärerna

menar att Sverige internationellt bör verka för en begränsning av landminor och

för en sanering av de värst drabbade länderna.

Också i motion 1992/93:U402 (s) skildras läget beträffande landminor.

Motionärerna menar (yrkande 1) att riksdagen som sin mening bör ge regeringen

till känna vad i motionen anförts därom. De kräver därutöver (yrkande 2) att

Sveriges regering agerar för ett internationellt exportstopp för antipersonella

minor och (yrkande 3) att Sverige beslutar följa USA:s exempel att införa ett

totalt exportförbud gällande landminor under en tid av ett år.

I motion 1992/93:U402 (s) föreslås också (yrkande 4) att regeringen under

1993 tar kontakt med andra länder inom FN för att få till stånd en översyn av

konventionen om inhumana vapen och därmed dess minprotokoll.

Även i motion 1992/93:U407 (kds) yrkande 1 föreslås att Sverige genom FN bör

verka för att före 1993 års utgång få till stånd en översynskonferens av

konventionen om inhumana vapen inkl. dess minprotokoll.

I motion 1992/93:U402 (s) krävs i yrkande 5 att regeringen ställer

ytterligare teknologiska och personella resurser till förfogande för minröjning

i de värst drabbade länderna och stödjer planerna på en FN-fond för minröjning

samt (yrkande 6) att Sverige ansluter sig till uppfattningen att de

länder som exporterat minor också åläggs ett särskilt ansvar för minröjning i

de länder där minor fortfarande utgör fara för civilbefolkningen.

Också i motion 1992/93:U407 (kds) yrkande 2 anförs att ytterligare

teknologiska och personella resurser bör ställas till förfogande för

minröjning.

I samma motion, 1992/93:U407 (kds), yrkande 3 föreslås att Sverige genom

bl.a. FN bör agera för ett internationellt exportstopp av antipersonella minor.

Utskottet

Utskottet har tidigare i olika sammanhang, senast i betänkandet 1992/93:UU15,

haft anledning att behandla den i många länder bekymmersamma frågan om

utspridda, omarkerade landminor. Som framgår av nämnda betänkande deltar

Sverige i ett minröjningsprogram i Afghanistan. Sverige har under de senaste

åren också deltagit i minröjningsprogram i flera andra av de värst drabbade

länderna, däribland Kambodja. Sverige har dock begränsade möjligheter, vad

gäller såväl teknologisk kompetens som personell kapacitet, att bistå med

minröjning under de speciella förhållanden som råder i den typ av länder det

oftast är fråga om. Det finns, enligt utskottets uppfattning, därför anledning

att på detta område sträva efter ett internationellt samarbete genom FN.

Det är naturligen så att den som lagt ut minor utan erforderliga utmärkningar

borde ansvara för minröjningen. Den civilbefolkning som drabbas av effekterna

av de utlagda minorna är emellertid främst betjänt av att minröjning sker och

att arbetet inte förhalas. Om de som lagt ut minorna inte tar sitt ansvar,

löses problemet med minröjning bäst med gemensamma, av FN samordnade insatser.

Utskottet konstaterar att Sverige sedan många år verkat för en konferens för

att se över 1981 års vapenkonvention. Syftet med en dylik översyn skulle bl.a.

vara att täcka in nya vapenkategorier, vars användning bör förbjudas eller

begränsas. Den tidigare Folkrättsdelegationen har tagit fram förslag som gäller

laservapen och sjöminor. Delegationen har också noga följt utvecklingen

beträffande landminor. Detta arbete fortsätter inom den sammanslagna

Nedrustnings- och folkrättsdelegationen.

Under FN:s generalförsamling hösten 1992 visade flera länder intresse för att

så snart som möjligt kalla in en konferens för att se över konventionen.

Frankrike nämnde i detta sammanhang särskilt minfrågan. Enligt vad utskottet

erfarit är det regeringens avsikt att under våren 1993 låta

Utrikesdepartementets folkrättsjurister företa konsultationer i ett antal

huvudstäder i syfte att få till stånd en översynskonferens. En sådan konferens

skulle kunna överväga nya regler om förbud eller begränsningar i användningen

av såväl land- som sjöminor, brandvapen och laservapen.

Sverige bör, enligt utskottets mening, verka för ett internationellt

exportstopp för icke-självdesarmerande, antipersonella minor, ifall pågående

konsultationer och diskussioner visar att ett dylikt förbud kan förväntas bli

ett effektivt medel för att komma till rätta med det ovan beskrivna

minproblemet.

Utskottet noterar i detta sammanhang att Sverige sedan 15 år tillbaka inte

tillverkar eller exporterar den typ av enkla minor, utan självdesarmering, som

nu orsakar så mycket lidande runt om i världen. Någon utveckling eller

tillverkning av sådana minor finns inte planerad. Utskottet ser därför inte

anledning att föreslå ett formellt, svenskt exportförbud.

Därmed anser utskottet motionerna 1992/93:U402 (s) yrkandena 1--6,

1992/93:U404 (s) yrkande 12 och 1992/93:U407 (kds) yrkandena 1--3 besvarade.

