Bet. 1993/94:AU16

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1993/94:AU16

Ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1993/94

AU16

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag i

proposition 1993/94:65 En ändrad lagstiftning för statsanställda

m.fl. I propositionen läggs fram förslag till en ny lag om

offentlig anställning (LOA), som skall ersätta den nuvarande

lagen (1976:600) med samma namn.

Förslaget innehåller bl.a. följande.

Den nya LOA skall i huvudsak omfatta de statsanställda och de

försäkringskasseanställda. Detta innebär att lagen -- liksom den

nuvarande -- också skall gälla för anställda i de statliga

affärsverken, så länge dessa drivs i myndighetsform. I likhet

med vad som nu gäller skall bestämmelserna om arbetskonflikter

också tillämpas på de kommun- och landstingsanställda m.fl.

Institutet tjänst slopas, vilket får till följd att ordet

"tjänst" på sikt kommer att utmönstras ur lagstiftningen.

Den nya lagen skall inte heller innehålla några bestämmelser

om vikariat utan reglerna i lagen (1982:80) om anställningsskydd

-- LAS -- skall i princip tillämpas.

Reglerna i nuvarande LOA om ledigkungörande av anställningar

skall också slopas. Varje myndighet skall i princip själv

bestämma vilket sätt som är bäst för just den myndigheten att få

kompetent personal.

De nuvarande bestämmelserna om behörighetsvillkor,

befordringsgrunder och förtroendeskadliga bisysslor samt om

arbetskonflikter förs i huvudsak oförändrade över till nya LOA.

De nuvarande reglerna om avgångsskyldighet på grund av

sjukdom, påtvingad läkarundersökning eller avstängning på grund

av sjukdom förs inte över till nya LOA.

Det skall inte längre finnas några specialregler om avskedande

utan reglerna om detta i LAS skall tillämpas också på den

statliga sektorn.

En nyhet är också att regler om periodiska hälsoundersökningar

förs in i lagen.

Vidare föreslås en särskild lag om fullmaktsanställning, som

kompletterar nya LOA:s regler om fullmaktsanställda. I den nya

lagen om fullmaktsanställda regleras frågor om anställningens

upphörande, avstängning och läkarundersökning.

Därutöver föreslås några följdändringar med anledning av de

nya lagarna.

Den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 juli 1994.

Utskottet tillstyrker förslagen i huvudsak.

När det gäller uppsägning och avbrytande av provanställning

har uppställts krav på skriftlig form för att rättshandlingen

skall vara giltig. Utskottet förordar att motsvarande krav

uppställs även vid avskedande. När det gäller JO:s resp. JK:s

roll vid avskedande av en statsanställd föreslår utskottet att

regeringen kommer tillbaka med överväganden och förslag.

I betänkandet behandlas också ett antal motioner från den

allmänna motionstiden som rör statlig personalpolitik m.m.

Motionerna avstyrks av utskottet.

Reservationer har avgetts av företrädarna för

Socialdemokraterna, Moderata samlingspartiet och Ny demokrati.

Meningsyttring har avgetts av Vänsterpartiets företrädare.

Propositionen

I proposition 1993/94:65 (Finansdepartementet) föreslår

regeringen att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om offentlig anställning,

2. lag om fullmaktsanställning,

3. lag om ändring i högskolelagen (1992:1434),

4. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till

smittbärare,

5. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

6. lag om ändring i arbetsrättsliga beredskapslagen

(1987:1262),

7. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för

Riksdagens ombudsmän,

8. lag om ändring i polislagen (1984:387),

9. lag om ändring i lagen (1983:1061) med instruktion för

Riksdagens förvaltningskontor,

10. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

11. lag om ändring i lagen (RFS 1980:4) om beslutande organ i

frågor om disciplinansvar m.m. beträffande arbetstagare hos

riksdagen och dess myndigheter,

12. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i

arbetstvister,

13. lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att utöva

veterinäryrket m.m.

Propositionens lagförslag återfinns i bilaga till detta

betänkande.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1993/94:A37 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att 42 § tredje stycket i förslaget

till lag om offentlig anställning skall utgå,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om information om lediga anställningar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ytterligare restriktioner beträffande

offentliganställdas rätt att utföra bisysslor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rätt till skadestånd vid felaktiga

bedömningar vid beslut om disciplinstraff,

5. att riksdagen beslutar att 22 § i den föreslagna lagen om

offentlig anställning skall ha följande lydelse: Arbetstagare,

som är skäligen misstänkt för sådant i tjänsteutövningen

begånget brott som avses i 20 kap. 1--3 §§ brottsbalken eller

annat brott varigenom han har satt åliggande i tjänsteutövningen

åsido, skall anmälas till åtal, om för brottet är föreskrivet

fängelse eller det finns anledning antaga att talan om enskilt

anpråk kommer att föras.

I fråga om allmänfarlig vårdslöshet som avses i 13 kap. 6 §

första stycket brottsbalken får regeringen medge undantag från

anmälningsskyldighet enligt 1 §.

6. att riksdagen beslutar om en 13 a § i lagen om offentlig

anställning med följande lydelse: Arbetstagare får skiljas från

anställningen endast med stöd av föreskrift i denna lag.

7. att riksdagen beslutar att 12 § i den föreslagna lagen om

offentlig anställning skall tillföras ett andra stycke med

följande lydelse: Uppsägning, som strider mot bestämmelse om

turordning, skall på talan av arbetstagaren förklaras ogiltig.

Vid tvist om giltigheten av uppsägning enligt första stycket

tillämpas 34 § andra och tredje styckena, 37 §, 40 § första och

tredje styckena samt 42 § lagen om anställningsskydd. I fråga om

avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 40 § första och

tredje styckena lagen om anställningsskydd tillämpas 2 § andra

stycket samma lag.

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rätt till skadestånd vid brott mot

reglerna om återanställningsrätt,

9. att riksdagen avslår förslaget till 30 § lag om offentlig

anställning.

1993/94:A38 av Ingela Thalén m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att 42 § i regeringens förslag till

lag om offentlig anställning kompletteras med ett nytt tredje

stycke i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar avslå punkt 4 i

övergångsbestämmelserna i regeringens förslag till lag om

offentlig anställning,

3. att riksdagen beslutar att regeringens förslag till lag om

offentlig anställning 20 § ändras i enlighet med vad som anförts

i motionen,

4. att riksdagen beslutar att regeringens förslag till lag om

offentlig anställning och lag om fullmaktsanställning

kompletteras med en bestämmelse i lagen om rättegången i

arbetstvister i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen beslutar avslå 30 § i regeringens förslag

till lag om offentlig anställning.

1993/94:A39 av Laila Strid-Jansson och Arne Jansson (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en begränsad tid för statlig anställning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om anbudsliknande förfarande för tillsättning

av tjänster inom allmän verksamhet i syfte att nå godtagbar

kompetens till lägsta lönekostnad.

Motioner från allmänna motionstiden 1993

1992/93:A601 av Inga-Britt Johansson och Anders Nilsson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om försöksvis användande av s.k.

sociala bokslut inom statlig förvaltning.

1992/93:A605 av Lars Andersson (-) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att avskaffa Statens ansvarsnämnd.

1992/93:Ju640 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att avskaffa Statens ansvarsnämnd och att

dess ansvarsområde överflyttas till allmän domstol.

Motioner från allmänna motionstiden 1994

1993/94:A601 av Elver Jonsson (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen anhåller om en komplettering av

tjänstledighetsförordningen varigenom möjligheten till

tjänstledighet för internationellt arbete utvidgas till att

gälla även tjänstgöring vid europeiska institutioner.

1993/94:A602 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av 6 kap. 1 § lagen om

offentlig anställning.

1993/94:A712 av Jan Backman och Per Stenmarck (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om överförande av arbetsrättsliga tvistemål

till allmän domstol.

1993/94:Fi307 av Arne Jansson och Laila Strid-Jansson (nyd)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett nytt system för tjänstetillsättning i

staten.

1993/94:Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att avskaffa Statens ansvarsnämnd.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag i

proposition 1993/94:65 En ändrad lagstiftning för statsanställda

m.fl. och de med anledning av propositionen väckta motionerna. I

betänkandet behandlas också ett antal motioner väckta under de

allmänna motionstiderna 1993 och 1994 som rör frågor med

anknytning till personalpolitik inom den offentliga sektorn.

Bakgrunden till de förslag som läggs fram i proposition 65 är

de förändringar som skett inom svensk offentlig verksamhet under

de senaste 30 åren. Handläggnings- och beslutsprocesser har

förenklats på ett stort antal områden. Enskilda arbetstagare har

fått förändrade och vidgade uppgifter. Den enskilde medborgarens

rättssäkerhet har i betydelsefulla hänseenden stärkts genom

förändrade och förbättrade möjligheter att överklaga. Verksamhet

som inte innefattar myndighetsutövning har i många fall

överförts framför allt till bolags- eller stiftelseform eller

lagts ut på entreprenad.

Från att före förhandlingsrättsreformen 1965 vila på

offentligrättslig grund anses det numera att även statliga

anställningar grundas på civilrätten i form av enskilda

anställningsavtal mellan den anställde och hans

anställningsmyndighet.

Inom det personalpolitiska området har det tidigare förekommit

en central reglering och detaljstyrning. Utvecklingen har

därefter gått mot förenkling, decentralisering och

marknadsanpassning. De olika anställningsmyndigheterna har fått

ett större och mera markerat arbetsgivaransvar.

De centrala parterna på den statliga arbetsmarknaden har under

senare år gått ifrån de statliga särlösningarna på nästan alla

avtalsbara områden och i stället valt lösningar som bättre

stämmer överens med vad som gäller på den privata sektorn.

Även lönebildningen har successivt anpassats till vad som gäller

på arbetsmarknaden i övrigt. Tidigare centralt detaljreglerade

lönesystem har slopats och ersatts av lokal och differentierad

lönesättning. I sammanhanget kan nämnas det av regeringen

nyligen i proposition 1993/94:77 framlagda förslaget om

ombildning av arbetsgivarorganisationen för det statliga

området, som bl.a. syftar till att ge organisationen en i

förhållande till regeringen mer fristående ställning.

De förslag som läggs fram i den nu behandlade propositionen

grundas i stora delar på förslag av den s.k. LOA-utredningen

(C 1989:07). Den särskilde utredaren hade till uppgift att se

över lagstiftningen om offentlig anställning. Uppdraget hade tre

huvudsyften. Lagstiftningen skulle ge bättre förutsättningar för

förnyelsen av den offentliga sektorn och så långt som möjligt

överensstämma med vad som tillämpas på arbetsmarknaden i stort.

Regler som inte var grundläggande för arbetstagarnas

rättsställning skulle utmönstras, och reglerna skulle göras

enklare att förstå, överblicka och tillämpa. LOA-utredningens

huvudbetänkande Enklare regler för statsanställda (SOU 1992:60)

överlämnades till regeringen i augusti 1992.

Propositionen i huvuddrag

I propositionen framhålls regeringens allmänna strävan att ta

bort all onödig reglering av olika områden inom det svenska

samhället. En given utgångspunkt anges vara att så långt som det

är lämpligt försöka begränsa också den särskilda

författningsreglering som gäller genom LOA och anslutande

författningar, främst anställningsförordningen (1965:601,

omtryckt 1990:98).

