Bet. 1993/94:AU9

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1993/94:AU09

Åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet

Innehåll

Sammanfattning

Propositionens förslag

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

Bilaga

1993/94

AU9

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag i

proposition 1993/94:101 Åtgärder mot rasistisk brottslighet och

etnisk diskriminering i arbetslivet i de delar som avser etnisk

diskriminering i arbetslivet. Propositionens avsnitt om åtgärder

mot rasistisk brottslighet med ändringar i brottsbalken har

överlämnats till justitieutskottet för beredning. De förslag som

utskottet behandlar bygger i allt väsentligt på förslag som

lämnats av Utredningen (A 1990:4) för åtgärder mot etnisk

diskriminering (EDU) i betänkandet SOU 1992:96, Förbud mot

etnisk diskriminering i arbetslivet.

Utskottet tillstyrker propositionen som innebär att det

fr.o.m. den 1 juli 1994 införs regler om förbud mot etnisk

diskriminering i arbetslivet. Lagstiftningen är uppbyggd kring

två förbud mot otillbörlig särbehandling på etnisk grund. Det

ena förbudet tar sikte på behandlingen av arbetssökande och det

andra på behandlingen av arbetstagare. De nya bestämmelserna

skall tillsammans med de nuvarande reglerna i lagen (1986:442)

mot etnisk diskriminering ingå i en ny lag mot etnisk

diskriminering. En motion som väckts med anledning av

propositionen, två motioner från den allmänna motionstiden 1993

och en motion från allmänna motionstiden 1994 avstyrks. Dessutom

avstyrker utskottet en motion från den allmänna motionstiden

1994 med förslag till ny lag om förbud mot diskriminering av

funktionshindrade som anknyter till Handikapputredningens

förslag.

Reservation har avgetts av de socialdemokratiska företrädarna

i utskottet. Vänsterpartiets företrädare i utskottet har avgett

en meningsyttring.

Inledning

Proposition 1993/94:101 om åtgärder mot etnisk diskriminering

jämte följande lagförslag

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag mot etnisk diskriminering,

3. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i

arbetstvister,

4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

har hänvisats till arbetsmarknadsutskottet.

Med anledning av propositionen har följande motioner väckts:

1993/94:A34 av Berith Eriksson m.fl. (v),

1993/94:A35 av Karl Gustaf Sjödin och Ulf Eriksson (nyd),

1993/94:A36 av Hans Göran Franck m.fl. (s).

Arbetsmarknadsutskottet har beslutat att överlämna följande

avsnitt av propositionen till justitieutskottet, nämligen

2.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken,

5. Åtgärder mot rasistisk brottslighet m.m.,

8.1 Specialmotivering angående Förslaget till lag om ändring i

brottsbalken samt

berörda delar av bilagorna 1, 2, 3, 6 och 7.

Även motionerna 1993/94:A34 yrkandena 1 och 2,

1993/94:A35 och 1993/94:A36 som knyter an till nämnda avsnitt

har arbetsmarknadsutskottet beslutat att överlämna till

justitieutskottet.

I detta betänkande behandlar arbetsmarknadsutskottet

dels proposition 1993/94:101 avsnitten 1, 2.2--2.4, 3--4,

6--7, 8 i berörda delar jämte därtill hörande lagförslag,

dels motion 1993/94:A34 yrkandena 3--7 som väckts med

anledning av propositionen och som hör till nämnda avsnitt,

dels de under allmänna motionstiden 1993 och 1994 väckta

motionerna

1992/93:Ju618 yrkande 5 av Gudrun Schyman m.fl. (v),

1992/93:A727 av Kent Carlsson m.fl. (s, c, v),

1993/94:Ju615 yrkande 3 av Eva Zetterberg och Elisabeth

Persson (v),

1993/94:So276 yrkande 8 av Ingvar Carlsson m.fl. (s).

Av utskottet behandlade lagförslag återfinns i bilaga till

detta betänkande.

Propositionens förslag

2. lag mot etnisk diskriminering,

3. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i

arbetstvister,

4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1993/94:A34 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en folkrättslig förpliktelse för Sverige

att lagstifta mot etnisk diskriminering i arbetslivet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att diskrimineringsförbudet också bör

omfatta indirekt diskriminering,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utformningen av förbudet mot otillbörlig

särbehandling av arbetssökande,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att även ekonomiskt skadestånd skall kunna

utdömas vid diskriminering av arbetssökande,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en särskild regel om

fördelningen av rättegångskostnaderna.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993

1992/93:Ju618 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot

etnisk diskriminering på arbetsmarknaden som bygger på ett

generellt utformat diskrimineringsförbud och förbud mot indirekt

diskriminering.

