Bet. 1993/94:BoU1

Bostadsutskottets betänkande

1993/94:BOU01

Vissa frågor om naturresurslagen

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1993/94

BoU1

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas nio motioner från allmänna

motionstiden om naturresurslagen. Utskottet avstyrker samtliga;

flera av dem med hänvisning till pågående utredningar och

överväganden i regeringens kansli.

Motionerna

I detta betänkande behandlas de under allmänna motionstiden

1993 väckta motionerna

1992/93:Bo502 av Elving Andersson och Marianne Andersson (c)

vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i

naturresurslagen som föreslås i motionen.

1992/93:Bo509 av Odd Engström och Pär Granstedt (s, c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Ekoparken i Stockholm bör klassas som

riksintresse för naturvård och friluftsliv,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kommunerna i översiktsplaner inte bör

få undanta areal av betydelse för riksintressen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att samverkansformerna mellan

Byggnadsstyrelsen och Ståthållarämbetet bör ses över,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att myndigheterna i fortsättningen bör

åläggas att redovisa bedömningar och åtgärder för att undvika

skada i natur- och kulturmiljö,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att miljökonsekvensbeskrivningar bör

tillmätas större vikt och ges en starkare ställning i

planprocessen.

1992/93:Bo515 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en obligatorisk prövning enligt

NRL för större trafikanläggningar, med beaktande av vad som i

motionen framförts angående det kommunala vetot,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att en utredning tillsätts med

uppdrag att utarbeta kriterier för prövning enligt NRL för

större trafikanläggningar.

1992/93:Bo517 av Lena Klevenås (s) vari yrkas att riksdagen

beslutar om sådan ändring i naturresurslagen att motorvägar,

större broar och trafikleder för sjöfarten också skall omfattas

av denna lagstiftning.

1992/93:Bo601 av Bruno Poromaa m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en vägförbindelse för Talma sameby.

1992/93:Jo630 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om miljökonsekvensbeskrivningar.

1992/93:Jo676 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

miljökonsekvensbeskrivningar, förutom i de hänseenden som redan

har införts bör upprättas även för översikts- och detaljplaner

som medför större förändring av natur eller bebyggelse i

huvudstadsregionen.

1992/93:Jo678 av Rune Backlund m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att Vättern skall vara riksobjekt

som färskvattentäkt enligt naturresurslagen och skall omgärdas

med speciella skyddsbestämmelser.

1992/93:T348 av Lena Klevenås och Torgny Larsson (s) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om E 20 och prövning enligt NRL.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Regeringsprövning av vissa industrianläggningar m.m. och det

kommunala vetot

I 4 kap. 1 § naturresurslagen (NRL) anges vissa slag av

anläggningar som inte får utföras utan tillstånd av regeringen.

Som exempel kan nämnas anläggningar för kärnteknisk verksamhet

och förbränningsanläggningar om anläggningen har en effekt om

minst 200 megawatt. Regeringen kan också, enligt 4 kap. 2 § NRL,

pröva andra anläggningar än sådana som omfattas av kravet på

tillstånd enligt 4 kap. 1 § NRL om anläggningen kan antas få

betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet.

Enligt bestämmelserna i 4 kap. 3 § första stycket NRL får

tillstånd enligt 1 och 2 §§ lämnas endast om kommunfullmäktige

har tillstyrkt detta. Denna ordning kallas vanligen det

kommunala vetot. Undantag från denna finns emellertid i 4 kap.

3 § andra stycket. Regeringen får i vissa fall lämna tillstånd

även om kommunfullmäktige inte har tillstyrkt detta. Om en

anläggning är synnerligen angelägen från nationell synpunkt får

regeringen nämligen lämna tillstånd även mot en kommuns vilja

bl.a. när det är fråga om anläggning som avser mellanlagring

eller slutlig förvaring av kärnämne eller kärnavfall. Samma

förhållande gäller också beträffande förbränningsanläggningar,

gruppstationer för vindkraft och anläggning för behandling av

miljöfarligt avfall under förutsättning att anläggningarna är av

viss minsta storlek.