Nuvarande regelsystem anses ge små möjligheter till anpassning

till de skillnader som finns inom olika verksamheter och en

dålig motivation för en mera aktiv roll som arbetsgivare för

myndigheternas ledningar. Samtidigt innebär förekomsten av

dubbla regelsystem att det ibland kan vara svårt att överblicka

vad som gäller.

Det konstateras att regeringsformen förutsätter en

offentligrättslig reglering av vissa frågor som rör de

statsanställda. Grundläggande bestämmelser om

statstjänstemännens rättsställning i andra hänseenden än som

berörs i regeringsformen skall meddelas i lag. Detta krav på

lagform begränsar dels regeringens normgivningsmöjligheter, dels

handlingsfriheten för de avtalsslutande parterna på den statliga

arbetsmarknaden.

Enligt regeringen bör en offentligrättslig reglering främst

vara förbehållen sådana förhållanden eller omständigheter som är

en följd av att statliga myndigheter utövar verksamheter som

ingår som grundelement i statens relation till medborgarna. Det

är fråga om arbetsuppgifter inom sådana skatte- och

avgiftsfinansierade verksamheter som typiskt sett hör hemma i

den offentliga sektorn. Syftet med en särskild reglering för

statsanställda är inte primärt att reglera förhållandet mellan

arbetsgivare och arbetstagare utan att genom regleringen

tillgodose de allmänintressen som gör sig gällande vid utövande

av statlig verksamhet.

De förändringar som föreslås är enligt propositionen avsedda

att förenkla och förbättra hanteringen av personalfrågor inom

statsförvaltningen utan att detta skall ha några negativa

effekter för medborgarnas rättssäkerhet.

I propositionen föreslås en ny lag som, för att markera att

det materiella innehållet i de nödvändiga specialreglerna för

den statliga sektorn förblir oförändrat, bör ha samma namn som

den nu gällande lagen.

Med hänsyn till de särskilt höga krav som ställs framför allt

i den rättsvårdande verksamheten föreslås specialregler för

personer som är anställda med fullmakt, bl.a. ordinarie domare.

Dessa regler föreslås bli samlade i en särskild lag, lagen om

fullmaktsanställning.

I korthet innebär förslaget om den nya LOA följande

Lagen skall i huvudsak omfatta de statsanställda och de

försäkringskasseanställda.

Uttrycket "tjänst" slopas och ersätts i princip med ordet

"anställning".

Särregler om vikariat slopas.

De särskilda reglerna som rör rekrytering av personal till

lediga platser slopas.

Föreskriften om att det måste finnas stöd i LOA för att en

arbetstagare skall kunna skiljas från tjänsten slopas, vilket

innebär att LAS regler blir direkt tillämpliga.

De särskilda reglerna om företrädesrätt till återanställning

slopas, utom såvitt avser företrädesrätt för arbetstagare i

verksledande eller därmed jämförlig ställning; bestämmelserna om

sakliga grunder vid tjänstetillsättning medför dock att

återanställningsrätten har annan innebörd än på den privata

sektorn.

De särskilda reglerna om avgångsskyldighet med ålderspension

slopas, vilket innebär att 33 § LAS blir tillämplig.

De särskilda reglerna om avgångsskyldighet på grund av sjukdom

slopas.

De särskilda reglerna om påtvingad läkarundersökning eller

avstängning på grund av sjukdom slopas.

De särskilda reglerna om avskedande slopas, vilket innebär att

LAS regler, däribland i fråga om rätten till skadestånd, blir

tillämpliga.

De särskilda reglerna om avstängning vid uppsägning eller

avskedande slopas, vilket innebär att LAS blir tillämplig.

39 § LAS om upplösning av anställningsförhållandet i vissa

fall görs tillämplig på det statliga området.

Behörigheten för Statens ansvarsnämnd inskränks till att i

princip avse arbetstagare som anställs av regeringen.

En skyldighet för en del arbetstagargrupper hos staten,

kommunerna och landstingen att genomgå periodiska

hälsoundersökningar läggs fast i lag.

Vissa regler behålls oförändrade. Dit hör bl.a. bestämmelserna

om behörighetsvillkor och befordringsgrunder,

anställningsskyddet för arbetstagare i verksledande eller därmed

jämförlig ställning och reglerna om förtroendeskadliga

bisysslor. Även de nuvarande reglerna om arbetskonflikter

behålls i sak oförändrade. Dessa regler skall också

fortsättningsvis även gälla anställda hos kommuner och landsting

m.fl. arbetstagare. Särreglerna om turordning vid uppsägning på

grund av arbetsbrist, som utgör ett skydd för att en myndighet

på ett riktigt sätt skall kunna fullgöra sina rättskipnings- och

förvaltningsuppgifter, behålls. Däremot skall det inte längre

vara möjligt att ogiltigförklara en uppsägning som strider mot

turordningsreglerna. Kravet på skriftlighet för att en

uppsägning m.m. skall vara giltig föreslås vara kvar. Även

bestämmelserna om disciplinansvar skall i princip behållas

oförändrade. Möjligheterna att försätta vissa arbetstagare i

disponibilitet skall finnas kvar, men fortsättningsvis benämnas

"skiljande från arbetsuppgifter".

Den nuvarande LOA innehåller knappt hundratalet paragrafer,

indelade i 17 kapitel, medan det nya lagförslaget rymmer 42

paragrafer.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994. I

övergångsbestämmelserna föreslås bl.a. att regeringen eller den

myndighet regeringen bestämmer tills vidare i författning får

meddela föreskrifter i fråga om anställnings- eller

arbetsvillkor för arbetstagare som omfattas av lagen även om

villkoret kan regleras i avtal, detta dock bara om

föreskrifterna inte strider mot kollektivavtal.

Förslaget till lag om fullmaktsanställning innebär i

huvudsak följande.

Anställningsformen fullmakt skall behållas, och de särskilda

reglerna om sådan anställning sammanföras till en särskild lag.

Reglerna om förflyttningsskyldighet för anställda med fullmakt

förs över till den nya lagen.

De särskilda reglerna om påtvingad läkarundersökning,

avstängning och avgångsskyldighet på grund av sjukdom behålls

beträffande de fullmaktsanställda.

I propositionen läggs också fram ett antal förslag om

konsekvensändringar i andra lagar. Även dessa lagändringar

föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är i sina resp.

motioner A38 och A37 positiva till propositionens

huvudinriktning, nämligen att regleringen av de

offentliganställdas villkor så långt som möjligt med hänvisning

till verksamhetens karaktär bör stämma överens med vad som

gäller på arbetsmarknaden i övrigt. Kritik framförs dock mot

enskilda delar av propositionen.

Utskottet uppehåller sig i det följande huvudsakligen vid de

avsnitt av propositionen där invändningar framförts i motioner.

Befordringsgrunder, anställningsformer m.m. på det statliga

området

Propositionen

I propositionen föreslås som nämnts inte några förändringar

när det gäller befordringsgrunder på det statliga området. Det

innebär bl.a. att det vid anställning bara skall fästas avseende

vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

Skickligheten skall sättas främst, om det inte finns särskilda

skäl för något annat.

Liksom på den privata arbetsmarknaden gäller på det statliga

området som huvudregel att en anställning skall vara tills

vidare och alltså inte tidsbegränsas. I

tidsbegränsningsförordningen (1991:1750) anges i vilka fall en

anställning får tidsbegränsas. Förordningen utgör inte någon

inskränkning i den rätt att tidsbegränsa anställningar som

följer av LAS.

Motioner

Laila Strid-Jansson och Arne Jansson (båda nyd) anser i motion

A39 att statliga anställningar bör tidsbegränsas, förslagsvis

till fyra år. Då skall behovet av arbetsuppgifterna och

anställningsförhållandet omprövas. Vid behov skall tjänsten

utlysas på nytt. Det bör enligt motionärerna också införas ett

anbudsliknande förfarande vid tillsättning av tjänster i syfte

att nå godtagbar kompetens till lägsta lönekostnad. Förändringar

av detta slag skulle enligt motionärerna öka effektiviteten och

bidra till förnyelse och kreativitet inom den offentliga

sektorn. Löneläget skulle sjunka och en nyttig

personalomsättning skulle komma till stånd. Fler skulle få chans

till arbete på den reguljära arbetsmarknaden, och medborgarna

skulle få bättre service till lägre kostnader.

Liknande synpunkter framförs av samma motionärer i motion

1993/94:Fi307 yrkande 2.

Utskottet

Den föreslagna regeln i 4 § LOA, som inte innebär någon

förändring i sak, innebär att skickligheten skall prioriteras

vid tjänstetillsättning om det inte finns särskilda skäl för

något annat. Bakom reglerna i regeringsformen och i LOA om

sakliga grunder vid tjänstetillsättning ligger statsnyttan, dvs.

det allmännas intresse av att offentliga funktioner utövas av de

personer som är bäst skickade för uppgifterna.

Som utskottet uppfattar motionen menar motionärerna att en

arbetssökandes löneanspråk skall kunna vara ett särskilt skäl

att inte sätta skickligheten främst. Med ett anbudsförfarande

vid tjänstetillsättningen -- eller anställningen, som termen

fortsättningsvis skall lyda -- skulle man enligt motionärerna nå

godtagbar kompetens till lägsta lönekostnad. Statliga

anställningar skulle också regelmässigt tidsbegränsas.

Enligt utskottets mening är motionernas förslag helt

oförenliga med viktiga principer för tjänstetillsättningar och

med arbetsrättsliga regler på svensk arbetsmarknad.

Förslaget att regelmässigt tidsbegränsa statliga anställningar

står dessutom inte i samklang med den nu föreslagna förändringen

av lagstiftningen som innebär att man så långt som möjligt skall

åstadkomma likartade förhållanden på de olika delarna av

arbetsmarknaden.

Av anförda skäl avstyrker utskottet de nu berörda motionerna

A39 och Fi307 i berörd del.

Information om lediga anställningar

Propositionen

Som nämnts tidigare föreslår regeringen att de regler i LOA

som rör rekryteringen av personal till lediga anställningar

slopas. Som huvudregel gäller i dag att en tjänst eller ett

långtidsvikariat skall ledigkungöras genom annons i Post- och

Inrikes Tidningar. En arbetsgivare är i princip skyldig att

underrätta arbetsförmedlingen om att det finns ett

rekryteringsbehov, vilket för statsförvaltningen följer av

förordningen (1984:819) om statliga platsanmälningar.

Enligt propositionen finns det övervägande skäl som talar för

att frågan om förfarandet vid anställning av personal inte

behöver regleras i den nya LOA. Det bör vara tillräckligt att

regeringen meddelar behövliga föreskrifter om

rekryteringsförfarandet. Varje myndighet skall därmed själv i

princip bestämma vilket sätt som är bäst för just den

myndigheten att få kompetent personal. Särskilda regler kan dock

behövas för att garantera bästa möjliga kompetens, t.ex. vid

rekrytering av professorer.

Motion

Vänsterpartiet anser i motion A37 (yrkande 2) att den frihet

som myndigheterna får enligt regeringsförslaget kan komma att

hota respekten för den allmänna tjänstens integritet. Risken för

"mygel" i samband med rekryteringen ökar. Grupper utan

kontaktnät hos myndigheterna, t.ex. invandrare och kvinnor som

varit föräldralediga under lång tid, får svårare att hävda sig.

Partiet begär ett tillkännagivande i enlighet med detta.

