Bet. 1993/94:AU6

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1993/94:AU06

En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

1993/94

AU6

Sammanfattning

Utskottet tar i detta betänkande upp den del av proposition nr

80 som avser utgångspunkterna för en allmän och obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring från den 1 juli 1994 samt finansieringen

av kontantförmånerna vid arbetslöshet. Behandlingen av de andra

delarna av propositionen, bl.a. frågor om arbetsvillkor, s.k.

normalarbetstid och avgångsvederlag, skjuts upp tills vidare.

Utskottet ställer sig bakom att inriktningen vid reformeringen

av de kontanta förmånerna vid arbetslöshet skall vara att skapa

en allmän obligatorisk försäkring som omfattar alla med stark

anknytning till arbetsmarknaden och som ger inkomstrelaterade

förmåner upp till en viss nivå. Utskottet anser att man inte nu

bör binda sig för några närmare riktlinjer om regelverket kring

denna försäkring. I stället avvaktas beredningen i

regeringskansliet av frågan.

Utskottet ställer sig bakom propositionens förslag om att en

allmän avgift skall tas ut för finansiering av kontantförmåner

vid arbetslöshet. Avgiften skall tas ut med 1 % på

förvärvsinkomster under 1994 och 2 % under 1995. Denna

finansiering skall ses som en övergångslösning.

Utskottet förordar vidare att den s.k. finansieringsavgiften

enligt 57 § lagen om arbetslöshetsförsäkring slopas.

Slutligen föreslår utskottet att ersättningsbeloppet inom KAS

från den 1 januari 1994 höjs från 198 kr till 245 kr per dag.

Detta innebär att även den lägsta dagpenningen inom

arbetslöshetsförsäkringen höjs i motsvarande mån.

Socialdemokraterna reserverar sig mot utskottets

ställningstaganden i sak och framför också kritik mot beslutet

att skjuta upp behandlingen av vissa delar av propositionen.

Propositionen

I proposition 1993/94:80 har regeringen

(Arbetsmarknadsdepartementet) föreslagit riksdagen att

1. anta de i propositionen framlagda förslagen till

lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid

arbetslöshet,

lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

lag om ändring i lagen (1993:000) om ändring i lagen

(1993:941) om ändring i uppbördslagen (1953:272),

lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

lag om ändring i lagen (1990:323) om självdeklaration och

kontrolluppgifter,

lag om ändring i lagen (1993:944) om ändring i taxeringslagen

(1990:324),

lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),

lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

2. godkänna förslaget om en allmän och obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring fr.o.m. den 1 juli 1994 (avsnitt 4).

Propositionens lagförslag återfinns i bilaga 1 till detta

betänkande.

Motionerna

1993/94:A21 av Nils Nordh m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

beslutar att avslå proposition 1993/94:80.

1993/94:A22 av Bo Finnkvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

i enlighet med vad i motionen anförts avslår proposition

1993/94:80 En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

1993/94:A23 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att avgiften enligt 1 § lagen om

allmän sjukförsäkringsavgift höjs till 1,9 % fr.o.m. 1 januari

1994,

2. att riksdagen beslutar att sjukförsäkringsavgiften i lagen

(1981:691) om socialavgifter fr.o.m. den 1 januari 1994 skall

vara 7,23 %,

3. att riksdagen beslutar att arbetsmarknadsavgiften i lagen

(1981:691) om socialavgifter fr.o.m. den 1 januari 1994 skall

vara 3,15 %,

1993/94:A24 av Hans Stenberg m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen avslår proposition 1993/94:80.

1993/94:A25 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens proposition enligt vad i

motionen anförts om att förslaget bryter arbetslinjen och i

grunden är osolidariskt,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till en

ny allmän arbetslöshetsförsäkring,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

förstärkning av Arbetsmarknadsfonden enligt vad i motionen

anförts om skatte- och avgiftsfinansiering av

arbetslöshetsförsäkringen,

1993/94:A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:80,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk

utredning får i uppdrag att utreda frågan om en

arbetslöshetsförsäkring i enlighet med vad som anförts i

motionen,

3. att riksdagen beslutar att arbetsmarknadsavgiften i lagen

(1981:691) om socialavgifter fr.o.m. den 1 januari 1994 skall

vara 3,15 %,

4. att riksdagen beslutar att sjukförsäkringsavgiften i lagen

(1981:691) om socialavgifter fr.o.m. den 1 januari 1994 skall

vara 7,23 %,

5. att riksdagen beslutar att avgiften enligt 1 § lagen om

allmän sjukförsäkringsavgift höjs till 1,9 % fr.o.m. den 1

januari 1994,

7. att riksdagen vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget

till lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner

vid arbetslöshet,

8. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget

till lag om ändring i kommunalskattelagen,

9. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget

till lag om ändring i lagen om statlig inkomstskatt,

10. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget

till lag om ändring i lagen om ändring i lagen om ändring i

uppbördslagen,

11. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget

till lag om ändring i uppbördslagen,

12. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget

till lag om ändring i lagen om självdeklaration och

kontrolluppgifter,

13. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget

till lag om ändring i lagen om ändring i taxeringslagen,

14. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget

till lag om ändring i taxeringslagen,

15. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget

till lag om ändring i skattebrottslagen,

17. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår regeringens

förslag till ändring av 7, 20 och 57 §§ i lagen om

arbetslöshetsförsäkring,

20. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår regeringens

förslag om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

fr.o.m. den 1 juli 1994,

21. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av

arbetslöshetsförsäkringen.

1993/94:A27 av Monica Öhman m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

beslutar att avslå proposition 1993/94:80.

1993/94:A29 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen beslutar att avslå proposition 1993/94:80.

1993/94:A30 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen beslutar att avslå proposition 1993/94:80.

1993/94:A31 av Inge Carlsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen beslutar att avslå proposition 1993/94:80.

1993/94:A32 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till utformning av

en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om i

motionen föreslagen utformning av en allmän och obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring,

3. att riksdagen avslår förslag till lag om allmän avgift för

finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet,

4. att riksdagen för finansiering av kontantförmåner vid

arbetslöshet omvandlar sjukförsäkringsavgiften i lag om allmän

sjukförsäkringsavgift (för närvarande 0,95 %) till en

arbetslöshetsskatt,

5. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts sänker

högsta nivån i föräldraförsäkringen från 90 % till 80 %,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet för 1995 och

tiden därefter,

9. att riksdagen avslår regeringens förslag om att den andra

stämplingsperioden får vara högst 150 dagar,

10. att riksdagen hos regeringen begär en snabbutredning om

effekterna av begränsningarna av stämplingsperioderna,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att administrationen av

arbetslöshetsförsäkringen förs över från de fackliga

organisationerna till försäkringskassorna,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ytterligare begränsa möjligheterna att

tacka nej till anvisat arbete,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att samordna ersättningsnivån i

arbetslöshetsförsäkringen med lönegarantin,

1993/94:A33 av Åke Gustavsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1993/94:80,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsekvenserna av förslag till

arbetslöshetsförsäkring för verksamma inom kulturområdet.

Utskottet

Proposition nr 80 innehåller två delar.

Den ena delen avser utgångspunkterna för en allmän och

obligatorisk arbetslöshetsförsäkring inkl. finansieringen. Denna

reform är tänkt att träda i kraft den 1 juli 1994. I

finansieringsdelen, där regeringen föreslår en egenavgift som

skall tas ut genom en särskild avgiftslag, är avsikten att lagen

skall träda i kraft den 1 januari 1994.

Den andra delen avser förslag om ändringar redan från det

kommande årsskiftet i lagarna om arbetslöshetsförsäkring och

kontant arbetsmarknadsstöd. Det gäller bl.a. arbetsvillkor, s.k.

normalarbetstid och samordningen av avgångsvederlag med

försäkringen.

Utskottet tar i detta betänkande endast upp den del av

propositionen som avser utgångspunkterna för en allmän och

obligatorisk arbetslöshetsförsäkring från den 1 juli 1994 och

förslaget om den särskilda avgiftslagen med följdförfattningar

jämte anslutande motioner. Även frågan om slopandet av den s.k.

finansieringavgiften enligt 57 § lagen om

arbetslöshetsförsäkring tas upp till behandling.

Behandlingen av de andra delarna av propositionen och

anslutande motioner uppskjuts tills vidare. Det innebär således

att några ändringar inte genomförs i lagen om

arbetslöshetsförsäkring eller lagen om kontant

arbetsmarknadsstöd från det kommande årsskiftet, bortsett från

slopandet av den nyssnämnda finansieringsavgiften.

Arbetsmarknadsutskottet har berett finansutskottet,

skatteutskottet och socialförsäkringsutskottet tillfälle att

avge yttrande över förslagen i propositionen jämte motioner som

rör resp. utskotts beredningsområde. Yttrandena återfinns i

bilagorna 2--4.

I betänkandet tar utskottet även upp frågan om storleken av

det kontanta arbetsmarknadsstödet.

En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring m.m.

Propositionen

Regeringen föreslår att den nuvarande frivilliga

arbetslöshetsförsäkringen ändras till en allmän och obligatorisk

försäkring den 1 juli 1994. Regeringen redovisar följande

utgångspunkter för det fortsatta reformarbetet.

Det nuvarande KAS-systemet förändras så att det införs en

inkomstrelaterad ersättning inom ramen för detta system. Denna

inkomstrelaterade KAS-ersättning skall motsvara den ersättning

som utgår i arbetslöshetsförsäkringen, dvs. 80 % av den tidigare

inkomsten, dock för närvarande maximalt 12 400 kr per månad.

Utöver den inkomstrelaterade KAS-ersättningen skall det även

fortsättningsvis finnas ett grundbelopp inom KAS-systemet och i

arbetslöshetsförsäkringen.

För att vara berättigad till inkomstrelaterad KAS-ersättning

skall den arbetslöse under var och en av de tre första månaderna

inom en ramtid av femton månader före arbetslöshetens inträde ha

varit skyldig att betala den föreslagna allmänna avgiften för

finansiering av de kontanta förmånerna vid arbetslöshet

(avgiftsvillkor). Härutöver skall den arbetslöse under en ramtid

av tolv kalendermånader före arbetslöshetens inträde ha arbetat

fem månader, varvid hänsyn endast tas till månad då arbete

utförts under 75 timmar.

Grundbeloppet i KAS-systemet skall lämnas till en arbetslös

som uppfyller arbetsvillkoret men inte medlemsvillkoret i

försäkringen eller avgiftsvillkoret för den inkomstrelaterade

KAS-ersättningen.

Administrationen av den nya inkomstrelaterade KAS-ersättningen

och grundbeloppet för KAS skall handhas av KAS-regionerna.

Den nya försäkringen skall finansieras dels genom en

oförändrad arbetsmarknadsavgift på 2,12 % enligt lagen

(1981:691) om socialavgifter, dels genom en individuell och från

den taxerade förvärvsinkomsten avdragsgill egenavgift på 1 % av

förvärvsinkomster från den 1 januari 1994 och 2 % från den 1

januari 1995. Den finansieringsavgift som betalas av

arbetslöshetskassorna för att bidra till statens kostnader för

arbetslöshetsförsäkringen slopas. Den föreslagna egenavgiften

tas inledningsvis ut på deklarationspliktiga förvärvsinkomster

upp till 7,5 basbelopp medan förmåner utbetalas på grundval av

inkomster upp till 186 120 kr per år.

Systemet skall på sikt utformas så att förmånerna är

relaterade till den inkomst för vilken avgift tas ut.

Som ett led i arbetet att sanera de offentliga finanserna

redovisar regeringen i propositionen sina intentioner att

genomföra vissa förändringar fr.o.m. den 1 juli 1994 i

arbetslöshetsförsäkringen och KAS som syftar till att minska

kostnaderna och stimulera till förvärvsarbete.

Ersättning skall betalas ut för högst 300 dagar eller för

högst 150 dagar. För den som helt uppfyller arbetsvillkoret

genom förvärvsarbete skall ersättningsperioden vara 300 dagar.

För den som uppfyller arbetsvillkoret genom tid som jämställs

med arbetad tid eller genom en kombination av arbetad tid och

jämställd tid, skall ersättningsperioden vara 150 dagar.

Jämställd tid skall inte vara kvalificerande för två

ersättningsperioder i följd. Vidare skall endast förvärvsarbete

kunna kvalificera till den första ersättningsperioden.

Slutligen anförs att generösa övergångsbestämmelser skall

gälla. Tid som enligt nuvarande regler jämställs med

förvärvsarbete för kvalificering till en ny ersättningsperiod,

skall övergångsvis till den 1 juli 1994 vara likvärdig med

arbetad tid från kvalifikationssynpunkt också i det nya

systemet.

Motioner med yrkanden om avslag på propositionen

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet yrkar avslag på

propositionen i sin helhet i sina resp. partimotioner A26 och

A25.

Ny demokrati yrkar i motion A32 avslag på propositionen såvitt

avser dels förslaget till utformning av en allmän och

obligatorisk arbetslöshetsförsäkring inbegripande förslaget om

att en andra stämplingsperiod får vara högst 150 dagar, dels

förslaget till lag om en allmän avgift för finansieringen av

kontantförmåner vid arbetslöshet.

