Bet. 1992/93:UU21

Utrikesutskottets betänkande

1992/93:UU21

Situationen i det tidigare Jugoslavien

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

1992/93

UU21

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas sju motioner från den allmänna

motionstiden 1993, vilka berör olika aspekter på situationen i

det tidigare Jugoslavien (åtgärder mot Serbien, svenskt agerande

avseende Kosovo resp. erkännande av Makedonien) samt om våldtäkt

mot kvinnor. Utskottet har besvarat samtliga motioner.

Till betänkandet är fogat en redovisning av utskottets

offentliga utfrågning den 12 november 1992 om situationen i det

tidigare Jugoslavien.

Motionerna

1992/93:U627 av Viola Furubjelke m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att våldtäkt som vapen i krig skall

definieras som krigsförbrytelse,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de som utfört och/eller de som

beordrat våldtäkterna på muslimska kvinnor i Bosnien-Hercegovina

bör ställas till ansvar inför en krigsförbrytartribunal,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den deklaration om våld mot kvinnor

som arbetats fram i FN i stället bör göras om till en bindande

konvention och att denna öppnas för undertecknande i samband med

FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter, som hålls i Wien

i sommar eller senast i samband med FN:s kvinnokonferens i

Bejing 1995.

1992/93:U628 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att våldtäkt som vapen i krig skall

definieras som krigsförbrytelse,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att de som utfört och/eller de som beordrat våldtäkterna på

muslimska kvinnor i Bosnien-Hercegovina skall ställas till

ansvar inför en krigsförbrytartribunal,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att den deklaration om våld mot

kvinnor som arbetats fram i FN i stället introduceras som en

bindande konvention och att denna öppnas för undertecknande i

samband med FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter som

hålls i Wien i sommar eller senast i samband med FN:s

kvinnokonferens i Bejing 1995.

1992/93:U636 av Ylva Annerstedt och Carl B Hamilton (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om omedelbara initiativ för att stoppa kriget

i det tidigare Jugoslavien.

1992/93:U640 av Karin Pilsäter och Ingela Mårtensson (fp) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om uppmärksamhet kring våldtäkter mot unga

flickor som ett led i krigsstrategin.

1992/93:U648 av Kent Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett snabbt svenskt agerande för att

stationera fredsbevarande styrkor i Kosova,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett svenskt agerande för att förmå

Serbien/det nya Jugoslavien att lämna Kosova och möjliggöra ett

återinsättande av den demokratiskt valda presidenten och

parlamentet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett svenskt erkännande av Kosova så fort

som internationell praxis för erkännande blivit uppfylld.

1992/93:U651 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ett svenskt erkännande av republiken Makedonien.

1992/93:U652 av Ingela Mårtensson och Isa Halvarsson (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om våldtäkt som tortyr.

1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kvinnor utsatta för våldshandlingar i

olika konflikter och åtgärder mot förövarna.

Bakgrund

Under innevarande riksmöte har utrikesutskottet tidigare

behandlat olika aspekter av situationen i det tidigare

Jugoslavien. Utskottet har därvid tagit ställning till frågan om

sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien"

(Serbien--Montenegro). Utskottet har också, vid två olika

tillfällen, anvisat medel för katastrofinsatser till följd av

situationen i det f.d. Jugoslavien. Slutligen har utskottet, den

12 november 1992, anordnat en offentlig utfrågning om

situationen i det forna Jugoslavien. Den fullständiga

redogörelsen för vad som framkom vid denna utfrågning återfinns

som bilaga till detta betänkande.

För att ge ett perspektiv på de motioner som utskottet

behandlar i föreliggande betänkande redovisas i detta avsnitt

några centrala drag i de ärenden utskottet tidigare avgjort

(utrikesutskottets betänkanden 1992/93:UU4, 11 och 17).

Därutöver sammanfattas vissa av de mera betydelsefulla

aspekterna på det aktuella läget i Jugoslavienkrisen, inklusive

gemensamma nordiska ställningstaganden.

Sanktionerna mot Serbien--Montenegro

Den 30 maj 1992 antog FN:s säkerhetsråd en resolution, nr 757

(1992), om sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien"

(Serbien--Montenegro).

I resolutionen bekräftar säkerhetsrådet inledningsvis tidigare

resolutioner, noterar de komplexa sammanhangen i den tidigare

Socialistiska federativa republiken Jugoslavien, bekräftar sitt

stöd till gjorda fredsansträngningar och beklagar att kraven i

den tidigare säkerhetsrådsresolutionen 752 (1992) inte

uppfyllts. Rådet beklagar vidare bl.a. att kraven på omedelbart

upphörande av fördrivningen av etniska grupper inte efterföljts.

Vidare uttrycker rådet sin oro över svårigheterna att få fram

humanitär hjälp och över säkerheten för FN:s personal i området.

Genom resolutionen åläggs alla stater att vidta de åtgärder

säkerhetsrådet beslutat. Bland dessa åtgärder kan särskilt

nämnas förbud mot införsel till eller utförsel från

"Förbundsrepubliken Jugoslavien" av varor (undantaget leveranser

uteslutande för medicinskt bruk samt livsmedel). Säkerhetsrådet

föreskriver också om förbud mot att kapital eller andra

ekonomiska resurser görs tillgängliga för "Förbundsrepubliken

Jugoslavien". Vidare inför säkerhetsrådet restriktioner avseende

flygtrafik, diplomatiska relationer, sportevenemang m.m.

Säkerhetsrådet uppmanar också alla berörda parter att genast

skapa nödvändiga villkor för en oförhindrad leverans av

humanitära förnödenheter till Sarajevo och andra destinationer.

(En fullständig redovisning av innehållet i säkerhetsrådets

resolution återfinns i utrikesutskottet betänkande 1992/93:UU4

om Tillämpning i fråga om "Förbundsrepubliken Jugoslavien"

(Serbien--Montenegro) av lagen (1971:176) om vissa

internationella sanktioner samt ändring av nämnda lag.)

Med anledning av säkerhetsrådets resolution beslöt regeringen

förordna om tillämpning gentemot "Förbundsrepubliken

Jugoslavien" (Serbien--Montenegro) av en rad bestämmelser i

lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner. Riksdagens

godkännande av de införda sanktionerna inhämtades sedermera på

föreskrivet sätt.

Katastrofinsatser till följd av situationen i det f.d.

Jugoslavien

Konflikterna i det tidigare Jugoslavien har medfört behov av

omfattande humanitära hjälpinsatser i området. Dessa behov har

successivt accentuerats genom att antalet flyktingar snabbt

ökat.

Från årets början och fram t.o.m. oktober 1992 anslog

regeringen ca 140 miljoner kronor ur katastrofanslaget för

humanitära insatser i det tidigare Jugoslavien. Dessa resurser

kanaliserades huvudsakligen genom UNHCR (75 mkr), UNICEF (5

mkr), WHO (15 mkr), Röda Kors-organ (23,5 mkr) samt enskilda

svenska organisationer (17,5 mkr). Sverige är nu näst största

bidragsgivare till UNHCR.

Regeringen identifierade under senhösten 1992 ett antal mycket

angelägna insatser, innefattande bl.a. stöd till inkvartering av

flyktingar i drabbade områden (främst inom det tidigare

Jugoslavien samt i Ungern). Till följd av att anslagsposten för

katastrofbistånd inom ramen för biståndsanslaget blivit hårt

ansträngd genom andra, extraordinära behov fanns dock inte medel

disponibla för ytterligare svenska insatser.

Mot bakgrund härav tog utrikesutskottet i november 1992

initiativ till att genom omfördelning ställa ytterligare 150

miljoner kronor till regeringens disposition (utrikesutskottets

betänkande 1992/93:UU11) för omedelbara hjälpinsatser i det

tidigare Jugoslavien. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets

hemställan den 2 december 1992. De anvisade medlen har sedermera

utnyttjats för avsett ändamål.

I regeringens proposition 1992/93:105, bil. 3, med förslag om

tilläggsbudget I till statsbudgeten för innevarande budgetår,

anfördes att många akuta nödhjälpsbehov återstår. Regeringen

anhöll därför om ytterligare 150 mkr för att täcka akuta behov i

det tidigare Jugoslavien. Insatserna, som i första hand avsågs

genomföras i samarbete med UNHCR, gällde hela regionen men med

en prioritering av Bosnien-Hercegovina, och de avsågs bli

inriktade bl.a. på att underlätta flyktingarnas bostadssituation

under vintern. Utrikesutskottet tillstyrkte i sitt betänkande

(1992/93:UU17) regeringens förslag, vilket också antogs av

riksdagen den 17 februari 1993 (riksdagsskrivelse

1992/93:164).

Totalt har Sverige hittills under budgetåret 1992/93 använt

290 miljoner kronor av katastrofmedel för humanitära

biståndsinsatser i det tidigare Jugoslavien. Sverige har också

mera generöst än de flesta andra stater i Europa tagit emot

flyktingar från konfliktområdet.

Aktuella aspekter på Jugoslavienkrisen

Fredsprocessen befinner sig nu i en avgörande fas. De båda

ordförandena för den Internationella konferensen om det

tidigare Jugoslavien, Lord Owen och Cyrus R. Vance,

har inte lyckats med att erhålla alla de stridande parternas

stöd för sin fredsplan. För närvarande pågår diskussioner under

överinseende av FN:s säkerhetsråd.

USA har förklarat sig berett att bidra med styrkor för att

upprätthålla ett fredsavtal när en uppgörelse, vilken kan

accepteras av alla parter, föreligger.

Förutom en lösning för Bosnien-Hercegovina krävs för en

varaktig fred i det tidigare Jugoslavien bl.a. också en

uppgörelse mellan Kroatien och Serbien om de serbockuperade

områdena i Kroatien, det s.k. Krajina. Därför kallades

presidenterna från Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Serbien

till säkerhetsrådet i New York för fortsatta förhandlingar

tillsammans med politiska och militära företrädare för kroaterna

och serberna i Bosnien-Hercegovina samt Krajinaserberna. De två

problemkomplexen behandlas parallellt men i olika fora.

De tidigare under 1993 genomförda kroatiska attackerna på de

serbockuperade områdena i Kroatien (Krajina) har accentuerat

FN:s svåra roll. FN-styrkornas i Kroatien (UNPROFOR) mandat

förlängdes den 19 februari med endast sex veckor för att vinna

tid för fortsatta förhandlingar om ett nytt mandat. Något senare

utsågs en svensk general till ny chef för dessa och för övriga

FN-styrkor i hela det tidigare Jugoslavien.

Samtidigt pågår också ett arbete inom flera internationella

organisationer, däribland ESK, rörande hur pressen på de

stridande parterna -- och i synnerhet då på serberna -- kan ökas

för att förmå dem att acceptera en fredlig lösning. Bl.a. har

frågan om sanktionsbrott av serbiska oljepråmar på Donau stått i

focus.

I syfte att stärka sanktionsövervakningen har ESK i samverkan

med EG utlovat bistånd till Rumänien och Bulgarien för att

stärka deras kapacitet att övervaka flodtrafiken och uppbringa

misstänkta fartyg. Man har också utplacerat monitorer under

ledning av en svensk tulltjänsteman vid två ukrainska hamnar.

Sedan en tid finns sanktionskontrollgrupper även i andra stater

som gränsar till Serbien-Montenegro.

De nordiska utrikesministrarna gjorde i ett gemensamt

uttalande den 27 januari tydliga markeringar i en rad frågor

rörande Jugoslavienkrisen. Bl.a. uttryckte de sitt starka stöd

för Lord Owens och Cyrus Vances arbete för att nå en politisk

lösning på de pågående konflikterna. Ministrarna fann det mycket

viktigt för säkerheten i området att UNPROFOR:s mandat

förlängdes, och de fördömde etnisk rensning och erövrande av

territorium genom våld. De framhävde vidare det betydande

nordiska engagemanget i UNPROFOR, och de konstaterade att den

nordiska FN-bataljon som skulle skickas till Makedonien utgör

ett konkret bidrag till att förhindra en spridning av

konflikten. Makedonien och Kosovo är särskilt utsatta härvidlag.

Ministrarna konstaterade vidare att kriget i

Bosnien-Hercegovina kännetecknas av grova övergrepp mot

civilbefolkningen, såsom urskillningslös artilleribeskjutning av

belägrade städer, dödande av fångar i lägren och massvåldtäkter,

i synnerhet mot muslimska, men också mot kroatiska och serbiska

kvinnor. De krävde att detta måste upphöra och de skyldiga

ställas till svars.

Ministrarna uttryckte sitt starka stöd för det pågående

arbetet inom FN och ESK för att klarlägga förutsättningarna för

att upprätta en internationell krigsförbrytardomstol. Alla

parter har, menade de, gjort sig skyldiga till kränkningar av

grundläggande normer i den pågående konflikten. Samtidigt ansåg

de att det står klart att den serbiska ledningen och ledare för

de bosniska serberna bär det största ansvaret för kriget.

Ministrarna framhävde betydelsen av UNHCR:s och andra

organisationers omfattande humanitära hjälpinsatser. Samtidigt

konstaterade de att det betydande antalet flyktingar från det

tidigare Jugoslavien är ytterst oroande. De stater i regionen

som har tagit emot ett stort antal flyktingar förtjänar, enligt

ministrarnas uppfattning, allt stöd, inte minst för att

upprätthålla principen om att flyktingar bör stanna i närområdet

för att lättare kunna återvända när kriget var över.

Sverige bidrar inom ESK:s ram till fredsansträngningarna på en

rad områden. När det gäller konkreta insatser på plats kan

nämnas att vi deltar i en fredsbefrämjande långtidsmission i

Kosovo, Sandjak och Vojvodina. Denna syftar till att dämpa

etniska motsättningar och därigenom hindra konfliktspridning. Vi

är, som nämnts ovan, också djupt engagerade i den humanitära

hjälpverksamheten i Bosnien-Hercegovina och i Kroatien.

Därutöver medverkar Sverige i ESK/EG:s sanktionsövervakning samt

deltar i FN-operationer i Kroatien och Makedonien.

Sammanfattning av motionerna

I motion 1992/93:U636 (fp) hävdar motionärerna att det är

serberna som gjort sig skyldiga till de värsta och mest

omfattande övergreppen under det pågående kriget i det tidigare

Jugoslavien. Enligt deras mening är det en förutsättning för en

varaktig fred att pressen på serberna kraftfullt ökar och att

ultimatum ställs. Som ordförande i ESK och genom goda kontakter

i FN har Sverige speciella möjligheter till aktion. I

internationella fora kan beslut fattas om att alla militära

aktiviteter skall upphöra, FN:s handelsblockad skärpas, alla

kommunikationer brytas och förberedelser för en internationell

krigsförbrytarrättegång mot serbiska ledare inledas.

I likalydande yrkanden i motionerna 1992/93:U627 (s) yrkande 1

och 1992/93:U628 (s) yrkande 9 krävs att våldtäkt som vapen i

krig skall definieras som krigsförbrytelse. Även yrkandena 2 och

10 i respektive motion är likalydande. I dessa krävs att de som

utfört och/eller de som beordrat våldtäkterna på muslimska

kvinnor i Bosnien-Hercegovina skall ställas till ansvar inför en

krigsförbrytartribunal.

I båda motionerna återges förhållanden som tyder på att

våldtäkter använts som ett medel i kriget i det tidigare

Jugoslavien. Motionärerna konstaterar att den internationella

humanitära rättens regler inte särskilt tar upp sexuellt våld

mot kvinnor som krigshandling. I motion U627 diskuteras olika

aspekter bl.a. på de fyra Genèvekonventionerna från 1949 och

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter,

varefter man konstaterar att det är en sak för folkrättsexperter

att ta ställning till om någon av de delar av folkrätten som

nämnts skulle kunna utgöra grund för att ställa de skyldiga till

våldtäkterna till ansvar inför domstol som skyldiga till

krigsförbrytelser.

I likalydande yrkanden i motionerna 1992/93:U627 (s) yrkande 5

och 1992/93:U628 (s) yrkande 12 krävs att den deklaration om

våld mot kvinnor som arbetats fram i FN i stället introduceras

som en bindande konvention och att denna öppnas för

undertecknande i samband med FN:s världskonferens om mänskliga

rättigheter som hålls i Wien i sommar eller senast i samband med

FN:s kvinnokonferens i Beijing 1995.

I motion 1992/93:U640 (fp) yrkande 3 anförs att uppmärksamhet

bör riktas mot förhållandet att våldtäkter mot unga flickor

används som ett led i krigsstrategin, inte bara i det tidigare

Jugoslavien. Resultatet av dessa våldtäkter kan bli oönskade

graviditeter och barn som föds till världen helt oskyldiga.

I motion 1992/93:U652 (fp) behandlas frågan om våldtäkter som

en systematisk del av krigsstrategin i det tidigare Jugoslavien.

Motionärerna hänvisar bl.a. till rapporter från en expertgrupp

utsedd av ESK (Corell-gruppen). De menar att våldtäkt som en del

av krigföringen är ett brott mot folkrätten och att en

internationell tribunal bör undersöka och pröva våldtäktsfall

som brott mot Genève-konventionen. När det gäller våldtäkterna i

det tidigare Jugoslavien bör den svenska regeringen ta initiativ

till att de kommer upp på dagordningen i ESK och FN:s kommission

för de mänskliga rättigheterna.

I motion 1992/93:A811 (c) yrkande 7 anförs att våldshandlingar

mot kvinnor blivit allt vanligare i konfliktsituationer. De

används då som vapen i konflikten. Till exempel har systematisk

våldtäkt mot kvinnor använts i den pågående

Jugoslavienkonflikten. Enligt motionärerna bör Sverige i

internationella fora arbeta för att de som är ansvariga för

dessa brott mot de mänskliga rättigheterna ställs till svars.

I motion 1992/93:U648 (s) anför motionärerna att Kosova (den

albanska formen av Kosovo) tidigare utgjorde en autonom provins

i det tidigare Jugoslavien med eget parlament och med vetorätt

mot förändringar i den jugoslaviska konstitutionen. Den serbiske

ledaren Milosevic tog 1990 bort de autonomirättigheter som

dessförinnan tillkommit Kosova. Nästan samtidigt infördes

undantagstillstånd. Serbisk polis stationerades i Kosova, skolor

stängdes och massmediakontroll från Belgrad infördes.

Människorättssituationen försämrades drastiskt. Från serbisk

sida har man, enligt motionärerna, försökt att tvångsmässigt

förändra befolkningssammansättningen i Kosova. I maj 1992

organiserade de politiska partierna i Kosova trots detta

allmänna val. Det nya parlamentet beslöt sedermera att Kosova

skall bli en självständig stat.

Motionärerna kräver (yrkande 3), att Sverige erkänner Kosova

så fort som internationell praxis för erkännande blivit

uppfylld. Vidare bör diplomatiska förbindelser upprättas med den

nya staten. För att ett erkännande skall bli verklighet krävs

dock, enligt motionärerna, att Serbien/det nya Jugoslavien

förmås dra tillbaka militära trupper och polis. Sverige bör

(yrkande 2) agera för att förmå Serbien/det nya Jugoslavien att

lämna Kosova och möjliggöra ett återinsättande av den

demokratiskt valde presidenten och parlamentet. Detta kan ske

genom agerande i ESK, via FN och i direkta kontakter med

Belgradregimen. Om befolkningen i Kosova förvägras sin rätt

enligt internationell lag bör den svenska regeringen agera i FN

för att få till stånd ytterligare sanktioner och om det skulle

visa sig nödvändigt militärt ingripande.

Sverige bör (yrkande 1) omgående verka för att FN stationerar

fredsbevarande styrkor i Kosova.

I motion 1992/93:U651 (fp) anförs att endast en av

delrepublikerna i det tidigare Jugoslavien, Makedonien,

förnekats internationellt erkännande. Skälet för detta är,

enligt motionären, att Grekland inom EG starkt motsatt sig ett

europeiskt erkännande. EG:s ställningstagande har i sin tur

påverkat en rad andra staters ställningstaganden i

erkännandefrågan. Motionären menar att EG:s handlingsförlamning

endast kan läggas Grekland till last och att detta inte utgör

anledning för länder utanför EG att avvakta med ett erkännande.

Makedonien uppfyller gängse kriterier för ett internationellt

erkännande. Sverige bör därför erkänna republiken Makedonien

omgående.

Utskottet

Inte sedan andra världskriget har det i Europa begåtts så

omfattande och hänsynslösa brott mot de mänskliga rättigheterna

och rättsstatens principer som under den pågående konflikten i

det tidigare Jugoslavien. Urskillningslös artilleribeskjutning,

etnisk rensning, systematiska våldtäkter, tortyr och andra

grymheter utgör delar av dessa fruktansvärda brott som blivit

dagligen återkommande. Respekten för människovärde och för

folkrätten kräver att de illdåd som begås inte förblir

ostraffade.

Det är av avgörande betydelse att parterna förmås att genast

avbryta alla stridshandlingar. Arbetet för att nå en politisk

lösning och genomdriva denna måste fortsätta med största

beslutsamhet så att en uppgörelse om fred i de av konflikter

sönderslitna delarna av det tidigare Jugoslavien snarast kan bli

verklighet.

Parterna måste till fullo respektera alla FN-resolutioner.

Allvarliga provokationer mot FN och fredsprocessen har begåtts

då FN-förband och FN-polis förhindrats i sina fredsbevarande och

humanitära uppgifter. Krigshandlingar för att störa och motverka

också annan humanitär hjälpverksamhet, exempelvis genom UNHCR,

är legio i de konfliktdrabbade områdena.

Det får inte råda något tvivel om att omvärlden solidariskt

söker få ett slut på konflikten och det omfattande lidande som

drabbat civilbefolkningen i det tidigare Jugoslavien.

I anledning av de i motion 1992/93:U636 (fp) föreslagna

åtgärderna mot Serbien konstaterar utskottet att

FN-sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien"

(Serbien--Montenegro) beslöts redan i maj 1992.

Enligt utskottets mening är det angeläget att gällande

restriktioner tillämpas på ett effektivt sätt. Detta skulle

innebära en de facto-skärpning jämfört med nuläget. Sverige

verkar för detta bl.a. inom ramen för ESK.

Sverige har i olika uttalanden mycket skarpt fördömt den

serbiska politiken. Innebörden av det svenska budskapet har

varit att om serberna inte inlåter sig i realförhandlingar

kommer Serbien--Montenegro att för lång tid framöver helt

utestängas från den internationella gemenskapen, och det

internationella trycket kommer att ökas. Detta framfördes även

när utrikesministern i egenskap av ESK-ordförande träffade den

serbiske presidenten Milosevic. Också i ett gemensamt nordiskt

uttalande har särskilda markeringar gjorts mot Serbien.

Sverige har aktivt verkat för att få till stånd en domstol som

kan pröva krigsförbrytelser. Detta har främst skett genom

arbetet i en internationell juristgrupp (den s.k.

Corell-missionen), ledd av rättschefen i Utrikesdepartementet

ambassadör Hans Corell.

Gruppen, som tillsattes i augusti--september förra året inom

ramen för Europeiska säkerhetskonferensens (ESK) arbete, har

nyligen (februari 1993) i en rapport till ESK kommit fram till

att det inte bara är önskvärt utan också juridiskt fullt möjligt

att inrätta en särskild krigsförbrytardomstol för f.d.

Jugoslavien. I den omfattande rapporten presenteras ett

detaljerat förslag till hur en krigsförbrytardomstol kan

organiseras och fungera.

Rapporten har genom Sverige, i egenskap av ordförandeland i

ESK, lämnats vidare till FN:s generalsekreterare och

säkerhetsrådet för överväganden. ESK har beslutat att Sverige

skall fortsätta konsultationerna med FN i frågan samt att

ESK-staterna själva skall överväga vidare åtgärder.

FN:s säkerhetsråd har också, genom resolution 780 (1992),

utsett en expertkommission för att motta och analysera

information om krigsförbrytelser i det tidigare Jugoslavien.

Efter regeringsbeslut (februari 1993) kommer sådan information

även att insamlas i Sverige.

Den 22 februari 1993 tog FN:s säkerhetsråd på franskt

initiativ ett enhälligt principbeslut (resolution 808 (1993)) om

att etablera en internationell tribunal för att pröva fall om

krigsförbrytelser i det tidigare Jugoslavien. I sin resolution

uppmanar säkerhetsrådet generalsekreteraren att senast inom 60

dagar presentera en rapport som belyser frågans alla aspekter.

Rådet förväntar sig därvid detaljerade förslag om hur och när

beslutet skall verkställas.

Med det anförda får motion 1992/93:U636 anses besvarad.

Som utskottet inledningsvis anfört ingår våld mot kvinnor

som ett framträdande element i de omfattande och hänsynslösa

brotten mot de mänskliga rättigheterna och rättsstatens

principer under den pågående konflikten i det tidigare

Jugoslavien.

Sverige deltar i olika internationella fora aktivt i arbetet

mot våld mot kvinnor. Vid FN:s kommissions för de mänskliga

rättigheterna (MR-kommissionen) möte 1993 i Genève har Sverige

arbetat för att uppmärksamma grova brott mot de mänskliga

rättigheterna, inkl. våldtäkter, i det tidigare Jugoslavien.

Sverige lämnar också omfattande bidrag till hjälpprogram för

våldtäktsoffer.

Vid MR-kommissionens möte antogs, i samband med att man

behandlade situationen i det f.d. Jugoslavien, en speciell

resolution om sexuellt våld mot kvinnor. Vidare antogs en allmän

resolution om att införlivandet av kvinnors mänskliga

rättigheter och kränkningar av dessa bättre måste uppmärksammas

av MR-organ och rapportörer. Kommissionen kommer nästa år att

överväga om en rapportör på temat våld mot kvinnor skall

tillsättas.

Den humanitära rätten -- krigets lagar -- förbjuder

uttryckligen våldtäkt på kvinnor. Sålunda stadgar den fjärde

Genèvekonventionen från 1949 att kvinnor skall skyddas mot varje

handling som kan kränka deras ära, framför allt våldtäkt,

påtvingad prostitution samt varje slag av otillbörligt närmande.

Motsvarande regel finns i 1977 års tilläggsprotokoll I, artikel

76.

Soldater som begår våldtäkt mot kvinnor, eller överordnade som

beordrar sådana handlingar, gör sig skyldiga till brott mot den

humanitära rätten. Dock är våldtäkt inte uppräknat bland de

brott som skall betraktas som s.k. svåra överträdelser, dvs.

krigsförbrytelser. Detta förhindrar inte att en våldtäkt ändå i

de flesta fall skulle kunna betraktas som krigsförbrytelse på

grund av att den innebär tortyr, omänsklig behandling eller svår

skada till kropp och hälsa.