Utskottet

För närvarande gäller enligt huvudregeln att en tjänst skall

kungöras ledig till ansökan genom en annons i Post- och Inrikes

Tidningar och på myndighetens anslagstavla. Annonsen kan också i

vissa fall sättas in i någon annan publikation. Emellertid

tillämpas bestämmelserna inte om det finns särskilda skäl att

tillsätta utan ledigkungörande. Myndigheterna får själva avgöra

när sådana särskilda skäl finns. Det nu framlagda

regeringsförslaget innebär som nämnts att den enskilda

myndigheten får avgöra på vilket sätt man skall få fram lämpliga

sökande till lediga platser.

Utskottet anser att informationen om lediga anställningar har

en betydelsefull funktion i rekryteringsprocessen och att det är

viktigt att systemet är utformat så att det ger det bästa

resultatet. Det kan ifrågasättas om förfarandet med annonsering

i Post- och Inrikes Tidningar numera framstår som särskilt

ändamålsenligt. Utskottet anser att man bör kunna utgå från att

myndigheten väljer det sätt för att anmäla lediga anställningar

som är effektivast för att nå kretsen av lämpliga kandidater.

Den principiella skyldigheten att anmäla en ledig plats till

arbetsförmedlingen är enligt utskottet den främsta garantin för

att så många som möjligt får upplysning om när en anställning är

ledig. Något förslag har inte framförts om att ändra den

nuvarande ordningen, som i princip innebär att anmälan till

arbetsförmedlingen skall göras om personal söks utanför

myndigheten.

Utskottet kan inte se att större frihet för myndigheterna i

fråga om rekryteringsförfarandet skulle innebära ökade risker

för "mygel" och annat icke önskvärt. Offentlighetsprincipen

gäller, och varje medborgare har rätt att ta del av

ansökningshandlingarna. Den som blivit förbigången kan stödja

sig på reglerna om saklig grund för anställning och har

möjlighet att överklaga anställningsbeslut. Även

jämställdhetslagen och den lag mot etnisk diskriminering som

riksdagen nyligen godkänt (prop. 1993/94:101, AU9, rskr. 182)

utgör ett stöd för de grupper av arbetssökande som motionärerna

har i åtanke.

På anförda grunder avstyrker utskottet motion A37 i den nu

berörda delen.

Bisysslor

Propositionen

Som nämnts ovan föreslås nuvarande bestämmelser om

förtroendeskadliga bisysslor förbli i sak oförändrade.

Reglerna innebär att en arbetstagare inte får ha någon

anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som

kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares

opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende.

Motioner

Vänsterpartiet anser i sin motion A37 (yrkande 3) att en

skärpning av reglerna är påkallad med tanke på rådande

förhållanden. I motionen hänvisas till justitierådens bisysslor

som skiljemän, vilka kan leda till jävssituationer. Motionärerna

tar också upp det förhållandet att offentliganställda

professorer anlitas för privata rättsutlåtanden. Detta ledde

till att varken allmänheten, regeringen eller riksdagen kunde ta

del av deras åsikter om Volvo--Renault-affären. I motionen

begärs ett tillkännagivande om att ytterligare restriktioner är

nödvändiga för att inte allmänhetens förtroende för de

offentliganställda skall rubbas.

I en annan v-motion, 1993/94:A602 av Johan Lönnroth m.fl., som

väckts under den allmänna motionstiden i år begärs en översyn av

regeln om bisysslor i den nuvarande 6 kap. 1 § LOA. Motionärerna

anför synpunkter liknande dem i partimotionen. Informations- och

kunskapsöverföring bör ingå som en naturlig del av en offentlig

anställning och inte ge möjlighet till omfattande

extrainkomster, sägs det i motionen.

Utskottet

Någon ändring av de lagregler som anger i vilka fall bisysslor

är förbjudna föreslås inte. Utöver det lagreglerade förbudet mot

förtroendeskadliga bisysslor finns förbud mot bisysslor som

reglerats i kollektivavtal, nämligen avseende s.k.

arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor. De

förstnämnda avser sådant som enligt arbetsgivarens bedömning

inverkar hindrande på tjänsteutövningen och de senare bisysslor

som innebär att tjänstemannen ekonomiskt konkurrerar med

myndigheten.

Riksdagens revisorer avlämnade i januari 1990 en rapport

(1989/90:3) med en granskning av de problem som kan uppstå med

att statsanställda innehar bisysslor. 26 myndigheter hade

tillfrågats, varav omkring hälften angav att det var ovanligt

att de anställda hade bisysslor. Däremot visade granskningen

att informationen till de anställda om gällande regler och

tillämpningen av reglerna måste bli bättre. Som en följd av

rapporten har Statens arbetsgivarverk utvecklat sin roll som

rådgivare gentemot myndigheterna i sådana frågor.

Enligt utskottets mening är det med hänsyn till de särskilda

krav på objektivitet och integritet som gäller för de offentligt

anställda viktigt att privata intressen inte tillåts kollidera

med statliga. Detta är också bakgrunden till att den särskilda

lagregleringen för det statliga området behålls. I vad mån

lagregeln överträtts i enskilda fall ankommer det dock inte på

riksdagen att uttala sig om. Den bara för ett par år sedan

genomförda granskningen har emellertid inte visat på några

allvarliga missförhållanden.

När det särskilt gäller domarna omfattas frågan om deras

bisysslor av direktiven (dir. 1993:47) till utredningen om

Domstolarnas och domarnas ställning inför 2000-talet. I

direktiven betonas vikten av objektivitet inom rättskipningen

varför det måste ställas stora krav på domarnas integritet. Det

kan enligt direktiven ses som en brist att lagstiftaren inte

närmare preciserat vilka bisysslor som för domares del inte bör

vara tillåtna. Utredaren skall därför se på frågan om en närmare

författningsreglering av bisysslor inom domstolsväsendet.

Utredaren skall särskilt behandla i vad mån betänkligheter kan

finnas mot att domare åtar sig uppdrag som skiljeman. Resultatet

av utredningsuppdraget skall enligt direktiven vara redovisat

före utgången av juni månad innevarande år.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att någon åtgärd

inte är påkallad från riksdagens sida med anledning av de nu

behandlade motionsyrkandena. De avstyrks således.

Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS

Propositionen

Enligt 7 kap. 1 § i den nuvarande LOA får en arbetstagare

skiljas från anställningen endast med stöd av föreskrift i den

lagen. En konsekvens av förslaget i propositionen att denna

regel skall slopas blir att 39 § LAS blir tillämplig även på

statens område. LAS-regeln reglerar vad som skall gälla om en

arbetsgivare vägrar att rätta sig efter en dom enligt vilken

domstolen har förklarat en uppsägning eller ett avskedande

ogiltigt. Anställningsförhållandet skall då anses upplöst, och

arbetsgivaren skall för sin vägran betala ett skadestånd till

arbetstagaren. Skadeståndet bestäms efter arbetstagarens

anställningstid och skall motsvara minst 6 och högst 48

månadslöner. Enligt propositionen bör det inte skapas några

särregler på statens område som undantar tillämpligheten av

denna bestämmelse i LAS.

Motioner

Såväl Socialdemokraterna (motion A38 yrkande 1) som

Vänsterpartiet (motion A37 yrkande 6) har invändningar mot den

nyss angivna konsekvensen av att LOA-regeln slopas.

Socialdemokraterna, som hänvisar till regeringsformens krav på

lagbundenhet och normmässighet, anser att det hade varit

värdefullt med en diskussion om rätten för en statlig myndighet

att åsidosätta en domstols dom, vilket en tillämpning av 39 §

LAS förutsätter. Man pekar på att även en statlig arbetsgivare

skulle kunna använda regeln mot en arbetstagare som anses

illojal för att han utnyttjat sin medborgerliga yttrandefrihet,

detta utan möjlighet till överprövning av arbetsgivarens beslut.

Med hänvisning till dessa komplikationer är det olämpligt att nu

göra 39 § LAS tillämplig på det statliga området, sägs det i

motionen.

Vänsterpartiet anser förslaget stötande eftersom det ger

offentliga arbetsgivare möjlighet att sätta sig över lagen. Det

rätta vore enligt motionen att upphäva 39 § LAS även på den

privata delen av arbetsmarknaden.

I motionerna förordas olika lagtekniska lösningar för att

undanta LAS-regeln från tillämpning på det statliga området.

Utskottet

Bakgrunden till 39 § LAS är att det ansetts olämpligt att

genom exekutiva åtgärder tvinga arbetsgivaren att ta tillbaka

arbetstagaren. Det enda rationella har ansetts vara att man

åstadkommer en ordning som innebär ett starkt tryck av ekonomisk

art på arbetsgivaren för att förmå honom att respektera domen

(prop. 1973:129, s. 182).

Utskottet saknar inte förståelse för de i motionerna framförda

betänkligheterna mot att en myndighet skall kunna sätta sig över

domstols dom. Utskottet utgår emellertid från att det endast i

ytterst sällsynta fall blir fråga om att en statlig arbetsgivare

inte anser sig kunna följa ett domstolsutslag, inte minst med

tanke på förlängningen och uppmjukningen av den s.k.

månadsregeln i 7 resp. 18 §§ LAS, som trätt i kraft den 1

januari i år. De nya reglerna i LAS syftar bl.a. till att

stötande resultat skall kunna undvikas, t.ex. om arbetstagaren

gjort sig skyldig till mycket allvarlig brottslighet (prop.

1993/94:67 s. 40, AU4 s. 35, rskr. 103).

Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen skall

följa hur regeln kommer att tillämpas på statens område.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de nu

berörda motionsyrkandena.

Disciplinansvar

Propositionen

Som nämnts behålls reglerna om disciplinansvar i princip

oförändrade. Det innebär att arbetstagaren kan få skadestånd

bara om arbetsgivaren bryter mot formella föreskrifter, däremot

inte vid materiella fel. Detta följer av 20 § i förslaget till

LOA.

Motioner

Både Socialdemokraterna (motion A38 yrkande 3) och

Vänsterpartiet (motion A37 yrkande 4) kritiserar propositionen i

denna del.

Socialdemokraterna pekar på att skadeståndsskyldighet vid

materiella fel föreligger i de fall disciplinpåföljden är

kollektivavtalsreglerad. Någon bärande motivering för att staten

inte skall kunna åläggas skadeståndsansvar vid felaktiga beslut

om disciplinpåföljd enligt LOA finns inte enligt

Socialdemokraterna.

Även Vänsterpartiet framhåller den nyss angivna avvikelsen

från vad som gäller på arbetsmarknaden i övrigt. Enligt motionen

bör rätt till skadestånd införas av rättssäkerhetsskäl.

Utskottet

Den nuvarande LOA-regleringen innebär att skadestånd kan dömas

ut vid brott mot handläggningsregler men inte vid bedömningsfel

vid bl.a. disciplinärt förfarande. Detta följer av 16 kap. 7 §

som grundar sig på överväganden i proposition 1978/79:84 om

myndigheters skadeståndsansvar i vissa personalärenden, m.m.

I propositionen avvisades tanken på utvidgat skadeståndsansvar

bl.a. med hänvisning till att något praktiskt behov inte ansetts

föreligga. Det finns lagregler och kontrollsystem som saknar

motsvarighet på den privata sektorn för att säkerställa att den

offentliga förvaltningen utövas korrekt, och den som drabbas av

ett felaktigt myndighetsbeslut kan söka rättelse genom

överklagande. Ett annat skäl var att en skadeståndssanktionering

av sakfel skulle kunna få en återhållande effekt på

myndigheternas behöriga handlande. När det gällde formfel

bedömdes saken annorlunda. För en väl fungerande förvaltning och

för att garantera enskilda arbetstagares rättssäkerhet sågs det

som ett oeftergivligt krav att sådana föreskrifter följs av

myndigheterna.

