Bet. 1992/93:UU2

Utrikesutskottets betänkande

1992/93:UU02

Vissa frågor gällande Mellanöstern

Innehåll

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1992/93

UU2

I detta betänkande behandlas ett antal motionsyrkanden

angående den israelisk-arabiska konflikten, den pågående

fredsprocessen och förhållandena i ockuperade arabiska områden i

Mellanöstern.

Motionerna

1991/92:U610 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen aktivt verkar för att

parterna visar realism och förhandlingsvilja i syfte att uppnå

en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern samt att alla

FN-medlemmar, främst stormakterna, bör utöva stark press på

berörda länder för att uppnå en sådan lösning av konflikten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de israeliska bosättningarna och

förstörelsen av palestiniers egendom på Västbanken, i Gaza och i

östra Jerusalem, liksom de kollektiva bestraffningarna och

deportationerna av palestinier, det omfattande bruket av tortyr

och politiska frihetsberövanden på av Israel militärt ockuperade

områden med skärpa bör fördömas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Israel genast bör upphöra med dessa

förfaranden och åtgärder som utgör allvarliga folkrättsliga

brott av en ockupationsmakt,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den bör verka för att Amnesty

Internationals och B'Tselems rekommendationer till Israels

regering och myndigheter genomförs i praktiken,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Israel utan vidare dröjsmål bör öppna

alla skolor och universitet på Västbanken, i Gaza och östra

Jerusalem.

1991/92:U615 av Torgny Larsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

regeringen bör verka för ökade bidrag till palestinierna enligt

vad i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

regeringen i enlighet med vad som anförts i motionen bör arbeta

för förtroendeskapande åtgärder efter bl.a. följande riktlinjer:

a) bosättningarna bör omedelbart stoppas b) politiska fångar

friges c) tortyr i fängelser upphör d) kollektiva

bestraffningar stoppas e) skolor och universitet hålls öppna

på ockuperat område,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

regeringen med kraft bör stödja fredsprocessen på grundval av

FN:s resolutioner 242 och 338,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

regeringen bör verka för att FN vidtar de åtgärder som kan anses

nödvändiga för att resolutionerna 242 och 338 genomförs.

Bakgrund

Riksdagen har under en lång följd av år haft anledning att

behandla konflikterna i Mellanöstern samt möjliga lösningar på

dessa. I centrum för uppmärksamheten har ofta stått relationerna

mellan Israel, det palestinska folket och de omgivande

arabstaterna, men i regionen finns också politiska och

ekonomiska motsättningar som inte har direkt anknytning till

staten Israels existens. För historik samt en redogörelse för

den svenska inställningen till Mellanösternproblematiken

hänvisas till utskottets senaste betänkande i frågan: UU

1991/92:UU4.

Den israelisk-arabiska konflikten har stått på FN:s dagordning

sedan 1947. Ett flertal fredsplaner har framlagts och kontakter

mellan de olika parterna ägt rum. Utöver fredsavtalet 1979 med

Egypten, baserat på 1978 års s.k. Camp David-överenskommelse,

har uppgörelser emellertid inte kunnat uppnås mellan Israel och

övriga arabländer om en bestående politisk lösning. Efter kriget

år 1967 antog säkerhetsrådet resolution 242 om en lösning som

huvudsakligen baserar sig på israeliskt tillbakadragande från

territorier som ockuperades under kriget och på varje stats

rättighet att leva i fred inom säkra och erkända gränser. I en

ytterligare resolution av år 1973 (nr 338) uppmanas parterna att

upphöra med alla stridsaktioner, att följa resolution 242 och

att inleda förhandlingar om en rättvis och varaktig fred i

Mellanöstern. Dessa båda resolutioner är fortfarande grundvalen

för en lösning av konflikten. De beaktar emellertid inte det som

alltmer framstår som en av konfliktens huvudfrågor, nämligen det

palestinska folkets anspråk.

Under 1980-talets intensifierade invandring till Israel från

Sovjetunionen strävade judiska nationalister efter att de nya

immigranterna till stor del skulle bosätta sig på Västbanken.