Helt avslag på propositionen yrkas även i åtta enskilda

s-motioner, nämligen A21 av Nils Nordh m.fl., A22 av Bo

Finnkvist m.fl., A24 av Hans Stenberg m.fl., A27 av Monica Öhman

m.fl., A29 av Margareta Winberg m.fl., A30 av Bengt-Ola Ryttar

m.fl., A31 av Inge Carlsson m.fl. och A33 av Åke Gustavsson

m.fl.

I andra hand yrkar Socialdemokraterna avslag på förslaget om

avgiftslag och anslutande författningsändringar, förslaget om en

allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och förslaget om

slopad finansieringsavgift.

I partimotionerna läggs också fram alternativa förslag om den

framtida arbetslöshetsförsäkringen och om finansieringen.

Utskottet återkommer även till den frågan.

Socialdemokraterna har följande skäl för sitt

avslagsyrkande.

De förslag som regeringen har lagt fram kommer att leda till

att betydligt färre får ersättning är i dag. Det kommer att

drabba främst personer med svag ställning på arbetsmarknaden,

bland dem kvinnor, invandrare, säsongsanställda och

kulturarbetare. Det ökade antalet utförsäkrade blir en

socialbidragsbomb för kommunerna.

Det är inte fråga om en allmän, obligatorisk försäkring

eftersom färre än i dag kommer att få ersättning.

Förslaget är dessutom ett "hafsverk", som saknar analyser av

vilka konsekvenser de olika förslagen får för enskilda

individer, för staten, kommunerna, glesbygden, kvinnorna,

samhällsekonomin, arbetslinjen, arbetsmarknadens funktionssätt

och för försäkringens kostnader.

Förslaget ingår i en medveten strategi från regeringens sida

mot löntagarna och deras organisationer. I förlängningen ligger

att det skall bli lättare för arbetsgivarna att öka

lönespridningen och införa lägre ingångslöner. Med förslaget

vill man uppnå att färre skall bli medlemmar i

löntagarorganisationerna, så att facket försvagas.

Genom de sänkta ersättningsnivåerna åstadkommer man att det

blir billigare för arbetsgivare att anställa arbetslösa, vilket

i sin tur pressar lönerna nedåt. På sikt undergräver detta

kollektivavtalens ställning.

Vänsterpartiets motivering för avslagsyrkandet är i

korthet följande.

Regeringsförslaget, som även Vänsterpartiet beskriver som ett

"hafsverk", är ogenomtänkt. Det är inte konkurrensneutralt

eftersom den statliga a-kassan inte skulle behöva ta ut

administrationsavgifter. Dessutom skulle kontakt- och

kontrollmöjligheterna minska. Förändringen av arbetsvillkoret

leder tillbaka till orättvisor och godtycke.

Förslagen innehåller inkonsekvenser, oklarheter och

felaktigheter och når ibland inte heller sina syften.

Propositionen saknar en analys av de skador som förslagen kan

leda till. En rad nya orättvisor kan skapas, främst för

kvinnliga låginkomsttagare. Fördelningspolitiskt är det djupt

osolidariskt och det leder längre bort från arbetslinjen.

Förslagen ingår i en strategi för att försvaga

fackföreningsrörelsen. Arbetslösheten utnyttjas för att rasera

välfärdssystemet.

Ny demokrati hänvisar i fråga om motiveringen till

avslagsyrkandena till de alternativa förslag som läggs fram i

motionen.

Åke Gustavsson m.fl. (s) yrkar i motion A33 ett

tillkännagivande om regeringsförslagets konsekvenser för

personer verksamma inom kulturområdet. Arbetslösheten är

chockerande hög. Kulturarbetare har ofta stora studieskulder.

Det ändrade förvärvsvillkoret skulle för kulturarbetarna med

deras speciella arbetsförhållanden leda till att bara 20 % av

dem som i dag uppfyller villkoret skulle få ersättning, enligt

en undersökning av Teateranställdas arbetslöshetskassa.

Motionsförslag om den framtida arbetslöshetsförsäkringen

Såväl Socialdemokraterna, Ny demokrati som Vänsterpartiet

framför tankar om den framtida arbetslöshetsförsäkringen i sina

resp. motioner A26, A32 och A25.

Förslagen innebär följande.

Socialdemokraterna anser att alla förvärvsarbetande med

stark anknytning till arbetsmarknaden skall kunna få en

inkomstrelaterad ersättning. Det kan uppnås med nuvarande

regler, eventuellt efter vissa kompletteringar.

Arbetslöshetsförsäkringen måste stödja arbetslinjen.

Ny demokrati vill ha en försäkring med grundskydd som

svarar mot 60 % av lönen. Grundskyddet finansieras av

arbetsgivarna, arbetstagarna och staten med en tredjedel var.

Avgiften fastställs varje år efter föregående års kostnader. För

skydd upp till 80 % av lönen eller högst 7,5 basbelopp tecknar

arbetsgivaren en obligatorisk försäkring, vars premiebetalning

fördelas efter förhandling mellan arbetsgivaren och

arbetstagaren. Arbetsgivaren betalar in premien under 5--7 år.

För arbetstagaren gäller betalningsansvaret till pensioneringen,

då sparförsäkringen omvandlas till en pension. För

inkomstbortfall utöver den angivna gränsen kan frivillig

försäkring tecknas av arbetstagaren själv. Längsta

ersättningsperiod skall vara 300 dagar.

Frågan om möjligheten till ny ersättningsperiod är komplicerad

och bör därför bli föremål för en särskild snabbutredning.

Högre krav måste ställas på den arbetslöse att acceptera

anvisat arbete, anser Ny demokrati.

Administrationen av försäkringen bör skötas av

försäkringskassan, som redan är väl utbyggd.

Ny demokrati anser också att ersättningen enligt

lönegarantilagen bör vara densamma som i

arbetslöshetsförsäkringen. Sedan det nya systemet införts kommer

någon särskild lönegaranti inte att behövas, sägs det i

motionen.

Vänsterpartiet vill ha en allmän arbetslöshetsförsäkring

som omfattar alla som ställer sig till arbetsmarknadens

förfogande. Den skall i huvudsak vara finansierad genom skatter

och arbetsgivaravgifter. Kopplingen till de fackliga

organisationerna bör vara kvar.

Motionsförslag om den fortsatta beredningen av frågan om en

allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

I två av partimotionerna framförs även synpunkter på den

fortsatta beredningen av frågan om den framtida

arbetslöshetsförsäkringen.

Socialdemokraterna anser i motion A26 att hela frågan bör

återvisas till regeringen för beredning i en parlamentarisk

utredning. En rad frågor måste utredas, och man måste analysera

konsekvenserna av förslagen för enskilda, särskilt kvinnor, för

samhället och samhällsekonomin, för arbetslinjen, för a-kassorna

och andra som skall administrera försäkringen m.m.

Vänsterpartiet anser i motion A25 att riksdagen skall ge

regeringen i uppdrag att återkomma med ett nytt förslag.

Ny demokrati anser i sin motion A32 som tidigare nämnts att

frågan om begränsningar av stämplingsperioderna bör

snabbutredas.

Utskottets överväganden om en allmän och obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring m.m.

I propositionen begär regeringen godkännande av förslaget om

en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Utskottet ställer sig bakom regeringsförslaget att

inriktningen skall vara att skapa en allmän obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla med stark anknytning

till arbetsmarknaden och som ger inkomstrelaterade förmåner upp

till en viss nivå. Strävan bör vara att knyta ersättningen och

avgifterna närmare samman. Som arbetsmarknadsutskottet ser det

bör man emellertid inte nu binda sig för några närmare

riktlinjer för regelverket kring denna försäkring, t.ex. om

möjligheterna att kvalificera sig för ersättning eller under hur

lång tid ersättning skall kunna utges. Det är i stället en

fördel om saken kan bedömas i ett sammanhang, så att man får en

bättre överblick av regelverket och dess konsekvenser i olika

hänseenden. Utskottet anser således att den kommande beredningen

i regeringskansliet bör avvaktas.

Arbetsmarknadsutskottet utgår från att den nya försäkringen

skall kunna träda i kraft den 1 juli 1994. Med hänsyn till vad

utskottet i det följande kommer att föreslå beträffande

finansieringen vill utskottet som sin mening uttala, att strävan

bör vara att övergångsreglerna till den nya försäkringen

utformas så, att fullgörandet av avgiftsskyldighet redan från

det kommande årsskiftet skall kunna tillgodoräknas i

kvalifikationshänseende vid en senare prövning av rätten till

inkomstrelaterad ersättning vid arbetslöshet.

Vad utskottet anfört med anledning av regeringsförslaget om en

allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring bör ges

regeringen till känna.

Ställningstagandet innebär att utskottet inte är berett att

biträda motionsyrkanden om avslag på propositionen i den del som

avser en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring från

den 1 juli 1994 eller motioner med avvikande synpunkter i denna

fråga. Den anförda innebär att motionerna A21, A22, A24, A25,

A26, A27, A29, A30, A31, A32 och A33 avstyrks, i förekommande

fall i motsvarande delar.

I fråga om den s.k. finansieringsavgiften enligt 57 § lagen om

arbetslöshetsförsäkring återkommer utskottet i den följande

framställningen.

Allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid

arbetslöshet

Propositionen

Regeringen anför i propositionen att det mot bakgrund av den

ekonomiska utvecklingen för arbetsmarknadsfonden är nödvändigt

att åtgärder vidtas för att förstärka den finansiella basen för

de kontanta arbetslöshetsunderstöden. Som ett första led i denna

process föreslår regeringen att det, som övergångslösning,

införs en allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid

arbetslöshet. Avgiften skall betalas av de försäkrade och

underlaget för avgiften skall vara summan av sådan inkomst av

anställning som avses i 11 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän

försäkring och sådan inkomst av annat förvärvsarbete som avses i

11 kap. 3 § samma lag. Avgiften skall utgöra 1 % av underlaget

fr.o.m. den 1 januari 1994 och 2 % fr.o.m. den 1 januari 1995

och beräknas på förvärvsinkomster upp till 7,5 basbelopp.

Avgiften skall vara avdragsgill och tas ut av den som vid årets

ingång inte har fyllt 65 år. Avgiften skall dock inte tas ut av

den som uppbär förvärvsinkomster som understiger 25 % av det vid

årets ingång gällande basbeloppet. Underlaget för avgiften skall

bestämmas av skattemyndigheten i samband med taxeringen. Den

finansieringsavgift som arbetslöshetskassorna betalar för

finansiering av statens kostnader för utbetalda

arbetslöshetsersättningar slopas.

Motioner med yrkanden om avslag på förslaget om finansiering

Socialdemokraternas andrahandsyrkande innebär avslag på

förslaget om avgiftslag och anslutande

författningsändringar. Avslag yrkas också på förslaget om att

den särskilda finansieringsavgiften skall slopas.

Problemen med den särskilda avgiftslagen är som

Socialdemokraterna ser det att avgiften är ett första steg för

att etablera en statlig a-kassa, samtidigt som det saknas

konkreta förslag om hur den nya försäkringen skall se ut.

Avgifter skall betalas redan från kommande årsskifte, men ingen

kommer att få ersättning förrän den 1 april 1995. Löntagarna

skall i större utsträckning än nu själva betala försäkringen.

Det kommer inte att kosta mer för företagen att slå ut personal;

man vet inte hur detta påverkar arbetslösheten. Avgiften är

oacceptabel från fördelningssynpunkt genom att den är regressiv.

Personer som nu är 63,5 år måste betala, men kommer inte att

vara berättigade till någon ersättning. Vidare måste man betala

hela det år man fyller 65, trots att ersättningsrätten upphör

innan man fyllt 65. Det är arbetsmarknadsfonden som bör

tillföras avgiften, inte statsbudgeten. Övergångsvis kommer det

att bli stora administrativa problem för a-kassorna, bl.a. med

preliminärskatteavdragen.

Finansieringsavgiften (egenavgiften) bör vara kvar, anser

Socialdemokraterna, för att anknytningen till a-kassan skall

bibehållas och därmed också ett ansvar för att kostnaderna hålls

nere. Rent tekniskt är det inget problem för kassorna att sänka

sina avgifter om finansieringsavgiften tas bort, men problem kan

uppstå därför att avgiften ofta är inkluderad i

fackföreningsavgiften. Det är inte heller lätt för kassorna att

veta vilken administrationsavgift som skall tas ut när man inte

känner till medlemsantal och kostnader. Här uppstår dessutom en

konkurrensfördel för den statliga a-kassan som inte behöver ta

ut administrationsavgift. Även andra oklarheter kvarstår.

Ny demokrati yrkar också avslag på förslaget om en

avgiftslag och hänvisar till sin alternativa

finansieringsmodell. Utskotter återkommer till detta senare.

Som angetts tidigare yrkas helt avslag på propositionen i

Vänsterpartiets motion och i ett antal enskilda s-motioner.

Motioner med förslag till alternativa finansieringsmodeller

Även när det gäller finansieringen presenteras alternativa

förslag i Socialdemokraternas, Ny demokratis och Vänsterpartiets

resp. motioner A26, A32 och A25.

Socialdemokraternas förslag ser ut enligt följande

arbetsmarknadsavgiften skall vara 3,15 % från den 1 januari

1994,

sjukförsäkringsavgiften skall vara 7,23 % från den 1 januari

1994,

avgiften enligt 1 § lagen om allmän sjukförsäkringsavgift

skall vara 1,9 % från den 1 januari 1994.

Därutöver yrkas att den statliga inkomstskatten skall höjas

till 25 % på inkomster över brytpunkten från den 1 januari 1994.