Frågan om skadestånd vid bedömningsfel har i den nu behandlade

propositionen diskuterats endast i anslutning till reglerna om

avskedande (prop. s. 100 f.). I och med att det nuvarande

speciella avskedandeinstitutet i LOA ersätts med regleringen i

LAS tas också de regler bort som innebär att skadestånd vid

avskedande bara kan utges för brott mot vissa

handläggningsregler.

Reglerna om disciplinansvar behålls i princip oförändrade.

Innebörden av LOA-förslaget är att skadestånd, liksom för

närvarande, i samband med disciplinansvar kan utdömas endast vid

brott mot reglerna om hinder mot disciplinärt förfarande i

17--19 §§ lagförslaget eller mot föreskrifter om beslutande

organ eller omröstning. Detta följer av 20 §. Frågan om

skadestånd vid bedömningsfel i detta sammanhang har inte

särskilt berörts i förarbetena. Däremot har några

remissinstanser uppmärksammat frågan och förordat att allmänt

skadestånd skall kunna utges om det vid en rättslig prövning

visat sig att myndigheten har gjort en felaktig bedömning.

Som utskottet ser det är de speciella krav som ställs på den

offentliga verksamheten och allmänhetens intresse av att den

handhas på ett korrekt sätt det huvudsakliga skälet till att

reglerna om disciplinansvar bör finnas kvar. Det är alltså inte

främst för att kunna ingripa mot myndighetsinterna förseelser

som lagreglerna behålls. Däri skiljer sig det offentligrättsliga

disciplinansvaret från de privaträttsliga disciplinära

påföljderna. Frågan om skadestånd vid bedömningsfel måste ses

mot denna bakgrund. Utskottet anser att de argument som anfördes

mot ett utvidgat skadeståndsansvar i det förutnämnda

lagstiftningsarbetet alltjämt har bärighet. Dessa omständigheter

gör det också motiverat att upprätthålla skillnaden mot vad som

skulle kunna gälla vid en kollektivavtalsreglering på den

privata sektorn. Den enskilde arbetstagarens rättssäkerhet

tillgodoses enligt utskottets mening på ett tillfredsställande

sätt genom de skadeståndssanktionerade handläggningsreglerna och

genom möjligheten att överklaga beslutet om disciplinpåföljd.

Det disciplinära förfarandet är dessutom underkastat

offentligrättslig tillsyn och granskning.

Utskottet kan således inte ställa sig bakom motionernas

förslag om rätt till skadestånd vid materiellt felaktiga beslut

om disciplinansvar. För tydlighetens skull skall dock påpekas

att i den mån kollektivavtalsreglering skett enligt 16 § -- dvs.

avseende disciplinpåföljderna -- kan det bli fråga om sedvanliga

sanktioner för brott mot kollektivavtal.

Det anförda innebär att motionerna A37 och A38 avstyrks i

motsvarande delar.

Skyldigheten att anmäla brott till åtal

Propositionen

Enligt nuvarande LOA är arbetsgivaren skyldig att anmäla

arbetstagaren till åtal om arbetstagaren är skäligen misstänkt

för att i tjänsten ha begått ett brott som avses i 20 kap. 1--3

§§ brottsbalken eller något annat brott varigenom han åsidosatt

något åliggande i tjänsten, om det för brottet är föreskrivet

fängelse eller det finns anledning att anta att talan om

enskilt anspråk kommer att föras.

Enligt propositionen bör skyldigheten att anmäla brott till

åtal vara kvar och föras över till den nya lagen. När det gäller

andra brott än som avses i de nämnda bestämmelserna i 20 kap.

brottsbalken bör det emellertid finnas ett utrymme för att kunna

ta hänsyn till brottets svårighetsgrad. Den ovillkorliga

anmälningsskyldigheten bör enligt propositionen begränsas till

fall där brottet kan antas föranleda någon annan påföljd än

böter. Därigenom blir det möjligt att underlåta

åtalsanmälningar i fråga om obetydliga brott.

Motion

Vänsterpartiet anser enligt sin motion A37 (yrkande 5) att

skyldigheten att anmäla brott inte bör begränsas på det

föreslagna sättet. Det är enligt motionen omöjligt för en icke

juridiskt skolad person att bedöma om straffpåföljden för en

viss handling kan bli fängelse. Statliga myndigheter reagerar

trögt på efterlevnaden av bestämmelser av ekonomisk betydelse,

sägs det i motionen. Regeringsförslaget ger en felaktig signal

till myndigheterna.

Utskottet

Den nuvarande LOA-regeln innebär att åtalsanmälan skall göras

vid misstanke om vissa brott i tjänsteutövningen.

Lagförslaget tar sikte på brott som arbetstagaren begår i sin

anställning. Den ändrade formuleringen är en följd av att

uttrycket tjänst slopas och ersätts med anställning. Någon

ändring i sak avses således inte i detta hänseende.

Utskottet instämmer med regeringen i att det bör ges ett

utrymme att ta hänsyn till brottets svårighetsgrad vid

bedömningen av om åtalsanmälan skall göras i de fall det inte

gäller tjänstefel och liknande. Den nuvarande utformningen av

regeln knyter an till straffskalan för brottet. Eftersom

strafflatituderna ofta är vida -- straffet kan för vissa brott

bestämmas till allt mellan lägsta bötesstraff och två års

fängelse -- blir åtalsanmälan obligatorisk fast brottet kan

framstå som lindrigt. Det leder i sin tur till att arbetsgivaren

inte kan inleda eller fortsätta ett disciplinärt förfarande,

eftersom en åtalsanmälan utgör hinder för detta.

Genom att den obligatoriska åtalsanmälan i stället knyts till

vad som kan antas bli den straffrättsliga påföljden i det

enskilda fallet ökar möjligheterna till en nyanserad bedömning

av arbetstagarens förseelse. Svårigheterna att göra antaganden

om vad påföljden skulle bli vid en domstolsprövning, som av

Vänsterpartiet framhålls som argument mot den föreslagna

förändringen, bör enligt utskottets mening inte överdrivas. Även

om fängelse ingår i straffskalan torde det i många fall stå

klart att en förseelse inte skulle leda till fängelse.

Utskottet vill understryka att avsikten inte är att enbart

allvarliga brott skall anmälas till åtal, utan i stället att

åtalsanmälan skall kunna underlåtas vid lindrigare brott.

Av det anförda följer att utskottet inte kan ställa sig bakom

motion A37 i den nu berörda delen.

Ogiltigförklaring av uppsägning vid turordningsbrott

Propositionen

För närvarande gäller enligt LOA att uppsägningar som strider

mot turordningen kan ogiltigförklaras på talan av arbetstagaren.

Brott mot turordningsreglerna i LAS kan däremot bara föranleda

skadeståndsansvar. Propositionen innebär att denna

särregel i förhållande till LAS slopas.

Motion

Vänsterpartiet anför i motion A37 (yrkande 7) att den

nuvarande regeln i LOA har fungerat väl och bör behållas. Det

ökande antalet uppsägningar på grund av arbetsbrist har gjort

regeln än mer angelägen. Enligt motionen skulle en motsvarande

regel vara av värde även på övriga delar av arbetsmarknaden.

Utskottet

Enligt utskottets mening gör sig önskemålet om enhetliga

regler på arbetsmarknaden gällande i fråga om möjligheterna att

ingripa mot en uppsägning som strider mot

turordningsbestämmelser. Att enhetligheten inte bör genomföras

på det sätt som motionärerna föreslår, dvs. genom att de

nuvarande LOA-reglerna överförs till LAS, framstår enligt

utskottets mening som helt klart. De skäl som motiverar

LAS-regleringen (prop. 1973:129, s. 183 f.), bl.a. hänsynen till

den arbetstagare som felaktigt har fått gå kvar i anställningen

och processuella komplikationer, äger nämligen fortfarande

giltighet enligt utskottets uppfattning.

Utskottet avstyrker därför motion A37 i nu berörd del.

Återanställning

Propositionen

LAS regler om företrädesrätt till återanställning gäller även

på det statliga området. Som tidigare nämnts har dock

återanställningsrätten en annan innebörd på den statliga sektorn

med hänsyn till regeringsformens krav på sakliga grunder vid

tillsättning av tjänst. Av LOA-regleringen följer att

återanställningsreglerna också tillämpas på arbetstagare i

verksledande eller därmed jämförlig ställning (prop. s. 66 ö.).

Någon rätt till skadestånd finns inte på det statliga området,

men en tvist som avser frågan om vem -- en

återanställningsberättigad eller någon annan sökande -- som

skall få en viss anställning kan handläggas genom ett

överklagande av tillsättningsbeslutet. I propositionen framhålls

att en företrädesberättigad statlig arbetstagare därigenom har

den fördelen att han genom att i administrativ ordning överklaga

tillsättningsbeslutet kan få anställningen.

Motioner

Socialdemokraterna anser i sin motion A38 (yrkande 4) att den

nu angivna avvikelsen från vad som allmänt gäller på

arbetsmarknaden bör justeras. Det är enligt motionärerna inte

rimligt att staten när det gäller social skyddslagstiftning till

förmån för arbetskraft som inte alltid är så attraktiv skall ges

favörer som den private arbetsgivaren inte har. De framhåller

också att regeringsformens krav på sakliga grunder vid

anställning inte hindrat att man i jämställdhetslagen infört

skadeståndssanktioner som träffar den statlige arbetsgivaren på

samma sätt som den private.

Socialdemokraterna anser att arbetstvistlagen bör kompletteras

med en bestämmelse som gör domstol behörig att i dessa fall

avgöra frågan om skadestånd för brott mot

anställningsskyddslagen.

Även Vänsterpartiet anser (motion A37 yrkande 8) att

arbetstvistlagen bör ändras för att möjliggöra skadeståndstalan

mot staten vid brott mot återanställningsreglerna.

Utskottet

Utskottet kan notera att man i motionerna inte vänder sig mot

att återanställningsreglerna har en något annan och för den

företrädesberättigade mindre förmånlig innebörd på den statliga

sektorn än på arbetsmarknaden i övrigt. Vad kritiken i stället

riktas mot är att något skadestånd inte kan komma i fråga.

Utskottet ställer sig tveksamt till om detta verkligen skall ses

som en nackdel. Den företrädesberättigade som anser sig

förbigången har ju nämligen till skillnad från vad som gäller på

den privata sidan möjlighet att genom överklagande få

anställningen i fråga. Om man vid ett sådant förfarande beaktar

de sociala skyddsaspekterna, vilket reglerna ger utrymme för,

och kommer fram till att den återanställningsberättigade skall

ges företräde är ju denne bättre ställd än vad hon eller han

skulle ha varit som privatanställd i motsvarande situation.

Utskottet ansluter sig i denna del till regeringsförslaget och

avstyrker motionerna A37 och A38 i motsvarande delar.

Periodiska hälsoundersökningar

Propositionen

I propositionen föreslås att det införs en ny lagregel, 30 § i

LOA, som innebär en skyldighet för en del arbetstagargrupper hos

staten, kommunerna och landstingen att genomgå periodiska

hälsoundersökningar. Det skall uteslutande gälla sådana

arbetstagare som har arbetsuppgifter där särskilt höga hälsokrav

måste ställas av säkerhetsskäl.