2.13 Verifikationsfrågor m.m.

Motionerna

I motion 1992/93:U403 (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av att låta utreda

förutsättningarna för ett civilt multinationellt övervakningscentrum placerat

på Gotland. Motionären menar att ett dylikt centrum skulle förbättra samarbetet

mellan länderna och att den säkerhetspolitiska osäkerheten i Östersjöområdet

därmed skulle minska. Förutom de rent säkerhetspolitiska skälen åberopar

motionären även ett antal civila skäl såsom sjöräddning, fiskeövervakning,

havsforskning, smuggling av flyktingar, vapen och narkotika samt den kraftigt

ökande fartygs- och turisttrafiken.

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 9 konstateras att den existerande

konventionen om biologiska vapen saknar adekvata verifikationsinstrument.

Motionärerna begär att regeringen tar initiativ för att konventionen skall

förstärkas med nödvändiga dylika.

Utskottet

Utskottet finner inte att något i de verksamheter som berörs i motionen

särskilt motiverar förslaget om att låta tillsätta en utredning angående

förutsättningarna för ett civilt multinationellt övervakningscentrum placerat

på Gotland.

Därmed avstyrks motion 1992/93:U403 (c).

Utskottet konstaterar att 1972 års konvention mot biologiska vapen saknar

kontrollmöjligheter. Enligt utskottets mening är detta en allvarlig brist. Det

nyligen undertecknade avtalet mot kemiska vapen innehåller unika och

heltäckande verifikationsåtgärder. Detta bör ge incitament till liknande

kontrollsystem på närliggande områden, exempelvis vad avser biologiska vapen.

Sverige har tagit en mycket aktiv del i de expertförhandlingar om en möjlig

verifikationsregim, kopplad till konventionen mot biologiska vapen, vilka pågår

i Genève. Expertgruppen skall slutföra sitt arbete under 1993. Enligt vad

utskottet erfarit avser regeringen att fortsatt verka för att konventionen

förstärks med kontrollmöjligheter.

Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 9 anses besvarad.

2.14 C-vapenavtalet

Motionen

I motion 1992/93:U404 (s) yrkande 8 konstateras att ett avtal, som

totalförbjuder kemiska vapen undertecknades den 13 januari 1993 i Paris.

Motionärerna begär att regeringen snabbt lägger fram förslag om ratificering av

kemivapenavtalet och internationellt arbetar för att alla länder gör detsamma.

Utskottet

Utskottet noterar att regeringen helt nyligen avlåtit proposition i frågan

(prop. 1992/93:181, Sveriges tillträde till Förenta nationernas konvention mot

kemiska vapen). Enligt vad utskottet erfarit har regeringen bl.a. just genom

att så snabbt efter avtalets undertecknande framlägga propositionen om

ratifikation velat verka för att även andra länder snabbt ratificerar avtalet.

Också på andra sätt verkar regeringen i denna riktning.

Därmed får motion 1992/93:U404 (s) yrkande 8 anses besvarad.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande nationella och internationella konflikter

att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U258 yrkande 15 och 1992/93:U404

yrkande 5 besvarade med vad utskottet anfört,

res. 1 (s)

men. (v) - delvis

2. beträffande anslag för gemensam säkerhet

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U409 yrkande 7 besvarad med vad

utskottet anfört,

res. 2 (s)

3. beträffande svensk kompetens till det internationella freds- och

nedrustningsarbetets förfogande

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 2 besvarad med vad

utskottet anfört,

4. beträffande stöd till "En dagordning för fred"

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 3 besvarad med vad

utskottet anfört,

5. beträffande förstärkning av FN:s fredsbevarande förmåga

att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U404 yrkande 1, 1992/93:U408

yrkande 8, 1992/93:U409 yrkande 1 samt 1992/93:U649 (delvis) besvarade med vad

utskottet anfört,

6. beträffande organisatoriska och administrativa aspekter på det svenska

FN-engagemanget

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U649 (delvis) besvarad med vad

utskottet anfört,

7. beträffande förstärkning av FN:s ekonomiska resurser för fredsbevarande

insatser

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U409 yrkande 6 besvarad med vad

utskottet anfört,

8. beträffande en utvidgning av ESK:s mandat

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 4 besvarad med vad

utskottet anfört,

9. beträffande en kärnvapenfri zon i Norden

att riksdagen avslår motion 1992/93:U404 yrkande 17,

res. 3 (s)

10. beträffande nordiskt försvarssamarbete

att riksdagen avslår motion 1992/93:U408 yrkande 3,

11. beträffande svensk säkerhetspolitik

att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U258 yrkande 18, 1992/93:U408

yrkandena 1 och 2 samt 1992/93:Fö318 yrkande 1 besvarade med vad utskottet

anfört,

men. (v) - delvis

12. beträffande översyn av den svenska utrikespolitiken

att riksdagen avslår motion 1992/93:U409 yrkandena 2 och 3,

res. 4 (s)

13. beträffande fredsbevarande och fredsskapande styrkor

att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U405 samt 1992/93:U409 yrkandena 4

och 5 besvarade med vad utskottet anfört,

res. 5 (s)

14. beträffande fullständigt provstoppsavtal

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 13 besvarad med vad

utskottet anfört,

15. beträffande studiet av de miljömässiga konsekvenserna av kärnvapen

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 14 besvarad med vad

utskottet anfört,

16. beträffande kärnvapen till sjöss

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:U406 yrkandena 1 och 2 förklarar

motion 1992/93:U404 yrkande 16 besvarad med vad utskottet anfört,

res. 6 (s)

men. (v) - delvis

17. beträffande internationella åtgärder mot och kontroll av kärnvapen

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkandena 18 och 19 besvarade med

vad utskottet anfört,

res. 7 (s)