1992/93:A727 av Kent Carlsson m.fl. (s, c, v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en lag mot diskriminering av

homosexuella i arbetslivet.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994

1993/94:Ju615 av Eva Zetterberg och Elisabeth Persson (v) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av lagstiftning mot diskriminering

av homosexuella i arbetslivet.

1993/94:So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

diskrimineringslagstiftning enligt vad som anförts i motionen.

Utskottet

Inledning

I Sverige finns ett stort antal olika etniska grupper. Det

finns skäl att anta att etnisk diskriminering förekommer på den

svenska arbetsmarknaden och att nuvarande rättsregler inte ger

ett tillräckligt gott skydd. Det saknas för närvarande en

heltäckande lagstiftning för att komma åt

diskrimineringsförfaranden på arbetsmarknaden. Det föreligger

bl.a. en skillnad mellan situationen för de arbetssökande och

situationen för de redan anställda på framför allt den privata

delen av arbetsmarknaden.

Sverige har ratificerat tre konventioner som direkt rör frågan

om etnisk diskriminering i arbetslivet. Det är 1966 års

FN-konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering

(prop. 1970:87, LU41, rskr. 261), FN-konventionen om ekonomiska,

sociala och kulturella rättigheter (prop. 1971:125) och

ILO-konventionen nr 111 om diskriminering i fråga om anställning

och yrkesutövning (prop. 1962:70). Medlemmar i den kommitté som

har att övervaka efterlevnaden av rasdiskrimineringskonventionen

har ifrågasatt huruvida Sverige uppfyller sina åtaganden enligt

konventionen på arbetslivets område. Regeringen bedömer att

Sveriges internationella åtaganden inte innebär någon absolut

skyldighet att införa en lagstiftning som förbjuder etnisk

diskriminering i arbetslivet men att det får anses vara mest

förenligt med konventionernas syfte att göra det.

Propositionens lagförslag grundar sig på förslag som lämnats

av Utredningen (A 1990:4) för åtgärder mot etnisk diskriminering

(EDU) i betänkandet SOU 1992:96, Förbud mot etnisk

diskriminering i arbetslivet. En utförlig genomgång av Sveriges

internationella åtaganden och det tidigare utredningsarbetet

finns i propositionen på s. 25--31 samt i utredningsbetänkandet

på s. 43--53 och s. 79--95.

Utskottet ger i det följande viss bakgrundsinformation rörande

rättsläget och uppehåller sig därefter vid frågor som

aktualiserats motionsvägen.

Bakgrund

Grundlagen bygger på uppfattningen om alla människors lika

värde och innehåller förbud mot diskriminerande lagstiftning och

krav på allas likhet inför lagen samt att saklighet och

opartiskhet skall iakttas inom den offentliga förvaltningen.

Svensk lagstiftning saknar emellertid ett generellt förbud mot

etnisk diskriminering i arbetslivet.

Lagen mot etnisk diskriminering som infördes år 1986 och

omfattar hela samhällslivet uttrycker ett totalt fördömande av

etnisk diskriminering, dock utan att innehålla något förbud.

Lagen reglerar Diskrimineringsombudsmannens och Nämndens mot

etnisk diskriminering verksamhet.

Straffstadgandet i 16 kap. 9 § brottsbalken om olaga

diskriminering som infördes år 1970 innehåller vissa regler mot

diskriminering i näringsverksamhet och i det allmännas

verksamhet men omfattar inte arbetslivet.

På den privata arbetsmarknaden är anställningsrätten fri i den

meningen att det inte finns någon allmän lagregel enligt vilken

arbetsgivaren är skyldig att iaktta saklig grund för

anställning. Anställningsfriheten inskränks dock av regler i

lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen),

lagen om anställningsskydd (LAS) och jämställdhetslagen. Någon

rättslig möjlighet att ingripa ens mot uttrycklig etnisk

diskriminering i en anställningssituation finns emellertid inte.

Statliga arbetsgivare är bundna av grundlagsregeln att vid

tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid

sakliga grunder. Den som anser sig felaktigt förbigången vid

statliga tillsättningsbeslut har möjlighet att överklaga i

administrativ ordning. På den kommunala sidan gäller utöver den

grundlagsfästa objektivitetsregeln, som innebär

diskrimineringsförbud, inga generella regler för anställning av

personal.

Skydd mot diskriminerande avskedanden och uppsägningar finns

för de flesta arbetstagare genom lagen om anställningsskydd

(LAS). Uppsägning i strid mot LAS kan i vissa fall förklaras

ogiltig. Överträdelser av reglerna i LAS är vidare

skadeståndsgrundande. Genom Arbetsdomstolens (AD) praxis har det

vidare utvecklats en allmän rättsgrundsats av innebörd att

arbetsgivarnas fria arbetsledningsrätt inte får utnyttjas på ett

otillbörligt eller godtyckligt sätt.