Bakgrunden till förslaget är regeln i 2 kap. 6 §

regeringsformen om skydd gentemot det allmänna mot påtvingade

kroppsliga ingrepp. Sådana ingrepp kräver stöd i lag.

Bestämmelsen har av Arbetsdomstolen (AD 1984 nr 94) ansetts

omfatta det fallet att en offentlig arbetsgivare -- statlig

eller kommunal -- beordrar en arbetstagare att genomgå en

läkarundersökning när det finns ett sanktionshot. För att någon

tvekan om grundlagsenligheten inte skall råda bör enligt

propositionen skyldigheten att i ett offentligt

anställningsförhållande genomgå periodiska hälsoundersökningar

slås fast i lag. Enligt lagförslaget skall detta bara gälla för

arbetstagare som enligt kollektivavtal eller -- i fråga om

arbetstagare hos myndigheter under regeringen -- enligt

föreskrifter av regeringen är skyldiga att genomgå

hälsoundersökningar.

Motioner

Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet yrkar avslag på

propositionen i denna del.

I motion A38 (yrkande 5) framför Socialdemokraterna att en

inskränkning av detta slag av grundläggande fri- och rättigheter

får anses både skälig och berättigad när det gäller personal i

s.k. säkerhetstjänst, som t.ex. bussförare, flygtrafikledare,

piloter etc. För dessa kategorier finns emellertid redan nu

speciallagstiftning av ifrågavarande slag. Genom det nu

framlagda förslaget öppnas en möjlighet att utnyttja

bestämmelserna i ovidkommande syften, sägs det. För stora

kategorier offentliganställda, som är mycket viktiga för

samhället, avhänder sig riksdagen genom delegation till

regeringen och genom kollektivavtal möjligheten att påverka den

närmare regleringen av hur tvångsvis läkarundersökning skall

genomföras och i vilka fall den får ske. Regleringen är inte

nödvändig för att uppnå syftet med bestämmelsen, anförs det i

motionen.

Vänsterpartiet anför liknande skäl i sin motion A37 (yrkande

9). En lagstiftning av denna ytterst integritetskänsliga art

måste enligt motionen vara mer preciserad och innehålla

rättssäkerhetsgarantier.

Utskottet

Utskottet kan konstatera att det inte föreligger någon

oenighet om att statliga och kommunala arbetsgivare måste ges

rätt att i förhållande till vissa kategorier arbetstagare

beordra hälsoundersökningar. Socialdemokraterna anser

emellertid att den speciallagstiftning som finns i dag är

tillräcklig, medan Vänsterpartiet mera inriktar sig på

utformningen av lagförslaget, som man anser bör preciseras och

innehålla rättssäkerhetsgarantier.

Utskottet ansluter sig till regeringen i fråga om bestämningen

av den krets av anställda som har sådana arbetsuppgifter att

periodiska läkarundersökningar kan vara befogade. Det är alltså

arbete där brister i hälsotillståndet kan medföra risker av det

slag som anges i 30 § första stycket. En heltäckande reglering i

speciallagstiftning avseende sådana arbeten saknas i dag, vilket

framgår av LOA-utredningens delbetänkande (SOU 1991:29)

Periodiska hälsoundersökningar. Utskottet delar således inte

Socialdemokraternas uppfattning att den reglering som finns är

tillräcklig. Utskottet anser dessutom att det är värdefullt med

en reglering som i mera allmänna termer uttrycker vilka slag av

arbetsuppgifter det kan vara fråga om, på sätt som skett i 30 §

lagförslaget.

Utskottet kan inte heller ansluta sig till kritiken mot

lagregelns utformning. Det låter sig knappast göra att direkt i

lagen räkna upp de kategorier arbetstagare som skall kunna

beordras till periodisk hälsoundersökning. Därför bör

kretsen preciseras genom kollektivavtal eller i

regeringsföreskrifter. På det sättet kan dessutom anpassningar

ske successivt med hänsyn till den tekniska utvecklingen m.m.

Utskottet ser inte detta som en rätt för avtalsparterna eller

för regeringen att avgöra vilka arbetstagare som skall genomgå

läkarundersökning, som saken beskrivs i Vänsterpartiets motion,

utan som en rätt för dem att med utgångspunkt i 30 § första

stycket precisera vilka arbetstagare som har sådana

arbetsuppgifter som kan medföra risker av det angivna slaget. Om

ett kollektivavtal eller en förordning går utöver de i

paragrafen angivna kriterierna, skulle en med stöd av avtalet

eller förordningen påtvingad periodisk läkarundersökning kunna

bedömas som rättsstridig.

Utskottet vill därutöver instämma med LOA-utredningen och

regeringen att regler av detta slag måste tillämpas med

urskillning och återhållsamhet och med respekt för den enskildes

integritet. Varje undersökning måste begränsas i görligaste mån

och sådana hälsofunktioner som inte påverkar arbetet skall

givetvis lämnas åt sidan.

Med anledning av vad som i propositionen på s. 116 sägs om

konsekvenserna av en vägran att genomgå en periodisk

hälsoundersökning vill utskottet för sin del framhålla att

arbetsledningen innan det blir tal om ändrade arbetsuppgifter,

omplacering och disciplinära åtgärder etc. måste försöka tala

arbetstagaren till rätta och förklara bakgrunden till

hälsoundersökningen. Även de tänkbara följderna av en vägran

måste klargöras.

Utskottet ansluter sig med det anförda till propositionen i

denna del och avstyrker motionerna A37 och A38 i motsvarande

delar.

Statens ansvarsnämnd

Propositionen

Inledningsvis har nämnts att den ändringen föreslås i fråga om

Statens ansvarsnämnd att nämndens behörighet inskränks till att

avse arbetstagare som anställs av regeringen. Enligt nuvarande

lag är Ansvarsnämnden beslutande organ i fråga om

disciplinansvar, avskedande, åtalsanmälan, avstängning eller

läkarundersökning för en något vidare personkrets.

Med anledning av att en remissinstans satt Ansvarsnämndens

fortsatta existens i fråga framhålls i propositionen att det

fortfarande är viktigt när det gäller de högre cheferna att det

finns en utomstående, domstolsliknande instans som prövar dessa

grannlaga frågor. Erfarenheten visar enligt propositionen att

det annars finns en stor risk för att kritik från delar av

allmänheten kan komma att riktas mot en ordning som innebär att

dessa frågor avgörs av kolleger till cheferna.

Motioner

I Ny demokratis motion 1993/94:Ju810 yrkande 38 av Ian

Wachtmeister m.fl. förordas att Statens ansvarsnämnd avskaffas.

Motsvarande yrkande framställs av Ny demokrati i den under förra

årets allmänna motionstid väckta motion 1992/93:Ju640 (yrkande

2) liksom i motion 1992/93:A605 av Lars Andersson (-).

Som stöd för sitt krav på avskaffande av Ansvarsnämnden anför

Ny demokrati att nämnden i allt väsentligt är partssammansatt

med politiska förtecken. En opartisk och tillförlitlig bedömning

förutsätter att nämnden avskaffas och att prövningen sker i

allmän domstol, efter åtal av allmän åklagare. Liknande

synpunkter framförs i Lars Anderssons motion.

Utskottet

Utskottet vill med anledning av de nu berörda motionerna

framhålla att prövning i Ansvarsnämnden inte bör ses som ett

alternativ till domstolsprövning. Nämndens funktion är i stället

att träda i arbetsgivarens ställe vid särskilt ingripande beslut

som riktas mot högre befattningshavare. Ansvarsnämndens beslut

kan sedan överklagas till domstol, på motsvarande sätt som om

beslutet fattats av anställningsmyndigheten. Ordningen kan sägas

ha tillkommit för att garantera just det som motionärerna

efterlyser, nämligen opartiskhet och tillförlitlighet. Utskottet

vill med anledning av motionen också påpeka, att frågor om

eventuellt åtal prövas av allmän åklagare. Om arbetstagaren har

begått brott i anställningen är Ansvarsnämnden skyldig att

anmäla brottet till åtal, såvida det inte är fråga om en mindre

allvarlig förseelse.

Utskottet kan således inte ansluta sig till de nu behandlade

motionerna, som bör avslås av riksdagen.

Tillämpningen av föreskrifter i andra författningar än lagar

Propositionen

I 42 § LOA-förslaget regleras hur lagen förhåller sig till

vissa andra författningar. I paragrafens tredje stycke anges att

för arbetstagare som avses i 1 § -- dvs. de arbetstagare som

generellt omfattas av lagen -- skall också föreskrifter i andra

författningar än lagar tillämpas, även om föreskrifterna avviker

från LAS. Stycket motsvaras i sak av 2 kap. 6 § i nuvarande LOA.

Som exempel på författningar som avses i detta stycke av

paragrafen anges i propositionen den nuvarande

tidsbegränsningsförordningen (1991:1750).

Motion

Vänsterpartiet konstaterar i sin motion A37 (yrkande 1) att 42

§ tredje stycket i LOA-förslaget betyder att den statlige

arbetsgivaren också i fortsättningen ensidigt kan meddela regler

om avvikelser från LAS till skillnad från vad som gäller på den

övriga arbetsmarknaden. Detta ställer staten i en omotiverat

gynnad position gentemot facket och de anställda. Balansen

mellan parterna går därmed förlorad, sägs det i motionen.

Utskottet

En motsvarighet till den i motionen avsedda regeln fanns i 2 §

i 1974 års lag om anställningsskydd. Regeln ger lagstöd för

regeringens kompetens att förordningsvägen meddela föreskrifter

som avviker från lagen. I samband med antagandet av 1982 års

anställningsskyddslag (LAS) fördes regeln över till 2 kap. 6 §

LOA, eftersom det ansågs att sådant lagstöd bör få sin plats i

den specialreglering som finns för olika områden (prop.

1981/82:90 s. 18 f.). Till skillnad från den

övergångsbestämmelse som berörs nedan är den nu ifrågavarande

regeln inte generell. Den avser bara föreskrifter som avviker

från LAS.

Teoretiskt är det i och för sig riktigt som motionen beskriver

det att staten om förhandlingsvägen inte är framkomlig skulle

kunna besluta om avvikelser från LAS. Enligt utskottets mening

skall bestämmelsen emellertid inte ses på detta sätt. Avsikten

är inte att regeringen med utnyttjande av lagregeln i framtiden

skall förordningsreglera avtalsbara anställningsskyddsfrågor,

utan i stället att regeln skall ge den lagliga grunden för att

tills vidare behålla t.ex. tidsbegränsningsförordningen. Strävan

är att på detta område, liksom på andra avtalsbara områden, i

görligaste mån träffa kollektivavtal om eventuella avvikelser

från lagen.

Med hänvisning till det anförda avstyrks det nu behandlade

motionsyrkandet.

Övergångsbestämmelsen om fortsatt författningsreglering

Propositionen

Som nämnts ovan föreslås i en övergångsbestämmelse att

regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer tills vidare

i författning får meddela föreskrifter i fråga om anställnings-

eller arbetsvillkor för arbetstagare som omfattas av lagen även

om villkoret kan regleras i avtal, detta dock bara om

föreskrifterna inte strider mot kollektivavtal. I propositionen

konstateras att det fortfarande finns författningar som reglerar

frågor som hör till det avtalsbara området. Som exempel nämns

tjänstledighetsförordningen (1984:111) samt en del av

föreskrifterna i anställningsförordningen (1965:601). Enligt

propositionen bör den nu angivna övergångsbestämmelsen finnas

kvar i avvaktan på regler i kollektivavtal.