Detta yrkande behandlas i skatteutskottet.

Ett motsvarande förslag läggs också fram i Socialdemokraternas

motion A23, som väckts med anledning av inriktningen av den

ekonomiska politiken och händelse av större vikt. Där anges att

skattehöjningen skall gälla till dess att arbetsmarknadsfondens

inkomster och utgifter är i balans.

Ny demokrati föreslår att

sjukförsäkringsavgiften (0,95 %) omvandlas till en

arbetslöshetsskatt,

högsta ersättningsnivån i föräldraförsäkringen sänks från 90

till 80 %.

Enligt motionen finns det ett överskott på ca 3,5 miljarder

kronor inom sjukförsäkringssystemet. Sänkningen av

ersättningsnivån inom föräldraförsäkringen skulle ge ca 2,2

miljarder kronor.

För år 1995 och tiden därefter bör regeringen återkomma med

förslag, anser Ny demokrati.

Vänsterpartiet föreslår i sin motion A25 att

arbetsmarknadsfonden stärks genom solidaritetsskatt och genom en

ökning av arbetsgivaravgiften.

Utskottets överväganden beträffande finansieringen m.m.

Utskottet är som framgått inte nu berett att ta ställning till

regeringens förslag om hur en allmän och obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring skall utformas mera i detalj. Det

kraftigt växande underskottet i arbetsmarknadsfonden gör det

emellertid nödvändigt att omgående förstärka den finansiella

basen för kontantstöden vid arbetslöshet.

De principer för den nya försäkringen som utskottet angivit

tidigare, nämligen att inriktningen bör vara att skapa en

arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla med en stark

anknytning till arbetsmarknaden och som ger inkomstrelaterade

förmåner upp till viss nivå, gör det naturligt att principen

också skall vara att alla med förvärvsinkomster -- åtminstone

över viss nivå -- är med och bidrar till finansieringen.

Mot regeringens förslag till finansieringsmodell står

Socialdemokraternas och Ny demokratis förslag. Vänsterpartiet

har inte närmare angivit hur skatte- och avgiftshöjningarna till

alla delar skall utformas. Arbetsmarknadsutskottet, som anser

att den förstärkta finansieringen måste genomföras omgående,

bortser därför från detta förslag.

I likhet med regeringen förordar Socialdemokraterna en

avgiftsfinansiering, men anser att den bör ske genom att

egenavgiften i sjukförsäkringen höjs. Socialdemokraterna

förordar därtill en avgiftsväxling mellan arbetsmarknadsavgiften

och arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift. För att åstadkomma en

finansiering som är från deras synpunkt fördelningspolitiskt

godtagbar föreslår de dessutom att den statliga inkomstskatten

över den s.k. brytpunkten höjs från 20 till 25 %. Detta yrkande

bereds som nämnts i skatteutskottet.

Finansutskottet har yttrat sig i första hand avseende de

förslag till alternativa lösningar som förordas för

arbetslöshetsförsäkringens finansiering.

Utskottet, som utgår från finansutskottets beräkningar i det

till detta betänkande fogade yttrandet, anser att

regeringsförslaget är att föredra, bl.a. därför att det bättre

överensstämmer med den tidigare angivna strävan att knyta

ersättning och avgifter närmare samman. Som framhålls i

finansutskottets yttrande innebär regeringsförslaget dessutom

att arbetsgivarna och löntagarna kommer att svara för ungefär

hälften vardera av de avgifter som tillförs försäkringen.

Med hänsyn till det ekonomiska läget godtar utskottet den

bristande överensstämmelsen mellan premier och förmåner som den

nu föreslagna avgiftslagen innebär. Enligt nuvarande regler

betalas nämligen ersättning upp till motsvarande ca 5,5

basbelopp, medan avgifter skall tas ut på upp till 7,5

basbelopp. Utskottet noterar därvid vad som anförs i

propositionen om att systemet på sikt skall utformas så att

förmånerna är relaterade till den inkomst för vilken avgift tas

ut. Denna fråga får övervägas närmare i det kommande

beredningsarbetet.

Det är enligt utskottets mening en fördel om avgiften, som ju

skall ses som en övergångslösning, i möjligaste mån konstrueras

på motsvarande sätt som den allmänna sjukförsäkringsavgiften.

Detta innebär till en början att avgiften bör knytas till samma

inkomstunderlag som sjukförsäkringsavgiften, dvs. sådan inkomst

av anställning som avses i 11 kap. 2 § lagen om allmän

försäkring och sådan inkomst av annat förvärvsarbete som avses i

11 kap. 3 § samma lag.

I frågan om avgiften bör vara avdragsgill eller ej talar redan

önskvärdheten av överensstämmelse mellan de båda avgiftsslagen

för att den bör vara avdragsgill. Som framhålls av

skatteutskottet i yttrandet till arbetsmarknadsutskottet kommer

därtill, att de förmåner som kommer att utgå från försäkringen

är av sådan natur att de skall tas upp till beskattning. Att

vägra avdrag skulle därför leda till en omotiverad

dubbelbeskattning. Även debiterings- och uppbördsfrågorna bör

behandlas på samma sätt som den allmänna

sjukförsäkringsavgiften.

Utskottet ansluter sig därmed till propositionens förslag om

att en lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner

vid arbetslöshet med anslutande följdändringar i skatte- och

taxeringsförfattningarna bör genomföras. Utskottet förordar att

en särskild övergångsbestämmelse införs för den som har brutet

räkenskapsår. Förslag om detta läggs fram i utskottets

hemställan. Vad som anges i propositionen i denna fråga på s. 33

skall således inte äga giltighet.

Den författningstekniska regleringen av vissa av de ändringar

som följer av införandet av avgiftslagen överlämnas till

skatteutskottet. Det gäller bestämmelser där ändringsförslag

bereds även i det utskottet, nämligen

Förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i lagen om

ändring i uppbördslagen (prop. p. 2.4)

27 § 2 mom. i förslaget till lag om ändring i uppbördslagen

(prop. p. 2.5)

Förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i

taxeringslagen (prop. p. 2.7)

Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (prop. p.

2.9)

Den nya avgiftslagen skall träda i kraft den 1 januari 1994

och tillämpas på avgiftspliktig inkomst som uppbärs fr.o.m. den

dagen. Ändringar i uppbördslagen, som skall träda i kraft samma

dag, innebär bl.a. att den som betalar ut ersättning för arbete

vid varje utbetalningstillfälle på lämpligt sätt skall lämna

mottagaren uppgift om bl.a. hur mycket som avdragits för allmän

sjukförsäkringsavgift och för finansiering av kontantförmåner

vid arbetslöshet. Utskottet har förståelse för att det för vissa

utbetalare kan bli svårt att fullgöra denna skyldighet redan vid

de första utbetalningstillfällena under år 1994, men förutsätter

att den nödvändiga administrativa anpassningen genomförs så

snart som möjligt.

Utskottet vill återigen betona att regeringsförslaget är

avsett som en övergångslösning -- avgift skall enligt lagen tas

ut under åren 1994 och 1995.

Utskottets ställningstagande i fråga om finansieringen innebär

att Socialdemokraternas, Ny demokratis och Vänsterpartiets

alternativa finansieringsförslag avstyrks liksom, i motsvarande

delar, de motioner som innefattar yrkanden om avslag på

propositionen i sin helhet.

För att förhindra att personer som är medlemmar i en

arbetslöshetskassa till följd av avgiftsskyldigheten enligt den

nya lagen belastas dubbelt anser utskottet att den s.k.

finansieringsavgiften enligt 57 § lagen om

arbetslöshetsförsäkring omedelbart bör upphävas. Lagförslag om

detta läggs fram i utskottets hemställan.

Detta ställningstagande innebär att Socialdemokraternas motion

A26 avstyrks liksom de motioner, alla i motsvarande delar, som

innefattar avslag på propositionen i sin helhet.

Ersättningsnivån inom det kontanta arbetsmarknadsstödet

Utskottet tar i detta sammanhang även upp frågan om den

nuvarande ersättningsnivån inom det kontanta

arbetsmarknadsstödet. Detta belopp, som fastställs av

regeringen, uppgår för närvarande till 198 kr per dag. Den

lägsta dagpenningen inom arbetslöshetsförsäkringen motsvarar

KAS-beloppet. Enligt utskottets mening är det rimligt att

beloppet fastställs till en högre nivå. Utskottet förordar att

beloppet bestäms till 245 kr per dag från den 1 januari 1994.

KAS-beloppet och den lägsta dagpenningen kommer därmed att

motsvara en ungefärlig ersättning per månad på 5 400 kr. Vad

utskottet anfört i denna del bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande en allmän och obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring m.m.

att riksdagen med anledning av propositionen i motsvarande del

och med avslag på motionerna 1993/94:A21, 1993/94:A22 och

1993/94:A24, alla i motsvarande delar, 1993/94:A25 yrkande 1 i

motsvarande del och yrkande 2, 1993/94:A26 yrkande 1 i

motsvarande del samt yrkandena 2, 20 och 21, 1993/94:A27,

1993/94:A29, 1993/94:A30, 1993/94:A31, alla i motsvarande delar,

1993/94:A32 yrkandena 1, 2, 9--13 samt 1993/94:A33 yrkande 1 i

motsvarande del och yrkande 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

res. 1 (s)

2. beträffande finansieringen

att riksdagen med anledning av propositionen i motsvarande

delar och med avslag på motionerna 1993/94:A21 och 1993/94:A22 i

motsvarande delar, 1993/94:A23 yrkandena 1--3, 1993/94:A24 i

motsvarande del, 1993/94:A25 yrkandena 1 i motsvarande del och

6, 1993/94:A26 yrkandena 1 i motsvarande del, 3--5 och 7--15,

1993/94:A27 i motsvarande del, 1993/94:A29, 1993/94:A30,

1993/94:A31, alla i motsvarande delar, 1993/94:A32 yrkandena

3--6 samt 1993/94:A33 yrkande 1 i motsvarande del dels

godkänner vad utskottet anfört, dels antar de i

propositionen enligt bilaga 1 framlagda förslagen till

lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid

arbetslöshet, med den ändringen att ikraftträdandebestämmelsen

skall ha följande lydelse: "Denna lag träder i kraft den 1

januari 1994 och tillämpas på avgiftspliktig inkomst som uppbärs

från och med den dagen. Omfattar beskattningsåret tid såväl före

som efter utgången av år 1993 skall, om den avgiftsskyldige inte

visar annat, så stor del av beskattningsårets inkomst anses

hänförlig till tiden efter utgången av år 1993 som svarar mot

förhållandet mellan den del av beskattningsåret som infaller

under denna tid och hela beskattningsåret. Samma sak gäller när

beskattningsåret omfattar tid såväl före som efter utgången av

år 1994."

lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

lag om ändring i uppbördslagen (1953:272) -- utom 27 §

2 mom. -- med den ändringen att 43 § 1 mom. första meningen

skall ha följande lydelse: "Den som betalar ut ersättning för

arbete skall vid varje utbetalningstillfälle genom särskilt

kvitto eller på annat lämpligt sätt lämna mottagaren uppgift om

det belopp, som genom skatteavdrag har innehållits på

ersättningen samt ,om avdrag gjorts enligt 4 § 1 mom., hur

stor del av det innehållna beloppet som avser allmän

sjukförsäkringsavgift och allmän avgift för finansiering av

kontantförmåner vid arbetslöshet."

lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och

kontrolluppgifter

lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),

res. 2 (s)

3. beträffande finansieringsavgift enligt 57 § lagen om

arbetslöshetsförsäkring

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del

samt med avslag på motionerna 1993/94:A21, 1993/94:A22 och

1993/94:A24, alla i motsvarande delar, 1993/94:A25 yrkande 1 i

motsvarande del, 1993/94:A26 yrkandena 1 och 17 i motsvarande

delar, 1993/94:A27, 1993/94:A29, 1993/94:A30 och 1993/94:A31,

alla i motsvarande delar, och 1993/94:A33 yrkande 1 i

motsvarande del dels antar lagförslaget såvitt avser 57 §,

dels förordnar att övergångsbestämmelsen skall ha följande

lydelse: "Den äldre bestämmelsen i 57 § om finansieringsavgift

skall fortfarande gälla i fråga om verksamhetsåret 1993 och

tidigare verksamhetsår.",

res. 3 (s)

4. beträffande ersättningsnivån inom det kontanta

arbetsmarknadsstödet

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

res. 4 (s)

Stockholm den 8 december 1993

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Ingela Thalén

Ingela Thalén, (s), Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m),

Anders G Högmark (m), Kjell Nilsson (s), Marianne Andersson (c),

Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s),

Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Isa

Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Berit Andnor (s) och

Bengt-Ola Ryttar (s).

Reservationer

Reservationer

1. En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring m.m.

(mom. 1)

Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s)

anser

dels att utskottets överväganden om en allmän och

obligatorisk arbetslöshetsförsäkring m.m. bort ha följande

lydelse:

Utskottet är starkt kritiskt till den av regeringen framlagda

propositionen och delar därvid de synpunkter som framförts av

Socialdemokraterna i motion A26.

Propositionen utmärks rakt igenom av att vara ett "hafsverk",

och redan bristen på analys av de olika förslagens konsekvenser

utgör skäl nog för att avslå den. Utskottet anser att hela

propositionen bör återförvisas till regeringen eftersom den är

otjänlig som beslutsunderlag. Detta är särskilt anmärkningsvärt,

som propositionen innehåller förslag som har ingripande

verkningar på svensk arbetsmarknad och för enskilda människor.