Genom lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) slutligen

har arbetstagarna möjlighet att genom sina organisationer utöva

ett inflytande på personalpolitiken. Det är emellertid sällsynt

att frågor om etnisk diskriminering regleras genom

kollektivavtal.

Propositionen

I propositionen föreslås en särskild arbetsrättslig lag med

förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet som skall gälla

för hela arbetsmarknaden. De nya bestämmelserna skall

tillsammans med de nuvarande reglerna i lagen (1986:442) mot

etnisk diskriminering ingå i en ny lag mot etnisk

diskriminering.

Lagstiftningen är uppbyggd kring två förbud mot otillbörlig

särbehandling på etnisk grund. Det ena förbudet avser behandling

av arbetssökande och det andra behandling av

arbetstagare. Diskrimineringsgrunderna är ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Förbudet

riktar sig mot avsiktliga otillbörliga förfaranden som innebär

negativ särbehandling på etnisk grund. S.k. indirekt

diskriminering omfattas inte av förbudet.

För att träffas av förbudet mot diskriminering av

arbetssökande skall arbetsgivaren ha anställt någon annan än

den diskriminerade. Det är genom att anställa den andre som

överträdelsen sker. Ett diskriminerande beteende under

rekryteringsförfarandet träffas inte i sig av förbudet men kan,

om det lett fram till att arbetsgivaren anställt någon annan,

läggas arbetsgivaren till last. För att diskriminering över

huvud taget skall anses föreligga måste det ha varit något annat

än sakliga skillnader som motiverat särbehandlingen. De normer

som arbetsgivaren använder måste framstå som förklarliga och i

huvudsak rationella för en utomstående för att sakliga skäl

skall anses föreligga för ett handlande.

Otillbörlighetsrekvisitet medför att förbudet t.ex. inte är

tillämpligt när ett trossamfund anställer en trosfrände för

kyrkligt arbete framför någon annan av annan trosuppfattning.

Förbudet mot otillbörlig särbehandling av arbetstagare

inriktas på tre olika situationer. Den första gäller

anställnings- och andra arbetsvillkor, den andra

arbetsledningsbeslut och den tredje särskilt ingripande åtgärder

från arbetsgivarens sida mot arbetstagaren som t.ex. uppsägning.

Den huvudsakliga sanktionen mot överträdelse av

diskrimineringsförbudet skall vara skadestånd. Endast allmänt

skadestånd skall kunna utdömas till arbetssökande, och

skadeståndet skall delas för det fall flera arbetssökande blivit

förbigångna genom samma anställningsbeslut. Vid diskriminering

av arbetstagare skall både ekonomiskt och allmänt skadestånd

kunna utgå.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) föreslås få en processförande

roll i diskrimineringstvister som i huvudsak påminner om den

roll som Jämställdhetsombudsmannen (JämO) har i

könsdiskrimineringstvister. Lagen om rättegången i arbetstvister

görs tillämplig och Arbetsdomstolen blir huvudsakligt forum.

Sveriges åtagande enligt FN:s

rasdiskrimineringskonvention

Propositionen

1966 års FN-konvention syftar till faktisk jämlikhet mellan

människor utan åtskillnad på grund av ras, hudfärg eller

nationellt eller etniskt ursprung. Konventionen ålägger staterna

att göra slut på rasdiskriminering i alla dess former och

uttryck, således även från enskildas sida.

Konventionsstaterna skall enligt de grundläggande

bestämmelserna i artikel 2 dels fördöma rasdiskriminering, dels

föra en politik som syftar till att avskaffa rasdiskriminering

och dels genom positiva åtgärder främja jämlikhet mellan

människor oberoende av ras m.m. I detta syfte skall staterna

förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den lagstiftning

som omständigheterna påkallar, göra slut på rasdiskriminering

från personers, gruppers eller organisationers sida.

För att uppfylla de grundläggande förpliktelserna förbinder

sig staterna i artikel 5 att förbjuda och avskaffa

rasdiskriminering i alla dess former och att tillförsäkra envar,

utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller nationellt eller

etniskt ursprung, likhet inför lagen, särskilt i vad avser

åtnjutande av särskilt uppräknade rättigheter, bl.a. ekonomiska

och sociala rättigheter. Enligt konventionstexten avses med

ekonomiska rättigheter i synnerhet rätten till arbete, till

fritt val av anställning, till rättvisa och gynnsamma

arbetsvillkor, till skydd mot arbetslöshet, till lika lön för

lika arbete och till rättvis och gynnsam lön för arbete, rätten

att bilda och ansluta sig till en fackförening och rätten till

undervisning och utbildning.