Motion

Socialdemokraterna yrkar i motion A38 (yrkande 2) avslag på

denna övergångsbestämmelse. Regeln innebär enligt motionen att

staten som arbetsgivare även fortsättningsvis förbehåller sig en

rätt som ingen annan arbetsgivare på arbetsmarknaden har,

nämligen att själv besluta om anpassningar av den

arbetsrättsliga lagstiftningen samt att ensidigt utfärda

föreskrifter om villkor som normalt regleras i kollektivavtal.

Mot bakgrund bl.a. av syftet med reformen saknas det enligt

motionen skäl för att staten skall ha en exklusiv rätt av detta

slag. Möjligheten att med helt nya författningar reglera områden

som annars normalt regleras i kollektivavtal skapar inte det

önskvärda jämlika förhållandet mellan avtalsparterna.

Utskottet

En motsvarighet till den nu ifrågavarande regleringen i punkt

4 i övergångsbestämmelserna till LOA finns även i

övergångsbestämmelserna till den nu gällande lagen (punkt 6).

Regleringen kompletteras med en bestämmelse (punkt 5 i

förslaget, punkt 7 i nuvarande lag) att föreskrift, dock inte

sådan som beslutats med eller av riksdagen, som meddelats om

anställnings- eller arbetsvillkor för arbetstagare som omfattas

av den nya lagen upphör att gälla i den mån villkoret regleras

genom kollektivavtal. Bakgrunden till bestämmelsen är det

förhållandet att det fortfarande finns författningar som

reglerar frågor som hör till det avtalsbara området. Enligt

utskottets mening bör regeln inte ses som ett förbehåll för

staten, vilket framgår av den kompletterande bestämmelsen. Det

är i stället fråga om möjlighet till reglering för att undvika

störningar i myndigheternas funktioner i avvaktan på

kollektivavtal (jfr prop. 1975/76:105 bil. 2, s. 159). Enligt

utskottets mening bör strävan vara, liksom när det gäller

förordningsreglerade avvikelser från LAS, att i görligaste mån

ersätta de ifrågavarande författningarna med avtalsreglering.

Detta förutsätter dock en gemensam partsvilja.

I detta sammanhang bör nämnas att regeringen, enligt vad

utskottet erfarit, inom kort kommer att ge Statens

arbetsgivarverk i uppdrag att inleda förhandlingar med berörda

arbetstagarorganisationer i syfte att träffa kollektivavtal om

utrikes resor.

Det nyss angivna undantaget för författning som har beslutats

av eller med riksdagen skall ses mot bakgrund av 11 kap. 10 §

regeringsformen som innebär att grundläggande bestämmelser om

statstjänstemännens rättsställning i andra hänseenden än som

berörs i regeringsformen meddelas i lag.

Av det anförda framgår att utskottet inte kan ställa sig bakom

Socialdemokraternas avslagsyrkande på propositionen i denna del.

Övriga förslag

Skriftlighetskrav

Som angivits ovan behålls kravet på skriftlighet för att en

uppsägning m.m. skall vara giltig. Sådant skriftlighetskrav

uppställs också i fråga om skiljande från provanställning. Något

motsvarande krav har i lagförslaget inte angetts i fråga om

avskedande. Även en sådan rättshandling bör enligt utskottets

mening förutsätta skriftlig form för sin giltighet. Detta

innebär att tillägg skall göras till 9 § förslaget om lag om

offentlig anställning och till 7 § förslaget till lag om

fullmaktsanställning. Lagförslag i enlighet med detta läggs fram

i utskottets hemställan.

JO:s och JK:s roller

Utskottet har tidigare kort redovisat propositionens förslag

om att de särskilda reglerna i LOA om avskedande slopas. Detta

innebär att LAS regler, däribland rätten till skadestånd, blir

tillämpliga. I 40 § LOA och 21 § fullmaktsanställningslagen

föreslås en särskild talefrist när Riksdagens ombudsmän (JO)

eller Justitiekanslern (JK) för talan om ändring av ett beslut

om disciplinansvar eller avskedande enligt LAS.

Enligt JO:s och JK:s resp. instruktioner har dessa vissa

befogenheter att ingripa i disciplinförfaranden m.m. Enligt 6 §

fjärde resp. andra stycket resp. instruktion får JO resp. JK

göra anmälan till myndigheten om att han finner det påkallat att

en befattningshavare avskedas eller avstängs från sin tjänst. Om

en myndighet har meddelat beslut mot en befattningshavare i

ärende om tillämpningen av särskilda bestämmelser för

(offentliga) tjänstemän i lag eller annan författning om bl.a.

avskedande får JO/JK enligt 7 § första stycket föra talan om

ändring i beslutet. Om befattningshavaren sökt ändring i ett

sådant beslut, och om detta beslut tillkommit efter anmälan av

JO/JK, har denne s.k. exklusiv saklegitimation att som

befattningshavarens motpart företräda det allmänna i tvisten.

Detsamma gäller om det är JO/JK som sökt ändring i beslutet.

(Jfr AD:s beslut 146/93).

I och med att avskedandeinstitutet för offentliga tjänstemän

slopas kommer det inte längre att finnas några sådana särskilda

bestämmelser om avskedande för dem i det hänseende som avses i

instruktionerna. Vidare kan med LAS-regleringen en tvist om

avskedande innehålla andra moment än tidigare bl.a. genom att

man i allmänhet kan räkna med skadeståndskrav från den

arbetstagare som anser avskedandet felaktigt. Enligt nuvarande

reglering kan det, som nämnts tidigare, förekomma skadestånd

bara vid formella fel.

Någon närmare belysning av vad slopandet av det särskilda

avskedandeinstitutet kan komma att betyda för JO:s och JK:s

funktioner i dessa sammanhang finns inte i propositionen.

Enligt utskottets mening bör man därför inte nu genomföra en

ordning som medger rätt för JO och JK att väcka talan om ändring

av avskedandebeslut enligt LAS. Utskottet förutsätter att

regeringen skyndsamt överväger frågan bl.a. mot den nu angivna

bakgrunden och därefter återkommer till riksdagen med förslag.

Det anförda innebär att regeringens förslag till 40 § lagen om

offentlig anställning och 21 § lagen om fullmaktsanställning bör

få en något annan lydelse. Förslag om detta läggs fram i

utskottets hemställan.

Konsekvensändringar, lagförslagen i övrigt

I propositionen läggs som nämnts tidigare fram ett antal

lagförslag som avser konsekvensändringar. Några ändringar i sak

avses inte enligt vad som anges i propositionen (s. 146).

Ett av dessa förslag avser ändring i lagen med instruktion för

riksdagens förvaltningskontor. Instruktionens 12 § punkt 5 anger

förvaltningsstyrelsens behörighet att besluta om anställning av

vissa kategorier arbetstagare. Utskottet kan konstatera att den

föreslagna ändringen innebär att den ifrågavarande kretsen av

arbetstagare anges på ett något annat sätt än tidigare.

Enligt vad utskottet under hand inhämtat från riksdagens

förvaltningskontor är denna förändring avsedd.

Utskottet har ingen erinran mot propositionen i denna del.

I propositionen läggs fram ett förslag om ändring i

sekretesslagen. Förslaget avser bl.a. lagens 9 kap. 20 §.

Riksdagen har med anledning av prop. 1993/94:101 nyligen

beslutat om en annan ändring av samma paragraf (AU9, rskr. 182),

vilken lagändring ännu inte promulgerats. I syfte att samordna

det i förevarande proposition framlagda förslaget med den

tidigare antagna ändringen läggs i utskottets hemställan fram

ett förslag till lydelse av 9 kap. 20 § sekretesslagen,

betecknat som "Utskottets förslag".

Utskottet ansluter sig till lagförslagen i övrigt.

Övriga frågor

I en motion väckt under förra årets allmänna motionstid,

1992/93:A601 av Inga-Britt Johansson och Anders Nilsson (s),

begärs ett tillkännagivande om att försöksvis använda sociala

bokslut inom statlig förvaltning. Motionärerna framhåller den

möjlighet till effektivisering som kan sammanfattas i begreppet

vardagsrationalisering, dvs. vardagligt präglade beslut om

resursanvändningen i myndigheter och verk. Genom s.k.

personalpolitiska bokslut kan man spegla de anställdas

subjektiva uppfattningar om organisation, ledning,

arbetsuppgifter, resursanvändning, effekter i samhället,

kompetens för uppgiften m.m. genom regelbundna enkäter.

Därigenom skapas en gemensam bild av verkligheten inom

myndigheten som sedan kan bilda underlag för bättre arbetsklimat

och högre effektivitet, sägs det i motionen.

Utskottet kan för sin del väl tänka sig att en modell med

"sociala bokslut" av det slag som motionärerna föreslår i många

fall kan bidra till ett bättre arbetsklimat, underlätta

förändringsprocesser och effektivisera verksamheten inom den

statliga förvaltningen. Utskottet anser emellertid att

försöksverksamheter av detta slag kan komma till stånd utan

något initiativ från riksdagens sida. Motionen avstyrks därför.

Elver Jonsson (fp) begär i motion 1993/94:A601 en

komplettering av tjänstledighetsförordningen. På grund av

den europeiska integrationen kommer allt fler svenskar att

arbeta inom europeiska organ. Det är därför viktigt att

tjänstledighet kan beviljas även för sådana syften, anser

motionären.

Utskottet anser för sin del att tjänstledighet för det av

motionären angivna ändamålet många gånger kan framstå som

angeläget inte bara från arbetstagarens synpunkt. Frågan är av

det slag att den kan regleras kollektivavtalsvägen. Enligt vad

utskottet anfört ovan bör strävan vara att i möjligaste mån

ersätta de nu gällande förordningarna på det avtalsbara området

med kollektivavtal. Utskottet vill inte föregripa vad sådana

förhandlingar kan resultera i och avstyrker därför motionen.

Slutligen förordar Jan Backman och Per Stenmarck (m) i motion

1993/94:A712 att vissa arbetsrättsliga mål överförs till

allmän domstol. Det vore enligt motionärerna till gagn för

rättssäkerheten om alla mål som rör enskildas förhållanden på

arbetsplatserna prövades i allmän domstol. Arbetsdomstolen

skulle därigenom återfå sin urspungliga roll att tolka

kollektivavtal.

