Bet. 1992/93:UU3

Utrikesutskottets betänkande

1992/93:UU03

Mänskliga rättigheter

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1992/93

UU3

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas motioner med förslag om att

regeringen skall verka för att normerna och principerna

beträffande de mänskliga rättigheterna utvecklas och förbättras

samt att existerande regler efterlevs. Några motioner avser det

multilaterala arbetet inom FN eller regionala

samarbetsorganisationer, andra behandlar brott mot de mänskliga

rättigheterna i specifika länder. Andra åter behandlar vissa

speciella brott mot de mänskliga rättigheterna eller skydd för

olika särskilt utsatta grupper av människor.

Betänkandet disponeras enligt följande:

I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra

efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet

II. Mänskliga rättigheter som avser länder, områden eller

enskilda folk

1.Cypern (1991/92:U607, 1992/93:U653)

2.Iran (1991/92:U617, 1992/93:U646)

3.Västra Sahara (1991/92:U210, 1991/92:U626, 1992/93:U605,

1992/93:U613, 1992/93:U624)

4.Södra Afrika (1991/92:U224, 1991/92:U618)

5.Filippinerna (1991/92:U621)

6.Indonesien (1991/92:U609, 1991/92:U624, 1992/93:U604,

1992/93:U611)

7.Tibet (1991/92:U611, 1992/93:U604, 1992/93:U615)

8.Cuba (1991/92:U606, 1992/93:U616)

9.Guatemala (1991/92:U621)

10.Kurder (1991/92:U622, 1992/93:U609, 1992/93:U621,

1992/93:U646)

11.Assyrier/syrianer (1991/92:U604, 1991/92:U613,

1991/92:U625, 1992/93:U654)

12.Zigenare (1991/92:U621, 1992/93:U612)

13.Judar i f.d. Sovjetunionen (1991/92:U615)

14.Urbefolkningar (1991/92:U620)

Motionerna

1991/92:Ju626 av Christina Linderholm (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en förändring av FN-stadgan.

1991/92:Ju635 av Ewa Hedkvist Petersen m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige internationellt bör arbeta för

att också andra länder kriminaliserar de egna medborgarnas

sexuella övergrepp mot barn utomlands.

1991/92:L415 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Sveriges ansvar för att i internationella

sammanhang aktivt verka för homosexuellas mänskliga rättigheter.

1991/92:U202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

3. att riksdagen begär att regeringen verkar för att världens

länder skall uppfylla konventionen om barnens rättigheter.

1991/92:U210 av Hans Göran Franck m.fl. (s, v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige aktivt bör agera för

genomförande av FN:s fredsplan samt att kommande folkomröstning

bevakas från svensk sida,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör agera för att få Marocko

att respektera de mänskliga rättigheterna.

1991/92:U224 av Birger Hagård m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige och svenska myndigheter snarast bör upprätta goda

relationer med Unita.

1991/92:U603 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om begreppet mänskliga rättigheter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om FN:s konferens 1993 om mänskliga

rättigheter,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om FN:s konferens 1995 om kvinnor,

jämställdhet och fred.

1991/92:U604 av Berith Eriksson och Johan Lönnroth (v) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att uppmärksamma

assyrier/syrianers situation i Turkiet.

1991/92:U605 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en genomgång av KGB-arkiven i syfte att

informera allmänheten om arkivinnehåll som är av särskilt

svenskt intresse.

1991/92:U606 av Hans Göran Franck och Margareta Winberg (s)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den verkar för upphävande av USA:s

handelsembargo och ockupation av visst kubanskt territorium,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den fortsätter att verka för full

respekt av mänskliga rättigheter och frigivning av politiska

fångar i Cuba.

1991/92:U607 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige mer aktivt i bilaterala

kontakter och i internationella organ, främst FN och

Europarådets ministerkommitté, verkar för en fredlig lösning av

Cypernfrågan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den turkiska ockupationen måste

upphöra samt att Turkiet bör stoppa turkiska bosättningar i

ockuperade områden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att frågan om 1 700 försvunna

grekcyprioters öden bör tas upp till behandling i Europarådets

ministerkommitté,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den svenska polisstyrkan.

1991/92:U609 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett aktivt agerande för mänskliga

rättigheter i Indonesien,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Europarådets resolution om Östtimor

uppfylls till alla delar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i olika internationella fora

och andra bilaterala kontakter aktivt bör verka för

genomförandet av Europarådets resolution,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att verka för folkomröstningar på Östtimor

och Västpapua,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör väcka frågan om en

resolution i FN beträffande Västpapua av samma innebörd som

Europarådets om Östtimor.

1991/92:U611 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp, s, m, c, kds, nyd,

v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt stöd för Dalai lamas initiativ

till fredssamtal,

2. att riksdagen beslutar sända en parlamentarisk delegation

till Tibet för att samtala med de kinesiska ledarna och

undersöka förhållandena där,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenska initiativ i Förenta nationerna för

att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna i Tibet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om biståndsresurser till insatser för

tibetanerna,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i övrigt i motionen anförts om svenskt stöd för demokratisk

utveckling och respekt för mänskliga rättigheter i Tibet.

1991/92:U613 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att Sverige såväl vid bilaterala kontakter som

internationellt verkar för att också assyrierna erkänns som en

etnisk minoritet i de aktuella hemländerna och garanteras

mänskliga fri- och rättigheter.

1991/92:U615 av Torgny Larsson m.fl. (s) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

regeringen bör väcka frågan i FN om Sovjet-judarnas rätt att

välja invandrarland,

1991/92:U617 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige skall verka för att Irans

brott mot mänskliga rättigheter skall uppmärksammas i alla

relevanta internationella sammanhang,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige med stöd av barnkonventionen

med kraft arbetar för att ta till vara barnens rättigheter och

fördöma Irans brott mot barnkonventionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att den

särskilda FN-observationen av Iran fortsätter och att särskilt

kvinnors och barns situation uppmärksammas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen bör verka för att handeln

med Iran och ekonomiska åtaganden i Iran bör hållas på en låg

nivå,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att samma koppling mellan handel och

mänskliga rättigheter skall gälla mellan bistånd och

demokratisering.

1991/92:U618 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om krav på omedelbart stopp för USA:s hemliga

stöd till Unita-gerillan i Angola,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om valövervakning i Angola,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt initiativ för att få slut på

kriget i Moçambique genom ökad press på MNR och Sydafrika,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svensk medverkan till en undersökning av

hur Sydafrika efterlever Nkomati-avtalet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om aktivt svenskt uppträdande för att ett

enhetligt Namibia skall bli verklighet enligt FN:s resolution

435,

1991/92:U619 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett svenskt initiativ för att ställa de

huvudansvariga för folkmordet i Kambodja inför en internationell

tribunal.

1991/92:U620 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett svenskt initiativ för att göra den 12

oktober till internationell solidaritetsdag med Amerikas

indianer.

1991/92:U621 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökat bistånd till människorätts- och andra

folkliga organisationer, journalister och självständiga

massmedia,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbud av plastkulor som inhumana vapen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om undersökning av miljökrigsbrott i kriget

vid Persiska viken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skärpta folkrättsliga regler för minering,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förstärkt folkrättsligt skydd för

journalister,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en alleuropeisk lösning på våldet mot

zigenare,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbud mot rekrytering av barn under 18 år

som soldater,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om internationell lagstiftning mot att

människor i fängelse hålls avskurna från yttervärlden,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en särskild rapportör i FN:s

MR-kommission för att granska fängslade kvinnors situation,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fredsmedling i Filippinerna,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om medling mellan Guatemalas regering och

URNG för att åstadkomma en politisk lösning,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheten att bestraffa förövare av

folkmord och andra brott mot mänskligheten.

1991/92:U622 av Berith Eriksson m.fl. (v, s, fp, c, kds) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den kurdiska frågan skall tas upp i sin helhet i FN,

2. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i

Europarådet verkar för att Turkiet uppfyller de åtaganden som

Turkiet gjort beträffande mänskliga rättigheter,

3. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i

Europarådet och ESK verkar för att undantagslagarna i sydöstra

Turkiet upphävs,

4. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige verkar för

att fortsatt särskild bevakning av Turkiet i MR-frågor görs av

Europarådet,

5. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i

Europarådet verkar för att en fredlig lösning för kurderna

uppnås i Irak och att kurderna till dess får skydd av FN,

8. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige inbjuder en

delegation från det kommande parlamentet i irakiska Kurdistan,

9. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige i FN tar

initiativ till att de medborgare som fråntagits sina

medborgarskap i Syrien kan få dessa tillbaka,

10. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige ger

ekonomiskt stöd till framställning av läromedel på kurdiska som

bistånd till irakiska Kurdistan.

1991/92:U623 av Hans Göran Franck och Karl-Erik Svartberg (s)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om folkrättens årtionde,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förstärkta forsknings- och

utbildningsinsatser inom folkrätten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förstärkt agerande för genomförandet av

konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skärpning av barnkonventionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förstärkta insatser mot dödsstraff och

tortyr, bl.a. såvitt avser Turkiet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om individuell klagorätt,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillsättande av en FN-kommissarie för

mänskliga rättigheter,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av internationella insatser för

generös och solidarisk flyktingpolitik liksom för de ekonomiska,

sociala och kulturella mänskliga rättigheterna.

1991/92:U624 av Ingela Mårtensson och Ingbritt Irhammar (fp,

c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om insatser av FN i Östtimor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om folkomröstning i Östtimor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Västpapua.

1991/92:U625 av Erling Bager m.fl. (fp, s, c, kds) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för att uppmärksamma assyriernas

(syrianernas) situation.

1991/92:U626 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp, c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om aktivt svenskt stöd för den av FN godtagna

fredsplanen för Västsahara.

1991/92:Sf605 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen framförts om flyktingkvinnors och barns behov,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen framförts om Sveriges roll för en effektiv

tillämpning av FN:s barnkonvention,

1991/92:So272 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (s) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Sveriges agerande i internationella

sammanhang för att tillförsäkra homosexuella deras mänskliga

rättigheter.

1992/93:U604 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om insatser av FN i Östtimor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om folkomröstning i Östtimor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Västpapua.

1992/93:U605 av Ingela Mårtensson och Charlotte Branting (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om aktivt stöd till den av FN antagna

fredsplanen för Västsahara.

1992/93:U609 av Ingela Mårtensson och Olle Schmidt (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om brott mot kurdernas mänskliga rättigheter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om syriska kurders rätt till medborgarskap.

1992/93:U611 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen skall verka för

frigivning av Xanana Gusmão,

2. att riksdagen begär att regeringen verkar för att det

östtimoresiska folkets representanter skall få delta i

FN-samtalen om Östtimor,

3. att riksdagen begär att regeringen i FN verkar för att

deklarera Östtimors rätt till självbestämmande, samt att rösta

för detta om ärendet på nytt tas upp i generalförsamlingen.

1992/93:U612 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om zigenarnas rättigheter.

1992/93:U613 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige i FN och internationella sammanhang bör agera kraftfullt

för att den av FN i april 1991 beslutade fredsplanen snarast bör

genomföras,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör kräva att en internationell undersökningskommission

upprättas som skall undersöka förhållandena i såväl Marocko- som

Polisariokontrollerat område.

1992/93:U615 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp, s, m, c, kds, nyd,

v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt stöd för Dalai lamas initiativ

till fredssamtal,

2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till att

sända en nordisk delegation till Tibet för att samtala med de

kinesiska ledarna och undersöka förhållandena där,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenska initiativ i Förenta nationerna för

att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna i Tibet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av biståndsresurser till insatser

för tibetanerna,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i övrigt i motionen anförts om svenskt stöd för demokratisk

utveckling och respekt för mänskliga rättigheter i Tibet.

1992/93:U616 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen aktivt bör verka för att

USA:s sanktioner mot Cuba upphör,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige icke för egen del bör medverka

i USA:s sanktioner mot Cuba,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör aktivt verka för att Cuba

respekterar de mänskliga rättigheterna samt snarast avskaffar

dödsstraffet.

1992/93:U621 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om krav som Sverige i Europarådet bör ställa

på Turkiet vad gäller efterlevnaden av de av Turkiet

ratificerade människorättskonventionerna,

1992/93:U624 av Ingbritt Irhammar och Karin Starrin (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökat svenskt stöd för den av FN godtagna

fredsplanen för Västsahara.

1992/93:U626 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN bör arbeta för att en

speciell kommissarie för mänskliga rättigheter tillsätts,

1992/93:U628 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att Sverige bör ta initiativet till ett globalt toppmöte mot

rasism i FN:s regi.

1992/93:U645 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en rättegång mot de ansvariga för

folkmordet i Kambodja.

1992/93:U646 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, m, fp, kds, v)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i ESK-processen och

Europarådet bör arbeta för att Turkiet efterlever innehållet i

de åtaganden som Turkiet gjort i form av gemensamma

konventioner,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om FN:s särskilt utsedde MR-rapportör i Iran,

1992/93:U653 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Cypern.

1992/93:U654 av Erling Bager m.fl. (fp, c, kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för att uppmärksamma assyriernas

(syrianernas) situation.

1992/93:Ju619 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär att den tar initiativ

till en internationell aktion på högsta politiska nivå mot

rasism, rasfördomar och främlingsfientlighet.

Bakgrund

I Utrikesutskottets betänkande 1991/92:UU2 lämnas bl.a. en

utförlig redogörelse för FN:s regelsystem avseende de mänskliga

fri- och rättigheterna samt för motsvarande regler och

mekanismer grundade på överenskommelser inom såväl Europarådet

som Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK). Nedan

redovisas några av huvuddragen i det internationella

regelsystemets uppbyggnad. Vidare lämnas en redogörelse för

vissa aspekter av utvecklingen på de mänskliga rättigheternas

område inom de nämnda organisationerna under det senaste året.

En huvuduppgift för FN och dess medlemmar är, enligt

organisationens stadga, att främja respekten för de mänskliga

rättigheterna. De viktigaste rollerna spelas därvidlag av FN:s

generalförsamling och FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna (MR-kommissionen), vilken sorterar under FN:s

ekonomiska och sociala råd (Ecosoc). Sverige var senast medlem i

MR-kommissionen under åren 1989--1991. I egenskap av observatör

har Sverige även under 1992 (MR-kommissionens 48:e möte 27

januari--6 mars 1992) fortsatt spelat en aktiv roll.

Det är en viktig uppgift för såväl generalförsamlingen som

MR-kommissionen att uppmärksamma och granska missförhållanden i

enskilda länder vad avser respekten för de mänskliga

rättigheterna.

MR-kommissionens arbete har under senare år förskjutits från

normbildande till övervakande verksamhet.

Inom kommissionen tillämpas den s.k. 1503-proceduren för

konfidentiell granskning av grova och systematiska kränkningar

av mänskliga rättigheter. Vid 1992 års möte behandlades på detta

sätt MR-situationen i Bahrain, Somalia, Sudan, Syrien, Tchad och

Zaire.

Kommissionen har också tillsatt en särskild arbetsgrupp för

fall rörande "försvunna personer". År 1991 beslöt kommissionen

om en arbetsgrupp för att granska förekomsten av godtyckliga

frihetsberövanden. MR-kommissionen har därutöver utnämnt

särskilda rapportörer för att följa situationen för de mänskliga

rättigheterna i vissa länder och för att granska förekomsten av

grova brott mot de mänskliga rättigheterna, såsom exempelvis

summariska avrättningar.

Arbetet med frågor om de mänskliga rättigheterna inom

FN-sfären har som sin utgångspunkt en rad konventioner.

Grundläggande i detta avseende är den allmänna förklaringen om

de mänskliga rättigheterna, vilken antogs den 10 december 1948.

Som komplement till den allmänna förklaringen om de mänskliga

rättigheterna antogs 1966 två konventioner om medborgerliga och

politiska rättigheter resp. ekonomiska, sociala och kulturella

rättigheter. Därutöver finns en rad konventioner och

deklarationer i särskilda ämnen. Som exempel kan nämnas

konventionen mot diskriminering av kvinnor (1979) samt

konventionen mot tortyr m.m. (1984). Under senare år har också

en konvention om barnets rättigheter (1989) antagits. En

deklaration om minoriteters rättigheter liksom en deklaration om

tvångsmässiga försvinnanden antogs hösten 1992 av

generalförsamlingen. Sverige har aktivt deltagit i utarbetandet

av de båda sistnämnda.

Arbetet med frågor om mänskliga rättigheter inom

Europarådet har under senare tid präglats av utvecklingen i

Central- och Östeuropa. Nya medlemmar --på senare tid Ungern,

Tjeckoslovakien, Polen och Bulgarien -- har, i samband med att

de tagits upp i rådet, regelmässigt undertecknat den europeiska

konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och

de grundläggande friheterna jämte dess tilläggsprotokoll.

Mot bakgrund av etniska problem i vissa europeiska stater har

minoritetsfrågorna under senare tid ägnats kraftigt ökad

uppmärksamhet inom ramen för Europarådsarbetet. Bland de olika

initiativ som tagits kan nämnas att ministerkommittén tillsatt

en särskild kommission för granskning av minoritetsfrågor.

På grund av det ökande antalet klagomål, som i enlighet med

konventionen inkommit från enskilda, har en reformering av

konventionens övervakningsmaskineri kommit i fokus. Under 1991

registrerades 1 648 nya klagomål hos Europeiska kommissionen för

de mänskliga rättigheterna (varav 90 mot Sverige). Under samma

period hänsköts 93 mål till Europadomstolen för avgörande.

Domstolen avgjorde under året sammanlagt 72 mål. För närvarande

kan det ta mer än fem år innan ett enskilt klagomål blir

slutligen avgjort. Från svensk sida har framlagts en rad

konkreta förslag om hur processen skall kunna rationaliseras så

att avgöranden i de enskilda målen nås snabbare.

Inom ramen för den europeiska säkerhetskonferensen (ESK)

genomfördes den 4--15 november 1991 ett expertseminarium om

demokratiska institutioner. Seminariet, som närmast var att

betrakta som en mellanform mellan ett traditionellt ESK-möte och

en vetenskaplig konferens, var huvudsakligen ägnat att diskutera

olika metoder att stärka demokratiska institutioner i de

deltagande staterna. Särskild vikt lades vid lagstiftning

rörande mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

ESK:s andra rådsmöte ägde rum den 30--31 januari 1992 i Prag.

Rådet beslöt därvid att ESK, i syfte att värna mänskliga

rättigheter, demokrati och rättsstaten, skall kunna vidtaga

fredliga åtgärder mot den deltagarstat som överträder ESK:s

normer. Om nödvändigt skall beslut om dylika åtgärder kunna

fattas utan den berörda statens medgivande ("konsensus minus

ett").

Vid Pragmötet beslöt rådet också att göra det i Warszawa

belägna "Kontoret för fria val" till den institutionella basen

för ESK:s mänskliga dimension. I samband därmed döptes kontoret

om till "Kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga

rättigheter".

Med början den 24 mars 1992 inleddes ESK:s uppföljningsmöte i

Helsingfors. Vid mötets behandling av ESK:s s.k. mänskliga

dimension beslöts om inrättandet av en minoritetsombudsman, vars

främsta uppgift blir att fungera som "väckarklocka" när

minoritetsrelaterade problem hotar att utvecklas till konflikt.

Några nya åtaganden därutöver gjordes ej. Snarare kunde det

konstateras att utvecklingen inom ESK-området visade att

implementeringen av redan gällande normer avseende mänskliga

rättigheter måste ges prioritet.

Utskottet

I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra

efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet

I yrkande 1 i motion 1991/92:Ju626 (c) föreslås att det utreds

om en förändring av FN-stadgan kan göras så att

medlemsländerna skall kunna besluta om sanktioner mot

medlemsländer där det finns en bevisad koppling mellan ett lands

regering och narkotikahandeln.

Utskottet konstaterar att sanktionsmekanismerna, som de nu är

utformade, är kopplade enbart till frågor om fred och säkerhet.

En ändring av FN:s stadga är en exceptionell åtgärd, som bl.a.

skulle kräva godkännande av de permanenta medlemmarna i

säkerhetsrådet.

Utskottet noterar också att FN redan under den 17:e extra

generalförsamlingen om narkotika, i februari 1990, ingående

prövade olika möjliga åtgärder i kampen mot narkotika, och att

man därvid enades om ett åtgärdspaket innehållande andra

komponenter.

Den 17:e extra generalförsamlingen, med deltagande av inemot

femtiotalet regeringsledamöter, inklusive regeringschefer och

utrikesministrar, får ses som ett uttryck för det

internationella samfundets medvetenhet om att

narkotikasituationen kräver intensifierad uppmärksamhet på

högsta politiska nivå. Den svenske statsministerns initiativ

inför 1989 års ordinarie generalförsamling kom att bli en

avgörande utgångspunkt för narkotikaproblemets behandling vid

det extra generalförsamlingsmötet.

Till skillnad från vad som varit fallet vid tidigare

generalförsamlingar formulerades en strävan, uttryckt i ett

globalt handlingsprogram, att ta ett totalgrepp på hela den

internationella narkotikaproblematiken i form av

åtgärdskataloger, som avser att täcka problemets alla

dimensioner.

Slutresultatet från den 17:e extra generalförsamlingen kan

sägas innebära en viss tyngdpunktsförskjutning i målsättningarna

för den internationella narkotikabekämpningen till förmån för

ökad förståelse för de berörda utvecklingsländernas problem.

Programmet lägger således ökad vikt vid åtgärder för att bekämpa

efterfrågan på narkotika samt insatser mot export av kemikalier

och utrustning för narkotikaframställning. Ytterligare en

viktig aspekt av narkotikabekämpningen är effektiva insatser för

att hindra användningen av banksystemet för "tvättning" och

förmedling av penningmedel som har samband med illegal

narkotikahantering. Samtidigt visar programmet en ökad lyhördhet

för producentländernas behov av lättnader för att få avsättning

för alternativ produktion på exportmarknaderna och av ekonomiskt

bistånd för att kampen mot narkotika inte skall behöva inkräkta

på dessa länders utvecklingsresurser.

Utskottet bedömer mot denna bakgrund att något behov av en

utredning i frågan inte föreligger.

Med det anförda får yrkande 1 i motion 1991/92:Ju626 anses

besvarat.

I motion 1991/92:U623 (s), yrkande 5, framhålls att kampen mot

dödsstraffet och tortyren måste intensifieras. Riksdagen bör

ge regeringen till känna att det föreligger behov av en

konvention som förbjuder dödsstraff både i freds- och krigstid.

Sverige bör ta nya initiativ för att dödsstraffet avskaffas även

i krigstid av Europarådets medlemsstater.

Utskottet har tidigare behandlat frågan om förbud mot

dödsstraff, senast i betänkande 1991/92:UU2.

Utskottet konstaterar att Sverige har arbetat aktivt

internationellt, både på global och på europeisk nivå, för

dödsstraffets avskaffande under en lång följd av år. Vad avser

arbetet på parlamentarisk nivå kan nämnas att den svenske

riksdagsledamoten Hans Göran Franck inom Europarådets

parlamentariska församling är det juridiska utskottets rapportör

för en rapport om dödsstraffets avskaffande.

Det frivilliga, andra tilläggsprotokollet till den

internationella konventionen om medborgerliga och politiska

rättigheter (ICCPR) om dödsstraffets avskaffande både i fredstid

och krigstid är alltjämt kontroversiellt. Det antogs av FN:s

generalförsamling 1989 med röstsiffrorna 59 ja, 26 nej och 48

avståenden. Från svensk sida arbetas intensivt för bred

anslutning till protokollet.

Utskottet vill uttala sitt stöd för regeringens fortsatta

ansträngningar att avskaffa dödsstraffet.

Med det anförda får yrkande 5 i motion 1991/92:U623 anses

besvarat.

I yrkande 10 i motion 1991/92:U621 (v) föreslås lagstiftning

mot att människor hålls i fängelse, helt avskurna från

yttervärlden, som ett medel mot tortyr.

Utskottet, som känner stark oro över det omfattande bruket av

tortyr, konstaterar att regeringen följer utvecklingen på detta

område på basis av existerande normer och

övervakningsmekanismer. FN antog 1988 en principdeklaration om

skydd av alla personer under någon form av frihetsberövande,

vilken utgör bas för fortsatt arbete.