Frågan om utformningen av regeringsprövningen av vissa

industrianläggningar har behandlats av Miljöskyddskommittén, som

i februari 1993 avlämnade sitt huvudbetänkande Miljöbalk (SOU

1992:37). Betänkandet har remissbehandlats. Remisstiden utgick

den 1 september 1993. I betänkandet föreslås att regeringen,

förutom de anläggningar som i dag prövas enligt NRL, också skall

pröva en grupp av kommunikationsanläggningar. Prövningen

föreslås omfatta vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar och

farleder som kan medföra en från nationell eller regional

synpunkt betydande påverkan på miljön. Bestämmelserna om

regeringsprövning föreslås ingå i en miljöbalk. Kommitténs

förslag innebär att NRL bör ingå bland de lagar som skall

samordnas i miljöbalken.

Beträffande det kommunala vetot föreslår Miljöskyddskommittén

att nu gällande regler i princip skall tillämpas även efter det

att miljöbalken trätt i kraft, dock med det tillägget att hamnar

och flygplatser som från nationell eller regional synpunkt har

betydande påverkan på miljön också skall omfattas av vetot. Det

kommunala vetot skall enligt kommittén kunna genombrytas,

förutom enligt vad i dag är möjligt, också i fråga om vägar,

järnvägar och farleder som är synnerligen angelägna från

nationell synpunkt. Utredningen motiverar förslaget att undanta

dessa anläggningar från det kommunala vetot med att de ofta

sträcker sig genom flera kommuner.

Miljökonsekvensbeskrivningar m.m.

Enligt 5 kap. 1 § naturresurslagen skall en ansökan om

tillstånd enligt 4 kap. samma lag innehålla en

miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Dessutom får med stöd av

bemyndigandet i 5 kap. 2 § naturresurslagen regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att det i ärenden

enligt någon av de s.k. NRL-anknutna lagarna skall upprättas en

MKB. Med stöd härav har MKB införts i vattenlagen, minerallagen

samt i plan- och bygglagen. Beträffande sistnämnda lag gäller

att en MKB i vissa fall skall göras avseende detaljplan som kan

antas medföra betydande miljöpåverkan. Härutöver har kravet på

sådana beskrivningar i miljöskyddslagen ändrats för att

överensstämma med övrig NRL-anknuten lagstiftning. Kravet på

konsekvensbeskrivningar för övriga NRL-anknutna lagar grundar

sig på bemyndiganderegler och återfinns bl.a. i förordningen om

miljökonsekvensbeskrivningar, naturvårdsförordningen och i

förordningen om rikstäckande väghållningsplan. Kravet omfattar

torvlagen, ellagen, rörledningslagen, luftfartslagen,

kontinentalsockellagen och farledslagen. Utanför NRL-området

finns krav på miljökonsekvensbeskrivningar i lagen om kommunal

energiplanering, strålskyddslagen och kärntekniklagen.

Miljöskyddskommittén anser det önskvärt att närmare och mera

detaljerade bestämmelser utvecklas avseende användningen av MKB

som instrument i en planerings- och beslutsprocess. Kommittén

anser också att krav på MKB i ärenden rörande PBL bör utvidgas

utöver vad som gäller i dag.

Frågan om MKB behandlas också i den pågående utredningen om en

översyn av PBL m.m. Enligt direktiven skall denna utredning

överväga om kravet på MKB skall utvidgas och ges en mera

generell tillämpning än i dag i ärenden enligt PBL.

Utredningen har också i uppdrag att se över översiktsplanens

roll i PBL-sammanhang. Möjligheterna att främja en ökad

miljöhänsyn genom en förebyggande fysisk planering bör, enligt

utredningsdirektivet, särskilt belysas. Utredningsarbetet skall,

i den del som rör frågor om hur en ökad miljöhänsyn skall

utformas, avslutas senast i januari 1994.

Miljön kring Djurgården-Haga -Brunnsviken-Ulriksdal

Riksdagen behandlade i februari 1992 (bet. 1991/92:JoU10)

motioner i vilka krävdes att området kring Haga-Brunnsviken,

Ulriksdal och Djurgården skall skyddas mot fortsatt

exploatering. Jordbruksutskottet redogjorde i betänkandet bl.a.

för de bevarandevärden som finns inom området samt hur skyddet

för dessa är utformat liksom för de större exploateringsanspråk

som riktas mot området.

Utskottet noterade bl.a. att största delen av området

förklarats som riksintresse för kulturminnesvården enligt 2 kap.

NRL samt att området berörs av de särskilda

hushållningsbestämmelserna för vissa områden i landet enligt 3

kap. NRL såvitt avser riksintressen för naturvård och

friluftsliv.