Enligt artikel 6 i konventionen skall staterna tillförsäkra

envar dels skydd mot kränkning av hans rätt enligt konventionen,

dels rätt till ersättning för skada till följd av sådan

kränkning.

Regeringen anför som sin uppfattning att den aktuella

konventionen inte innebär en absolut skyldighet att införa en

lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet men att det

torde vara mest i linje med konventionens intentioner att göra

detta.

Motionen

Vänsterpartiet framhåller i motion A34 yrkande 3 att det

tveklöst förekommer rasdiskriminering i arbetslivet och att

Sverige därför med hänsyn till åtagandet enligt 1966 års

konvention har en folkrättslig förpliktelse att lagstifta mot

företeelsen. Motionärerna begär att riksdagen ger regeringen

detta till känna.

Utskottets överväganden

EDU framhåller i sitt betänkande (SOU 1992:96, s. 112) att det

kan råda tveksamhet främst om hur artikel 5 i konventionen skall

tolkas. Enligt EDU har det också inom

Rasdiskrimineringskommittén, som bevakar konventionens

efterlevnad, funnits skilda uppfattningar om vad artikeln

ställer för krav på konventionsstaternas nationella

lagstiftning. Artikel 5 har enligt EDU antingen uppfattats

innebära endast att den nationella lagstiftningen inte får vara

diskriminerande i den mån de uppräknade rättigheterna är

tillförsäkrade enligt denna eller tolkats så att staterna också

är skyldiga att i lag verkligen tillförsäkra envar de uppräknade

rättigheterna. Den förstnämnda tolkningen förefaller EDU mest

riktig. Sammanfattningsvis finner EDU att Sverige folkrättsligt

inte är absolut förpliktat att införa lagstiftning på området,

men att lagstiftning likväl skulle överensstämma väl med syftet

med träffade internationella överenskommelser.

I EDU:s uppdrag ingick också bl.a. att undersöka möjligheterna

att reglera frågor om etnisk diskriminering i arbetslivet genom

kollektivavtal antingen som ett alternativ till eller som

komplement till lagstiftning. Utredningen har därvid klart

förordat att det grundläggande skyddet bör ges i lagform.

Regeringen instämmer i denna uppfattning. Regeringen framhåller

därvid att ett viktigt skäl för att välja lagstiftning är att

skyddet mot diskriminering bör gälla alla och inte bara dem som

är fackligt anslutna. Som främsta skäl betonas de långsiktigt

normbildande effekterna av en lagstiftning. En lagstiftning

visar tydligt samhällets värderingar och ger ökad tyngd åt

argument och praktiska åtgärder vad gäller organisationernas

arbete mot diskriminering. Även om det införs en lagstiftning

kommer det framdeles att finnas stort utrymme för kompletterande

avtal på arbetsmarknaden.

De i motionen A34 yrkande 3 framförda synpunkterna om Sveriges

folkrättsliga förpliktelse att lagstifta mot etnisk

diskriminering i arbetslivet får enligt utskottets uppfattning

anses tillgodosedda med det nu framlagda förslaget. Motionen bör

i denna del inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Härutöver

finns enligt utskottets mening ingen anledning för riksdagen

att i detta sammanhang uttala sig om vidden av Sveriges

förpliktelser enligt konventionen. Utskottet avstyrker motion

A34 yrkande 3.

Diskrimineringsförbudets utformning

Propositionen

Förbudet mot otillbörlig särbehandling av arbetssökande i 8 §

inriktas enligt förslaget på fall där arbetsgivaren har anställt

någon annan än den diskriminerade. Överträdelsen uppkommer med

denna konstruktion genom arbetsgivarens beslut att anställa den

andre. Propositionen överensstämmer med vad EDU föreslagit.

Förbudsregleringen i såväl 8 som 9 §§ riktar sig vidare mot

avsiktliga otillbörliga förfaranden som innebär negativ

särbehandling på etnisk grund. S.k. indirekt diskriminering

omfattas inte av förbudet. Indirekt diskriminering anses

innebära att till synes neutrala regler eller villkor uppställs,

med eller utan diskriminerande avsikt, som gäller för alla men

som får till följd att det bara är medlemmar ur en viss grupp

eller vissa grupper som missgynnas. Det diskriminerande momentet

utgörs av effekten av dessa uppställda regler eller villkor.

Motionerna

I Vänsterpartiets motion A34 yrkande 5 begärs ett

tillkännagivande om att det bör införas ett generellt utformat

diskrimineringsförbud i 8 § som träffar alla situationer då en

arbetssökande i samband med anställningsförfarandet blivit

påtagligt orättvist behandlad på grund av etniskt ursprung. Ett

förbud som förutsätter att det fattas ett anställningsbeslut

riskerar att bli verkningslöst. Enligt motionärerna finns det

vidare en uppenbar risk att lagens rekvisit "förbigången" leder

till att diskrimineringsmålen kommer att handla om meriter och

meritvärdering. Likartade synpunkter framförs i partiets motion

1992/93:Ju618 yrkande 5.