Utskottet har senast i betänkande 1992/93:AU8 tagit

ställning till och avstyrkt ett liknande yrkande. Det framgår av

betänkandet att arbetsmarknadens parter uttalat ett starkt stöd

för att inte vidta ytterligare förändringar av reglerna om

rättegången i arbetstvister. Utskottet, liksom regeringen, ansåg

att någon ändring av rättegångsordningen för arbetstvister inte

bör genomföras utan stöd av båda partssidorna. Eftersom någon

ändrad inställning, såvitt utskottet har sig bekant, inte har

framkommit avstyrks även det nu behandlade yrkandet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande befordringsgrunder m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A39 och 1993/94:Fi307

yrkande 2,

res. 1 (nyd)

2. beträffande information om lediga anställningar

att riksdagen avslår motion 1993/94:A37 yrkande 2,

men. (v) - delvis

3. beträffande bisysslor

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A37 yrkande 3 och

1993/94:A602,

res. 2 (nyd)

4. beträffande tillämpningen av 39 § LAS

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A37 yrkande 6 och

1993/94:A38 yrkande 1,

res. 3 (s)

5. beträffande disciplinansvar

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A37 yrkande 4 och

1993/94:A38 yrkande 3,

res. 4 (s)

6. beträffande åtalsanmälan

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del

och med avslag på motion 1993/94:A37 yrkande 5 antar 22 § i det

genom propositionen framlagda förslaget till lag om offentlig

anställning,

men. (v) - delvis

7. beträffande ogiltigförklaring på grund av felaktig

turordning

att riksdagen avslår motion 1993/94:A37 yrkande 7,

men. (v) - delvis

8. beträffande återanställningsrätten

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A37 yrkande 8 och

1993/94:A38 yrkande 4,

res. 5 (s)

9. beträffande periodiska hälsoundersökningar

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del

och med avslag på motionerna 1993/94:A37 yrkande 9 och

1993/94:A38 yrkande 5 antar 30 § i det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om offentlig anställning,

res. 6 (s)

10. beträffande Ansvarsnämnden

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A605, 1992/93:Ju640

yrkande 2 och 1993/94:Ju810 yrkande 38,

res. 7 (nyd)

11. beträffande andra författningars tillämplighet

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del

och med avslag på motion 1993/94:A37 yrkande 1 antar 42 § tredje

stycket i det genom propositionen framlagda förslaget till lag

om offentlig anställning,

res. 8 (s)

12. beträffande författningsreglering övergångsvis

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del

och med avslag på motion 1993/94:A38 yrkande 2 antar punkt 4 i

övergångsbestämmelserna till det genom propositionen framlagda

förslaget till lag om offentlig anställning,

res. 9 (s)

13. beträffande skriftlighetskrav

att riksdagen med anledning av propositionen i motsvarande del

antar de genom propositionen framlagda förslagen till

9 § lag om offentlig anställning med den ändringen att

paragrafen tillförs ett andra stycke med följande lydelse:

"Även ett avskedande skall vara skriftligt för att vara

giltigt",

7 § lag om fullmaktsanställning med den ändringen att

paragrafen tillförs ett andra stycke med följande lydelse:

"Ett avskedande skall vara skriftligt för att vara giltigt.",

14. beträffande JO:s och JK:s roller

att riksdagen med anledning av propositionen i motsvarande

delar

dels antar de genom propositionen framlagda förslagen till

40 § lag om offentlig anställning med den ändringen att orden

"eller avskedande enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd"

utgår,

21 § lag om fullmaktsanställning med den ändringen att orden

"om avskedande eller" utgår,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

15. beträffande ändring i 9 kap. 20 § sekretesslagen

att riksdagen med anledning av propositionen antar följande

förslag till lag om ändring i lagen (1994:000) om ändring i

sekretesslagen (1980:100)

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1994:000) om ändring i sekretesslagen

(1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 20 § sekretesslagen skall ha

följande lydelse.

Lydelse enligt riksdagens Utskottets förslag

beslut (rskr. 1993/94:182)

9 kap. 20 §

Sekretess gäller hos Sekretess gäller hos

domstol i mål om domstol i mål om

tillämpningen av lagen tillämpningen av lagen

(1982:80) om (1982:80) om

anställningsskydd, lagen anställningsskydd, lagen

(1976:580) om (1976:580) om

medbestämmande i medbestämmande i

arbetslivet, 7, 8, 11 och 13 arbetslivet, 31--33 §§

kap. lagen (1976:600) om lagen (1994:000) om offentlig

offentlig anställning, anställning, 4--11 §§

15--20 och 22--28 §§ lagen (1994:000) om

jämställdhetslagen fullmaktsanställning,

(1991:433) och 8, 9 och 11--15 15--20 och 22--28 §§

§§ lagen (0000:000) mot jämställdhetslagen

etnisk diskriminering samt i (1991:433) och 8, 9 och 11--15

mål om kollektivavtal §§ lagen (0000:000) mot

för uppgift om enskilds etnisk diskriminering samt i

personliga eller ekonomiska mål om kollektivavtal

förhållanden, om det kan för uppgift om enskilds

antas att den enskilde eller personliga eller ekonomiska

någon honom förhållanden, om det kan

närstående lider antas att den enskilde eller

avsevärd skada eller någon honom

betydande men om uppgiften närstående lider

röjs. avsevärd skada eller

betydande men om uppgiften

röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i

högst tjugo år.,

16. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande

delar antar de genom propositionen framlagda lagförslagen i den

mån de inte omfattas av vad utskottet hemställt under 1--15

ovan,

17. beträffande sociala bokslut

att riksdagen avslår motion 1992/93:A601,

18. beträffande tjänstledighet för Europaarbete

att riksdagen avslår motion 1993/94:A601,

19. beträffande arbetsrättsliga mål

att riksdagen avslår motion 1993/94:A712.

res. 10 (m)

Stockholm den 24 mars 1994

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Ingela Thalén

I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver

Jonsson (fp), Georg Andersson (s), Lahja Exner (s), Charlotte

Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds),

Laila Strid-Jansson (nyd), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist

(s), Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Bengt-Ola Ryttar (s)

och Ingrid Skeppstedt (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

Reservationer

1. Befordringsgrunder m.m. (mom. 1)

Laila Strid-Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "Enligt utskottets" och slutar med "berörd del" bort ha

följande lydelse:

Utskottet instämmer med motionärerna i att det finns vissa

grundläggande fel vid anställningar inom den statliga sektorn.

Alltför ofta tillsätts tjänster utan att man jämför

löneanspråken mellan den som är tilltänkt för arbetet och andra

sökande. Inte heller frågar man sig vilken lön andra personer

skulle acceptera om de bara fick en chans att konkurrera om

arbetet. På detta sätts drivs lönerna upp på en onödigt hög

nivå. Om man tillämpade ett öppnare tillsättningsförfarande och

lade större vikt vid de sökandes lönekrav skulle den offentliga

sektorns lönekostnader kunna sänkas avsevärt, utan att detta

behövde gå ut över effektiviteten och kvaliteten i den

offentliga verksamheten. Tvärtom skulle medborgarna kunna få en

bättre service till lägre kostnader. Det skulle dessutom

innebära att vissa grupper som idag har svårigheter på

arbetsmarknaden får lättare att hävda sig.

Utskottet anser också att mycket skulle kunna vara vunnet om

man då ett arbete blir ledigt mera kritiskt ifrågasatte om

nyanställning verkligen är nödvändig. Vid en sådan granskning

skulle det säkerligen många gånger visa sig att

arbetsuppgifterna kan effektiviseras, rationaliseras eller helt

tas bort. Sådan kritisk omprövning borde också, såsom föreslås i

motion A39, ske mera kontinuerligt.

Det anförda innebär att motionerna A39 och Fi307 i motsvarande

del får anses tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande befordringsgrunder m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A39 och

1993/94:Fi307 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

2. Bisysslor (mom. 3)

Laila Strid-Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "avstyrks således"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det med hänsyn till de särskilda

krav på objektivitet och integritet som gäller för de offentligt

anställda viktigt att privata intressen inte tillåts kollidera

med statliga. De exempel på bisysslor som nämns i de båda

motionerna A37 och A602 visar med tydlighet att en skärpning av

nuvarande regler är påkallad. En utredning med uppdrag att se

över reglerna i LOA och komma med förslag om ytterligare

restriktioner bör därför skyndsamt komma till stånd.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna A37 och A602

i nu berörda delar bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande bisysslor

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A37 yrkande

3 och 1993/94:A602 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Tillämpningen av 39 § LAS (mom. 4)

Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Utskottet saknar" och slutar med "berörda

motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:

Konsekvenserna av förslaget att göra 39 § LAS tillämplig på

det statliga området har inte analyserats i förarbetena, vilket

hade varit önskvärt.

Utskottet ifrågasätter liksom Socialdemokraterna i sin motion

A38 hur en möjlighet för en statlig arbetsgivare att inte

respektera en domstols dom kan stå i överensstämmelse med

regeringsformens grundläggande bestämmelser om normmässighet i

förvaltningen.

Som framhålls i motionen finns det med den föreslagna

nyordningen en risk att anställda som utnyttjat sin

grundlagsfästa yttrandefrihet förlorar sin anställning.

Arbetsgivaren kan göra sig av med arbetstagaren genom att

förklara att han oavsett domstols dom inte ämnar återta den

anställde.

Till detta kommer att den från årsskiftet genomförda

uppmjukningen av den s.k. månadsregeln i LAS generellt sett

minskat behovet av en regel som gör det möjligt att upplösa

anställningsförhållandet.

På anförda grunder anser utskottet, med tillstyrkan av motion

A38 i motsvarande del, att förslaget till ny LOA bör tillföras

en regel av innebörd att 39 § LAS inte är tillämplig i fråga om

arbetstagare som omfattas av LOA. Förslag om detta läggs fram i

utskottets hemställan. Utskottets ställningstagande innebär att

motion A37 får anses tillgodosedd i motsvarande del.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande tillämpningen av 39 § LAS

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A38 yrkande 1 och

med anledning av motion 1993/94:A37 yrkande 6 beslutar att 42 §

i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om

offentlig anställning skall tillföras ett nytt stycke av

följande lydelse:

"Föreskrifterna i 39 § lagen (1982:80) om anställningsskydd,

att arbetsgivare skall ha rätt att vägra rätta sig efter en dom,

varigenom en domstol har ogiltigförklarat en uppsägning eller

ett avskedande eller har förklarat att en tidsbegränsad

anställning skall gälla tills vidare, skall inte tillämpas för

arbetstagare för vilken föreskrifter enligt denna lag gäller.",

4. Disciplinansvar (mom. 5)

Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Som utskottet" och slutar med "motsvarande delar"

bort ha följande lydelse:

Ett beslut om disciplinpåföljd innebär vanligen, som framhålls

i Socialdemokraternas motion A38, en mycket stark påfrestning

för den berörde arbetstagaren. Om disciplinansvaret är

kollektivavtalsreglerat kan arbetsgivaren bli skadeståndsskyldig

om han ålägger arbetstagaren en felaktig disciplinpåföljd.

Regeringen har i propositionen inte lagt fram någon bärande

motivering till att en felaktig disciplinpåföljd inte skall

kunna föranleda skadeståndsansvar. Till det kommer att den

allmänna ambitionen ju är att åstadkomma så likartade regler som

möjligt mellan arbetsmarknadens sektorer. Därför bör en rätt

till skadestånd vid s.k. materiella fel införas i lagen. Förslag

om detta läggs fram i utskottets hemställan.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A38 i

motsvarande del. Motion A37, även den i motsvarande del, får

anses tillgodosedd med ställningstagandet.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande disciplinansvar

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A38 yrkande 3 och

med anledning av motion 1993/94:A37 yrkande 4 beslutar att i 20

§ i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om

offentlig anställning orden "bryter mot 17--19 §§" ersätts med

"bryter mot 14--19 §§",

5. Återanställningsrätten (mom. 8)

Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "motsvarande delar"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser inte att det finns skäl att behålla den

särreglering som innebär att en förbigången

återanställningsberättigad på den statliga sektorn inte kan få

skadestånd. Som framhålls i Socialdemokraternas motion A38

skulle en reglering liknande den på jämställdhetsområdet vara

möjlig. I ett skadeståndsmål är rättssäkerheten större genom det

muntliga förfarandet och möjligheten att förebringa bevisning.