18. beträffande marin kärnkraft

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkandena 20 och 21 besvarad med

vad utskottet anfört,

19. beträffande radiologiska vapen och laservapen

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkandena 10 och 11 besvarad med

vad utskottet anfört,

20. beträffande icke-spridningsfördraget

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 15 besvarad med vad

utskottet anfört,

21. beträffande internationell vapenhandel

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 7 besvarad med vad

utskottet anfört,

res. 8 (s)

22. beträffande minskade utgifter för konventionella rustningar

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 6 besvarad med vad

utskottet anfört,

23. beträffande militära resurser och miljön

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 22 och 23 besvarad med

vad utskottet anfört,

res. 9 (s)

24. beträffande överföring av militära resurser till andra ändamål

att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U258 yrkande 16, 1992/93:U628

yrkande 4 samt 1992/93:U638 yrkande 9 besvarade med vad utskottet anfört,

25. beträffande minor

att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U402 yrkandena 1--6, 1992/93:404

yrkande 12 samt 1992/93:U407 yrkandena 1--3 besvarade med vad utskottet anfört,

res. 10 (s)

26. beträffande verifikationsfrågor

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:U403 förklarar motion 1992/93:U404

yrkande 9 besvarad med vad utskottet anfört,

27. beträffande C-vapenavtalet

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U404 yrkande 8 besvarad med vad

utskottet anfört.

Stockholm den 6 maj 1993

På utrikesutskottets vägnar

Daniel Tarschys

I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre Schori (s), Nic

Grönvall (m), Mats Hellström (s), Maj Britt Theorin (s), Inger Koch (m), Nils T

Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Viola Furubjelke

(s), Karl-Göran Biörsmark (fp), Kristina Svensson (s), Göran Lennmarker (m) och

Birgitta Hambraeus (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit vid den slutliga

behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Nationella och internationella konflikter (mom. 1)

Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola

Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Särskilt

är detta fallet" och slutar med "yrkande 5 anses besvarade." bort ha följande

lydelse:

FN och ESK har på olika sätt sökt stärka sin potential för att öka

möjligheterna att finna fredliga lösningar på konflikter, oavsett om dessa

varit nationella eller internationella.

Det kan förmodas att förslagen från den oberoende internationella kommission,

som under Ingvar Carlssons ledning nu arbetar med bl.a. frågor om globalt

ledarskap och FN:s framtida uppgifter, kommer att ytterligare understryka

vikten av att avsätta resurser för att kunna hantera denna utveckling.

Riksdagen har vid flera tidigare tillfällen -- bl.a. med anledning av

socialdemokratiska och folkpartistiska motioner -- uttalat sin sympati och

förslag i linje med vad som resovisats ovan. Trots riksdagens uttalade

förväntningar om initiativ och förslag i denna riktning från regeringshåll, har

sådana saknats. Eftersom dessa frågor rör ett viktigt och växande

säkerhetspolitiskt område, är det av stor betydelse att hittillsvarande

huvudsakligen avvaktande hållning bryts och ersätts av ett aktivt agerande.

I kraft av sin historia och traditionella ställning har Sverige ovanligt goda

förutsättningar att göra insatser i fråga om förhandling, medling samt

försoning i nationella och internationella konflikter. Enligt utskottets

uppfattning bör, mot denna bakgrund, en utredning snarast tillsättas med

uppgift att fördjupa analysen i dessa frågor och att föreslå formerna och

resurserna för hur svenska insatser på dessa områden skall kunna stärkas. Detta

bör ges regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker därmed motion 1992/93:U404 (s) yrkande 5. Motion

1992/93:U258 (v) yrkande 15 får anses besvarad med vad utskottet ovan anfört.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande nationella och internationella konflikter

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U404 yrkande 5 och med

besvarande av motion 1992/93:U258 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

2. Anslag för gemensam säkerhet (mom. 2)

Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola

Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Med det

vidgade" och på s. 11 slutar med "yrkande 7 anses besvarad." bort ha följande

lydelse:

Utvecklingen i omvärlden kan, enligt utskottets mening, förväntas ställa allt

högre krav på svenska insatser för att främja global solidaritet och säkerhet.

Det kan t.ex. handla om civila insatser i anslutning till FN:s fredsinsatser,

observatörer, förtroendeskapande åtgärder eller annat icke-militärt stöd i

ESK:s regi m.m. Med nuvarande budgetstruktur skulle flera olika anslag komma

att beröras. Vilket eller vilka anslag som berörs kan komma att variera

väsentligt beroende på den uppkomna frågans karaktär.

Som framgått av årets budgetproposition har vissa anslag rörande svenska

FN-styrkor m.m. samlats. Enligt utskottets mening är det ändamålsenligt att

sammanföra anslag av denna typ. Utskottet menar dock att en utredning bör

tillsättas med uppgift att framlägga ett samlat förslag om inrättandet av ett

anslag för åtgärder relaterade till gemensam säkerhet. Detta bör ges regeringen

till känna.