Vänsterpartiet begär i motion A34 yrkande 4 och i motion

1992/93:Ju618 yrkande 5 vidare ett tillkännagivande om att lagen

även bör förbjuda indirekt diskriminering. I motionen sägs

att fallen av direkt diskriminering säkerligen är utomordentligt

fåtaliga. Om den nya lagen inte skall hamna i "vanrykte" bör

således enligt motionärerna förbudet omfatta även indirekt

diskriminering.

Utskottets överväganden

EDU:s förslag att begränsa diskrimineringsskyddet till fall

där själva beslutet om anställning varit diskriminerande har

kritiserats från åtskilliga remissinstanser. Regeringen

framhåller för sin del i propositionen bl.a. att EDU:s förslag

till snävare lagkonstruktion är klarare och lättare att tillämpa

än ett förbud med mera generell räckvidd. Regeringen

ifrågasätter vidare om det över huvud taget är möjligt att

konstruera en reglering som med krav på rättssäkerhet kan

verksamt tillämpas på det otal olika situationer som i

diskrimineringshänseende kan uppkomma i en

anställningssituation. Det ifrågasätts i propositionen också om

inte ett vidare diskrimineringsförbud i anställningsförhållanden

kräver generella föreskrifter om hur ett anställningsförfarande

skall gå till. Det befaras slutligen att ett generellt

diskrimineringsförbud kan leda till orimligt höga krav på

arbetsgivarna. En arbetsgivare kan t.ex. bli tvungen att föra

särskilda anteckningar eller göra en bedömning av alla som

kontaktar honom, eventuellt utan samband med ett

anställningsärende.

Utskottet delar regeringens syn på svagheterna med ett

generellt diskrimineringsförbud. Genom att knyta förbudet

till ett anställningsbeslut torde det diskriminerande momentet

bli tydligare och förstärka lagstiftningens genomslagskraft.

Diskriminerande förfaranden under rekryteringsfasen kommer

dessutom att omfattas av det föreslagna förbudet i de fall

förfarandet sedermera lett fram till att den diskriminerade

blivit förbigången vid anställningsbeslutet. Utskottet avstyrker

därmed motionerna A34 yrkande 5 och 1992/93:Ju618 yrkande 5 i

motsvarande del.

Utskottet delar vidare den uppfattning som framförs i

propositionen att förbuden att diskriminera arbetssökande och

redan anställda skall inskränkas till fall av avsiktlig

diskriminering. Motionärerna har inte ifrågasatt denna

begränsning och utskottet har uppfattat motionen som en begäran

att förbuden skall omfatta avsiktliga fall av s.k. indirekt

diskriminering.

Som påpekats i propositionen är skillnaden mellan direkt och

indirekt diskriminering inte helt klar. Om således en

arbetsgivare med diskriminerande avsikt uppställer i sig

neutrala föreskrifter som får diskriminerande effekter när de

tillämpas mot en enskild är föreskrifterna bara "svepskäl" och

förfarandet framstår som direkt diskriminering. Förfarandet

faller alltså inom det förbjudna området enligt lagförslaget.

Eftersom avsiktliga fall av indirekt diskriminering således

omfattas av förbudsregeln, är motionerna, som utskottet

uppfattat dem, tillgodosedda. Utskottet avstyrker bifall till

motionerna 1992/93:Ju618 yrkande 5 i motsvarande del och A34

yrkande 4.

Skadestånd vid diskriminering av arbetssökande

Propositionen

Regeringen föreslår att, i likhet med vad som gäller enligt

jämställdhetslagen, endast allmänt skadestånd skall kunna lämnas

vid diskriminering av arbetssökande, medan möjlighet till både

ekonomiskt och allmänt skadestånd skall finnas för

diskriminerade arbetstagare. Med ekonomiskt skadestånd avses

ersättning för den förlust som uppkommit, medan allmänt

skadestånd eller ideellt skadestånd utgör en allmän kompensation

för den kränkning som diskrimineringen har inneburit.

Motionen

Vänsterpartiet anför i motion A34 yrkande 6 att eftersom ett

diskriminerande anställningsbeslut inte kommer att kunna

ogiltigförklaras måste, om sanktionen skall bli effektiv, också

ekonomiskt skadestånd kunna utdömas.