Därför sanktionerade den israeliska regeringen, trots

internationella fördömanden, utbyggnaden av judiska bosättningar

såväl på Västbanken som i Gaza och på Golanhöjderna. På

Västbanken uppskattas de judiska bosättarna för närvarande till

ca 100 000, en ökning med drygt 10 000 under det senaste året. I

praktiken innebär den av FN uttryckta uppfattningen om områdenas

status, att Israels regering inte erkänner tillämpningen på

områdena av Fjärde Genèvekonventionen av 1949 angående skydd för

civilpersoner under krigstid. En rad åtgärder som Israel

vidtagit -- utöver upprättandet av bosättningar även t.ex.

kollektiva bestraffningar och deportationer av icke önskvärda

personer -- strider mot konventionen.

Befolkningen i Israel uppgår enligt officiell israelisk

statistik till ca 4,6 miljoner. Av invånarna i Israel är 18 %

arab-palestinier, 2,7 % beduiner och 1,6 % druser. Av invånarna

i de ockuperade områdena -- ej inberäknat de judiska bosättarna

-- är 97 % arab-palestinier, varav omkring 85 % är muslimer.

De palestinska kraven på rätt till självbestämmande, inkl.

rätten att etablera en egen stat, och befolkningens reaktion på

lidandet under ockupationen har sedan 1987 kommit till uttryck i

en folkresning, intifadan, som den israeliska regeringen, med

delvis folkrättsstridiga medel, har sökt slå ner. Efter snart

fem års uppror skördar våldet i de ockuperade områdena så gott

som dagliga offer. Upproret har också innehållit element av våld

inom den palestinska befolkningsgruppen, vilket speglar olika

tendenser inom intifadan.

FN:s generalförsamling har i flera års tid i resolutioner

fördömt Israels politik och åtgärder, som enligt församlingens

uppfattning innebär brott mot de mänskliga rättigheter som

tillkommer det palestinska folket på de ockuperade områdena,

inkl. Jerusalem. Särskilt har FN fördömt sådana åtgärder som den

israeliska arméns och bosättares beskjutning av försvarslösa

civila palestinier, deportation av palestinier, konfiskering av

egendom, förstörelse av hus, införande av ekonomiska

restriktioner m.m. Intifadan har enligt många iakttagare

bidragit till att öka det politiska trycket på parterna att

uppnå en fredlig lösning av konflikten.

Den 15 november 1988 beslöt PLO:s (Palestine Liberation

Organization) högsta organ, det palestinska nationalrådet, vid

ett möte i Alger att utropa en palestinsk stat och att godta

FN:s resolution 242 i förening med krav på självbestämmanderätt

för det palestinska folket. Nationalrådets beslut innebär ett de

facto-erkännande av Israels existens samt att PLO beslutat

inrikta sig på en tvåstatslösning. Israels regering har

emellertid ifrågasatt trovärdigheten i dessa ställningstaganden

och betraktar officiellt fortfarande PLO som en

terroristorganisation.

Den förhandlingsvilja, som det palestinska nationalrådets

ställningstagande internationellt uppfattades som ett uttryck

för, ledde genom bl.a. svensk förmedling till att Förenta

staterna inledde en direkt dialog med PLO i syfte att åstadkomma

en lösning på konflikten. På grund av en palestinsk

terroristattack mot Israel och ett, enligt amerikanskt

förmenande, alltför lamt avståndstagande från PLO:s lednings

sida, avbröt den amerikanska regeringen i juni 1990 denna

dialog.

Efter kriget i Persiska viken har framför allt Förenta

staternas regering intensifierat ansträngningarna att få till

stånd en fredskonferens mellan parterna i den israelisk-arabiska

konflikten. En sådan inledande konferens ägde rum i Madrid i

oktober 1991. Detta var första gången som Israel, företrädare

för palestinier och några av Israels grannländer -- Syrien,

Libanon och Jordanien -- möttes vid förhandlingsbordet för att

samtala om fred.

Förhandlingarna har förts i en bilateral och en multilateral

del. Syftet med de bilaterala förhandlingarna är att uppnå en

varaktig fred mellan parterna, medan de multilaterala samtalen

kan sägas syfta till att konsolidera denna genom att fylla

freden med ett konkret innehåll. Förenta staterna och Ryssland

står som sponsorer för hela fredsprocessen.