Därmed tillstyrks motion 1992/93:U409 (s) yrkande 7.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande anslag för gemensam säkerhet

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U409 yrkande 7 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. En kärnvapenfri zon i Norden (mom. 9)

Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola

Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "En zon

borde" och på s. 18 slutar med "yrkande 17." bort ha följande lydelse:

Nu har Europa totalt förändrats och en kraftig kärnvapennedrustning

påbörjats. Enligt utskottets mening är tiden mogen för att aktualisera frågan

om en nordisk zon. Kärnvapenfria zoner måste i dag ses som viktiga

nedrustningssteg genom att de främjar processen mot en kärnvapenfri värld. En

enhällig riksdag har under en följd av år uttalat sig för en kärnvapenfri zon i

Norden. Sverige bör snarast ta initiativ till förverkligandet av en nordisk

kärnvapenfri zon. Detta bör ges regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker därmed motion 1992/93:U404 (s) yrkande 17.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

9. beträffande en kärnvapenfri zon i Norden

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U404 yrkande 17 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Översyn av den svenska utrikespolitiken (mom. 12)

Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola

Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med

"Utskottet har nyligen" och som på s. 22 slutar med "yrkandena 2--3." bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar det angelägna i vad som uttrycks i motion U409 (s) att

Sverige måtte kunna bära sin del av det gemensamma internationella ansvaret.

Utskottet tillstyrker därför motionens förslag om en nationell kommission för

att se över Sveriges internationella ansvarstagande. Kommissionen bör gå

djupare in på åtminstone fyra områden: gemensam säkerhet, biståndet,

Östeuropasamarbetet och flyktingpolitiken.

Detta bör ges regeringen till känna.

Därmed tillstyrker utskottet motion 1992/93:U409 (s) yrkandena 2 och 3.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

12. beträffande översyn av den svenska utrikespolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U409 yrkandena 2 och 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Fredsbevarande styrkor (mom.13)

Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola

Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Dessa

överväganden" och slutar med "anses besvarade." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det mot denna bakgrund väsentligt att regeringen

snarast låter ta fram ett underlag i form av utrikespolitiska bedömningar,

vilka kan ligga till grund för planeringen av en svensk frivillig fredsstyrka

av brigadstorlek. Denna fredsbrigad bör finansieras inom det befintliga

försvarsanslaget. Detta bör ges regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker motion 1992/93:U409 (s) yrkandena 4 och 5. Med det

anförda får motion 1992/93:U405 (nyd) anses besvarad.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

13. beträffande fredsbevarande och fredsskapande styrkor

att riksdagen med besvarande av motion 1992/93:U405 samt med bifall till

motion 1992/93:U409 yrkande 4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

6. Kärnvapen till sjöss (mom. 16)

Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola

Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med

"Örlogsbesök i Sverige" och slutar med "alltjämt äger giltighet." bort utgå,

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med

"Utskottet är av uppfattningen" och slutar med "yrkandena 1 och 2." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att den ovan beskrivna utvecklingen måste ses som positiv och

delvis som ett resultat av Sveriges enträgna arbete i FN och av det folkliga

motståndet mot dessa vapen i många länder runt om i världen, inte minst de

nordiska.

Tillbakadragandet innebär dock inte att alla dessa kärnvapen förstörs. En

del, framför allt de farliga kryssningsmissilerna, har förts i land och finns

tillgängliga för utplacering senare. Efter det kalla krigets slut är detta inte

tillräckligt; målet måste vara att ett förbud mot dessa vapen kommer till

stånd, och att de förstörs under internationell kontroll. Sverige bör verka för

detta och för att frågan om kärnvapen till sjöss även fortsättningsvis drivs

också i internationella fora. Detta bör ges regeringen till känna.

Därmed tillstyrks motion 1992/93:U404 (s) yrkande 16. Utskottet avstyrker

motion 1992/93:U406 yrkande 1 och 2.

dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

16. beträffande kärnvapen till sjöss

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:U406 yrkande 1 och 2 samt med

bifall till motion 1992/93:U404 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

7. Internationella åtgärder mot och kontroll av kärnvapen (mom. 17)

Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola

Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med "Det är

väsentligt" och slutar med "säkerhetspolitiska lösningar." bort utgå,

dels att det efter den del av utskottets yttrande på s. 29 som slutar med

"att tillgripa kärnvapen." bort läggas till ett stycke med följande lydelse:

Sverige bör framlägga förslag i FN om icke-första användning, icke-användning

och traktatsfäst olagligförklarande av alla kärnvapen. Detta bör ges regeringen

till känna.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med

"Utskottet framhåller" och slutar med "18--19 anses besvarade." bort ha

följande lydelse:

Utskottet är emellertid av uppfattningen att en konkret början på arbetet med

att ställa kärnvapnen under internationell kontroll kan göras genom att ett

internationellt kärnvapenregister i FN:s regi snabbt upprättas, omfattande alla

nationella arsenaler. Sverige bör därför i FN föreslå att kärnvapnen ställs

under internationell kontroll och att ett internationellt kärnvapenregister

upprättas. Detta bör ges regeringen till känna.

Därmed tillstyrks motion 1992/93:U404 (s) yrkandena 18 och 19.

dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

17. beträffande internationella åtgärder mot och kontroll av kärnvapen

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U404 yrkandena 18 och 19 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Internationell vapenhandel (mom. 21)

Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola

Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Det

beslut som fattats" och slutar med "yrkande 7 anses besvarad." bort ha följande

lydelse:

Utskottet menar att detta skall ses som ett första, men inte tillfyllest,

steg mot en begränsning och kontroll av den internationella vapenhandeln.