Under det 48:e mötet med FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna (MR-kommissionen) (januari--mars 1992) framlade

Belgien tillsammans med ett 20-tal medförslagsställare,

däribland Sverige, i anledning av tortyrrapportörens rapport

ett resolutionsförslag (sedermera antaget som resolution

1992/32) i vilket bl.a. underströks vikten av att stater

avskaffar "incommunicado"-frihetsberövanden, att frihetsberövade

personer ges tillgång till advokat och till läkarundersökning

samt att regeringar och läkarsällskap vidtar kraftfulla åtgärder

mot läkarpersonal som medverkat i tortyr.

Med det anförda får yrkande 10 i motion 1991/92:U621 anses

besvarat.

I motion 1991/92:Ju635 (s), yrkande 2, anförs att Sverige bör

följa upp sin ratifikation av barnkonventionen med en utredning

som undersöker förutsättningarna att ändra lagstiftningen så att

svenska medborgare som begår sexuella övergrepp mot barn i andra

länder kan dömas inför svensk domstol och straffas för detta

enligt svensk lag. Motionärerna föreslår att Sverige också

internationellt bör arbeta för att motsvarande lagstiftning

kommer till stånd i andra länder.

Utskottet är av den uppfattningen att behovet av ytterligare

normgivning till skydd för barn klart överskuggas av

nödvändigheten att tillse att redan existerande, internationella

överenskommelser uppfylls.

I ett anförande vid MR-kommissionens 48:e möte (januari--mars

1992) framhöll Sverige på de nordiska ländernas vägnar att det

tyvärr för många stater var ett stort steg mellan att tillträda

barnkonventionen och att efterleva dess bestämmelser. Trots att

ett stort antal stater tillträtt konventionen har detta inte

lett till någon markant minskning av de alarmerande rapporterna

om övergrepp mot barn.

I en resolution (1992/75), som lades fram av Sverige,

betonades vikten av att barnkonventionen strikt efterlevs.

I en annan resolution (1992/76), som hade Sverige som

medförslagsställare, erinrades om MR-kommissionens beslut att

tillsätta en särskild rapportör med speciell uppgift att granska

frågor rörande handel med barn, barnprostitution och

barnpornografi.

Utskottet noterar att justitieministern i ett svar den 20

november 1992 (interpellation 1992/93:19 och fråga 1992/93:175)

förklarade att det i brottsbalken finns bestämmelser som ger

möjligheter att döma svenska medborgare efter svensk lag och vid

svensk domstol för brott som begåtts utom riket under vissa

närmare angivna förutsättningar. Det förutsätter dock normalt

att gärningen också är straffbar i det land där brottet begåtts.

Justitieministern nämner i sitt svar att detta gäller i

Thailand, vilket land ratificerade barnkonventionen så sent som

den 27 mars 1992.

Med det anförda får yrkande 2 i motion 1991/92:Ju635 anses

besvarat.

I yrkande 2 i motion 1991/92:U623 (s) framhålls att en

förstärkning av den internationella rättsordningen förutsätter

ökade kunskaper i folkrätt. För att på olika sätt förstärka

den folkrättsliga kompetensen inom Sverige föreslås att de två

professurerna i internationell rätt i Lund och Stockholm

renodlas till folkrätt, att även en professur renodlas inom

området mänskliga rättigheter, att statsmakterna utökar stödet

till folkrätten i form av utbildningsbidrag, att det krävs att

folkrättsrådgivaren i UD är en disputerad forskare, att

tjänstemän i UD medges avhandlingsarbete med folkrättslig

inriktning på arbetstid eller under betald tjänstledighet, att

förutsättningarna för tillskapandet av ett oberoende

forskningsinstitut med folkrättslig inriktning utreds, att

folkrättens ställning stärks i skolans undervisning samt att

läroämnet samhällskunskap tillförs avsnitt om mänskliga

rättigheter och humanitär rätt.

Utskottet konstaterar inledningsvis beträffande det

folkrättsliga arbetet i UD m.m. att det tillkommer regeringen

att själv organisera sitt arbete och reglera de närmare formerna

härför.

Utskottet noterar vidare att, som en följd av ett initiativ

som UD:s rättsavdelning tog 1988 för att stärka folkrättens

ställning i Sverige, visst forskarstöd utgår för

avhandlingsarbeten i folkrätt som bedöms vara av särskild

relevans för utrikesförvaltningen.

UD:s folkrättsrådgivare, som alltid varit en i ämnet

disputerad person, håller löpande kontakt med den svenska

universitetsvärlden. En på rättsavdelningen anställd tjänsteman

har under viss tid genom betald tjänstledighet kunnat bedriva

doktorandstudier i folkrätt.

Rättsavdelningens folkrättsarkiv fungerar genom att yngre

forskare anställs på viss tid. Syftet härmed är just att få till

stånd en växelverkan mellan departementet och universiteten,

vilket på sikt bidrar till att höja folkrättskompetensen i

Sverige.

Utskottet ser positivt på olika former av satsningar för att

förstärka folkrättens ställning. Särskilt angeläget är det att

frågor om mänskliga rättigheter och humanitär rätt beaktas i

skolornas undervisning och inom ramen för den högre

utbildningen. Dylika satsningar får emellertid vägas mot andra

angelägna behov. Utskottet utgår från att detta, i den mån

resurstillskott krävs, sker inom ramen för det löpande

budgetarbetet.

Med det anförda får yrkande 2 i motion 1991/92:U623 anses

besvarat.

I motion 1991/92:U623 (s), yrkande 1, föreslås att Sverige bör

verka för att folkrättens årtionde såväl internationellt som

inom landet blir en framgång.

Utskottet noterar att såväl Sverige som övriga nordiska länder

har uttryckt ett kraftfullt stöd för folkrättsårtiondet. Man har

bl.a. framhållit att detta initiativ erbjuder ett utsökt

tillfälle att främja rättsstatens idéer, både på det nationella

planet och i statssamfundet.

Med det anförda får yrkande 1 i motion 1991/92:U623 anses

besvarat.

I yrkande 3 i motion 1991/92:U603 (kds) framhålls att frågan

om kvinnornas situation måste integreras och särskilt belysas

vid FN:s konferens om mänskliga rättigheter 1993.

I samma motion 1991/92:U603 (kds), krävs i yrkande 4 att FN:s

beslut om att ordna en världskonferens 1995 om kvinnor,

jämställdhet och fred ges publicitet och resurser i samma

omfattning som FN:s övriga världskonferenser.

Utskottet konstaterar att Sverige aktivt deltar i FN:s

jämställdhetsarbete i stort. Sverige bidrar också regelbundet

till Unifem (FN:s utvecklingsfond för kvinnor; en självständig

fond för tekniskt samarbete knuten till UNDP). Under innevarande

budgetår (1992/93) kommer det svenska bidraget att uppgå till

4miljoner kronor, vilket motsvarar ca 5,2 % av organisationens

budget.

Sverige var under åren 1988--1991 medlem i FN:s

kvinnokommission. Sedan mandattiden löpt ut avser Sverige, nu

som observatör i kommissionen, fortsatt att verka för att

jämställdhetsarbetet skall vara en integrerad del av FN-organens

verksamhet. Detta innefattar bl.a. att aktivt medverka i frågan

om kvinnors representation i FN-sekretariatet samt att verka för

att särskild uppmärksamhet ges handikappade liksom flykting- och

invandrarkvinnor.

Utskottet noterar också att Sverige i förberedelsearbetet

inför 1993 års världskonferens om mänskliga rättigheter aktivt

verkar för att lyfta fram kvinnans roll och särskilt då kvinnans

ställning i utvecklingsländerna. Tonvikten läggs vid behovet av

skydd och respekt för de mänskliga rättigheterna vad avser

kvinnor.

Därutöver kan noteras att utskottet i sitt senaste betänkande

rörande de mänskliga rättigheterna (1991/92:UU2) betonade det

angelägna i att FN:s världskonferens 1993 om mänskliga

rättigheter inte leder till en fördjupad nord--syd-klyfta, utan

att den verkligen bidrar till att efterlevnaden av det

internationella regelverket förbättras. Utskottet vidhåller

denna uppfattning.

Vad avser 1995 års världskonferens -- vars titel är "Fourth

World Conference on Women: Action for Equality, Development and

Peace" -- noterar utskottet att Sverige redan tidigt under

förberedelseskedet gjort ansträngningar bl.a. för att rikta

uppmärksamheten mot de främsta hindren mot jämställdhet.

Konferensen har fyra underrubriker. Två av dem, "Remove the

Obstacle now" och "Women: Half the World -- Half the Power",

antogs på svenskt förslag. Konferensen äger rum 4--15 september

1995 i Peking och föregås av ett forum för enskilda

organisationer (NGO-forum).

Utskottet utgår från att regeringen vad avser bl.a. publicitet

och resurser kommer att verka för att 1995 års världskonferens,

både från svenskt håll och internationellt, behandlas på

motsvarande sätt som FN:s övriga världskonferenser.

Med det anförda får yrkande 3 och 4 i motion U603 anses

besvarade.

I motion 1991/92:U623 (s), yrkande 3, föreslås att Sverige

agerar aktivt i FN för genomförandet av konventionen (1966) om

avskaffandet av alla former av rasdiskriminering bl.a. genom

att befrämja det internationella arbetet mot rasfördomar,

rasism, främlingsfientlighet och hets mot invandrare samt genom

att söka ta initiativ till en internationell konferens på hög

nivå med detta syfte.

I motion 1992/93:U628 (s), yrkande 15, krävs att Sverige tar

initiativet till ett globalt toppmöte mot rasism i FN:s regi.

Även i motion 1992/93:Ju619 (s), yrkande 6, krävs att

regeringen tar initiativ till en internationell aktion på högsta

politiska nivå mot rasism, rasfördomar och främlingsfientlighet.

Utskottet konstaterar att Sverige inom ramen för FN:s

kommission för de mänskliga rättigheterna (MR-kommissionen)

deltagit i arbetet bl.a. avseende genomförandet av

handlingsprogrammet för det andra årtiondet för kamp mot rasism

och rasdiskriminering. FN:s generalförsamling beslöt den 16

december 1992 att uppmana organisationens generalsekreterare att

utarbeta ett program för ett tredje årtionde för kamp mot rasism

och rasdiskriminering. Detta program kommer att diskuteras vid

nästa generalförsamlingsmöte.

Vid MR-kommissionens 48:e möte (januari--mars 1992) antogs en

resolution (1992/8) i vilken regeringar och organisationer

uppmanas att samarbeta för att genomföra FN:s handlingsprogram.

Regeringarna uppmanas även att bidra till FN:s frivilliga fond

för det andra årtiondet mot rasism och rasdiskriminering. Genom

resolutionen beslutas att det årliga specialtemat inom ramen för

årtiondet under år 1993 skall vara "Global översikt av

spridningen av den internationella konventionen om avskaffande

av alla former av rasdiskriminering".

Utskottet noterar med oro ökningen av främlingsfientlighet,

rasism och hets mot invandrare på många håll i världen. Dessa

tendenser måste framför allt bemötas inom de enskilda staterna.

Utskottet ser det också som angeläget att regeringen överväger

att ta initiativ till ett möte på internationell toppnivå för

att manifestera det samlade världssamfundets avståndstagande

från alla former av rasdiskriminering. Ett dylikt möte skulle

föra vidare traditionen från barntoppmötet i september 1990 och

ligga väl i linje med de tankar som presenterats i det nordiska

FN-initiativet. Detta fritar inte de nationella parlamenten och

regeringarna från ansvar. Vid ett besök i riksdagen i december

1992 framförde fredspristagaren Rigoberta Menchú ett konkret

förslag med samma inriktning. Hon betonade därvid vikten av att

avståndstagandet mot främlingsfientlighet och rasism markerades

av ledande företrädare från alla samhällslivets områden.

Med det anförda får yrkande 3 i motion 1991/92:U623, yrkande

15 i motion 1992/93:U628 (s) samt yrkande 6 i motion

1992/93:Ju619 anses besvarade.

I samma motion, 1991/92:U623 (s), yrkande 6, krävs att Sverige

verkar för att fler länder lagfäster individuell klagorätt

avseende kränkningar av mänskliga rättigheter.

Utskottet konstaterade i sitt senaste betänkande om mänskliga

rättigheter (1991/92:UU2) att Sverige mycket aktivt har

utnyttjat de möjligheter att verka för individuell klagorätt

avseende kränkningar av mänskliga rättigheter som medlemskapet

1989--1991 i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna

inneburit. Det är utskottets uppfattning att Sverige, även sedan

medlemskapet i denna kommission upphört, fortsatt att

målmedvetet och kraftfullt agera för att fler stater dels skall

ansluta sig till de konventioner som finns, dels skall godta de

procedurer som existerar för prövning av klagomål över

kränkningar dvs. respektera den mellanstatliga och den

individuella klagorätten. Enligt utskottets uppfattning kan

klagorätten ses som en grundsten vad avser hävdandet av

respekten för de mänskliga rättigheterna.

Med det anförda får yrkande 6 i motion 1991/92:U623 anses

besvarat.

I det sjunde yrkandet i motion 1991/92:U623 (s) föreslås att

Sverige verkar för att en FN-kommissarie för mänskliga

rättigheter snarast utses. Även i motion 1992/93:U626 (v),

yrkande 3, anförs att Sverige i FN bör arbeta för att en

speciell kommissarie för mänskliga rättigheter tillsätts.

Utskottet besvarade i föregående MR-betänkande (1991/92:UU2)

ett yrkande med motsvarande innebörd, och konstaterade därvid

att förslaget om en FN-kommissarie var av bestående intresse, om

det kan genomföras utan att de viktiga mekanismer som

MR-kommissionen framgångsrikt byggt upp därmed riskeras.

Sedan dess har FN:s MR-kommission fattat olika beslut för att

främja övervakandet av respekten för de mänskliga rättigheterna.

Således har kommissionen tillsatt ett antal rapportörer för att

undersöka situationen för de mänskliga rättigheterna i olika

enskilda länder samt även arbetsgrupper och rapportörer för att

undersöka vissa specifika brott mot de mänskliga rättigheterna,

bl.a. försvinnanden, summariska avrättningar, tortyr och

religiös ofördragsamhet, oavsett var de äger rum. Till detta

kommer det övervakningsmaskineri som upprättats genom de olika

MR-konventionerna avseende bl.a. rasdiskriminiering,

diskriminering mot kvinnor, tortyr och barnets rättigheter. En

stor del av målsättningen med förslaget om inrättandet av en

FN-kommissarie för mänskliga rättigheter har därmed uppnåtts på

andra vägar. Även om de inom FN-systemet vidtagna åtgärderna

inte täcker hela det område som en FN-kommissarie för mänskliga

rättigheter kunde tänkas få ansvar för, får utvecklingen anses

ha medfört att förslaget om en FN-kommissarie förlorat i

aktualitet.

Med det anförda får yrkande 7 i motion 1991/92:U623 och

yrkande 3 i motion 1992/93:U626 anses besvarade.

I yrkande 16 i motion 1991/92:U621 (v) föreslås att

möjligheten att bestraffa förövare av folkmord och andra brott

mot mänskligheten tas upp i samband med arbetet på reformer av

FN. Eventuellt kan detta ske genom en ändring i stadgan för

Internationella Haagdomstolen. Också i motion 1992/93:U645 (v),

yrkande 7, framförs krav om en rättegång mot de ansvariga för

folkmordet i Kambodja, bl.a. för att förebygga ett nytt

folkmord.

I motion 1991/92:U619 (v) anges att fredsavtalet avseende

Kambodja riskerar att inte kunna genomföras till fullo.

Anledningen är enligt motionärerna att de röda khmerernas

ledarskap ännu inte ställts till ansvar för det folkmord som

inträffade i Kambodja mellan 1975 och 1979. I motionen yrkas att

Sverige bör ta initiativ till att de huvudansvariga för

folkmordet i Kambodja ställs inför en internationell tribunal.

Utskottet konstaterar att det inom FN pågår ett långsiktigt

arbete som syftar till att instifta en internationell domstol

för bl.a. krigsförbrytelser. FN:s folkrättskommission (ILC,

International Law Commission) arbetar med frågan, och den

debatteras fortlöpande i FN:s generalförsamlings sjätte

(juridiska) utskott. Den senaste rapporten från ILC innehåller

en skiss över hur en sådan domstol skall se ut, och

generalförsamlingen beslöt i slutet av november 1992 att detta

arbete skall fortsätta som en prioriterad fråga.

Utskottet konstaterar vidare beträffande Kambodja, att de röda

khmererna (Khmer Rouge) under sina fyra år vid makten utsatte

den kambodjanska befolkningen för en brutalitet som har få

motsvarigheter i historien. Stora delar av befolkningen

utrotades genom massavrättningar. Andra torterades svårt

och/eller tvångsförflyttades. Huvudstaden Phnom Penh tömdes på

sin befolkning. Detta till trots torde ett initiativ till att de

huvudansvariga för folkmordet i Kambodja ställs inför en

internationell tribunal på nuvarande ståndpunkt kunna inverka

menligt på genomförandet av den fredsöverenskommelse som

undertecknades av samtliga kambodjanska parter den 23 oktober

1991 i Paris.

Arbetet med att bestämma vilka brott som skall kunna

underställas en internationell domstol för bl.a.

krigsförbrytelser har pågått sedan lång tid, och en särskild

"kod om brott mot freden och säkerheten" är på väg att mejslas

ut. De nordiska länderna stödjer FN och ILC i detta arbete.

Arbetet har fått förnyad aktualitet av Jugoslavienkonflikten,

men något färdigt system kan inte förväntas föreligga

tillräckligt snart för att kunna tillämpas i det fallet.

Med det anförda får yrkande 16 i motion 1991/92:U621 och

yrkande 7 i motion 1992/93:U645 (v) anses besvarade samtidigt

som motion 1991/92:U619 avstyrks.

I motion 1991/92:U202 (s), yrkande 3, föreslås att regeringen

skall verka för att världens länder uppfyller konventionen om

barnens rättigheter. Också i motion 1991/92:Sf605 (s), yrkande

5, berörs barnkonventionen. Där föreslås att Sverige bör arbeta

för en större anslutning till och för en effektiv tillämpning av

FN:s barnkonvention.

Utskottet konstaterade i föregående betänkande om de mänskliga

rättigheterna (1991/92:UU2) beträffande barnkonventionen, att

konventionen i fråga vunnit en uppslutning som saknar motstycke.

Sverige har under sin tid som medlem i FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna verkat energiskt både för en bred

anslutning och för ett stärkande på andra sätt av konventionen.

Sedan dess har ytterligare 26 stater ratificerat konventionen.

Antalet anslutna stater uppgick per den 15 juli 1992 till 120

stycken. En översikt över vilka stater som ratificerat

barnkonventionen bifogas detta betänkande.

Konventionen har ett implementeringsorgan, Kommittén för

barnets rättigheter, i vilket bl.a. svensken Thomas Hammarberg

ingår. Kommitténs uppgift är att granska rapporter från

konventionsstaterna angående genomförandet av konventionen.

I samband med anslutning till konventionen har vissa stater

avgivit långtgående och oklara reservationer. Sverige har bl.a.

rest invändningar mot de reservationer som avgivits av

Indonesien (hänvisning till "constitutional limits") och

Pakistan (hänvisning till "the principles of Islamic Law and

Values").

Med det anförda får yrkande 5 i motion Sf605 och yrkande 3 i

motion 1991/92:U202 anses besvarade.

I yrkande 4 i motion 1991/92:U623 (s) föreslås en skärpning av

barnkonventionen innebärande att åldersgränsen i förbudet mot

utnyttjandet av barn som soldater i väpnade konflikter höjs

från 15 år till 18 år. Samma förslag framförs i motion

1991/92:U621 (v), yrkande 8.

Utskottet besvarade motsvarande yrkande i det föregående

betänkandet om de mänskliga rättigheterna (1991/92:UU2) och

konstaterade därvid, att Sverige i förhandlingarna om

konventionen verkat just i denna riktning.

Barnkonventionen innehåller i artikel 38 en åldersgräns på 15

år för barns deltagande i strid. I enlighet med proposition

1989/90:107 fortsätter regeringen att i lämpliga internationella

forum verka för en höjning av åldersgränsen till 18 år.

Med det anförda får yrkande 8 i motion 1991/92:U621 och

yrkande 4 i motion 1991/92:U623 anses besvarade.

I motion 1991/92:Sf605 (s), yrkande 4, framhålls att

samhällets och familjens normala skyddsfunktioner sätts ur spel

i flyktingsituationer, att kvinnor utsätts för övergrepp och

diskriminering samt att barn skiljs från sina föräldrar och att

de utsätts för motsvarande diskriminering. Motionärerna yrkar,

mot denna bakgrund, att flyktingkvinnors och barns behov

uppmärksammas särskilt.

Utskottet utgår från att regeringen i det fortsatta

internationella samarbetet såväl inom som utanför

barnkonventionens ram uppmärksammar och söker förbättra barnens

och även kvinnornas situation.

Med det anförda får yrkande 4 i motion 1991/92:Sf605 anses

besvarat.

I yrkande 1 i motion 1991/92:U603 (kds) föreslås att riksdagen

ger regeringen till känna att begreppet mänskliga rättigheter i

internationella sammanhang bör vidgas så att det också

inkluderar kvinnans situation i olika delar av världen.

I motion 1991/92:U621 (v), yrkande 11, anförs behovet av en

särskild rapportör i FN:s MR-kommission för att granska

fängslade kvinnors situation.

Utskottet konstaterar att skyddet av kvinnors mänskliga

rättigheter har ansetts kräva särskild reglering utöver de

konventioner som gäller generellt för mänskliga rättigheter. Den

18 december 1979 antogs sålunda konventionen om avskaffande av

all slags diskriminering av kvinnor (Convention on the

Elimination of all forms of Discrimination Against Women,

CEDAW), vilken trädde i kraft den 3 september 1981. Samma dag

trädde den i kraft också för Sveriges del. Antalet anslutna

stater uppgår f.n. (1992) till 111 stycken. En förteckning över

dessa bifogas detta betänkande.

Artikel 2 och flera följande i konventionen innehåller förbud

mot diskriminering av kvinnor på grund av kön. Liknande regler

finns, som ovan antytts, fastlagda också i den allmänna

förklaringen om de mänskliga rättigheterna 1948 och i 1966 års

konventioner om medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala

och kulturella rättigheter.

Till konventionen har ett osedvanligt stort antal

reservationer avgivits i samband med ratifikationer eller

anslutning. Ett problem är att många av reservationerna är

oförenliga med konventionens ändamål och syfte. Enligt

konventionens artikel 28:2 är sådana reservationer inte

tillåtna. Sverige har därför rest invändningar mot denna typ av

reservationer som avgetts av Bangladesh, Brasilien, Egypten,

Irak, Jamaica, Libyen, Malawi, Mauritius, Nya Zeeland, Sydkorea,

Thailand och Tunisien.

Sverige tog 1988 initiativ till en resolution i

kvinnokommissionen rörande fängslade kvinnors situation. Vid

kvinnokommissionens möte 1992 antogs också, på förslag av Canada

och med bl.a. Sverige som medförslagsställare, en resolution om

våld mot kvinnor. Resolutionen innebar att kvinnokommissionen

före sitt nästa möte (februari 1993) skulle sammankalla en

arbetsgrupp, öppen för alla medlemsstater, för att utarbeta ett

utkast till en deklaration om våld mot kvinnor, vilken därefter

skall antagas av Ecosoc och generalförsamlingen. Efter ett möte

31 augusti--4 september 1992 i Wien föreligger nu ett utkast som

kommer att behandlas av kvinnokommissionen 1993.

Uppgiften att följa fängslade kvinnors situation kan i viss

mån sägas vara täckt av kvinnodiskrimineringskonventionens

övervakningskommitté (Committee on the Elimination of all Forms

of Discrimination against Women), av MR-konventionens

arbetsgrupp för godtyckliga försvinnanden samt av

MR-kommissionens tortyrrapportör.

Enligt utskottets förmenande skulle ytterligare en rapportör

på detta område kunna leda till onödiga dubbleringar.