Anmärkningsvärt är också, att berörda organisationer inte fått

tillfälle att lämna synpunkter.

Utskottet kan till en början konstatera att man i regeringen

inte gjort något som helst försök att analysera varför vissa

människor valt att stå utanför a-kassorna. Om detta verkligen är

ett problem kan man fråga sig varför man inte valt en enklare

lösning än att genomföra en tvångslagstiftning som medför andra

negativa konsekvenser.

Inte heller finns någon analys av vilka som -- trots att man

säger sig vilja införa en allmän och obligatorisk försäkring --

kommer att slås ut på grund av de föreslagna reglerna.

För utskottet står det klart att regeringsförslagen skulle slå

oerhört hårt mot kvinnorna och deras rätt till eget avlönat

arbete.

En annan fråga som över huvud taget inte belysts är

konsekvenserna av att arbetsgivarnas skyldigheter att finansiera

försäkringen minskas. Det är inte uteslutet att detta leder till

en ökad utslagning av de svaga på arbetsplatserna, eftersom

arbetsgivarnas kostnadsansvar blir mindre.

Regeringen har inte ens förmått att redovisa vilka ekonomiska

effekter den föreslagna avgiftslagen får och hur kommunerna

skall kompenseras för det bortfall av skatteunderlag som

avdragsrätten medför.

Än allvarligare är att en analys saknas av de

samhällsekonomiska effekterna. Utskottet åsyftar därvid de ökade

kostnaderna för kommunerna för socialbidrag, vilket påpekats av

Kommunförbundets ordförande Joakim Ollén. Inte heller finns en

regionalpolitisk analys, vilket är mycket anmärkningsvärt med

tanke på vad regeringen kräver av statliga utredningar i detta

hänseende.

På grundval av en enda mening -- "Administrationen av den nya

inkomstrelaterade KAS-ersättningen och grundbeloppet för KAS

skall handhas av KAS-regionerna" -- begärs ett godkännande av

förslaget om en statlig a-kassa. Frågor om administration,

bemanning, personalutbildning, service, kontroll m.m. lämnas

helt därhän. Något godkännande kan självklart inte lämnas på så

vagt underlag.

Utskottet kan därutöver konstatera att en belysning helt

saknas av vad förslagen kan få för konsekvenser för

möjligheterna att upprätthålla arbetslinjen i

arbetsmarknadspolitiken. Flera av förslagen kan medföra att

passivitet lönar sig bättre än aktivitet, något som för övrigt

även tidigare genomförda regeringsförslag kan leda till.

Utskottet vill inte medverka till en sådan utveckling.

Sammantaget innebär det anförda att utskottet anser att

regeringsförslagen är så illa underbyggda att de utan

sakgranskning i sin helhet bör avvisas av riksdagen.

Till detta kommer att utskottet även är starkt kritiskt till

förslagen i sak, i den mån konsekvenserna låter sig överblickas.

Utskottets principiella inställning är, att om ingrepp i

försäkringen skall göras, så är det därför att de är sakligt

motiverade och därför att andra och bättre lösningar inte finns.

I detta ligger att eventuella förändringar måste ha föregåtts av

en analys av konsekvenserna.

Så mycket kan sägas om förslagen att färre kommer att få

ersättning, trots att regeringen kallar det en "allmän"

försäkring. Dessutom kommer ersättningen att bli lägre och utges

under färre dagar.

Utskottet anser att en parlamentarisk utredning bör få i

uppdrag att utreda frågan om arbetslöshetsförsäkringen.

Inriktningen bör vara att alla förvärvsarbetande skall ha

möjlighet att omfattas av en inkomstrelaterad

arbetslöshetsförsäkring. Förslagen bör bygga på en analys av

varför somliga personer valt att stå utanför dagens

arbetslöshetskassor och vilka problem som kan vara förenade med

det. Eventuella förändringar av det nu gällande systemet -- som

utskottet anser fungera i huvudsak väl -- bör inte vara större

än vad som motiveras av vad den nyssnämnda analysen ger vid

handen.

Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att

riksdagen avslår proposition 80. Detta innebär att de motioner

som innehåller yrkanden om avslag på propositionen i denna del

tillstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande en allmän och obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring m.m.

att riksdagen

dels med bifall till motionerna 1993/94:A21, 1993/94:A22

och 1993/94:A24, alla i motsvarande delar, 1993/94:A25 yrkande 1

i motsvarande del, 1993/94:A26 yrkandena 1 i motsvarande del och

20, 1993/94:A27, 1993/94:A29, 1993/94:A30, 1993/94:A31, alla i

motsvarande delar, 1993/94:A32 yrkande 1 och 1993/94:A33 yrkande

1 i motsvarande del avslår propositionen i motsvarande del,

dels med anledning av motion 1993/94:A26 yrkandena 2 och

21 och med avslag på dels propositionen i motsvarande del, dels

motionerna 1993/94:A25 yrkande 2 och 1993/94:A32 yrkandena 2,

9--13 och 1993/94:A33 yrkande 2 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

2. Finansieringen (mom. 2)

Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Utskottet är" och på s. 14 slutar med "sin helhet"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser som framgått ovan att regeringens förslag om

en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring bör avslås i

sin helhet.

Det kraftigt ökande underskottet i arbetsmarknadsfonden gör

det emellertid nödvändigt att redan nu förstärka finansieringen.

Arbetsmarknadsutskottet anser att regeringsförslaget, såsom

påpekats i Socialdemokraternas motion A26, medför en rad

problem. Den i propositionen föreslagna avgiften är ett första

steg mot en statlig a-kassa, som fortfarande inte fått någon

konkret utformning. Löntagarna kommer att få stå för en större

del av kostnaderna. Avgiften är dessutom konstruerad så att den

får fördelningspolitiskt oacceptabla effekter.

Enligt utskottets mening är den av Socialdemokraterna

föreslagna finansieringsmodellen klart överlägsen bl.a. därför

att den, till skillnad från regeringsförslaget, innebär en

direkt förstärkning av arbetsmarknadsfonden. Socialdemokraternas

förslag går ut på att arbetsmarknadsavgiften höjs till 3,15 %.

För att inte i det nuvarande ekonomiska läget öka företagens

kostnader bör höjningen kompenseras med en sänkning av

sjukförsäkringsavgiften i motsvarande mån, dvs. till 7,23 %. I

gengäld höjs löntagarnas egenavgift i sjukförsäkringen till 1,9

% från den 1 januari 1994. Denna avgift bör utformas på ett

fördelningspolitiskt godtagbart sätt.

Utskottet noterar att Socialdemokraterna även föreslår en

tillfällig skattehöjning för höginkomsttagarna, genom att

skatten över den s.k. brytpunkten höjs med 5 procentenheter.

Denna fråga behandlas i skatteutskottet.

Med det anförda ansluter sig arbetsmarknadsutskottet till

Socialdemokraternas förslag om finansiering. Det innebär att

motion A26 tillstyrks såvitt avser yrkandena 3, 4 och 5 liksom

de motioner som innefattar avslag på propositionen i denna del

medan propositionen avstyrks i motsvarande del liksom motionerna

A25 och A32 i motsvarande delar.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande finansieringen

att riksdagen dels med bifall till motionerna

1993/94:A21, 1993/94:A22 och 1993/94:A24, alla i motsvarande

delar, 1993/94:A25 yrkande 1 i motsvarande del, 1993/94:A26

yrkandena 1 i motsvarande del och 7--15, 1993/94:A27,

1993/94:A29, 1993/94:A30 och 1993/94:A31, alla i motsvarande

delar, samt 1993/94:A33 yrkande 1 i motsvarande del avslår

propositionen i motsvarande delar,

dels med anledning av motionerna 1993/94:A23 yrkandena

1--3 och 1993/94:A26 yrkandena 3--5 och med avslag på motionerna

1993/94:A25 yrkande 6 och 1993/94:A32 yrkandena 3--6 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Finansieringsavgift enligt 57 § lagen om

arbetslöshetsförsäkring (mom. 3)

Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "För att" och slutar med "sin helhet" bort ha

följande lydelse:

Utskottet motsätter sig förslaget i propositionen om att slopa

den s.k. finansieringsavgiften. Det är angeläget att ha kvar en

mindre egenavgift i försäkringen så att anknytningen till

a-kassan finns kvar. Därmed finns ett ansvar för att hålla

kassans kostnader nere.

Allvarligt är också att den statliga a-kassan kommer att få

väsentliga konkurrensfördelar eftersom den inte skall ta ut

någon administrativ avgift. Man frågar sig hur medlemmarna i de

privata kassorna kommer att ställa sig till att utöver avgiften

enligt den särskilda avgiftslagen behöva betala avgift till

kassan för administrationen, något som personer som ansluter sig

till den statliga kassan slipper. Utskottet kan inte acceptera

dessa konsekvenser.

På anförda grunder anser utskottet att förslaget om att slopa

finansieringsavgiften skall avvisas. Detta innebär att

Socialdemokraternas motion A26 tillstyrks i motsvarande del

liksom de övriga motioner som innefattar avslagsyrkanden i detta

hänseende.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande finansieringsavgift enligt 57 § lagen om

arbetslöshetsförsäkring

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:A21,

1993/94:A22 och 1993/94:A24, alla i motsvarande delar,

1993/94:A25 yrkande 1 i motsvarande del, 1993/94:A26 yrkandena 1

och 17 i motsvarande delar, 1993/94:A27, 1993/94:A29,

1993/94:A30 och 1993/94:A31, alla i motsvarande delar, samt

1993/94:A33 yrkande 1 i motsvarande del avslår propositionen i

motsvarande del,

4. Ersättningsnivån inom det kontanta arbetsmarknadsstödet

(mom. 4)

Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s)

anför:

Vi noterar med förvåning utskottets förslag om att utan

motivering och utan kostnadsberäkning höja KAS-beloppet från 198

kr till 245 kr. Så sent som den 1 juli 1993 sänktes beloppet

från 210 kr till 198 kr, och motiveringen var då behovet av

besparingar. Besparingsbehovet är knappast mindre i dag. Ändå

lägger utskottsmajoriteten fram förslag som enligt vår

uppskattning kan komma att kosta statskassan uppemot 1 miljard

kronor. Det handlar i själva verket om eftergifter för att få

igenom förslag på andra områden, förslag som när de är

genomförda kommer att leda till kännbara försämringar för stora

grupper av arbetslösa.

Om resurser finns, anser vi att de i första hand skall satsas

på att skapa fler arbeten och utbildningsplatser.

Därefter kan man börja diskutera förstärkningar av

kontantstöden. De bör i så fall ske på ett fördelningspolitiskt

acceptabelt sätt. Den tidigare sänkta ersättningsnivån inom

arbetslöshetsförsäkringen har för många familjeförsörjare

inneburit en kännbar försämring av den ekonomiska situationen.

Personer som både betalt avgifter till a-kassan och uppfyllt

arbetsvillkoret i arbetslöshetsförsäkringen har ändå varit

hänvisade till socialbidrag.

En förstärkning av kontantstödet bör ske genom borttagande av

karensdagarna och genom att KAS-nivån återställs från 198 kr

till 210 kr.

Vi konstaterar dessutom att höjningen av KAS-beloppet knappast

befrämjar arbetslinjen. Skillnaden blir mindre mellan det

passiva kontantstödet och den ersättning som betalas ut vid

arbetsmarknadsutbildning eller ungdomspraktik.

Med utskottsmajoritetens förslag premieras dessutom

transfereringar, vilket regeringspartierna och framför allt Ny

demokrati i andra sammanhang säger sig vara emot.

Vi anser med hänvisning till det anförda att utskottets

hemställan under 4 bort utgå.

Särskilda yttranden

1. En allmän och obligatorisk försäkring

Laila Strid-Jansson (nyd) anför:

Jag ansluter mig till majoriteten när det gäller grundtankarna

om en framtida allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Inriktningen bör vara att skapa en försäkring som ger

inkomstrelaterade förmåner till personer med stark anknytning

till arbetsmarknaden. Jag är också enig med majoriteten att

utskottet inte nu bör binda sig för några närmare riktlinjer för

regelverket kring denna försäkring; regeringen får återkomma

till riksdagen med ett konkret förslag.

I det kommande beredningsarbetet inom regeringskansliet anser

jag att man bör ta fasta på det förslag till

arbetslöshetsförsäkring som läggs fram i Ny demokratis motion

A32.

Förslaget innebär att det skall finnas ett grundskydd som

svarar mot 60 % av lönen. Grundskyddet finansieras av

arbetsgivarna, arbetstagarna och staten med en tredjedel

vardera. Finansieringsmodellen medför ett ansvar för de parter

som kan påverka arbetsmarknaden. Avgifterna fastställs en gång

om året baserat på försäkringens kostnader föregående år. På det

sättet blir finansieringen stabil över tiden.

För skydd upp till 80 % av lönen eller högst vad som motsvarar

en årslön på 7,5 basbelopp tecknar arbetsgivaren en obligatorisk

sparförsäkring. Premiebetalningen fördelas mellan arbetsgivare

och arbetstagare. Fördelningen fastställs vid förhandlingar

mellan parterna. Arbetsgivaren betalar sin del av premien,

vilket kan beräknas ta 5--7 år. För arbetstagaren gäller

betalningsansvaret till pensioneringen. Vid pensioneringen

omvandlas sparförsäkringen till en pension. Försäkringen får

därigenom också formen av ett pensionssparande. Det är alltså

fråga om en försäkring där inbetalda avgifter knyts till och

följer individen.