Enligt utskottets mening bör en internationell, global regim under FN, vilken

omfattar både köpare och säljare, sättas upp med uppgift att begränsa och

kontrollera den internationella vapenhandeln. För att få denna funktion och för

att vara heltäckande bör regimen omfatta också militär produktion, service och

know-how. Varje land bör rapportera till FN om såväl sin vapenproduktion som

sin export och import. Detta register bör vara tillgängligt för alla

medlemsländer. FN bör sätta upp en kunskapsbank för information om den militära

produktionen, exporten och importen.

Sverige har sommaren 1991 föreslagit detta vid nedrustningskonferensen i

Genève.

Utskottet anser att Sverige i FN bör lägga förslag om en internationell regim

för begränsning och kontroll av den internationella vapenhandeln, inklusive

vapenproduktionen. Detta bör ges regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker motion 1992/93:U404 (s) yrkande 7.

dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

21. beträffande internationell vapenhandel

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U404 yrkande 7 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Militära resurser och miljön (mom. 23)

Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola

Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med

"Sedermera har Sverige" och slutar med "FN:s nedrustningskommission (UNDC)."

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att regeringen i FN bör arbeta aktivt för att militära

resurser skall komma till användning för att rädda och återställa miljön i

enlighet med förslagen i nämnda FN-studie. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar med "Därmed

anser" och slutar med "yrkandena 22 och 23 besvarad." bort ha följande lydelse:

Därmed tillstyrker utskottet motion 1992/93:U404 (s) yrkande 22. Yrkande 23 i

nämnda motion anses besvarat.

dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

23. beträffande militära resurser och miljön

att riksdagen med besvarande av motion 1992/93:U404 yrkande 23 och med bifall

till motion 1992/93:U404 yrkande 22 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

10. Minor (mom. 25)

Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Nils T Svensson, Viola

Furubjelke och Kristina Svensson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "ifall

pågående konsultationer" och slutar med "yrkande 1--3 besvarade." bort ha

följande lydelse:

Detta bör ges regeringen till känna.

USA har i oktober 1992 förbjudit all export av amerikanska landminor under

ett år. Sverige bör följa det amerikanska exemplet och införa exportstopp av

landminor. Även detta bör ges regeringen till känna.

dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

25. beträffande minor

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U402 yrkande 2 och 3 och med

besvarande av motionerna 1992/93:U402 yrkandena 1 och 4--6, 1992/93:U404

yrkande 12 samt 1992/93:U407 yrkandena 1--3 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet

inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Bertil Måbrink (v) anför:

Nationella och internationella konflikter (mom. 1)

Den blodiga tragedin i Bosnien får inte upprepas på andra håll, där latenta

nationella och internationella konflikter hotar att övergå i militärt våld.

Enbart i Europa finns ett 70-tal sådana konflikthärdar.

Fredsforskare hade varnat i flera år för konfliktriskerna i samband med

Jugoslaviens upplösning. Men inga insatser gjordes för att förhindra att de

bröt ut. Det räcker uppenbarligen inte med forskning, om politikerna inte

handlar.

Vänsterpartiet föreslog att Sverige tar initiativ till en studie om vilka

insatser som behövs för att undanröja de latenta konfliktorsakerna, och att

denna bör leda till någon form av konfliktförebyggande givarmöte.

Jag anser att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U258 (v) yrkande 15

som sin mening bör ge regeringen till känna vad ovan anförts om svenskt

initiativ till en studie av vilka insatser som behövs för att undanröja latenta

konfliktorsaker.

Svensk säkerhetspolitik (mom. 11)

Vänsterpartiet anser att den svenska säkerhetspolitiken inte skall bygga på

medlemskap i Europeiska unionen. Neutralitetspolitiken skall upprätthållas med

alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Endast ett kollektivt

säkerhetssystem omfattande hela Europa kan ge stabilitet i det nya Europa, dvs.

ESK.

Därför anser jag att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:U258 (v)

yrkande 18 och 1992/93:Fö318 (v) yrkande 1 som sin mening bör ge regeringen

till känna vad ovan anförts om neutralitetspolitiken.

Kärnvapen till sjöss (mom. 16)

Kärnvapnen i Sveriges närområde har minskat i antal för vissa slag. Men

sjöburna kärnvapen finns kvar. Huruvida sådana vapen medförs vid besök av

utländska örlogsfartyg i svenska hamnar, får vi inte veta. Kärnvapenstaterna

har som praxis att varken bekräfta eller dementera förekomsten av kärnvapen

ombord. Vänsterpartiet anser att vi har rätt att kräva större öppenhet. Vi

anser att Sverige bör begära skriftliga garantier för att vår kärnvapenfrihet

verkligen respekteras, och att Sverige skall ta upp denna fråga i ESK för att

få en överenskommelse om att kärnvapenstaterna skall respektera de

kärnvapenfria staternas status.

Jag anser därför att riksdagen med bifall till motion U406 yrkande 1 som sin

mening bör ge regeringen till känna vad ovan anförts om att den som villkor för

främmande örlogsbesök bör begära skriftliga garantier för att de gästande

fartygen inte är utrustade med kärnvapen.

Jag anser även att riksdagen med bifall till motion U406 yrkande 2 som sin

mening bör ge regeringen till känna vad ovan anförts om svenskt initiativ i ESK

om en överenskommelse om att respektera de kärnvapenfria staternas status.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1, 11 och 16

borde ha hemställt:

1. beträffande nationella och internationella konflikter

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U258 yrkande 15 och med

anledning av motion 1992/93:U404 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till

känna vad som ovan anförts,

11. beträffande svensk säkerhetspolitik

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:U258 yrkande 18 och

1992/93:Fö318 yrkande 1 och med avslag på motion 1992/93:U408 yrkande 1 och 2

som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts,

16 beträffande kärnvapen till sjöss

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U406 yrkande 1 och 2 samt med

besvarande av motion 1992/93:U404 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till

känna vad som ovan anförts.