Med det anförda får yrkande 1 i motion 1991/92:U603 och

yrkande 11 i motion 1991/92:U621 anses besvarade.

I yrkande 2 i motion 1991/92:So272 (s) samt i motion

1991/92:L415 (v), yrkande 4, föreslås att Sverige i

internationella sammanhang aktivt verkar för att de

homosexuella tillförsäkras sina mänskliga rättigheter.

I motion 1991/92:So272 hävdas att de homosexuellas ställning

behöver stärkas i en rad internationella konventioner. Härvid

omnämns särskilt ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen

om mänskliga rättigheter. Motionärerna är också av uppfattningen

att Sverige bör verka för att 1951 års Genèvekonventions

flyktingdefinition ändras så att flyktingar som uppger

förföljelse på grund av homosexualitet får samma status som

exempelvis politiska flyktingar vid ansökan om asyl. De föreslår

även att Sverige i FN bör agera för att frågor om homosexuellas

mänskliga rättigheter tas upp.

Även i motion 1991/92:L415 yrkas att Sverige aktivt bör arbeta

för att det i Europarådet antas ett protokoll till den

europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna avseende

diskriminering av homosexuella. Vidare yrkas att Sverige bör

verka för att Genèvekonventionens flyktingdefinition utvidgas

till att gälla även homosexuella.

Utskottet uttalade i föregående betänkande om mänskliga

rättigheter (1991/92:UU2) sitt stöd för den väg regeringen valt

att i första hand aktualisera de homosexuellas mänskliga

rättigheter inom ramen för det europeiska regionala samarbetet.

Såväl Europarådets parlamentarikerförsamling som

Europaparlamentet har uttalat att all diskriminering av

homosexuella bör upphöra. Utskottet noterar att Sverige vid

förra årets ESK-möte i Moskva tog upp de homosexuellas situation

och därvid uttalade förhoppningen att all kriminalisering och

statlig diskriminering av homosexuella skall upphöra.

Utskottet utgår ifrån att regeringen med kraft även

fortsättningsvis både bilateralt och multilateralt kommer att

driva frågan i olika internationella sammanhang.

Med det anförda får yrkande 4 i motion 1991/92:L415 och

yrkande 2 i motion 1991/92:So272 anses besvarade.

I motion 1991/92:U621 (v), yrkande 1, föreslås ökat bistånd

till människorätts- och andra folkliga organisationer,

journalister och självständiga massmedia. I yrkande 5, i samma

motion, anförs också önskvärdheten av förstärkt folkrättsligt

skydd för journalister.

Utskottet konstaterar, att journalister på farligt uppdrag

åtnjuter ett folkrättsligt skydd enligt 1977 års första

tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna. Skyddet gäller

journalister som på yrkets vägnar uppehåller sig i ett område

där en väpnad konflikt pågår. Dessa kan erhålla särskilda

identitetskort, exempelvis utfärdade av regeringen i den stat

vars medborgare journalisten är.

Ett problem i sammanhanget (aktualiserat bl.a. i det forna

Jugoslavien) är att skyddsreglerna enbart gäller om de

krigförande parterna betraktar konflikten i fråga som en

internationell konflikt.

Utskottet menar mot denna bakgrund att en ökning av det

folkrättsliga skyddet för journalister kan behöva övervägas.

Detta gäller särskilt för team av fotografer och reportrar som,

utan att åtfölja stridskrafterna, på yrkets vägnar uppehåller

sig i ett område där en väpnad konflikt pågår.

Med det anförda får yrkandena 1 och 5 i motion 1991/92:U621

anses besvarade.

I yrkande 3 i samma motion, 1991/92:U621 (v), föreslås att en

undersökning av krigföringsmetoderna i Gulfkriget måste bli

en förstarangsuppgift för den nu tillsatta kommissionen för

undersökning av brott mot krigets lagar, där Sverige är

representerat.

Utskottet konstaterar att undersökningskommissionen för brott

mot krigets lagar (art. 90-kommissionen), där Sverige är

representerat, formellt enbart är behörig att undersöka

krigföring av stater som ratificerat 1977 års första

tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna. Det kan emellertid

noteras att de viktigaste krigförande parterna under Gulfkriget

(Irak och USA) inte har ratificerat ifrågavarande protokoll.

Med det anförda får yrkande 3 i motion 1991/92:U621 anses

besvarat.

I yrkande 4 i motion 1991/92:U621 (v) anförs att en

skärpning av folkrättens regler för minering framstår som en

angelägen uppgift mot bakgrund bl.a. av de omfattande

mineringarna i Kuwait, Afghanistan och Kambodja, vilka främst

drabbar civilbefolkningen och vilka utgör ett stort hinder mot

repatriering av flyktingar.

Utskottet konstaterar att Sverige har ratificerat 1980 års

konvention om förbud mot vissa särskilt inhumana vapen,

inklusive det till konventionen fogade protokollet om

restriktioner för utläggningen av landminor. Detta protokoll

utgör en modern folkrättslig reglering och innebär en skärpning

i förhållande till traditionell sedvanerätt på området.

Problemet är att endast ett trettiotal stater anslutit sig till

protokollet. Utskottet noterar med tillfredsställelse att

Sverige verkar i FN för en ökad anslutning.

Med det anförda får yrkande 4 i motion 1991/92:U621 anses

besvarat.

I motion 1991/92:U621 (v), yrkande 2 föreslås att Sverige bör

verka för att plastkulor förbjuds som inhumana vapen.

Utskottet har tidigare, i 1991/92:UU2, behandlat användandet

av denna typ av ammunition och därvid med beklagande konstaterat

att utsikterna att få till stånd ett förbud mot den aktuella

typen av ammunition f.n. synes små. Utskottet konstaterade

därvid också, att behovet av en reglering är uppenbart, varför

man utgår från att regeringen även fortsättningsvis kommer att

pröva alla vägar att internationellt begränsa användandet av

denna typ av ammunition.

Vid förnyad prövning av yrkandet finner utskottet, att de

tidigare gjorda övervägandena alltjämt äger giltighet.

Med det anförda får yrkande 2 i motion 1991/92:U621 anses

besvarat.

I motion 1991/92:U617 (v), yrkande 6, anförs, mot bakgrund av

tidigare erfarenheter av handel med diktaturstater, att samma

koppling mellan handel och mänskliga rättigheter skall gälla

som mellan bistånd och demokratisering.

Utskottet konstaterar att förutsättningarna för en koppling

mellan bistånd och demokratisering på en rad punkter skiljer sig

från den föreslagna kopplingen mellan handel och mänskliga

rättigheter. En avgörande punkt är att den statliga kontrollen

över handeln inte ser ut på samma sätt som när det gäller

biståndet. En annan är att den yrkade kopplingen mellan handel

och mänskliga rättigheter skulle kunna ställa sig svårförenlig

med existerande regler för ekonomiska sanktioner och med

GATT-avtalet. Utskottet fastslår, att de principer för

ekonomiska sanktioner som framgår av lagen (1971:176) om vissa

internationella sanktioner, med senare ändringar, även

fortsättningsvis bör gälla.

Yrkande 6 i motion 1991/92:U617 avstyrks därför.

I yrkande 8 i motion 1991/92:U623 (s) anförs att Sveriges

uppgift inte bara är att kritisera utan även att genom

utrikespolitiken stärka och utveckla respekten för de mänskliga

rättigheterna, inte minst inom ramen för biståndspolitiken.

Motionärerna framhåller att det är viktigt att Sverige bedriver

en generös och solidarisk flyktingpolitik i olika

internationella sammanhang och att man medverkar till att de

ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheterna inte

glöms bort.

Utskottet har i tidigare betänkanden (senast 1991/92:UU2)

behandlat förslag med motsvarande innehåll. Utskottet har härvid

uttalat sitt stöd för att regeringen i allt högre grad söker

inrikta det svenska biståndet på att stödja utvecklingen mot

demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Även inom övriga av motionärerna nämnda områden intar Sverige,

enligt utskottets mening, en framträdande roll.

Med det anförda får yrkande 8 i motion U623 anses besvarat.

I motion 1991/92:U605 (nyd) föreslås en genomgång av

KGB-arkiven i syfte att informera allmänheten om

arkivinnehåll som är av särskilt svenskt intresse. Motionärerna

framhåller särskilt det angelägna i att det utröns vilka

kontaktpersoner KGB haft på den svenska sidan.

Utskottet konstaterar att det inte finns något som tyder på

att den ryska regeringen eller de underrättelse- resp.

säkerhetsorganisationer som uppstått efter KGB vore beredda att

öppna sina arkiv för de syften som angivs i motionen. Snarare

tycks restriktiviteten ha ökat under det senaste året.

Grundläggande förutsättningar för en vidare prövning av

motionärens förslag är således inte för handen.

Med det anförda får motion 1991/92:U605 anses besvarad.

II. Mänskliga rättigheter som avser länder, områden eller

enskilda folk

1. Cypern

I motion 1991/92:U607 (s), yrkande 1, förslås att Sverige mer

aktivt i bilaterala kontakter och i internationella organ,

främst FN och Europarådets ministerkommitté, bör verka för en

fredlig lösning av Cypernfrågan på basis av FN:s resolutioner. I

motionen anförs att Sverige särskilt bör verka för att

stormakterna, främst Förenta staterna, skall spela en större och

aktivare roll för att påverka parterna, framför allt Turkiet,

att medverka till en fredlig uppgörelse. Även i motion

1992/93:U653 (fp), yrkande 1, föreslås att Sverige bör verka för

att Cypernfrågan kommer upp till verklig behandling såväl i FN

som i den europeiska säkerhetskonferensen ESK. Motionären

framhåller att Cypernfrågan måste få en politisk lösning.

I yrkande 2 i motion 1991/92:U607 (s) framhålls att den

turkiska ockupationen omfattar en tredjedel av Cyperns

territorium och att den har medfört svårartade politiska,

ekonomiska och kulturella skadeverkningar. Ockupationsmakten och

Denktash-administrationen söker enligt motionärerna stärka och

bevara sin maktställning genom nya turkiska bosättningar främst

från östra Turkiet. Antalet bosättningar anges i motionen till

ca 70 000, vartill kommer ockupationsstyrkorna som anges till ca

40 000 man. I yrkandet begärs att Sverige skall vara mer

verksamt för att söka häva den turkiska ockupationen.

I motion 1991/92:U607 (s), yrkande 3, föreslås att Sverige bör

utöva påtryckningar på Turkiet för att den turkiska regeringen

skall redovisa vad som hänt försvunna cyprioter. Dessa

människor, som anges vara närmare 1 700 till antalet, skall ha

försvunnit i samband med gripanden gjorda under ockupationens

inledning. Frågan bör enligt motionärerna också tas upp i

Europarådet. Motionärerna föreslår även att observatörer från FN

och Europarådet vid fängelsebesök i Turkiet bör efterforska

namngivna cyprioter som enligt dokumentation har befunnit sig i

turkiska fängelser.

I motionens yrkande 4 anges att den svenska polisstyrkan på

Cypern har utfört och utför ett uppskattat arbete. Det bör

enligt motionärernas uppfattning övervägas att utöka denna form

av FN-insatser, som också anges ha haft humanitär betydelse för

att lösa problem i relationerna mellan de två sidornas

befolkning.

Bakgrund

Cypern blev självständig republik 1960. Grekland, Turkiet och

Storbritannien blev garantimakter för uppgörelsen om Cyperns

självständighet. I december 1963, tre år efter

självständigheten, bröt oroligheter ut mellan öns två

befolkningsgrupper -- grekcyprioter och turkcyprioter. Dessa

stridigheter resulterade i ett beslut av FN:s säkerhetsråd i

mars 1964 om upprättandet av en fredsbevarande styrka, Unficyp

(United Nations Force in Cyprus). Unficyp:s mandat har därefter

förlängts successivt av säkerhetsrådet. Styrkan omfattar f.n. ca

2 500 man från främst Canada, Danmark, Storbritannien och

Österrike. Sverige, som tidigare deltagit med militär personal,

bidrar numera med civilpolis och viss högkvarterspersonal. FN:s

närvaro markeras ytterligare genom stationering på Cypern av en

särskild representant för generalsekreteraren.

Den turkiska invasionen och ockupationen av landets norra del

sommaren 1974 skärpte motsättningarna mellan

befolkningsgrupperna. Händelserna föranledde förnyade

diskussioner om Cypernfrågan i FN. Hösten 1974 antog

generalförsamlingen enhälligt resolution 3212 som uppfattas som

grundläggande för en lösning av konflikten. I resolutionen

anmodas alla stater att respektera Cyperns suveränitet,

självständighet, territoriella integritet och alliansfrihet.

Resolutionen välkomnar vidare förhandlingar mellan

befolkningsgrupperna och anmodar generalsekreteraren att stå

till förfogande vid dem. I november 1974 ställde sig

säkerhetsrådet bakom resolution 3212.

I november 1983 utropade sig den norra, turkcypriotiska delen

av Cypern till självständig stat. Med resolution 541 förklarade

FN:s säkerhetsråd denna självständighetsförklaring som ogiltig.

En ny resolution, nr 550, med vissa skärpta formuleringar,

antogs i maj 1984. De påföljande årens ihärdiga

medlingsansträngningar från generalsekreterarens sida gav inga

resultat.

Cypernfrågan blev under 1991 föremål för förnyade initiativ

från FN:s generalsekreterare. Som en följd härav antog

säkerhetsrådet i april 1992 resolution 750, i vilken bl.a.

uttrycks oro över bristen på framsteg i ansträngningarna att ge

slutlig form åt de idéer som avses ligga till grund för en

övergripande ramöverenskommelse om Cypernkonflikten. I

resolutionen upprepas de principer om bl.a. suveränitet, s.k.

bi-zonalitet och bi-kommunalitet, som FN anser att en

överenskommelse bör baseras på.

Överläggningar om Cypernfrågan har det senaste året pågått i

New York under generalsekreterarens ledning. Vid dessa har

konturerna av en lösning i enlighet med internationell rätt och

relevanta FN-resolutioner börjat avteckna sig. I september 1992

presenterade generalsekreteraren ett förslag som förvandlar

Cypern till en federal republik med ett territorium bestående av

två politiskt likställda provinser, en för vardera

befolkningsgruppen. I förslaget slår generalsekreteraren fast

att en fortsättning av status quo i Cypernfrågan inte kan

accepteras och att parterna snart måste komma överens.

En starkt bidragande orsak till generalsekreterarens

intensifierade ansträngningar att lösa Cypern-konflikten har

varit svårigheten att finansiera Unficyp. Unficyp:s årliga

kostnad, som skall täckas med frivilliga bidrag, uppgår f.n.

till närmare 100 miljoner dollar. Flera länder har aviserat att

man avser att följa Sveriges exempel och ta hem sina styrkor

från Cypern.

New York-förhandlingarna avbröts den 9 november 1992 utan att

parterna kommit närmare någon överenskommelse. I en rapport

framhåller FN:s generalsekreterare att bristen på politisk vilja

fortsätter att blockera en uppgörelse som annars skulle ligga

inom räckhåll. Generalsekreteraren utpekar särskilt den

turkcypriotiske ledaren Rauf Denktashs idéer som "oförenliga"

med FN:s uppfattning i Cypernfrågan. Rapporten innehåller även

ett antal förslag till förtroendeskapande åtgärder. Bl.a.

uppmanar generalsekreteraren Turkiet att minska antalet trupper

på Cypern i utbyte mot att grekcyprioterna bromsar sina

vapeninköp. Förhoppning finns att förhandlingarna om Cypern

skall kunna återupptas i mars 1993.

Utskottet

Utskottet konstaterar att en lösning av Cypernkonflikten måste

grundas på de resolutioner som generalförsamlingen och

säkerhetsrådet har antagit. Målsättningen måste vara att söka

skapa varaktig fred och goda relationer mellan öns båda

befolkningsgrupper. Alla parter i konflikten måste kunna visa

ansvar och kompromissvilja. Detta gäller enligt utskottets

uppfattning självfallet också Turkiet, som är en av de fyra

huvudaktörerna i konflikten.

Utskottet noterar nödvändigheten av att FN:s

generalsekreterares fortsatta ansträngningar får ett så starkt

stöd som möjligt av det internationella samfundet. Sverige

stöder de intensiva försöken att finna en bestående lösning av

konflikten som beaktar båda parters rättigheter och skyldigheter

och fritt accepteras av båda. Utskottet anser inte att det i

detta skede vore konstruktivt att inrätta nya forum för

Cypernfrågan, när nu en koncentrerad insats sker inom Förenta

nationerna i avsikt att få till stånd en bestående lösning av

konflikten.

Utskottet konstaterar att frågan om den fastlandsturkiska

bosättningen på ön torde få stor betydelse inom ramen för en

lösning av hela Cypernfrågan.

Beträffande frågan om försvunna cyprioter noterar utskottet

att Röda korset redan 1976 slog fast att de personer som

försvann vid invasionen kan antas ha dött i strider eller genom

blodshämnd. Om man till de saknades lista fogar de turkcyprioter

som försvann före den grekcypriotiska statskupp som föregick

invasionen 1974 uppgår det totala antalet försvunna personer

till 2 500. Utskottet konstaterar att den FN-kommitté som

upprättades 1981 för att fortsätta sökandet efter de försvunna

ännu inte har lyckats lösa något fall.

Med det ovan anförda får yrkandena 1--3 i motion 1991/92:U607

(s) samt yrkande 1 i motion 1992/93:U653 (fp) anses besvarade.

Utskottet konstaterar att den svenska polisstyrkan på Cypern

gjort ett värdefullt arbete. Samtidigt får dock utskottet

konstatera att regeringen p.g.a. finansieringssvårigheter

förordar ett hemtagande av också resterande svensk personal.

Utskottet noterar även att många iakttagare dragit slutsatsen

att Unficyp:s långa närvaro på ön sannolikt bidragit till att

fördröja en bestående lösning av konflikten.

Utskottet utgår från att Sverige även fortsättningsvis på

lämpligt sätt ger sitt stöd till FN:s generalsekreterares

ansträngningar att uppnå en varaktig och av alla parter

accepterad lösning på Cypernkonflikten. Frågan om Unficyp:s

framtid bör enligt utskottets mening behandlas inom ramen för en

sådan lösning.

Därmed avstyrks yrkande 4 i motion 1991/92:U607 (s).

2. Iran

Motion 1991/92:U617 (v) skildrar bristen på respekt för de

mänskliga rättigheterna i Iran och ger flera exempel på hur

dessa rättigheter kränks. Motionärerna framhåller att

fängslanden med politiska motiv, tortyr, summariska rättegångar

och dödstraff är vanligt förekommande i Iran. Kvinnor och barn

drabbas värst av övergreppen, påpekas det i motionen. På grund

av den iranska regeringens ställningstagande i samband med

konflikten i Persiska viken har västvärldens ekonomiska och

diplomatiska förbindelser med Iran, trots dessa förhållanden,

åter kommit att öka, anger motionärerna.

I motionens, 1991/92:U617 (v), yrkande 1 begärs att Sverige

skall verka för att Irans brott mot mänskliga rättigheter skall

uppmärksammas i alla relevanta sammanhang. I motionens yrkande 2

krävs att Sverige med stöd av barnkonventionen med kraft skall

arbeta för att ta till vara barnens rättigheter och fördöma

Irans brott mot konventionen. I motionens tredje yrkande begärs

att Sverige i FN skall verka för att den särskilda

FN-observationen av Iran fortsätter och att särskilt kvinnors

och barns situation uppmärksammas. Även i motion 1992/93:U646

(c, m, fp, kds, v), yrkande 5, begärs att Sverige skall verka

för att den särskilda FN-observationen i Iran fortsätter.

Motionärerna anför att särskilt kurdernas situation bör

uppmärksammas av FN-observatören. I motion 1991/92:U617,

yrkande 5, föreslås att Sverige bör verka för att handeln med

Iran och ekonomiska åtaganden i Iran hålls på en låg nivå.

Bakgrund

Utskottet har i tidigare betänkanden (senast 1991/92:UU2)

konstaterat att grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna

äger rum i Iran. På senare år har visserligen en något ökad

lyhördhet för frågor om de mänskliga rättigheterna kunnat

noteras på central politisk nivå, vilken bl.a. resulterat i

hållandet av MR-seminarier i Iran, i ett avtal med det

Internationella Röda korset om fängelsevisitationer samt i ett

tredje besök i Iran av FN:s särskilde MR-rapportör. Trots detta

fortsätter grova överträdelser mot de mänskliga rättigheterna

att äga rum i Iran. Ett stort antal avrättningar äger rum

årligen. Amnesty International anser sig ha fått 750

avrättningar bekräftade för kalenderåret 1991, medan FN:s

rapportör nämner siffran 884. Iranska myndigheter förnekar inte

dessa uppgifter utan hänvisar till att de avrättade gjort sig

skyldiga till narkotikabrott, mord eller annan grov

brottslighet. Bedömare i Iran uppskattar dock att ca ett

hundratal avrättningar under 1991 var politiskt motiverade.

Tortyr förekommer tveklöst i Iran. Dess omfattning är dock

oklar. I en i november 1992 offentliggjord FN-rapport anges att

tortyr ofta används för att tvinga fram falska erkännanden.

Godtyckliga frihetsberövanden är alltjämt vanligt förekommande i

Iran. Rättsväsendet generellt uppvisar åtskilliga brister.

Domstolarna kan t.ex. inte anses agera självständigt. Hemliga

rättegångar förekommer, och överklagningsrätt saknas i vissa

fall. Yttrandefriheten i Iran är begränsad. I FN-rapporten

framhålls också kvinnornas svåra situation. Kvinnor uppges bl.a.

ha begränsad rörelsefrihet och måste ha makes eller manlig

släktings tillstånd för att åka utomlands. Många högre

utbildningar är stängda för kvinnor. Även diskriminering på

grund av religiös tillhörighet förekommer i Iran. Som exempel

kan nämnas att kristna och judar har sämre

utbildningsmöjligheter samt utestängs från vissa statliga

tjänster. Iran har inte ratificerat barnkonventionen.

Situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i Iran

har varit föremål för behandling i FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna sedan 1982. Som nybliven medlem av

kommissionen gick Sverige i början av år 1989 för första gången

in som medförslagsställare på kommissionens Iran-resolution, som

gav uttryck för kritik beträffande situationen för de mänskliga

rättigheterna i landet. Kommissionens särskilde representant

medgavs besöka Iran första gången 1990. Sverige stod som

medförslagsställare till den resolution som antogs vid

kommissionens 48:e möte och som uttrycker oro för situationen i

Iran. Resolutionen förlänger också representantens mandat med

ytterligare ett år. Sverige har även sökt verka för att Iran

skall ratificera barnkonventionen.

Utskottet

Sveriges senaste mandatperiod i FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna utlöpte 1991. I egenskap av observatör

fortsätter dock Sverige att spela en aktiv roll. Utskottet

noterar med tillfredsställelse att utrikesminister af Ugglas som

svar på riksdagsfråga (den 18 februari 1992) framhållit att

regeringen avser att aktivt verka för att situationen på de

mänskliga rättigheternas område i Iran, såväl som i flera andra

länder, även i fortsättningen kommer att uppmärksammas av FN.

Utskottet konstaterar att regeringen även bilateralt har sagt

sig kunna föra en direkt dialog med Iran i syfte att främja

respekt för värden och ståndpunkter vi vill slå vakt om, främst

då det gäller mänskliga rättigheter. Enligt utskottet bör

regeringen även i framtiden närhelst tillfälle erbjuds redovisa

vår inställning till mänskliga rättigheter och påtala de brott

mot dessa rättigheter som begås i Iran.

Inte minst det förhållandet att Iran ännu efter snart fyra år

vidhåller sin officiella dödsdom över författaren Salman Rushdie

utgör enligt utskottets mening ett grovt brott mot de mänskliga

rättigheterna. Utskottet noterar att regeringen till iranska

företrädare gjort klart, att det iranska hotet mot Rushdie är

absolut oacceptabelt, oförenligt med internationell rätt och mot

alla principer om religions-, åsikts- och yttrandefrihet. Att

Rushdie av Svenska PEN-klubben tilldelades 1992 års

Tucholskypris är enligt utskottets uppfattning en viktig

markering till stöd för den globala kampen för yttrandefriheten.