I enlighet med Socialdemokraternas förslag anser utskottet att

lagen om rättegången i arbetstvister bör kompletteras med en

regel som gör en domstol i arbetstvist behörig att i mål om

företrädesrätt till ny anställning vid tillsättning av tjänst på

det statliga området avgöra frågan om skadestånd för brott mot

LAS. Regeringen bör snarast återkomma med lagförslag i enlighet

med detta.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A38 i den

berörda delen. Även motion A37 får därmed anses tillgodosedd i

motsvarande del.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande återanställningsrätten

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A37 yrkande 8

och 1993/94:A38 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

6. Periodiska hälsoundersökningar (mom. 9)

Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Utskottet kan konstatera" och på s. 20 slutar med

"motsvarande delar" bort ha följande lydelse:

För utskottet står det klart att periodiska

läkarundersökningar är befogade för vissa grupper anställda --

personal i s.k. säkerhetstjänst. I de fallen får en inskränkning

av skyddet i regeringsformen anses både skälig och berättigad.

Som framhålls i Socialdemokraternas motion A38 finns redan den

erforderliga speciallagstiftningen för dessa kategorier. Några

nackdelar med den nuvarande ordningen redovisas inte.

För utskottet förefaller därför den nu föreslagna mycket

ingripande lagstiftningen inte motiverad. Den öppnar möjlighet

att använda läkarundersökning, även sådan som rör den psykiska

hälsan, i ovidkommande syften. Dessutom innebär den att

riksdagen delegerar till regeringen eller

kollektivavtalsparterna att utforma den närmare regleringen av

hur den tvångsvisa läkarundersökningen skall genomföras och i

vilka fall den får ske.

Sammanfattningsvis är det utskottets mening att regleringen

inte är nödvändig för att uppnå syftet med bestämmelsen.

Regeringens förslag bör därför avslås av riksdagen.

Utskottets ståndpunkt innebär att motionerna A38 (s) och A37

(v) tillstyrks i motsvarande delar.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande periodiska hälsoundersökningar

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:A37 yrkande 9

och 1993/94:A38 yrkande 5 avslår 30 § i det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om offentlig anställning,

7. Ansvarsnämnden (mom. 10)

Laila Strid-Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "av riksdagen" bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom motionärerna att Statens ansvarsnämnd

bör avskaffas. Det är principiellt felaktigt att politiskt

tillsatta ledamöter fattar beslut i myndighetens ställe. Enligt

utskottets mening bör en utredning snarast tillsättas för att

utarbeta förslag till hur frågor om disciplinansvar, avskedande

m.m. lämpligen bör hanteras i fråga om de högsta

statstjänstemännen.

Det anförda innebär att motionerna 1992/93:A605, 1992/93:Ju649

och 1993/94:Ju810 får anses tillgodosedda, i förekommande fall i

motsvarande delar.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande Ansvarsnämnden

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A605,

1992/93:Ju640 yrkande 2 och 1993/94:Ju810 yrkande 38 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Andra författningars tillämplighet (mom. 11)

Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Teoretiskt är" och slutar med "behandlade

motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:

Den övergripande ambitionen bakom ändringen av lagstiftningen

för statsanställda är att så långt som möjligt skapa likartade

förhållanden mellan anställda på det statliga området och andra

anställda. Som framhålls i motion A37 innebär den föreslagna

regeln i 42 § tredje stycket att staten, om förhandlingsvägen

inte är framkomlig, ensidigt kan besluta om eller behålla regler

som innebär avvikelser från LAS t.ex. när det gäller möjligheten

att tidsbegränsa anställningar. En sådan ordning är inte befogad

enligt utskottets mening. Propositionen i denna del bör därför

avslås av riksdagen.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A37 i den

berörda delen.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande

lydelse:

11. beträffande andra författningars tillämplighet

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A37 yrkande 1

avslår 42 § tredje stycket i det genom propositionen framlagda

förslaget till lag om offentlig anställning,

9. Författningsreglering övergångsvis (mom. 12)

Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "En motsvarighet" och slutar med "denna del" bort ha

följande lydelse:

Den övergripande ambitionen bakom ändringen av lagstiftningen

för statsanställda är att så långt som möjligt skapa likartade

förhållanden mellan anställda på det statliga området och andra

anställda. Punkt 4 i övergångsbestämmelserna innebär liksom

regeln i 42 § tredje stycket att staten som arbetsgivare ges

favörer som inte tillkommer arbetsgivare på andra delar av

arbetsmarknaden. Om kollektivavtalsvägen inte är framkomlig kan

nämligen staten ensidigt reglera frågor som hör till det

avtalsbara området. Enligt utskottets mening finns inget motiv

för att behålla denna särreglering för staten. Den nu

ifrågavarande övergångsbestämmelsen bör därför avslås.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A38 i nu

berörd del.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande

lydelse:

12. beträffande författningsreglering övergångsvis

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A38 yrkande 2

dels avslår punkt 4 i övergångsbestämmelserna till det

genom propositionen framlagda förslaget till lag om offentlig

anställning,

dels beslutar att punkterna 5 och 6 i

övergångsbestämmelserna i stället skall betecknas 4 och 5,

10. Arbetsrättsliga mål (mom. 19)

Charlotte Cederschiöld, Kent Olsson och Patrik Norinder (alla

m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26

börjar med "Utskottet har" och slutar med "behandlade yrkandet"

bort ha följande lydelse:

Rättsskipningen lyder under de grundläggande principer för

statsskicket som kommer till uttryck i regeringsformens

inledande kapitel. Rättsskipningen kan sägas vara ett hjälpmedel

för förverkligandet av det demokratiska styrelseskicket. Ett

korporativt statsskick är främmande för grundlagen. Enligt

utskottets mening borde det också vara en främmande tanke att

låta organisationerna representeras i domstol, låt vara att

dessa s.k. intresseledamöter formellt inte är företrädare för

ett partsintresse utan är att betrakta som meddomare. Deras

deltagande i dömandet brukar motiveras bl.a. med att

rättsskipningen lättare skall omfattas av parternas förtroende.

Det är enligt utskottets mening befogat att ifrågasätta om detta

intresse av acceptans hos parterna är förenligt med

regeringsformens krav på normmässighet i dömandet.

Det är ofrånkomligt att intresseledamöterna emellanåt -- av i

och för sig naturliga skäl -- måste antas solidarisera sig med

det syfte som organisationen verkar för. Situationen kan

dessutom i vissa fall vara sådan att alla intresseledamöterna

har ett gemensamt intresse som står i strid med den enskilda

partens.

Utskottet anser därför att det finns skäl att överväga

formerna för ett överförande av arbetsrättsliga mål från AD. Med

motionärernas förslag att föra över mål som rör enskildas

förhållanden på arbetsplatsen återges domstolen sin ursprungliga

roll, nämligen att tolka kollektivavtal mellan arbetsmarknadens

parter. I dessa fall har domstolen mer en skiljenämndsliknande

funktion.

Vad utskottet anfört med anledning av den nu behandlade

motionen A712 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande

lydelse:

19. beträffande arbetsrättsliga mål

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A712 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Hans Andersson (v) anför:

Jag instämmer i den av nyd-ledamoten avgivna reservationen 2

samt i de av Socialdemokraterna avgivna reservationerna 3, 4, 5,

6, 8 och 9.

Vidare instämmer jag i vad som anförts i Vänsterpartiets

motion A37 om de negativa effekter som kan bli följden av

förslaget att slopa de särskilda bestämmelserna på det statliga

området om information om lediga anställningar. Förslaget

öppnar vägen för allsköns mygel i samband med

personalrekrytering, och det leder till att arbetssökande utan

kontaktnät hos myndigheterna får svårare att hävda sig.

Liksom Vänsterpartiet anser jag att regeln om åtalsanmälan

inte bör ändras såsom föreslagits i propositionen. Det är ofta

omöjligt att bedöma om en påföljd i ett konkret fall kommer att

bli fängelse. Skyldigheten att anmäla brott till åtal bör i

stället knyta an till straffskalan för brottet. Med

regeringsförslaget ges dessutom en felaktig signal till

myndigheterna.

En annan stor nackdel med förslaget till ny lag om offentlig

anställning är att man tar bort möjligheten till

ogiltigförklaring på grund av felaktig turordning. Som

framförs i Vänsterpartiets motion borde i stället reglerna i LAS

ändras så att det blev möjligt att på hela arbetsmarknaden

ogiltigförklara en uppsägning på grund av turordningsbrott.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

2, 6 och 7 borde ha hemställt:

2. beträffande information om lediga anställningar

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A37 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

6. beträffande åtalsanmälan

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A37 yrkande 5 och

med avslag på propositionen i motsvarande del beslutar att 22 §

i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om

offentlig anställning skall ha följande lydelse:

"Arbetstagare, som är skäligen misstänkt för sådant i

tjänsteutövningen begånget brott som avses i 20 kap. 1--3 §§

brottsbalken eller annat brott varigenom han har satt åliggande

i tjänsteutövningen åsido, skall anmälas till åtal, om för

brottet är föreskrivet fängelse eller det finns anledning anta

att talan om enskilt anspråk kommer att föras.",

7. beträffande ogiltigförklaring på grund av felaktig

turordning

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A37 yrkande 7

beslutar att 12 § i det genom propositionen framlagda förslaget

till lag om offentlig anställning skall tillföras ett andra

stycke med följande lydelse:

"Uppsägning, som strider mot bestämmelse om turordning, skall

på talan av arbetstagaren förklaras ogiltig. Vid tvist om

giltigheten av uppsägning enligt första stycket tillämpas 34 §

andra och tredje styckena, 37 §, 40 § första och tredje

styckena samt 42 § lagen om anställningsskydd. I fråga om

avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 40 § första och

tredje styckena lagen om anställningsskydd tillämpas 2 § tredje

stycket samma lag.",

Bilaga

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 3

Utskottet 5

Inledning 5

Propositionen i huvuddrag 6

Befordringsgrunder, anställningsformer m.m. på det

statliga området 8

Information om lediga anställningar 9

Bisysslor 11

Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 §

LAS 12

Disciplinansvar 14

Skyldigheten att anmäla brott till åtal 15

Ogiltigförklaring av uppsägning vid

turordningsbrott 16

Återanställning 17

Periodiska hälsoundersökningar 18

Statens ansvarsnämnd 20

Tillämpningen av föreskrifter i andra författningar än

lagar 21

Övergångsbestämmelsen om fortsatt

författningsreglering 22

Övriga förslag 23

Skriftlighetskrav 23

JO:s och JK:s roller 24

Konsekvensändringar, lagförslagen i övrigt 24

Övriga frågor 25

Hemställan 26

Reservationer 30

1. Befordringsgrunder m.m. (mom. 1), (nyd) 30

2. Bisysslor (mom. 3), (nyd) 30

3. Tillämpningen av 39 § LAS (mom. 4), (s) 31

4. Disciplinansvar (mom. 5), (s) 32

5. Återanställningsrätten (mom. 8), (s) 32

6. Periodiska hälsoundersökningar (mom. 9), (s) 33

7. Ansvarsnämnden (mom. 10), (nyd) 33

8. Andra författningars tillämplighet (mom. 11), (s) 34

9. Författningsreglering övergångsvis (mom. 12), (s) 34

10. Arbetsrättsliga mål (mom. 19), (m) 35

Meningsyttring av suppleant (mom. 2, 6, 7,) 36

Bilaga, propositionens lagförslag38