Särskilt yttrande

Fredsbevarande och fredsskapande styrkor (mom. 13)

Lars Moquist (nyd) anför:

Ny demokrati anser att Sverige bör verka för att en internationell,

fredsskapande militär styrka upprättas och underställs FN:s säkerhetsråd.

Samtidigt måste den internationella domstolen accepteras av medlemsländerna som

högsta organ för lösning av internationella konflikter.

Sverige måste självklart vara berett att -- tillsammans med andra stater --

ingripa för att lösa pågående konflikter även då öppna strider förekommer.

Ingripande bör ske med trupp, inte bara med diplomatiska uttalanden.

En internationell militär styrka, som kan ges en roll liknande den som

polisen har i en enskild stat, bör bildas så snart som möjligt. Sverige kan och

bör spela en aktiv och pådrivande roll i denna fråga.

Försvarsutskottets yttrande

1992/93:FöU7y

Bilaga 1

Svensk frivillig fredsstyrka

Till utrikesutskottet

Utrikesutskottet har den 9 februari 1993 berett försvarsutskottet tillfälle

att senast den 16 april avge yttrande över motion 1992/93:409 yrkande 4.

Bakgrund

Allmänt

Sedan år 1948 har FN organiserat 27 fredsbevarande operationer, varav åtta

bara under de senaste två åren. Över 50000 militärer och 10000 civila

tjänstgör nu i fredsbevarande operationer på fem kontinenter. Kostnaden var ca

3 miljarder dollar år 1992, fyra gånger högre än den tidigare noterade högsta

årskostnaden.

Merparten av de FN-operationer som startats under senare år är av det

traditionella fredsbevarande slaget (peace-keeping). Detta innebär bl.a. att

berörda parter har givit sitt samtycke till operationen och att de i princip är

beredda att samarbeta med FN. En ny form av fredsbevarande operationer är

insatser i preventivt syfte. En fredsbevarande styrka sänds ut till ett område

redan innan en konflikt brutit ut för att genom sin blotta närvaro ha en

återhållande verkan på parterna. Den nyligen grupperade nordiska bataljonen i

Makedonien är det första exemplet härpå.

Ett antal beslut av FN:s säkerhetsråd under senare år har emellertid också

visat att en glidning är på gång från traditionella fredsbevarande operationer

mot militära insatser under stadgans kapitel VII. I denna typ av operationer

behövs formellt inte parternas samtycke, eller ens vilja att samarbeta med FN.

Tvärtom, kan det ofta gälla att genom olika grader av tvång försöka förmå en

eller flera parter att agera på visst sätt.

Kriget i före detta Jugoslavien och svälten i Somalia hör till de faktorer

som givit ny intensitet till den internationella debatten om kollektiv säkerhet

och möjligheter att agera genom FN för att komma till rätta med hotande

situationer. FN:s generalsekreterare, Boutros Boutros-Ghali, har i sin rapport

"En dagordning för fred" förespråkat såväl att militära styrkor ställs till

FN:s förfogande på permanent basis som att en ny typ av styrkor skapas som med

kort varsel kan sättas in för att tvinga parterna att respektera t.ex. en

överenskommelse om eldupphör.

Några konkreta erfarenheter från renodlade FN-operationer under kapitel VII

finns egentligen ännu inte. De mer spektakulära militära insatserna under

senare år -- utdrivandet av Irak från Kuwait och operationer för att säkra

biståndet till Somalia -- var visserligen auktoriserade av säkerhetsrådet under

kapitel VII, men genomfördes i ingendera fallen av FN utan av USA-ledda

koalitioner.

Enligt bedömning av den svenska FN-delegationen torde det inom överskådlig

framtid inte finnas förutsättningar att medlemsstater sluter avtal med

säkerhetsrådet -- enligt kapitel 43 i FN-stadgan -- om att ställa trupp till

FN:s förfogande för militära insatser under kapitel VII. Det bedöms inte heller

troligt att det kommer att skapas några permanenta FN-styrkor under

generalsekreterarens befäl. Det bedöms dock finnas goda möjligheter till

förbättringar för att öka tillgängligheten av trupp för fredsbevarande

(peace-keeping), kanske också fredsframtvingande (peace enforcement),

operationer inom ramen för gällande praxis. Ansvaret för att genomföra dessa

förbättringar ligger i hög grad hos medlemsstaterna.

Svenska FN-insatser

Enligt den nya lagen (1992:1153) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands,

som gäller från den 1 januari 1993, finns möjlighet för regeringen att efter

framställning från FN eller ESK ställa personal ur den utlandsstyrka som

enligt lagen skall finnas organiserad inom försvarsmakten till förfogande för

att delta i fredsbevarande verksamhet.

I lagen anges att högst 3000 personer ur utlandsstyrkan samtidigt får

tjänstgöra utomlands i väpnad tjänst.