Härmed får yrkandena 1--3 i motion 1991/92:U617 (v) samt

yrkande 5 i motion 1992/93:U646 (c, m, fp, kds, v) anses

besvarade.

Beträffande yrkande 5 i motion 1991/92:U617 (v), angående

handel med Iran, tolkar utskottet detta som ett krav på

ekonomiska sanktioner. Därvid får utskottet hänvisa till

hittills gällande ordning enligt vilken Sverige som regel endast

deltagit i handelsbojkotter som tillkommit genom beslut eller

rekommendationer i FN:s säkerhetsråd.

Frågan om sanktioner regleras i lagen (1971:176) om vissa

internationella sanktioner. Genom ett utvidgat bemyndigande

beslöt riksdagen i december 1992 att sanktionsbestämmelserna i

nämnda lag också får tillämpas om samarbetet inom Europeiska

säkerhetskonferensen (ESK) eller, under vissa förutsättningar,

med Europeiska gemenskaperna (EG) påkallar det och om det är ett

svenskt intresse att sanktioner införs utan dröjsmål.

Yrkande 5 i motion 1991/92:U617 (v) avstyrks därmed.

3. Västra Sahara

I motion 1991/92:U210 (s, v), yrkande 1, samt i motion

1991/92:U626 (fp, c), yrkande 1, föreslås att Sverige aktivt bör

stödja FN:s fredsplan avseende Västra Sahara samt bevaka den

kommande folkomröstningen för att medverka till att denna blir

rättvis. Även motionerna 1992/93:U605 (fp), yrkande 1, motion

1992/93:U613 (s), yrkande 1, samt motion 1992/93:U624 (c),

yrkande 1, anför att Sverige i FN och andra internationella

sammanhang bör agera kraftfullt för att FN:s fredsplan skall

kunna genomföras. I motion 1991/92:U210, yrkande 2, begärs att

Sverige skall agera för att få Marocko att respektera de

mänskliga rättigheterna. I motion 1992/93:U613 (s), yrkande 2,

förslås att Sverige bör verka för att en undersökningskommission

upprättas med uppgiften att granska situationen för de mänskliga

rättigheterna i såväl Marocko- som Polisario-kontrollerade

områden.

Bakgrund

I november 1975 undertecknade Spanien, Marocko och Mauretanien

ett trepartsavtal gällande kolonin Spanska Sahara. Enligt

uppgörelsen utfäste sig Spanien att avkolonisera området och

överlåta överhögheten till Marocko och Mauretanien i samarbete

med en på traditionellt vis utsedd folkförsamling. Det närmare

ansvaret för områdets avkolonisering överläts av Spanien åt FN.

När Spanien 1976 dragit sig tillbaka från kolonin Spanska

Sahara annekterades området av Marocko och Mauretanien. Marockos

kung Hassan hade då redan i november 1975 inlett den "Gröna

marschen" för "återtagandet" av Västra Sahara. 350 000

marockanska civila, åtföljda av reguljära marockanska förband,

tågade några kilometer in i Västra Sahara. Den sedan några år

verksamma motståndsrörelsen Polisario utropade landets

självständighet under namnet Demokratiska sahariska

arabrepubliken (RASD). Strider har alltsedan dess pågått i

området med varierande intensitet. På ena sidan står Polisario,

stött av Algeriet, och på den andra Marocko.

1979 slöt Mauretanien fred med Polisario och drog sig ur

konflikten. Den del av Västra Sahara som Mauretanien tidigare

gjort anspråk på annekterades då av Marocko. Kort efter Marockos

annektering uppdrog FN:s säkerhetsråd åt generalsekreteraren att

inleda konsultationer med parterna. Marocko uppmanades att

omedelbart dra tillbaka alla deltagare i den "Gröna marschen".

Sedan 1985 har FN:s generalsekreterare tillsammans med OAU:s

ordförande bedrivit ett medlingsarbete i syfte att uppnå ett

vapenstillestånd i konflikten mellan Marocko och Polisario och

en överenskommelse om formerna för en folkomröstning. En

gemensam fredsplan framlades 1988 och godkändes i princip av

parterna. Enligt planen skall generalsekreterarens särskilde

representant ha visst överinseende över administrationen i

området samt exklusivt ansvar för organisationen och

genomförandet av en folkomröstning. I april 1991 beslöt

säkerhetsrådet att inrätta en särskild observatörsstyrka med en

militär komponent, Minurso, för genomförandet av

folkomröstningen.

Sedan den 6 september 1991 råder vapenvila i Västra Sahara.

Fredsprocessen har emellertid i övrigt hamnat i ett dödläge,

beroende såväl på bristande samarbetsvilja hos parterna som på

oklarheter i fredsplanen. Enligt en del bedömare bär också FN:s

säkerhetsråd -- där få medlemmar i dag aktivt driver frågan --

ansvar för den uppkomna situationen.

Ingen bestående enighet har kunnat nås i den grundläggande

frågan om hur de röstberättigade i folkomröstningen skall

identifieras. Polisario håller fast vid det ursprungliga

kriteriet, att man skall finnas upptagen i den spanska

folkräkningen från 1974. Ett senare förslag från FN:s förre

generalsekreterare innebär att rösträtten utsträcks till alla

bona fide västsaharier över 18 år. Tanken är att människor som

lämnade området under kolonialtiden, och deras därefter födda

barn inte skall berövas möjligheten till inflytande.

FN-sekretariatets uppfattning bygger på tidigare principiella

ställningstaganden i liknande fall som t.ex. Namibia och

Kambodja.

Marocko har tidigare hävdat att antalet röstberättigade borde

utvidgas till att omfatta ett större antal västsaharier bosatta

i Marocko. Marocko godkände dock motvilligt det nya

rösträttsförslaget 1991. Utvidgningen av antalet röstberättigade

antas med de nya kriterierna bli mindre än vad Marocko hade

hoppats, men uppfattas av internationella bedömare som

tillräcklig för att Marocko sannolikt skall tro på en seger i

folkomröstningen. Generalsekreteraren har därefter gång efter

gång till säkerhetsrådet tvingats rapportera om uteblivna

framsteg i ansträngningarna att söka nå en kompromiss mellan

parterna.

En grundläggande stötesten är att Marocko betraktar Västra

Sahara som marockanskt territorium, som efter ett kolonialt

mellanspel återgått till moderlandet. Marocko har också agerat i

enlighet med denna uppfattning. I september 1992 ägde t.ex. en

folkomröstning rum i Marocko om förslag till en ny konstitution.

Folkomröstningen genomfördes också i Västra Sahara, trots att

området står under FN:s administration. Marocko har heller inte

tillmötesgått FN:s begäran att deltagarna i "Gröna marschen"

skall dras tillbaka från Västra Sahara. I stället har Marocko

genomfört en ny "Grön marsch" som innebär att mer än 100 000

marockaner förflyttats till Västra Sahara. Samtidigt har

Polisarios ställning i Algeriet försvagats.

Minurso var i maj 1992 bara bemannad till 10 %, och styrkans

uppgifter inskränkte sig till övervakning av vapenvilan. De

försök som FN:s generalsekreterares särskilde representant har

gjort för att närma parterna och få bådas godkännande av

rösträttskriterierna har inte lyckats. Säkerhetsrådet har antytt

att fredsplanen kanske måste omprövas om inga framsteg sker inom

kort.

Utskottet

Utskottet har under en lång följd av år tagit upp frågan om

Västra Sahara. Utskottet har därvid fastslagit att frågan bör

betraktas som ett oavslutat kolonialt problem och att områdets

framtid måste avgöras i enlighet med befolkningens fritt

uttalade önskemål. Utskottet ser det därför som mycket angeläget

att den planerade folkomröstningen kan genomföras på ett fritt

och demokratiskt sätt, att identifieringen av de röstberättigade

sker på det sätt som FN beslutar och att parterna avhåller sig

från fortsatta stridigheter och till fullo samarbetar med FN. FN

måste ges tillräckliga resurser och starkt stöd så att

organisationen med auktoritet kan hävda fredsplanen.

Provokationer mot FN och fredsplanen, som den i

bakgrundsbeskrivningen nämnda folkomröstningen om ny

konstitution, måste fördömas.

Utskottet framhåller det väsentliga i att de mänskliga

rättigheterna respekteras och att politiska fångar och

krigsfångar släpps. Enligt tidigare uttalanden av

utrikesminister af Ugglas har Sverige till parterna framfört sin

oro för åtgärder som kan störa den pågående fredsprocessen och

understrukit den vikt Sverige fäster vid att folkomröstningen

kan genomföras. Utskottet utgår från att regeringen aktivt

stödjer fredsprocessen och genomförandet av folkomröstningen,

såväl inom ramen för FN som genom bilaterala kontakter.

Därmed får yrkande 1 i motion 1991/92:U210 (s, v), yrkande 1 i

motion 1991/92:U626 (fp, c), yrkande 1 i motion 1992/93:U605

(fp), yrkande 1 i motion 1992/93:U613 (s) och yrkande 1 i motion

1992/93:U624 (c) anses besvarade.

Beträffande frågan om respekten för mänskliga rättigheter i

Marocko konstaterar utskottet att situationen vad dessa

förhållanden beträffar i allt väsentligt tycks oförändrat

negativ. Den marockanska regeringen vidtog visserligen ett antal

åtgärder för att förbättra människorättsläget under 1991 och

1992. Exempelvis frisläpptes omkring 300 människor som varit

"försvunna" som en följd av hemliga frihetsberövanden, i vissa

fall under så lång tid som 19 år. Tre kungliga amnestier

resulterade också i frisläppningen av 50 politiska fångar.

Utskottet noterar dock med oro uppgifterna från oberoende

organisationer som Amnesty International, att vissa av

förbättringarna beträffande respekten för de mänskliga

rättigheterna kan karaktäriseras som varande av delvis kosmetisk

natur. Fortfarande antas hundratals människor, vilka varit

"försvunna" sedan 1963, hållas fängslade i hemlighet. Marocko

uppges av Amnesty International alltjämt ha fler än 600

politiska fångar, inkl. samvetsfångar och personer som fängslats

efter, enligt Amnesty, "grovt orättvisa" rättegångar. Därtill

kommer ett okänt antal fängslade saharier, som anklagas för

samarbete med Polisario. De tidigare "försvunna" som frisläppts,

varav över 260 uppges vara av västsaharisk härkomst, skall

enligt uppgift ha begränsad rörelse- och yttrandefrihet.

Personer som fäller kritiska kommentarer om islam, fosterlandet

eller kungen kan dömas för landsförräderi. Tortyr och

polisbrutalitet uppges drabba inte enbart politiska fångar utan

också personer misstänkta för vanliga brott. Betingelserna i

fängelserna beskrivs allmänt som undermåliga.

Utskottet förutsätter att regeringen såväl inom ramen för FN:s

arbete som genom bilaterala kontakter fortsätter att verka för

respekt för de mänskliga rättigheterna i Marocko. Utskottet

utgår från att regeringen på samma sätt agerar aktivt för att

läget beträffande de mänskliga rättigheterna i såväl

Marockokontrollerade som Polisariokontrollerade områden i Västra

Sahara skall kunna granskas av internationella experter. En

undersökningskommission, som föreslås i motion 1992/93:U613 (s),

kan enligt utskottets uppfattning bli ett värdefullt instrument

i detta sammanhang.

Därmed får yrkande 2 i motion 1991/92:U210 (s, v) samt yrkande

2 i motion 1992/93:U613 (s) anses besvarade.

4. Södra Afrika

I motion 1991/92:U224 (m), yrkande 3, föreslås att Sverige och

svenska myndigheter snarast bör upprätta goda relationer med

Unita i Angola. I motion 1991/92:U618 (v) anges att Förenta

staterna fortsätter att ge hemligt stöd till Unita och att detta

stöd alltjämt kan inbegripa vapen. I motionens yrkande 1

föreslås att Sverige, i syfte att ge ett kraftfullt stöd till

freds- och demokratiseringsprocessen i Angola, kräver att det

amerikanska stödet till Unita upphör. I motion 1991/92:U618,

yrkande 2, föreslås att Sverige aktivt skall stödja den

angolanska valprocessen, inkl. bidra med erfarna valövervakare

till denna.

I motion 1991/92:U618 (v), yrkande 4, anges att hård

internationell press på MNR-gerillan och på Sydafrika erfordras

för att få ett slut på kriget i Moçambique. Motionärerna

föreslår att Sverige skall ta initiativ i det syftet, t.ex. i

FN. I samma motion, yrkande 6, begärs att Sverige aktivt skall

medverka till en undersökning av hur Sydafrika respekterar

Nkomati-avtalet angående upphörande av stöd till MNR.

Samma motion, 1991/92:U618 (v), yrkande 7, berör relationerna

mellan Namibia och Sydafrika och tar upp frågan om Walvis Bays

status. I yrkandet föreslås att Sverige bör uppträda aktivt för

att ett enhetligt Namibia skall bli verklighet i enlighet med

FN:s resolution 435.

Angola

Bakgrund

Genom aktiv medling av Portugal samt Förenta staterna och

Sovjetunionen enades parterna i Angola, regeringspartiet MPLA

och gerillan Unita, om ett fredsavtal och eldupphör den 31 maj

1991. Ansträngningarna att uppnå fred i Angola hade då fått

viktiga positiva impulser av grannlandet Namibias framgångsrika

väg mot självständighet. Fredsavtalet mellan MPLA och Unita

innehåller bl.a. bestämmelser om demobilisering, övervakning av

avtalet, sammanslagning av militärstyrkor och demokratisering,

inkl. hållandet av allmänna val. Fredsprocessen har övervakats

av en FN-styrka, Unavem, med svenskt deltagande. Den 29--30

september 1992 höll Angola sitt första fria parlaments- och

presidentval. I valet deltog 18 partier. Striden om

presidentposten stod i praktiken mellan den hittillsvarande

presidenten, MPLA:s José Eduardo Dos Santos, och Unitas Jonas

Savimbi.

Regeringspartiet MPLA blev tydlig segrare i såväl parlaments-

som presidentvalet. En andra presidentvalsomgång måste dock

hållas eftersom Dos Santos inte vunnit med över 50 % av

rösterna. Savimbi accepterade emellertid inte valresultatet

utan anklagade redan under pågående rösträkning regeringen för

valfusk och hotade med ett nytt inbördeskrig om valresultatet

offentliggjordes med Dos Santos som segrare i presidentvalet.

Stridigheter mellan anhängare till MPLA och Unita utbröt i

huvudstaden Luanda och på andra orter i landet. Bedömare på

plats, inkl. internationella valövervakare, tillkännagav

emellertid att valen i allt väsentligt genomförts i demokratiska

former. Representanter för Sydafrika, USA och FN sökte medla

mellan parterna. Bl.a. den amerikanska regeringen uppmanade

offentligt Unitaledaren att acceptera valutgången.

De nya striderna i Angola tvingade flera länder, däribland

Sverige, att evakuera flertalet av sina medborgare. Den 30

oktober antog FN:s säkerhetsråd ett uttalande vari

världssamfundet krävde ett slut på striderna samt varnade för

att ingen regering som tar makten med vapen i hand någonsin

skulle komma att accepteras av omvärlden. Möjligheten

diskuterades inom FN att Angola skulle utsättas för ekonomiska

sanktioner i händelse av ett militärt maktövertagande av Unita.

Den 1 november proklamerades en ny vapenvila. Denna blev dock

inte bestående, utom i själva Luanda, där säkerhetsläget omsider

uppges ha återgått till vad som var normalt före valet. I stora

delar av landet har inbördeskrig åter brutit ut, och häftiga

strider har bl.a. utkämpats om Huambo, Angolas näst största

stad. Minst 1 500 människor uppges ha dödats enbart under

striderna om Huambo.

FN:s ansträngningar att få parterna att acceptera en ny

överenskommelse om eldupphör samt att få i gång en ny

förhandlingsprocess, som kan leda till demobilisering och ett

fullföljande av valprocessen, har hittills inte rönt bestående

framgångar. En länge oklar fråga har gällt huruvida Unita skall

kunna inkluderas i den framtida regeringen. I ett uttalande den

9 december tillkännagav Unita att man accepterade att delta i en

samlingsregering och att låta sina soldater integreras i en

nationell krigsmakt. Unitaledaren Jonas Savimbi uppgav sig vara

fast besluten att också ställa upp i en andra

presidentvalsomgång. Sedan dess har dock inbördeskriget ånyo

trappats upp. Många internationella bedömare menar att Unitas

agerande efter valet permanent raserat det förtroendekapital som

gerillan lyckades bygga upp genom sitt slutgiltiga deltagande i

den förhandlingsprocess som resulterade i 1991 års fredsavtal.

I en rapport till säkerhetsrådet den 22 januari 1993

rekommenderade FN:s generalsekreterare att FN:s personal i

Angola omedelbart skulle dras tillbaka till Luanda samt varnade

för att hela FN-operationen i Angola kunde komma att avbrytas om

striderna fortsatte och freden inte kunde återupprättas. Unita

uppgav sig då villigt att delta i nya fredssamtal men inledde

samtidigt en ny militär offensiv och hotade bl.a. att attackera

mål i Angolas oljerika provins Cabinda.

FN:s ansträngningar att få i gång nya fredssamtal resulterade

dock i en överenskommelse mellan parterna den 26 januari 1993 om

att respektera en ny, temporär vapenvila. Preliminära samtal

mellan delegationer från regeringssidan resp. Unita kunde därpå

inledas under FN:s hägn i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Dessa

samtal är dock för närvarande avbrutna i brist på resultat.

Utskottet

Utskottet konstaterar med oro att Unitas uppträdande efter

valet, liksom de omfattande strider och våldshandlingar som

såväl enskilda MPLA- som Unitasoldater gjort sig skyldiga till,

utgör ett synnerligen allvarligt bakslag för demokrati- och

försoningsprocessen i Angola. Händelseutvecklingen i Angola är

också ett allvarligt och beklagligt bakslag för Förenta

nationerna, som undervärderade de trupp- och

övervakningsinsatser som skulle erfordras för att demobilisera

regeringsarmén och Unitas soldater i enlighet med fredsavtalet.

Det är utskottets förhoppning att förhållandena i Angola

snarast skall tillåta ett återupptagande av de nationella och

internationella ansträngningarna att fortsätta den påbörjade

vägen mot fred och demokrati. Efter mer än 16 års brutalt

inbördeskrig är det angolanska folket mer än någonsin i behov av

drägligare levnadsvillkor och respekt för demokratiska fri- och

rättigheter. Utskottet förutsätter att regeringen i kontakterna

med MPLA-regeringen och i samtal med främst representanter för

de amerikanska och portugisiska regeringarna framför Sveriges

oro över händelseutvecklingen och framhåller det svenska stödet

för åtgärder syftande till ett nytt eldupphör och ett

återupptagande av förhandlingarna. Vad avser utvecklingen på

sikt utgår utskottet från att Sverige även framdeles kommer att

upprätthålla goda förbindelser med samtliga av de angolanska

parter som verkar för att landets bräckliga freds- och

demokratiprocess skall kunna återupptas och fördjupas.

Utskottet noterar att fredsavtalet i Angola uttryckligen

medgivit rätt för Förenta staterna och andra att stödja parterna

med s.k. non-lethal assistance, dvs. ej vapen. USA aviserade i

god tid före valet att biståndet till Unita skulle upphöra och

att något stöd till Unita i själva valkampanjen inte skulle ges.

Beträffande svenskt stöd till valprocessen konstaterar

utskottet att Sverige bidragit med 18 miljoner kronor till olika

insatser, bl.a. kanaliserade via FN. Delar av stödet har syftat

till att integrera demobiliserade soldater i samhället. Via SIDA

deltar Sverige även i Världsbankens planering av program för

återuppbyggnad av infrastruktur inom Angolas transportsektor.

Det är utskottets förhoppning att situationen i Angola skall

tillåta ett snart återupptagande av det svenska och

internationella biståndssamarbetet med angolanska myndigheter.

Med det ovan anförda avstyrks yrkandena 3 i motion

1991/92:U224 (m) samt yrkandena 1 och 2 i motion 1991/92:U618

(v).

Moçambique

Bakgrund

Kriget i Moçambique, som pågått sedan slutet av 1970-talet,

har haft en förödande inverkan på landet och beräknas ha krävt

minst 1 miljon döda. Ca 5 miljoner människor, dvs. en tredjedel

av landets befolkning, är flyktingar inom eller utom landet.

Situationen i landet, som redan tillhör jordens allra

fattigaste, har ytterligare förvärrats av år av svår torka.

Grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna har ägt rum

under kriget. Striderna har stått mellan regeringen, med det

statsbärande partiet Frelimo i spetsen, och gerillarörelsen

Renamo (MNR), vars väpnade styrkor omfattar ca 20 000 man.

Renamo fick tidigare stöd av bl.a. Sydafrika. I det s.k.

Nkomati-avtalet från 1984 förband sig Sydafrika att upphöra med

detta stöd mot att Moçambique begränsade möjligheten för

sydafrikanska befrielserörelsen ANC att operera från

moçamibikiskt territorium. Även om också regeringssoldater gjort

sig skyldiga till övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i

Moçambique anses Renamo ansvarig för den helt övervägande delen

av det dödande, lemlästande, den plundring och det bortrövande

av civila som ödelagt den moçambikiska landsbygden.

Genom italiensk medling inleddes 1990 fredssamtal mellan

regeringen och Renamo. Under förhandlingarnas gång har

sporadiska stridigheter fortsatt i landets samtliga tio

provinser. Renamo har också attackerat mål strax utanför

huvudstaden Maputo.

Moçambique fick 1990 en ny konstitution varigenom infördes

flerpartisystem och skydd för mänskliga rättigheter. De hemliga

och fria flerpartival som enligt konstitutionen skall hållas har

dock fått uppskjutas i avvaktan på utgången av

fredsförhandlingarna med Renamo.

President Chissano och Renamos ledare Dhlakama undertecknade i

Rom den 4 oktober 1992 ett omfattande fredsfördrag bestående av

totalt sju protokoll och fyra andra dokument. Bl.a.

undertecknades ett protokoll om konfliktens avveckling, vari

stipuleras att eldupphör skall inträda efter parlamentets

ratificering av fredsfördraget samt när FN:s övervakare kommit

på plats. Häftiga strider blossade därefter åter upp i delar av

Moçambique.

FN:s säkerhetsråd fattade den 13 oktober ett beslut om

inrättandet av en ny fredsbevarande operation för Moçambique

(Unomoz). Avsikten är att den fullt utbyggda Unomoz-styrkan

skall bestå av upp till 10000 man, varav 7 000 soldater och

drygt 1 200 civila valfunktionärer samt administrativ personal.

Deras uppgifter blir att övervaka demobiliseringen av de väpnade

styrkorna på ömse sidor, bildandet av en nationell armé och

anordnandet av fria och rättvisa val. Styrkan skall också ta

över bevakningen av de fyra vitala transportkorridorer tvärs

igenom Moçambique som förbinder flera länder i Centralafrika med

havet.

Vapenstillestånd inträdde den 15 oktober efter det att ett

första team FN-observatörer anlänt till Moçambique tillsammans

med generalsekreterarens särskilde representant. Strax därefter

intog Renamo fyra orter i bl.a. provinserna Nampula och

Zambesia. Renamos syfte var uppenbarligen att söka förbättra

sitt utgångsläge inför valet som skall äga rum ett år efter

avtalsundertecknandet. Regeringsarmén slog snabbt tillbaka och

orterna återtogs eller lämnades av Renamo. De partssammansatta

kommissioner, vissa under FN:s ordförandeskap, som skall styra

genomförandet av fredsavtalet har tillsatts och börjat arbeta.

Samarbetsklimatet mellan parterna beskrivs som positivt.

Möjligheterna att föra fredsprocessen vidare bedöms för

närvarande som relativt goda.

Utskottet

Utskottet noterar de framsteg som, trots den senaste tidens

bakslag, gjorts i ansträngningarna att nå en bestående lösning

av det långvariga och förödande kriget i Moçambique.