Den bilaterala delen berör dels Israel och dess arabiska

grannländer, dels Israel och palestinierna. De senare har

formellt sett deltagit i en gemensam jordansk-palestinsk

delegation, men i praktiken agerat självständigt. De

multilaterala samtalen förs inom ramen för ett antal

arbetsgrupper där ett stort antal länder utanför regionen

deltar, däribland Sverige. Förhandlingarna har hittills inte

utmynnat i några konkreta politiska lösningar. I ljuset av

konfliktens långa historia har dock varje ytterligare

förhandlingsrunda välkomnats som en framgång i sig.

Det israeliska arbetarpartiet gick i juni till val och

segrade, med löften om pragmatiska lösningar i fredssamtalen.

Den nya koalitionsregeringen, som också omfattar

fredsgrupperingen Meretz och det religiösa partiet Shas, har i

uttalanden betonat att samlevnaden mellan palestinierna i de

ockuperade områdena och Israel utgör kärnan i en

fredsuppgörelse. En viktig faktor i fredsprocessen har varit den

israeliska begäran om amerikanska lånegarantier på 10 miljarder

dollar. De för Israel så viktiga krediterna -- främst för att

kunna ta emot den ökade tillströmningen av ryska invandrare --

godkändes inte tidigare på grund av amerikanska krav på ett

omedelbart byggstopp i de ockuperade områdena. Den nya

israeliska regeringen tillkännagav dock kort efter

makttillträdet en frysning av nybyggnationen. Förenta staternas

regering har som en följd härav uttryckt ökat förtroende för

Israel genom att ge löfte om de lånegarantier man tidigare höll

tillbaka. Även på andra håll knyts nu stora förväntningar till

den nya regeringen. Inte minst många israeler är angelägna om

att bryta landets isolering visavi framför allt EG-länderna och

USA.

Förbudet mot fortsatt utbyggnad av bosättningarna i de

ockuperade områdena har inte inneburit ett absolut stopp för

dessa. Den nya israeliska regeringen har därtill antytt fortsatt

behov av säkerhetsrelaterade bosättningar. Palestinska

representanter har likaså betecknat som otillräckliga andra

åtgärder som vidtagits av den nya israeliska regeringen,

exempelvis frisläppandet av vissa politiska fångar. Frågor om

bosättningspolitiken liksom om innehållet i en palestinsk

autonomi i de ockuperade områdena förväntas därför komma att stå

i centrum även för de fortsatta samtalen. För Syriens

vidkommande är återlämnandet av Golanhöjderna den viktigaste

frågan. Syriskt stöd torde krävas för varje varaktig

fredsuppgörelse i den israelisk-arabiska konflikten.

Utskottet

En lösning på den israelisk-arabiska konflikten i Mellanöstern

förutsätter en varaktig och allomfattande uppgörelse mellan

Israel och dess grannar, inkl. det palestinska folket. Sveriges

inställning till konflikten baserar sig på principen om folkens

rätt till självbestämmande. Det palestinska folket har enligt

utskottets uppfattning rätt till självbestämmande och rätt till

att upprätta en egen stat. Sverige ger sitt självklara stöd till

FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338, med den därav

följande principen om land för fred. En fredsuppgörelse måste

innebära att Israel efter förhandlingar drar sig tillbaka från

de år 1967 ockuperade områdena, dvs. Västbanken, Golanhöjderna

samt Gaza, samtidigt som Israels grannar måste erkänna den

israeliska statens rätt att leva i fred inom säkra och erkända

gränser. Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Regeringsskiftet i Israel och den positiva anda som på senare

tid präglat de bilaterala och multilaterala samtal som pågår

inom den inledande Madridkonferensens ramar har enligt

utskottets bedömning väsentligt förbättrat förutsättningarna för

konkreta resultat i fredsprocessen. Utskottet vill uttrycka den

starka förhoppningen att samtalen snart skall leda till sådana

överenskommelser att därmed grunderna skall ha lagts för en

bestående fredsordning i Mellanöstern.