Utskottets överväganden

Utskottet anser att det finns starka skäl som talar mot att

införa en rätt till ekonomiskt skadestånd vid diskriminering av

arbetssökande. Ekonomisk kompensation för utebliven lön och

andra förmåner till den som inte fått ett arbete måste bygga på

en tanke om rätt till anställning för den mest kvalificerade

sökanden. Någon sådan rätt finns inte. Avsikten är heller inte

att den föreslagna lagen skall medföra en ändring av principen

om den fria anställningsrätten. Den ekonomiska skadan är

dessutom svår att konstatera och uppskatta i sådana fall. Skulle

sökanden ha tillträtt? Vilken lön skulle ha utgått? Hur länge

skulle anställningen varat? En annan svårighet uppkommer när

flera arbetssökande blivit diskriminerade genom samma

anställningsbeslut. Utskottet anser således att en lag mot

etnisk diskriminering i detta avseende bör utformas på samma

sätt som jämställdhetslagen och att endast allmänt skadestånd

skall kunna utgå vid diskriminering av arbetssökande. Utskottet

avstyrker motion A34 yrkande 6.

Rättegångskostnader

Propositionen

Propositionen innebär att de processuella reglerna vid

diskrimineringstvister enligt den nya lagen utformas i allt

väsentligt efter mönster av jämställdhetslagens motsvarande

bestämmelser. Det innebär att tvister löses i arbetsrättslig

ordning och att det i 16 § i den nya lagen införs en hänvisning

till lagen om rättegången i arbetstvister. I sådana tvister

gäller rättegångsbalkens vanliga regler om fördelningen av

rättegångskostnaderna. Huvudregeln är därvid att den part som

förlorar får betala även motpartens kostnader. Arbetstvistlagen

innehåller emellertid ett undantag från huvudregeln som innebär

att domstolen kan förordna att vardera parten skall bära sin

kostnad om den part som förlorat målet hade skälig anledning att

få tvisten prövad. Denna regel kan antas få tillämpning i en del

diskrimineringstvister, t.ex. sådana där utgången i målet

berodde på omständigheter som från början var okända för en

förlorande arbetssökande. Den nämnda undantagsregeln innebär

tillräckliga möjligheter att frångå de vanliga

rättegångskostnadsbestämmelserna i de fall där dessa slår

alltför hårt mot käranden. Det finns därför ingen anledning att

införa några särskilda kostnadsregler för

diskrimineringstvister på etnisk grund. I de fall DO för talan

står DO för kostnadsansvaret, och den enskilda arbetssökanden

eller arbetstagaren risker inte att få betala motpartens

rättegångskostnader.

Motionen

Vänsterpartiet anför i motion A34 yrkande 7 att det bör

införas en särskild regel om begränsning av ansvaret för

rättegångskostnader i den nya lagen. Den i propositionen

föreslagna principen för fördelningen av rättegångskostnaderna

kommer att leda till att utomordentligt få diskrimineringsmål

kommer att föras till domstol. Det kommer att röra sig om

enstaka mål som DO:s resurser medger att DO driver och ett fåtal

fall där man någorlunda säkert kan förutse utgången. Den

föreslagna principen kommer att avhålla också den som har ett

berättigat intresse av att få sin sak prövad från att gå till

domstol.

Utskottets överväganden

Utskottet menar att starka skäl talar för att samma regler bör

gälla för fördelningen av rättegångskostnaderna i

diskrimineringstvister enligt jämställdhetslagen som för tvister

i fall av etnisk diskriminering. Med hänsyn till den nämnda

undantagsregeln för fördelningen av rättegångskostnaderna i

arbetstvistlagen förefaller motionärernas farhågor överdrivna.

Motion A34 yrkande 7 avstyrks därför.

Diskriminering av andra grupper i arbetslivet

Propositionen

EDU har enligt sina direktiv endast haft i uppdrag att utforma

en lagstiftning som tar sikte på diskriminering av etnisk natur.

Utredningen har inte gjort någon bedömning i fråga om en mer

generellt utformad antidiskrimineringslagstiftning. En sådan

lagstiftning har förordats av vissa remissinstanser.

Synpunkter på en generell antidiskrimineringslagstiftning med en

gemensam ombudsmannafunktion har tidigare också framförts av DO.

Regeringen ser för närvarande inte något behov av att införa en

sådan lagstiftning. Den mer begränsade frågan om en lagstiftning

som innefattar förbud mot diskriminering på grund av

homosexualitet är inte tillräckligt utredd för att kunna tas upp

i detta lagstiftningsärende, anser regeringen.

Motionerna

Kent Carlsson m.fl. (s, c, v) begär i motion 1992/93:A727 ett

tillkännagivande om behovet av en lag mot diskriminering av

homosexuella i arbetslivet. Samma yrkande framförs av Eva

Zetterberg och Elisabeth Persson i motion Ju615 yrkande 3.