Förhoppningen finns att parterna i konflikten, med stöd av FN,

skall kunna säkerställa det ingångna fredsavtalet och att

Moçambique därmed skall kunna fortsätta vägen mot försoning och

demokrati i landet.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att utrikesminister

af Ugglas redan i ett tidigt skede (som svar på interpellation

den 22 januari 1992) framhållit, att Sverige har beredskap att

spela en roll i Moçambiques fredsprocess och avser att stödja

landets återuppbyggnad efter kriget och dess

demokratiseringsansträngningar. Som ett svar på en

underhandsförfrågan från FN:s generalsekreterare har Sverige

hittills beslutat sända 20 militärobservatörer och tio

civilpoliser till Moçambique. De militära observatörerna skall

bl.a. övervaka avväpningen av förband. Enligt vad utskottet

inhämtat avreste de första svenskarna i Unomoz till Moçambique i

mitten av januari 1993.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att Sverige även

framdeles avser att ha en hög beredskap för insatser med

katastrofbistånd i Moçambique. Utskottet utgår från att Sverige

inom ramen för tillgängliga resurser även på andra sätt är

berett att bidra till FN:s Moçambiqueoperation.

Utskottet konstaterar samtidigt att den svenska utgångspunkten

är att Sydafrika till fullo lever upp till de åtaganden landet

gjort i Nkomati-avtalet med Moçambique. Utskottet finner ingen

anledning att ifrågasätta regeringens bedömning i denna fråga.

Därmed får yrkandena 4 och 6 i motion 1991/92:U618 (v) anses

besvarade.

Namibia

Bakgrund

Namibia blev självständigt den 21 mars 1990 efter 74 år av

sydafrikansk överhöghet. Ledaren för den tidigare

befrielserörelsen SWAPO, Sam Nujoma, valdes till det

självständiga Namibias förste president.

Namibias främsta utrikespolitiska fråga är återinförlivandet

av Walvis Bay och ett antal utanför Namibias kust belägna små

öar. I Namibias konstitution anges att Walvis Bay tillhör

Namibia. I FN:s resolution 435 (1978) om Namibias

självständighet görs ingen referens till Walvis Bay, och i

praktiken kom enklaven att lämnas utanför förhandlingarna. FN:s

generalförsamling har dock i andra resolutioner uttalat stöd för

Namibias territoriella integritet och via det tidigare

existerande s.k. Namibiarådet sökt motverka Sydafrikas försök

att kvarhålla sin dominans över Namibia, inkl. Walvis Bay. Som

landets enda djuphamn är Walvis Bay inte enbart ekonomiskt

betydelsefull, utan frågan har även stort politiskt symbolvärde

för det självständiga Namibia. Sydafrika har erbjudit Namibia

fritt tillträde till Walvis Bay och hamnens resurser, men

insisterar på att området måste fortsätta att styras av

Sydafrika.

Förhandlingar mellan Namibia och Sydafrika om Walvis Bay med

utanförliggande öar samt om gränsdragningen i Orange-floden

inleddes ett år efter Namibias självständighet, dvs. i mars

1991. Förhandlingarna har i fråga om Walvis Bay lett fram till

upprättandet av en s.k. Gemensam administrativ myndighet ("Joint

Administrative Authority"). Den samfällda administrationen skall

gälla särskilda områden som t.ex. hamnen, tullen, miljön m.fl.

andra frågor.

Förhandlingarna mellan Namibia och Sydafrika har emellertid

ännu inte resulterat i några avgöranden gällande

suveränitetsfrågan eller beträffande hur lång tid den gemensamma

administrationen skall utövas. Namibias president Nujoma har

anklagat Sydafrika för att vilja förhala frågan om Walvis Bays

status genom att koppla en uppgörelse om enklaven till

Sydafrikas egen interna politiska situation och arbetet med en

ny konstitution.

Utskottet

Utskottet konstaterar att Walvis Bay enligt svensk uppfattning

tillhör Namibia. Denna uppfattning har bl.a. kommit till uttryck

i svenska ställningstaganden i FN. Det är utskottets förhoppning

att de pågående förhandlingarna och den uppgörelse som har

träffats mellan Namibia och Sydafrika skall resultera i att

området kan införlivas i Namibia. Utskottet finner ingen

anledning för Sverige att i nuvarande läge ta initiativ som

skulle riskera att föregripa utgången av pågående och kommande

samtal mellan Namibia och Sydafrika om Walvis Bays status.

Beträffande uppgifterna, som bekräftats av representanter för

den sydafrikanska regeringen, om att Sydafrika såväl före och

som efter Namibias självständighet lämnat stora ekonomiska

bidrag till namibiska oppositionspartier, noterar utskottet att

avslöjandena härom torde ha medfört ökad uppmärksamhet kring

frågor som rör partifinansiering i landet. Utskottet noterar att

inga uppgifter tyder på att sydafrikansk finansiering av partier

i Namibia skulle förekomma i dag.

Därmed avstyrks yrkande 7 i motion 1991/92:U618 (v).

5. Filippinerna

I motion 1991/92:U621 (v), yrkande 12, föreslås att riksdagen

som sin mening bör ge regeringen till känna vad i motionen

anförts om fredsmedling i Filippinerna. I motionen anges att

mord och "försvinnanden" fortsätter i Filippinerna trots

hållandet av demokratiska val. Den filippinska regeringen har

enligt motionärerna inte lyckats -- eller velat -- ta itu med de

paramilitära grupper som sprider skräck på landsbygden.

Bakgrund

Under president Aquinos regering, 1986--1992, vidtogs

betydande åtgärder för att återupprätta Filippinernas politiska

demokratiska institutioner och konstitutionellt garantera de

mänskliga rättigheterna. Utskottet noterar sådana positiva

åtgärder som frigivandet av politiska fångar, upprättandet av en

särskild kommission för mänskliga rättigheter samt avskaffandet

av dödsstraffet.

Trots dessa ansträngningar från regeringens sida fortsatte

dock allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna att

äga rum i Filippinerna. Förekomsten av väpnade oroligheter

mellan regeringstrupper och olika gerillagrupper innebar

svårigheter i strävandena att förbättra landets

människorättssituation. Det totala krig mot NPA-gerillan som

president Aquino förklarade 1987 medförde en successivt ökad

militarisering av landsbygden som i sig inneburit ett latent hot

mot ansträngningarna att främja respekten för de mänskliga

rättigheterna.

Den nytillträdde presidenten Ramos har vidtagit en rad

åtgärder för att försonas med upproriska grupper till höger och

vänster om regeringen. Kriminaliseringen av kommunistpartiet och

dess medlemmar har upphävts. Partiell amnesti har utfärdats och

flera kända vänster- och högerrebeller har frigivits. En

särskild kommission har inrättats för att mäkla fred med

gerillarörelserna. Regeringsföreträdare har sammanträffat med

landsflyktiga rebelledare i bl.a. Europa och fört samtal om

nationell försoning.

Som en framgång i detta sammanhang betraktas det avtal som i

december 1992 undertecknades av regeringen och den koalition av

högergerillor som letts av Gringo Honasan. Enligt avtalet

förbinder sig parterna att omedelbart upphöra med alla

fientligheter, inkl. varje åtgärd som kan uppfattas som

destabiliserande för situationen, t.ex. regeringens speciella

operationer, rekrytering av infiltratörer och efterlysningar och

arresteringar av rebeller. Regeringens samtal med den

kommunistiska gerillan har emellertid ännu inte gjort några

framsteg. Samtidigt fortsätter Filippinernas prekära ekonomiska

och sociala situation att utgöra en grogrund för övergrepp.

Utskottet

Utskottet anser att de allvarliga brott mot de mänskliga

rättigheterna som äger rum i Filippinerna bör uppmärksammas

internationellt och i bilaterala kontakter. Enligt vad utskottet

inhämtat pågår för närvarande inga aktiva ansträngningar från

utomstående parter att medla mellan Filippinernas regering och

de olika upprorsrörelserna. Utskottet utgår dock från att

Sverige innehar beredskap att, om förutsättningar bedöms finnas

härför, stödja eventuella internationella medlingsansträngningar

avseende Filippinerna. Det är utskottets förhoppning att de

väpnade oroligheterna i Filippinerna kan bringas till ett slut

genom dialog och förhandlingar.

Därmed får yrkande 12 i motion 1991/92:U621 (v) anses

besvarat.

6. Indonesien

Motionerna 1991/92:U609 (s), 1991/92:U624 (fp, c) samt

1992/93:U604 (fp) och 1992/93:U611 (v) behandlar bristen på

respekt för mänskliga rättigheter i Indonesien och frågan om

självbestämmande, i synnerhet i Östra Timor och i Irian Jaya

(tidigare Västpapua).

I motion 1991/92:U609 (s), yrkande 1, anförs att Sverige bör

agera aktivt för mänskliga rättigheter i Indonesien. I motion

1991/92:U624 (fp, c), yrkande 3 samt 1992/93:U604 (fp), yrkande

1, anförs att Sverige i FN skall ta initiativ till att en

oberoende kommission, med deltagande från organisationer för

mänskliga rättigheter, får i uppdrag att undersöka

omständigheterna kring massakern i Östtimors huvudstad Dili den

12 november 1991 samt andra brott mot mänskliga rättigheter.

I motion 1991/92:U609 (s), yrkandena 2 och 4, föreslås att

Sverige bör agera för att Europarådets resolution om Östra Timor

av den 28 juni 1991 uppfylls till alla delar samt att Sverige i

internationella forum och i bilaterala kontakter bör verka för

att så sker. I motion 1991/92:U609 (s), yrkande 5, i motion

1991/92:U624 (fp, c), yrkande 4, samt i motion 1992/93:U604,

yrkande 2, föreslås att Sverige bör verka för genomförandet av

en folkomröstning om Östra Timors framtid.

I motion 1992/93:U611 (v), yrkande 1, begärs att regeringen

skall verka för frigivningen av den timoresiske motståndsledaren

Xanana Gusmao. I samma motions andra yrkande anförs att Sverige

bör verka för att det östtimoresiska folkets representanter

skall få delta i FN-samtalen om Östtimor. I motionens tredje

yrkande föreslås att regeringen i FN skall verka för att

Östtimors rätt till självbestämmande bekräftas samt att Sverige

bör rösta för detta om ärendet på nytt tas upp i FN:s

generalförsamling.

I motion 1991/92:U624 (fp, c), yrkande 5, och i motion

1992/93:U604 (fp), yrkande 3, anförs att Sverige bör överväga en

förändrad hållning vad gäller Irian Jayas införlivande i

Indonesien 1969 och ta upp frågan till omprövning i FN. I motion

1991/92:U609 (s), yrkandena 5 samt 7, föreslås att Sverige bör

verka för genomförandet av en folkomröstning rörande Irian Jayas

framtid samt att det i FN tas initiativ till en resolution om

Irian Jaya av samma innebörd som Europarådets om Östra Timor.

Bakgrund

Östra Timor omfattas av FN:s deklaration om kolonialsystemets

avskaffande. I syfte att underlätta avkoloniseringsprocessen i

enlighet med FN-stadgans och kolonialdeklarationens mål har

generalförsamlingen givit generalsekreteraren särskilda

uppgifter. Generalsekreteraren har därför sedan lång tid agerat

för att nå fram till en lösning för Östra Timor, främst genom

förhandlingar med de indonesiska och portugisiska regeringarna.

Dessa förhandlingar har hittills inte lett till något

genombrott, utan Östra Timor har allt fastare inlemmats i

Indonesien.

Utskottet har under en lång följd av år behandlat mänskliga

rättigheter i Indonesien, i synnerhet vad gäller Östra Timors

rätt till självbestämmande (senast 1991/92:UU2). Redan vid

Indonesiens invasion 1975, då Sverige var medlem av FN:s

säkerhetsråd, tog regeringen ställning mot annekteringen av

Östra Timor. Samtidigt framhölls den svenska inställningen om

befolkningens rätt till självbestämmande.

Situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i

Indonesien som helhet är otillfredsställande. Uppgifter

förekommer om tortyr, misshandel och försvinnanden.

Rättssäkerheten bedöms som liten. Dödstraffet är inte avskaffat.

Situationen bedöms vara sämst i Östra Timor och på Irian Jaya.

Utskottet

De övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i Indonesien, som

utskottet i tidigare betänkanden uppmärksammat, fortsätter. Det

gäller t.ex. fängslanden på politiska grunder, avrättningar och

tortyr. Händelserna i Östra Timors huvudstad Dili den 12

november 1991, då minst 50 personer -- kanske fler än hundra --

sköts ihjäl av indonesiska säkerhetsstyrkor utgör ett av de

värsta bakslagen på senare år. Den 20 november 1992 greps

Östtimors motståndsledare Xanana Gusmao av indonesisk militär.

Efter denna händelse har de indonesiska myndigheterna inlett en

offensiv mot den timoresiska gerillan och arresterat tusentals

människor. Från officiellt indonesiskt håll hävdas däremot att

över 1 000 aktivister inom motståndsrörelsen frivilligt

överlämnat sig till militären.

Även situationen i Aceh på norra Sumatra inger oro; tortyr,

summariska fängslanden och dödsskjutningar är vanliga där.

Utskottet konstaterar att också läget för de mänskliga

rättigheterna i Indonesiens tredje oroshärd, Irian Jaya, förblir

otillfredsställande. En särskilt oroande omständighet är de

indonesiska myndigheternas strikta kontroll över nämnda områden

och det faktum att internationell insyn och tillträde till

områdena begränsas.

Utskottet noterar att den svenska regeringen på olika sätt

reagerat mot dödsskjutningarna i Dili och bl.a. bevakat den

rättsliga utvecklingen därefter. Utskottet har i detta

sammanhang inhämtat att den indonesiska kommission som

tillsattes för att undersöka det inträffade bl.a. medverkade

till att justera den officiella dödssiffran uppåt, från 19 till

50 personer. Kommissionen fastslog att onödigt våld tillgripits,

och flera officerare dömdes till disciplinstraff. Ett antal

militärer har senare också ställts inför krigsrätt. De utmätta

straffen har dock varit tämligen lindriga. Samtidigt har ett

antal deltagare i demonstrationen i Dili åtalats för omstörtande

verksamhet och dömts till långvariga fängelsestraff. Utskottet

noterar att utrikesminister af Ugglas som svar på en

riksdagsfråga (den 10 november 1992) angivit att de helt olika

domarna mot militären resp. demonstranterna strider mot svensk

rättsuppfattning samt framhållit att regeringen på hög nivå

påtalat detta i samtal med Indonesiens företrädare.

Vid 1992 års möte i FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna (MR-kommissionen) medverkade Sverige till ett

resolutionsförslag som resulterade i ett konsensusuttalande av

kommissionens ordförande. I uttalandet, som återges i

kommissionsrapporten, fördöms dödsskjutningarna och allvarlig

oro uttrycks över situationen för de mänskliga rättigheterna i

Östra Timor. Den indonesiska regeringen uppmanas vidare att

underlätta tillträdet till Östra Timor för humanitära

organisationer.

Sammanfattningsvis anser utskottet att situationen beträffande

de mänskliga rättigheterna i Indonesien som helhet, liksom i

Östra Timor, i Aceh och på Irian Jaya motiverar fortsatt svenskt

och internationellt engagemang. Utskottet utgår från att

regeringen även framgent inom ramen för FN och i de bilaterala

kontakterna kommer att verka för att demokrati och mänskliga

rättigheter skall respekteras.

Med det ovan anförda får yrkande 1 i motion 1991/92:U609 (s),

yrkande 3 i motion 1991/92:U624 (fp, c), yrkande 1 i motion

1992/93:U604 (fp) samt yrkande 1 i motion 1992/93:U611 (v) anses

besvarade.

Beträffande Östra Timors rätt till självbestämmande noterar

utskottet att Sveriges regering i olika sammanhang uttryckt stöd

för FN:s generalsekreterares ansträngningar att genom

konsultationer med alla berörda parter söka nå en lösning på den

otillfredsställande situationen.

I svar på en riksdagsfråga den 5 november 1991 angav

utrikesminister af Ugglas att Sverige stödjer en lösning som i

enlighet med principerna om kolonialsystemets avskaffande

innebär att befolkningen i Östra Timor bör få göra sin röst hörd

om sin egen framtid. Vidare nämnde utrikesministern att Sverige

i samtal med företrädare för Indonesiens regering inte tvekar

att framföra uppfattningen att östtimoresernas rätt till

självbestämmande inte respekteras.

Utskottet ansluter sig till den hållning som frågesvaret ger

uttryck för. En lösning som går den timoresiska befolkningens

legitima anspråk till mötes kan enligt utskottets uppfattning

självklart innebära anordnandet av en folkomröstning. Utskottet

utgår från att regeringen även framgent i alla relevanta fora

kommer att verka för att befolkningen i Östra Timor skall få

göra sin röst hörd om sin egen framtid.

Härmed får utskottet anse yrkandena 2 och 4, berörd del av

yrkande 5 i motion 1991/92:U609 (s), yrkande 4 i motion

1991/92:U624 (fp, c), yrkande 2 i motion 1992/93:U604 (fp) samt

yrkandena 2 och 3 i motion 1992/93:U611 (v) besvarade.

Beträffande Irian Jayas status får utskottet konstatera att

Sverige accepterade områdets införlivande med Indonesien genom

att rösta för generalförsamlingens resolution i frågan

(resolution 2504, 1969). Enligt utskottets uppfattning förblir

det en fortsatt angelägen uppgift att bevaka situationen i Irian

Jaya ur ett människorättsperspektiv.

Härmed avstyrks berörda delar av yrkandena 5 och 7 i motion

1991/92:U609 (s), yrkande 5 i motion 1991/92:U624 (fp, c) samt

yrkande 3 i motion 1992/93:U604 (fp).

7. Tibet

I motion 1991/92:U611 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) och motion

1992/93:U615 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) om förhållandena i Tibet

anges att brotten mot mänskliga rättigheter i Tibet är välkända

och väldokumenterade. Enligt motionärerna är Tibet ockuperat av

Kina. Vidare anförs att Kina är ett av få kvarvarande

kommunistiska länder som deklarerat att man inte har för avsikt

att föra utvecklingen i riktning mot demokrati och skydd för de

mänskliga rättigheterna.

I motion 1991/92:U611 yrkande 1 samt i motion 1992/93:U615,

yrkande 1, föreslås att Sverige skall stödja Dalai lamas

initiativ till fredssamtal avseende Tibet. I motionen anges

vidare att Sverige bör utöva påtryckningar på Kina så att

förhandlingar kan inledas mellan Kinas ledning och den

tibetanska exilregeringen på grundval av Dalai lamas fredsplan.

I motion 1991/92:U611, yrkande 2, föreslås att riksdagen fattar

beslut om att sända en parlamentarisk delegation till Tibet för

samtal med de kinesiska ledarna och i syfte att undersöka de

förhållanden tibetanerna lever under. I yrkande 2 i motion

1992/93:U615 föreslås att en nordisk delegation sänds till

Tibet i samma syfte. I motion 1991/92:U611, tredje yrkandet,

samt i motion 1992/93:U615, tredje yrkandet, anförs att Sverige

bör ta initiativ i FN för att stärka skyddet av de mänskliga

rättigheterna i Tibet. I motionerna föreslås mer specifikt att

Sverige bl.a. bör ta initiativ i FN till tillsättandet av en

s.k. tematisk rapportör avseende t.ex. kränkandet av religiösa

rättigheter i Tibet och Kina.

I motion 1991/92:U611, yrkande 4, och i yrkande 4 i motion

1992/93:U615 föreslås att Sverige bör kanalisera

biståndsresurser till Röda korset för att stödja denna

organisations arbete för tibetaner i Tibet och i Dharamsala i

Indien. I det femte yrkandet i bägge motionerna begärs att

Sverige också på andra sätt skall stödja den demokratiska

utvecklingen och respekten för mänskliga rättigheter i Tibet.

Bakgrund

Tibet var ett kungadöme när buddhismen infördes ca 640.

Religionen utvecklades här till den speciella form som kallas

lamaism, kännetecknad bl.a. av ett omfattande munkväsen.

Lamaismens överhuvud var Dalai lama, som ca 1650 även blev

landets världslige ledare. Tibet anses redan på 1200-talet ha

varit underkastat de kinesiska kejsarnas överhöghet. På

1700-talet tog kineserna mer effektiv kontroll över området. Den

kinesiska kontrollen blev dock efter kejsardömets fall 1912 åter

mer nominell. Kinesiska revolutionsstyrkor marscherade in 1950

och Tibet underkastades Kinas utrikes- och försvarspolitik. En

omstridd modernisering av samhället inleddes och inhemsk

religion och kultur förföljdes. En resning 1959 slogs ned och

Dalai lama flydde med ca 20 000 anhängare till Indien. Kinas

hårda kontroll mildrades något under 1980-talet och en del av de

tusentals raserade klostren återuppbyggdes. Mot slutet av

1980-talet resulterade dock antikinesiska strömningar i Tibet i

våldsamma demonstrationer.

En fredsplan som Dalai lama presenterade 1987 innehöll

följande fem punkter i sammanfattning: att förklara Tibet som

fredszon och att de kinesiska trupperna dras tillbaka, att

upphöra med den planerade invandringen av kineser, att återge

tibetanerna deras fundamentala mänskliga och demokratiska

rättigheter, att återuppbygga Tibets ekologi och att skydda dess

kultur samt att inleda en dialog mellan Kina och Tibet om Tibets

framtida status. I senare uttalanden har det tibetanska

exilparlamentet angivit att den tibetanska målsättningen skall

vara full självständighet. Den tibetanska hållningen har dock

inte alltid varit klar eller konsistent. Dalai lama själv har i

uttalanden indikerat möjligheten att Tibet skulle kunna vara

associerat till Kina, under förutsättning att Kina respekterar

Tibets politiska och kulturella egenart.

Tibet har formellt ställning som s.k. autonom region i Kina

och skall därmed åtnjuta visst självstyrelse. Sverige, som inte

ifrågasatt Kinas suveränitet över Tibet, har i uttalanden

uttalat sitt stöd för en dialog mellan Dalai lama och det

kinesiska ledarskapet.

Utskottet

Utskottet konstaterar att allvarliga överträdelser av de

mänskliga rättigheterna begås i Tibet. Förhållandena i Tibet har

nära beröring med de allvarliga kränkningar av de mänskliga

rättigheterna som fortsätter att äga rum också i Kina.

Godtyckliga frihetsberövanden, försvinnanden och begränsningar i

yttrande- och församlingsfriheten, särskilt religionsutövningen,

är återkommande inslag i rapporterna. Utskottet noterar med oro

de ständigt nya uppgifterna från tibetanska flyktingar om

missförhållanden i tibetanska fängelser, inkl. förekomsten av

tortyr och misshandel. Utskottet noterar som positivt att

nordiska delegationer vid två tillfällen getts möjlighet att

besöka Tibet och där ta upp människorättsfrågor. Delegationerna

har bl.a. fått svar på några av sina frågor gällande namngivna

fångar.

I anledning av yrkande 2 i motion 1991/92:U611 (fp, s, m, c,

kds, nyd, v), samt yrkande 2 i motion 1992/93:U615 (fp, s, m, c,

kds, nyd, v) vari föreslås utsändandet av en parlamentarisk

resp. en nordisk delegation till Tibet, noterar dock utskottet

också den tibetanska exiladministrationens vädjan om inställande

tills vidare av utländska besök i tibetanska fängelser.

Bakgrunden till vädjan är att sådana besök upprepade gånger

skall ha lett till påföljder för internerna i fråga. Yrkande 2 i

motion 1991/92:U611 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) samt yrkande 2 i

motion 1992/93:U615 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) avstyrks därför.

Genom bl.a. svensk medverkan placerades Kina/Tibet på FN:s

MR-kommissions dagordning och blev i början av 1992 föremål för

en allvarlig diskussion. Ett resolutionsförslag om läget i

Tibet, som framlagts av EG, kom dock genom amerikanskt

ingripande att omfatta Kina, inkl. Tibet. Kina lyckades därefter

driva igenom att resolutionen inte kom upp till omröstning.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att utrikesminister

af Ugglas i svar på en fråga den 22 oktober 1992 angivit att

Sverige, mot bakgrund av att vi för närvarande endast är

observatör i FN:s MR-kommission, avser att utnyttja möjligheten

att agera aktivt vid sidan av kommissionen och i samverkan med

andra länder i syfte att ta initiativ i Tibetfrågan. Likaså

välkomnar utskottet utrikesministerns i samma svar angivna

avsikt att överväga ett svenskt eller eventuellt nordiskt

initiativ för inrättandet av en undersökningskommission avseende

Tibet.

