Bet. 1992/93:UU30

Utrikesutskottets betänkande

1992/93:UU30

Sveriges tillträde till Förenta nationernas konvention mot

kemiska vapen

Innehåll

Propositionen

Utskottet

Hemställan

1992/93

UU30

Propositionen

I proposition 1992/93:181 föreslår regeringen att riksdagen

godkänner Förenta nationernas konvention om förbud mot

utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen

samt om deras förstöring.

Inga motioner har avlåtits i anledning av propositionen.

Sammandrag av propositionen

1. Inledning

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner Sveriges

tillträde till Förenta nationernas konvention om förbud mot

utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen

samt om deras förstöring. Sverige har, tillsammans med nära 140

andra stater, undertecknat konventionen. Vid

undertecknandekonferensen kom så många som 130 stater att skriva

på avtalet. Det har aldrig tidigare hänt att en så stor krets

undertecknande stater kunnat nås redan vid avtalets öppnande.

Konventionen träder i kraft 180 dagar efter det att det 65:e

ratifikationsinstrumentet deponerats hos Förenta nationernas

generalsekreterare, dock tidigast i januari 1995. Mot bakgrund

av det stora gensvar som konventionen hittills fått från det

internationella samfundet är det troligt att ikraftträdandet kan

ske redan i januari 1995.

Konventionen är avsedd att komplettera tidigare konventioner,

nämligen protokollet om förbud mot användning i krig av

kvävande, giftiga eller andra gaser samt av bakteriologiska

stridsmedel, undertecknat i Genève den 17 juni 1925 (1925 års

Genèveprotokoll), och konventionen om förbud mot utveckling,

framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen

och toxinvapen samt om deras förstöring, undertecknad i London,

Moskva och Washington den 10 april 1972.

En särskild kommission med uppgift att förbereda

ikraftträdandet har, i enlighet med konventionstexten, satts upp

i Haag. Kommissionen har i februari 1993 genomfört sin första

session enligt de regler som konventionen stipulerar. Sverige

kommer att delta aktivt i kommissionens viktiga verksamhet med

att förbereda konventionens genomförande och upprättandet av den

internationella kontrollorganisationen i Haag.

Mot bakgrund av den stora vikt Sverige fäst vid ett

totalförbud mot kemiska vapen och därmed elimineringen av en hel

kategori massförstörelsevapen och det långa och djupa engagemang

Sverige haft i frågan är det angeläget att Sverige snarast

tillträder konventionen. Denna är av utomordentlig

säkerhetspolitisk betydelse för Sverige.

145 stater var medförslagsställare till resolutionen om

konventionen i Förenta nationernas generalförsamling i november

1992 som anbefallde avtalet för undertecknande och snar

ratifikation. Resolutionen, nr A/47/690, antogs av församlingen

utan omröstning.

Inom utrikesdepartementet har utarbetats en

departementspromemoria om Sveriges tillträde till konventionen

(Ds 1993:2). Promemorian har remissbehandlats. Samtliga

remissinstanser som inkommit med yttrande har tillstyrkt svenskt

godkännande av konventionen. I bilaga 2 till propositionen

redovisas en sammanfattning av remissvaren som legat till grund

för regeringens ställningstagande.

2. Konventionens bakgrund m.m.

Den 3 september 1992 enades nedrustningskonferensen i Genève

efter mer än 20 års förhandlingar om att till Förenta

nationernas generalförsamling överlämna texten till en

konvention om fullständigt förbud mot kemiska vapen.

Försöken att få till stånd ett förbud mot kemiska vapen har en

lång och komplicerad historia. Systematiska försök att

totalförbjuda dessa vapen, åtminstone deras användning, har

gjorts under de senaste 100 åren.

Vid den första internationella fredskonferensen i Haag 1899

undertecknades ett avtal om att avstå från användning av

projektiler vars enda syfte var förgiftande eller

prestationsnedsättande verkan. Detta förbud konfirmerades senare

i en av Haagkonventionerna 1907.