Enligt vad utskottet erfarit kommer regeringen att verka för

att i FN:s generalförsamling eller vid höstens Internationella

Röda Kors-möte få till stånd en resolution resp. ett uttalande

med innebörden att varje våldtäkt, eller systematiserade

våldtäkter, är att betrakta som en krigsförbrytelse i

Genèvekonventionens mening.

Skulle en krigsförbrytartribunal inrättas med avsikt att

ställa personer till svars för brott mot den humanitära rätten i

det tidigare Jugoslavien finns förutsättningarna för att ställa

de personer som utfört eller beordrat våldtäkterna inför rätta.

Det synes enligt ett av förslagen (Corell-gruppens) finnas

möjlighet att vid lagföring tillämpa de existerande, nationella

lagarna.

Enligt vad utskottet inhämtat behandlas ett utkast till

deklaration om våld mot kvinnor vid det pågående (mars 1993)

mötet med FN:s kvinnokommission. Avsikten är att deklarationen

skall antas av FN:s generalförsamling hösten 1993.

Med tanke dels på att kvinnodiskrimineringskonventionens

övervakningskommitté (CEDAW-kommittén), genom rekommendation 12,

själv anser att olika former av våld mot kvinnor ryms inom

kvinnodiskrimineringskonventionen (CEDAW-konventionen), dels på

att ingen konventionsstat haft invändningar mot detta synsätt

finns det, enligt utskottets uppfattning, skäl att befara att

ett förslag om en konvention rörande våld mot kvinnor snarare

urholkar än förstärker CEDAW-konventionen. Till detta kommer att

över hälften av konventionsstaterna redan i dag rapporterar till

kommittén om situationen på området. Enligt utskottets mening

bör regeringen i stället aktivt verka för att deklarationen

antas snarast och senast till världskvinnokonferensen 1995.

Med det anförda får motion 1992/93:U627 (s) yrkandena 1, 2 och

5, motion 1992/93:U628 (s) yrkandena 9, 10 och 12, motion

1992/93:U640 (fp) yrkande 3, motion 1992/93:U652 (fp) samt

motion 1992/93:A811 (c) yrkande 7 anses besvarade.

Utskottet delar motionärernas (motion U648) oro över

utvecklingen i Kosovo (Kosova) och konstaterar att Sverige

varit en av de drivande krafterna bakom ESK:s beslut att

förstärka ESK-missionen i området. Utskottet noterar att Sverige

stöder förslaget att stationera fredsbevarande styrkor där. En

dylik utplacering kräver dock medgivande av stationeringslandet,

dvs. i detta fall Serbien-Montenegro. Mot denna bakgrund utgår

utskottet från att regeringen fortlöpande följer möjligheterna

till en utplacering av fredsbevarande styrkor.

Utskottet konstaterar vidare att Sverige i likhet med många

andra stater fördömt det serbiska förtrycket av den albanska

majoriteten i Kosovo. Den svenska regeringen har uppmanat

Serbien att engagera sig i en dialog som syftar till ömsesidig

förståelse och respekt. Sverige har också uttryckt förhoppningen

att demokratiska val med deltagande från alla befolkningsgrupper

i området kommer till stånd i Kosovo.

Utskottet konstaterar även att Sverige ställt sig helt bakom

den Internationella konferensen om det tidigare Jugoslavien,

vars arbete bl.a. syftar till att återge Kosovo någon typ av

autonom status.

I likhet med motionärerna konstaterar utskottet att de krav

som från svensk sida anges som nödvändiga för erkännandet av en

ny stat (ett folk, ett territorium och en regering som effektivt

utövar kontrollen över territoriet) inte är uppfyllda vad avser

Kosovo.

Med det anförda får motion 1992/93:U648 yrkandena 1--3 anses

besvarad.

Frågan om erkännande av det område som utgjorde republiken

Makedonien inom det tidigare Jugoslavien behandlas av

världssamfundet i ett brett internationellt sammanhang.

Vid EG:s toppmöte i juni 1992 i Lissabon, vilket ägde rum i

samband med att flertalet EG-stater hade påbörjat processen med

att ratificera Maastricht-avtalet, kom man överens om att

erkänna området som självständig stat under något namn som ej

innehöll ordet "Makedonien".

Från grekisk sida har man framfört argument med innebörden att

namnet "Makedonien" är så starkt förknippat med Greklands

historia att det inte kan användas som namn på en annan stat.

Man har också hävdat att utnyttjandet av namnet "Makedonien" i

andra sammanhang måste tolkas som uttryck för tankar,

ursprungligen härstammande från 1800-talet, på ett större

"Makedonien", omfattande delar av Grekland, Bulgarien och det

tidigare Jugoslavien.

Ledarna i Skopje har med emfas förnekat att så skulle vara

fallet, och de har genomfört konstitutionella förändringar för

att ytterligare klargöra att man inte har några territoriella

anspråk på omkringliggande stater.

Samtidigt pågår en process i FN för att pröva republikens

ansökan om medlemskap i världsorganisationen. De tre EG-staterna

i säkerhetsrådet (Frankrike, Spanien och Storbritannien) har

därvid föreslagit att rådet skall rekommendera medlemskap

samtidigt som det noterar att namnfrågan är omstridd. Som

temporärt namn, till dess att namnfrågan definitivt avgjorts,

föreslås "the former Yugoslav republic of Macedonia" (FYROM).

I anledning av motion U651 (fp) avseende erkännande av

Makedonien konstaterar utskottet att det område som utgjorde

republiken Makedonien inom det tidigare Jugoslavien nu uppfyller

de tre traditionella folkrättsliga krav som ställs för

internationellt erkännande som stat, nämligen ett folk, ett

territorium och en regering som effektivt utövar kontrollen över

territoriet. Utskottet utgår därför från att Sverige kommer att

erkänna republiken Makedonien.

Utskottet har erfarit att Sverige -- om säkerhetsrådet

rekommenderar medlemskap -- i generalförsamlingen avser rösta

för medlemskap i FN för den tidigare jugoslaviska delrepubliken

Makedonien. Detta är i så fall liktydigt med ett svenskt

erkännande.

De nordiska staterna har, med säkerhetsrådets resolution 795

(1992) som grund, beslutat sända en gemensam styrka av bataljons

storlek till det område som utgjorde republiken Makedonien inom

det tidigare Jugoslavien. Det är första gången som FN placerar

ut fredsbevarande styrkor för att söka hindra att konflikt

bryter ut i ett nytt område. Eftersom den nuvarande osäkerheten

i erkännandefrågan inte befrämjar stabiliteten i regionen,

bedöms det därför också av detta skäl som önskvärt att en snar

lösning uppnås.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande åtgärder mot Serbien-Montenegro

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U636 besvarad med vad

utskottet anfört,

2. beträffande våld mot kvinnor

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U627 yrkandena 1, 2 och

5, motion 1992/93:U628 yrkandena 9, 10 och 12, motion

1992/93:U640 yrkande 3, motion 1992/93:U652 samt motion

1992/93:A811 yrkande 7 besvarade med vad utskottet anfört,

3. beträffande svenskt agerande avseende Kosovo

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U648 yrkandena 1--3

besvarad med vad utskottet anfört,

4. beträffande erkännande av Makedonien

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U651 besvarad med vad

utskottet anfört.

Stockholm den 25 mars 1993

På utrikesutskottets vägnar

Pierre Schori

I beslutet har deltagit: Pierre Schori (s), Alf Wennerfors

(m), Maj Britt Theorin (s), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch

(m), Nils T Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Lars Moquist

(nyd), Viola Furubjelke (s), Karl-Göran Biörsmark (fp), Kristina

Svensson (s), Peeter Luksep (m), Alf Eriksson (s), Ingbritt

Irhammar (c) och Bengt Ahlqvist (fp).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Ratificering av konventionen om avskaffande av all slags

diskriminering av kvinnor (Convention on the Elimination of all

Forms of Discrimination Against Women, CEDAW) per 31 juli 1992

Bilaga 1

Utrikesutskottets offentliga utfrågning om situationen i det

forna Jugoslavien torsdagen den 12 november 1992

Bilaga 2

Daniel Tarschys, ordförande: Jag ber att få hälsa er alla

välkomna till det här öppna utskottssammanträdet med

utrikesutskottet.

För första gången sedan andra världskriget pågår i Europa ett

regelrätt krig. Syftet med dagens sammanträde är att fördjupa

våra kunskaper om den här utomordentligt tragiska konflikten. Vi

vill lära oss mera om konflikten för att därav också dra

slutsatser om vad vi kan göra som nation -- enskilt, direkt och

med hjälp av internationella organisationer -- för att bidra

till konfliktens lösning och för att lindra det oerhörda lidande

som folket i de drabbade områdena utstår.

Vi är mycket glada över att under dagen få hjälp av ett stort

antal experter från olika håll som kan bidra med sina kunskaper.

Vi börjar med en bakgrundsteckning. Därefter går vi in på ett

mera historiskt/kulturellt perspektiv. Vi täcker in det

internationella samfundets reaktioner, och slutligen går vi in

på flyktingproblemet som det avtecknar sig på platsen och i

övriga länder i Europa, inkl. Sverige.

Departementsrådet Hans Magnusson inleder med att teckna

bakgrunden.

1. Bakgrund

Hans Magnusson: Ärade utskottsordförande och ärade

ledamöter! Jag kommer att inleda med en kortfattad politisk och

allmän lägesrapport. Eftersom vi under nästa punkt på

dagordningen får höra mer om den historiska och kulturella

bakgrunden till konflikten, skall jag här nöja mig med några

korta konstateranden när det gäller den i tiden närmast liggande

förhistorien och sedan gå in på dagsläget.

Vi kan alla erinra oss de pessimistiska spådomarna om

Jugoslaviens överlevnadsmöjligheter i samband med Titos död

1980.

Anledningarna till att landet kunde hållas ihop i ytterligare

drygt tio år ligger troligen främst på två plan. Det ena är att

republikerna i 1974 års konstitution redan hade beviljats rätt

stor autonomi, så att centralmakten var relativt svag -- även om

man inte får blunda för den starka serbiska dominansen inom

krigsmakt och polis. Samtidigt hade, som vi alla vet,

kommunistförbundet den politiska makten i hela landet.

Det andra planet har att göra med Jaltaöverenskommelsen och

förhållandet mellan öst och väst. Varken USA eller Sovjetunionen

skulle ha accepterat en förändring av status quo i Jugoslavien

under det kalla kriget. Under åren 1987 till 1988 började dessa

faktorer att undermineras. Detta berodde på allt starkare

nationalistiska strävanden i flera republiker. Till en början

var det i Kosovo, därefter i Serbien -- där Milosevic vid det

laget hade kommit till makten --, senare också i Kroatien och

Slovenien -- där man nog oroades av att Serbien 1990 upphävde

Kosovos och Vojvodinas autonoma status. En annan bakomliggande

orsak var perestrojkan i Sovjet och upplösningen av det

kommunistiska blocket.

Jag vill också erinra om förekomsten av planer på ett

Storserbien utarbetade i den serbiska vetenskapsakademiens

memorandum 1985. Många anser att de planerna nu håller på att

förverkligas.

Några år senare, våren och sommaren 1991, skärptes läget

betydligt. Ordkriget mellan Belgrad och Zagreb trappades upp. En

ny konstitution i Kroatien hade berövat serberna deras status

som nation och förvandlat dem till minoritet. Dessutom hade de

kroatiska myndigheterna börjat reducera den serbiska

överrepresentationen inom viktiga samhällsfunktioner. I Zagreb

menar man dock att Kroatien var berett att beakta den serbiska

befolkningens bekymmer och ge områden med serbisk majoritet rätt

långtgående autonomi. Icke desto mindre förklarade sig flera

serbiska regioner i Kroatien självständiga och satte upp egna

militära förband. Innan det utbröt mer omfattande strider i

Kroatien kom dock Slovenien att den 25 juni förra året förklara

sig självständigt. Den federala armén grep in, och strider

pågick ungefär en vecka varefter trupperna successivt drog sig

tillbaka. Därefter har det i stort sett varit lugnt i

Slovenien.

Det var vid denna tid, sommaren och hösten 1991, de federala

jugoslaviska organen bröt samman och även presidentrådet, det

högsta beslutande organet, upphörde att fungera.

Västvärlden stödde dock, i stort sett, in i det sista ett enat

Jugoslavien, trots att sönderfallet började te sig alltmer

oundvikligt. Man kan spekulera i om mer resoluta ingripanden

från väst 1991 hade kunnat förhindra den tragedi som senare kom

att utspela sig. Jag tror att det är omöjligt att i dag avge ett

säkert omdöme härvidlag. Vi vet dock att endast bräckliga

lösningar nåddes när det internationella samfundet väl satte in

större ansträngningar.

Jag berör inte närmare här den fortsatta utvecklingen i

Kroatien under förra hösten, mer än att jag vill erinra om att

den vapenvila, den femtonde i ordningen, som undertecknades den

2 januari i år, hittills visat sig någorlunda hållfast.

I och med att Slovenien och Kroatien brutit sig loss från

Jugoslavien och vunnit internationellt erkännande, var det väl

egentligen endast en tidsfråga innan Bosnien-Hercegovina skulle

förklara sig självständigt. Om det var något experterna hade

varnat för så var det de utomordentligt små utsikterna för ett

självständigt, sammanhållet Bosnien-Hercegovina. Muslimerna

utgör 44% av republikens befolkning, 31% är serber och 17% är

kroater. Till skillnad från i Kroatien är dock folkgrupperna

utspridda över hela republiken och lever i stor utsträckning i

blandade områden. Att dela upp Bosnien i t.ex. kantoner efter

schweizisk modell med utgångspunkt för hur befolkningen bodde i

våras var därför en praktiskt taget ogenomförbar uppgift. Hur

som helst kan man fråga sig om serberna under några

förhållanden, efter striderna i Kroatien, skulle ha varit

beredda att leva i en stat som inte på något sätt var förenad

med eller kopplad till Serbien.

Det är också svårt att i dag säga om de muslimska ledarna i

Bosnien verkligen trodde att självständighet skulle gå att

förverkliga med bibehållen territoriell integritet. Kanske

överskattade de omvärldens möjligheter att förhindra en tragedi.

Så till dagsläget med några framåtblickande kommentarer.

Först och främst läget i Bosnien-Hercegovina. Allmänt sett kan

detta beskrivas som dramatiskt -- kanske katastrofalt om man ser

på det från humanitär utgångspunkt. Man beräknar att nära 3

miljoner människor, dvs. över 70% av befolkningen, för

närvarande är direkt berörda, antingen som flyktingar eller som

mer eller mindre belägrade och utsatta för beskjutning i

städerna. Tiotusentals människor befinner sig under mycket svåra

förhållanden i läger. Ett antal krigsfångar har dock fått lämna

lägren, men det gäller att hitta en fristad för de kvarvarande.

Den senaste veckan har läget dramatiserats ytterligare, sedan

bosnisk-serbiska styrkor erövrat staden Jajce i centrala

Bosnien. Därifrån har flyktingar begett sig till bl.a. Travnik,

som mycket väl kan vara nästa mål för de serbiska styrkorna.

Läget har förvärrats av att Kroatien stoppar flyktingar vid

gränsen och endast är berett att släppa in dem om de garanterats

uppehållstillstånd i annat land.

FN-styrkorna i Kroatien, UNPROFOR, tvingas tyvärr också att

visa tillbaka flyktingar eftersom det inte är möjligt att släppa

in dem i de av FN skyddade områdena i Kroatien. Om inte de

internationella hjälpansträngningarna utökas kan man räkna med

att tusentals människor dukar under i vinter. Även i Sarajevo är

läget alltmer desperat, och de bosniska myndigheterna ser inte

gärna att stadsborna flyr -- detta i syfte att hålla moralen

uppe. FN-styrkorna, i sin tur, drar sig för att uppmuntra till

etnisk rening. I Röda korsets regi är dock 6000 personer under

stora svårigheter på väg att lämna staden.

Man kan dock konstatera att flyg- och landtransporter av

humanitära förnödenheter till Sarajevo fungerar av och till

sedan även vägen Belgrad--Sarajevo öppnats. Hur länge vet man

inte. Ideliga avbrott förekommer. Det tycks ligga i alla parters

intresse att först ge klartecken till hjälpsändningar men sedan

sätta stopp för dem så att hjälpbehoven aldrig kan tillgodoses

fullt ut.

Grova, massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna

fortsätter, liksom de etniska utrensningarna. De

bosnisk-serbiska styrkorna tycks vara nära sitt mål att upprätta

etniskt rena områden. I dag beräknas serberna behärska minst två

tredjedelar av territoriet. Bosniska serber och serber i Krajina

i Kroatien -- ett område som ligger omedelbart väster om Bosnien

-- har gemensamt utropat en stat. De kroatiska styrkorna

kontrollerar i sin tur ca 20%, medan bosnisk-muslimska styrkor

är instängda i större städer och områden i centrala Bosnien samt

i en ficka i den nordvästligaste delen kring staden Bihac.

På senare tid har det funnits tecken på att den kroatisk-

muslimska alliansen knakar i fogarna. På de flesta håll bekämpar

denna gemensamt serbiska styrkor, medan det på andra håll har

uppstått sammandrabbningar mellan kroater och muslimer. Det kan

finnas flera förklaringar. Somliga tror på en serbisk-kroatisk

uppgörelse om uppdelning av Bosnien-Hercegovina. De nationella

grupperna skulle då vilja kapa åt sig så stora områden som

möjligt inför en politisk uppgörelse. Det kan även vara

extremistiska grupper på båda sidor som ligger bakom. En teori

är att det hela också kan vara förknippat med presidentskiftet

i Bosnien-Hercegovina i december. Enligt gällande

rotationsordning skall den nuvarande presidenten, som är muslim,

ersättas av en kroat. Kroatien förnekar dessa anklagelser och

medger bara att extremistiska grupper har slagits med

muslimerna. Som vi vet har Kroatien också erkänt

Bosnien-Hercegovina som stat.

De internationella fredsansträngningarna fortsätter, främst

inom ramen för Genèvekonferensen, vilket vi kommer att få höra

mera om sedan. Många överenskommelser har uppnåtts, men färre

har hållits. Vad som fungerar är att flyg som utnyttjas för att

stödja Bosnienserberna inte längre kan genomföra anfall sedan FN

infört flygförbud över hela Bosnien-Hercegovina.

En överenskommen insamling av tunga vapen har genomförts högst

ofullständigt. Vad som framöver kan krävas är att upprätta

skyddszoner för den utsatta befolkningen och flyktingar, ett

försök att uppnå eldupphör med början kring Sarajevo, en

demilitarisering samt att garantera fri lejd för alla humanitära

transporter. Det sista har uppdragits åt FN-trupper, för

närvarande 6000 från huvudsakligen NATO-länder, som håller på

att utplaceras. På längre sikt måste man naturligtvis garantera

att flyktingarna tillåts återvända.

De nya FN-styrkorna har dock en mycket svår uppgift och har

redan beskjutits. En vapenvila framförhandlad inom ramen för

Genèvekonferensen trädde i kraft i natt. Men det återstår att se

om den håller. Utsikterna är väl inte så goda.

Förslag har också framlagts om en ny konstitution för

Bosnien-Hercegovina, enligt vilken landet skulle uppdelas i ett

antal självstyrande områden under en federal regering. Dessa

områden skall i princip inte följa etniska gränser. Såväl

Restjugoslavien som Kroatiens president har i princip uttalat

sig för detta förslag, men de bosniska serberna vill ha etniskt

rena kantoner eller en självständig bosnisk-serbisk stat med

nära anknytning till Serbien.

Jag går vidare till Kroatien.

Sedan vapenvilan undertecknades i början av detta år har det i

Kroatien inte förekommit mer omfattande strider. Detta betyder

dock inte att det har varit helt fritt från skärmytslingar eller

att problemen skulle vara lösta. 14000 FN-soldater, UNPROFOR,

finns utplacerade i fyra sektorer.

Sektor öst omfattar östra delen av Slavonien på gränsen till

Vojvodina, bl.a. staden Vukovar. Förhållandena här betecknas som

de besvärligaste med mord, överfall, våldtäkter och

terroristangrepp.

Sektor syd ligger längst i söder väster om Bosnien, provinsen

Krajina. Även här beskrivs läget som mycket instabilt och

svårlöst.

Situationen är något bättre i sektorerna väst och nord, där FN

lyckats inleda några smärre förtroendeskapande åtgärder.

Bland de problem som uppstått kan nämnas brott mot eldupphör,

försenad demobilisering av militära förband, t.ex. har 16000

soldater tillhöriga jugoslaviska armén helt enkelt omvandlats

till specialpolisstyrkor med bibehållen beväpning. Det

förekommer terroristhandlingar och fortsatta hot om etnisk

rensning samt desinformation från båda sidor. Från kroatisk sida

föreligger ett mycket starkt tryck om att flyktingar skall få

återvända till de nu serbisk- och FN-kontrollerade områdena. Man

hotar med att ej förlänga UNPROFOR:s mandat när det löper ut i

slutet av mars nästa år om inte FN kan ordna så att detta sker.

I de s.k. skära zonerna, dvs. områden i anslutning till de

FN-kontrollerade sektorerna, som tidigare kontrollerats av

jugoslaviska armén, finns en stor serbisk befolkning, och där

har FN lyckats upprätta i någon utsträckning gemensamma

kommissioner för återställande av den kroatiska regeringens

auktoritet. Vissa smärre positiva åtgärder har man lyckats

genomföra.

Det finns också framsteg att rapportera i förhållandet mellan

Kroatien och det f.d. Jugoslavien. Presidenterna Tudjman och

Cosic har träffats flera gånger och kommit överens om principer

för de bilaterala relationerna. De har också enats om att

upprätta representationskontor i Belgrad och Zagreb, att öppna

motorvägen mellan de två huvudstäderna -- ett första försök

stoppades dock av serbiska milisförband -- samt att upprätta en

mellanstatlig kommitté för reglering av problem. Ett

jugoslaviskt erkännande av Kroatien torde dock dröja till efter

valet i december. Det kan understrykas att den kroatiska

regeringen är fast besluten att återta alla erövrade områden i

Kroatien. Eftersom Krajinaserberna inte torde vara beredda att

ge upp sina områden, kan man fråga sig hur serbisk och

jugoslavisk militär kommer att agera.

Det finns ytterligare en positiv händelse, nämligen att

jugoslaviska armén har utrymt Prevlakahalvön söder om Dubrovnik.

Det är en halvö varifrån man kan kontrollera inloppet till

Kotorbukten i Montenegro. Där finns nu en FN-trupp.

Läget i förbundsrepubliken Jugoslavien och Serbien-Montenegro

präglas av fortsatt maktkamp mellan å ena sidan Serbiens

president Milosevic och å den andra sidan federale presidenten

Cosic resp. premiärministern Panic. Panic har klarat två

misstroendeomröstningar. Den senaste med endast en rösts

marginal -- tack vare stöd från Montenegro. Problemet för den

från USA inlånade Panic är att han saknar egen maktbas och ej

kontrollerar media. Han är populär huvudsakligen i Belgrad och

de större städerna, medan Milosevic behärskar landsbygden. De

senaste dagarna har president Cosic något distanserat sig från

Panic, möjligen är det taktiskt.

Det tycks nu bli val såväl i Serbien-Montenegro som federalt

den 20 december. Ingen kandidat har ännu meddelat officiellt att

han ställer upp, men detta torde vara sista chansen för Panic

att vinna överhanden. Oppositionen är dock rätt splittrad. I

syfte att stärka sin position reser Panic runt i olika länder

för att få stöd och för att få sanktionerna uppmjukade.

Gensvaret är något försiktigt, och frågan är vilken verkan ett

lättande på sanktionerna skulle få. Hittills har dessa

sanktioner fått en alltmer kännbar effekt. Många företag tvingas

inställa produktionen och arbetslösheten stiger brant. På

landsbygden klarar man sig dock bättre.

Som bekant finns det varningar för inbördeskrig i Storserbien

om motsättningarna mellan de två politiska huvudgrupperingarna

drivs till ett avgörande.

Jag vill också erinra om att Restjugoslavien, dvs. den

federala förbundsrepubliken Jugoslavien, ej tillåts delta i FN:s

arbete för närvarande, då någon automatisk succession till

Jugoslavien ej medgivits, samt att Belgradregeringen har

suspenderats från ESK.

Några ord om Kosovo, som många betecknar som den potentiellt

allvarligaste krishärden. Om ett väpnat uppror äger rum här kan

lätt en internationalisering av den jugoslaviska konflikten bli

följden. I varje fall torde ett uppror, alternativt

intensifierad serbisk repression, leda till massflykt.

Kosovoalbanerna är dock inte väl beväpnade och den serbisk-

jugoslaviska övermakten massiv.

Kosovo, med närmare 90% albaner, är ju en autonom republik

inom Serbien, men 1990 suspenderades Kosovos autonoma status och

hård kontroll från Belgrad infördes. Kosovo bojkottade de

federala och serbiska valen i maj, men i stället genomfördes

inofficiella val som ej godkändes av Belgrad, i vilka Rugova,

ledare för Kosovos demokratiska förbund, valdes till president.

Enligt rapportörer utsända av FN förekommer en omfattande

diskriminering på utbildningsområdet och arbetsmarknaden --

särskilt av lärare och läkare. Serbien kräver att serbiska

läroplaner tillämpas, och från kosovoalbansk sida har man svarat

med en bojkott av undervisningen. För närvarande fungerar högst

50% av grundskolorna -- möjligen färre. Kanske 200000 albaner

har lämnat Kosovo de senaste två åren. Massmedia är utsatta för

omfattande kontroll. Endast några få tidningar på albanska

utkommer, och TV har få utsändningar på albanska. Däremot

förefaller det som om kosovoalbaner inte för närvarande inkallas

till den jugoslaviska krigsmakten.

Den federale premiärministern Panic besökte nyligen

huvudstaden Pristina tillsammans med Cyrus Vance och Lord Owen.

Han lovade då att de albanska skolorna åter skulle öppnas samt

att den diskriminerande lagstiftningen skulle upphävas före

december. Serbiska företrädare i Kosovo hävdar dock att detta

utgör en intern serbisk angelägenhet, inte en federal, och

hittills har några nämnvärda lättnader ej genomförts.

Kosovoalbanerna, i första hand president Rugova och hans

parti, vill att Kosovo skall bli en neutral självständig stat,

alternativt ett FN-protektorat. Som ett första steg skall

självstyret enligt 1974 års författning återinföras. De sägs

också vara för en förhandlingslösning men har inte bestämt om de

skall delta i valen den 20 december. Svårigheten att få till

stånd en dialog ligger icke minst i att Belgradmyndigheterna

kräver att den sker inom ramen för Serbiens konstitution från

1990.

Slutligen några ord om den andra autonoma republiken i

Serbien, Vojvodina, som gränsar mot Ungern. Där bor 54% serber,

7% kroater och 19% ungrare. Läget är här bättre än i Kroatien.