Utskottet ansluter sig till den hållning som frågesvaret ger

uttryck för och vill upprepa förhoppningen att regeringen i

lämpliga former skall fortsätta att driva frågan om respekt för

de mänskliga rättigheterna i Tibet. Utskottet vill framhålla att

det tibetanska folket måste garanteras fullständiga demokratiska

fri- och rättigheter och att tibetanerna bör ges möjlighet att

fritt utveckla sin egen kulturella särart och sin religion.

Det är utskottets uppfattning att Tibets självstyre, i Tibets

egenskap av s.k. autonom region, måste ges ett reellt innehåll.

Utskottet noterar att det finns en stark opinion bland

tibetanerna för ökad autonomi i förhållande till den kinesiska

centralregeringen. En situation i Tibet präglad av fredliga

förhållanden och respekt för mänskliga rättigheter förutsätter

att tibetanernas krav på ökat självbestämmande tillgodoses.

Utskottet konstaterar att Sverige stöder ansträngningarna att få

till stånd en dialog mellan tibetaner och den kinesiska

regeringen. Formerna för ett självbestämmande för Tibets folk

ankommer på parterna att avgöra i en sådan dialog.

Därmed får yrkandena 1, 3 och 5 i motion 1991/92:U611 (fp, s,

m, c, kds, nyd, v) samt de likalydande yrkandena 1, 3 och 5 i

motion 1992/93:U615 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) anses besvarade.

Utskottet noterar att Röda korset under senare år endast varit

marginellt verksamt i de tibetanska flyktingläger som nu finns

utspridda i flera olika delar av Indien. Anledningen uppges vara

att rådande behov på ett acceptabelt sätt har kunnat täckas

genom andra kanaler. I detta sammanhang har utrikesministeriet

för den tibetanska exilregeringen i Dharamsala haft en

samordnande funktion. Vidare uppges en delegation från Svenska

röda korset vid besök på senare tid i ett av

exiladministrationen anvisat läger i Indien ha konstaterat att

tibetanernas levnadsvillkor där, såväl som på andra ställen i

Indien, var väsentligt bättre än den indiska lokalbefolkningens.

Orsaken har angetts vara biståndsinsatser i lägren och

tibetanernas egen arbetsamhet och deras initiativ för att

förbättra sina levnadsförhållanden. Röda korset skall mot denna

bakgrund ha dragit slutsatsen att insatser för de tibetanska

flyktingarna i Indien ej bör prioriteras.

Enligt vad utskottet inhämtat anser Röda korset däremot att

det råder ett stort behov av humanitära insatser inne i Tibet.

Det känsliga politiska läget har dock hittills hindrat de

sonderingar som gjorts från att resultera i ett konkret

samarbete med tibetanska Röda korset. Avsikten är emellertid att

fortsätta ansträngningarna att etablera en kanal för

biståndsinsatser inne i Tibet. Enligt Svenska röda korset vore

ett alternativ till en separat svensk insats i Tibet att stödja

det schweiziska Röda korset, som där redan har hunnit etablera

en bas för humanitär verksamhet av olika slag. Utskottet utgår

från att regeringen noga fortsätter att följa frågan om

tibetanernas situation och i positiv anda prövar eventuella

appeller om insatser.

Med det ovan sagda anser utskottet att yrkande 4 i motion

1991/92:U611 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) samt motsvarande

yrkande, yrkande 4, i motion 1992/93:U615 (fp, s, m, c, kds,

nyd, v) får anses besvarade.

8. Cuba

I motion 1991/92:U606 (s) anges att Förenta staternas

handelsblockad mot Cuba och ockupation av visst kubanskt

territorium inte gynnar utan motverkar strävandena att uppnå

demokratisering och respekt för mänskliga rättigheter i Cuba. I

motionens yrkande 1 föreslås att Sverige bör verka för att

Förenta staterna upphäver sitt handelsembargo mot Cuba samt för

att USA:s ockupation av visst kubanskt territorium upphör.

I motion 1992/93:U616 (s) konstateras att Cuba för närvarande

genomgår en djup ekonomisk och politisk kris. I motionen ges

bl.a. ett flertal aktuella exempel på grova kränkningar av de

mänskliga rättigheterna i Cuba. Motionären citerar

internationella bedömare som menar att den amerikanska

sanktionspolitiken mot Cuba är onödig och skadlig och att man i

stället borde främja det fria flödet av informationer och idéer

till det kubanska folket. I motionens tredje yrkande hemställs

att regeringen aktivt bör verka för att USA:s sanktioner mot

Cuba upphör. I samma motion (1992/93:U616), yrkande 4, anförs

att Sverige inte för egen del bör medverka i USA:s sanktioner

mot Cuba.

I yrkande 2 i motion 1991/92:U606 (s) begärs att Sverige skall

fortsätta att verka för full respekt för mänskliga rättigheter

och för frigivningen av politiska fångar i Cuba. Även i yrkande

5 i motion 1992/93:U616 (s) hemställs att Sverige skall verka

för att Cuba respekterar de mänskliga rättigheterna samt snarast

avskaffar dödsstraffet.

Bakgrund

Cuba blev efter det spansk-amerikanska krigets slut 1898

formellt en självständig republik. I realiteten kom emellertid

den tidigare spanska överhögheten över Cuba att ersättas av ett

betydande amerikanskt inflytande via det s.k. Platt-tillägget

(1903). Detta upphävdes 1934, men Förenta staterna bibehöll

rätten till marinbasen Guantanamo på Cubas sydöstra sida. Efter

brytningen mellan USA och Castroregimen har Cuba krävt att

Förenta staterna skall utrymma basen.

Det nu 30-åriga amerikanska handelsembargot mot Cuba förbjöd

ursprungligen all handel med Cuba och ägde enligt amerikansk

uppfattning även tillämpning på amerikanska företag verksamma

utanför Förenta staternas gränser. På grund av invändningar från

USA:s allierade modifierades den ursprungliga lagen 1975 och kom

därefter inte längre att gälla extraterritoriellt. Förenta

staternas kongress antog dock hösten 1992 en ny lag, den s.k.

Cuban Democracy Act, varmed bl.a. den tidigare modifieringen av

embargot upphävs och amerikanska dotterbolag utomlands i

praktiken förbjuds handla med Cuba. Canada, EG m.fl. reagerade

mycket negativt på lagen. Även från vissa exilkubanska kretsar

uppmanades Bushadministrationen att vetera lagen, som ansetts

motverka ansträngningarna att få till stånd en

demokratiseringsprocess i Cuba. President Bush undertecknade

lagen den 23 oktober 1992. FN:s generalförsamling antog den 24

november en resolution som, utan att direkt nämna Förenta

staterna, fördömer åtgärder som syftar till att "stärka ett

ekonomiskt, kommersiellt och finansiellt embargo mot Cuba".

I den resolution som antogs av FN:s MR-kommissions 48:e möte,

och som bl.a. Sverige tagit initiativ till, uttrycks oro för

att Cuba som medlem av kommissionen inte uppfyllt de

förpliktelser som alla medlemsstater har. I resolutionen

beklagas vidare djupt de rapporter om kränkningar av de

mänskliga rättigheterna och regeringsinspirerade mobbattacker

som förekommit mot aktivister för de mänskliga rättigheterna.

Utskottet

Enligt utskottets uppfattning sammanhänger problemen vad

gäller de mänskliga rättigheterna i Cuba främst med det

politiska systemet, som inte tillåter grundläggande demokratiska

fri- och rättigheter. Personer som ger uttryck för åsikter som

av den kommunistiska regimen uppfattas som obekväma har

fängslats på politiska grunder och under starkt bristande

rättssäkerhet. Organisationer som verkar för mänskliga

rättigheter motarbetas av myndigheterna. Utskottet noterar med

oro, att den särskilde representant för FN:s generalsekreterare,

som enligt beslut 1989 utsetts att upprätthålla kontakten med

den kubanska regeringen i frågor som rör de mänskliga

rättigheterna, inte till fullo kunnat uppfylla sitt mandat. 1992

utsågs Sveriges ambassadör i Köpenhamn, Carl-Johan Groth, till

speciell rapportör. Inte heller han har lyckats upprätta en

direkt dialog med den kubanska regeringen.

Beträffande Guantanamobasens status noterar utskottet att

också kubanska dissidenter, bl.a. de som återfinns inom

samlingsorganisationen Codehu (Coordinadora de Organizaciones de

Derechos Humanos en Cuba), kräver basens avveckling som en form

av förtroendeskapande åtgärd från Förenta staternas sida. En

sådan åtgärd vore enligt dessa kubanska oppositionella lämplig

för USA:s regering att vidta som en signal på amerikansk vilja

att inleda en mellan USA och Cuba ömsesidigt förtroendeskapande

process. De kubanska oppositionella inom bl.a. Codehu ställer

också krav på den kubanska regeringen att vidta egna

förtroendeskapande åtgärder visavi Förenta staterna.

Det är utskottets uppfattning att frågan om en stats

utnyttjande av militära baser på främmande territorium måste

grundas på av parterna ömsesidigt godkända avtal.

Guantanamobasens framtid måste enligt denna grundsyn lösas i

dialog mellan Förenta staternas och Cubas regeringar.

I fråga om det amerikanska handelsembargot mot Cuba

konstaterar utskottet att Förenta staternas generella syn på

internationella sanktioner skiljer sig i grundläggande avseenden

från världssamfundets. Förenta staterna upprätthåller ett

flertal unilaterala handelsblockader, t.ex. mot Nordkorea och

Libyen, och deltar också i embargon som beslutats eller

rekommenderats av andra organisationer än FN, t.ex. OAS

handelsblockad mot Haiti. Utskottet noterar att utrikesminister

af Ugglas som svar på interpellation den 13 november 1992

framhållit att Sverige i olika sammanhang protesterat mot det

utvidgade amerikanska handelsembargot mot Cuba.

Sverige har enligt hittills gällande ordning endast deltagit i

handelsbojkotter som tillkommit genom beslut eller

rekommendationer i FN:s säkerhetsråd. Som också påpekats

tidigare i betänkandet beslöt riksdagen i december 1992 att

bestämmelserna i den svenska sanktionslagen (1971:176) också får

tillämpas om samarbetet inom Europeiska säkerhetskonferensen

(ESK) eller, under vissa förutsättningar, med Europeiska

gemenskaperna (EG) påkallar det och om det är ett svenskt

intresse att sanktioner införs utan dröjsmål.

Med anledning av den nyss beslutade skärpningen av det

amerikanska handelsembargot mot Cuba vill utskottet uttrycka oro

över den extraterritorialitet med vilken Förenta staterna

uppenbarligen avser att tillämpa blockaden. I likhet med andra

individuella stater och t.ex. EG:s medlemsländer, som reagerat

kraftfullt mot den amerikanska åtgärden, vill utskottet slå

fast, att amerikanska dotterbolag i Sverige även hädanefter har

att rätta sin verksamhet och handel efter svensk lagstiftning.

Utskottet noterar att FN:s speciella rapportör, ambassadör

Groth, i sin nyligen framlagda rapport påpekar, att en politik

visavi Cuba som grundas på ekonomiska sanktioner och andra

åtgärder syftande till att öka landets isolering för närvarande

framstår som det säkraste sättet att förlänga Cubas redan

ohållbara inrikespolitiska situation. Även många kubanska

dissidenter anser att embargot är kontraproduktivt och att det

inte främjar de demokratiska krafterna i Cuba.

Utskottet utgår från att Sverige mot denna bakgrund på

lämpligt sätt fortsätter att verka för respekt för de mänskliga

rättigheterna i Cuba. Beträffande dödsstraffets avskaffande kan

anföras att Sverige under en lång följd av år aktivt arbetat på

såväl global som europeisk nivå för att dödsstraffet skall

avskaffas. I bl.a. tidigare avsnitt i detta betänkande har

utskottet uttalat sitt stöd för regeringens fortsatta

ansträngningar i detta avseende.

Därmed får yrkandena 1 och 2 i motion 1991/92:U606 (s) samt

yrkandena 3--5 i motion 1992/93:U616 (s) anses besvarade.

9. Guatemala

I motion 1991/92:U621 (v) anförs att krigshandlingar och mord

fortsätter i Guatemala, trots att URNG försökt få till stånd

förhandlingar med regeringen. I motionens yrkande 14 föreslås

att Sverige skulle kunna göra en insats för att medla mellan

Guatemalas regering och URNG.

Bakgrund

Förhandlingarna mellan regeringen och URNG påbörjades efter

det att en överenskommelse träffats i Oslo i april 1990. En rad

punkter står på dagordningen. De viktigaste rör mänskliga

rättigheter, arméns roll samt ursprungsbefolkningarnas situation

och ställning. Ett väntat genombrott i förhandlingarna sommaren

1992 uteblev sedan parterna inte lyckats komma överens under

dagordningspunkten mänskliga rättigheter. Parterna är bl.a.

oeniga i frågan om en s.k. sanningskommission som skulle ha till

uppgift att undersöka brott mot de mänskliga rättigheterna.

Det är för närvarande osäkert när förhandlingarna mellan

regeringen och URNG kan återupptas, men förhoppningen finns att

nya faktorer skall kunna påverka fredsprocessen i positiv

riktning. En av dessa är att årets Nobelpris för fred tilldelats

Rigoberta Menchu från Guatemala. Sverige har uttalat

förhoppningar att priset skall uppmuntra fredsprocessens parter

till fortsatt konstruktivt agerande. En annan positiv faktor är

ett nyligen undertecknat avtal om repatriering av 45000

guatemalanska flyktingar från Mexico. Avtalet betecknas som

unikt, då det framförhandlats av representanter för flyktingarna

själva och företrädare för Guatemalas flyktingmyndighet.

Utrikesminister af Ugglas har i ett uttalande den 14 oktober

betonat vikten av att avtalet respekteras fullt ut samt

framhållit, att överenskommelsen visar att det finns utrymme för

ytterligare framsteg inom ramen för fredsprocessen i Guatemala.

Situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Guatemala

förblir synnerligen allvarlig. Trots president Serranos uttalade

avsikter att bekämpa övergreppen och få ett slut på

strafflösheten, förekommer bl.a. politiskt betingade mord och

försvinnanden i stor utsträckning. Även godtyckliga

frihetsberövanden, tortyr och hotelser fortsätter att tillhöra

vardagen i stor omfattning.

Utskottet

Av tidigare betänkanden har framgått, att Sverige sökt agera

för återtillsättandet av den särskilde rapportör inom FN:s ram

som fram till 1987 hade i uppgift att bevaka den allvarliga

situationen avseende mänskliga rättigheter i Guatemala. Dessa

ansträngningar har tyvärr inte burit frukt. Sedan 1987 har

Guatemala därför kommit att behandlas under dagordningspunkten

rådgivande verksamhet i FN:s MR-kommission.

Utskottet konstaterar att de förhoppningar om en förbättring

av läget för de mänskliga rättigheterna i landet som låg bakom

det tidigare beslutet dess värre inte infriats. En rapport av en

oberoende expert som lades fram vid det senaste mötet i

MR-kommissionen bekräftar det fortsatt allvarliga läget.

Samtidigt noterar utskottet de hoppingivande inslag, t.ex. det

nyligen slutna repatrieringsavtalet, som situationen i Guatemala

också inrymmer.

Utskottet konstaterar att Sverige politiskt och ekonomiskt

stöder fredsprocessen i Centralamerika, bl.a. genom stöd till

det regionala samarbete som genom 1987 års s.k. Esquipulasavtal

väsentligt fördjupats. Att Centralamerika i stort får en positiv

utveckling är en förutsättning för framsteg och förbättrade

villkor för de mänskliga rättigheterna också i Guatemala.

Utskottet finner ingen anledning för Sverige att i rådande

läge ta initiativ som skulle riskera att föregripa de

medlingsansträngningar som, trots bakslag, pågår i Guatemala.

Det är utskottets uppfattning att det internationella samfundet

och FN bör förmås att spela en ökad roll i Guatemalas

fredsprocess. Utskottet utgår därför från att regeringen i

lämpliga former fortsätter att verka för att Guatemala ägnas den

internationella uppmärksamhet som är påkallad mot bakgrund av

den allvarliga situation som råder i landet.

Med det ovan anförda betraktar utskottet yrkande 14 i motion

1991/92:U621 (v) som besvarat.

10. Kurder

I motion 1991/92:U622 (v, s, fp, c, kds), yrkande 1, samt i

motion 1992/93:U609 (fp), yrkande 1 (delvis) anförs att Sverige

bör verka för att kurdernas situation tas upp i sin helhet i FN.

I samma motion anges att kurdernas situation i Turkiet förblir

svår. Motionärerna anser att Sverige mot denna bakgrund noga bör

följa utvecklingen i Turkiet. I motionens yrkande 2 begärs att

Sverige i Europarådet skall verka för att Turkiet uppfyller de

åtaganden som den turkiska regeringen gjort beträffande

mänskliga rättigheter.

Också i motion 1992/93:U621 (v), yrkande 1, framförs att

Sverige i Europarådet bör ställa krav på Turkiet vad gäller

efterlevnaden av de av Turkiet ratificerade

människorättskonventionerna.

I det tredje yrkandet i motion 1991/92:U622 (v, s, fp, c, kds)

föreslås att Sverige i Europarådet och i ESK skall verka för att

undantagslagarna i sydöstra Turkiet hävs. I samma motions fjärde

yrkande begärs att Sverige skall verka för att situationen för

de mänskliga rättigheterna i Turkiet blir föremål för fortsatt

särskild bevakning av Europarådet.

I motion 1992/93:U646 (c, m, fp, kds, v), yrkande 2, begärs

att Sverige i ESK-processen och Europarådet skall arbeta för att

Turkiet efterlever innehållet i de åtaganden som Turkiet gjort i

form av gemensamma konventioner.

I motion 1992/93:U609 (fp), yrkande 1 (delvis), begärs att

övergreppen mot kurdernas mänskliga rättigheter tas upp i ESK.

I motion 1991/92:U622 (v, s, fp, c, kds), yrkande 5, begärs

att Sverige i Europarådet skall verka för en fredlig lösning för

kurderna i Irak och att kurderna till dess skall få skydd av FN.

I yrkande 8 i samma motion föreslås att Sverige skall inbjuda en

delegation från parlamentet i irakiska Kurdistan.

Enligt motion 1991/92:U622 (v, s, fp, c, kds), yrkande 9, bör

Sverige i FN ta initiativ till att kurder som fråntagits sina

medborgarskap i Syrien kan få tillbaka dessa. I motion

1992/93:U609 (fp), yrkande 3, sägs att det måste sättas

internationell press på Syrien för att nämnda kurder skall få

sin självklara rätt till medborgarskap.

I yrkande 10 i motion 1991/92:U622 begärs att Sverige skall ge

ekonomiskt stöd till framställning av läromedel på kurdiska som

bistånd till irakiska Kurdistan.

Bakgrund

Efter Iraks tillbakadragande från kurdiska områden har det

blivit möjligt att, genom utländska undersökningskommissioner

och andra människorättsinriktade organisationer, få kännedom om

den brutalitet och hänsynslöshet som präglat den irakiska

behandlingen av kurderna.

De förhandlingar som inleddes i april 1991 mellan den irakiska

regeringen och representanter för kurderna har inte lett till

någon lösning på frågan om hur kurdernas anspråk på ökat

oberoende skall kunna tillmötesgås. I maj 1992 genomfördes val i

de av kurderna kontrollerade områdena i norra Irak. Valen

resulterade i etablerandet av en rad motsvarigheter till normala

statsorgan, såsom ett "parlament" och en "samlingsregering" med

företrädare för ett stort antal kurdiska grupperingar i Irak.

Såväl säkerhetssituationen som försörjningsläget förblir

prekärt för kurderna. Turkiet har vid upprepade tillfällen och

med betydande styrkor attackerat vad som påstås vara den

kurdiska organisationen PKK:s baser i sydöstra Turkiet och i

norra Irak. Turkiska förband -- enligt uppgift ca 20000 man --

har sedan mitten av oktober 1992 genomfört s.k.

säkerhetsoperationer i norra Irak mot PKK-gerillan. Detta har

skett i nära samarbete med de två ledande företrädarna för de

irakiska kurderna. Som följd härav har gerillan tvingats utrymma

sina ställningar i detta område. Stridigheterna har inneburit

utökade påfrestningar för civilbefolkningen i ett område där det

humanitära hjälpbehovet är fortsatt stort. Eftersom en betydande

del av tillförseln av förnödenheter till kurderna i norra Irak

går via turkiskt område är de irakiska kurderna i hög grad

beroende av vem som för tillfället kontrollerar

tillfartsvägarna.

I Turkiet har, som nämnts, striderna mot PKK-gerillan trappats

upp på senare tid. I månadsskiftet september/oktober dödades

närmare 200 personer i den dittills häftigaste enskilda

sammandrabbningen mellan kurdisk PKK-gerilla och turkisk

militär. Ett stort antal kurdiska separatister uppges också ha

blivit dödade i mitten av januari 1993 i samband med turkiska

flyganfall i östra delen av landet. Det har hävdats att

attackerna mot PKK-baser, inte minst genom bombningar, främst

drabbat kurdisk civilbefolkning. Sålunda har staden Sirnak och

ytterligare två städer bombats med omfattande civila offer som

följd. Även kurdernas etniska och kulturella rättigheter,

oavsett om det är fråga om medlemmar i PKK eller ej, utsätts

ofta för kränkningar i Turkiet. Samtidigt kan dock noteras att

en viss förbättring kommit till stånd vad avser kurdernas rätt

att använda sitt eget språk.

Också i Syrien brister respekten för kurdernas mänskliga

rättigheter. Av landets befolkning är ca 8 % kurder. Sedan

1980-talet anses kurderna ha något större möjligheter än

tidigare att utöva sin kultur och fritt tala sitt språk.

Kurdiska är dock fortfarande förbjudet som undervisningsspråk i

Syrien.

År 1935 företogs en mera omfattande prövning av medborgarskap

i Syrien. Som ett resultat av denna prövning konstaterades bl.a.

att ett större antal kurder inte var syriska medborgare.

I dag är hundratusentalet av de kurder som bor i Syrien

statslösa och har ej till fullo integrerats i det syriska

samhället. I avsaknad av medborgarskap missgynnas kurderna i en

rad avseenden. Detta innebär bl.a. att de inte kan få pass eller

äga fast egendom samt att de har svårigheter att få tillgång

till statlig sjukvård. Däremot måste de fullgöra

militärtjänstgöring. Den allmänna respekten för mänskliga

rättigheter är också synnerligen låg i Syrien. Politisk

opposition får inte förekomma, med undantag för sådan som är av

rent symbolisk karaktär. Medlemmarna i den regerande

alawiminoriteten åtnjuter privilegier som inte tillkommer övriga

delar av befolkningen.

Situationen för de mänskliga rättigheterna (MR-situationen) i

Iran har sedan 1982 varit föremål för behandling i FN:s

MR-kommission. Den otillfredsställande MR-situationen i landet

har bl.a. avspeglats i behandlingen av landets minoriteter,

inkl. kurderna. Dessa har uppfattats som ett hot mot regimen och

har i olika omgångar utsatts för repression.

De iranska kurderna eftersträvar ej ett självständigt

Kurdistan. I stället är målet självstyre inom ramen för ett

demokratiskt styrt Iran.

Talesmän för de iranska kurderna beskriver den kurdiska

befolkningsgruppen i landet som en etniskt välintegrerad del i

det iranska samhället. En stor del är persisktalande.