Trots dessa internationella avtal kom kemiska stridsmedel till

mycket stor användning under första världskriget. Den första

storskaliga attacken med denna typ av vapen skedde nära Ypres i

Belgien den 22 april 1915. Klorgas från 6 000 behållare spreds

över slagfältet och mer än 5 000 oskyddade och oförberedda

soldater dödades. Senare under kriget användes även ämnena

fosgen och arsiner och i juni 1917 också senapsgas. Under det

första världskriget dödades nära 100 000 soldater av kemiska

stridsmedel och över en miljon skadades av dessa vapen. Den

stora användningen av kemiska vapen under kriget förstärkte

ytterligare världssamfundets önskan att totalförbjuda denna typ

av vapen. Samtidigt försvårades detta avståndstagande av att den

militära effekten av dessa vapen mot oskyddade och oförberedda

soldater visade sig vara stor.

Nationernas förbund tog under år 1925 initiativet till en

konferens i Genève för att undersöka möjligheten till

övervakning av den internationella vapenhandeln. Ett resultat av

denna konferens blev ett protokoll, Genèveprotokollet, om förbud

mot användning av kemiska och biologiska vapen, ett förbud som

fram till i dag har varit det enda internationella avtal som

reglerat kemiska vapen.

Genèveprotokollet har emellertid flera brister. Förbudet

inskränker sig således till endast själva användningen, och det

finns därför flera stater som, utan att bryta mot folkrätten,

innehar kemiska vapen. Protokollet utgör alltså inget hinder mot

spridning av kemiska vapen. Härtill kommer att många länder vid

sin anslutning har gjort reservationer som innebär avsevärda

begränsningar i användningsförbudet. Reservationerna innebär att

de förbehållit sig rätt till första användning mot stater som

inte är parter i protokollet och rätt till vedergällning mot

motståndare som först använder kemiska vapen.

Kemiska vapen användes, som nämnts, i relativt stor

utsträckning under första världskriget och i en del konflikter i

tredje världen under 1930-talet. Under andra världskriget avstod

emellertid de krigförande, med vissa undantag, från att använda

dessa vapen, trots att nya, mer effektiva, vapentyper

utvecklats. Skälet var sannolikt framför allt att dessa vapen

framstod som föga effektiva mot militärt välövade motståndare

utrustade med gasmasker och andra skydd. Ett angrepp med kemiska

vapen befarades också leda till vedergällning med samma vapen.

Det folkrättsliga förbudet och världsopinionens avsky mot dessa

massförstörelsevapen spelade förmodligen också viss roll.

Under årtiondena närmast efter andra världskriget kom de

kemiska vapnen i bakgrunden. Uppmärksamheten riktades i stället

mot de nya massförstörelsevapnen, kärnvapnen. Först i slutet på

1960-talet, sedan förhandlingarna om ickespridningsavtalet mot

kärnvapen avslutats år 1968, kom uppmärksamheten att åter riktas

mot de kemiska och biologiska vapnen.

Förhandlingarna om dessa vapen hade dittills alltid förts i

ett sammanhang eftersom de i viss mån kan anses sammanlänkade

via toxinvapnen. På förslag av Storbritannien beslöt emellertid

nedrustningskonferensen i slutet av 1960-talet att dela upp

förhandlingsfrågorna, och år 1972 hade enighet nåtts om en

separat konvention om totalförbud mot biologiska vapen och

toxinvapen. Anledningen till denna särbehandling var närmast att

de biologiska vapnen ansågs vara ett betydligt lättare

förhandlingsproblem, eftersom de betraktades som okontrollerbara

och därmed militärt praktiskt taget oanvändbara. Därför ansågs

det inte heller nödvändigt att utarbeta bestämmelser för

kontroll av efterlevnaden av konventionen mot biologiska vapen

(B-vapenkonventionen). De senaste årens utveckling av genteknik

m.m. har förändrat situationen, och avsaknaden av verifikation

av B-vapenkonventionen framstår som alltmer allvarlig.