Men ett stort antal serbiska flyktingar ökar trycket på andra

etniska minoriteter. Kroater, liksom ungrare och slovaker,

känner sig pressade att lämna Vojvodina. Man kan tala om en

"mjukare" form av etnisk rensning och en förstärkt serbisk

kontroll av utbildningssystemet och massmedia.

Sandjak utgör ett område som ligger på båda sidor om gränsen

mellan Serbien och Montenegro. Där bor en stor andel muslimer

och en hel del turkar. Flera våldsamma incidenter har inträffat,

och muslimerna, som känner sig befryndade med trosbröderna i

Bosnien, upplever sig som hotade av serberna och

montenegreninerna. De lokala myndigheterna vill dock tona ned

problemen. Från muslimsk sida vill man omvandla Sandjak till en

autonom federal enhet som demilitariseras. De vill definieras

som en nation, ej som nationell minoritet. Detta motsätter sig

Serbien.

Jörn Beckmann: Herr ordförande! Ärade ledamöter! Jag

kommer i min beskrivning av det militära läget att koncentrera

mig på Bosnien-Hercegovina, dit striderna som bekant för

närvarande kraftsamlats. Jag kommer att ge en översiktlig

redovisning av stridskrafter i området, deras bedömda operativa

mål samt aktuellt läge -- där jag även kommer att kommentera

FN-insatserna.

I området finns för närvarande följande stridskrafter. Den

bosnisk-serbiska armén med 35000--40000 man. Dessutom finns

bosnisk-serbiska irreguljära styrkor i storleksordningen av

ungefär 35000 man. Sammantaget blir detta ca 70000--80000 man.

Bosnisk-kroatiska förband med 35000 man och den kroatiska

armén med 15000 man. Sammanlagt ca 50000 man.

Vidare finns bosnisk-muslimska förband med 40000--50000 man

och därtill bosnisk-muslimska frivilliga om 30000 man. Det ger

sammantaget en styrka på ca 70000-- 80000 man.

Dessa styrkeuppgifter är ungefärliga. De visar att de

personella resurserna på serbisk och muslimsk sida är ungefär

lika, medan den kroatiska sidan är något svagare.

Materiellt är den bosniska armén välutrustad, med bl.a.

stridsvagnar, pansarskyttefordon och tungt artilleri ur den f.d.

jugoslaviska nationalarmén. Tecknet till höger på bilden

skall exemplifiera modernt och välutrustade pansarförband.

Tillgången till ammunition är obegränsad, men drivmedel måste

tillföras från Serbien-Montenegro. Ledning kan, om man så

önskar, ske från generalstaben i Belgrad.

Bosnien-Hercegovina är det förrådsområde som har funnits och

finns i Jugoslavien. Där finns alltså väldiga militära resurser

sedan den jugoslaviska tiden.

De kroatiska och muslimska förbanden har jämförelsevis lättare

utrustning och lider viss brist på vapen och ammunition. En

struktur för övergripande ledning håller på att byggas upp, men

fortfarande förs striderna främst lokalt och utan samordning.

Tendenserna till sprickor i den kroatisk-muslimska alliansen har

under de senaste veckorna lett till interna strider. Det finns

en stridsvagnssymbol på bilden vid de kroatiska förbanden. Det

har kommit rapporter om att även stridsvagnar har funnits i de

kroatiska förbanden. Men det är inte alls i den mångfald och på

det organisatoriska sätt som på den serbisk-bosniska sidan. Det

uppges att moralen hos de stridande parterna är ganska låg.

Jag skall därefter övergå till nästa bild och tala om de

operativa målen. Jag vill göra det mot bakgrund av denna bild

där färgerna visar vilken befolkning som dominerade i de olika

delarna i Bosnien-Hercegovina före kriget.

Den röda färgen exemplifierar serbdominerade områden,

ljusblått muslimdominerade områden och mörkblått kroatiskt

dominerade områden. Där det är vitt var det inget folkslag som

före kriget ansågs dominera.

För de bosniska serberna och för de bosniska kroaterna kan

målen vara likartade, att uppnå kontroll över så stora delar som

möjligt av Bosnien-Hercegovinas territorium och att rensa dessa

delar från etniskt avvikande befolkning för att i kommande

förhandlingar kunna agera med utgångspunkt i uppnådda resultat.

Kroaterna i Bosnien-Hercegovina tycks beredda att samarbeta med

muslimska och delvis nationalkroatiska styrkor för att nå sina

mål.

Av strategiska skäl är säkra förbindelser till Restjugoslavien

resp. Kroatien viktiga för resp. part. Detta innebär att

serberna tycks eftersträva en korridor i öst--västlig riktning

till serbdominerade områden i de nordvästra delarna av

Bosnien-Hercegovina och en korridor i sydlig riktning som skulle

gå väster om Montenegro till Adriatiska havet och serbdominerade

områden i sydöst. Kroaterna tycks behöva åtminstone en säker

landsvägsförbindelse till Kroatien från kroatiskt dominerade

områden i Bosnien-Hercegovina. För de bosniska muslimerna kan

målen vara att minimera de territoriella förlusterna, främst

avseende traditionellt muslimska centra, för att kunna överleva

i området.

Beträffande nästa bild skall jag säga några ord om metoderna

för de strider som pågår. Metoderna för att nå målen kan från

serbisk sida sägas vara främst inringning av operativt viktiga

städer, som därigenom avstängs från stöd och tvingas till

underkastelse genom bl.a. ihållande artillerield. Man försöker

alltså avhålla sig från strid i ort, vilket är ett mycket svårt

sätt att föra strid på. Jag har lagt på denna bild därför att

jag vill uppmärksamma er på att terrängen är mycket svår. Den är

kuperad och bergig, passartad och därmed gynnsam för

gerillakrig. Denna metod och stridsform passar naturligtvis de

materiellt mindre välutrustade bosniskt-kroatiska och

bosniskt-muslimska förbanden.

Det som är mörkbrunt på denna karta är höjder som är 1500 till

2000 meter. Det som är ljusbrunt på kartan är höjder på ungefär

1000 meter. Ni ser att det finns väldiga höjdpartier närmast

kusten, och sedan är det något mindre högt belägen terräng. Men

även inåt land är det på många håll höjder på över 1000 meter.

Jag skall med nästa bild kommentera hur läget är just nu. Jag

vill först ge en liten anvisning till hur färgerna har

utnyttjats. Färgerna anger resp. styrkors utbredning, vilket

naturligtvis är ungefärligt, och vilka områden som kontrolleras

av vem.

Rosa färg anger att området är serbkontrollerat, dvs. serber

som kommer från Kroatien eller från Bosnien. Vi ser också att

detta område sträcker sig in i Kroatien.

Grön färg visar områden som är kontrollerade av bosniska

muslimer.

Ljusgul färg visar områden som är kontrollerade av bosniska

kroater. Den skarpgula färgen ser ni på två platser. Där är det

gemensam muslimsk och kroatisk kontroll.

Jag vill göra er uppmärksamma på, vilket Hans Magnusson

nämnde, att Jaitse nu är under serbisk kontroll. Serberna har

alltså erövrat denna stad, vilken, som ni kan se av kartan,

ligger centralt. Pilarna på kartan visar var strider nu pågår.

Jag kommer att kommentera platserna på kartan just där pilarna

finns.

Serber och kroater har i huvudsak uppnått sina territoriella

målsättningar, medan de muslimskt kontrollerade områdena krympt

alltmer. Samtliga parter försöker dock förbättra sina positioner

inför den annalkande vintern, och häftiga strider utkämpas

främst i följande områden. Jag börjar då i norr i

Bosnien-Herzegovina.

I norra och nordöstra Bosnien utkämpas strider, där de

bosniska serberna sedan de tagit Bosanski Brod -- vilket ni

hittar högst upp i norr -- anses ha större utsikter att etablera

den eftersträvade korridoren från Serbien till serbiska områden

i västra Bosnien och i Kroatien, det s.k. Kraina, som alltså

gränsar till Bosnien-Hercegovina.

Strider förs vidare i riktning mot Tuzla. Kring flera

muslimska enklaver -- jag rör mig nu österut -- Gorazde,

Srebrenica och Foka, nära gränsen mot Serbien och Montenegro, är

av central betydelse för landförbindelserna till

Restjugoslavien, samt för öppnandet av en korridor i

Bosnien-Hercegovina till Adriatiska havet. Kring dessa enklaver

rasar nu strider.

Sarajevo är välkänt. Där utkämpas striderna från stadsdel till

stadsdel utan att avgörande framgång uppnås av någondera part.

Det sades förresten i radio i morse att man i Sarajevo än så

länge respekterat den vapenvila som råder sedan i natt och som

enligt uppgift är den sextonde.

I centrala Bosnien rasar strider. Där har serberna erövrat den

strategiskt viktiga staden Jaitse. Strider förs vidare i

riktning mot Travnik. I detta centrala område har även

omfattande strider ägt rum mellan kroater och muslimer.

Slutligen rasar strider även längst västerut i den muslimska

enklaven kring Bihac i västra Bosnien.

Jag skall be om nästa bild och avslutningsvis redovisa

FN-förbandens gruppering som den är tänkt, och till dessa

platser är förbanden nu på väg. De förband som jag här redovisar

tillhör UNPROFOR 2. På det kroatiska området på bilden visar de

streckade blå linjerna de fyra zoner som Hans Magnusson tidigare

har kommenterat. Styrkan i Bosnien-Hercegovina, UNPROFOR 2, har

6000 man och är därmed ungefär hälften så stor som UNPROFOR 1,

som sedan februari i år är insatt i Kroatien. Beslutet om insats

av denna styrka, UNPROFOR 2, fattades av FN i september i år. I

detta sammanhang gavs också, som ni minns, UNPROFOR 1 mandat att

med delar få gå in i Bosnien-Hercegovina, bl.a. för att försvara

flygplatsen i Sarajevo och säkerställa förbindelserna dit.

FN-förbandens uppgift är att säkerställa humanitära insatser,

bl.a. transporter av förnödenheter till Sarajevo och andra

utsatta områden. Detta skall ske genom bl.a. skydd av konvojer

på vissa förbindelser som leder in i området från nordväst, från

norr och från sydväst. Vidare övervakas, som Hans Magnusson

nämnde, jugoslaviskt luftrum genom FN:s försorg för att

kontrollera att flygförbudet för militära plan som stöder de

bosniskt-serbiska styrkorna efterlevs.

Jag vill också beträffande denna bild nämna de viktigaste

förbanden. Frankrike har en bataljon i Bihac, det är längst i

väster. Canada har en i Banja Luka. Storbritannien har en

bataljon i Vitez i det centrala gröna området. Spanien har en

bataljon i Mostar. Staben för UNPROFOR 2 finns i Kizeljak, och

där är det Danmark som håller med stabskompaniet. Chefen för

denna styrka är en fransk general.

Därmed är min redovisning avslutad.

2. Historiskt och kulturellt perspektiv

Kjell Magnusson: Herr ordförande, ärade ledamöter! Under

mitten av 1980-talet var Jugoslavien det mest öppna samhället i

Östeuropa. Med stöd av en allt friare press hade de

intellektuella skapat ett nytt offentligt språk och politiskt

klimat. I skönlitteratur, samhällsvetenskap och

historieforskning pågick en uppgörelse, både med det

kommunistiska förflutna och med den specifika formen av

socialism som fanns i Jugoslavien. Den här utvecklingen hade

nått längst i Serbien och Slovenien. Det fanns också embryon

till vad som sedan skulle bli politiska partier. I t.ex. Belgrad

hade på initiativ av författaren, numera presidenten, Dobrica

Cosic 1984 bildats en kommitté för försvar av tanke- och

yttrandefrihet.

Man kan tycka att Jugoslavien -- det första land som brutit

med den stalinistiska modellen -- skulle ha haft bättre

förutsättningar än andra länder i Östeuropa att klara övergången

till demokrati. Varför blev det inte så? Vad var det som gick

snett? Varför måste de jugoslaviska folken drabbas av detta

ödeläggande krig?

Det är lätt att se historien i ljuset av det som händer i dag.

Många menar att Jugoslavien från början var en omöjlig och

onaturlig statsbildning -- beviset för detta är just det krig

som nu pågår. Man kan säga att Jugoslavien egentligen inte var

en mer onaturlig stat än många andra. Man hade dessutom gjort

allvarliga försök att lösa nationalitetsfrågan. Man hade en

minoritetspolitik som saknade motstycke på Balkan, vare sig man

jämförde med socialistiska eller icke-socialistiska länder.

Det finns flera orsaker, på både lång och kort sikt, till att

det ständigt på nytt uppkom etniska spänningar i det

jugoslaviska samhället. Jag skall peka på några sociokulturella

och strukturella förhållanden. För det första nationsbildningens

karaktär på sydslaviskt område, för det andra vissa demografiska

faktorer och för det tredje det politiska systemet.

Det grundläggande problemet är kanske den speciella

konstellation av kulturella likheter och skillnader som fanns på

detta område. De kulturella likheterna var tillräckligt stora

för att det skulle te sig naturligt och rimligt att bilda en

gemensam stat. Men skillnaderna innebar att det aldrig uppkom en

självklar jugoslavisk identitet.

Av Jugoslaviens invånare talade 75% samma serbokroatiska

folkspråk. Men av historiska skäl uppkom det aldrig en

jugoslavisk eller "serbokroatisk" nation. I stället var det

religion och kulturtradition som fungerade som skiljelinje,

etnisk markör, mellan olika folkgrupper och som sedan blev

grunden för uppkomsten av moderna etniska identiteter och

nationer: serber, kroater, muslimer, montenegriner.

Det fanns därför sedan 1800-talet en spänning mellan

jugoslaviska och rent nationella politiska strömningar. Om

språket betraktades som det mest betydelsefulla kriteriet på

nationell tillhörighet, då kanske alla serbokroatisktalande

tillhörde samma nation. Men var de i så fall serber, kroater

eller något tredje? Och hur var det med de bosniska muslimerna?

Det är detta som är orsaken till att det kunde uppkomma både

pankroatiska och panserbiska idéer eller att vissa geografiska

områden eller vissa folkgruppers identitet blev omstridda.

En annan faktor är att nationsbildningsprocessen inte var

avslutad när Jugoslavien bildades 1918 och återuppstod 1945.

Makedonierna fick en egen republik och ett standardiserat

skriftspråk i krigets slutskede. Mot slutet av 1960-talet

erkändes de bosniska muslimerna som nation och fick samma status

som de övriga statsbärande folken i Jugoslavien.

Det betydde att det med kommunistpartiets goda minne pågick en

medveten nationsbildning i vissa delar av Jugoslavien som i sig

kunde komma i konflikt med den jugoslaviska idén, och som i

varje fall betydde att den etniska dimensionen blev politiskt

betydelsefull.

Det finns vissa enkla demografiska förhållanden som räcker

ganska långt som en förklaring till att det blev konflikter. De

jugoslaviska folken skilde sig åt både när det gällde

koncentrationen till ett visst territorium och dominansen inom

det egna kärnområdet. Ett exempel är slovenerna. Nästan alla

slovener bor i Slovenien och utgör också en överväldigande

majoritet av befolkningen i Slovenien. Även makedonierna bor

nästan uteslutande i Makedonien. Men i den republiken finns det

en betydande albansk minoritet, osv. Detta betydde att en

utveckling mot en konfederativ lösning eller en upplösning av

den jugoslaviska federationen omedelbart skulle aktualisera

minoritetsproblem och gränsfrågor.

Till sist vill jag ta upp det politiska systemet. Ofta menar

man att det kommunistiska samhällsskicket var en garant mot

nationalism och etniska konflikter. Och det kan verka

bestickande att problemen började efter Titos död. Men

argumentet mot ett flerpartisystem var mycket svårt att försvara

i en situation där det fanns åtta mer eller mindre

nationalistiska kommunistpartier som bekämpade varandra.

Det jugoslaviska samhället var i mycket hög grad

decentraliserat. Delrepublikerna och de autonoma områdena Kosovo

och Vojvodina var sedan 1974 i praktiken självständiga stater.

Det betydde att det fanns ekonomiska och kulturella barriärer

mellan olika delar av Jugoslavien. Men det var inte det federala

statsskicket i sig som var problemet, utan kombinationen av en

lös federation och ett enpartisystem. Det var inte tillåtet att

ifrågasätta den officiella ideologin eller samhällssystemet.

Däremot var politiska konflikter mellan delrepublikerna legitima

enligt konstitutionen. Det betydde att nästan varje politisk

fråga kunde få en etnisk och nationell innebörd. Samtidigt

motverkade det jugoslaviska självstyrelsesystemet politisk

aktivitet på annan grund. Det är ingen tillfällighet att det

aldrig uppkom någon rörelse som Solidaritet i Jugoslavien. Detta

innebar att politiska motsättningar av gängse typ aldrig kunde

neutralisera de etniska konflikterna.

Vid sidan av de mer långsiktiga faktorerna fanns det viktiga

orsaker på kort sikt. Då tänker jag på den konkreta politiska

utvecklingen under 1980-talet, som bl.a. innebar att attityder

och värderingar som fanns latenta i kulturtraditionen, och som

var förknippade med specifika historiska situationer, återigen

aktualiserades. Allt detta höjde konfliktnivån.

Men även om man kan förklara hur de etniska spänningarna

ökade, är det svårare att säga varför de måste gå över i ett

krig.

Örjan Sturesjö: Herr ordförande, ärade ledamöter! Jag har

tänkt använda de fem minuter som jag har till mitt förfogande

för att tala om Balkanmentalitet, eller de aspekter på

Balkanmentalitet som jag anser gör denna konflikt så svår att

lösa.

Den första aspekten gäller den historiekunskap som man har på

Balkan. Man har en mycket speciell historiekunskap eller

historieuppfattning. Alla på Balkan kan sin historia. Vad man

kan är det egna folkets storhetstid, närhelst den inträffade.

För albanerna inträffade den före vår tideräknings början. För

kroaterna innebär det 700-talet och fram till 1100-talet. För

serberna innebär det 1100-talet och fram till 1300-talet.

Storhetstiden kan man. Sedan kan man också alla oförrätter som

det egna folket har råkat ut för under historiens lopp. Vad man

själv har gjort grannarna har man däremot saklöst glömt.

Vidare: Ordet kompromiss, om det existerar på Balkan, har det

en negativ innebörd. Det har en innebörd som implicerar feghet,

svaghet eller förräderi. Trots det har man väldigt lätt att

komma fram till överenskommelser. Men den stora svårigheten är

att få dessa överenskommelser att hålla. Man kan på kvällen gå

med på i princip vad som helst för att under natten sova på

saken och på morgonen tolka överenskommelsen till sin egen

fördel. Sedan slåss man med alla medel för att den tolkningen

skall hålla.

Man har på Balkan även en olycklig tradition att demonisera

motståndarsidan. Man ser alltså inte motståndaren som människa

utan som en djävulens hantlangare. Man tror obetingat på de mest

otroliga och vildaste rövarhistorier om motståndaren. Men man

vägrar konsekvent att tro på något, inte ens kalla fakta, om det

innehåller något positivt om motståndaren.

Vidare har man en mycket stark machotradition i de

Hajduk-myter som förekommer på Balkan och som idealiserar den

kombination av stråtrövare och rebeller som tidigare kämpade mot

turkarna, de s.k. Hajduci (serbo-kroatiska). Det kan man jämföra

med hur man i dag hyllar Arkan och kapten Dragan.

Slutligen bör ni vara medvetna om att man nere på Balkan har

väldigt dåliga kunskaper om varandra -- om de olika folken och

om de olika staterna.

Här i väst kan vi inte heller slå oss för bröstet och säga att

vi har goda kunskaper om Balkan. Det är ytterst få som har

sysslat med detta område. Bristen på kunskap har visat sig vara

mycket tydlig. Den enda tröst som vi har är att okunskapen på

Balkan är ännu större.

Daniel Tarschys: Vi har bett vår förre ambassadör i

Belgrad, Jan af Sillén, att ge en kommentar till dessa inlägg,

varefter tanken är att vi skall kunna ha en allmän frågestund

med våra inbjudna experter.

Jan af Sillén: Herr ordförande! Jag har ingen anledning

att ha någon annan grundläggande uppfattning än den som doktor

Magnusson och lektor Sturesjö framför om de bakomliggande

historiska och ideologiska faktorerna. Det är bra att vi i

Sverige har några forskare som på heltid kan ägna sig åt

centrala Balkan, frågeställningar som kommer att vara aktuella

lång tid framöver och kräva många känsliga svenska

ställningstaganden.

Jag skall dock göra några personliga reflexioner. Det kan vara

av intresse att fundera över de påståenden som ibland görs om

den jugoslaviska konflikten. Det finns nästan vad man skulle

kunna kalla myter som, trots att deras riktighet kan

ifrågasättas, blir realiteter, eftersom de framförs och

accepteras av de många inblandade i konflikten. Det påstås t.ex.

ofta att den jugoslaviska krisen kom överraskande och att den

inte hade förutsetts. Det är knappast ett riktigt påstående.

Just forskare, journalister och en del andra observatörer hade i

själva verket under ganska lång tid varnat för den utveckling

som nu ägt rum. Det var inte enbart mot bakgrund av de

historiska förhållandena utan också mot bakgrund av de politiska

signaler som kom under perioden närmast före inbördeskriget.

Problemet för framtidens forskning blir snarare att försöka

finna ut om den här informationen fanns om dem som hade att

fatta de viktiga besluten och om det internationella samfundet

egentligen hade instrument att motverka och att stoppa

konflikten i ett tidigt skede.

Ett annat påstående. Det är visserligen ett krig med vissa

etniska och religiösa förtecken som pågår, men närmast i den

bemärkelsen att de tidigare politiskt-administrativa gränserna

delar Jugoslavien på ett sätt som inte passar några av de

inblandade parterna. I praktiken är det emellertid i dag ett

krig om mark, territorium och inflytandesfärer. Men det är också

ett inbördeskrig, där de serbiska sidorna ännu inte har gjort

upp om vilket samhälle de vill ha. Makteliten och privilegierna

från tiden under kommunismen finns fortfarande kvar. Men trots

det är det enligt min mening inte ett krig mellan demokrati och

diktatur, vilket ibland påstås. I Jugoslavien har man genomfört

hyfsat fria val. Men demokratin är ofullgången. Media är hårt

styrda, vilket är utomordentligt viktigt för de krigförande. Det

är nästan omöjligt för en enskild serb eller kroat att få en

objektiv uppfattning om vad som pågår. Det finns stora svagheter

i det enskilda rättsskyddet. Det finns oturligt nog aktiviteter

av utomparlamentariska, paramilitära grupper med mycket stark

makt.

Det hävdas ofta att situationen för albanerna i Kosovo skall

jämställas med situationen för serberna i Kroatien. Det är inte

riktigt. Det räcker med att erinra om att albanerna för mindre

än tre år sedan fortfarande förlorade den relativt självständiga

ställning som de då hade och som de dessutom ville förstärka. Om

något årtionde kommer albanerna i Kosovoprovinsen kanske att

vara närmare tre miljoner, dvs. närmast en tredjedel av

Restjugoslaviens befolkning. Den kosovoalbanska befolkningen

känner helt naturligt en stark samhörighet som ett icke-slaviskt

folk med fränderna i Makedonien och Albanien.

På samma sätt är Kosovoterritoriet en djup hjärtefråga för

serberna. Ingen part kan utan hänsyn till den egna opinionen i

dagsläget göra några avgörande positionsförändringar. Frågan kan

endast lösas på sikt när parterna har kraft att fatta mycket

grundläggande beslut. Det säger sig självt att de som har att

medla -- internationella organisationer eller stater -- måste ha

utomordentligt rena fingrar och agera utomordentligt objektivt.

En myt som också starkt omhuldas, särskilt i Serbien, är att

man på nytt är utsatt för en internationell komplott, att man

får dolkstötar i ryggen av det internationella samfundet. Denna

föreställning är mycket utbredd hos gemene man och passar

utmärkt när man kräver lojalitet och krigsvilja av serberna.

Hatet mot omvärlden -- säg EG, Förenta staterna och Tyskland --

blir därför också en faktor i frågan om krig och fred och leder

till att några av de inblandade har svårt att acceptera

internationellt utarbetade kompromisser och att över huvud taget

förstå den utländska inblandningen.

Till sist. Det är naturligtvis ett expansionskrig. Men det är

bra att ha bakgrunden i åtanke. Alla under 75 år är födda i

Jugoslavien, i federationen. Det var naturligtvis en trygghet

för det största folket, serberna. De var bosatta över stora

delar av detta territorium. Samtidigt blev denna federala

statsbildning, på grund av serbernas politiska uppfattning,

alltmer svårsmält för kroater och slovener. Med erkännandet av

Kroatien och Bosnien kom två miljoner serber att bli minoriteter

i andra stater över en natt. Det väckte naturligtvis minnen om

vad som hände förra gången som det fanns en självständig stat i

detta område under andra världskriget. Det är enligt min

uppfattning den grundläggande orsaken till det tragiska krig som

vi just nu ser utveckla sig.

Birgitta Hambraeus: Det var särskilt intressant att höra

på Örjan Sturesjö, som beskrev den historieuppfattning som

gäller inom utbildning och information i Balkan. Det slår mig

att för att allt detta skall sonas och läkas borde vi använda

oss av Jugoslaviens egen metod, nämligen propaganda. Man har vad

jag förstår använt TV-propaganda rejält för desinformation om

den här speciella historiska uppfattningen.

Om ESK satsade kraftfullt på propaganda med spelfilmer, där

man kunde identifiera sig med andra folk, alltså filmer som

verkligen gjorde klart att det här är fråga om människor, kanske

det vore en oerhört effektiv användning av pengar. Man kunde

ordna en riktad satellitsändning till Jugoslavien, dela ut

TV-apparater överallt och försöka få en försoning till stånd.

Det var en idé som jag fick.

Jag skulle vilja säga att sanktioner, diplomatiska under-

handlingar och militärt våld uppenbarligen är fruktansvärt

ineffektiva medel. Min fråga är, när jag ser ut över alla män

som sitter här: Finns det några kvinnor med litet fantasi i UD

som försöker angripa detta? Anlitar man ordentligt t.ex. den

transnationella stiftelsen för fred och framtid? Hur är det med

IKFF:s ansträngningar? Man samarbetar där nere med de olika

grupperna, men hur går det med kvinnorna i Jugoslavien, som

uppenbarligen inte är macho, som inte har lust att slåss? Kommer

vi här loss på något sätt och försöker hitta det nya, nu när

Sverige besätter ordförandeposten i ESK?

Jag har också en pinsam fråga, som jag tycker bör få svar här,

inte minst av generalmajor Jörn Beckmann. I vilken utsträckning

finns svenska vapen med i striden? Vi har ju länge sålt vapen

till Jugoslavien.