Stödet till fredsprocessen

I motion U615 (s) yrkandena 4 och 5 föreslås att Sverige med

kraft bör stödja fredsprocessen på grundval av FN:s resolutioner

242 och 338 samt att Sverige bör verka för att FN vidtar de

åtgärder som kan anses nödvändiga för att resolutionerna 242 och

338 genomförs. I motion U610 (s) yrkande 1 begärs att regeringen

aktivt skall verka för att parterna visar realism och

förhandlingsvilja i syfte att uppnå en rättvis och varaktig fred

i Mellanöstern samt att därmed alla FN-medlemmar, främst

stormakterna, utövar stark press på berörda länder för att uppnå

en sådan lösning av konflikten.

Utskottet konstaterar att den svenska inställningen till

Mellanösternkonflikten grundar sig på centrala folkrättsliga

principer, bl.a. den för hela FN-tanken grundläggande principen

om fredlig lösning av tvister. Det finns inget bestående

alternativ till en fredligt framförhandlad lösning av konflikten

i Mellanöstern. Det är utskottets förhoppning att den

förhandlingsprocess som inleddes i Madrid i oktober i fjol skall

leda till en varaktig lösning av konflikten mellan Israel och

dess grannar, inkl. palestinierna. Förhandlingarna baseras på

den process som inleddes i slutet på 1970-talet och som

resulterade i den historiska Camp David-överenskommelsen. De

principer som då slogs fast mellan Israel och Egypten --

principerna om land för fred samt erkännande av Israels rätt att

existera, säkra gränser och fredligt utbyte -- utgör alltjämt

ett föredöme. Mellanöstern är också ett område som skulle kunna

dra stor nytta av ett arrangemang liknande den europeiska

säkerhets- och samarbetskonferensen. Etablerandet av sådana

regionala säkerhets- och samarbetsarrangemang uppmuntras i

FN-stadgan.

Som tidigare konstaterats av utskottet har Sverige sedan länge

givit sitt aktiva stöd till tanken på en internationell

fredskonferens. Sverige stöder till fullo den nu inledda

fredsprocessen, bl.a. genom svenskt deltagande i samtliga av de

fem arbetsgrupper som upprättades vid den multilaterala

förhandlingsfasens inledande möte i Moskva i januari 1992.

Grupperna avser behandla en rad för freden centrala frågor:

säkerhets- och rustningskontroll, ekonomiskt samarbete,

flyktingfrågor, miljöfrågor samt vattenresurser. Samtliga

arbetsgrupper sammanträffade för en första session under våren

och nya möten äger rum under hösten.

Utskottet noterar att diskussionerna hittills har varit av

huvudsakligen sonderande karaktär. Under våren motsatte sig

Israel att palestinier utanför de ockuperade områdena givits

rätt att delta i vissa arbetsgrupper, och Israel uteblev därför

från dessa. Israel har också tidigare bestämt motsatt sig FN:s

deltagande i förhandlingarna. Från FN:s sida har i sin tur

avvisats tankar på eventuellt observatörsskap i processen och

krävts fullvärdigt deltagande. Varken på observatörsnivå eller

på annat sätt fanns därför FN eller dess underorgan

representerade i de multilaterala arbetsgruppernas inledande

möten.

Vidare kan noteras att huvudsponsorerna av konferensen --

Förenta staterna och Ryssland -- hittills själva varit mycket

återhållsamma vad gäller att engagera FN:s generalförsamling i

processen. Enligt sponsorernas uppfattning ankommer det på

parterna själva att föra denna framåt. Samtidigt noterar dock

utskottet med tillfredsställelse att ansträngningar pågår för

att finna en formel som på sikt skulle kunna ge FN en mer

central roll i förhandlingsprocessen.

I förhållande till förväntningarna förefaller den mest

positiva utvecklingen i de bilaterala förhandlingarna hittills

ha skett i samtalen mellan israeler och syrier. Bägge sidor har

nu framlagt dokument som klargör resp. parts positioner. Mot

Israels krav på fredsavtal och fullständig normalisering av

förbindelserna står Syriens krav på ett fullständigt

tillbakadragande från de ockuperade Golanhöjderna.