Ersättning skall kunna utgå under högst 300 dagar. Även vid

sjukdom under arbetslösheten bör ersättning kunna utbetalas.

Den som vill försäkra sig mot inkomstbortfall som överstiger

80 % eller som vill förlänga ersättningstiden skall kunna teckna

en frivillig privat försäkring.

Försäkringen bör enligt min mening helt administreras av

försäkringskassan.

Jag anser också att det måste vara svårare än i dag att tacka

nej till anvisat arbete.

Strävan skall vara att ersättningsnivån skall vara densamma i

försäkringen och i den statliga lönegarantin.

2. Hanteringen i utskottet av proposition nr 80

Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s)

anför:

Vi är ytterst kritiska till hanteringen i utskottet av

proposition nr 80. Man borde inte ha skjutit upp behandlingen av

vissa delar av propositionen. Detta framstår som ologiskt när

det mesta tyder på att regeringspartierna i utskottet i allt

väsentligt sympatiserar med regeringens förslag. Det konsekventa

hade då varit att försöka driva igenom dem i riksdagen.

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

Finansutskottets yttrande

1993/94:FiU3y

Bilaga 2

En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

Till arbetsmarknadsutskottet

Arbetsmarknadsutskottet har berett finansutskottet tillfälle

att yttra sig över proposition 1993/94:80 om en allmän och

obligatorisk arbetslöshetsförsäkring jämte motioner i vad avser

finansutskottets beredningsområde.

Inledning

I propositionen föreslås att riksdagen beslutar om en allmän

och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring avsedd att börja

tillämpas den 1 juli 1994. Försäkringen skall finansieras dels

med nuvarande arbetsmarknadsavgift som behålls oförändrad, dels

med en ny avdragsgill egenavgift kallad allmän avgift för

finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet.

Förslaget om arbetslöshetsförsäkringen är framlagt som en

principskiss, och mer detaljerade föreskrifter om försäkringens

utformning och organisation kommer att redovisas längre fram.

Redan nu framläggs emellertid förslag till de lagändringar som

erfordras för att den nya egenavgiften skall kunna tas ut med

början den 1 januari 1994. De framlagda lagförslagen innebär

dessutom att a-kassornas bidrag till finansieringen av

arbetslöshetsförsäkringen avskaffas samt att villkoren för rätt

till arbetslöshetsersättning skärps i vissa avseenden, i båda

fallen med verkan från den 1 januari 1994.

Sammanlagt 13 motioner har väckts med anledning av

propositionen.

Finansutskottet kommer inom kort att lägga fram ett betänkande

om inriktningen av den ekonomiska politiken (1993/94:FiU1). I

det sammanhanget redovisar utskottet sin principiella syn på

vilka åtgärder som erfordras för att man skall komma till rätta

med obalanserna i den svenska ekonomin. Inte minst gäller detta

frågan om sysselsättningen och behovet av

arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Mot bakgrund härav inskränker sig finansutskottet i detta

yttrande till att behandla de frågor inom utskottets

beredningsområde som har mer direkt anknytning till

propositionens och motionernas förslag. I första hand gäller

detta de förslag till alternativa lösningar som förordas för

arbetslöshetsförsäkringens finansiering.

Frågor av detta slag tas upp i propositionen samt i de

partimotioner som väckts i anslutning till denna, dvs. i

motionerna A23 och A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s), i motion

A32 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) samt i motion A25 av Gudrun

Schyman m.fl. (v).

Underskottet i Arbetsmarknadsfonden

Kostnaderna för arbetslöshetsersättning, utbildningsbidrag

till a-kassamedlemmar, permitteringslöneersättning samt kontant

arbetsmarknadsstöd (KAS) finansieras vid sidan av statsbudgeten

med en särskild arbetsgivaravgift samt med bidrag från

a-kassorna.

Arbetsgivaravgiften kallas arbetsmarknadsavgift och utgår

med 2,12 % av löneunderlaget. a-kassornas bidrag benämns

finansieringsavgift och skall för varje ansluten kassamedlem

motsvara 70 % av respektive kassas genomsnittliga dagpenning.

Dessutom betalar a-kassorna en mindre avgift, den s.k.

utjämningsavgiften som per medlem skall motsvara 3 % av

kassans högsta dagpenning.

Intäkterna från arbetsmarknadsavgiften och

finansieringsavgiften (inkl. utjämningsavgiften) förs till

Arbetsmarknadsfonden, som är ett särskilt konto i

Riksgäldskontoret varifrån statsbidragen till

arbetslöshetsersättning m.m. betalas ut.

Under budgetåret 1992/93 tillfördes Arbetsmarknadsfonden

13,1 miljarder kronor från arbetsmarknadsavgiften och

1,2 miljarder kronor från finansieringsavgiften. Det innebär

att arbetsgivarna under detta budgetår svarade för 92 % av

fondens intäkter och kassamedlemmarna genom a-kassorna för 8 %.

Finansieringsavgiften fördubblades i princip vid ingången av

1992, och ett halvt år senare minskades arbetsmarknadsavgiften

med 0,04 procentenheter genom en avgiftsväxling (då den s.k.

utbildningsavgiften höjdes lika mycket). Före budgetåret 1992/93

var sålunda a-kassornas bidrag till finansieringen relativt sett

mindre än för närvarande.

Den snabbt stigande arbetslösheten har fört med sig dramatiskt

ökade utbetalningar från Arbetsmarknadsfonden vars kostnader

under senare år vida överstigit intäkterna. Fondens ackumulerade

underskott uppgick den 1 juli 1993 till 16,5 miljarder kronor.

Ersättningsnivån inom arbetslöshetsförsäkringen har nyligen

sänkts från 90 % till 80 %. Trots det väntas fondens samlade

underskott under innevarande budgetår öka med ytterligare

38,5 miljarder kronor till 55 miljarder kronor. Även om

arbetslösheten skulle avta kommer med oförändrade regler

obalanserna att kvarstå.

Underskottet finansieras med en rörlig kredit i

Riksgäldskontoret; en kredit som kontoret i sin tur finansierar

genom den statliga upplåningen.

Fonden belastas med räntekostnaderna för den rörliga krediten,

och dessa kostnader växer nu snabbt. Såsom också påpekas i

propositionen kommer, om inget görs, räntekostnaderna inom en

snar framtid att överstiga de samlade avgifter som flyter in

till fonden.

Mot bakgrund härav är det enligt finansutskottets mening

angeläget att frågan om finansieringen av

arbetslöshetsförsäkringen får en snar lösning och att

underskottet i Arbetsmarknadsfonden bemästras.

Alternativa förslag till finansiering av

arbetslöshetsersättningen

Mellan regeringen, Socialdemokraterna, Ny demokrati och

Vänsterpartiet råder enighet om att finansieringen av

arbetslöshetsförsäkringen måste stärkas. Regeringen och de tre

oppositionspartierna anvisar emellertid olika lösningar för att

komma till rätta med detta problem.

Regeringens förslag

Regeringen föreslår att en ny allmän avgift för finansiering

av kontantförmåner vid arbetslöshet införs fr.o.m. den

1 januari 1994. Avgiften skall tas ut på inkomster upp till 7,5

basbelopp (264 000 kr år 1994). Underlaget för avgiften skall

vara inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete,

dvs. inte bara lön utan också sådana inkomster som sjukpenning,

a-kassaersättning, KAS, utbildningsbidrag och delpension.

Avgiften skall utgå med 1 % under inkomståret 1994 och med 2 %

under inkomståret 1995 och därefter. Den skall betalas av alla

som har inkomster motsvarande minst 0,25 basbelopp (8 800 kr år

1994) och som vid inkomstårets början ännu inte fyllt 65 år.

Avgiften skall vara avdragsgill vid såväl den statliga som den

kommunala beskattningen. Den dras därvid automatiskt från den

taxerade inkomsten. Avgiften skall föras till staten.

Av propositionen framgår att den föreslagna avgiften är avsedd

att utgöra en övergångslösning.

Propositionens förslag innebär vidare att a-kassornas

finansieringsavgift avskaffas den 1 januari 1994. Däremot

behålls utjämningsavgiften. Som en följd härav behöver

a-kassornas medlemsavgifter i fortsättningen täcka bara

kostnaderna för administration och de tämligen begränsade

kostnaderna för utjämningsavgiften. Regeringen förutsätter att

medlemsavgifterna anpassas till den nya situationen. I

propositionen framhålls att slopandet av finansieringsavgiften

bör leda till att a-kassornas medlemsavgifter sänks i

motsvarande mån som kostnaderna för finansieringsavgiften

försvinner.

Medan propositionens lagförslag i första hand reglerar de

avgifter som tillförs arbetslöshetsförsäkringen, har de

förändringar som följer på själva principförslaget om den

obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen effekt enbart på

försäkringssystemets kostnader. Det föreslagna obligatoriet

liksom förslaget om höjd minsta dagpenning (från 198 till

227 kr/dag) leder sålunda till ökade utgifter för försäkringen.

Å andra sidan kan utgifterna väntas minska till följd av de

skärpta kvalificeringsvillkor som aviseras i propositionen.

Utgifterna kommer från den 1 januari 1994 också att begränsas

av de skärpta villkor som föreslås bli införda i lagen

(1973:370) om arbetslöshetsersättning och lagen (1973:371) om

kontant arbetsmarknadsstöd.

Enligt vad som uppges i propositionen väntas de aviserade och

lagreglerade förslagen sammantaget och i full effekt leda till

en förstärkning av de offentliga finanserna på drygt

6 miljarder kronor. Hänsyn har därvid tagits till att den

föreslagna avdragsrätten för den nya avgiften begränsar såväl

kommunernas som statens skatteinkomster.

Socialdemokraternas förslag

Socialdemokraterna yrkar i motion A26 avslag på propositionen

(yrkande 1). Skulle detta krav avvisas begär motionärerna att

riksdagen avslår samtliga de lagförslag som är föranledda av den

tilltänkta avgiften för finansiering av kontantförmåner vid

arbetslöshet (motion A26 yrkandena 7--15). Avgiften har en

fördelningspolitiskt oacceptabel konstruktion, anser

motionärerna som också ifrågasätter avgiften med hänsyn till att

den är regressiv och därigenom kommer att drabba lågavlönade

hårdare än högre avlönade.

I en av samma motionärer väckt motion om inriktningen av den

ekonomiska politiken (Fi10) framhålls som en grundläggande

princip att kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen och för

vissa aktiva åtgärder i allt väsentligt skall bäras av

produktionen genom arbetsgivaravgifter. Arbetsmarknadsfonden bör

enligt vad som sägs i detta sammanhang finansiera såväl

arbetslöshetsförsäkring som vissa aktiva åtgärder, och i

konsekvens härmed bör utgifterna för arbetsmarknadsutbildning,

rehabilitering, stöd till arbetshandikappade m.m. lyftas över

från statsbudgeten till Arbetsmarknadsfonden. Kostnaderna för

dessa åtgärder bör finansieras med de arbetsgivaravgifter som

hittills gått till sjukförsäkringen.

I överensstämmelse med detta synsätt föreslås i motionerna A23

(yrkande 3) och A26 (yrkande 3) att arbetsmarknadsavgiften

höjs med 1,03 procentenheter den 1 januari 1994. För att

undvika att företagen belastas med ökade kostnader skall, enligt

vad som framgår av motivtexten, arbetsgivarnas

sjukförsäkringsavgift samtidigt sänkas i motsvarande mån.

Motionärernas yrkanden i detta avseende (motionerna A23 yrkande

2 och A26 yrkande 4) har emellertid felaktigt kommit att

utformas som ett krav på en avgiftssänkning med

1,2 procentenheter.

Det bortfall som arbetsgivarnas sänkta sjukförsäkringsavgift

ger upphov till skall kompenseras genom att löntagarnas

egenavgift i sjukförsäkringen höjs till 1,9 % den 1 januari

1994 (motion A23 yrkande 1 och A26 yrkande 5). I sistnämnda

motion sägs att denna avgift bör utformas på ett

fördelningspolitiskt godtagbart sätt.

Motionärerna föreslår dessutom att den statliga inkomstskatten

höjs med fem procentenheter den 1 januari 1994 och att de ökade

skatteintäkter detta ger upphov till förs till

Arbetsmarknadsfonden. Denna skattehöjning skall gälla till dess

Arbetsmarknadsfondens inkomster och utgifter är i balans (motion

A23 yrkande 4 och A26 yrkande 6).

Regeringens förslag att avskaffa finansieringsavgiften avvisas

av motionärerna (motion A26 yrkande 17, delvis) som finner det

angeläget att ha kvar en mindre egenavgift i försäkringen

eftersom det ger en anknytning till a-kassan, vilket främjar

ansvarskänslan för att hålla kassans kostnader nere.

Ny demokratis förslag

Även Ny demokrati avvisar i motion A32 regeringens förslag

till avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet

(yrkande 3). Motionärerna vill i stället att den allmänna

sjukförsäkringsavgiften på 0,95 % omvandlas till en

arbetslöshetsskatt (yrkande 4) samt att ersättningsnivån i

föräldraförsäkringen sänks från 90 till 80 % (yrkande 5). Ny

demokrati begär dessutom att regeringen skall återkomma med ett

nytt förslag till finansiering av kontantförmåner vid

arbetslöshet för år 1995 och tiden därefter (yrkande 6).