Anders Bjurner: Jag tänkte i mitt senare inlägg berätta

litet kort om vad ESK håller på med. Jag kan dock redan nu

konstatera att det som ledamoten Hambraeus föreslår inte har

diskuterats inom ESK, utöver betydelsen av att vidarebefordra

information till parterna och till folket. Den ESK-mission som

bl.a. finns i Kosovo och i Vojvodina Sandjak, och som jag sedan

skall beskriva, har just som ett uppdrag att sprida information

både om hur världen utanför deras egen fungerar och om de

rättigheter som de har. Men det är förvisso något annat än det

som ledamoten Hambraeus föreslår.

Jag kan givetvis bekräfta att det finns kvinnor på UD och att

det finns kvinnor som deltar i det arbete som bedrivs från UD:s

sida. Däremot tror jag inte att det finns någon speciell

kvinnogrupp som håller särskild kontakt med kvinnorna i det

forna Jugoslavien, åtminstone inte vad jag själv känner till.

Men det kanske beror på att jag är man.

Jörn Beckmann: Jag tycker att det var en viktig fråga. Men

jag vill egentligen inte besvara den, för jag kan inte den

frågan tillräckligt väl. Jag kan egentligen bara konstatera att

vapnen i Jugoslavien kommer från annat håll. Jag vill inte säga

mer än så.

Pierre Schori: Jag har en fråga som på något sätt ansluter

till Birgitta Hambraeus. Pressen, televisionen och media över

huvud taget används mycket hårt i Kroatien och Serbien för att

underbygga kriget. I Kroatien är det nästan en likriktning och

naturligtvis är det ännu mer så i Serbien. Det sprids mycket

propaganda och det har talats om att man skulle upprätta något

slags Mediawatch, där exempelvis Sveriges Radios

utlandssändningar skulle kunna göra sin del, liksom Deutsche

Welle och BBC.

Jag har en fråga till generalmajoren och kanske en var till

Kjell Magnusson och Örjan Sturesjö. Den militära frågan gäller

detta:

President Tudjman i Kroatien har hotat med att inte förlänga

FN-mandatet efter mars månad nästa år. Då skulle man kunna vara

rädd för att ett fullt serbiskt--kroatiskt krig skulle bryta ut

på nytt. Hur ser Jörn Beckmann på detta?

Frågorna till våra forskare gäller Makedonien och Kosovo. Den

olösta Makedonienfrågan tycks bädda för en väpnad konflikt.

Frågan är då hur ett erkännande kommer in i bilden och om inte

det i det här fallet skulle öka säkerheten och förebygga

ytterligare konflikter, till skillnad från erkännandet av

Bosnien-Hercegovina.

Tror ni, när det gäller Kosovo, att det finns en allvarlig

risk för en serbisk intervention, som i sin tur skulle kunna

innebära att t.o.m. Bulgarien dras in?

Jörn Beckmann: Jag skall be att få svara på den sista

frågan genom att konstatera att om den serbiska sidan kan

fullfölja striderna framgångsrikt i Bosnien-Hercegovina frigörs

naturligtvis en potential, som skulle kunna användas i annan

riktning om det är politiskt lämpligt och om man väljer den

lösningen.

Örjan Sturesjö: Risken för spridning till övriga delar av

Jugoslavien och Balkan ser jag som oerhört stor. Jag kan se

åtminstone tre scenarion för hur detta utvecklas till ett tredje

Balkankrig.

Det ena är att striderna i Bosnien-Hercegovina sprids över

Sandjak, alltså det muslimskt befolkade område som har delats

mellan Serbien och Montenegro tidigare, ned till Kosovo.

Exploderar Kosovo, exploderar även Makedonien. Då dras

åtminstone Albanien och Bulgarien med.

Ett andra scenario är självfallet att Kosovo exploderar, att

albanerna där inte längre går med på den behandling de utsätts

för av serberna. Det finns många hotande tecken. I går dödades

en serbisk soldat i Pristina.

Den tredje varianten är att serberna öppnar den s.k. södra

fronten mot Kosovo och Makedonien i syfte att kasta ut albanerna

från Kosovo och lägga beslag på Makedonien.

Det är för mig helt klart att om det händer något i Kosovo

eller i Makedonien blir Albanien och Bulgarien inblandade. Jag

återkom i går kväll från just Albanien och Bulgarien. Jag hade

två tillfällen att tala med den albanske presidenten Sali

Berisha om de här problemen. President Berisha är livrädd för

situationen nere på Balkan just nu.

Kjell Magnusson: Först vill jag göra en kommentar om

mediasituationen. Det är riktigt som Pierre Schori säger att

media i Kroatien är nästan likriktade. Nyligen ströps den sista

oberoende veckotidningen, den s.k. Novi Danas.

Men det paradoxala är att media i Serbien faktiskt är friare

än i Kroatien. Den enda oberoende TV-stationen finns i Belgrad.

Problemet är att de har saknat tekniska möjligheter och

politiskt tillstånd att visa sändningarna utanför Belgrad. Det

finns ytterligare någon dagstidning och några veckotidningar som

också kan betraktas som oberoende.

När det gäller en eventuell spridning av konflikten till

Kosovo skulle jag i det sammanhanget vilja ta upp en sak som har

att göra med serbernas motivation att gå ut i krig. Befolkningen

i republiken Serbien är väldigt krigstrött. Det finns

opinionsundersökningar som visar att en majoritet av

befolkningen tycker att det är fel att lösa den situation som

gäller för serberna med militärt våld. Det är också en stor

majoritet av befolkningen som inte litar på president Milosevic.

Om man får välja mellan Milosevic och Panic är det en majoritet

som är för Panic. Det gäller också på landsbygden för

närvarande. Det är en opinionsförändring som har ägt rum i

Serbien de senaste månaderna, kan man säga.

Hans Magnusson: Jag vill bara tillägga en liten

information om massmediasidan. FN:s styrkor i Kroatien,

UNPROFOR, har försökt att utnyttja sig av kroatisk TV för att

sprida information även i de zoner som man skyddar. Man har dock

haft vissa problem med de kroatiska myndigheterna härvidlag, kan

jag säga.

Anders Bjurner: Jag begärde ordet med anledning av Pierre

Schoris fråga om Tudjmans inställning till en förlängning av en

UNPROFOR, en fråga som jag tror inte besvarades.

Det är självklart att det är av största betydelse att det här

mandatet får förlängas. Det går alltså ut i mars nästa år. Det

pågår för närvarande, dels från generalsekreterarens egen sida,

dels inom ramen för den s.k. Londonkonferensen, vilken jag

kommer att beröra, ansträngningar för att få Tudjman att ta

tillbaka detta hot. Vi kan faktiskt konstatera att man i de

senste inläggen från kroatisk sida har tonat ned detta hot

betydligt. Men givetvis kan man inte vara säker ännu.

Viola Furubjelke: Jag har en fråga framför allt till Jörn

Beckmann, men kanske också till historikerna. Kriget i dag, hur

grymt det än är, betraktar vi som ett inbördeskrig. Det håller

sig inom Jugoslaviens gränser. Men om det skulle sprida sig till

Kosovo finns stora risker för inblandning från andra nationer.

Jag undrar hur Turkiet skulle komma att agera i en sådan här

situation. Det sägs att Turkiet har lovat stöd till Kosovo om

Kosovo skulle bli angripet. Med de grekiska grupperingar som

också finns där ser jag framför mig hur den gamla

turkisk--grekiska konflikten också skulle kunna få näring här.

Som en följd av detta undrar jag om inte FN:s nya begrepp

Preventive Diplomacy skulle börja användas här, så att man kan

se till att och försäkra sig om att inte det här kriget sprider

sig och på så vis utvecklas till ett storkrig.

Jörn Beckmann: Jag tror att detta är riktiga bedömningar.

Man kan möjligen säga att en sådan utveckling som beskrevs för

NATO-parterna Grekland och Turkiet naturligtvis skulle vara ett

mardrömsliknande scenario för denna organisation. Det kanske

också talar för att man från alla håll är intresserad av att

anstränga sig så att inte utvecklingen sker i den riktningen.

Kjell Magnusson: Om läget i Kosovo försämras kommer

albanerna i Makedonien att dras in på en gång. Därmed är så att

säga Makedonienfrågan aktualiserad. Om våldet sprider sig finns

det en uppenbar risk för en allvarlig utveckling.

Örjan Sturesjö: Tyvärr har det utkristalliserats två

mycket bestämda politiska axlar på Balkan nu. En vertikal med

Rumänien, Serbien, Montenegro och Grekland, och en horisontell

med Turkiet, Bulgarien, Makedonien och Albanien. Det är utan

tvivel mycket farligt. Turkiet lägger nu ned mycket energi på

att göra en verklig politisk come back på Balkan och man lyckas

mycket väl med det.

Göran Lennmarker: Herr ordförande! Jag vill göra en

reflektion och ställa en fråga med anledning av det historiska

perspektivet. Någonting som jag har slagits av är att delar av

det f.d. Jugoslavien har präglats av ganska vidsynta och

förstående personer i ledningen.

Sloveniens ledning, som jag har haft möjlighet att träffa

under några år, har haft en mycket klarsynt inställning till vad

som skulle kunna komma att ske och även haft en strävan på ett

tidigt stadium att försöka hålla ihop Jugoslavien i någon form,

kanske i en lösare form än det var tidigare.

Bosnien-Hercegovinas statsledning, som den kom att bli efter

valen, har också präglats av en mycket vidsynt och snarast

generös inställning. Om jag har förstått det rätt gäller samma

sak för Kosovo med Rugova, som snarast har Gandhi som förebild.

Man strävar efter icke väpnat motstånd mot Serbien. Möjligtvis

gäller detta även Makedonien. Det känner jag inte så väl till.

Man kan här se en mycket tydlig strävan från betydande grupper

att inte välja en machostil eller en aggressiv stil gentemot

sina närbesläktade folk. De här områdena har delvis råkat

sällsynt illa ut på grund av denna mycket öppna och vidsynta

inställning. Framför allt gäller det Bosnien-Hercegovina. Jag

skulle vilja höra av historikerna om detta är en korrekt

iakttagelse. Det är vad jag tycker mig ha sett.

Då går vi tillbaka till litet grand av grundproblemet. Det

berördes också inledningsvis att den jugoslaviska folkarmén

skulle vara en av nyckelpunkterna till de här krigen. Det har

trots allt inte varit så mycket av irreguljära strider, utan det

har faktiskt varit systematiska angrepp med tunga vapen,

artilleri, pansar och även flyg har varit inblandat. Det är

sällan det förekommer i spontana gerillagrupper eller i

folkuppror. Det är helt enkelt en av den jugoslaviska folkarmén

i allt väsentligt startad konflikt. Det är i alla fall den

förklaring som många av de här fyra parterna definitivt hävdar.

Det är sprunget ur, som någon sade, planerna på ett Storserbien.

Det som Milosevic de facto var det politiska uttrycket för.

Jag skulle vilja höra några kommentarer om detta, om det är en

i allt väsentligt korrekt uppfattning. Jag tycker mig delvis

märka det i inledningskommentarerna av historikerna.

Kjell Magnusson: Jag skulle vilja säga så här. Under den

process som pågick innan kriget hade brutit ut var det främst

två politiker bland de jugoslaviska företrädarna för de olika

republikerna som enligt min mening uppträdde på ett sansat sätt.

Det var just Bosniens president och Makedoniens president. Det

var de här två republikerna som försökte nå fram till en

kompromiss. Medan de viktigaste jugoslaviska folken, slovener,

kroater och serber, var och en på sitt sätt, torpederade den här

lösningen. Ur det perspektivet är det naturligtvis en moralisk

aspekt -- jag kommer tillbaka till den fråga som Pierre Schori

ställde om erkännandet av Makedonien -- att de två jugoslaviska

republiker som inte rustade sig för krig och som försökte nå

fram till en kompromisslösning har råkat mest illa ut.

Alf Wennerfors: Jag vet inte om det var någon mer som

fäste sig vid att namnet Tito bara nämndes litet i förbigående i

den här bakgrundsbeskrivningen. Man kan tycka vad man vill om

hans åsikter och hans politik, men han var tydligen en ledare

som kunde hålla samman detta område.

Med utgångspunkt i det skulle jag vilja gå vidare till de

ledare som finns nu. Kan någon här säga att man lider av ett

slags ledarskapskris? Betyder det som nämndes som kompromisser

också kompromisser för de många människorna där nere, men något

helt annat för oss? Betyder de detsamma även för dem som står i

spetsen för de olika grupperingarna?

Kjell Magnusson: Den här konflikten är på många sätt

tragisk. En tragisk aspekt är att det i slutet av 60-talet och

början av 70-talet fanns en yngre politikergeneration i nästan

alla jugoslaviska republiker som försökte genomföra ekonomiska

och politiska reformer. De var kommunister, men de arbetade för

större politisk pluralism. Detta utnyttjades sedan av Tito. Man

kan säga att det som hände under denna period, då Jugoslavien i

och för sig utvecklades mot marknadsekonomi, var att det uppstod

mycket stora sociala och etniska spänningar.

Sedan kom den kroatiska våren, då Tito utrensade ledningen i

Kroatien. Det som egentligen hände mellan åren 1971 och 1973 var

att de liberala partiledningarna rensades ut och Tito stärkte

sin makt. Det förtjänar att påpekas att den serbiska

partiledningen vid den här tiden inte hade några som helst

storserbiska ambitioner. De försvarade kroaterna mot Tito.

Det som sedan hände i Jugoslavien var att man skapade en

konstitution, ett ekonomiskt system, som endast födde stagnation

och etniska konflikter. Jag skulle vilja säga att det var

tragiskt att Tito inte försvann i början av 70-talet.

Inger Koch: Jag skulle vilja komma tillbaka till Kosovo,

eftersom alla anser att detta tyvärr är den nya

krigsskådeplatsen. Delvis har jag fått svar av Örjan Sturesjö,

men hur ser man från Albaniens sida på detta? Örjan Sturesjö

sade att man var skräckslagen inför vad som kunde hända. Har man

begärt internationell hjälp på något sätt? Har frågan satts upp

på dagordningen i FN? Hur stor är den albanska befolkningen i

Kosovo? Hur många är det som talar albanska?

Om dessa människor flyr, vilket vi hoppas slippa uppleva, var

är de egentligen välkomna? Är de välkomna tillbaka till

Albanien, eller vart tänker man sig att dessa flyktingströmmar

skall ta vägen?

Jag har ytterligare en fråga, och den gäller Sarajevo och den

humanitära situationen i Sarajevo. Hur länge räknar man med att

en befolkning kan klara att leva under så svåra förhållanden som

de som råder där? När ger människor upp? Hur länge kan man hålla

dem vid liv?

Örjan Sturesjö: En av frågorna var vart kosovoalbanerna i

fall av en konflikt skall ta vägen. Det rimliga, den enda väg de

har, är att ge sig av till Albanien. Där har man ingen som helst

möjlighet att ta emot dem.

Albanien är ett av världens 35 fattigaste länder. Orsaken till

att det inte är massvält i Albanien är helt enkelt

hjälpoperationen Pelikan 2, som Italien och EG står bakom.

Det man från albansk sida har gjort är att ta upp

kosovoalbanernas problem i alla internationella organ. Men

intresset har, vad jag har förstått, inte varit så stort.

En sak som kanske bör uppmärksammas är att det albanska stödet

för kosovoalbanerna kanske inte skall tas allför givet. Man har

svängt i Albanien i det här fallet. Presidenten, Sali Berisha,

talar mycket starkt för att Albanien skall hjälpa sina bröder.

Vi kan säga att albaner från norra Albanien fortfarande är

positivt inställda till kosovoalbanerna. Men i övrigt har

sympatierna minskat mycket starkt, eftersom det under det

senaste året har kommit in en hel del kosovoalbaner i Albanien

och där "spelat Allan" med pengar som de har tjänat i väst. De

har försökt göra snabba klipp. De har inte uppfört sig som de

bröder man hade väntat sig att de skulle vara. Det har gett

upphov till en mycket stor besvikelse.

Anders Bjurner: Jag tänkte besvara den delen i fru Kocks

fråga som berörde i vilken mån Kosovofrågan har behandlats

inom FN eller annorstädes. Det hade jag annars också tänkt

beröra i mitt inlägg senare.

Svaret på den frågan är att inom FN:s ram har Albaniens försök

att föra upp frågan på säkerhetsrådets dagordning hittills

misslyckats, inte minst på grund av det motstånd från vissa

medlemmar av säkerhetsrådet som anser att detta är en intern

fråga och att det inte är en fråga som utgör ett hot mot

internationell fred och säkerhet, som ständigt är ett problem

vid säkerhetsrådsbehandlingen.

Inom ramen för den s.k. Londonkonferensen har däremot

Kosovofrågan fått en särskild behandling inom den arbetsgrupp

som berör bl.a. minoriteter och nationella grupperingar. Där

försöker man få till stånd viss medling mellan regimen i Belgrad

och kosovoalbanerna. Hittills har försöken varit utan större

framgångar. Det enda område man nått en viss begränsad framgång

på gäller undervisningsväsendet. Men därutöver har ingen större

framgång skett.

Dessutom berör en av de, i alla fall i ESK-termer, viktigaste

insatserna just kosovoalbanernas situation i Kosovo, som jag

kort tänkte beröra senare, liksom Jan af Sillén, har jag

förstått.

Kjell Magnusson: Enligt den senaste folkräkningen i

Jugoslavien, som genomfördes 1991, skall det finnas nästan 2,2

miljoner albaner. Av dem skulle 1,7 miljoner bo i Kosovo och 430

000 i Makedonien.

Nu är det så att albanerna bojkottade den där folkräkningen.

Detta är alltså beräkningar som man har gjort. Man har antagit

att folkökningen mellan 1981 och 1991 har varit lika stor som

den mellan 1971 och 1981.

Man kanske också skall nämna att Skopje har en mycket stor

albansk befolkning. Kanske en tredjedel av invånarna i Skopje är

albaner.

Karl-Erik Svartberg: Jag skulle vilja ställa en fråga om

Mazowieckis andra rapport, alltså om den specielle rapportören.

Han säger i svensk översättning att det är fel att beteckna den

jugoslaviska konflikten som en religiös konflikt. Politiska

motiv och politiska ledare har stått bakom konfliktens

upprinnelse och inte jugoslaviens ortodoxa, katolska eller

muslimska religiösa ledare. Alla de religiösa ledare Mazowiecki

samtalat med har i stället betonat tolerans och accept. Jag

skulle gärna vilja ha en kommentar från våra forskare och från

ambassadören Sillén om Mazowieckis påstående.

Jan af Sillén: Jag delar den uppfattningen. Jag försökte

också antyda det i mitt inlägg, nämligen att det här inte i

grunden rör sig om en religiös eller etnisk konflikt. Den

komponenten finns med eftersom gränserna ser ut som de gör. Men

det är ett krig om mark, inflytande och intressesfärer som förs.

Det är riktigt att den katolska ledningen i Kroatien och den

ortodoxa ledningen i Serbien har träffats. Det finns ett antal

uppmaningar till tolerans, till att lägga ned stridsaktiviteten.

På det viset stämmer den uppfattning som Mazowiecki framför.

Men det är ropandes röster i öknen. I Göran Lennmarkers inlägg

talades det om de politiska ledarna i Jugoslavien. Han

konstaterade att det finns ett antal mera moderata ledare. Men

det är samtidigt politiker från de områden som haft minst

inflytande, minst makt -- Makedonien, Kosovo, muslimerna i

Bosnien och slovenerna, som egentligen inte längre är en del av

den jugoslaviska problematiken. Det är naturligtvis ett nederlag

för de politiska ledarna överhuvud. De har inte varit vuxna den

situation som de har ställts inför, utan utnyttjat nationella

stämningar.

Kjell Magnusson:Jag vill bara säga att man kan märka att

både den serbiska ortodoxa kyrkan och den katolska kyrkan tar

mycket klart avstånd från kriget. Det senaste uttrycket för det

var mötet i Genève, då man gav ut en mycket kraftfull kommuniké.

Man kan också säga att den ortodoxa kyrkan i Serbien nu

framstår som en av de stora motståndarna till Milosevicregimen.

Det intressanta är att man kan lägga märke till en parallell

utveckling i Kroatien, där kardinalen Kuharic distanserar sig

från Tudjmans politik.

Daniel Tarschys: Jag har nu fyra frågeställare anmälda.

Skall vi försöka ta korta frågor och korta svar om möjligt, för

att avverka dem före pausen?

Kristina Svensson: Jag har en fråga till Jörn Beckmann. Vi

såg bilder på de militära styrkeförhållandena. Jag undrar

varifrån vapnen kommer. Hur mycket är inhemsk produktion?

Förekommer det fortfarande införsel, och om så är fallet,

varifrån?

Jörn Beckmann: Jag tror att vapentillgången i grunden är

inhemsk. Jag kan inte nu svara på vad som under tiden för de här

striderna har tillförts utifrån. Vi skall komma ihåg att det

fanns en värnpliktsarmé, den jugoslaviska armén, som hade sina

förråd fördelade över dessa områden, ungefär som vår armé har.

Det fanns territoriella delar av armén, och det fanns

fältförband. Det finns och har funnits tillgång till vapen i

hela området. Det har inte, såvitt jag kan förstå, varit något

större problem att beväpna styrkorna. Att sedan hålla standarden

kan ha inneburit vissa svårigheter för framför allt de kroatiska

och muslimska förbanden. Möjligen har den internationella

vapenhandeln upptäckt detta förhållande. Jag kan inte här svara

på hur det har utnyttjats.

Håkan Holmberg: Det är möjligt att mina två frågor

besvarats innan jag kom, men jag ställer dem ändå. Den ena

gäller den inrikespolitiska situationen i Montenegro, som ju har

spelat en viss roll när det gäller Panics överlevande i sista

omgången, såvitt jag förstår. Jag skulle vilja höra några

kommentarer om den nya jugoslaviska federationens långsiktiga

och kortsiktiga stabilitet.

Den andra frågan gäller den inrikespolitiska situationen i

Kroatien. Vilken form av tryck föreligger på Tudjman? Vi har

hört om kyrkans tryck i en riktning, men jag undrar om det också

finns betydande politiskt tryck för att få honom att vara mer

aggressiv och t.ex. delta i en formell uppdelning av

Bosnien-Hercegovina?

Kjell Magnusson: De montenegrinska politikerna framstår

som avgjort mer positiva än de serbiska motsvarigheterna. Jag

tror att man kan säga att Montenegro har tröttnat på att spela

den roll som Milosevic tilldelar det och ändrar efter behag. Det

finns en viss upprördhet i Montenegro. Det som kan hända är väl

snarast att Serbien kommer att lämna det Jugoslavien man själv

skapade, eftersom man har alla viktiga jugoslaviska

institutioner emot sig samt den andra republiken i federationen.

Vad beträffar den inrikespolitiska situationen i Kroatien så

har den kroatiska demokratiska gemenskapen en mycket stabil

majoritet i parlamentet på grund av att man tillämpar ett

majoritetsvalsystem. Det gör att det är svårt för de politiska

partierna att utöva några påtryckningar och ändra politiken.

Det är sant att Tudjman är något slags centerpolitiker och att

det finns en ganska stark högerflygel i det här partiet. Jag

tror ändå inte att denna för närvarande har så stort inflytande.

Pierre Schori: Jag fäste mig vid något som Jan af Sillén

sade alldeles i slutet, och jag undrar om jag uppfattade det

rätt. Du sade att en av rötterna till krisen var att 2 miljoner

serber över en natt blev i minoritet i främmande land. Däri

ligger naturligtvis en bedömning av erkännandefrågor och sådana

ting. Uppfattade jag detta rätt?

Min andra fråga ställer jag eftersom jag inte vet om Jörn

Beckmann är kvar här på eftermiddagen. Frågan kommer upp när vi

skall diskutera Sveriges insatser. Skulle det vara möjligt,

inför den hotande svält-och köldkatastrofen i

Bosnien-Hercegovina, att ur svenska militärförråd snabbt skaffa

fram materiel och skicka dit? Jag tänker på filtar, mat och

liknande.

Jörn Beckmann: Jag tror i och för sig att det finns

materiel. Jag tänker på tält, uppvärmningsanordningar och annat

som säkert skulle vara av värde. Det måste naturligvis göras en

bedömning av huruvida vi kan avvara detta, men jag tror att

materielen finns.

Jan af Sillén: Det är riktigt att serberna som är bosatta

i Kroatien och i Bosnien menade att det var ett för tidigt

erkännande. Man hade inte löst de inre konstitutionella

frågorna. Det är deras uppfattning jag ger uttryck för. Det är

ett faktum att vi genom att ha erkänt två nya stater har

konfronterats med ett minoritetsproblem för serber som inte

fanns i den tidigare jugoslaviska staten.

Jag vill också komplettera Beckmanns svar när det gäller

Bosnien. Det är viktigt för att förstå krigsläget och den stora

förekomsten av vapen. Hela den jugoslaviska försvarsfilosofin

gick ut på att Bosnien skulle vara den bastion man drog sig

tillbaka till om man skulle anfallas utifrån, från väst eller

öst. Det finns en enorm lageruppbyggnad och koncentration av

militära anläggningar i Bosnien. För övrigt var Jugoslavien

tidigare en stor internationell vapenhandlare. Man sålde vapen

av i stort sett alla typer på den internationella marknaden.

Huvuddelen av beväpningen är alldeles säkert av inhemsk

karaktär.

Pär Granstedt: Jag har två frågor. För det första: Jag

får, när jag ser parternas uppträdande i Bosnien-Hercegovina, en

känsla av att man utnyttjar civilbefolkningens lidande som ett

politiskt medel. Man går med på åtgärder för att släppa fram

humanitärt bistånd, men så avbryts detta och man stoppar

kolonnerna. Jag tror att Hans Magnusson påpekade detta. Det

kunde vara intressant att få kommenterat i vilken mån ni bedömer

att detta är en medveten taktik i spelet och vilken typ av

strategiska överväganden som i så fall ligger bakom.

Min andra fråga gäller något som redan nämnts i förbigående,

nämligen sannolikheten för att konflikten sprids till att

omfatta också Serbien internt, dvs. en form av inbördeskrig. Det

skulle vara intressant att höra någon utveckla det scenariot

ytterligare.

Hans Magnusson: Jag kan börja helt kort. Jag vill bara

bekräfta att det förefaller för utomstående bedömare som att

parterna i konflikten i Bosnien verkligen utnyttjar

civilbefolkningens lidande som ett politiskt medel i kampen. Vid

några tillfällen har det t.o.m. förekommit uppgifter om att man

beskjutit den egna befolkningen i syfte att få stöd i det

internationella samfundet. Det är naturligtvis mycket svårt att

bevisa och komma till en mer bestämd uppfattning om i hur stor

utsträckning det förekommer.