I de israelisk-palestinska samtalen föreligger dokument från

bägge sidor avseende utformningen av självstyre under den

interimsperiod om tre till fem år vilken förutses föregå en

permanent lösning av Palestinafrågan. En stötesten utgörs av det

palestinska kravet att FN-resolutionerna 242 och 338, som

fastställer principen om land för fred, skall tillämpas på de

pågående förhandlingarna. Israels regering har nu godtagit att

dessa resolutioner utgör en bas för fredsprocessen i dess

helhet. Israel anser emellertid att resolutionerna, vad gäller

Palestinafrågan, skall äga tillämplighet först i nästa fas, då

en permanent lösning skall diskuteras. Utskottet noterar med

tillfredsställelse att samtal, trots denna principiella

grundskillnad, förs vidare om bl.a. innehållet i en

interimslösning och frågor som rör mark, vatten och mänskliga

rättigheter.

Med det anförda får yrkandena 4 och 5 i motion U615 (s) samt

yrkande 1 i motion U610 (s) anses besvarade.

Förhållandena i de ockuperade områdena

Motion U610 (s) yrkandena 2--3, 6 och 7 samt motion U615 (s)

yrkande 2 berör förhållandena i de ockuperade områdena.

I motion U610 (s) yrkandena 2 och 3 begärs att Sverige med

skärpa skall fördöma Israels folkrättsstridiga ingripanden i de

ockuperade områdena samt att riksdagen som sin mening skall ge

regeringen till känna att Israel genast bör upphöra med dessa

åtgärder och förfaranden. I motion U610 (s) yrkande 7 samt i

motion U615 (s) yrkande 2 föreslås att Sverige bör verka för att

Israel utan vidare dröjsmål öppnar alla skolor och universitet

på Västbanken, i Gaza och i östra Jerusalem. I motion U615 (s)

yrkande 2 anförs vidare att Sverige bör verka för att ett antal

andra, enligt motionärernas förmenande, förtroendeskapande

åtgärder vidtas av Israel, bl.a. stopp för bosättningarna i de

ockuperade områdena, frigivningen av politiska fångar, stopp för

kollektiva bestraffningar och för tortyr i fängelserna. I motion

610 (s) yrkande 6 anförs att Sverige bör verka för att Amnesty

Internationals och B'Tselems på tortyrkonventionen grundade

rekommendationer till Israels regering och myndigheter genomförs

i praktiken. (Rekommendationerna bifogas motionen.)

I motionerna hävdas att den israeliska bosättningspolitiken i

de ockuperade områdena stått i klar strid med folkrätten. De

israeliska militära styrkornas uppträdande noteras som en mycket

oroväckande aspekt på situationen på Västbanken och i Gaza.

Antalet dödade palestinier anges i motion U610 (s) till ca 1 000

personer sedan intifadan inleddes i december 1987.

Motionärerna noterar vidare förekomsten i de ockuperade

områdena av kollektiva bestraffningar, deportationer och

frihetsberövanden med politisk bakgrund. Systemet med

militärdomstolar med summariska processer och utan möjlighet

till överklagande noteras. Motion U610 (s) anger att det enligt

Amnesty International och B'Tselem inte råder något tvivel om

att tortyr och annan brutal behandling fortfarande används i

stor omfattning i de av Israel ockuperade områdena.

Överträdelserna fortsätter trots att Israel ratificerat

tortyrkonventionen och lovat vidta åtgärder för att stoppa

övergreppen.

Utskottet konstaterar att Sverige, bl.a. genom sitt agerande i

FN och andra internationella sammanhang, arbetar för att Israels

ockupation av de aktuella områdena skall upphöra. Enligt

utskottets uppfattning måste ett upphörande av den israeliska

ockupationen av omgivande områden ingå i en allomfattande

lösning som också tar hänsyn till de hot och våldsaktioner som

riktats mot Israel. Den israeliska bosättningspolitiken har

hittills utgjort ett betydande hinder på vägen mot framsteg i

den pågående förhandlingsprocessen. I likhet med EG, Förenta

staterna och andra stater har Sverige uttryckt bestämda krav på

att denna bosättningspolitik måste upphöra. Utskottet fäster

stor vikt vid att den nya israeliska regeringen mycket snabbt

efter sitt makttillträde utfärdade ett stopp för nya

bosättningar på Västbanken och i Gaza. Utskottet delar

motionärernas uppfattning att ytterligare åtgärder från den

israeliska regeringens sida skulle kunna bidra till att öka

förtroendet och förhandlingsviljan hos parterna. Även slopandet

av den arabiska bojkotten mot Israel vore en viktig

förtroendeskapande åtgärd i detta sammanhang.