Vänsterpartiets förslag

Vänsterpartiet yrkar i motion A25 avslag på propositionen

(yrkande 1). Motionärerna föreslår att Arbetsmarknadsfonden

förstärks på det sätt Vänsterpartiet tidigare föreslagit

(yrkande 6), dvs. genom skärpt beskattning av högre inkomster

samt genom höjda arbetsgivaravgifter. I motionen begärs också

att riksdagen skall återställa tidigare ersättningsnivåer för

arbetslöshetsförsäkringen (yrkande 3) samt avskaffa de nyligen

införda karensdagarna för arbetslöshetsförsäkringen (yrkande 4)

och för KAS (yrkande 5).

Förslagens statsfinansiella effekter

Regeringens förslag till finansiering av kontantförmåner vid

arbetslöshet skall införas i två steg. Inledningsvis utgår

avgiften med 1 % och höjs därefter vid ingången till år 1995

till 2 %. Enligt finansutskottets bedömning kan avgiften fullt

genomförd väntas ge ett bruttotillskott på 13,7 miljarder

kronor, men i och med att finansieringsavgiften slopas

bortfaller samtidigt ca 1,2 miljarder kronor av

Arbetsmarknadsfondens nuvarande finansiering.

Avgiftsförändringarna leder sålunda till att

Arbetsmarknadsfonden tillförs 12,5 miljarder kronor netto.

Fondens sammanlagda inkomster kommer därigenom att uppgå till

26 miljarder kronor, och av detta belopp kommer inkomsttagarna

att svara för en ungefär lika stor andel som arbetsgivarna.

Den föreslagna avgiften är avdragsgill vid beskattningen,

vilket medför att statens och kommunernas skatteinkomster

minskar med ca 4,6 miljarder kronor. Härav faller i runt tal

4 miljarder kronor på kommunerna.

Sammantaget innebär sålunda regeringens förslag till ändrad

finansiering för arbetslöshetsförsäkringen att de offentliga

finanserna förstärks med knappt 8 miljarder kronor. Beaktas

även nettot av de ökade kostnader som är förknippade med den

obligatoriska försäkringen inskränker sig nettoeffekten till

drygt 6 miljarder kronor.

Socialdemokraternas finansieringsalternativ innebär formellt

sett att arbetsgivarnas bidrag till Arbetsmarknadsfonden ökar.

Men med den avgiftsväxling som förordas blir det i praktiken

inkomsttagarna som svarar för detta tillskott genom höjningen av

den allmänna sjukförsäkringsavgiften.

Avgiftsunderlaget för den allmänna sjukförsäkringsavgiften är

identiskt med det som föreslås gälla för avgiften för

kontantförmåner vid arbetslöshet. Beräkningsgrunden för de båda

avgifterna överensstämmer även i övrigt. För den enskilde

inkomsttagaren ger således en höjning av den allmänna

sjukförsäkringsavgiften samma effekt som en lika stor höjning av

regeringens tilltänkta arbetslöshetsavgift. Statsfinansiellt

skiljer sig de båda avgifterna inte heller åt på annat sätt än

att inkomsterna från arbetslöshetsavgiften är avsedd att föras

till Arbetsmarknadsfonden.

Socialdemokraterna avvisar regeringens förslag till

arbetslöshetsavgift och föreslår själva att den allmänna

sjukförsäkringsavgiften höjs till 1,9 %, dvs. med 0,95

procentenheter. Skillnaden mellan regeringens och

Socialdemokraternas förslag i detta hänseende är således för

1994 en avgiftsnivå på 0,5 promilleenheter.

Socialdemokraternas förslag till höjd allmän

sjukförsäkringsavgift ökar statens inkomster med brutto 6,5

miljarder kronor men ger samtidigt genom avdragsrätten upphov

till ett skattebortfall på ca 2,4 miljarder kronor, varav ca 2,0

miljarder kronor faller på kommunerna. Nettotillskottet uppgår

således till drygt 4 miljarder kronor.

Avgiftsväxlingen för arbetsgivarna är statsfinansiellt

neutral, men innebär att arbetsgivarnas bidrag till

Arbetsmarknadsfondens finansiering ökar med ca 6,4 miljarder

kronor, eller med ca 50 %.

Till detta kommer effekten av Socialdemokraternas förslag till

höjning av den statliga inkomstskatten från 20 % till 25 % som

kan uppskattas till 4,0--4,5 miljarder kronor, ett belopp som

skall föras till Arbetsmarknadsfonden.

Av betydelse i detta sammanhang är emellertid att

Socialdemokraterna ser den föreslagna skattehöjningen som ett

alternativ till att grundavdraget nästa år slopas vid den

statliga taxeringen. Om detta grundavdrag behålls vid nuvarande

nivå skulle statens skatteinkomster reduceras med ca 2,0

miljarder kronor nästa år.

Socialdemokraternas förslag innebär sålunda i de här nämnda

avseendena att de offentliga finanserna förstärks med

(4,0+4,2-2,0=) 6,2 miljarder kronor. Från detta bör dras de

ökade utgifter som följer av motionärernas förslag och som

utskottet saknar underlag för att kostnadsberäkna.

Tillskottet till Arbetsmarknadsfonden ökar samtidigt med ett

något större belopp, eller med (6,4+4,2=) 10,6 miljarder kronor,

vilket innebär att tillskottet till en del finansieras genom ett

ökat underskott i statsbudgeten.

Arbetsmarknadsfondens sammanlagda inkomster skulle med en

bibehållen finansieringsavgift komma att uppgå till ca 25

miljarder kronor i det socialdemokratiska alternativet, varav

inkomsttagarna svarar för ungefär 1/5 och arbetsgivarna för 4/5.

Ny demokrati föreslår att den allmänna sjukförsäkringsavgiften

omvandlas till en arbetslöshetsskatt. Om dessa inkomster förs

till Arbetsmarknadsfonden får det till följd att fondens

underskott begränsas med ca 6,5 miljarder kronor samtidigt som

underskottet i statens budget ökar med ett lika stort belopp. En

del av underskottet i Arbetsmarknadsfonden flyttas med andra ord

över på statsbudgeten. Omfördelningen förändrar emellertid inte

statens samlade upplåningsbehov och saknar därigenom

statsfinansiell betydelse.

Partiet föreslår emellertid också att ersättningsnivån inom

föräldraförsäkringen skall minskas från 90 % till 80 %, och

detta kan väntas leda till att statens utgifter begränsas med

brutto 1,9 miljarder kronor. Beaktas även det bortfall av skatt

som detta ger upphov till inskränker sig nettobesparingen till

ca 1,25 miljarder kronor.

Vänsterpartiet har i sitt förslag till förstärkt finansiering

av Arbetsmarknadsfonden inte närmare angivit hur skatte- och

avgiftshöjningarna skall utformas i alla delar. Med hänsyn

härtill går det inte att bedöma förslagets statsfinansiella

effekter. Finansutskottet noterar dock att motionärernas förslag

-- om de genomfördes -- skulle leda till väsentligt ökade

utgifter för arbetslöshetsförsäkringen.

Finansutskottets samlade bedömning

Regeringens förslag om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

innebär att alla arbetstagare ges samma grundläggande rätt till

stöd i händelse av arbetslöshet. En sådan inriktning av stödet

ser utskottet som värdefull.

Förslaget inrymmer också vissa begränsningar i rätten till

stöd, bl.a. i fråga om möjligheten att kvalificera sig för nya

ersättningsperioder. Den som redan uppburit

arbetslöshetsersättning under 300 dagar skall sålunda kunna

kvalificera sig för en ny, lika lång ersättningsperiod bara

genom förvärvsarbete. Det skall alltså inte som i dag vara

möjligt att tillgodoräkna sig arbetsmarknadsutbildning för att

kvalificera sig för en ny ersättningsperiod på 300 dagar, utan

ersättningen kommer i det fallet att begränsas till 150 dagar.

Utskottet vill erinra om att regeringen under våren 1994

återkommer till riksdagen med detaljerade regler.

Våren 1993 godkände riksdagen regeringens förslag till

saneringsprogram för de offentliga finanserna under perioden

1994--1998 (prop. 1992/93:150, FiU30, rskr. 454). Programmet

omfattar besparingar och inkomstförstärkningar på sammanlagt 81

miljarder kronor och väntas leda till att det konjunkturrensade

underskottet i de offentliga finanserna avskaffas mot periodens

slut.

Den största enskilda besparingsposten i saneringsprogrammet

uppgick till 10 miljarder kronor och avsåg

arbetslöshetsförsäkring m.m. Regeringens avsikt var att

reformera försäkringen så att löntagarna och arbetsgivarna

betalar ungefär hälften vardera av kostnaderna vid en viss

arbetslöshetsnivå medan staten står för kostnaderna vid högre

nivåer. Löntagarnas egna avgifter skulle därför komma att höjas

kraftigt samtidigt som arbetsmarknadsavgiften också höjs.

Enligt finansutskottets mening svarar regeringens nu

redovisade förslag väl mot det saneringsprogram som riksdagen

tidigare lagt fast. Nettobesparingen uppgår till 6 miljarder

kronor och därigenom uppnås ett betydande etappmål. Såsom

tidigare nämnts innebär den föreslagna lösningen dessutom att

arbetsgivarna och löntagarna kommer att svara för ungefär

hälften vardera av de avgifter som tillförs försäkringen.

Det är som finansutskottet ser det angeläget att

finansieringen utformas som en avgift och inte som en skatt. I

regeringens förslag finns det för alla med inkomster upp till

186 000 kr ett direkt samband mellan storleken på den premie

som erläggs och värdet av utfallande förmåner. Alla inkomster

upp till denna nivå är nämligen ersättningsberättigade.

För huvuddelen av de försäkrade finns således en tydlig

försäkringsprincip. De med högre inkomster får dock betala

högre avgift utan att förmånerna förbättras. Avgiftsskyldigheten

omfattar nämligen inkomster upp till 7,5 basbelopp, dvs.

264 000 kr i 1994 års nivå och sålunda får alla med inkomster

överstigande 186 000 kr betala en extra avgift, vilken som mest

uppgår till ca 780 kr under år 1994, och som under åren därefter

blir dubbelt så stor.

Med hänsyn till det ekonomiska läget kan utskottet godta denna

brist i överensstämmelsen mellan premie och förmån. I rådande

läge ter det sig rimligt att de med högre inkomster övergångsvis

lämnar ett "solidaritetsbidrag" till försäkringens finansiering.

Det är emellertid angeläget att försäkringssystemet på sikt ges

en sådan utformning att förmånerna är relaterade till den

inkomst för vilken avgiften tas ut. Utskottet noterar att detta

också är regeringens avsikt.

Den avgiftsväxling som Socialdemokraterna förordar i sitt

alternativ ger en försäkringsmässig koppling till

sjukförsäkringen. Däremot eftersträvas inte något liknande

samband för arbetslöshetsförsäkringen. Det direkta bidrag som

inkomsttagarna lämnar till arbetslöshetsförsäkringen är --

förutom en mindre medlemsavgift -- i stället en skatt som

belastar endast en mindre del av inkomsttagarna, nämligen dem

med inkomster över brytpunkten.

Enligt finansutskottets mening kan det i rådande läge finnas

skäl att även i detta avseende låta dem med högre inkomster

lämna ett extra bidrag till saneringen av statens finanser. Så

kommer också att ske när grundavdraget vid den statliga

beskattningen enligt tidigare beslut slopas fr.o.m. inkomståret

1994, varvid alla med inkomster över brytpunkten kommer att få

erlägga högre skatt. Något skäl att specialdestinera dylika

skatteinkomster till särskilda ändamål föreligger däremot inte

enligt utskottets mening. Tvärtom har riksdagen tidigare på

förslag av finansutskottet flera gånger uttalat sig mot en dylik

specialdestinering av statsbudgetens skatteinkomster.

Av större intresse i detta sammanhang är emellertid att det

socialdemokratiska förslaget är finansieringsmässigt svagare än

regeringens. Såsom utskottet tidigare visat väntas i regeringens

alternativ det offentligas inkomster öka med 8 miljarder kronor

medan motsvarande tillskott i Socialdemokraternas förslag

begränsas till 6,2 miljarder kronor. Därtill kommer att

regeringens förslag innebär minskade utgifter, vilket avvisas av

Socialdemokraterna.

Med hänvisning till det anförda kan utskottet inte biträda det

socialdemokratiska förslaget till finansiering av

arbetslöshetsförsäkringen.

Ny demokratis finansieringslösning för år 1994 stärker

statsfinanserna med endast 1,25 miljarder kronor och bör därför

enligt finansutskottets mening inte ligga till grund för en

reformerad arbetslöshetsförsäkring.

Vänsterpartiets förslag går ut på att riksdagen skall riva upp

tidigare fattade besparingsbelut. Förslaget bör därför avvisas.

Finansutskottet anser sålunda från sina utgångspunkter att

arbetsmarknadsutskottet bör biträda propositionens förslag till

finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom. 1 delvis) samt

yrka avslag på motionerna A23 (s), A26 (s) yrkandena 1, 3--15

samt yrkande 17 delvis, A32 (nyd) yrkandena 3--6 samt motion A25

(v) yrkandena 1 och 3--6.