När det gäller risken för inbördeskrig i Serbien kanske våra

historiker kan komplettera det jag säger. Vad man framför allt

ser framför sig är risken att Milosevics och Cosics åtgärder för

att försöka få slut på konflikten -- om de skulle vinna valen i

Serbien i december -- skulle väcka så starkt missnöje från

serber i Bosnien och Kroatien att dessa skulle gripa till vapen

och tillsammans med Milosevics anhängare sätta i gång ett

inbördeskrig.

Kjell Magnusson: Det som Hans Magnusson nu beskrev är ett

tänkbart scenario. Militanta element från Bosnien och Kroatien

skulle då komma till Belgrad och göra upp. Vissa av de militära

och politiska ledarna där har öppet talat om sådana saker.

Daniel Tarschys: Om inga ytterligare kommentarer finns på

denna punkt ber jag att få tacka för det här första passet. Vi

tar en paus till klockan 11.00, då vi fortsätter med en

presentation av det internationella samfundets, inklusive

Sveriges, reaktion.

3. Det internationella samfundets reaktion

Daniel Tarschys: Vi går vidare med att skapa en bild av

det internationella samfundets reaktion. Jag ger ordet till

ambassadör Anders Bjurner som är ESK-ansvarig på

Utrikesdepartementet.

Anders Bjurner: Herr ordförande! Ärade ledamöter och

åhörare! Av inte minst föregående anförande kan vi förstå att

kriget och krisen i det forna Jugoslavien är både utomordentligt

allvarliga och komplicerade. Alla globala och regionala

organisationer berörs på något sätt. Vidden och djupet av

konflikterna har lett till att de internationella

organisationerna använt hela registret av åtgärder för att söka

lindra effekten av konflikten och få till stånd en lösning.

Under den internationella konferensen om det forna Jugoslavien

i slutet av augusti i London -- därav namnet Londonkonferensen

-- gavs ett tydligt uttryck för att det krävs ett allomfattande

och samlat internationellt agerande när det gäller kriget och

kriserna i det forna Jugoslavien. Således har de f.d.

utrikesministrarna Cyrus Vance och lord David Owen, på uppdrag

av FN:s generalsekreterare och EG, fått i uppgift att koordinera

fredsansträngningarna, som i dag i huvudsak utförs av FN, EG,

ESK och Europarådet. Jag kommer att i korthet beröra dessa

organisationer.

Londonkonferensen om Jugoslavien har nu upprättat ett

permanent högkvarter i Genève. I det arbetet deltar Sverige,

som medlem av ESK:s trojka.

Det kanske viktigaste resultatet av Cyrus Vance och David

Owens intensiva resediplomati är att bl.a. Kroatiens och

Restjugoslaviens presidenter har mötts i Genève och förbundit

sig i bl.a. gemensamma deklarationer att lösa konflikten på

fredlig väg, vilket tidigare berörts av Hans Magnusson.

Konferensens fredsansträngningar när det gäller Jugoslavien

har organiserats i sex arbetsgrupper. Den första gruppens

arbete, som avser Bosnien-Hercegovina, har givits särskild

prioritet. Den gruppen skall ta sig an att dels på kort sikt

försöka få till stånd en vapenvila, dels på längre sikt börja

utarbeta ett konstitutionsförslag för Bosnien-Hercegovina.

Gruppen har lyckats att på sista tiden samla de stridande

parterna med lokala militärbefälhavare. Vid det första mötet

diskuterades bl.a. avmilitariseringen av Sarajevo med omnejd och

åtgärderna för att säkra de humanitära transporterna i Bosnien.

I förslaget till konstitution som har utarbetats föreslås en

uppdelning av Bosnien i sju till tio självstyrande områden,

under en federal regering. Uppdelningen skall inte ske efter

etnisk tillhörighet, utan mer utifrån geografiska och ekonomiska

kriterier. I förslaget till konstitution föreslås också

inrättandet av en domstol för mänskliga rättigheter, vilken

skall pröva brott mot mänskliga rättigheter som nedlagts i

konstitutionen.

Europarådet ges ett avgörande inflytande vid tillsättande av

domare och förutsätts även övervaka domstolens arbete. Förslaget

har i varje fall hittills förkastats såväl av den

bosnisk-kroatiske ledaren Mate Boban som av den bosnisk-serbiske

ledaren Radovan Karadzic.

Den andra gruppens arbete, som berör minoriteter och etniska

grupperingar, leds av den tyske ambassadören Ahrens, och arbetet

är uppdelat i ytterligare fyra undergrupper: Kosovo, Sandjak,

Vojvodina och Makedonien. Arbetet skall främst koncentreras på

albanerna i Kosovo och Makedonien, i synnerhet för att få

kosovoalbanerna att gå till val den 20 december, men även för

att träffa begränsade uppgörelser när det gäller

utbildningsväsendet.

De övriga arbetsgrupperna tänker jag bara beröra i korthet. I

den tredje gruppen arbetar man utifrån den humanitära aspekten

av de mänskliga rättigheterna, generellt sett. Arbetet leds av

FN:s flyktingkommissarie Sadako Ogata. I den fjärde gruppen

arbetar man med ekonomiska frågor som rör exempelvis ett

framtida ekonomiskt samarbete i ett fredligt f.d. Jugoslavien.

Helt nyligen ägnade sig den gruppen särskilt åt den ekonomiska

situationen i Makedonien. I den femte gruppen ägnar man sig åt

de s.k. successionsfrågorna och har utarbetat en mängd förslag,

tillsammans med parterna, om hur det forna Jugoslaviens

tillgångar och skulder skall fördelas. Slutligen, i den sjätte

gruppen arbetar man med s.k. förtroendeskapande åtgärder.

Den kanske viktigaste betydelsen av den internationella

konferensen kan sökas i följande tre faktorer:

För det första har huvudparterna i Jugoslavienkrisen kommit

samman, och det har etablerats kontakt som bidrar till minskat

misstroende. Detta sammanträffande gjordes i närvaro av och

under påverkan av alla världens berörda stater.

För det andra har det utvecklats ett väl strukturerat

förhandlingsmaskineri, som grundas på gemensamt överenskomna

principer, med dels en styrgrupp -- i vilken bl.a. Sverige ingår

--, dels sex arbetsgrupper, som arbetar med egna ordförande och

med parterna i konflikten.

För det tredje -- det inte minst betydelsefulla resultatet av

den internationella konferensen -- har de närmast berörda och

intresserade mellanstatliga organisationerna, som FN, EG, ESK,

Europarådet och även Islamiska konferensen, för första gången

gemensamt anslutit sig till en omfattande strategi för lösning

av dessa konflikter.

FN:s insatser har i kanske aldrig tidigare omfattning tagits i

anspråk för en mängd olika och vittgående åtgärder, såväl i vad

gäller humanitära insatser och åtgärder i syfte att söka främja

och upprätta respekten för mänskliga rättigheter som i vad

gäller olika tvångsåtgärder för att få till stånd en lösning.

I september rekommenderade FN:s säkerhetsråd

generalförsamlingen att den federala republiken Jugoslavien dels

måste ansöka om medlemskap, dels inte får delta i

generalförsamlingens arbete, vilket även skulle påverka

deltagandet i FN:s fackorgan.

FN:s säkerhetsråd kom att inleda behandlingen av situationen i

det forna Jugoslavien i mitten av september 1991. Strider i

större omfattning mellan kroater och serber hade då pågått under

tre till fyra månader. Orsaken till att säkerhetsrådet inte

tidigare förde upp konflikten på dagordningen var att den

tidigare inte ansetts som ett hot mot internationell fred och

säkerhet. Det s.k. interventionsförbudet i stadgan åberopades av

vissa medlemmar i säkerhetsrådet, som Kina och Zimbabwe, vilka

dock så småningom godkände säkerhetsrådets behandling efter ett

uttryckligt och skriftligt godkännande av den jugoslaviska

regeringen.

I och med att Jugoslavienkrisen fördes upp på säkerhetsrådets

agenda och eftersom frågan kom att anses som ett hot mot

internationell fred och säkerhet öppnades möjligheterna för en

tillämpning av FN-stadgans artikel 7.

Säkerhetsrådet har, efter det inledande beslutet i september

1991 om införande av vapenembargo mot Jugoslavien, kommit att ta

en rad mycket långtgående beslut i enlighet med så gott som hela

den arsenal av åtgärder som anges i kapitel 7 av stadgan. Man

kan nog konstatera att motsvarigheten till säkerhetsrådets

behandling av Jugoslavienkrisen endast går att finna i

behandlingen av Gulfkrisen.

I inledningsskedet av konflikten förklarade FN:s general-

sekreterare att FN:s roll skulle begränsas till fredsbevarande

och humanitära insatser, medan den politiska förhandlings-

processen i första hand bedömdes vara europeiska, regionala

organisationers huvudansvar, främst EG:s. I dag, ett år senare,

kan vi konstatera att FN:s roll väsentligt har breddats genom

det delade värdskapet för den s.k. Londonkonferensen. I de rent

politiska förhandlingarna om det forna Jugoslaviens framtid har

FN därmed kommit att indirekt spela en mycket aktiv roll.

På det fredsbevarande området etablerades UNPROFOR i februari

1992. Denna operation kan i dag huvudsakligen sägas ha följande

tre uppgifter:

Den första uppgiften avser traditionellt fredsbevarande

insatser i de serbiska enklaverna i Kroatien. UNPROFOR har sitt

högkvarter i Zagreb, där ca 15000 man -- varav 150 svenskar --

ingår.

Den andra uppgiften avser skydd av humanitärt bistånd i

Bosnien-Hercegovina. Baserat på resolution 770 etableras för

detta ändamål för närvarande en styrka på ca 6000 man, vilken

består av ett tiotal NATO-länder. I resolutionen uppmanas alla

stater och regionala organisationer att bidra till styrkan och,

som man säger, med "all measures necessary" genomföra sitt

uppdrag. Resolutionen torde motsvaras endast av den kända

resolutionen 678 i Gulfkonflikten.

I den tredje viktiga resolutionen förbjuds militära

överflygningar, den s.k. "No fly zone"-resolutionen. Militära

observatörer från Unprofor deltar i bevakningen med luftspaning

med hjälp av NATO.

FN:s säkerhetsråd beslutade redan i maj om sanktioner som

gäller förbud mot handel, finansiella transaktioner och

flygförbindelser med det forna Jugoslavien. Det beslutades

dessutom att diplomatiska förbindelser skulle reduceras och att

deltagande i idrottsevenemang från den federala republiken

Jugoslaviens sida skulle förhindras. Tekniskt och vetenskapligt

samarbete skulle även avbrytas. Genom särskilda förordningar och

rekommendationer har Sverige följt upp dessa resolutioner.

På det militära området utsågs en särskild rapportör av FN:s

kommission för mänskliga rättigheter, den förre polske

premiärministern Mazowiecki. Han har konstaterat att grova och

massiva MR-kränkningar fortfarande förekommer, och att de

etniska utrensningarna i Bosnien-Hercegovina ej har avmattats.

Han anser att den muslimska befolkningen hotas särskilt. Ett

etablerande av etniskt homogena områden framstår snarare som

krigets mål än som dess konsekvens, enligt rapportören. Han

anser att det är fel att beteckna konflikten som en religiös

sådan, och att det är politiska motiv och politiska ledare som

står bakom, inte religiösa samfund och religiösa ledare.

Mazowiecki rekommenderar ett antal åtgärder för att lindra

nöden för både fängslade flyktingar och andra utsatta i

regionen.

FN:s säkerhetsråd beslutade att uppdra åt generalsekreteraren

att skyndsamt upprätta en expertkommission för att motta och

analysera information om brott mot humanitär rätt i det forna

Jugoslavien. Det material som nu insamlas kan i framtiden komma

att ligga till grund för lagföring av personer som gjort sig

skyldiga till krigsförbrytelser.

Herr ordförande! I ESK har man behandlat Jugoslavienkrisen

samtidigt som man håller på att intensivt utveckla egna

instrument och strukturer. Detta förhållande har i icke

obetydlig utsträckning otvivelaktigt påverkat ESK:s möjligheter

att ingripa.

Restjugoslavien är suspenderat från deltagande i ESK, och så

sent som i förra veckan bestämde man sig för att beslutet skulle

fortsätta att gälla, för att på nytt tas upp i samband med

rådsmötet i Stockholm i mitten av december.

En av de viktigaste åtgärder som ESK har bidragit till är, som

Jan af Sillén kommer att berätta mer utförligt om, etablerandet

av en permanent långsiktig närvaro i Kosovo, Sandjak och

Vojvodina. Sverige deltar i den missionen med en representant.

Syftet är att framför allt främja en dialog mellan befolkning

och myndighet i de tre regionerna, att bistå med råd om

lagstiftning, att sprida information om rättigheter, att

upprätta kontaktpunkter för att medverka till problemlösning på

lokal nivå och även att inhämta information om i första hand

MR-läget. Med anledning av risken för utvidgning av konflikten

har man också beslutat att sända en permanent ESK-mission till

Makedonien.

En ytterligare, på sistone uppmärksammad åtgärd är att, inom

ramen för den s.k. Moskvamekanismen när det gäller mänskliga

rättigheter, sända en mission till Kroatien och senare till

Bosnien, för att undersöka förhållandena. Missionens

rekommendationer om exhumering av massgravar och inrättande av

en internationell brottsdomstol beslutade Ämbetsmannakommittén

vid sitt möte i förra veckan att hänskjuta till den av FN

tillsatta Expertkommissionen. Ämbetsmannakommittén beslutade

även att denna mission, som leds av Utrikesdepartementets

rättschef Hans Corell, snarast möjligt skulle besöka Bosnien när

säkerhetsläget så tillät.

En annan mission, ledd av engelsmannen Thomson -- även den

svenske folkrättsrådgivaren Ove Bring ingick -- har allmänt

undersökt MR-förhållandena i fånglägren i Bosnien-Hercegovina.

Missionens arbete skall följas upp genom en särskild utredning

av anklagelserna om fängslande av muslimer i Serbien.

För att stödja FN:s sanktionsbeslut har ESK beslutat att bistå

med två tulltjänstemän som skall stationeras i Ungern. Även

Bulgarien och Rumänien berörs av beslutet.

Slutligen vill jag nämna att Europarådet har behandlat

Jugoslavienfrågan i ett antal uttalanden om de allvarliga

brotten mot mänskliga rättigheter. På förslag av lord Owens har

man också särskilt tagit upp frågan om en temporär juridisk

mekanism för att pröva respekten för de mänskliga rättigheterna,

i första hand när det gäller Bosnien. Som jag tidigare nämnde

skulle man, inom ramen för den nya konstitutionen, frivilligt

underkasta sig denna mekanism, och den skulle inbegripa

medlemmar i Europarådets kommission och domstol samt medlemmar

från Bosnien.

Sverige har reagerat positivt på denna idé och understödde den

även vid det senaste ministerkommittémötet häromdagen. Vid samma

möte togs frågan om att staterna bör dela på kostnaderna för att

ta emot flyktingar upp. Sveriges utrikesminister underströk

vikten därav, och hon fick stöd från bl.a. Tysklands och Schweiz

sida och från Europarådets generalsekreterare. Frågan kommer

troligtvis att beröras senare här i dag.

Daniel Tarschys: Nästa talare är ambassadör Carl Olof

Cederblad, Jugoslavienansvarig på Utrikesdepartementets

U-avdelning.

Carl Olof Cederblad: Herr ordförande! Mina damer och

herrar! I går kväll återvände jag från en resa till det forna

Jugoslavien, där jag besökte Slovenien, Kroatien och Serbien.

Jag besökte även en gränsstation till Bosnien-Hercegovina.

En av anledningarna till resan var att jag ville få ett eget

intryck av hjälpbehovet i det forna Jugoslavien. Redan fyra

månader in på budgetåret är katastrofanslaget mycket ansträngt.

Av de 1,2 miljarder kronor som avsatts är 0,5 miljarder kronor

redan utbetalade, och ytterligare 0,5 miljarder kronor är

utlovade. I dagsläget återstår alltså 200 miljoner kronor. Vi

vet också att det kommer att krävas stora katastrofinsatser på

andra håll i världen, som Somalia, Kambodja, Afghanistan,

Angola, Sydafrika och det forna Sovjetunionen. Läget är som

synes ganska allvarligt.

En annan anledning till resan var att jag ville undersöka om

det är möjligt att göra några insatser för att förbättra

bostadssituationen för de många människor som tvingats fly på

grund av kriget.

Mitt huvudintryck, som också bekräftats av de myndigheter som

jag talat med, var att de flyktingar som finns på olika håll i

Bosnien-Hercegovina kommer att få en mycket svår vinter. Det

sades att det inte är osannolikt att tiotusentals, kanske

hundratusentals, flyktingar kommer att dö av svält och kyla. Som

det ser ut i dag, når inte tillräcklig hjälp fram till dessa

flyktingar. Även vid en mer fredlig utveckling kommer det, på

grund av den kommande vintern, att bli fortsatt svårt att nå

fram med hjälp.

Kriget har åstadkommit att över tre miljoner människor

befinner sig på flykt. De behöver hjälp för att kunna överleva.

Dessa flyktingar är inte speciellt välkomna i de andra länderna

i Exjugoslavien. På flera håll görs försök att stoppa

flyktingarna eller att se till att de far någon annanstans.

Antalet flyktingar utanför Exjugoslavien uppskattas i dagsläget

till drygt en halv miljon.

Innan jag går mer in på flyktingfrågan tänker jag avge några

allmänna intryck från kriget. Kriget har medfört att minst

100000 människor har dödats. Jag vet inte det exakta antalet.

Det finns säkert andra som har mer exakt information. Många är

skadade. Jag talade med en svensk läkare, dr Christina Doctare,

som har sett många skadade. Hon sade att de moderna

höghastighetsvapnen ger mycket svåra skador och att hon sett

många unga män som har fått det ena eller båda benen amputerade.

Dr Doctare är där nere och gör upp en plan för att sätta upp

tillverkning av proteser och för att lära människor att använda

dessa proteser. Det projektet stöder Sverige genom WHO.

Tydliga tecken på svält börjar synas i Bosnien och i den

belägrade staden Sarajevo. Vi har talat med en annan svensk

läkare, dr Margareta Rubin, som berättade att många barn i

Sarajevo har minskat 3--5 kg i vikt och vuxna 10--15 kg, sedan

april månad. Hon menade att kyla i kombination med undernäring

skulle kunna leda till att folk försvagas och att fler dör. I

Sarajevo saknas de flesta fönsterrutorna i husen, och folk lever

huvudsakligen i fuktiga källare. Dieten är ganska ensidig. En

normal matsedel kan innebära att man på morgonen äter bröd och

olja och på kvällen en riskaka.

Vi träffade ganska många flyktingar, som berättade om den

tortyr som de blivit utsatta för. De berättade om massmord på

civila, om våldtäkter, om dödade barn och om koncentrationsläger

med vedervärdiga förhållanden.

Detta krig är mycket grymt, och det föder ett hat som det

kommer att ta generationer att övervinna. Vi hörde många

berättelser om sociala tragedier, som splittring av familjer,

problem i äktenskap där den ena parten är kroat och den andra

serb.

Den materiella förstörelsen är betydande. Vi besökte två

FN-skyddszoner, UNPA West och UNPA East, där vi såg hur

bebyggelsen systematiskt hade förstörts. Kroater hade sprängt

serbers hus och serber hade sprängt kroaters hus. Staden

Vukovar, en gammal fin medeltidsstad, var totalt lagd i ruiner

och påminde om de förstörda städerna i Tyskland under andra

världskriget. Bland ruinerna befann sig ett fåtal människor,

bl.a. lekte några barn i ruinhögarna.

Vissa delar av industrin är utslagen, turismen har så gott som

upphört, sanktionerna mot Restjugoslavien har givit verkan --

dock kanske inte så stor verkan som väntat. En vikande

världskonjunktur och stora kostnader för flyktingar betyder

ytterligare problem. Detta innebär att samtliga länder i det

forna Jugoslavien har stora ekonomiska problem.

Jag tänker även tala om flyktingsituationen. Vissa av

flyktingarna, främst kroater och serber, kommer från de skyddade

FN-zonerna, som i stort sett tömts på folk. Andra flyktingar,

främst muslimer och kroater, kommer från Bosnien. Många serber

har även lämnat Kroatien, på grund av förföljelser.

En stor del av flyktingarna är s.k. internflyktingar, dvs. de

har lämnat en del av sitt land och flytt till en annan del. Det

som gör situationen så svår är den systematiska etniska

rensningen, som framför allt serberna tillämpar, och som innebär

att en viss befolkningsgrupp jagas ut från ett område. I början

tillämpades mycket våld och skrämsel för att åstadkomma detta,

men på senare tid har människor börjat flytta självmant.

Skrämselpropagandan har haft effekt.

Jag tänker nu något beskriva flyktingsituationen i de olika

länderna. I Slovenien räknar man med att det finns 70000

flyktingar, varav 15000 finns i förläggningar, och resten finns

inackorderade i familjer. Sverige har genom Röda korset haft ett

program för att förse förläggningarna med värme. Vi konstaterade

att projektet var lyckat -- alla kollektiva institutioner hade i

dagarna fått värme.

De kollektiva förläggningarna var ofta regementen, med mycket

låg standard. Vi såg att många flyktingar, tack vare Röda

korset, själva målade och värmeisolerade de förläggningar som de

befann sig i. Det främsta problemet var nu, enligt Röda korset,

att få flyktingbarnen i skola. Flyktingarna består ju till

största delen av kvinnor och barn, männen befinner sig oftast

kvar i Bosnien.

I vinter kommer flyktingarna i Slovenien att förses med

matpaket och 25 dollar kontant per familj och månad. Det räcker

inte särskilt långt. På myndigheterna har man märkt att folk har

börjat tröttna på att ha flyktingar inhysta och satt en viss

press på att flyktingarna skall flyttas till kollektiva

anläggningar. Myndigheternas syn på flyktingsituationen var

att flyktingarna skulle återvända hem och därför inte integreras

i det slovenska samhället. Den diskussionen känner vi igen från

Sverige!

I princip är gränsen stängd för nya flyktingar och även

återförening av familjer stoppas, vilket har föranlett animerade

diskussioner med UNHCR:s representant. Om man tillät

återförening av familjer skulle det bli ytterligare 10000--20000

nya flyktingar.

På det hela är dock samarbetet mellan myndigheterna, UNHCR och

Röda korset mycket bra.

Kroatien är väl det land som har fått ta emot mest flyktingar.

Kroatien hade 420 000 flyktingar från Bosnien och 300 000

interna flyktingar. Större delen av flyktingarna bor i familjer,

framför allt muslimska flyktingar från Bosnien. Cirka 50 % av

dem som bor på hotell är kroater. När jag var där nere träffades

ett avtal om ett svenskt bidrag om 15 miljoner kronor för att

hjälpa dessa flyktingar, 5 miljoner till hotellförläggningar och

10 miljoner till familjer. Avtalet träffades mellan

myndigheterna och UNHCR.

Kostnaderna för Kroatien är emellertid mycket stora. I

september månad gick 66 miljoner dollar till hotellkostnader,

även om hotellen inte får mer än knappt 8 dollar per person och

dag. Ett stort problem är värmen inför vintern.

Även Kroatien har stängt gränsen mot Bosnien för flyktingar,

som bara kan komma in i Kroatien om de kan visa att de har plats

i ett annat land. Men många flyktingar kommer in illegalt och

vistas illegalt i landet. Detta är ett ökande problem. När

staden Bosanski Brod föll nyligen kom 20 000 nya flyktingar på

48 timmar. Det här är naturligtvis en stor påfrestning på

Kroatiens ekonomi. Risken är uppenbar att om flyktingarna inte

får en rimlig standard, så ger de sig av till andra länder. Det

finns möjligheter att det blir politiska komplikationer med att

ha så många flyktingar i landet.

Vi åkte så över till Belgrad och diskuterade situationen i

Serbien, Montenegro och Makedonien. De har resp. 430 000, 60 000

och 30 000 flyktingar. Huvuddelen av de flyktingar som flytt

till Serbien är serber.

Det var intressant att se att Serbien låter sina flyktingar

flytta in i de erövrade områdena, inkl. FN-skyddade områden. Det

ligger naturligtvis i sakens natur att UNPROFOR skall få

förhindra inflyttning, men det angavs att 4 000 serbier hade

flyttat in i ett FN-skyddat område, UNPA East, trots att

UNPROFOR finns där.

Serbien har fått mycket litet bistånd för sina flyktingar av

förklarliga skäl -- i stort sett endast bidrag från

multilaterala organ. Familjeinkvartering är det vanligaste, men

man letar efter lämpliga institutioner.

Sanktionskommittén hade bedömt det omöjligt att ge kontanter

till familjerna. De fick därför mat genom UNHCR, distribuerad av

Röda korset. En del av de institutioner som finns där hade

mycket låg standard. Uppvärmning inför vintern var ett av de

stora problemen.

I de FN-skyddade zonerna finns det totalt 85 000 flyktingar

som behöver hjälp. Det är mycket svårt att nå dessa flyktingar

med mat. Vid UNPA East, det som ligger närmast Serbien, hade man

mycket svårt att nå dessa.

Till slut om Bosnien. Där finns det stora hjälpbehovet. Där

finns över 1,6 miljoner hjälpbehövande. Den etniska utrensningen

befinner sig nu i sitt slutskede. Men det kommer fortfarande in

människor i området som är kontrollerat av de bosniska

styrkorna. Varje dag kommer minst 200 flyktingar. Det är mest

kvinnor, barn och äldre män.

En särskild tragedi är, som jag tidigare nämnde, belägringen

av Sarajevo. Det finns ett par andra mindre städer i östra

Bosnien som är utsatta för liknande belägring.

Hjälpsändningarna kommer mest in på lastbil, men man flyger

också in till Sarajevo. De kommer söder ifrån, från Split eller

från Belgrad. Det finns ett svenskt team från Räddningsverket i

Belgrad som består av 32 personer, brandmän som kör lastbilar

kontinuerligt. Alla dessa transporter går för närvarande till

Sarajevo.

Räddningsverkets konvojer får skydd av UNPROFOR. Mitt intryck

var att Räddningsverkets insats är mycket bra. Den uppfattningen

delas av UNHCR. Den är något dyrare än team från andra länder.

En ny grupp svenskar kommer inom kort att avlösa dem som nu

arbetar där. Dessutom kommer nya lastbilar från Sverige. Sverige

skänkte tidigare 19 lastbilar till UNHCR som kommer att användas

för transporter med lokala förare.

Den mat som körs in i Bosnien räcker inte till. Förutom det

svenska teamet finns en del andra internationella team: ett

norskt, ett danskt, ett brittiskt och en del lokala team. Inom

kort kommer UNPROFOR att delta i flera transportteam. Detta

kommer att fördubbla den nuvarande kapaciteten. Men som jag sade

tidigare är vintern ofta mycket sträng i dessa områden, och det

kommer att bli svårt att nå alla som behöver mat.