I FN-sammanhang har kurdernas situation huvudsakligen

uppmärksammats i avsikt att förbättra den kurdiska minoritetens

ställning i resp. land. Sverige och ett antal västeuropeiska

länder har i flera års tid utan framgång sökt verka för att

situationen i Irak behandlas i FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna. Det förändrade opinionsläge som uppstod i och med

Iraks invasion av Kuwait i augusti 1990 medförde att en

resolution om de mänskliga rättigheterna i Irak kunde antas vid

kommissionens 47:e möte 1991. Resolutionen innebar bl.a.

tillsättandet av en särskild rapportör för Irak. Vid

kommissionens senaste möte, det 48:e, förelåg en rapport från

rapportören, som redovisade omfattande och allvarliga

kränkningar av de mänskliga rättigheterna. En ny resolution, som

Sverige medverkat till, antogs, i vilken Irak uppmanas att

upphöra med brott mot de mänskliga rättigheterna och att

samarbeta med kommissionen. Resolutionen förlängde även den

särskilde rapportörens mandat med ett år.

Utskottet

Utskottet konstaterar att det tidigare varit svårt att väcka

internationellt gehör för kurdernas sak. Inte minst efter

Gulfkriget har emellertid opinionens uppmärksamhet i ökad

utsträckning riktats mot kurdernas i många länder svåra

situation.

Vad gäller spörsmålet huruvida FN skulle kunna engageras,

måste understrykas att avgörande härvidlag alltid är det stöd

som kan uppbådas från medlemsländerna. Under senare år har

emellertid, bl.a. till följd av Sveriges agerande, olika

aspekter av kurdernas situation kommit att behandlas i

FN-sammanhang. Främst gäller detta MR-kommissionens tillsättande

av en särskild rapportör för Irak, antagandet av en resolution i

vilken Irak uppmanas att upphöra med brott mot de mänskliga

rättigheterna samt antagandet av en resolution i FN:s

säkerhetsråd, nr 688, i vilken Iraks förtryck av sin egen

civilbefolkning, inkl. kurderna, fördöms som ett hot mot fred

och säkerhet i området.

Med det anförda torde yrkande 1 i motion 1991/92:U622 och

yrkande 1 (delvis) i motion 1992/93:U609 få anses besvarade.

Utskottet konstaterar att problemet med mänskliga rättigheter

i Turkiet är nära förknippat med frågan om kurdernas ställning i

landet. Många kurder har assimilerats och integrerats i det

turkiska samhället. Ett antal ledande turkiska politiker är av

kurdiskt ursprung. Det gäller t.ex. presidenten, Turgut Özal,

utrikesministern, Hikmet Cetin, och ministern för de mänskliga

rättigheterna, Mehmet Kahraman. Någon generell diskriminering av

människor med kurdiskt ursprung kan inte sägas förekomma i

Turkiet.

Större delen av kurderna, ca 8 miljoner, bor i de sydöstra

delarna av landet. De hävdar -- trots att de under lång tid

utsatts för en hårdhänt assimileringspolitik -- sin självklara

rätt till egen kultur och eget språk samt kurdiskt, politiskt

medinflytande. Även bland dessa kurder synes stödet för PKK och

en separat kurdisk stat vara svagt.

Ett tjugotal kurdiska kandidater invaldes vid valen för cirka

ett år sedan i parlamentet, där de har bildat ett parti kallat

HEP. Efter valen vidtog den nya turkiska regeringen ett antal

åtgärder i liberaliserande riktning. Sålunda beslöts om ett

ministerium för mänskliga rättigheter, en lag om kortare

häktningstider (bl.a. i syfte att komma till rätta med tortyren

i polishäktena) samt en liberalare arbetsmarknadslagstiftning.

Därutöver har lättnader genomförts i fråga om möjligheterna att

ge ut tidningar och musikinspelningar på kurdiska. I den mån

beslutade liberaliseringar genomförs är detta att se som ett

viktigt steg mot en förbättring av läget för de mänskliga

rättigheterna i landet. Enligt utskottets mening återstår dock

ännu mycket att göra.

Den stundom mycket hårdhänta politiken mot kurderna har gynnat

uppkomsten av terroristorganisationer av vilka PKK är den mest

kända. I kampen mellan säkerhetsstyrkorna och PKK har övergrepp

begåtts av båda sidor.

Även om en viss förbättring kommit till stånd vad avser

kurdernas rättigheter är det, enligt utskottets mening, oroande

att kurdernas etniska och kulturella rättigheter, oavsett om det

är fråga om medlemmar i PKK eller ej, utsätts för återkommande

kränkningar i Turkiet.

Varje stat har en självklar rätt att bekämpa

terroristverksamhet inom sina egna gränser. I ett svar i

riksdagen den 13 oktober 1992 betonade utrikesministern, att

detta måste göras med tillämpning av en demokratisk

rättsordning. Hon framhöll att Turkiet måste acceptera den

enskilda klagorätten till Europadomstolen i Strasbourg som

tillämplig i alla delar av landet. Hon framhöll också i sitt

svar att Turkiet som ESK-medlem gjort åtaganden att respektera

ESK:s principer om demokratiska och mänskliga rättigheter.

I ett svar i riksdagen den 20 oktober 1992 framhöll statsrådet

Alf Svensson att Turkiet är en demokrati, som tillhör både ESK

och Europarådet. Turkiet har därmed åtagit sig att uppfylla de

förpliktelser som medlemskap i dessa organisationer innebär.

Respekten för de mänskliga rättigheterna är ett återkommande

samtalsämne i kontakterna mellan Sverige och Turkiet, både inom

och utom Europarådet, och kommer att så förbli tills situationen

i Turkiet kan anses tillfredsställande.

Utskottet konstaterar därutöver att frågan om de mänskliga

rättigheterna redan är föremål för behandling inom Europarådet,

bl.a. i det att flera enskilda mål mot Turkiet är

anhängiggjorda.

Med det anförda får motion 1991/92:U622, yrkandena 2, 3

och4, samt yrkande 1 (delvis) i motion 1992/93:U609, yrkande 1

i motion 1992/93:U621 och yrkande 2 i motion 1992/93:U646 anses

besvarade.

Utskottet konstaterar, att Europarådet har begränsade

möjligheter att behandla frågor rörande kurdernas situation och

rättigheter. Endast ett av de länder som hyser en större kurdisk

befolkning, Turkiet, är medlem i Europarådet. Turkiet har

dessutom, som ovan nämnts, gjort inskränkningar i möjligheten

att utnyttja den individuella klagorätten. Dessa förhållanden

har dock inte utgjort något hinder för att frågor rörande

kurdernas situation, även i länder som inte är medlemmar i

Europarådet, återkommande behandlats av rådets parlamentariska

församling samt även i ministerkommittén.

Vad avser FN-skydd till kurderna noterar utskottet att FN:s

säkerhetsråd i april 1991 antog en resolution, nr 688, i vilken

Iraks förtryck av sin egen civilbefolkning, inkl. kurderna,

fördöms som ett hot mot fred och säkerhet i området. Tillkomsten

av FN-resolutionen, vilken särskilt motiverats av kurdernas

utsatta situation, stöddes aktivt av Sverige. Under åberopande

av de principer som kom till uttryck i resolutionstexten

upprättade Frankrike, Förenta staterna, Storbritannien och

Nederländerna en säkerhetszon i nordligaste Irak. Denna zon

övervakas permanent av amerikanskt observationsflyg, vilket

innebär ett skydd för kurderna i området.

Efter förhandlingar mellan FN:s biträdande generalsekreterare

Jan Eliasson och företrädare för den irakiska regeringen ingicks

i slutet av oktober 1992 ett s.k. Memorandum of Understanding

mellan parterna. Därigenom har man funnit former för FN:s

närvaro i hela Irak samtidigt som distributionen av humanitärt

bistånd reglerats.

Med det anförda får yrkande 5 i motion 1991/92:U622 anses

besvarat.

Utskottet konstaterar att företrädare för kurderna i Irak

nyligen besökt Sverige samt att de därvid sammanträffat med

ledamöter i Sveriges riksdag och med tjänstemän i

regeringskansliet.

Med det anförda får yrkande 8 i motion 1991/92:U622 anses

besvarat.

Utskottet konstaterar att rätt till medborgarskap inte är en i

folkrätten reglerad mänsklig rättighet, och att det därför synes

saknas förutsättningar för att i FN:s MR-kommission ta initiativ

rörande frågan om medborgarskap för de kurder i Syrien som

saknar sådant.

Med det anförda får yrkande 9 i motion 1991/92:U622 och

yrkande 3 i motion 1992/93:U609 anses besvarade.

Utskottet noterar, att den humanitära FN-plan för Kuwait och

Irak, inkl. gränsområdena, som upprättades i maj 1991 har

erhållit omfattande svenskt stöd. Medel har huvudsakligen

lämnats till UNHCR, WFP och Unicef. Mycket viktigt har också det

stöd varit som Sverige avsatt för FN-styrkan i Irak. Dess

existens utgör i princip en förutsättning för att olika

FN-organ, NGO:s m.fl. skall kunna arbeta i landet. Den har också

fungerat som skydd för den inhemska befolkningen.

Eftersom huvuddelen av det svenska biståndet kanaliserats

genom multilaterala organisationer är det mycket svårt att

avgöra hur mycket som direkt kommit kurderna till godo. Det

bedöms emellertid vara fråga om betydande belopp.

Någon förfrågan om bidrag till framställning av läroböcker på

kurdiska synes dock inte ha kommit svenska myndigheter till

handa.

Med det anförda får yrkande 10 i motion 1991/92:U622 anses

besvarat.

11. Assyrier/syrianer

Motionerna 1991/92:U613 (m), 1991/92:U625 (fp, s, c, kds),

1991/92:U604 (v) samt 1992/93:U654 (fp, c, kds) uppmärksammar

assyriernas/syrianernas situation. I motion 1991/92:U613 (m)

föreslås att Sverige såväl bilateralt som internationellt skall

verka för att syrianerna (assyrierna) erkänns som en etnisk

minoritet i hemländerna och garanteras mänskliga fri- och

rättigheter. I motion 1991/92:U625 (fp, s, c, kds) yrkas bl.a.

att Sverige skall spela en aktiv roll t.ex. i FN för att

uppmärksamma assyriernas/syrianernas situation. I motion

1991/92:U604 (v) yrkas att Sverige i Europarådet och ESK skall

verka för att syrianernas mänskliga rättigheter skall

respekteras i Turkiet. I motion 1992/93:U654 (fp, c, kds),

slutligen, yrkas att Sverige i FN, Europarådet och ESK bör

uppmärksamma assyriernas (syrianernas) situation i Turkiet.

Bakgrund

Frågan om assyriernas och syrianernas ursprung och historia är

komplicerad och föremål för diskussion i olika sammanhang.

Eftersom tolkningen av dagens politiska förhållanden delvis

sammanhänger med hur man uppfattar bakgrunden till den nuvarande

situationen redovisas i det följande olika, sinsemellan delvis

motstridiga, uppfattningar. Först redovisas ett synsätt baserat

på studier av viss litteratur. Detta kompletteras därefter med

uppfattningar som finns företrädda bland berörda

invandrargrupper i Sverige.

Det, enligt det förstnämnda synsättet, ursprungligen

gemensamma för den grupp människor som benämns assyrier är

bekännelsen till den nestorianska ("assyriska") kyrkan. Denna är

uppkallad efter en präst i Antiokia, Nestorius, som år 428

valdes till patriark i Konstantinopel. Utmärkande för hans

teologi är tanken att Kristus har två naturer, en gudomlig och

en mänsklig, vilka är nära förenade men som ej får

sammanblandas. Den lära som han härledde ur denna dogm

(diofysitismen, tvånatursläran) skiljer sig på ett avgörande

sätt från den uppfattning som fastslagits på kyrkomötet i Nicea.

En grundläggande skillnad mellan de två teologiska skolorna är

huruvida Maria skall betraktas som enbart Kristi Moder eller som

Teotokos, Gudsmoder.

Efter kyrkomötet i Efesus 431 avsattes Nestorius som patriark.

Hans anhängare sökte sig bort från bysantinskt område och

upprättade ett teologiskt centrum (Nisibis) i närheten av vad

som i dag är den syrisk-turkiska gränsen. I slutet av 400-talet

skedde en sammanslagning mellan olika, närbesläktade samfund i

det mesopotamiska området. Med en sammanfattande benämning

kallade de sig från mitten av 500-talet den nestorianska kyrkan.

Parallellt med den beskrivna utvecklingen framträdde under

senare delen av 400-talet bland den arameisktalande befolkningen

i Syrien en på ennatursläran (monofysitismen) grundad,

syrisk-ortodox kyrka (även kallad syrisk-katolska kyrkan och

unierade syrisk-antiokenska kyrkan), vars anhängare i dag, som

nämnts, kallar sig syrianer.

Redan på 480-talet började ett av de samfund som kom att ingå

i den nestorianska kyrkan att med framgång missionera bl.a. i

kurdiska områden. Kyrkan etablerades under de följande

århundradena fast i Centralasien och anses som mest ha omfattat

80 miljoner människor. I samband med Timurlenks erövringar

krossades emellertid detta kyrkliga "imperium" nästan helt.

Blott spridda rester återstod i avlägsna delar av nuvarande

Turkiet och i gränstrakterna mellan våra dagars Iran och Irak.

Samtidigt inleddes ett religiöst förfall. 1500-talet såg flera

splittringar av den nestorianska kyrkan. Det alltmera obetydliga

patriarkatet flyttades till ett bergsområde i vad som i dag är

sydöstra hörnet av Turkiet, där det förblev till år 1917.

I slutet av 1700-talet konstaterar den kände engelske

historikern Edward Gibbon, att "nestorianerna förblandas under

namnet kaldéer eller assyrier med den mäktigaste staten i östern

under antiken". En engelsk arkeolog och diplomat, Henry Layard,

som var verksam under 1830- och 1840-talen, trodde sig i dessa

kristna grupper ha funnit ättlingar i rakt nedstigande led till

de 900 år tidigare försvunna assyrierna, en uppfattning som kom

att sprida sig i Europa. Under 1800-talet kom även nestorianerna

själva, vilka då beräknas ha uppgått till ca 100000, att kalla

sig assyrier.

Efter en revolt mot turkarna under första världskriget

massakrerades omkring 20000 nestorianer vid den dåvarande

persisk-turkiska gränsen. Åren efter det första världskriget

skedde betydande omflyttningar av återstående nestorianska

grupper, då uppgående till ca 90000 personer. Nestorianerna

deporterades av turkarna till Irak, där många av dem kom att

ingå i brittiska specialstyrkor, som bl.a. användes för att slå

ner kurdiska uppror.

Under 1930-talet integrerades en del assyrier i det irakiska

samhället. Andra framförde förnyade krav på autonomi och på

emigration i NF:s regi. I samband med att Irak blev

självständigt 1932 deporterades den nestorianske patriarken. Så

småningom hamnade han i USA där han återupprättade sitt

patriarkat i Chicago för att senare flytta det till San

Francisco.

NF behandlade återkommande den assyriska frågan under

1930-talet. Efter olika försök att skapa bosättningar för den

assyriska befolkningsgruppen, bl.a. vid Timbuktu och i Brittiska

Guayana, fattades slutligen beslut om att de som så ville skulle

få lämna Irak och bosätta sig i Syrien. En del blev dock kvar i

Irak, där de under senare årtionden ofta kommit i kläm i

striderna mellan den irakiska armén och kurderna. 1977 blev

huvuddelen av de assyrier som bodde längs den turkiska gränsen

tvångsförflyttade till andra delar av landet. Av de ca 80000

assyrier som i dag bor i Irak återfinns cirka hälften i städerna

där de är relativt väl integrerade. Den andra hälften, bland

vilka de under 1970-talet tvångsförflyttade återfinns, lever

under betydligt svårare förhållanden. Assyrierna i Irak är

organiserade i en rad kyrkliga sammanslutningar, vilka inte

sällan bekämpar varandra.

Det bör påpekas att det förekommer mycket skiftande uppgifter

om antalet personer som tillhör de här diskuterade grupperna. I

sin rapport våren 1992 uppger MR-kommissionens rapportör att

antalet assyrier och dessa närstående grupper (utom

syrisk-katoliker) i Irak uppgår till mer än en miljon.

I Iran finns ca 30000 assyrier. Dessa bor dels i ett antal

större städer, dels nära gränsen mot Turkiet. Assyrierna har en

representant i det iranska parlamentet.

I Syrien finns assyrierna, vilka torde uppgå till ca 40000

(inkluderas de syrisk-ortodoxa uppgår antalet, enligt vissa

uppgifter, till 200000), huvudsakligen kvar i det område där

de tilläts bosätta sig under 1930-talet. De lever där under

påfallande modesta förhållanden.

I Libanon finns i dag ca 10000 assyrier. Assyrierna i det

forna Sovjetunionen uppgår till ca 50000. I Turkiet finns en

kvarleva av den tidiga assyriska folkgruppen. Dessa

"turkassyrier" har emellertid i stort sett förlorat sitt

nestorianska arv.

Utanför Mellanöstern--Iran--f.d. Sovjetunionen finns den

största assyriska befolkningskoncentrationen, ca 100000, i

USA.

Generellt måste konstateras, att de ovan återgivna siffrorna

är behäftade med betydande osäkerhet, både av definitionsmässiga

och statistiska skäl.

Som nämnts inledningsvis i detta avsnitt finns det olika

uppfattningar om vad "assyrisk/syriansk" står för. Medan det

ovan redovisade synsättet tar sin utgångspunkt i den tidiga

kristna kyrkans utveckling och från denna utgångspunkt för

resonemanget framåt, finns det hos assyriska/syrianska grupper i

Sverige det omvända perspektivet, nämligen att från de nuvarande

förhållandena gå bakåt. Så är exempelvis fallet när en assyrisk

grupp i en presentation skriver att "assyrierna räknar sig i dag

nationellt, traditionellt och historiskt som ättlingar till de

gamla assyrierna". Också vad avser språk och kultur förekommer

det att man hävdar ursprung i antikens assyriska högkultur.

Andra däremot hävdar att de i stället härstammar från ett

annat folk, araméerna, och att de araméer som gick över till

kristendomen kallade sig assyrier.

Assyrierna/syrianerna i Sverige synes företrädesvis vara

medlemmar i de syrisk-ortodoxa, syrisk-katolska, nestorianska

och kaldéeiska kyrkorna. Enligt den uppfattning de själva har

inkluderas således större grupper i begreppet assyrisk än vad

som är fallet om man tillämpar det inledningsvis redovisade,

litteraturbaserade synsättet.

De flesta vuxna assyrier talar i dag syriak, som förstås i de

flesta assyriergrupper. Emellertid är det långt ifrån alltid

barnens modersmål.

I ett försök till sammanfattning av vad assyrisk står för

konstateras (Riksutställningar i en presentation av assyrisk

bondekultur), att termen "... har fått en ny innebörd:

orientalisk kristen oberoende av nationalitet (turkisk,

libanesisk, syrisk, irakisk, iransk) eller folk- och

språktillhörighet (turkisk, kurdisk, arameisk-syrisk, arabisk,

armenisk, persisk)".

Utskottet

Den generellt sett låga respekten för de mänskliga

rättigheterna och det allmänna förtryck som råder i det berörda

området undgår naturligtvis inte att drabba även de assyriska

grupperna. Som en liten minoritet i regionen är dessa grupper

utsatta för särskilda problem, och de upplever sig ofta själva

försatta i en svår situation.

I Turkiet finns det vissa begränsningar för all religiös

verksamhet, vilka är avsedda att bevara den turkiska statens

sekulära karaktär. Nämnda inskränkningar är huvudsakligen

riktade mot majoritetsreligionen, islam, men påverkar även

religiösa minoriteter.

Det finns i Turkiet också kvardröjande konflikter sedan 1970-

och 1980-talen mellan kurder och assyrier/syrianer, vilka också

innefattar trakasserier och mord. Till stor del kan dessa

konflikter förklaras av motsättningar mellan jordlösa kurder och

de traditionellt mera välbärgade, jordägande assyrierna.

Det finns emellertid också en rad andra konfliktdimensioner.

Uppenbarligen kommer de jämförelsevis små assyriska och

syrianska grupperna i Turkiet ej sällan i kläm mellan andra

intressen. Så torde exempelvis vara fallet i samband med de

religiöst betingade stridigheter, särskilt mellan islamiska

fundamentalister och andra grupper, som ägt rum under senare

tid. Så är också situationen i kampen mellan turkiska

säkerhetsstyrkor och kurdiska grupper (PKK). Det finns därför

anledning att se allvarligt på den försämrade situationen för

assyrierna/syrianerna.

Utskottet konstaterar att arbete rörande rättigheter för

personer som tillhör nationella, etniska, religiösa och

språkliga minoriteter för närvarande pågår bl.a. inom FN,

Europrådet, ESK och EG. Sverige deltar aktivt i detta arbete

inom de tre förstnämnda organisationerna. I förekommande fall

verkar Sverige också bilateralt mot brott mot de mänskliga fri-

och rättigheterna. Sverige verkar därvid för att alla

människor, oavsett nationell, etnisk, religiös eller annan

tillhörighet, skall åtnjuta mänskliga fri- och rättigheter.

Med det anförda får motion 1991/92:U613 anses besvarad.

På grund av de allvarliga problemen på området för de

mänskliga rättigheterna har Sverige tillsammans med andra

västeuropeiska stater under ett antal år sökt få upp läget i

Irak till behandling i FN:s MR-kommission. Detta lyckades vid

1991 års möte med kommissionen. En särskild rapportör

tillsattes, vilken till 1992 års möte med kommissionen kunde

redovisa omfattande och allvarliga människorättskränkningar.

Också beträffande Iran har situationen för de mänskliga

rättigheterna varit föremål för uppmärksamhet sedan lång tid

tillbaka. Sedan början av 1990-talet har kommissionen haft en

separat rapportör även för Iran.

Utskottet konstaterar, att den granskning som FN:s

MR-kommission bedriver i förekommande fall (främst Irak och

Iran) omfattar alla befolkningsgrupper i berörda länder, inkl.

assyrier, och att Sverige deltar i och noga följer detta arbete.

Det åligger Turkiet, i likhet med övriga stater, att garantera

de mänskliga rättigheterna för alla grupper. Mot bakgrund av det

ovan beskrivna läget för assyrier/syrianer anser utskottet att

dessa gruppers situation i Turkiet bör ge anledning till ökad

uppmärksamhet i de fora där frågor om de mänskliga rättigheterna

behandlas.

Med det anförda får motionerna 1991/92:U625 och 1992/93:U654

(delvis) anses besvarade.

Utskottet har i tidigare betänkanden konstaterat att

Europarådet inte är ett primärt forum för frågor rörande

kurdernas situation och rättigheter, eftersom Turkiet endast är

ett av de länder som har en kurdisk minoritet. Motsvarande

synsätt kan anläggas beträffande assyrier/syrianer. Utskottet

konstaterar emellertid också, på annan plats i detta betänkande,

att frågan om de mänskliga rättigheterna redan är föremål för

behandling inom Europarådet, bl.a. i det att flera enskilda mål

mot Turkiet är anhängiggjorda. Inom såväl Europarådet som andra

internationella organisationer pågår arbete rörande olika

minoriteters rättigheter. I detta sammanhang berörs även frågan

om etniska minoriteter. Också ESK är ett forum där ett

omfattande arbete pågår för att finna lämpliga former för att

behandla minoritetsproblem.

Med det anförda får motionerna 1991/92:U604 och 1992/93:U654

(delvis) anses besvarade.

12. Zigenare

I motion 1991/92:U621 (v) anges att förföljelsen mot zigenare

i Östeuropa har tilltagit. Enligt motionärerna vädjade

zigenarnas internationella union i november 1991 om en

alleuropeisk lösning på våldet mot zigenare. I motionens yrkande

7 begärs att Sverige skall tillmötesgå denna vädjan och därmed

bidra till att stärka arbetet mot rasism. Även motion

1992/93:U612 (fp) uppmärksammar det zigenska folkets utsatta

situation. I motionen anförs att Sverige i ESK, Europarådet och

i andra internationella sammanhang bör verka för att ökad

tolerans visas mot zigenare och andra minoriteter i Europa samt

för att dessa gruppers situation i ökad utsträckning skall

uppmärksammas internationellt.