Avslutningsvis vill finansutskottet framhålla följande. Av vad

utskottet tidigare sagt framgår att kommunernas skatteunderlag

kommer att försvagas av den avdragsrätt som är knuten till den

nya avgiften. Utskottet utgår ifrån att denna effekt beaktas när

regeringen våren 1994 lägger fram förslag som reglerar de

ekonomiska relationerna mellan stat och kommun.

Stockholm den 25 november 1993

På finansutskottets vägnar

Per Ola Eriksson

I beslutet har deltagit: Per-Ola Eriksson (c), Göran

Persson (s), Lars Tobisson (m), Bengt Wittbom (m), Roland

Sundgren (s), Lars Leijonborg (fp), Per Olof Håkansson (s),

Lisbet Calner (s), Tom Heyman (m) Yvonne Sandberg-Fries (s) Arne

Kjörnsberg (s), Roland Larsson (c), Sonia Karlsson (s) och

Rose-Marie Frebran (kds).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Avvikande mening

Göran Persson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet

Calner, Yvonne Sandberg-Fries, Arne Kjörnsberg och Sonia

Karlsson (alla s) anser att utskottets yttrande under rubriken

"Finansutskottets samlade bedömning" borde ha haft följande

lydelse:

Den mycket kraftiga ökningen av underskottet i

Arbetsmarknadsfonden är en direkt följd av den massarbetslöshet

som nu råder i Sverige och av regeringens oförmåga att komma

till rätta med detta problem. I detta utomordentligt allvarliga

läge har regeringen tvärtom medvetet valt att försämra

arbetsmarknadspolitiken, vilket medfört att kontantstödet nu

ökar dramatiskt på bekostnad av aktiva åtgärder. Varje

procentenhet öppet arbetslösa kostar staten minst 5,5 miljarder

kronor i kontantstöd. Till det kommer statens kostnader för dem

som försvinner ur a-kassan för att i stället slås ut från

arbetsmarknaden som förtidspensionärer.

Det finns enligt finansutskottets mening bara ett sätt att

hålla tillbaka kostnaderna för den öppna arbetslösheten, och det

är genom att skapa tillväxt och fler jobb. Läggs den ekonomiska

politiken om i denna riktning kan också belastningen på

Arbetsmarknadsfonden minska.

Arbetsmarknadsfondens underskott börjar emellertid nu anta

sådana proportioner att det utöver en ny ekonomisk politik också

krävs särskilda insatser för att stärka fondens finansiering.

Regeringens förslag i det avseendet kan emellertid inte ligga

till grund för en sådan förändring. Förslaget är nämligen lika

illa underbyggt som den principskiss regeringen lagt fram i

fråga om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Dessutom har

det en fördelningspolitiskt oacceptabel konstruktion samtidigt

som det innebär att ansvaret för försäkringens finansiering på

ett felaktigt sätt förskjuts från arbetsgivarna till löntagarna.

Propositionen bör därför avslås, och arbetsmarknadsutskottet

bör föreslå att regeringen ges i uppdrag att närmare analysera

hela den aktuella problemställningen. Man kan nämligen inte

radikalt försämra grundläggande trygghetssystem och utgå från

att detta inte skall få återverkningar på övriga delar av

samhällsekonomin. Så t.ex. framstår det som anmärkningsvärt och

utmanande att Finansdepartementet i ett pressmeddelande

(1993-11-12) hävdar att behovet av socialbidrag inte kommer att

öka med regeringens förslag till arbetslöshetsförsäkring

eftersom många av dem som utförsäkras helt eller delvis kommer

att försörjas av föräldrar, make/maka eller andra anhöriga.

Socialdemokraterna lägger i motion A26 fram förslag till

förstärkt finansiering av Arbetsmarknadsfonden. Förslaget

innebär att arbetsgivarna även i framtiden kommer att bära det

avgörande ansvaret för Arbetsmarknadsfondens finansiering. Det

lägger också en ökad börda på höginkomsttagarna och låter dem

solidariskt bidra till finansieringen av underskottet i fonden.

Dessutom får de föreslagna åtgärderna snabbt fullt genomslag,

vilket för 1994 tar sig uttryck i ett betydligt starkare

finansieringsalternativ än regeringens.

I enlighet med detta förslag bör sålunda

arbetsmarknadsavgiften höjas med 1,03 procentenheter den 1

januari 1994. Arbetsgivarnas bidrag till finansieringen ökar

därigenom med närmare 50 %. I nuvarande läge bör emellertid

företagen inte belastas med ökade kostnader. Den

sjukförsäkringsavgift de erlägger bör därför sänkas i

motsvarande mån. Det inkomstbortfall som därvid uppkommer bör

staten kompensera genom att höja den allmänna

sjukförsäkringsavgift som löntagarna erlägger till 1,9 % den 1

januari 1994. Denna avgift bör samtidigt utformas på ett

fördelningspolitiskt godtagbart sätt.

Dessutom bör statsskatten höjas med 5 procentenheter för dem

med inkomster över brytpunkten, vilket ger ett tillskott till

statskassan på ca 4 miljarder kronor; ett belopp som likaledes

bör föras till Arbetsmarknadsfonden. En sådan värnskatt innebär

att höginkomsttagarna solidariskt får bidra till arbetslöshetens

finansiering med en avgift som står i direkt proportion till

inkomsten. Det är en bättre lösning än att slopa grundavdraget

vid den statliga beskattningen, vilket endast leder till att

alla med inkomster strax över brytpunkten får en till beloppet

lika stor skatteökning oavsett hur höga inkomsterna är. Beslutet

om att slopa det statliga grundavdraget under 1994 och 1995 bör

därför återkallas.

Finansutskottet avvisar också regeringens förslag att slopa

a-kassornas finansieringsavgift. Enligt utskottets mening är det

angeläget att ha kvar en mindre egenavgift i försäkringen för

att anknytningen till a-kassan skall finnas kvar och därmed

också en ansvarskänsla för att försöka hålla kassans kostnader

nere.

Vad finansutskottet här anfört innebär att utskottet biträder

de båda socialdemokratiska motionerna A23 och A26.

Ny demokratis finansieringslösning för 1994 stärker

statsfinanserna med endast 1,25 miljarder kronor. Dessutom

innebär förslaget i praktiken att det uteslutande är

barnfamiljer som skulle få svara för detta tillskott genom en

försämrad föräldrapenning. Förslaget kan därför inte ligga till

grund för en reformerad arbetslöshetsförsäkring.

Enligt finansutskottets mening bör arbetsmarknadsutskottet

avvisa även Vänsterpartiets förslag till finansieringslösning.

Avslutningsvis vill finansutskottet framhålla följande.

Utskottet utgår ifrån att eventuella effekter på den kommunala

ekonomin beaktas när regeringen våren 1994 lägger fram förslag

som reglerar relationerna mellan stat och kommun.

Meningsyttring

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Johan Lönnroth (v) anför:

Förstärkning av Arbetsmarknadsfonden

Det snabbt ökande underskottet i Arbetsmarknadsfonden visar

att nuvarande uttag av arbetsgivaravgifter är otillräckligt.

Vänsterpartiet anser mot denna bakgrund att

arbetsgivaravgifterna bör höjas. Utrymme för en sådan höjning

finns efter den mycket kraftiga sänkning av

arbetsgivaravgifterna som genomfördes vid årsskiftet 1992-93.

Det samlade avgiftsuttaget sänktes då med ca fyra

procentenheter.

De förändringar av skattesystemet som genomdrivits alltsedan

den s.k. skattereformen 1990 har varit orättvisa och ensidigt

gynnat höginkomsttagare. Vänsterpartiet anser därför att

statsskatten nu bör höjas. De mer välbeställda måste också

solidariskt lämna sitt bidrag till saneringen av statens

finanser. Vi föreslår att en särskild värnskatt skall tas ut med

5 % på inkomster mellan 200 000 och 250 000 kr om året och

med 10 % för inkomster däröver. Dessutom bör grundavdraget

slopas för höginkomsttagare även vid den kommunala taxeringen.

Skatteutskottets yttrande

1993/94:SkU2y

Bilaga 3

En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

Till arbetsmarknadsutskottet

Arbetsmarknadsutskottet har berett skatteutskottet tillfälle

att yttra sig över förslaget i proposition 1993/94:80 om en

allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid

arbetslöshet. Med anledning härav får utskottet anföra följande.

I propositionen föreslås att riksdagen fattar ett

principbeslut om en ny allmän och obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring fr.o.m. den 1 juli 1994. Finansieringen

skall ske genom en oförändrad arbetsmarknadsavgift och med en

egenavgift som skall vara avdragsgill vid taxeringen. --I fråga

om egenavgiften föreslås lagregler som skall träda i kraft den 1

januari 1994. Avgiften skall utgå på inkomst av anställning och

av annat förvärvsarbete upp till 7,5 basbelopp och blir enligt

propositionen 1 % för 1994 och 2 % fr.o.m. 1995.

I de motioner som har väckts i ärendet yrkas avslag på

propositionen. Såvitt rör skatteutskottets ämnesområde riktas

kritik mot förslagets fördelningspolitiska effekter och mot att

avgiften enligt förslaget blir avdragsgill vid

inkomsttaxeringen.

Utskottet begränsar sitt yttrande till att avse frågan om en

avgift av detta slag bör vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen

eller ej. I övrigt berör propositionen inte skatteutskottets

ämnesområde, bortsett från debiterings- och uppbördsfrågor.

Yrkande 4 i motion A23 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) och yrkande

6 i motion A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) angår dock

skatteuttaget för statlig inkomstskatt, en fråga som

skatteutskottet kommer att pröva senare i höst med anledning av

andra motioner i denna fråga. Enligt utskottets mening bör

arbetsmarknadsutskottet överlämna dessa båda motionsyrkanden

till skatteutskottet.

Som framgår av propositionen är den föreslagna avgiften att se

som en övergångslösning i syfte att få en snabb förstärkning av

den finansiella basen för de kontanta understöden vid

arbetslöshet. Det är mot denna bakgrund lämpligt att

debiterings- och uppbördsfrågorna behandlas på samma sätt som

den allmänna sjukförsäkringsavgiften. Enligt utskottets mening

saknas det skäl att nu välja andra tekniska lösningar än vad som

redan gäller för sjukförsäkringsavgiften. Denna avgift är

avdragsgill vid inkomsttaxeringen, och redan av denna anledning

bör också den nya avgiften bli avdragsgill. Båda dessa avgifter

framstår enligt utskottets uppfattning som omkostnader i samband

med förvärvet av de inkomster som ligger till grund för

avgiftsuttaget. Därtill kommer att de förmåner som kommer att

utgå från försäkringen är av sådan natur att de skall tas upp

till beskattning. Att vägra avdrag för avgiften skulle därför

innebära att reglerna leder till en omotiverad

dubbelbeskattning. Det anförda innebär att utskottet tillstyrker

den i propositionen föreslagna lösningen av denna detaljfråga.

Stockholm den 18 november 1993

På skatteutskottets vägnar

Knut Wachtmeister

I beslutet har deltagit: Knut Wachtmeister (m), Lars

Hedfors (s), Filip Fridolfsson (m), Kjell Johansson (fp), Jan

Fransson (s), Ivar Franzén (c), Bruno Poromaa (s), Harry Staaf

(kds), Peter Kling (nyd), Gunnar Nilsson (s), Carl Fredrik Graf

(m), Sverre Palm (s), Karl Hagström (s), Martin Nilsson (s) och

Lars Biörck (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Barbro Glansén (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Avvikande mening

Lars Hedfors, Jan Fransson, Bruno Poromaa, Gunnar Nilsson,

Sverre Palm, Karl Hagström och Martin Nilsson (alla s) anför:

Som framhålls i motion A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

behöver arbetslöshetsförsäkringen förstärkas från grunden. De

förslag som regeringen nu presenterar är ett hafsverk med dessa

viktiga frågor, och propositionen är kemiskt ren från analyser

av konsekvenserna. Propositionen bör avslås och en

parlamentarisk utredning tillsättas om den framtida utformningen

och finansieringen.

I avvaktan på utredningens förslag bör finansieringen av det

nuvarande systemet förstärkas. Regeringens förslag om en ny

obligatorisk avgift för löntagarna kan emellertid inte godtas

ens som en provisorisk lösning. Som anförs i motionerna A26 av

Ingvar Carlsson m.fl. (s) och A25 av Gudrun Schyman m.fl. (v) är

regeringens finansieringsförslag inte acceptabelt från

fördelningspolitisk synpunkt, eftersom lågavlönade tvingas bidra

till finansieringen med en större del av sin inkomst än

högavlönade. Därtill kommer att många arbetsgivare inte på så

kort tid som återstår hinner utarbeta nya rutiner för de nya

uppgifter som de enligt propositionen skall fullgöra i samband

med löneutbetalningar redan fr.o.m. årsskiftet. Vårt

avslagsyrkande gäller alltså hela propositionen.

Vi anser att man tills vidare bör klara finansieringen på det

sätt som föreslås i motion A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s).

Förslagen i denna motion innebär sammanfattningsvis att man av

fördelningspolitiska skäl höjer marginalskatten över brytpunkten

och återställer grundavdraget vid inkomstbeskattningen från 0,25

till 0,32 % av basbeloppet. Härigenom kan man höja löntagarnas

sjukförsäkringsavgift med 0,95 % utan att låginkomsttagarna

drabbas av ett väsentligt ökat skatte- och avgiftsuttag.