Det har sedan länge stått klart att ett fullständigt förbud

mot kemiska vapen måste kunna kontrolleras. Lager av kemiska

vapen och anläggningar för produktion av sådana finns i flera

länder. Härtill kommer att den civila kemiska industrin i många

länder i stor omfattning tillverkar giftiga kemikalier för en

mängd olika civila ändamål, och att den har produktionsprocesser

som kan ställas om för produktion av kemiska vapen. Dessa

förhållanden gör en relativt inträngande kontroll nödvändig för

att parterna i konventionen skall kunna ha förtroende för att

den efterlevs. Detta har genom åren varit en av de största

stötestenarna i förhandlingarna. Parallellt med det

multilaterala arbetet i nedrustningskonferensen bedrev de båda

supermakterna under flera år bilaterala förhandlingar om bl.a.

förstöring av kemiska vapen, vilka år 1990 ledde till en

överenskommelse. En del av resultaten från dessa har gett

värdefulla tillskott till de multilaterala förhandlingarna.

3. Konventionens huvudsakliga innehåll

Sammanfattningsvis omfattar konventionen följande element:

ett totalt förbud mot kemiska vapen,

förstöring av existerande kemiska vapen och

produktionsanläggningar för sådana vapen,

verifikation av den kemiska industrin,

möjlighet till inspektioner på uppfordran av varje anläggning

och plats på konventionsstaternas territorium,

regler för underlättande av handel och ekonomisk och

teknologisk utveckling på det kemiska området, samt

upprättandet av en internationell kontrollorganisation,

Organisationen för förbud mot kemiska vapen, med säte i Haag.

Konventionens artiklar, vilka innehåller de grundläggande

bestämmelserna, omfattar i tur och ordning följande

huvudområden:

åtaganden från konventionsstaterna innebärande ett totalt

förbud mot kemiska vapen samt förstöring av existerande kemiska

vapen och anläggningar för produktion av sådana vapen liksom

förbud mot användning av kravallbekämpningsämnen inklusive

tårgaser som metod för krigföring; definitioner av grundläggande

termer i konventionstexten, bl.a. omfattningen av begreppet

"kemiska vapen",

bestämmelser om deklarationer avseende innehav av kemiska

vapen och produktionsanläggningar för dylika vapen samt

planerade åtgärder för förstöring av dessa vapen och

anläggningar,

regler för förstöring av existerande kemiska vapen och

produktionsanläggningar för dessa vapen,

angivande av aktiviteter omfattande giftiga kemikalier och

deras utgångsämnen som inte förbjuds enligt konventionen samt

bestämmelser om verifikation av sådana aktiviteter,

nationella åtgärder för att uppfylla konventionens regler,

bestämmelser om den internationella kontrollorganisationen som

etableras i enlighet med konventionen omfattande dess

sammansättning, befogenheter och beslutsfattande,

organisationens legala status, dess privilegier och immunitet,

regler för konsultationer, klarlägganden och inspektioner på

uppfordran vid misstanke om brott mot konventionen samt bistånd

och skydd mot kemiska vapen,

regler för underlättande av handel och ekonomisk och

teknologisk utveckling på det kemiska området,

åtgärder att vidtas vid brott mot konventionen och för att

garantera dess efterlevnad,

konventionens förhållande till andra internationella

nedrustningsavtal,

regler för biläggande av tvister mellan konventionsstaterna

respektive mellan dessa och den internationella organisationen

angående tillämpningen och tolkningen av konventionens

bestämmelser,

regler för eventuella framtida ändringar av konventionstexten,

bestämmelser om konventionens ikraftträdande och möjligheter

till reservationer vad avser dess bilagor.