Socialdemokraterna tar i sin handikappolitiska motion

So276 yrkande 8 upp frågan om en lagstiftning med förbud mot

diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet. I motionen

sägs bl.a. att arbetslösheten bland funktionshindrade främst

bekämpas genom att använda och utveckla befintliga åtgärder inom

rehabilitering och arbetsmarknadspolitik samt genom att hävda

arbetsrätten. Inte minst i det rådande arbetsmarknadsläget är

det emellertid viktigt att ytterligare stärka funktionshindrades

ställning genom ett lagfäst skydd mot diskriminering av samma

slag som finns inom jämställdhetsområdet. Med utgångspunkt i

Handikapputredningens förslag och synpunkterna i remissvaren bör

det vara möjligt för regeringen att snarast återkomma med

förslag till riksdagen.

Utskottets överväganden

Som följd av riksdagens beslut om de homosexuellas situation i

samhället (prop. 1986/87:124, LU28, rskr. 350 och SoU31, rskr.

351) beslutade regeringen i december 1987 att ge Socialstyrelsen

ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för

homosexuella. Uppdraget överfördes genom ett regeringsbeslut i

december 1992 till Folkhälsoinstitutet. Samtidigt överlämnade

regeringen till institutet en skrivelse från Riksförbundet för

sexuellt likaberättigande, RFSL, med begäran om inrättande av en

ombudsman för homosexuellas rättigheter.

Folkhälsoinstitutet har i en skrivelse till

Socialdepartementet i november 1993 hemställt att frågor om

diskriminering av homosexuella läggs under DO:s tillsyn.

Enligt utskottets uppfattning synes det föreligga ett behov av

lagstiftning mot diskriminering av homosexuella i arbetslivet.

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang peka på det

beredningsarbete som nu pågår i regeringskansliet med anledning

av partnerskapskommitténs förslag. Detta beredningsarbete bör

avvaktas innan man vidare överväger frågan om en sådan

lagstiftning.

Mot bakgrund av vad utskottet sålunda anfört får motionerna

1992/93:A727 och Ju615 yrkande 3 anses i viss utsträckning

tillgodosedda.

Av årets budgetproposition (bil. 11 s. 29) framgår att de

delar av Handikapputredningens betänkande (SOU 1992:52) Ett

samhälle för alla, som behandlar förslag på

arbetsmarknadsområdet, har överlämnats till

Arbetsmarknadsdepartementet.

Utredningen har bl.a. lagt fram förslag om en ny lag om

arbetslivets tillgänglighet för personer med funktionshinder.

Lagen avses ersätta lagen (1974:13) om vissa

anställningsfrämjande åtgärder i de delar som behandlar åtgärder

för äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt

arbetsförmåga.

1992 års arbetsrättskommitté (A 1991:5) har till uppgift att

göra en översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Uppdraget

omfattar även främjandelagen. Översynen beräknas vara slutförd

under våren 1994. Enligt propositionen finns det skäl att

avvakta ett ställningstagande till Handikapputredningens

lagförslag till dess Arbetsrättskommitténs överväganden har

lagts fram och en mer samlad bedömning kan göras.

Utskottet anser mot den anförda bakgrunden att

regeringskansliets beredningsarbete inte bör föregripas och

avstyrker motion So276 yrkande 8.

Övriga delar av lagförslaget

Utskottet tillstyrker även det av regeringen framlagda

förslaget till lag mot etnisk diskriminering i de delar som inte

berörts ovan.

Propositionen innehåller slutligen också förslag till

ändringar i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister och

i sekretesslagen (1980:100). Utskottet biträder också dessa

lagförslag.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslagen

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande

del antar regeringens förslag till

lag mot etnisk diskriminering,

lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i

arbetstvister,

lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

2. beträffande Sveriges förpliktelse enligt FN:s

rasdiskrimineringskonvention

att riksdagen avslår motion 1993/94:A34 yrkande 3,

men. (v) - delvis

3. beträffande indirekt diskriminering

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju618 yrkande 5 i

motsvarande del och 1993/94:A34 yrkande 4,

men. (v) - delvis

4. beträffande ett generellt utformat

diskrimineringsförbud

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju618 yrkande 5 i

motsvarande del och 1993/94:A34 yrkande 5,

men. (v) - delvis

5. beträffande skadestånd vid diskriminering av

arbetssökande

att riksdagen avslår motion 1993/94:A34 yrkande 6,

men. (v) - delvis

6. beträffande rättegångskostnader

att riksdagen avslår motion 1993/94:A34 yrkande 7,

men. (v) - delvis

7. beträffande diskrimineringslagstiftning för

homosexuella

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A727 och

1993/94:Ju615 yrkande 3,

8. beträffande diskrimineringslagstiftning för

funktionshindrade

att riksdagen avslår motion 1993/94:So276 yrkande 8.