Sverige har i ett tidigare beslut avsatt 15 miljoner kronor

för att ordna förläggningar i Bosnien. Det har inte varit

möjligt att genomföra planerna på grund av kriget. Det stora

problemet är hur man skall kunna förlägga alla dessa människor

som trängts ihop på en allt mindre yta i Bosnien.

Den stora frågan är: Kommer folk att flytta tillbaka till sina

områden om det blir fred? Det beror naturligtvis på hur

fredsavtalet kommer att se ut. Men jag tror att det kommer att

bli väldigt trögt ändå, för det finns en uppenbar risk för att

den del av Bosnien som blir kvar för muslimerna kommer att bli

ett område som behöver permanent hjälp, på samma sätt som

Västbanken och Gaza.

Det finns starka skäl för att Sverige skall satsa mera pengar

i f.d. Jugoslavien på förläggningsverksamhet. De olika länderna

i f.d. Jugoslavien dignar under bördan av att ta emot så många

flyktingar. Man kan jämföra med våra problem med 70 000

asylsökande i Sverige. Om inte länderna får hjälp med

flyktingarna, finns det risk för att de interna spänningarna

ökar, och att olika krafter utnyttjar dessa spänningar

politiskt. Hjälp till flyktingmottagningen i närområdet minskar

också trycket att ta emot flyktingar i andra länder, bl.a.

Sverige.

Vi har tittat på ett program för att förbättra

bostadssituationen under vintern 1992/93 för flyktingar. Vi har

planerat för ungefär 150 miljoner svenska kronor. Den stora

delen skulle gå till Bosnien-Hercegovina och Kroatien, men även

till Serbien, Montenegro, Makedonien, Slovenien och Ungern, som

också har tagit emot en del flyktingar. Men för detta krävs att

vi får mer pengar än vad vi för närvarande har i

katastrofanslaget. Jag vet att det förekommer diskussioner om

detta i utskottet.

Jan af Sillén: I mitt första inlägg försökte jag bl.a.

peka på att det internationella samfundet, när den jugoslaviska

krisen förvärrades, möjligen inte hade verktyg till sitt

förfogande för att kunna angripa på ett sådant sätt att man

kunde förhindra konflikten.

Det var mot den bakgrunden som ESK:s medlemsstater i

Helsingforsmötet i somras i det dokument som kallas

"Förändringens utmaningar" presenterade en rad nya grepp för hur

man skulle kunna förhindra konflikter av den art som inträffat i

Sovjetunionen i samband med sönderfallet och i samband med

Jugoslaviens upplösning. Där kom man överens om att stärka ESK:s

styrmekanismer, att tillskapa en särskild kommissarie för

nationella minoriteter. Man diskuterade olika metoder för att

utveckla ett tidigt varningssystem, så att konflikter av den art

som vi nu har kunnat se i Europa förhindrades. Man föreslog fact

finding-grupper, rapportörsfunktioner, fredsbevarande insatser.

Det var bl.a. mot den bakgrunden som ESK under sommaren ville

pröva möjligheten att sända en mission av mera långtidskaraktär

till vissa områden i Serbien, där oroligheterna möjligtvis

skulle kunna leda till direkt våld. Jag ledde i augusti en grupp

från ESK som hade i uppdrag att utreda förutsättningarna och de

bakomliggande omständigheterna för att sända missioner till

Jugoslavien. Vi besökte Kosovo, Sandjak och Vojvodina.

Vår slutsats i kort sammanfattning var att situationen i alla

dessa områden var mycket allvarlig och i ett par fall direkt

alarmerande, i första hand i Kosovo. Mot denna bakgrund föreslog

vi upprättande av en permanent mission, som skulle stanna under

en längre tid och som skulle, som ambassadör Bjurner nämnde, ha

fyra olika arbetsuppgifter. Man skulle konstatera kränkningar av

mänskliga rättigheter i dessa områden. Den skulle hjälpa

myndigheterna på det centrala och på det lokala planet med att

ta fram information om hur man kan bekämpa problem som rör

kränkningar av mänskliga rättigheter. Man skulle också främja

dialog mellan de olika befolkningsgrupperna, och man skulle

upprätta kontaktkanaler på det lokala planet, i första hand för

att undvika våld.

Problemet för vår mission var för det första att

Restjugoslavien var suspenderat från organisationen, för det

andra att det finns en ganska stark opposition i den här delen

av landet mot varje form av internationell inblandning i

Serbiens interna angelägenheter. ESK beslöt att gå vidare. Vi

har nu förhandlat fram ett avtal med den federala regeringen,

som innebär att representanter, observatörer -- eller monitorer

som vi kallar dem -- finns på plats permanent i Pristina i

Kosovo och i Vojvodina. Monitorer kommer också att placeras i

Sandjak, en region där det är svårt att veta vad som egentligen

pågår. Delvis är det en återspegling av situationen i det

bosniska inbördeskriget, men här agerar också paramilitära

serbiska grupper som oroar minoriteten muslimerna.

Det är för närvarande sex ESK-grupper om två personer som

arbetar. Vi räknar med att kunna bygga ut det till 20 monitorer

under den närmaste tiden. Problemet med den här verksamheten är

naturligtvis att den äger rum med den serbiska regeringens goda

minne och att den noggrant kommer att iakttas, så att den dels

håller sig till sina arbetsuppgifter, dels åstadkommer resultat.

Det är troligt att man på den serbiska sidan har accepterat

denna närvaro eftersom man i dag saknar, -- med undantag av en

trevare de senaste veckorna en normal dialog med den

kosovoalbanska minoriteten. Ett skäl till att man gick med på

denna lösning är att man hoppas att genom en sådan ESK-medverkan

kunna stärka direktkontakterna mellan kosovoalbanerna och den

serbiska regeringen.

Som lektor Sturesjö nämnde var det i går en incident i

Pristina som uppmärksammats i medierna. I meddelandet står att

ESK-representanter begav sig till scenen för händelsen på en

gång. Det är just den typen av aktiviteter som vi hoppas kunna

vara behjälpliga med, helst så att sådana här händelser inte

alls skall behöva inträffa.

Daniel Tarschys: Får jag inleda frågandet med att ta upp

sanktionerna. Det sägs ibland att sanktionerna slår snett. Man

säger att serberna har alla de vapen och förnödenheter som de

behöver, medan exempelvis Bosnien genom sanktionerna förhindras

att fylla på sina förråd av olika slag. Skulle någon från

UD-sidan lämpligen kunna kommentera frågan om sanktionerna?

Finns det någon typ av uppföljning av hur sanktionerna verkar?

Finns det några iakttagelser som kan rapporteras?

Anders Bjurner: Herr ordförande! Såvitt jag känner till

finns det ingen konsekvensanalys av sanktionerna mot det forna

Jugoslavien, i alla fall inte inom FN:s ram. En diskussion förs

inom FN och även inom andra internationella fora. Argumentet mot

att så att säga lätta på i förhållande till Bosnien är att man

bara skulle bidra till en eskalering av våldet. Det skulle bidra

till ökad tillförsel av vapen till den sidan. Det skulle inte

hjälpa. Annorlunda uttryckt: från FN:s sida måste man trots allt

ta sin tillflykt till de fredliga medlen och inte tro på eller

främja en militär lösning. Det är så diskussionen går inom FN,

såvitt jag känner till.

Pierre Schori: Det sades att bara 200 miljoner kronor

finns kvar av katastrofbiståndet. Finns det en möjlighet att

utnyttja Europarådets sociala utvecklingsfond, som ju har

skapats just för att ta hand om bl.a. flyktingar? Det lär finnas

en potential i denna fond på 6 miljarder ecu, bl.a. för att

förbereda sig för insatser i Central- och Östeuropa. Har man

övervägt denna möjlighet med Europarådet?

Daniel Tarschys: Svaret på frågan är ja. Det pågår

överläggningar inom Europarådet. Men det kanske finns någon som

vill göra svaret tydligare och mera ingående.

Pierre Schori: Jag tolkar tystnaden så att man inom UD

inte har tänkt på eller inte är medveten om denna möjlighet.

Anders Bjurner: Herr ordförande! Man har inlett en

diskussion internt på svensk sida om medlen inom ramen för den

s.k. sociala fonden och om i vilken mån de kan användas. Man har

också haft kontakter med Europarådet i Strasbourg i frågan. Jag

vet tyvärr inte hur långt dessa diskussioner har gått.

Daniel Tarschys: Jag kan tillägga att det inom

parlamentarikerförsamlingen i Europarådet har väckts denna

fråga. Så överväganden är på gång i denna riktning.

Margareta Viklund: Vi har fått en ganska dyster bild

uppmålad för oss. Vi har hört talas om bl.a.

Jugoslavienkonferensen, Londonkonferensen och om olika

arbetsgrupper som har fått väl genomtänkta uppdrag. Vi har också

hört om FN:s inblandning och om alla möjliga internationella

organisationers inblandning.

Sedan har vi också hört att det finns en ganska liten

förståelse för försoning mellan de olika grupperna i det forna

Jugoslavien. Finns det egentligen något hopp? Finns det hopp om

att få slut på eländet, eller kommer det att bli en världskamp?

Hur lång tid tar det i så fall att få det till slut? Hur kan vi

på bästa sätt bidra till att det blir slut?

Anders Bjurner: Jag vet inte hur jag skall svara på

frågan, för den är minst sagt svår att besvara. Jag tänkte i

alla fall åberopa vad de två huvudfigurerna i

Jugoslavienkonferensen, Vince och Owen, har konstaterat. De

säger att trots att det inte registreras så mycket utåt och

trots att man givetvis är långt ifrån en lösning, har det gjorts

ett antal framsteg också i kontakterna mellan de olika stridande

parterna.

Jag nämnde i korthet att man har fått lokala militära

befälhavare att sitta tillsammans. Man anser detta vara av

principiellt politiskt stor betydelse. Det har trots allt

åstadkommits ett antal små resultat. Dessa personer och för

övrigt andra som är direkt engagerade understryker att det här

är en mycket långsiktig process. Men att svara definitivt på

frågan är mycket svårt.

Pär Granstedt: Min fråga anknyter rätt mycket till det

Margareta Viklund tog upp och är kanske lika svår att besvara.

Här har egentligen alla de organ som har skapats för

internationell fredlig konfliktlösning arbetat. FN, ESK och EG

har engagerat sig kraftigt. Resultaten är inte särskilt

uppmuntrande. Jag skulle vilja fråga: Kan det här leda till en

kris för själva idén om internationell konfliktlösning? Kan man

säga att det här egentligen är ett misslyckande med hänsyn till

den typ av instrument som man har till sitt förfogande? Pågår

det någon diskussion om man helt enkelt måste finna andra

arbetssätt? Kan man iaktta någon egentlig nytta av de insatser

som gjorts, bortsett från de rent humanitära som åtminstone har

kunnat ge en begränsad nytta? Kan man i övrigt peka på några

egentliga konkreta resultat av de rätt omfattande

internationella insatser som gjorts?

Anders Bjurner: Herr ordförande! Det är inga lätta frågor

att besvara. Jag skulle uttrycka det så här: Jugoslavienkrisen

har inte minst vad gäller ESK, som jag själv närmast haft

beröring med, men också FN påverkat dem i riktning mot att

ytterligare förbättra sina instrument och utveckla sina

instrument.

Det här är också en annan typ av konflikt än man ursprungligen

tänkt sig, en rent klassisk mellanfolklig konflikt. Det är en

konflikt som berör en mängd faktorer och i begynnelseskedet var

i hög grad av intern art. På så sätt kan man säga att det ESK:s

koncept som utvecklades vid toppmötet i Helsingfors passar

mycket väl. ESK har beklagligtvis ännu inte fått alla instrument

till sitt förfogande. Det pågår en parallell utveckling av ESK:s

olika instrument för att ta sig an den här typen av konflikter

och generellt utveckla dem, som vi förhoppningsvis kommer att få

höra vid Stockholmsmötet, samtidigt som man tar sig an ett antal

andra konflikter, inte bara Jugoslavien utan även i det forna

Sovjetunionen.

Jag kan vidare nämna att det förs en diskussion inom FN:s

säkerhetsråd. Jag kan inte säga att den är föranledd direkt av

Jugoslavienkrisen, men den krisen har givetvis fått berörda

stater att utveckla sitt tänkande. Så länge man inte har någon

lösning på konflikten kommer det inte att vara tillräckligt. Det

är ett generellt problem.

Jag skulle i och för sig kunna påpeka en mängd små framsteg i

olika försök inom ramen för Londonkonferensen. ESK har precis

lanserat sina olika åtgärder, så det är kanske för tidigt att

bedöma dem. Vid de möten som man har inom ramen för

Londonkonferensen ges en redogörelse. Så länge man inte har en

generell lösning på det hela är de små framstegen kanske inte så

mycket att påvisa. Att det görs små framsteg tycker jag i alla

fall mig kunna konstatera av de redogörelser jag har tagit del

av.

Jan af Sillén: Jag skulle vilja komplettera Anders

Bjurners framställning något. Det är en mycket svår fråga. Vi

skall inte tro att någonting kan lösas snabbt. Det finns

naturligtvis olika möjligheter att förhindra att sakerna

förvärras. Krigströttheten breder så småningom ut sig, och

sanktionspolitiken får förr eller senare en viss påverkan. I

sista hand är det naturligtvis beroende på vilka politiska

ledare som väljs. Det är en fråga för landets befolkning att

välja politiker som står för någonting annat.

Så är det någonting som tillkommer efterhand, nämligen våra

egna kunskaper om området. Vid utbrottet av Jugoslavienkrisen,

då EG försökte medla, var kunskaperna även på hög nivå mycket

begränsade. I dag har en rad internationella organisationer och

många politiker grundläggande kännedom om problemen i det

tidigare Jugoslavien. Därmed ökar engagemanget och förståelsen.

Men till syvende och sist måste vi ha klart för oss att även om

det då och då ser ljusare ut kan nya krishärdar utvecklas. Det

är just därför som instrument av typ ESK har en uppgift.

Anders Bjurner: Jag glömde att säga att en effekt, som man

kanske inte så ofta tänker på men som i synnerhet i historiskt

perspektiv på vad som har hänt i Europa ofta åberopas, är att

konflikten genom att ansträngningarna sammanförs inom ramen för

FN, ESK och Londonkonferensen i alla fall inte spritt sig till

övriga Europa. De olika EG-staterna, som förvisso har olika syn

och olika intressen, har inte blivit motsatsparter i denna

konflikt eller dragit sig in direkt. Det finns en gemensam

fredsstrategi som håller dessa länder ihop. Även länderna i Öst-

och Centraleuropa, som har mycket starka intressen i denna

konflikt, håller sig genom FN utanför konflikten.

Bertil Måbrink: Herr ordförande! Jag har ett par frågor.

Först en enkel fråga som handlar om sanktionerna. Det sägs att

ju hårdare sanktioner, desto mer stärker Milosevic sin

ställning. Skulle man lätta på eller mildra sanktionerna, skulle

den andra sidans, den nuvarande premiärministerns, ställning

stärkas. Hur mycket ligger i detta?

Sedan den andra frågan: De muslimska staterna skall ha ett

möte, om jag inte har fel, den 1 december. Är det realistiskt

att tro att man vid det mötet fattar ett beslut om att stödja

muslimerna i Bosnien-Hercegovina? Vad skulle det få för

konsekvenser för fredsprocessen och möjligheterna till en

fredsuppgörelse?

Den tredje frågan handlar om de två axlarna, som Sturesjö tog

upp. Är det så att man kan förlänga dem till att omfatta

ytterligare några länder som har intresse? Jag tänker på

Tyskland och Ryssland.

Hans Magnusson: Jag skall beröra alla tre frågorna litet

grand, och sedan kan ju samhällsvetarna komplettera.

Det görs naturligtvis överväganden om sanktionernas effekt och

huruvida det skulle vara ändamålsenligt att något lätta på

sanktionerna för att påverka den interna processen i

Serbien-Montenegro. Man får nog vara mycket försiktig härvidlag.

Det är nämligen svårt att avgöra vilken exakt effekt ett

lättande av sanktionerna skulle få. Det är i så fall mera

konstruktivt att för den serbiska ledningen ställa i utsikt att

om den vidtar vissa åtgärder, kan man tänka sig att lätta på

sanktionerna.

Fråga två gällde de islamiska staternas stöd för muslimerna.

Det utgår ju redan ett visst stöd till de bosniska muslimerna,

framför allt humanitärt stöd, även om det sägs att det har

förekommit en del vapensändningar. På det hela taget har de

islamiska staterna i praktiken ändå varit relativt återhållsamma

i sitt stöd. Det är möjligt att opinionen tvingar fram mer

långtgående åtgärder, men ännu är det för tidigt att uttala sig

bestämt om detta.

Fråga tre gällde utbyggnad av de axlar som Örjan Sturesjö

talade om. Som Anders Bjurner redan har sagt deltar Tyskland

inom ramen för EG i en gemensam strategi. De historiska tyska

intressena har inte kunnat ges fullt utslag i den här krisen.

Det är den stora fördelen med att EG verkar gemensamt.

Inte heller har det traditionellt goda ryska förhållandet till

serber givit fullt utslag. Med den nuvarande ryska ledningen

finns det nog inte någon större risk. Även Ryssland har tämligen

konstruktivt medverkat i de internationella ansträngningarna.

Sedan finns det naturligtvis andra krafter i Ryssland som kan

tänka sig att stödja Serbien.

Kjell Magnusson: Det är helt klart att det är många i

Serbien -- även motståndare till regimen -- som menar att

sanktionerna är orättvisa, vilket naturligtvis utnyttjas av

regimen. En majoritet tror t.ex. att sanktionerna gäller även

sjukvård, men de mycket stora problem som serberna har när det

gäller sjukvård är självförvållade.

Sanktionerna är kännbara för vanligt folk i Serbien. Det finns

ingen värme i bostäderna i vinter. Det börjar bli brist på

varor. Matförsörjningen kan bli ett stort problem efter nyår.

Å andra sidan kan man iaktta en ändring i opinionen. Attityden

mot Milosevic har stärkts.

Örjan Sturesjö: Jag håller fullständigt med Hans Magnusson

när det gäller förlängning av de två axlarna. Visst har Jeltsin

och den ryska politiken utsatts för väldigt hård kritik från

ryska nationalister, t.ex. från rörelsen för fosterlandets

räddning, där man anser att Ryssland nu håller på att sälja ut

ett av sina brödrafolk. Men jag har svårt att tänka mig att

Ryssland mer aktivt kommer att blanda sig i den här konflikten.

Indirekt är Ryssland till viss del inblandat, eftersom

sanktionspolitiken ju inte fungerar så bra i verkligheten. Det

förefaller som att den läcker som ett såll, och det är framför

allt Ryssland, Rumänien och Grekland som står bakom den läckan.

Anders Bjurner: Jag har två korta kommentarer till den

islamiska konferensen. Jag tror att jag i mitt korta anförande

nämnde att den islamiska konferensen deltar inom ramen för den

s.k. Londonkonferensen. Därmed har man i stora drag anslutit sig

till den strategi som har utarbetats. Eller annorlunda uttryckt:

Om man fattade den typen av beslut som det i herr Måbrinks

inlägg antyddes en möjlighet av, skulle man avvika från

principerna i denna strategi.

Den islamiska konferensen är alltså representerad i

styrgruppen. Därför är det helt klart att man i det stora hela

fortsätter att stödja strategin, trots att man då och då är en

av dem som argumenterar för att häva just det som ordföranden

var inne på, nämligen vapenembargot mot Bosnien. Men hittills

har det endast rört sig om argumentation.

Som Hans Magnusson sade bidrar man i relativt hög grad med

humanitärt bistånd. När det gäller sanktionerna bör man kanske

komma ihåg att handelsförbudet inte täcker livsmedel och

mediciner, vilka inte påverkas av sanktionsbeslutet.

Man kan konstatera att inom ESK är Ryssland något av den udda

staten när det gäller hållningen i Jugoslavienfrågan. Jag skall

kanske inte gå in på detta just nu.

Alf Wennerfors: I fråga om det eventuella

katastrofbiståndet nämndes siffran 150 miljoner kronor. Hur har

man kommit fram till den siffran? Hur stort är det totala

behovet? Finns det några bedömningar, beräkningar eller

någonting som över huvud taget kan ge upplysning på den punkten?

Carl Olof Cederblad: Om man skall sätta någon sorts ram

för Jugoslavien kan 300 miljoner vara rimligt. Sedan

Jugoslavienkonflikten började har vi bidragit med 140 miljoner.

Men med tanke på världens övriga katastrofer skulle vi kunna

klara av ytterligare 150 miljoner.

Alf Wennerfors: Kan du säga någonting om det totala

behovet med tanke på hur mycket andra länder bidrar?

Carl Olof Cederblad: I dagens katastrofläge har

Jugoslavien fått en förhållandevis bra täckning. De länder som

har fått sämre täckning är t.ex. Somalia och Irak. I synnerhet

när det gäller Irak finns det nu mycket litet pengar för ett

vinterprogram, vilket naturligtvis också kan leda till en

folkvandring. Om människorna där inte får mat kanske de sätter i

gång att vandra på samma sätt som de gjorde förra vintern.

Det är en delikat balansfråga att avgöra vilka världsdelar som

skall gynnas. Med de resurser som finns tyckte vi att 150

miljoner var lagom.

Nils T Svensson: Jag vill återkomma till den fråga som Pär

Granstedt berörde, nämligen frågan om effekterna av de åtgärder

som ESK nu har initierat och satt in. Det har beskrivits väldigt

tydligt hur man tänker sig det hela och vilka olika åtgärder som

har varit aktuella.

Min konkreta fråga anknyter till Jan af Silléns redovisning av

hur man etablerade den permanenta närvaron i Kosovo. Han sade

att problemet var att man var där med regeringens goda minne.

Vilket skulle vara det ideala förhållandet för att den

permanenta missionen fullt ut skulle vara effektiv? Hur borde

den vara etablerad för att den inte skulle störas av någonting

annat?

Jan af Sillén: Det är knappast möjligt för internationella

organisatorer, tjänstemän, observatörer och monitorer att verka

i ett annat land utan att ha ett avtal som underlag. Det krävs

för deras säkerhet och för deras immunitet. Man måste alltså

alltid ha myndigheternas tillstånd.

Därmed behöver man inte acceptera att dessa myndigheter lägger

sig i hur man rör sig inom området och med vilka man talar. I

det nu utarbetade avtalet finns det också bestämmelser som ger

möjlighet att agera helt fritt.

Om det blir en våldsam urladdning i Kosovo, är det viktigt att

ha möjlighet att öka observatörsstyrkan. Men som förhållandena

är i dag gäller det i första hand att tala med representanter

för de olika etniska grupperna. Då är det tillräckligt med en

begränsad närvaro. Men om det blir fråga om våldsamheter, borde

observatörernas antal kunna öka högst betydligt.

Viola Furubjelke: I en bakgrundspromemoria beträffande

konflikten som man har upprättat på UD står det:

Bosnien-Hercegovina valdes in i FN med bl.a. svenskt stöd.

Sverige anses därmed ha erkänt landet.

Anser regeringen att Sverige har erkänt Bosnien-Hercegovina?

Om det nu är så, på vilka kriterier har vi gjort det? I så fall

har vi frångått de kriterier som brukar gälla för erkännande.

Det skulle alltså röra sig om ett slags de facto-erkännande som

vi har ställts inför, eftersom vi var med och röstade in

Bosnien-Hercegovina i FN.

Hur länge kan man leva med en sådan situation, innan man

formellt gör ett erkännande? Vad kan det få för konsekvenser

framöver? Jag lägger inga aspekter på vem som är fiende eller

vän, men jag inser att detta kan användas emot oss och att vi

kan komma att bli utsatta för påtryckningar, om erkännandefrågan

utnyttjas politiskt.

Ove Bring: Det är riktigt att Sverige har erkänt Bosnien

genom invalet av Bosnien i FN. Alla stater som ställer sig bakom

ett inval av en ny medlemsstat i Förenta nationerna medger

därmed att det är fråga om en stat som uppfyller de

folkrättsliga kriterier som krävs, nämligen förekomsten av ett

folk, ett territorium samt en effektiv regering på detta

territorium.

På senare tid har man kunnat se en "mix" av folkrättsliga

kriterier och politiska kriterier vid hanteringen av

erkännandefrågorna. Jag måste medge att erkännandet och det

senare invalet av Bosnien-Hercegovina i FN är ett sådant fall,

där behovet av att ge politiskt stöd åt den vacklande

statsbildningen med Sarajevo som huvudstad säkert var avgörande

för beslutet. Sverige avvaktade dock med sitt erkännande av

Bosnien just därför att vi ansåg att de tre folkrättsliga

kriterierna måhända inte förelåg. Det här var ett fall där vi,

till skillnad från EG-kretsen, inte gjorde något erkännande i

ett tidigt skede utan avvaktade tills hela statssamfundet i FN

ställde sig bakom ett erkännande genom inval.

Göran Lennmarker: Jag vill ta upp en sak som berördes

tidigare, nämligen frågan om vad FN-trupperna kan göra för att

skydda redan befästa erövringar. Den frågan berördes under

Kroatienredovisningen. Det framförs en kritik i debatten inom

det forna Jugoslavien att serberna kommer att bli mycket

intresserade av FN-insatser när erövringarna väl är gjorda,

eftersom de vill behålla erövringarna. Detsamma kan sägas om

Kroatiens erövringar i Bosnien. Detta är ett dilemma som kan

uppstå vid internationella insatser av det här slaget. Det kunde

vara intressant att höra om det vid t.ex. Londonkonferensen

belystes att en insats kan komma att befästa en erövring, om man

kommer in i ett sent skede. Därmed blir resultatet av en insats

felaktigt.

Min andra fråga gäller de tunga vapnen. Det råder inget tvivel

om att dessa har spelat en stor roll för den höga

skadefrekvensen och dödsfallsfrekvensen. Det är framför allt

artilleriet som erfarenhetsmässigt skördar många döda och

skadade. Såvitt jag har förstått har man inte lyckats att hitta

mekanismer för att förhindra användning av tunga vapen.

Sedan skulle jag vilja ha en kommentar om det här med

mekanismerna för ingripanden. FN:s säkerhetsråd har ju betydande

långtgående mekanismer för att kunna ingripa -- det såg vi inte

minst i Kuwait. Bekymret har väl inte varit mekanismer, utan det

har varit att det är få eller inga medlemstater som i grunden

har velat göra de insatser som har krävts för att stävja

aggression. Det skulle krävas mycket stora insatser, och såvitt

jag har förstått är det inget land som har varit villigt att

ställa upp med så stora insatser.