Utskottet konstaterar att MR-läget i de av Israel ockuperade

palestinska områdena fortfarande kan betecknas som mycket

allvarligt. Uppgifter om bl.a. attentat, dödsskjutningar,

tortyr, godtyckliga frihetsberövanden, bristande rättssäkerhet

och censur når omvärlden oroande ofta.

Palestinierna har en självklar rättighet att utan hinder

tillägna sig undervisning. Utskottet vill framhålla att

utbildningsinstitutionerna i de ockuperade områdena kan

förbättra förutsättningarna för en dialog mellan israeler och

palestinier. Utskottet noterar med tillfredsställelse att allt

fler skolor och universitet i de ockuperade områdena nu åter är

öppna.

Utskottet konstaterar vidare att främjandet av respekten för

grundläggande fri- och rättigheter utgör en viktig del av

arbetet för internationell fred och säkerhet. Respekten för

mänskliga rättigheter utgör en av de principiella grundvalarna

för utformningen av svensk Mellanösternpolitik. Utskottet utgår

från att regeringen på lämpligt sätt fortsätter att verka för

respekt för de mänskliga rättigheterna i Mellanöstern.

Därmed får yrkandena 2, 3, 6 och 7 i motion U610 (s) samt

yrkande 2 i motion U615 (s) anses besvarade.

I motion U615 (s) yrkande 1 föreslås att Sverige bör öka sitt

bidrag till UNRWA och utvidga katastrofbiståndet till det

palestinska folket.

Sveriges bistånd till det palestinska folket behandlades i

utskottets betänkande 1991/92:UU15, vari angavs att det

palestinska folkets behov väl motiverar fortsatt svenskt

bistånd. Det svenska stödet har också ökat de senaste åren.

Biståndet till palestinierna kanaliseras genom UNRWA, genom

andra FN-organ samt via enskilda organisationer. Sverige är näst

största bidragsgivare till UNRWA och står för närmare 10 % av

organisationens budget. De bilaterala insatserna uppgår

sammantaget till ca 20--25 miljoner kronor per år. 1991 fattade

regeringen beslut om inriktningen av de bilaterala insatserna på

Västbanken och Gaza. Biståndet avses ha en humanitär inriktning

med tyngdpunkt på de sociala sektorerna. Flera enskilda

organisationer är engagerade i arbetet. Sverige stöder för

närvarande ett antal projekt inom främst hälsosektorn men också

undervisning och livsmedelsdistribution. Vidare planeras projekt

samfinansierade med FN-organ, t.ex. UNICEF och UNDP.

Utskottet noterar att nya svenska insatser kan komma att

efterfrågas inom ramen för konkreta projekt allteftersom arbetet

inom bl.a. den multilaterala delen av fredsprocessen fortsätter.

Utskottet utgår från att Sverige anpassar sitt bistånd så att

det på ändamålsenligt sätt utgör ett stöd för fredsprocessen.

Därmed får yrkande 1 i motion U615 (s) anses besvarat.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande stödet till fredsprocessen

att riksdagen förklarar yrkandena 4 och 5 i motion

1991/92:U615 samt yrkande 1 i motion 1991/92:U610 besvarade med

vad utskottet anfört,

2. beträffande förhållandena i de ockuperade områdena

att riksdagen förklarar yrkandena 2, 3, 6 och 7 i motion

1991/92:U610 samt yrkande 2 i motion 1991/92:U615 besvarade med

vad utskottet anfört,

3. beträffande bidrag till det palestinska folket

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:U615

besvarat med vad utskottet anfört.

Stockholm den 12 november 1992

På utrikesutskottets vägnar

Daniel Tarschys

I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre

Schori (s), Alf Wennerfors (m), Pär Granstedt (c), Karl-Erik

Svartberg (s), Nils T Svensson (s), Margareta Viklund (kds),

Lars Moquist (nyd), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s),

Göran Lennmarker (m), Berndt Ekholm (s), Peeter Luksep (m) och

Alf Eriksson (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.