res. (s)

Stockholm den 22 februari 1994

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Ingela Thalén

I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson

(fp), Anders G Högmark (m), Georg Andersson (s), Marianne

Andersson (c), Lahja Exner (s), Sten Östlund (s), Harald

Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s),

Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Kent Olsson (m), Berit

Andnor (s) och Patrik Norinder (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Diskrimineringslagstiftning för funktionshindrade (mom. 8)

Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Monica Öhman, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Av årets" och på s. 13 slutar med "yrkande 8" bort

ha följande lydelse:

Den utveckling som utskottet under senare tid kunnat bevittna

med avreglering, privatisering, konkurrensutsättning och andra

former av marknadsorientering i välfärdssektorn har drabbat

människor med funktionshinder särskilt hårt. Härtill kommer att

den rådande arbetslöshetssituationen medfört en accelererande

utslagning och utestängning av människor med funktionshinder och

kroniska sjukdomar.

Utvecklingen är ur såväl mänsklig som samhällsekonomisk

synpunkt oacceptabel. Utskottet anser det utomordentligt

angeläget att den negativa utvecklingen för denna utsatta grupp

bryts. Ett sätt att stärka de funktionshindrades ställning är

att införa ett lagfäst skydd mot diskriminering av samma slag

som inom jämställdhetsområdet. Flertalet av

Handikapputredningens förslag kräver ytterligare beredning, och

utskottet förutsätter att detta arbete bedrivs aktivt inom

regeringskansliet. Utredningens förslag om en ny lag om förbud

mot diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet torde

emelletid kunna förverkligas redan nu. Riksdagen bör enligt

utskottets mening med bifall till motion 1993/94:So276 yrkande 8

ge regeringen i uppdrag att snarast återkomma med en proposition

i frågan.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande diskrimineringslagstiftning för

funktionshindrade

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:So276 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Hans Andersson (v) anför:

Det förekommer tveklöst rasdiskriminering i arbetslivet i

Sverige -- vilket två statliga utredningar kunnat konstatera.

Jag menar att det står utom varje tvivel att Sverige på grund av

FN:s rasdiskrimineringskonvention har en absolut skyldighet

att lagstifta mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Bland

remissinstanserna delas den uppfattningen av bl.a. Svea hovrätt.

Som jag ser det är det principiellt viktigt att klargöra att den

lagstiftning som nu införs är en följd av konventionsåtagandet.

När det gäller diskrimineringsförbudets utformning är jag

starkt kritisk till lagförslaget och övertygad om att det kommer

att visa sig vara en fundamental brist att förbudet inte

omfattar indirekt diskriminering. Fallen av direkt

diskriminering kommer säkert att vara utomordentligt sällsynta.

Risken är stor att lagen härigenom snabbt kommer att råka i

vanrykte.

Att anknyta diskrimineringsförbudet i anställningssituationer

till ett anställningsbeslut kommer att göra bestämmelsen

verkningslös. Enligt min mening bör ett ändamålsenligt

diskrimineringsförbud konstrueras som ett generellt

diskrimineringsförbud så att det träffar alla situationer då

en arbetssökande blivit påtagligt orättvist behandlad på grund

av sitt etniska ursprung. Rekvisitet "förbigången" i lagtexten

bör också tas bort eftersom diskrimineringsmålen annars riskerar

att handla mer om meriter och meritvärdering än om

diskriminering.

Eftersom ett diskriminerande anställningsbeslut inte kommer

att kunna ogiltigförklaras är det nödvändigt att vid sidan av

ideellt skadestånd också ekonomiskt skadestånd skall kunna

utdömas om sanktionen skall bli effektiv.

För att inte i onödan avskräcka någon från att driva sin sak

anser jag slutligen att det bör införas en särskild regel som

begränsar kärandens ansvar för rättegångskostnader i

diskrimineringsmål.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

2--6 borde ha hemställt:

2. beträffande Sveriges förpliktelse enligt FN:s

rasdiskrimineringskonvention

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A34 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

3. beträffande indirekt diskriminering

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju618

yrkande 5 i motsvarande del och 1993/94:A34 yrkande 4 som

sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

4. beträffande ett generellt utformat

diskrimineringsförbud

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju618

yrkande 5 i motsvarande del och 1993/94:A34 yrkande 5 som

sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

5. beträffande skadestånd vid diskriminering av

arbetssökande

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A34 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

6. beträffande rättegångskostnader

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A34 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

Propositionens lagförslag

Bilaga

Förslag till lag mot etnisk diskriminering

Härigenom föreskrivs följande.

Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i

arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (1974:371) om rättegången i

arbetstvister1 skall ha följande lydelse.

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 20 och 21 §§ sekretesslagen (1980:100)1

skall ha följande lydelse.