Jörn Beckmann: Jag börjar med den sista frågan. Det är nog

riktigt att konstatera att det skulle krävas mycket stora

insatser för att stävja det pågående kriget. Jag kan bara

hänvisa till de uttalanden och artiklar som General Powell i USA

nyligen har publicerat. Han talar om i storleksordningen

200--300000 man som ett minimum för att klara det politiska

målet att stävja pågående krig. Insatser i den storleksordningen

tror jag inte att någon har övervägt.

Anders Bjurner: Den första frågan som Göran Lennmarker

ställde är förvisso en ständigt diskuterad fråga. Som Göran

Lennmarker antydde är avvägningen mellan å ena sidan etablerande

av en närvaro genom en sorts faktum -- man brukar åberopa den

s.k. Cyperneffekten -- och å andra sidan stävjandet av

ytterligare våldsamheter besvärlig. Den avvägningen görs. Man

har konstaterat att det trots allt är viktigare med närvaron,

men man är medveten om denna risk.

I vad gäller Kroatien och FN-styrkorna i de serbiskt

dominerade delarna av Kroatien går man mycket hårt fram när det

gäller att genom politiska medel försöka motverka att de

serbiska ledarna bryter sig ut och därmed bildar en separat

stat. Det skall givetvis framhållas att detta är en besvärlig

avvägning som kontinuerligt får göras.

Vad beträffar den sista frågan finns i och för sig dessa

mekanismer i FN, men de användes aldrig i Kuwaitkrisen. Utan att

gå in på den diskussionen var det ju inte fullt ut en FN-styrka

som användes där. Det nya här är trots allt den resolution som

antogs, där man uppmanar i princip hela världssamfundet att om

det misslyckas att få till stånd de humanitära korridorerna

etc., skall alla bidra till användandet av -- som det heter --

alla nödvändiga medel. Det är inte så, att man bara

utkontrakterar det hela. Men vi har ju inte sett slutet. Ett

skäl är självfallet det som Jörn Beckmann var inne på, att det

minst sagt är en utomordentligt komplicerad operation, inte bara

i vad gäller storleken utan -- om jag har förstått diskussionen

rätt -- också hur man skall ta sig in i denna sammansatta

konflikt.

Jörn Beckmann: Jag skall svara på artillerifrågan. Man har

gjort försök för att förmå parterna att acceptera ett avtal som

går ut på att samla ihop artillerivapen för att kunna

kontrollera dem. Felet var att parterna inte höll sig till detta

avtal. Man förlängde tidsfristen efter hand, men avtalet kunde

ändå inte upprätthållas. Enligt uppgift har man också försökt

att kontrollera det antal skott som resp. sida avlossar med sina

artilleripjäser, men det torde inte vara någon särskilt effektiv

modell för att stävja den sortens krigföring. Som jag sade i

mitt anförande har den ju visat sig vara effektiv just för att

hålla civilbefolkningen under ständig skräck och ständigt tryck,

samtidigt som man undviker att slåss i städer som är ett

besvärligt sätt att föra krig på.

Håkan Holmberg: Bosnien är ju erkänt av det

internationella samfundet och av Sverige. Samtidigt spekuleras

det med jämna mellanrum i någon sorts pakt mellan Serbien och

Kroatien, eller kanske mellan Milosevic och Tudjman om att i

stället dela landet mellan sig. Bland mycket annat skulle detta

innebära att återflyttning av flyktingar ytterligare försvårades

och att risken för något slags permanent

Palestinaflyktingsproblem i Europa ökade. Dessutom finns

aspekten att man därmed riskerar att skapa ett prejudikat om

plötsligt ens grannar avskaffar en av det internationella

samfundet erkänd stat. Det finns ju andra länder som i så fall

kan börja fundera över hur säker deras ställning är. Jag undrar

om någon vågar sig på en bedömning av hur pass realistiskt det

här perspektivet, att man plötsligt klipper till och förklarar

att man drar en gräns mitt i, är. Sedan undrar jag också om

någon vågar göra en bedömning av det internationella samfundets

-- dvs. FN:s, ESK:s och EG:s -- reaktion i händelse av en sådan

utveckling. Finns det i så fall en risk för att man resignerar

och accepterar det hela, vilket väl vore ganska farligt?

Hans Magnusson: I mitt inledningsanförande nämnde jag att

det förekom många uppgifter om att det skulle föreligga någon

form av serbisk-kroatisk uppgörelse rörande Bosnien-Hercegovina.

Det här är naturligtvis mycket svårt att bevisa, i synnerhet som

det förnekas av de två ledarna för Kroatien resp.

Restjugoslavien.

Det pågår nu förhandlingar om en konstitutionell lösning för

Bosnien. Dessa förhandlingar har sin utgångspunkt i ett förslag

om en indelning av landet i provinser som i första hand icke

skall ha gränser enligt den etniska uppdelningen. Det kommer att

bli ett mycket starkt internationellt tryck på parterna att få

till stånd en sådan lösning och även att tillåta flyktingarna

att återvända. Detta tryck ligger naturligtvis också på Serbien.

Mycket är beroende av vad som där händer i valen i december. Men

det kommer också att ligga ett tryck på Kroatien, som vid behov

kan ökas. Det internationella samfundets och särskilt

Genèvekonferensens företrädare, Owen och Vance, kommer inte att

ge upp så lätt. De har en mycket långsiktig inställning till

sitt arbete.

Inger Koch: Ambassadör af Sillén sade att framtiden är

beroende av vilka ledare som kommer att styra, med andra ord av

vilka ledare som folket så småningom kommer att välja. Jag kom

då att tänka på det som ambassadör Cederblad sade, att det

gällde att få albanerna att delta i kommande val. Men då måste

de också ha ett förtroende för valproceduren. Från deras

tidigare erfarenheter har de kanske inte det. Finns det risk för

att situationen kan bli densamma som den var för den ungerska

befolkningen i Rumänien vid valet där. Man godkände inte själva

valförfarandet och vilka som fick välja, eftersom man ansåg att

folkräkningen var helt felaktig. Sedan kunde t.ex. militära

krafter rösta där de befann sig, vilket gjorde att valresultatet

inte blev exakt för just det området.

Har den permanenta ESK-närvaron en stabiliserande inverkan,

eller har man möjlighet att gå in, om man ser att det inte är

ett fritt och rättvist val?

Jan af Sillén: Frågan om huruvida de internationella

organen skall lägga sig i om albanerna skall delta i valen eller

inte är mycket känslig. Personligen lutar jag åt uppfattningen

att detta måste albanerna utifrån sina förutsättningar själva

avgöra. Det är nämligen mycket svårt för den internationella

opinionen att ha en bestämd uppfattning om det valsystem som

utarbetas och om de författningsregler som är i kraft är

rättvisande mot den albanska majoriteten. Detta är alltså i hög

grad en fråga för albanerna själva.

Kjell Magnusson: Det är en viktig skillnad när det gäller

valsystemet. Det är nu fråga om proportionella val, vilket

alltså gynnar oppositionen i Serbien och även albanerna.

Anders Bjurner: Inom ramen för Londonkonferensen fanns det

en uppmaning till albanerna att delta i de förestående valen.

ESK diskuterade förra veckan rätt så ingående bl.a. sin egen

roll och sitt stöd beträffande valövervakning. Det finns en

instution i Warszawa (ODIHR), som uppmanas att underlätta

internationell observation av valen. Man understryker att hela

valprocessen skall observeras, framför allt problemen när det

gäller användning av media. Det finns en viss skepticism mot

huruvida valen kommer att vara rättvisa. Man vill ju inte a

priori ta avstånd från själva valet, utan man vill, med

förhoppning om att det skall bli rättvisa val, snarare uppmana

till ett deltagande. Om valen inte blir rättvisa, har albanerna

rätt i sina misstankar som kanske delas av många andra.

Berndt Ekholm: Jag skulle vilja fråga om omfattningen av

de hjälpinsatser som görs av frivilliga organisationer av olika

slag. Vilken omfattning har de? Har de någon framgång och

betydelse i sammanhanget? Fungerar de över huvud taget?

Min andra fråga spinner på samma tema. Finns det några andra

aktörer vid sidan av de statliga och mellanstatliga aktörerna,

som försöker vara med och påverka och medla i konflikten? Har

detta i så fall någon effekt och någon betydelse i omfattning?

Carl Olof Cederblad: Av de enskilda organisationerna är

naturligtvis Röda korset den stora aktören. Men det finns ett

stort antal mindre enskilda organisationer som har fått bidrag

på sammanlagt 17,5 miljoner. Det är då fråga om sådana

organisationer som t.ex. Hoppets stjärna, Caritas, Svenska

alliansen, Örebromissionen, Svenska kroatiska stödföreningen,

Gävle tre ankare, Sjundedagsadventister och Sveriges dövas

riksförbund. De har inte fått mycket pengar, men de har använts

för matpaket o.d. Organisationerna anordnar också transporter

med lastbil till de behövande. Dessa organisationer har här en

stor roll att spela.

UNHCR har inte någon genomförandeorganisation. Man måste

förlita sig på enskilda organisationer för att få ut hjälpen.

Berndt Ekholm: Finns det några frivilliga organisationer

som arbetar aktivt med medlingsförsök och påverkansförsök? Vi

har talat om de stora organisationerna, men det finns ju också

små aktörer överallt. Har ni någon kunskap om huruvida de små

aktörerna spelar någon roll i konflikten? När inte

världssamfundet fungerar på ett tillfredsställande sätt, kan de

små nätverken ha en viss betydelse.

Anders Bjurner: Jag känner inte till att det är någon

sådan organisation som har fått statligt stöd, men det kanske

ordföranden gör.

Daniel Tarschys: Viss verksamhet får förekomma även utan

statligt stöd.

Jan af Sillén: Det finns ett antal organisationer som på

ett eller annat sätt verkar för att öka förståelsen mellan de

stridande parterna. Den viktigaste gruppen är naturligtvis

Helsingforskommittén och dess avläggare i Jugoslavien, som

arbetar förtjänstfullt.

Kristina Svensson: Min fråga anknyter litet grand till

Berndt Ekholms. Ni har beskrivit för oss de olika aktörer som

finns, ESK, FN och EG, samt Londonkonferensens betydelse. Jag

undrar: Vem intar egentligen den koordinerande rollen när det

gäller t.ex. hjälpbehoven, som ni har beskrivit som så otroligt

stora. Är det Londonkonferensen, eller kan man förvänta sig en

särskild Jugoslavienkoordinatör?

Anders Bjurner: Det faller inte inom Londonkonferensens

mandat att samordna operativa hjälpinsatser. Man har

uttryckligen sagt att det framför allt är UNHCR som skall stå

för den rollen. Genom att flyktingkommissarien är ordförande i

den arbetsgrupp som har hand om humanitära frågor inom

Londonkonferensen har det blivit ett naturligt samband mellan

UNHCR och Londonkonferensen. Svaret är att det är UNHCR som

framför allt på det här planet står för samordningen.

Carl Olof Cederblad: I Zagreb såg jag att UNHCR hade

väldigt nära kontakter med UNPROFOR. Det fanns s.k.

sambandsmänniskor som förmedlade kontakter.

Daniel Tarschys: Tack. Därmed avslutar vi morgonens del av

utfrågningen. Vi samlas återigen kl. 13.30 för att då begrunda

flyktingproblemet.

4. Flyktingproblemet

Daniel Tarschys: Vi återupptar nu det öppna sammanträdet

med utrikesutskottet. I dag på morgonen behandlade vi bakgrunden

till konflikten i Jugoslavien. Vi har behandlat de historiska

och kulturella aspekterna. Vidare har vi behandlat det

internationella samfundets reaktion.

Vad vi nu skall ägna oss åt är flyktingproblemet. George

Gordon-Lennox, som är UNHCR:s företrädare i Skandinavien, och

departementsrådet Per Almqvist från kulturdepartementet finns

här. Utöver vad som står i programmet finns också ambassadör

Hans Corell här. Ambassadör Corell har, som nämndes i

förmiddags, ingått i en internationell grupp av höga jurister

som nyligen har besökt Kroatien i första hand. Men det gäller

kanske också andra delar av det forna Jugoslavien. Avsikten var

att undersöka vad man kan göra åt de omfattande systematiska

övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som pågår.

Jag föreslår att vi stuvar om i programmet. Således ber jag

först Hans Corell att ge oss en kort inledning och en översikt

över sitt arbete. Därefter tar vi UNHCR. Härmed har Hans Corell

ordet.

Hans Corell: Herr ordförande! Vi har alltså kommit överens

om att fem minuters inledning skulle kunna passa in i

programmet.

Jag vill börja med att säga att den mission som jag var ute på

var initierad av Storbritannien inom ramen för den s.k.

Moskvamekanismen. Det är ett nytt system för att utse

rapportörer inom Säkerhetskonferensens ram. Tolv länder utsåg

mig till rapportör. Enligt reglerna kunde sedan de länder som vi

skulle besöka -- Bosnien och Kroatien -- utse en person. Det

blev min österrikiske kollega ambassadör Türk. Vi två utsåg,

tillsammans Gro Hillestad Thune, norsk ledamot av den europeiska

kommissionen för mänskliga rättigheter, som tredje rapportör.

Men vi konstaterade snabbt att vi ansåg oss jämställda. Ingen

var så att säga ordförande i den här gruppen -- det har kanske

cirkulerat en del felaktiga uppgifter i det sammanhanget.

Vi fick vårt mandat den 28 september. Två dygn senare stod vi

på Zagrebs flygplats. Vi bestämde oss för att besöka tre av de

områden som skyddas av FN -- sektorerna öst, väst och syd -- och

för att i huvudsak i övrigt koncentrera vår verksamhet i Zagreb

genom att sammanträffa med så många företrädare som möjligt för

olika institutioner, främst regering och riksdag men också

vetenskap och andra intressen i Zagreb.

Jag vill gärna säga att utan UNPROFOR:s hjälp hade den här

missionen varit omöjlig. Vi kom alltså den 30 september. Under

fem dagar besökte vi de här områdena och hade samtal i Zagreb.

Vi återvände till Wien på kvällen den 5 oktober. Två dygn senare

var rapporten klar. Den överlämnades dagen därpå, alltså

torsdagen den 8 oktober, till de ambassadörer som närmast

berördes av rapporten.

Vårt mandat var att se efter i vilken utsträckning "ethnic

cleansing" förekom och i vilken utsträckning övergrepp hade

skett mot obeväpnade civila. Vi tyckte att vi som jurister såg

en huvudpunkt i programmet när det gällde att undersöka i vad

mån man kunde fastställa individuellt ansvar för de brott som

begåtts i form av krigsförbrytelser och brott mot humanitetens

lagar.

Under våra besök i de här tre områdena sammanträffade vi med

FN:s personal, civilbefälhavarna och militärbefälhavarna. Vi

träffade också företrädare för de lokala myndigheterna, i

huvudsak företrädare för den regering som utropat sig i Knin som

den självständiga staten Krajinas företrädare.

Vi ville inte bli en dålig kopia av Sir John Thomsons mission

eller den tidigare premiärministern Mazowieckis mission, som ju

i huvudsak har koncentrerat sig på att besöka fångläger och

liknande. Vi såg att vår nisch snarare var att genom samtal med

företrädare utröna läget och att se vad vi kunde göra på den

juridiska sidan.

Vi säger i vår rapport att här måste olika åtgärder vidtas på

många fält. Ett av de fälten är det juridiska fältet. Vi såg där

att det var vår uppgift att se om vi kunde komma med ett

förslag.

Sammanfattningsvis: De myndigheter som vi träffade i Zagreb

tog emot oss helt enligt ESK:s regler. Vi blev väl bemötta, och

det var positiva samtal. Man erkände också att Kroatien inte var

utan skuld. Det fanns säkert misstänkta krigsförbrytare också på

kroatisk sida. Men självklart ville man lägga huvudskulden på

motsidan.

Vi har inte särskilt mycket gått in på detta med att fördela

skuldbördor. Det enda vi har tillåtit oss i rapporten är att

säga att vi nog anser att på den serbiska sidan har den etniska

rensningen setts som något mera systematiskt, närmast som ett

utslag av en politiskt medveten handlingslinje.

I övrigt menar vi som jurister att vad det handlar om här är

det personliga ansvaret. Det är det som skall fastställas. Då

får var och en stå till svars för sina gärningar på grundval av

det material som kan tas fram.

Jag går förbi rapportens mera allmänna delar, som vi har

grundat på samtal med många interlokutörer, och där har vi inte

uttryckt oss på ett sådant sätt att vi själva har gjort

iakttagelser utan snarare i form av uttryck som "det

rapporterades" ("it was reported", "it was noted" osv.).

Så koncentrerar vi oss på den rättsliga sidan. Det intressanta

där var först och främst att den tidigare socialistiska

republikens lagstiftning närmast var en återspegling av

Genèvekonventionernas regler om förbud mot krigsförbrytelser,

givetvis försedda med straffbestämmelser. Vi kunde således

snabbt konstatera att det fanns en inhemsk lagstiftning som

mycket väl skulle kunna läggas till grund för en rättskipning

här.

Därutöver konstaterade vi att Kroatien hade infört en ny

strafflag av i huvudsak samma innebörd. Men man hade tagit bort

dödsstraffet. Det var för oss kanske mera en perifer fråga i

sammanhanget, eftersom vi ändå inte kan tänka oss att som

ESK-rapportörer föreslå att en internationell tribunal skall

utdöma dödsstraff.

När vi hade konstaterat det fick vi genom det kroatiska

justitiedepartementet reda på att det i konstitutionen inte

fanns något hinder när det gällde att överlämna rättskipning åt

ett internationellt organ. Frågan ställdes mot bakgrund av att

vi själva i Sveriges grundlag ju har regler som inskränker

möjligheten att göra det.

När vi fått det beskedet gick vi vidare i analysen och

undersökte tre alternativ: nationell rättskipning,

internationell rättskipning i FN:s regi av en allmän domstol,

och en särskild domstol avsedd för just det här fallet.

När det gäller den nationella rättskipningen har vi på fem

olika grunder avvisat det alternativet som en effektiv möjlighet

just i dag. Jag kan inte, med tanke på den korta tid som här

står till buds, gå in på exakt varför. Vi menar att man inte

kommer så långt här.

Jag tror att man på nationell sida är medveten om detta. Det

är därför som man vill medverka till en internationell

rättskipning.

Vi undersökte därefter FN-alternativet och konstaterar att FN

nu i varje fall i 45 år har hållit på och arbetat med frågan om

en internationell brottmålsdomstol. Man har ännu inte lyckats.

Jag har just återkommit från New York. Även om det är efter

rapportens datum kan jag konstatera att det nu är en mera

positiv ton i juridiska utskottet i FN, till förmån för en

stadga för en internationell domstol. Men jag tror att det är

långt kvar. Många länder är tveksamma. Jag vågar inte sia om

tiden. Men jag vill säga att det inte kan bli fråga om

rättskipning under den närmaste tiden. Det var det som vi som

rapportörer tyckte var angeläget.

Därför koncentrerade vi oss på det tredje alternativet, en

särskild domstol för ändamålet. Vi menar att det borde gå att

inrätta en sådan domstol, om den politiska viljan finns. Först

såg vi på det förstadium som vi i rättegångsbalkens termer

skulle kalla för förundersökning. Vi vet att det samlas

information på olika håll. Men vi tyckte att det sker för

osystematiskt, och framför allt saknas det klara regler för hur

informationen skall hanteras. De som lämnar information måste

kunna lita på att den inte cirkulerar på ett sådant sätt att de

själva utsätter sig för onödiga risker, i varje fall innan

rättskipningen kan ta sin början.

Därefter såg vi på domstolens konstruktion och drog upp vissa

riktlinjer för det. Vi föreslog att man skulle sammankalla en

expertkommitté för att på mycket kort tid få fram ett underlag

som kan användas som ett arbetsdokument vid en

diplomatkonferens. Det tidsperspektiv som i varje fall jag

tänkte mig här var att en domstol skulle kunna vara i funktion

inom loppet av några månader. Och, som jag uttryckt i något

sammanhang, jag tror att möjligheten sammanhänger med styrkan i

den politiska viljan.

Som ni känner till har rapporten nu behandlats av Committee of

Senior Officials, inom ESK, och man har beslutat att överlämna

våra förslag till FN. Vi får väl se hur FN kommer att hantera

det. Jag har redan varit i kontakt med den kommission som

Säkerhetsrådet har tillsatt.

Herr ordförande! Jag har redan dragit över tiden, och jag

konstaterar att jag inte har kunnat gå in på andra förslag som

vi har lämnat -- bl.a. om exhumering av misstänkta massgravar.

Men det blir kanske en fråga för utfrågningen. Tack så mycket!

Daniel Tarschys: Tack, Hans Corell! Innan jag ger ordet

till UNHCR:s företrädare vill jag erinra om att det finns en

svensk sammanfattning av denna rapport utdelad dels på läktaren,

dels i entrén.

I would like to call upon Mr. George Gordon-Lennox from the

UNHCR to present the view of the agency of the situation in

Yugoslavia. Mr. Gordon-Lennox, the floor is yours!

George Gordon-Lennox, UNHCR: Thank you Mr. Chairman and

distinguished members of this committee for giving us the

opportunity to address you today and give you a few details on

this situation from UNHCR's perspective.

In order to help you with your work, we have also provided you

with a certain amount of written material -- perhaps rather a

lot to digest, but we felt that it would be useful for the

members of this committee and others to have these documents.

There is also a brief note in Swedish in telegraphic style

covering some of the points that I intend to speak about

briefly. I will try to stay within the time limit, although, of

course, it is a very dense material that we have. Obviously one

could go on for a very long time.

First of all I would like to say that the High Commissioner

has been involved in the humanitarian assistance in former

Yugoslavia for about a year now. In December of last year she

was asked by the Secretary General to take on the role of lead

agency within the UN-system for humanitarian assistance. The

first appeal was launched in December, jointly by UNHCR, Unicef

and the World Health Organization. At that time there were some

600000 affected persons, refugees, displaced persons and others

who were covered by the appeal.

As you can see today there are five times as many victims of

this conflict needing a humanitarian assistance as we estimated.

More than 3 million persons have been uprooted and are either

external refugees or internally displaced persons in the former

Yugoslavia and outside also in the immediate region and in

countries further afield.

When Mrs. Ogata had the honour of meeting members of this

committee last May, she already drew the attention to the

seriousness of the situation. As we all have been hearing today

and as we all know -- both from the media and from collegues and

friends here, who have visited the area -- the situation is just

getting worse and worse. There is perhaps a glimmer of hope in

the latest cease fire. And we must all hope and pray that this

latest agreement will hold, although I would caution against any

over-optimism, as we have seen in the past that these cease

fires are extremely fragile.

In July of 1992 the High Commissioner called an informal

meeting in Geneva of all concerned and interested in the

humanitarian situation in the former Yugoslavia. This meeting

was fully supported by a number of governments. And the

initiative I think was very much supported and strengthened by

Sweden's and some other governments' initiatives in this respect

and also, as you know, the appeal of the Prime Minister of

Sweden at the CSCE summit meeting in Helsinki.

So on the 29th of July this meeting took place. I thought I

would just quickly mention the various points that the High

Commissioner submitted to the meeting in the framework of a

comprehensive response to the humanitarian crisis in the former

Yugoslavia. This is also contained in documents, which are at

your disposal. However, I thought I would just underline some of

these points.

The effective implementation of a comprehensive approach

requires the commitment and contribution of various parties,

including the states emerging from the former Yugoslavia, the

states which offer temporary protection to refugees, donor

governments, international and non-governmental organizations,

NGOs, and the International Community at large.

Appropriate burden sharing mechanisms based on a notion of

international solidarity and respect for human rights and

humanitarian principles must underlie such a comprehensive

approach. I think that the High Commissioner has put it very

well, when at a recent meeting in Geneva, she stressed that

there is a crucial linkage -- and this I think is important to

say here in this house -- between political action and

humanitarian work. There is a need for close collaboration

between political and humanitarian work and for bringing

together all countries and organizations involved in response to

this staggering emergency.

The comprehensive approach contains a number of points. The

first point is, and ambassador Corell has certainly spoken

eloquently of this question, the respect for human rights and

humanitarian law. The reaffirmation of basic human rights and

humanitarian law principles must be an essential element of a

comprehensive humanitarian approach, and demands for their

respect should be persued vigorously at the highest political

levels. I think that is a very, very important point.

The second point is the question of preventive protection.

This is something that we have been trying to do, not always

with much success but we must continue. It is incumbent on the

International Community to pursue every opportunity for

preventive action in order to reduce the factors which compel

displacement and ease the way for the early resolution of the

problem. In this context the international presence to provide

relief to the affected population should be encreased -- this

was in July, by the way -- to enhance preventive protection in

addition to stressing humanitarian needs.

I have put up here a very schematic map of the main

UNHCR-offices in the former Yugoslavia, so you can see that we

have presences -- and, of course, the other agencies are with us

in Belgrade, which was our traditional branch office in the

former times -- in Croatia, in Zagreb and other places, in

Slovenia, in Serbia, Belgrade, in Macedonia, in Skopje. And we

are setting up a presence also in Pristina. Then the various

points in Bosnia-Herzegovina, including Zarajevo, such as Banja

Luka and others.

Closely linked with the international presence to provide

relief to the affected population to enhance preventive

protection in addition to addressing humanitarian needs is the

need for humanitarian access. Humanitarian access at all times

to those in need of protection and assistance, whether in

conflict or non-conflict areas, must be upheld by all parties

and the International Community with respect to the freedom of

movement of the individuals and their right to seek protection

and assistance. This is, of course, a point of a very, very

great actuality.

Then the Conference also addressed certain categories of

persons who have special humanitarian needs, and in some cases

there is a need for an evacuation from the immediate conflict

areas. However, it was felt that the utmost efforts should

continue to be made to reduce the need for evacuation by

providing adequate medical supplies and equipment for local

treatment.

The Conference also addressed the question of temporary

protection. Since the outbreak of the conflict UNHCR has felt

that persons fleeing from the former Yugoslavia, who are in need

of international protection, should be able to receive it on a

temporary basis. Of course, there are very large numbers

involved, and we will come back to that point also in a moment.

Finally and last, but certainly not least, is the question of

international assistance. The magnitude of the needs goes very

far beyond all the appeals that have been made to date, as well

as the capacity of the agencies to deal with them. It still

requires the massive mobilization of the entire UN humanitarian

system and the International Community at large. Those were the

guidelines that were given to this July Conference. The July

Conference gave itself a Follow-up Committee, of which the High

Commissioner is chairman.

At the London Conference it was decided that the High

Commissioner would chair the humanitarian issues working group

of the International Conference. And so these two concepts have

been blended in fact. The Follow-up Committee to the Geneva

Meeting and the humanitarian issues working group have now

become one in Geneva, and they are chaired by the High

Commissioner.