Det svenska deltagandet i fredsbevarande insatser ligger sedan senare delen av

1980-talet på tämligen konstant nivå om 700--1000 man. År 1987 var Sverige

störst bland FN:s truppbidragsgivare. Mot bakgrund av den stora ökningen av

FN:s fredsfrämjande insatser intog Sverige hösten 1992 29:e platsen i FN:s

"rankinglista". Det svenska deltagandet i FN-operationer har i februari 1993

ökat till knappt 1200 personer med en årskostnad om ca 520 miljoner kronor.

För närvarande gäller att försvarsmakten skall ha beredskap för ytterligare

insatser utomlands med skytteförband på 200 personer och 20 militära

observatörer och civilpoliser.

Fr.o.m. budgetåret 1993/94 finansieras Sveriges deltagande i FN:s och ESK:s

fredsfrämjande verksamhet över Utrikesdepartementets huvudtitel. Följande

anslag berörs:

B 1. 115 miljoner kronor (Sveriges bidrag till de obligatoriska kostnaderna

för FN:s fredsbevarande operationer.)

B 9. 407 miljoner kronor (Kostnader i Sverige och utomlands för Sveriges

deltagande med personal i FN:s fredsbevarande operationer.)

C 1. 150 miljoner kronor (Kostnader för FN:s civila insatser för fred och

återuppbyggnad inom ramen för FN:s fredsbevarande operationer. Medlen avses för

insatser i u-länder. Undantagsvis kan medlen användas för liknande insatser i

ESK:s regi.)

Motionen

I partimotion U409 (s) föreslås att regeringen snarast inleder en

planering för en frivillig fredsstyrka av brigadstorlek. Denna fredsbrigad bör

finansieras inom det befintliga försvarsanslaget.

Som bakgrund till förslaget anförs bl.a. följande:

I juni 1992 presenterade generalsekreterare Boutros-Ghali det hittills mest

genomarbetade och detaljerade förslaget om fredsbevarande operationer i en ny

tid. Hans "Dagordning för fred" var en enträgen uppmaning till världssamfundet

att inte låta en historisk chans gå till spillo. Han konstaterade att

villigheten hos medlemsstaterna att delta i fredsbevarande operationer var

stor. Men beredskapen, att ställa upp med erforderlig snabbhet och med de

speciella och varierande typer av förband som olika situationer kan kräva,

saknades. Boutros-Ghali föreslog därför att medlemsländerna vidtog åtgärder som

ökade förmågan att snabbt kunna tillmötesgå förfrågningar om fredsbevarande

insatser.

I Norge och Danmark har man vidtagit åtgärder som är direkt relaterade till

Boutros-Ghalis "Dagordning för fred". Man understryker nödvändigheten av att

anpassa försvarsmakten till det förändrade världsläget.

I Norge utvidgar man den norska FN-beredskapsstyrkan från 1330 till 2000

man, vilket är på samma nivå som finns i Finland. Regeringen understryker i sin

proposition "Beredskap för fred -- Om Norges framtida militära FN-engagement

och FN:s roll som konfliktlösare", att fortsatt gäller frivillighet för

deltagande och att kostnaderna skall rymmas inom gällande försvarsram. Man

föreslår vidare inrättandet av ett nationellt kompetens- och

utbildningsinstitut för fredsbevarande operationer. Samtidigt har man erbjudit

FN att till institutet anknyta ett internationellt center med samma syfte.

I Danmark har man gått ännu längre. Inom ramen för folketingets nya

försvarsavtal för 1993/94 har samtliga partier överenskommit om upprättande av

en dansk internationell fredsstyrka. Med direkt referens till Boutros-Ghalis

appell kommer Danmark från 1993 att förbereda en styrka av brigadstorlek, ca

4500 man, för fredsbevarande och fredsskapande insatser.

Det har med all önskvärd tydlighet framgått av generalsekreterarens rapport

och uttalanden, att medlemsstaternas förmåga att på ett snabbt och

ändamålsenligt sätt möta en ny tids utmaningar inte är tillfredsställande.

Mycket mänskligt lidande, konflikter och krigshandlingar skulle ha kunnat

undvikas, om FN haft tillgång till insatsberedd personal. För att klara dessa

angelägna uppgifter krävs att medlemsstaterna inte bara har beredskap för

tillfälliga insatser utan också inrättar allsidigt utbildade, permanenta

styrkor för FN-insatser.

I motionen hemställer motionärerna i yrkande 4, med hänvisning till det

anförda, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den snarast

bör inleda planeringen för upprättande av en svensk frivillig fredsstyrka av

brigadstorlek för fredsbevarande insatser i enlighet med vad som anförts i

motionen.

I partimotion Fö316 (s), som avses behandlas i betänkande 1992/93:FöU9,

berörs frågan i samband med att några utgångspunkter för framtida förändringar

av försvaret redovisas enligt följande:

Vi är naturligtvis inte främmande för att krigsorganisationen kan komma att

krympas ytterligare när nästa försvarsbeslut tas 1997. Enligt många bedömare är

exempelvis 16 brigader en större organisation än som långsiktigt kan förnyas

utan kraftigt höjda försvarsanslag kring sekelskiftet. Eftersom längre

politiska förvarningstider förutses kan förmågan till återtagning komma att

prioriteras högre. Det kan också bli aktuellt att under 90-talet omvandla en

brigad till en frivillig "FN-brigad", som kan mobiliseras med kort varsel, när

FN:s säkerhetsråd begär det. Erfarenheterna av den verksamhet i FN:s tjänst som

utförs av civila myndigheter, t.ex. Räddningsverket, är goda och kan

ytterligare utvecklas.