Åtgärderna innebär också att höginkomsttagarna på ett bättre

sätt än hittills kommer att bidra till att begränsa

budgetunderskotten. De ökade statsinkomsterna kommer enligt

detta förslag att innebära en kraftig förstärkning av

finansieringen av den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen.

Av det anförda framgår att förslagen i motionen egentligen

borde bedömas i sin helhet. Skulle detta inte vara möjligt vill

vi framhålla vikten av att sjukförsäkringsavgiften tas ut på ett

fördelningspolitiskt riktigt sätt, t.ex. så att den också tas ut

på inkomster över 7,5 basbelopp.

Vi tillstyrker alltså förslagen i motion A26 av Ingvar

Carlsson m.fl. (s).

Särskilt yttrande

Peter Kling (nyd) anför:

Skatteutskottet har begränsat sitt yttrande till frågan om en

avgift av det slag som har föreslagits i propositionen bör vara

avdragsgill eller ej. Jag instämmer i uppfattningen att avdrag

bör medges för avgifter av detta slag.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Barbro Glansén (v) anför:

De motioner som har väckts i detta ärende innebär att

regeringens förslag beträffande arbetslöshetsförsäkringen bör

avslås. Jag instämmer i denna uppfattning och yrkar alltså

bifall till motion A25 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 1.

Vänsterpartiet anser att försäkringen i huvudsak skall

finansieras genom skatter och arbetsgivaravgifter. Vi tar

avstånd från regeringens förslag om att de försäkrade till stor

del skall stå för finansieringen. Om riksdagen dock kommer fram

till att en egenavgift skall införas bör avgiften utformas på

ett annat sätt än som regeringen föreslår. Regeringen har

utformat sitt förslag så att låginkomsttagarna kommer att

drabbas hårdast, eftersom avgiften inte skall tas ut på

inkomster över 7,5 basbelopp. Därtill kommer att den föreslagna

avdragsrätten gynnar höginkomsttagare. Vi avstyrker så i sanning

osolidariska förslag.

Som föreslås i motionen bör Arbetsmarknadsfonden förstärkas

genom inkomster av en solidaritetsskatt och genom en ökning av

arbetsgivaravgiften. Yrkande 6 i motionen innebär att riksdagen

begär förslag från regeringen i detta hänseende. Även detta

yrkande, som delvis sammanfaller med yrkandena i motion A23 av

Ingvar Carlsson m.fl. (s), bör bifallas.

Övriga frågor som tas upp i propositionen och motionerna berör

inte skatteområdet. Jag avstår från att yttra mig i dessa delar.

Socialförsäkringsutskottets yttrande

1993/94:SfU2y

Bilaga 4

En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

Till arbetsmarknadsutskottet

Arbetsmarknadsutskottet har den 16 november 1993 beslutat

bereda socialförsäkringsutskottet tillfälle att yttra sig över

proposition 1993/94:80 En allmän och obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring jämte motioner i vad avser utskottets

beredningsområde.

Socialförsäkringsutskottet yttrar sig nedan över regeringens

förslag till lag om allmän avgift för finansiering av

kontantförmåner vid arbetslöshet jämte motionerna 1993/94:A23

yrkandena 1--3 och 1993/94:A26 yrkandena 1, 3--5 samt yrkande 1

i alternativförslaget, båda motionerna av Ingvar Carlsson m.fl.

(s), 1993/94:A25 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkandena 1 och 6

samt 1993/94:A32 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkandena 3--5.

Förslaget till lag om allmän avgift för finansiering av

kontantförmåner vid arbetslöshet

I propositionen föreslås riktlinjer för en allmän och

obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som skall vara genomförd

fr.o.m. den 1 juli 1994. Försäkringen skall finansieras genom en

oförändrad arbetsmarknadsavgift enligt lagen om socialavgifter

samt genom en ny egenavgift. Bestämmelserna om den nya

egenavgiften återfinns i förslaget till lag om allmän avgift för

finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet. Förslaget har

utformats efter mönster av den av riksdagen vid föregående

riksmöte antagna lagen (1992:1745) om allmän

sjukförsäkringsavgift. Lagen innebär att den som uppbär

pensionsgrundande inkomst som han är skattskyldig för enligt

kommunalskattelagen skall betala avgift för varje år med 0,95 %

av summan av denna inkomst till den del den inte överstiger 7,5

basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Avgift skall inte

betalas av den som vid årets ingång fyllt 65 år eller som har

nyssnämnda inkomster som understiger 0,32 basbelopp. Enligt

förslag som tillstyrkts av utskottet i betänkande 1993/94:SfU8

skall för år 1994 avgiftsbefrielsen i lagen om allmän

sjukförsäkringsavgift gälla inkomster som understiger 0,25

basbelopp. Enligt lagen om allmän sjukförsäkringsavgift

fastställs avgiftsunderlaget för varje år av skattemyndigheten i

samband med taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt,

och bestämmelserna i taxeringslagen och uppbördslagen gäller för

avgiften. Genom bestämmelser i kommunalskattelagen och lagen om

statlig inkomstskatt skall den taxerade förvärvsinkomsten

minskas med den på beskattningsåret belöpande avgiften.

Motsvarande bestämmelser som de nu återgivna föreslås

beträffande avgiften enligt förslaget till lag om allmän avgift

för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet. Avgiften

föreslås utgöra för år 1994 1 % av avgiftsunderlaget och fr.o.m.

år 1995 2 % av avgiftsunderlaget.

Motionerna A26 (s) yrkande 1 och alternativyrkande 1, A25 (v)

yrkande 1 och A32 (nyd) yrkande 3 innebär yrkanden om avslag på

förslaget till lag om allmän avgift för finansiering av

kontantförmåner vid arbetslöshet. I motion A26 vidhåller

motionärerna den kritik som riktades i reservation 4 till

betänkande 1992/93:SfU9 mot den allmänna

sjukförsäkringsavgiftens utformning ur fördelningspolitisk

synpunkt. Även i motion A25 kritiseras avgiften ur

fördelningspolitisk synpunkt, och motionärerna framhåller att

avgiften kommer att innebära att låginkomsttagarna får betala en

större andel av sin inkomst än höginkomsttagarna i avgift. I

motion A32 framhålls att ett uttag av en skatt i stället för

avgift i vart fall inte skulle medföra att marginalskatten höjs.

Utskottet ansluter sig till motionärernas kritik och föreslår

att arbetsmarknadsutskottet avstyrker bifall till regeringens

förslag till lag om allmän avgift för finansiering av

kontantförmåner vid arbetslöshet.

Alternativa finansieringsförslag i motioner

I motion A26 (s) framhålls att motionärerna vill trygga

finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen på annat sätt än vad

regeringen föreslagit. Motionärerna föreslår (motion A23

yrkandena 2 och 3 samt motion A26 yrkandena 3 och 4) att

arbetsmarknadsavgiften i socialavgiftslagen skall höjas med 1,03

procentenheter och att arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift

skall minskas i motsvarande mån. Detta skulle för år 1994

innebära att arbetsmarknadsavgiften fastställdes till 3,15 %

och sjukförsäkringsavgiften till 7,3 %. Vidare föreslår

motionärerna (motionerna A23 yrkande 1 och A26 yrkande 5) att

den allmänna sjukförsäkringsavgiften skall höjas till 1,9 % av

avgiftsunderlaget fr.o.m. den 1 januari 1994.

Motionärerna i motion A25 (v) visar också på behovet av

åtgärder för att stärka Arbetsmarknadsfonden. Motionärerna

hänvisar till Vänsterpartiets tidigare förslag om att en ökad

finansiering av fonden kan ske genom en solidaritetsskatt och

genom en högre arbetsgivaravgift. De föreslår i yrkande 6 att

riksdagen skall begära förslag från regeringen som förstärker

Arbetsmarknadsfonden i enlighet med det anförda.

Enligt motion A32 (nyd) behöver Arbetsmarknadsfonden

uppenbarligen ett omedelbart tillskott av medel. Motionärerna

anser att alternativet till regeringens förslag är att överföra

medel från sjukförsäkringssystemet till Arbetsmarknadsfonden

genom att den allmänna sjukförsäkringsavgiften omformas till en

arbetslöshetsskatt. En ytterligare möjlighet är enligt

motionärerna att sänka kompensationsnivån i föräldraförsäkringen

från 90 till 80 %. De begär i yrkandena 4 och 5 att riksdagen

beslutar om dessa ändringar.

Utskottet konstaterar att såväl regeringen som motionärerna

bakom de olika motionerna är ense om att åtgärder behöver vidtas

för att trygga finansieringen av Arbetsmarknadsfonden, men att

det inte finns någon samstämmighet om vilken metod som skall

användas för att stärka fonden. Utskottet kan inte ställa sig

bakom något av de förslag som lagts fram i motionerna och anser

att arbetsmarknadsutskottet bör föreslå riksdagen att avslå

motionerna A23 yrkandena 1--3, A26 yrkandena 3--5, A25 yrkandena

1 och 6 och A32 yrkandena 4 och 5.

Stockholm den 23 november 1993

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Börje

Nilsson (s), Sigge Godin (fp), Lena Öhrsvik (s), Karin

Israelsson (c), Nils-Olof Gustafsson (s), Margareta Israelsson

(s), Pontus Wiklund (kds), Arne Jansson (nyd), Bengt Lindqvist

(s), Liselotte Wågö (m), Widar Andersson (s), Chris Heister (m),

Bo Finnkvist (s) och Ingrid Skeppstedt (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Avvikande meningar

1. Förslaget till lag om allmän avgift för finansiering av

kontantförmåner vid arbetslöshet

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),

Pontus Wiklund (kds), Liselotte Wågö (m), Chris Heister (m) och

Ingrid Skeppstedt (c) anser att den del av utskottets yttrande

som börjar med "Utskottet ansluter" och slutar med "vid

arbetslöshet" bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av det stora underskottet i Arbetsmarknadsfonden

delar utskottet regeringens uppfattning att det är nödvändigt

att vidta åtgärder som leder till en snabb förstärkning av den

finansiella basen för de kontanta understöden vid arbetslöshet.

Utskottet anser inte att sjukförsäkringsmedel bör användas för

att åstadkomma en sådan förstärkning utan den lämpligaste

metoden är att för ändamålet ta ut en allmän avgift på samma

underlag och med samma konstruktion som den under föregående

riksmöte beslutade allmänna sjukförsäkringsavgiften. Utskottet

föreslår därför att arbetsmarknadsutskottet tillstyrker bifall

till regeringens förslag till lag om allmän avgift för

finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet.

2. Alternativa finansieringsförslag i motioner

Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Margareta

Israelsson, Bengt Lindqvist, Widar Andersson och Bo Finnkvist

(alla s) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med

"Utskottet konstaterar" och slutar med "och 5" bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser att för år 1994 bör finansieringen av

arbetslöshetsförsäkringen tryggas på det sätt som föreslagits i

motionerna A23 och A26. För ändamålet bör således den allmänna

sjukförsäkringsavgiften höjas till 1,9 % för år 1994 och medel

överföras från sjukförsäkringen till Arbetsmarknadsfonden genom

att arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift sänks med 1,03

procentenheter och arbetsmarknadsavgiften höjs i motsvarande

mån.

Utskottet anser att arbetsmarknadsutskottet bör föreslå

riksdagen att besluta i enlighet med det anförda.

3. Alternativa finansieringsförslag i motioner

Arne Jansson (nyd) anser att den del av utskottets yttrande

som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "och 5"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att den allmänna sjukförsäkringsavgiften är

att betrakta som en ren skatt utan naturligt samband med

sjukförsäkringssystemet. I stället för att införa ytterligare en

allmän avgift av samma karaktär föreslår utskottet att nya medel

tillförs Arbetsmarknadsfonden genom att den allmänna

sjukförsäkringsavgiften på 0,95 % omformas till en

arbetslöshetsskatt under år 1994. Denna skulle då, med ett

breddat underlag av inkomster även över 7,5 basbelopp och utan

avdragsrätt, ge en förstärkning till Arbetsmarknadsfonden med ca

6 miljarder kronor. Dessutom skulle omformningen inte medföra

att marginalskatten höjdes. Om man dessutom vill täcka in

bortfallet av medel till sjukförsäkringen kan detta ske genom

att kompensationsnivån i föräldraförsäkringen sänks från 90 till

80 %.

Utskottet anser att arbetsmarknadsutskottet bör föreslå

riksdagen att besluta i enlighet med det anförda.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Berith Eriksson (v) anför:

Enligt min mening bör Arbetsmarknadsfonden förstärkas genom en

allmän solidaritetsskatt och genom höjda arbetsgivaravgifter

till Arbetsmarknadsfonden. Härigenom skulle bördan av en ökad

finansiering till fonden fördelas rättvist. Regeringens förslag

till egenavgifter till arbetslöshetsförsäkringen innebär en

omfördelning av finansieringsbördan åt fel håll. De föreslagna

egenavgifterna kommer nämligen att fungera så att

låginkomsttagarna får betala en större andel av sin inkomst än

höginkomsttagarna. Genom att avgiften föreslås bli avdragsgill

kommer dessutom de som tjänar mellan 200 000 och 258 000 kr om

året att få en extrarabatt på avgiften.

Jag anser därför att arbetsmarknadsutskottet bör hemställa att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ökad finansiering av

arbetslöshetsförsäkringen genom en solidaritetsskatt och höjda

arbetsgivaravgifter.