I thought I would just give you a few points from a statement

that she made at a recent meeting of this group. She said, and I

think this is just as true today as it was a few weeks ago: We

are poised on the edge of a humanitarian nightmare. More than 3

million people, refugees, displaced persons and people trapped

in besieged cities and regions are now directly affected by the

conflict and dependant on external aid.

She made a very dramatic, but simple, message: There is a need

for admission to safety and assistance for survival, and on

three fronts.

First and foremost: the need for strengthening protection in

the region, both preventive and temporary. Although over 1

million refugees have so far found sanctuary as a result of the

generosity and hospitality of people and governments in the

affected region and outside, she has recently been extremely

concerned about some policies which are jeopardizing the right

to seek asylum at the very borders of Bosnia-Herzegovina. She

pointed out that given her mandate as UN High Commissioner for

Refugees she cannot compromise on the basic principle of

"non-refoulement". Admission to safety must be given absolute

priority and cannot be subject to a negotiation on a case by

case-basis. Now I think I should add here that the High

Commissioner has been discussing with President Tudjman of

Croatia this extremely important issue in the light of the

difficulties that asylum seekers are finding in crossing into

Croatia.

She then pointed out that there was a continued need for

temporary protection outside the immediate region. In this

context she referred and appealed to governments to offer

temporary protection to the former prisoners of war that are now

either being released or have been released from

Bosnia-Herzegovina and allowed to enter temporarily into

Croatia. There has been a very, very good response to UNHCR's

first appeals on this question -- including by Sweden, which has

offered 150 places. We can give you details later, if you need

them, on the exact numbers of prisoners waiting for resettlement

and others, as far as we know, who are still in prison camps and

who would be released when these prisoners are resettled.

What I would like to say though here is that there is not only

a need for governments to commit themselves to taking people but

also a need for them to be taken very, very quickly, perhaps by

waiving the usual sometimes lengthy procedures that go on when

refugees are selected for resettlement in refugee camps. These

people must be moved.

Yesterday the High Commissioner and the President of the

International Committee of the Red Cross gave a joint press

conference in New York, where they reiterated this appeal. As

long as the prisoners are not moved out of the Karlovac camp in

Croatia, it will not be possible for further prisoners to be

released across the border. So I would like to give this strong

message here.

Finally the question of international assistance. In July, at

the conference, it was decided that there would be an

inter-agency mission to all parts of the former Yugoslavia. On

the basis of that mission's findings, the Secretary General

launched an appeal, a UN consolidated inter-agency programme of

action and appeal for the former Yugoslavia.

It is this thick document, which you have and which is dated

the 4th of September, where the grand total of needs that can be

addressed by the UN system and the NGOs working with the UN

system were given as 432 million US dollars. This appeal has

been going well in terms of response. And here I would like to

say that Sweden's response has been extremely important. More

than 11 million US dollars, that Sweden has contributed so far

to different programmes, have been vital in the overall.

You have by the way a list, which is perhaps not quite up to

date. On the back page of a folder that we have distributed, an

illustrated folder, we give you an idea of what different

governments have given.

The part that concerns UNHCR itself is 282 million US dollars.

And we are happy that this amount today is largely covered.

However, the needs of the World Health Organization, the needs

of Unicef and others still must be met. But what is more

important is that the total needs are now having to be revised,

because when this appeal was launched, there were an estimated

2.6 million affected persons in the area. Today they are more

than 3 million. We anticipate that for UNHCR alone, in order to

carry on its assistance programme through the winter until

March, another 100 million US dollars will be required.

Obviously it is extremely difficult for UNHCR to deliver aid

all the time to all the points in the area, but by combined

entrances into Bosnia-Herzegovina -- from Zagreb, Split and

Belgrade -- we are trying to cover as many of the affected towns

and villages as possible.

You all know about the airlift into Sarajevo. This has been an

extremely vital component of the aid effort, but the really

large quantities of aid, of course, can only be transported by

road. We need more trucks. We are extremely greatful for the

assistance that Sweden has given us in this respect, but more is

needed. Today we are only capable of delivering about one half

of the total food requirements in the area.

Since the 30th of October the World Food Programme has taken

over the coordinating of all mobilisation of resources and

primary delivery of basic and supplementary food commodities in

the six republics. UNHCR will assume the principal

responsibility for arranging the secondary transport and the

final distribution to the affected beneficiaries. This is a

bringing in of a very important United Nation's agency, to

handle all of the procurement of food.

Between the 1st of November and the 31st of March we estimate

that there is a need for 286000 metric tons of food. This will

give you an idea of the magnitude of the requirements.

Finally, I will just say a word about the deployment of the

peace-keeping forces of UNPROFOR. It is impossible for UNHCR and

the other agencies to carry out this humanitarian mandate if the

committed troups of UNPROFOR are not on the ground. Just to give

you an example: When 40000 of the muslim population of Jajce was

driven out of the city, there where just 30 British soldiers

present -- and they had just arrived the previous day in the

area -- trying to give them some slight protection.

The deployment of these forces is agonizingly slow. This is

something that the High Commissioner feels very strongly

about. This is of course something that is very far from what

one will call the classic mandate of UNHCR, but if we are going

to assist people in this area, there is an absolute need for

protection of the people themselves and of the people who are

trying to deliver relief supplies to them.

There are also going to be very urgent needs, in a very near

future, for snow-removal equipment. We already have a pledge of

a snow-removal team which will be going to Sarajevo airport, but

the roads in many of these areas will soon be impassable. Even

if the fighting dies down, it will become increasingly difficult

to deliver supplies to the people who need them. I think that

Ambassador Cederblad has given you many details from his own

personal visit to the area, and perhaps I do not need to go in

to that further.

As you know, and I think I have absolutely no need to remind

you, Sweden is among the countries that has received, I mean

outside of the immediate area of the former Yugoslavia, the most

refugees and asylum-seekers from the region. I know that when

the High Commissioner was here in May, her voice was heard when

she said: Keep the borders open and please continue to give at

least temporary protection to people fleeing directly from the

conflict area.

One of the documents that we have given you, which was also

dated the 4th of September on the comprehensive approach, will

give you some suggested guidelines from UNHCR as to the basic

principals of temporary protection. I don't think I need to go

into that in detail, but I want to repeat how strongly the High

Commissioner feels that whatever mechanisms are found, and they

can be many -- whether it is bringing people here temporarily or

suspending asylum procedures for certain groups of

asylum-seekers -- it is very important that this door will

remain open. And I think that with those words I'll stop having

gone well over my alloted time.

Per Almqvist: Efter den här genomgången av det

internationella utrikes-och säkerhetspolitiska perspektivet

finns det, för att göra bilden fullständig, anledning att något

beröra hur händelseutvecklingen i det forna Jugoslavien har

kommit att påverka Sverige och hur Sverige har agerat på den

flyktingpolitiska arenan.

Sverige är det land som, i förhållande till sin folkmängd,

hyser de allra flesta asylsökande från det forna Jugoslavien.

Redan under det förra budgetåret kom drygt 40000 asylsökande

från Jugoslavien hit, av ca 55000 totalt. Under det tredje

kvartalet i år, dvs. juli, augusti och september, kom ca 34000

asylsökande till Sverige, varav 24000 var från Jugoslavien, dvs.

85%.

En närmare uppdelning på de olika delrepublikerna är inte lätt

att ange, eftersom de flesta reser till Sverige på gamla

jugoslaviska pass, och den statistik som Invandrarverket

tillhandahåller upptar en uppdelning efter språk. Enligt en

sådan uppdelning är 57% albansktalande, 34% talar serbokroatiska

eller makedonska, och 9% talar andra språk, främst romanes.

På Invandrarverkets förläggningar fanns det den 10 oktober

77000 personer som sökt asyl. Av dessa kom 65000 från det forna

Jugoslavien.

En fråga som har diskuterats livligt är vilket skyddsbehov som

dessa personer har och hur vår utlänningslag förhåller sig till

de skäl som åberopas. Först och främst skall det sägas att de

skyddsregler som finns i vår utlänningslag tar sikte på det

individuella skyddsbehov som en sökande åberopar.

Krigsflyktingar, som i större eller mindre grupper tvingas lämna

sina hemområden, har inte något explicit skydd i vår

lagstiftning. Hela Jugoslavienproblematiken ställer vidare en

annan grundprincip i vår lagtillämpning på sin spets, nämligen

den att för att kunna verkställa avvisningar skall i praktiken

två kriterier vara uppfyllda. Dels skall den sökande inte anses

ha skyddsbehov här, dels skall det också vara möjligt och

försvarligt att skicka hem vederbörande.

Trots att de flesta f.d. jugoslaver inte kvalificerar sig för

skydd här i landet har det inte varit möjligt att, med hänsyn

till osäkerheten i området, skicka tillbaka dem. Resultatet har

för vår rättstillämpning blivit en lång period av icke

beslutsfattande för dessa människor. Det har varit fråga om

personer från direkt krigs-eller våldsdrabbade områden och

personer från i första hand Kosovo.

Det är svårt att närmare ange hur många av de 65000

asylsökande från f.d. Jugoslavien -- som fanns på

Invandrarverkets flyktingförläggningar den 10 oktober -- som

kommer från direkt krigsdrabbade områden, men Invandrarverket

har bedömt att det rör sig om mellan 5000 och 10000.

Bland Kosovoalbanerna har en stor majoritet anfört att de

riskerar inkallelse till krigstjänstgöring som asylskäl, och

innan Invandrarverket och Utlänningsnämnden har kunnat skaffa

fram information om hur det förhåller sig med dessa inkallelser

och den lagstiftning som åberopas, har man ansett att man bör

avstå från avvisningsbeslut. En tidigare tillämpad

undantagslagstiftning i Restjugoslavien, som skulle utsätta

inkallade Kosovoalbaner för särskilt hård behandling, upphävdes

i maj i år. Några fall av lagföring enligt de här lagarna är

dock inte kända, och beslutsfattare på Invandrarverket och i

Utlänningsnämnden förefaller nu vara ganska klara över att någon

sådan risk inte föreligger.

Detta innebär att Invandrarverket, sedan i somras, har börjat

fatta beslut. Under juli, augusti och september har 7000

personer fått sina beslut. 6000 av dessa innebar avvisning och

har i nästan samtliga fall överklagats till Utlänningsnämnden.

Utlänningsnämnden har ännu inte kunnat avgöra några större

ärendemängder, men i några pilotfall har man kunnat konstatera

att det förhållandet att någon har avvikit från inkallelse till

krigstjänstgöring inte har ansetts kunna grunda någon asylrätt i

Sverige.

Något som har varit aktuellt för svensk del, som George

Gordon-Lennox från UNHCR nämnde, är att UNHCR vid två tillfällen

har vädjat om att länder skall ta emot bosniska krigsfångar som

har suttit i läger i Serbien-Montenegro. En första appell

omfattade 1500 fångar som skulle släppas ut ur lägren och

närmast dumpas på den kroatiska sidan av gränsen. Den appellen

besvarade Sverige avvaktande negativt, med hänvisning till det

stora antal asylsökande som finns i Sverige. När UNHCR

preciserade appellen genom att göra en förteckning över vilka av

de här personerna som hade någon anknytning till Sverige, fann

man ett antal som hade sådan. De har tagits om hand inom ramen

för flyktingkvoten till Sverige. En nästa appell, som avsåg

drygt 3000 personer i samma situation, har överlämnats till

Invandrarverket, som för två veckor sedan fick ett

regeringsbeslut om att det inom ramen för den årligt fastlagda

flyktingkvoten är möjligt att ta emot personer av den här

kategorin. Som svar på appellen har Invandrarverket aviserat att

man avser att ta emot 150 personer jämte deras anhöriga.

I Sverige har visumfrågan, i förhållande till de forna

delrepublikerna, debatterats. De särskilda erkännandena av

Kroatien och Slovenien har åtföljts av viseringsfrihet för

medborgarna där. I samband med upptagandet av

Bosnien-Hercegovina i FN-familjen fattades inte motsvarande

beslut. Ända fram till den 10 oktober rådde därmed formell

viseringsfrihet med Kroatien och Slovenien, genom särskilt

beslut, och med Rest-Jugoslavien, med stöd av att det forna

Jugoslavien hade ingått ett viseringsfrihetsavtal med Sverige,

som tillämpades i praktiken ända fram till den 10 oktober. Det

senare avtalet suspenderades genom ett regeringsbeslut den 8

oktober, och i samband med det utfärdades ett ensidigt svenskt

viseringsfrihetsavtal med Bosnien.

Viseringsplikten för restjugoslaverna har i praktiken

inneburit en stark nedgång av antalet asylsökande från f.d.

Jugoslavien. Veckosiffrorna, vad gäller antalet asylsökande, var

före beslutet ca 2000. Veckan efter beslutet var det ca 700 som

sökte asyl här. De därpå följande veckorna har antalet

asylsökande stabiliserats och är nu mellan 600 och 700 per

vecka.

Jag vill säga några ord om Sveriges roll i det internationella

flyktingpolitiska arbetet. Kriget i det forna Jugoslavien har

lett till ett omfattande internationellt samarbete, som har

berörts utförligt av flera talare och kommenterats på olika sätt

under dagen. George Gordon-Lennox nämnde den särskilda konferens

i Genève den 29 juli som, bl.a. på svenskt initiativ, kom till

för att man skulle diskutera den flyktingpolitiska aspekten på

Jugoslavienkrisen. Stor enighet nåddes vid den här konferensen

om att principerna för stater borde vara att inrikta sitt stöd

till närområdet, och att de som har flytt inbördeskriget i

första hand är betjänta av tillfälligt skydd i de länder som de

har flytt till. De skall inte heller behöva komma in i

asylprövningssystemet, som ofta är tungrott och administrativt

elaborerat i många av de västeuropeiska länderna.

Jag vill också säga några ord om det flyktingrättsliga arbetet

som har skett som en följd av konferensen i Genève i somras.

Inom ramen för Genèvekonventionen, om flyktingars rättsliga

ställning, från år 1951 finns ett regelverk för de fall då en

stat beslutar att asylbehov inte längre föreligger. Det har

alltså funnits ett formellt utrymme i Genèvekonventionen för

tillfälligt skydd. Det har dock i praktiken tillämpats i väldigt

få fall. Den tradition som har utvecklats med stöd av

Genèvekonventionen har för de allra flesta stater varit den att

man har givit asyl och därmed bosättningsrätt i de länder som

flyktingar har kommit till.

FN:s flyktingkommissarie har dock, mot bakgrund av

Jugoslavienfrågan, inlett ett legalt utvecklingsarbete kring de

här frågorna om tillfälligt skydd. Som George nämnde finns det

uttalanden om på vilka grunder länder kan utveckla system för

att ge tillfälligt skydd, så att folk som söker asyl från

Jugoslavien inte skall behöva tynga asylprövningssystemen i de

olika länderna. Arbetet hos flyktingkommissarien fortsätter i en

informell arbetsgrupp, där svenska representanter ingår, i

Genève.

Ett visst beredningsarbete har under hösten pågått i

regeringskansliet för att se vilka regelsystem som behöver

skapas för att Sverige skall kunna ge tillfälligt skydd åt

personer som måste lämna krigsdrabbade områden. Den här frågan

är inte färdigberedd och något regeringsförslag är ännu inte i

sikte.

Härom veckan lämnade en särskild utredare, överdirektören i

Invandrarverket Per-Erik Nilsson, ett förslag till

Kulturdepartementet om hur Sverige skulle kunna sätta upp en

legal skyddsanordning, ett vistelseskydd, inför

massflyktssituationer. Det förslaget gäller inte bara

Jugoslavienkrisen, utan även t.ex. situationen i forna

Sovjetunionen, hungersnöd och miljökatastrofer. Förslaget är

överlämnat till kulturministern. Det bereds nu, och det kommer

med stor sannolikhet att remitteras inom kort.

Det finns en informell europeisk arbetsgrupp, ledd av Sverige,

som arbetar med frågan om hur man kan utveckla ett rättsligt

instrument för att Europas stater gemensamt bättre skall kunna

hantera massflyktssituationer. Den här frågan har kommit upp

inom Europarådet, där det finns en särskild mekanism som kallas

för Wienprocessen, eftersom det startade med en

ministerkonferens i Wien i januari 1991 om öst--väst-migration.

Frågan har också kommit upp inom ramen för de informella

konsultationer som är löst knutna till UNHCR när det gäller

migrationspolitiska frågor.

Utmaningen i arbetet med att finna en europeisk mekanism för

massflyktssituationer är främst att finna en folkrättslig

mekanism som gör det möjligt för stater att gemensamt deklarera

att en massflyktssituation är för handen och att vissa åtaganden

från stater därmed träder i kraft. Det är på samma sätt

nödvändigt för de här staterna att gemensamt kunna bedöma att

situationen har utvecklats så, att skydd inte längre behöver

ges. Däri ligger snarast den, så att säga, legala utmaningen i

det här arbetet.

Det är uppenbart att det här arbetet, som jag nu talar om, är

så pass långsiktigt att det inte kan läggas till grund för några

åtgärder som man kommer att kunna vidta med anledning av

Jugoslavienkrisen, men jag nämner det ändå för fullständighetens

skull. Då har jag pekat på de viktigaste områdena där vi arbetar

med flykting-och migrationspolitiskt arbete ute i Europa.

Daniel Tarschys: Tack, Per Almqvist. Vi har nu tillfälle

att ställa frågor, och jag skulle vilja be er om att ge

prioritet för eventuella frågor till Hans Corell, som jag vet är

tvungen att gå härifrån ganska snart.

Göran Lennmarker: Herr ordförande! Jag skulle vilja ställa

en fråga till Hans Corell, väl medveten om att han har varit i

Kroatien och inte i Bosnien. Det har förekommit uppgifter om att

den etniska utrensningen skulle inneburit betydligt grymmare

inslag, t.o.m. direkta avrättningar av t.ex. muslimer. Det har

funnits tidningsuppgifter om sådant i Österrike. Jag har inte

sett bekräftat att det skulle ha förekommit i någon betydande

skala. Har Hans Corell någon kommentar till detta?

Hans Corell: Man får vara försiktig när man uttalar sig i

sådana här frågor. Vi har inte varit i Bosnien ännu. Jag är i

det här läget jämställd med de flesta andra som tar del av

information som kommer därifrån. Vi har grundat oss närmast på

rapportörerna Mazowiecki och Thomson, på generalsekreterarens

rapportering, på rapportering från Helsinki Watch och annat.

Den information vi har är så pass oroande att oavsett om man

kan belägga varje enskilt fall som påstås ha förekommit måste

den samlade rapporteringen tolkas så, att någonting förfärligt

pågår. Det måste göras någonting åt det. Det måste utkrävas

ansvar hos de människor som begår de här gärningarna, oavsett på

vilken nivå ansvaret ligger.

Inger Koch: Vi kommer nu in på ansvarsfrågan och frågan om

den särskilda domstolen. Du sade att en sådan domstol går att

inrätta om den politiska viljan finns. Finns den politiska

viljan i dag?

Hans Corell: Den frågan får ställas till dem som ger

uttryck för denna vilja. Jag kan bara konstatera att det på

högsta politiska nivå vid ett flertal tillfällen gjorts

kraftfulla uttalanden till förmån för att man skall utkräva ett

personligt ansvar. Vårt mandat när vi reste till Kroatien -- och

jag utgår från att detsamma gäller när vi skall besöka Bosnien

-- var att undersöka möjligheterna till att utkräva ett

personligt ansvar. Det måste finnas en koppling mellan dessa.

Vi rapportörer -- jag vill understryka att jag inte kan uttala

mig på någon annans vägnar -- anser att det måste finnas en länk

mellan dessa. Om det någonsin i historien funnits ett tillfälle

då man borde ha inrättat en instans för att komma till rätta med

vad som förekommit, så är det nu. Jag frågar mig när det annars

skulle ske.

Lars Moquist: Herr ordförande! Jag vill ställa en fråga

till Per Almqvist rörande överklaganderätten. Vi fick höra bl.a.

att 7000 personer fick besked av Invandrarverket under tredje

kvartalet 1992. Av dessa var det ungefär 1000 som fick ett

positivt besked, och 6000 som fick nej. Nästan alla de som får

nej överklagar beslutet.

Jag undrar vilka bestämmelser och lagar man måste ändra om man

vill göra förändringar i överklaganderätten. Det skulle antingen

kunna röra sig om att helt slopa överklaganderätten eller att se

till att människorna utvisas och låta överklagandet ske utifrån.

Per Almqvist: Herr ordförande! Rätten att överklaga

förstainstansbeslut om avvisning är inskriven i utlänningslagen.

Som svar på Lars Moquists fråga vill jag säga att det som har

diskuterats har varit reglerna om s.k. omedelbar verkställighet

av avvisningen. Om en person söker asyl i Sverige och hans skäl

bedöms vara uppenbart ogrundade så finns det, om han inte

vistats i landet i mer än tre månader, rätt till s.k. omedelbar

verkställighet. Det innebär att man då kan, trots att

vederbörande kanske lämnar in ett överklagande, verkställa en

avvisning. Så fort man faktiskt vistats i landet i mer än tre

månader och skälen inte kan sägas vara uppenbart ogrundade har

man rätt att överklaga till högre instans. Därmed har man också

rätt att få stanna i Sverige för att få saken prövad.

Jag skulle alltså tro att det är institutet "omedelbar

verkställighet" som är den rättsliga bestämmelse som skulle

komma under debatt.

Kristina Svensson: I have got a question to Mr

Gordon-Lennox, and it's almost the same as before lunch. I

wonder about the mechanism of coordination when it comes to the

World Food Programme, UNICEF and UNHCR. Are there any

possibilities of a special coordinator?

George Gordon-Lennox: The concept of lead agency is one

that has been given to UNHCR in this situation by the Secretary

General. This means to take the lead amongst the various

agencies in pushing through the programmes. The appeals that are

being made in the name of the Secretary General are very closely

coordinated through the mechanism set up by ambassador

Under-Secretary-General Eliasson, the Department of Humanitarian

Affairs. It is coordinating and pulling together all the various

elements, which are then included in the appeals that are being

made to the governements.

On the ground in Zagreb the High Commissioner's representative

has been designated as the special envoy of the United Nation's

system for the humanitarian programme. This is how it all fits

together at the moment. To answer your question as to whether at

some stage a special and different mechanism would be set up I

would say that that is rather premature. All these things are

being pulled together under the overall coordination of the

Department of Humanitarian Affairs and Mr Eliasson.

Pierre Schori: Jag skulle vilja återkomma till de bosniska

krigsfångarna. Sverige ställde sig i första vändan inte bara

avvaktande negativt utan avvisade den begäran som kom. Vi har

här en situation som är den värsta sedan andra världskriget. Vi

talar om överdirektörsutredningar och om Wienprocess och

informella arbetsgrupper, men jag skulle vilja fråga om det

egentligen inte finns möjlighet att ta emot fler av dessa

krigsfångar. Det är en stor symbolfråga.

Jag förstår av Röda korsets uttalande häromdagen att människor

från dessa läger fortfarande väntar på att komma till andra

länder. Måste vi sitta och lurpassa på att andra regeringar

skall göra någonting? Kan vi inte agera litet mer i de vita

bussarnas anda än i informella arbetsgrupper, Wienprocesser och

överdirektörsutredningar?

Per Almqvist: De beslut som har fattats om att ta emot

grupper ur denna grupp krigsfångar har inneburit att man skall

göra det inom ramen för den årliga flyktingkvoten. Det är det

besked som regeringen har givit och anvisat som den väg som går

att gå. Den årliga flyktingkvoten är på 2000 personer.

När Invandrarverket konfronterades med regeringsbeslutet om

att man kunde ta emot bosniska krigsfångar inom den här kvoten

hade Invandrarverket redan föranstaltat om en planering

tillsammans med FN:s flyktingkommissarie om ungefär 1700 av

dessa personer. Att ta emot flyktingar inom ramen för

flyktingkvoten utgör ett svårt politiskt prioriteringproblem.

Vill man gå utöver den här kvoten har regeringen ett rent

politiskt beslut att fatta om att utöka flyktingkvoten.

Daniel Tarschys: Jag skulle vilja tillfoga att jag känner

varm sympati för det som Pierre Schori säger, men vi har en del

fotarbete att göra var och en på sitt håll inom de politiska

partierna för att möjliggöra en sådan hållning.

Om det inte finns fler frågor till våra gäster tror jag tiden

är kommen att avrunda det här, som jag tycker, mycket värdefulla

öppna sammanträdet med utskottet. Jag vill, innan vi skiljs åt,

bara säga några ord. Jag vill först tacka de experter som har

varit här och hjälpt oss att fördjupa våra kunskaper. Sedan vill

jag för egen del dra tre slutsatser av vad vi har hört här i

dag.

För det första tycker jag att vi har fått en skakande bild av

vad som pågår i det forna Jugoslavien. Det är alldeles uppenbart

att detta är en både djup och bred konflikt som kommer att vara

lång tid framöver. Vi har anledning att fundera mycket över vad

som kan göras för att hindra en ytterligare spridning av

konflikten till andra delar av Jugoslavien.

För det andra tycker jag att bilden av de internationella

organisationernas och det internationella samfundets

handfallenhet har nyanserats en hel del. Trots allt görs det

mycket redan. Europas stater har mottagit 550000 flyktingar från

det forna Jugoslavien. UNHCR:s arbete, som vi har fått beskrivet

här, visar ändå att det pågår en betydande aktivitet.

Hjälpsändningar sker till ett stort antal platser i Jugoslavien.

Det utförs ett arbete som vi har anledning att känna tacksamhet

över och ödmjukhet inför. Det finns all anledning att ge ett

ökat stöd åt detta arbete.

Den tredje slutsatsen är att det är uppenbart att det som nu

sker ändå är otillräckligt. Det behövs en intensifiering av

ansträngningarna för att förhindra en spridning av konflikten,

att överbrygga motsättningarna och verka för fred och försoning

och att se till att de ansvariga dras inför rätta -- vilket

också kan ha en avskräckande effekt på de grymheter och

överträdelser som ännu sker. Det är slutligen uppenbart att vi

skyndsamt måste vidta åtgärder för att förstärka den humanitära

hjälpen till det forna Jugoslavien.

Den bild som vi här har fått av en vinter som närmar sig med

köld, svält och massdöd måste leda till att vi överväger hur vi

kan bidra till en effektivare internationell aktion till förmån

för dessa människor som är i livsfara.

Utan att föregripa utskottets överväganden vill jag

personligen säga att de förslag vi här har hört om en

fördubbling av det svenska anslaget för bistånd till Jugoslavien

måste var riktiga. Vi bör åtminstone stödja en sådan fördubbling

av de svenska ansträngningarna.

Med dessa ord ber jag att återigen få tacka våra experter och

förklarar sammanträdet avslutat.