Försvarsutskottet

Utskottet vill inledningsvis framhålla att Sverige har en lång tradition av

medverkan i FN:s fredsbevarande styrkor. Betydelsen av dessa insatser är stor.

Utskottet kan konstatera att regeringen den 11 mars givit Överbefälhavaren i

uppdrag att senast den 5 maj 1993 redovisa vilka konsekvenser och eventuella

kostnadsökningar det innebär att utöka det nuvarande resultatkravet till att

omfatta en infanteribataljon om ca 700 personer med flexibilitet avseende

uppgifter och 50 militära observatörer/monitorer. Överbefälhavaren skall vid

samma tillfälle redovisa en plan för uppsättning av ett särskilt förband för

beväpnad eskort- och transporttjänst redan under budgetåret 1993/94.

Utskottet finner att det i Sverige liksom i andra länder vidtas åtgärder för

att förbättra beredskapen att medverka i FN:s fredsfrämjande insatser.

Regeringens initiativ har enligt utskottets mening rätt inriktning. Enligt vad

utskottet har erfarit kommer mer långsiktiga frågor, såsom det föreslagna

upprättandet av en brigad för frivillig FN-tjänst, att behandlas i

förberedelserna inför nästa försvarsbeslut.

Utskottet anser att motionärernas syfte i betydande utsträckning kan komma

att tillgodoses genom de olika åtgärder som vidtas. Något uttalande av

riksdagen är därför inte påkallat.

Stockholm den 30 mars 1993

På försvarsutskottets vägnar

Arne Andersson

I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Sture Ericson (s), Wiggo

Komstedt (m), Iréne Vestlund (s), Lars Sundin (fp), Ingvar Björk (s), Gunhild

Bolander (c), Christer Skoog (s), Jan Erik Ågren (kds), Robert Jousma (nyd),

Stig Grauers (m), Karin Wegestål (s), Henrik Landerholm (m), Britt Bohlin (s),

Jan-Olof Franzén (m), Sven-Olof Petersson (c) och Åke Carnerö (kds).

Innebörden av vissa förkortningar

C-vapenavtalet FN:s konvention mot kemiska vapen

CD FN:s nedrustningskonferens i Genève

CTBT avtal om fullständigt stopp för alla kärnvapenprov

EG/EU Europeiska gemenskapen/Europeiska unionen

ESK Europeiska säkerhetskonferensen

GEF Global Environment Facility

IAEA Internationella atomenergiorganet

IMO Internationella sjöfartsorganisationen

MR mänskliga rättigheter

NNSC de neutrala staternas kontrollkommission (i Korea)

NPT fördraget om icke-spridning av kärnvapen

START I Treaty on the Reduction and Limitation of Strategic

Offensive Arms; avtal 1991 mellan USA och Sovjetunionen

om begränsning av strategiska kärnvapen. Genom det s.k.

Lissabon-protokollet 1992 blev även Ukraina, Vitryssland

och Kazakstan parter till avtalet.

START II Treaty on Further Reduction and Limitation of Strategic

Offensive Arms, avtal 1993 mellan USA och Ryssland om

begränsning av strategiska kärnvapen.

UNCED FN:s konferens om miljö och utveckling

UNDC FN:s nedrustningskommission

UNIIMOG FN:s militära observatörsgrupp i Iran och Irak

UNSCEAR FN:s vetenskapliga kommitté för atomstrålningens

verkningar

UNTAG FN:s Namibiakår.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 1

1 Den internationella bakgrunden och Sveriges säkerhetspolitik 5

1.1 Propositionen (prop. 1992/93:100 bil. 4, s. 1--38) 5

1.2 Nedrustningsåtgärder 9

1.3 FN:s roll m.m. 11

1.4 Säkerhet och samarbetsmönster i Europa 15

1.5 Svensk säkerhetspolitik 18

2 Sverige och internationella nedrustningsansträngningar 24

2.1 Fullständigt provstoppsavtal 24

2.2 Studiet av de miljömässiga konsekvenserna av kärnvapen 25

2.3 Kärnvapen till sjöss 26

2.4 Internationella åtgärder mot och kontroll av kärnvapen 28

2.5 Marin kärnkraft 30

2.6 Radiologiska vapen, laservapen m.m. 31

2.7 Icke-spridningsfördraget (NPT) 32

2.8 Internationell vapenhandel m.m. 33

2.9 Minskade utgifter för konventionella rustningar 34

2.10 Militära resurser och miljön 35

2.11 Överföring av militära resurser till andra ändamål 36

2.12 Minor m.m. 38

2.13 Verifikationsfrågor m.m. 40

2.14 C-vapenavtalet 41

Hemställan 41

Reservationer 44

1. Nationella och internationella konflikter (mom. 1) 44

2. Anslag för gemensam säkerhet (mom. 2) 45

3. En kärnvapenfri zon i Norden (mom. 9) 45

4. Översyn av den svenska utrikespolitiken (mom. 12) 46

5. Fredsbevarande och fredsskapande styrkor (mom. 13)46

6. Kärnvapen till sjöss (mom. 16) 47

7. Internationella åtgärder mot och kontroll av kärnvapen (mom. 17) 47

8. Internationell vapenhandel (mom. 21) 48

9. Militära resurser och miljön (mom. 23) 49

10. Minor (mom. 25) 49

Meningsyttring av suppleant 50

Särskilt yttrande 51

Försvarsutskottets yttrande 52

Innebörden av vissa förkortningar 56