Bakgrund

Antalet zigenare i världen beräknas uppgå till cirka tio--elva

miljoner. Närmare åtta miljoner zigenare finns i Europa. Av

dessa återfinns i sin tur drygt sju miljoner i Öst- och

Centraleuropa samt på Balkan. I alla staterna där utgör

zigenarna en underklass med bl.a. hög analfabetism, kort

livslängd och stor barnadödlighet. Ett av Europarådet år 1969

utarbetat förslag med åtgärder syftande till att förbättra

zigenarnas situation i medlemsländerna har i flertalet av dessa

inte haft stor praktisk genomslagskraft.

Under historiens lopp har den zigenska folkgruppen utsatts för

förföljelse och diskriminering. Under 1930- och 1940-talen blev

zigenarna, i likhet med judarna, föremål för den tyska nazismens

systematiska förintelsepolitik. I Syd- och Sydösteuropa föll

många zigenare offer för massakrer som utfördes av inhemska

fascister.

Zigenarnas aktuella situation i Europa har studerats av bl.a.

organisationen för de mänskliga rättigheterna, Helsinki Watch.

Organisationen har bl.a. konstaterat att övergreppen mot

zigenare i vissa östeuropeiska länder, t.ex. Bulgarien och

Rumänien, ökat sedan dessa länders demokratiseringsprocess

inleddes 1989/90. Detta sammanhänger enligt Helsinki Watch med

det faktum att etniska konflikter generellt tilltagit i

intensitet i Östeuropa i takt med försvagningen av den hårda

sociala kontroll som förknippades med de tidigare

statsapparaterna i dessa länder. I såväl Bulgarien som Rumänien

har den zigenska folkgruppen i många fall utsetts till syndabock

för problem som har sin upprinnelse i samhällenas strävan att

övergå till marknadsekonomi. I Rumänien har zigenare åtalats för

att ha orsakat upplopp mellan etniska ungrare och rumäner.

Helsinki Watch har vidare konstaterat, vad gäller vissa länder,

att våld mot zigenare sällan föranleder åtal.

Den zigenska världsunionens konferens i Rom i september 1991

utmynnade i fyra långsiktiga rekommendationer syftande till att

bl.a. göra zigenarbefolkningen mer delaktig i resp. lands

politiska och ekonomiska system. Samtidigt var det angeläget att

värna om zigenarnas möjlighet att leva i enlighet med sin kultur

och sin historia, framhölls det i rekommendationerna.

Konferensen utmynnade i en appell till alla europeiska stater

att erkänna zigenarna som en "transnationell etnisk minoritet".

FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna antog vid sitt

48:e möte en resolution vari kommissionens särskilde rapportör

uppmanas att i sitt arbete fästa särskild uppmärksamhet vid

romas (zigenarnas) levnadsförhållanden. Staterna uppmanas vidta

erforderliga åtgärder för att eliminera alla former av

diskriminering gentemot roma. Ett ändringsförslag om att

resolutionstexten endast skulle omfatta roma som var bosatta och

medborgare i resp. stat avvisades av kommissionen.

Utskottet

Den zigenska folkgruppens utsatta situation, särskilt i Öst-

och Sydeuropa, bör enligt utskottets uppfattning ägnas ökad

uppmärksamhet. Enligt utskottets bedömning sammanhänger en

förbättring av respekten för de mänskliga rättigheterna

generellt, inkl. respekten för den zigenska minoritetens

kulturella särart, med de aktuella ländernas möjligheter att

fortsätta och fördjupa den påbörjade demokratiprocessen.

Utskottet vill framhålla betydelsen av att varje land på det

nationella planet vidtar åtgärder, bl.a. lagstiftningsvägen, för

att stärka skyddet för minoriteter. En stats prekära sociala och

ekonomiska situation får aldrig tillåtas bli en ursäkt för

bristande respekt för de mänskliga rättigheterna. Utskottet

noterar med oro rapporterna om att polis och andra

myndighetspersoner i Rumänien själva deltagit i våldsövergrepp

på zigenare och vid attacker inte erbjudit zigenare fullt

medborgerligt skydd.

Utskottet utgår från att regeringen verkar för att den

zigenska folkgruppens ofta utsatta situation ägnas den

internationella uppmärksamhet, t.ex. inom ESK-processens ram,

som är påkallad.

Därmed får yrkande 7 i motion 1991/92:U621 (v) samt motion

1992/93:U612 (fp) anses besvarade.

13. Judar i f.d. Sovjetunionen

I motion 1991/92:U615 (s) berörs frågan om den judiska

utvandringen från f.d. Sovjetunionen. I motionens yrkande 3

föreslås att Sverige i FN skall väcka frågan om dessa personers

rätt att välja invandrarland.

Som bakgrund till yrkandet anger motionärerna en

överenskommelse mellan Israel, Förenta staterna och det f.d.

Sovjetunionen med innebörden att alla judar som utvandrar från

det tidigare Sovjetunionen skall resa direkt till Israel utan

möjlighet att bosätta sig i andra länder. I motionen anförs att

en sådan överenskommelse skulle stå i strid med folkrätten som

enligt motionärerna stadgar att var och en har rätt att bosätta

sig där han vill och kan.

Utskottet

Utskottet konstaterar att frågan om de f.d. sovjetiska

judarnas rätt att utvandra från sina hemländer resp. invandra

till Israel eller andra länder mist något av sin aktualitet.

Enligt vad utskottet inhämtat finns för närvarande inga hinder

som skulle begränsa den judiska utvandringen från de stater som

tidigare ingick i Sovjetunionen. Att den judiska invandringen

till Israel på senare år ändå varit relativt sparsam beror

enligt samstämmiga uppgifter främst på begränsningar vad avser

det israeliska mottagandet av dessa invandrare samt på den bild

härav som invandrarna i sin tur vidareförmedlat till sina forna

hemländer. Enligt vad utskottet erfarit är den judiska

invandringen till Israel sedan en tid tillbaka återigen på

uppgång.

Utskottet konstaterar vidare att folkrätten ej garanterar

individens rätt att fritt välja invandrarland. I förarbetena

till den svenska lagstiftningen avseende invandrarpolitiska

frågor finns fastställd principen om individuell prövning i

tillståndsärenden. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla

att denna princip självfallet också måste gälla de judar från

det f.d. Sovjetunionen som kan tänkas ansöka om

uppehållstillstånd i Sverige.

Därmed avstyrks yrkande 3 i motion 1991/92:U615 (s).

14. Urbefolkningar

Motion 1991/92:U620 (v) tar upp urbefolkningarnas utsatta

situation i många delar av världen. Enligt motionärerna bör

500-årsminnet av Columbus "upptäckt" av Amerika också

uppmärksamma vad dessa 500 år av kolonisering inneburit för

urinvånarna, indianerna. I motionen yrkas att Sverige bör ta

initiativ till att göra den 12 oktober till en internationell

solidaritetsdag med Amerikas indianer.

Bakgrund

Utskottet har tidigare framhållit att urbefolkningars

rättigheter bör ses i ett större sammanhang, där det gäller att

värna om alla individers och alla minoritetsgruppers mänskliga

rättigheter. Det är angeläget att verka för att etniska

minoriteter åtnjuter grundläggande demokratiska fri- och

rättigheter, rätten till en egen kulturell identitet och ett

eget kulturliv, till egen religion och eget språk.

Sedan 1982 pågår inom ramen för FN:s arbetsgrupp om

urbefolkningar ett arbete på att utforma en deklaration om

urbefolkningar. Arbetsgruppen sorterar under FN:s kommission för

de mänskliga rättigheterna. Sverige deltar aktivt i detta

arbete.

Utskottet

Utskottet konstaterar att Sverige undertecknat FN:s

rasdiskrimineringskonvention från 1965. Denna medger bl.a.

positiv särbehandling i syfte att skydda särskilt utsatta

grupper. Utskottet vill betona vikten av att urbefolkningarnas

situation uppmärksammas, att deras rättigheter skyddas samt att

vederbörliga sociala och ekologiska hänsyn tas till

urbefolkningarna i den samhälleliga planeringen och

utvecklingen, liksom i biståndssamarbetet.

Beträffande Amerikas urinvånare har utskottet tidigare

uttalat, att det naturliga vore, att alla aspekter av Amerikas

upptäckt och kolonialisering uppmärksammas i samband med

500-årsjubileet av upptäckten av Amerika, inkl. följderna för de

amerikanska indianerna.

Utskottet konstaterar att så i viss mån skett under 1992. Det

är utskottets förhoppning att de amerikanska urbefolkningarnas

situation skall ägnas ytterligare uppmärksamhet under 1993, som

av FN proklamerats som det internationella urbefolkningsåret.

Vid det senaste mötet i FN:s MR-kommission var Sverige

medförslagsställare till den resolution som antogs varigenom

bl.a. kommissionen inbjuder stater att, i samråd med

urbefolkningar och frivilligorganisationer, föreslå teman och

aktiviteter för detta år.

Med det ovan anförda får motion 1991/92:U620 (v) anses

besvarad.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förändring av FN-stadgan

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:Ju626

besvarat med vad utskottet anfört,

2. beträffande dödsstraff och tortyr

att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1991/92:U623 och

yrkande 10 i motion 1991/92:U621 besvarade med vad utskottet

anfört,

3. beträffande lagstiftning i andra länder

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1991/92:Ju635

besvarat med vad utskottet anfört,

4. beträffande folkrätt

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1991/92:U623

besvarat med vad utskottet anfört,

5. beträffande folkrättens årtionde

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:U623

besvarat med vad utskottet anfört,

6. beträffande FN-konferenser

att riksdagen förklarar yrkandena 3 och 4 i motion

1991/92:U603 besvarade med vad utskottet anfört,

7. beträffande rasdiskriminering

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1991/92:U623,

yrkande 15 i motion 1992/93:U628 och yrkande 6 i motion

1992/93:Ju619 besvarade med vad utskottet anfört,

8. beträffande individuell klagorätt

att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1991/92:U623

besvarat med vad utskottet anfört,

9. beträffande en FN-kommissarie för mänskliga rättigheter

att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1991/92:U623 och

yrkande 3 i motion 1992/93:U626 besvarade med vad utskottet

anfört,

10. beträffande bestraffning av förövare av folkmord och

andra brott mot mänskligheten

att riksdagen med avslag på motion 1991/92:U619 förklarar

yrkande 16 i motion 1991/92:U621 och yrkande 7 i 1992/93:U645

besvarade med vad utskottet anfört,

men. (v) - delvis

11. beträffande barnkonventionen

att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1991/92:Sf605 och

yrkande 3 i motion 1991/92:U202 besvarade med vad utskottet

anfört,

12. beträffande barnsoldater

att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1991/92:U621 och

yrkande 4 i motion 1991/92:U623 besvarade med vad utskottet

anfört,

13. beträffande flyktingkvinnors och barns behov

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1991/92:Sf605

besvarat med vad utskottet anfört,

14. beträffande kvinnans situation

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:U603 och

yrkande 11 i motion 1991/92:U621 besvarade med vad utskottet

anfört,

15. beträffande homosexuellas mänskliga rättigheter

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1991/92:L415 och

yrkande 2 i motion 1991/92:So272 besvarade med vad utskottet

anfört,

16. beträffande bistånd till människorättsorganisationer,

journalister m.m.

att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 5 i motion

1991/92:U621 besvarade med vad utskottet anfört,

men. (v) - delvis

17. beträffande krigföringsmetoderna i Gulfkriget

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1991/92:U621

besvarat med vad utskottet anfört,

18. beträffande folkrättsliga regler för minering

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1991/92:U621

besvarat med vad utskottet anfört,

19. beträffande plastkulor

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1991/92:U621

besvarat med vad utskottet anfört,

20. beträffande koppling mellan handel och mänskliga

rättigheter

att riksdagen avslår yrkande 6 i motion 1991/92:U617,

men. (v) - delvis

21. beträffande en generös och solidarisk flyktingpolitik

m.m.

att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1991/92:U623

besvarat med vad utskottet anfört,

22. beträffande KGB-arkiven

att riksdagen förklarar motion 1991/92:U605 besvarad med vad

utskottet anfört,

res. (nyd)

23. beträffande en fredlig lösning av Cypernfrågan

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:U607 samt

yrkande 1 i motion 1992/93:U653 besvarade med vad utskottet

anfört,

24. beträffande den turkiska ockupationen och de turkiska

bosättningarna på Cypern

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1991/92:U607

besvarat med vad utskottet anfört,

25. beträffande försvunna grekcyprioters öden

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1991/92:U607

besvarat med vad utskottet anfört,

26. beträffande den svenska polisstyrkan på Cypern

att riksdagen avslår yrkande 4 i motion 1991/92:U607,

27. beträffande mänskliga rättigheter i Iran

att riksdagen förklarar yrkandena 1--3 i motion 1991/92:U617

samt yrkande 5 i motion 1992/93:U646 besvarade med vad utskottet

anfört,

28. beträffande handel med Iran

att riksdagen avslår yrkande 5 i motion 1991/92:U617,

29. beträffande fredsprocessen i Västra Sahara

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:U210,

yrkande 1 i motion 1991/92:U626, yrkande 1 i motion

1992/93:U605, yrkande 1 i motion 1992/93:U613 samt yrkande 1 i

motion 1992/93:U624 besvarade med vad utskottet anfört,

30. beträffande mänskliga rättigheter i Marocko

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1991/92:U210 samt

yrkande 2 i motion 1992/93:U613 besvarade med vad utskottet

anfört,

31. beträffande fredsprocessen i Angola

att riksdagen avslår yrkande 3 i motion 1991/92:U224 samt

yrkandena 1 och 2 i motion 1991/92:U618,

32. beträffande fredsprocessen i Moçambique

att riksdagen förklarar yrkandena 4 och 6 i motion

1991/92:U618 besvarade med vad utskottet anfört,

33. beträffande Namibiafrågan

att riksdagen avslår yrkande 7 i motion 1991/92:U618,

men. (v) - delvis

34. beträffande fredsmedling i Filippinerna

att riksdagen förklarar yrkande 12 i motion 1991/92:U621

besvarat med vad utskottet anfört,

35. beträffande mänskliga rättigheter i Indonesien

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:U609,

yrkande 3 i motion 1991/92:U624, yrkande 1 i motion 1992/93:U604

samt yrkande 1 i motion 1992/93:U611 besvarade med vad utskottet

anfört,

36. beträffande Östra Timors status

att riksdagen förklarar yrkandena 2, 4 och berörd del av

yrkande 5 i motion 1991/92:U609, yrkande 4 i motion

1991/92:U624, yrkande 2 i motion 1992/93:U604 samt yrkandena 2

och 3 i motion 1992/93:U611 besvarade med vad utskottet anfört,

37. beträffande Irian Jaya (tidigare Västpapua)

att riksdagen avslår berörd del av yrkande 5 och yrkande 7 i

motion 1991/92:U609, yrkande 5 i motion 1991/92:U624 samt

yrkande 3 i motion 1992/93:U604,

38. beträffande utsändandet av en parlamentarisk delegation

till Tibet

att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1991/92:U611 samt

yrkande 2 i motion 1992/93:U615,

39. beträffande mänskliga rättigheter i Tibet

att riksdagen förklarar yrkandena 1--3 och yrkande 5 i motion

1991/92:U611 samt yrkandena 1, 3 och 5 i motion 1992/93:U615

besvarade med vad utskottet anfört,

40. beträffande bistånd till Tibet

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1991/92:U611 samt

yrkande 4 i motion 1992/93:U615 besvarade med vad utskottet

anfört,

41. beträffande handelsembargot mot Cuba

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:U606 samt

yrkandena 3 och 4 i motion 1992/93:U616 besvarade med vad

utskottet anfört,

42. beträffande mänskliga rättigheter i Cuba

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1991/92:U606 samt

yrkande 5 i motion 1992/93:U616 besvarade med vad utskottet

anfört,

43. beträffande medling i konflikten i Guatemala

att riksdagen förklarar yrkande 14 i motion 1991/92:U621

besvarat med vad utskottet anfört,

44. beträffande den kurdiska frågan i FN

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1991/92:U622 och

yrkande 1 (delvis) i motion 1992/93:U609 besvarade med vad

utskottet anfört,

45. beträffande Turkiet och de mänskliga rättigheterna

att riksdagen förklarar yrkandena 2, 3 och 4 i motion

1991/92:U622 samt yrkande 1 (delvis) i motion 1992/93:U609,

yrkande 1 i motion 1992/93:U621 och yrkande 2 i motion

1992/93:U646 besvarade med vad utskottet anfört,

46. beträffande kurderna i Irak

att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1991/92:U622

besvarat med vad utskottet anfört,

47. beträffande inbjudan till delegation från Kurdistan

att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1991/92:U622

besvarat med vad utskottet anfört,

48. beträffande medborgarskap för kurder i Syrien

att riksdagen förklarar yrkande 9 i motion 1991/92:U622, samt

yrkande 3 i motion 1992/93:U609 besvarade med vad utskottet

anfört,

49. beträffande bistånd till irakiska Kurdistan

att riksdagen förklarar yrkande 10 i motion 1991/92:U622

besvarat med vad utskottet anfört,

50. beträffande erkännande av assyrierna som etnisk

minoritet

att riksdagen förklarar motion 1991/92:U613 besvarad med vad

utskottet anfört,

51. beträffande åtgärder för att uppmärksamma assyriernas

(syrianernas) situation

att riksdagen förklarar motionerna 1991/92:U625 och

1992/93:U654 (delvis) besvarade med vad utskottet anfört,

52. beträffande åtgärder för att uppmärksamma assyriernas

(syrianernas) situation i Turkiet

att riksdagen förklarar motionerna 1991/92:U604 och

1992/93:U654 (delvis) besvarade med vad utskottet anfört,

53. beträffande det zigenska folkets situation

att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1991/92:U621 samt

motion 1992/93:U612 besvarade med vad utskottet anfört,

54. beträffande judar i f.d. Sovjetunionen

att riksdagen avslår yrkande 3 i motion 1991/92:U615,

55. beträffande en solidaritetsdag med Amerikas indianer

att riksdagen förklarar motion 1991/92:U620 besvarad med vad

utskottet anfört.

Stockholm den 15 februari 1993

På utrikesutskottets vägnar

Daniel Tarschys

I beslutet har deltagit:

Daniel Tarschys (fp), Pierre Schori (s), Alf Wennerfors (m), Maj

Britt Theorin (s), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils

T Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd),

Viola Furubjelke (s), Karl-Göran Biörsmark (fp), Kristina

Svensson (s), Göran Lennmarker (m) och Birgitta Hambraeus (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

KGB-arkiven (mom. 22)

Lars Moquist (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "anses

besvarad" bort ha följande lydelse:

Efter den stora omvälvningen och det definitiva sammanbrottet

för Sovjetunionen finns uppenbarligen tillgång till KGB:s arkiv

på ett sätt och i en omfattning som tidigare var helt otänkbar.

Det är av utomordentlig vikt för Sveriges säkerhet och svensk

säkerhetspolitik att kunna studera dessa arkiv.

I arkiven kan finnas material som är av svenskt intresse och

som bör publiceras för den svenska allmänheten. Dokument kan

återfinnas som ger svar på Raoul Wallenbergs öde. Kanske finner

vi sanningen bakom DC 3:ans nedskjutning liksom vad som hänt

flera saknade fartygsbesättningar. Dessa frågor har diskuterats

sedan mitten av 1950-talet utan att slöjorna skingrats.

Svenska myndigheter bör försöka få tillträde till KGB-arkiven

för att därefter undersöka och för allmänheten redovisa vad som

där kan finnas av särskilt svenskt intresse. Om förslaget inte

leder till något konkret resultat bör regeringen pröva andra

lösningar för att kunna utforska KGB-arkiven.

Därmed tillstyrks motion 1991/92:U605.

dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

22. beträffande KGB-arkiven

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U605 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Bertil Måbrink (v) anför:

Bestraffning av förövare av folkmord och andra brott mot

mänskligheten

Pol Pots röda khmerer har gjort sig skyldiga till folkmord. Nu

saboterar de FN:s fredsplan för Kambodja. De attackerar

FN-styrkan (UNTAC) både verbalt och militärt. De vägrar delta i

valet i maj och har inlett en militär offensiv för att

underlägga sig större delar av landet och befolkningen. Valen

kan komma att få genomföras under militärt hot. En annan risk är

att Kambodja delas. Det är därför hög tid att de röda khmererna

berövas sitt folkrättsliga skydd. Annars kan FN:s fredsplan inte

genomföras. De ansvariga bör behandlas på samma sätt som

krigsförbrytarna i Bosnien och ställas till ansvar för sina

illdåd.

Jag anser därför att riksdagen med bifall till motion

1992/93:U645 (v) yrkande 7 som sin mening bör ge regeringen till

känna vad ovan anförts om en rättegång mot de ansvariga för

folkmordet i Kambodja.

Bistånd till människorättsorganisationer, journalister m.m.

Under senare år har organisationer och personer som arbetar

för de mänskliga rättigheterna blivit utsatta för allt svårare

förföljelser. Stödet till dem måste därför öka, både det

folkrättsliga och materiella. De måste tillförsäkras rätt och

möjlighet att delta i Världskonferensen om mänskliga rättigheter

i Wien i juni.

Jag anser därför att riksdagen med bifall till motion

1991/92:U621 (v) yrkande 1 som sin mening bör ge regeringen till

känna vad ovan anförts om ökat bistånd till mänskorätts- och

andra organisationer.

Koppling mellan handel och mänskliga rättigheter

Av utvecklingen i Irak borde vi ha lärt oss hur farligt det är

att understödja diktaturregimers handel, exempelvis med

exportkrediter. Exportkreditnämnden (EKN) har nu miljardfordran

på Irak. Men EKN fortsätter att ge krediter till diktaturer som

Iran. Regeringsledda handelsdelegationer fortsätter att stödja

exportsatsningar på sådana regimer. Här finns ingen koppling

mellan statligt stöd och respekten för mänskliga rättigheter som

finns i biståndspolitiken.

Jag anser därför att riksdagen med bifall till motion

1991/92:U617 (v) yrkande 6 som sin mening bör ge regeringen till

känna vad ovan anförts om att samma koppling mellan handel och

mänskliga rättigheter skall gälla som mellan bistånd och

mänskliga rättigheter.

Namibiafrågan

En överenskommelse träffades i december mellan Namibia och

Sydafrika om administrationen av Walvis Bay. Namibia ville att

den gemensamma administrationen skulle gälla allt, eftersom man

ser den som ett övergångsskede till att Walvis Bay återinlemmas

i Namibia. Men Pretoriaregimen vägrar fortfarande att erkänna

Walvis Bay som namibiskt, trots att FN betraktar staden som en

integrerad del av Namibia. Därför blir Walvis Bay troligen inte

namibiskt igen förrän en folkvald regering tar över i Sydafrika.

Frågan om sydafrikanska ekonomiska bidrag till namibiska

oppositionspartier kan inte avföras slutgiltigt från

dagordningen så länge apartheidregimen består.

Sverige bör därför fortsätta att vara aktivt för att bevaka

efterlevnaden av FN:s resolution 435.

Jag anser därför att riksdagen med bifall till motion

1991/92:U618 (v) yrkande 7 som sin mening bör ge regeringen till

känna vad ovan anförts om aktivt svenskt uppträdande för att ett

enhetligt Namibia skall bli verklighet enligt FN:s resolution

435.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under

momenten 10, 16, 20 och 33 borde ha hemställt:

10. beträffande bestraffning av förövare av folkmord och

andra brott mot mänskligheten

att riksdagen dels med bifall till motion 1992/93:U645 yrkande

7, dels med besvarande av motion 1992/93:U621 yrkande 16 samt

med avslag på motion 1992/93:U619 som sin mening ger regeringen

till känna vad ovan anförts i denna del,

16. beträffande bistånd till människorättsorganisationer,

journalister m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U621 yrkande 1

samt med besvarande av motion 1992/93:U621 yrkande 5 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,

20. beträffande koppling mellan handel och mänskliga

rättigheter

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U617 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i

denna del,

33. beträffande Namibiafrågan

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U618 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i

denna del.

Förteckning över stater som ratificerat konventionen om

barnens rättigheter (Convention on the Rights of the Child)

respektive konventionen om avskaffande av all slags

diskriminering av kvinnor (Convention on the Elimination of all

Forms of Discrimination Against Women, CEDAW) per den 31 juli

1992.

Bilaga