4. Behov av lagstiftningsåtgärder m.m.

Konventionen är av mycket stor säkerhetspolitisk betydelse för

Sverige, bl.a. genom att ett ryskt tillträde till konventionen

kommer att medföra att Rysslands stora lager av kemiska vapen

skall förstöras under strikt internationell kontroll. Det är

bl.a. mot denna bakgrund, enligt regeringens uppfattning,

väsentligt att konventionen träder i kraft så snart som möjligt.

Önskan om en snabb ratificering av konventionen måste vägas

mot angelägenheten av att i detta sammanhang fullständigt kunna

redovisa de lagändringar som blir en nödvändig följd av

tillträdet. Härvid kan det redan i dag konstateras på vilka

områden sådana åtgärder är nödvändiga. Regeringen gör

bedömningen att ett återgivande av de områden som kräver

lagstiftningsåtgärder är tillräckligt för att ge riksdagen det

underlag som krävs för att ta ställning till om konventionen

skall godkännas. Dessa åtgärder redovisas översiktligt i

propositionen. Behovet av lagstiftningsåtgärder kommer också att

redovisas i en departementspromemoria som skall remissbehandlas.

En proposition om dessa lagändringar kommer att föreläggas

riksdagen under nästa riksmöte. Regeringen avser att i

budgetpropositionen redovisa förslag i de delar som berör

statsbudgeten och administrationen av konventionen.

JK gör, som enda remissinstans, bedömningen att den

säkerhetspolitiska motivering som avgivits till en tidig svensk

ratifikation inte är tillräcklig för att svenskt tillträde skall

ske utan att riksdagen kunnat ta ställning, annat än i

översiktlig form, till de lagstiftningsåtgärder som ett

tillträde påkallar.

Utskottet

Utskottet noterar den betydelsefulla roll som de svenska

ansträngningarna spelat i samband med tillkomsten av

konventionen mot kemiska vapen. Under de mångåriga

förhandlingarna inom nedrustningskonferensen i Genève (CD), som

till slut ledde fram till kemivapenkonventionen, var den svenska

nedrustningsambassadören ordförande i förhandlingskommittén vid

tre sessioner (1984, 1987 och 1990). Under hela

förhandlingsperioden spelade också specialister från Försvarets

forskningsanstalt (FOA) en framträdande roll.

Utskottet konstaterar också att regeringen fattat beslut om

att Sverige skall hjälpa till med att förstöra de ryska kemiska

vapnen. FOA har fått i uppdrag att genomföra en förstudie om

vilka risker som är förknippade med lagring och förstöring av de

kemiska vapnen. FOA skall därefter föreslå åtgärder för att

minska riskerna och se till att förstöringen sker på ett så

ekonomiskt och säkert sätt som är möjligt med hänsyn till

befolkningen och miljön.

Enligt vad utskottet erfarit är det regeringens avsikt att i

ljuset av vad som kan komma fram genom FOA:s förstudie överväga

ytterligare insatser med samma inriktning i ett senare skede.

Enligt utskottets uppfattning är det internationellt av

betydande värde att Sverige tidigt ratificerar konventionen.

Utskottet tillstyrker att riksdagen godkänner Förenta

nationernas konvention om förbud mot utveckling, produktion,

innehav och användning av kemiska vapen samt om deras

förstöring.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande Förenta nationernas konvention om förbud mot

utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen

samt om deras förstöring

att riksdagen godkänner Förenta nationernas konvention om

förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av

kemiska vapen samt om deras förstöring.

Stockholm den 25 maj 1993

På utrikesutskottets vägnar

Alf Wennerfors

I beslutet har deltagit: Nic Grönvall (m), Alf Wennerfors

(m), Mats Hellström (s), Maj Britt Theorin (s), Karl-Erik

Svartberg (s), Inger Koch (m), Margareta Viklund (kds), Lars

Moquist (nyd), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s),

Håkan Holmberg (fp), Birgitta Hambraeus (c) och Eivor Husing

(s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.