Utskottet upplyste att regeringen i november 1991 med stöd av

6 kap. 2 § NRL beslutat att Solna och Stockholms kommuner skall

redovisa hur kommunerna i sin planering avser att tillgodose

naturvårdens, kulturminnesvårdens och friluftslivets intressen

för området. Redovisningen skulle ske till Länsstyrelsen i

Stockholms län senast den 1 december 1992. Arbetet är emellertid

försenat. Länsstyrelsen kommer att behandla ärendet vid ett

sammanträde den 3 december 1993.

I det ovannämnda betänkandet från jordbruksutskottet

förutsatte utskottet att regeringen återkommer till riksdagen i

ärendet med information om inriktningen av den fortsatta

planeringsprocessen.

Vägförbindelse för Talma sameby

Länsstyrelsen i Norrbottens län avslog i mars 1989 en ansökan

av Kiruna kommun om dispens från bestämmelserna för

Påkkentanjaure naturreservat för att anlägga en väg för Talma

sameby mellan Laxforsen och Salmi. Länsstyrelsens beslut

överklagades till regeringen som i beslut i maj 1990 bl.a.

anförde följande.

Den s.k. Talmavägen beräknas bli 34 km lång och avsikten är

att den skall förena två befintliga vägar. Mellan Laxforsen och

den övre delen av Lulep Voulusjaure finns en skogsbilväg vilken

är ansluten till det befintliga vägnätet. Denna skall genom

Talmavägen förenas med en cirka 30 km lång enskild väg mellan

Salmi och Laimoluokta. Den planerade vägen skulle sträcka sig

genom Påkkentanjaure naturreservat och samtidigt leda in i Rostu

s.k. obrutna fjällområde inom vilket reservatet är beläget. Den

skulle också leda in i inom reservatet belägna områden av

riksintresse för naturvård.

Vid prövning av frågor enligt naturvårdslagen skall

naturresurslagen tillämpas. Enligt 3 kap. 1 och 5 §§

naturresurslagen får en anläggning komma till stånd inom ett

s.k. obrutet fjällområde endast om det behövs för bl.a.

rennäringen och om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt

skadar områdenas natur- och kulturvärden. Avgränsning av de

fjällområden som anges i 3 kap. 5 § naturresurslagen har skett

med utgångspunkt i att de utanför en zon på cirka 8 km från väg

antas motsvara en halv dagsetapps vandring, varför områdena

antas vara i huvudsak opåverkade av aktiviteter på och i

anslutning till vägar. Huvudprincipen bör enligt förarbetena

vara att nya vägar inte får anläggas. Vägar som slutar blint

inom områdenas yttre delar medför dock i vissa fall så begränsad

omgivningspåverkan att de inte förändrar karaktären på områdena.

Det kan enligt motiven gälla vägar som betjänar några enstaka

fastigheter eller som behövs för t.ex. rennäringen. Vägar som

leder in mot de centrala delarna av områdena kan medföra en

avsevärd påverkan på områdenas karaktär och bör därför inte

tillåtas. Eftersom naturreservatet är beläget inom Rostu obrutna

fjällområde skall 3 kap. 1 och 5 §§ naturresurslagen tillämpas i

ärendet.

I Kiruna kommuns förslag till översiktsplan anges att i de fem

byarna norr om Torneträsk finns ett sextiotal hus sammanlagt, av

vilka de allra flesta är fritidshus eller används sommartid i

samband med renskötsel. Enligt översiktsplanen för

Torneträskområdet kan en begränsad ökning av bebyggelsen få

göras. I förslaget till översiktsplan anförs att om den

planerade vägen blir av, kommer antagligen efterfrågan på mark

att öka väsentligt. Också turistanläggningar kan bli aktuella.

Av länsstyrelsens konsekvensbedömning framgår bl.a. att den

föreslagna vägsträckningen genom naturreservatet berör ett

faunaområde av högsta värde. Utgångspunkten för värderingen har

varit att områden med många hotade arter är skyddsvärda för hela

faunan. De stora rovdjur som förekommer i området kännetecknas

samtliga av att de i möjligaste mån undviker kontakt med

människor. De nya direkta och indirekta störningarna som en väg

genom naturreservatet skulle medföra, innebär med all

sannolikhet att områdets värde för de stora rovdjuren försämras.

De i området förekommande kungsörns- och havsörnspopulationerna

hör till våra mest störningskänsliga arter. Undersökningar

gjorda i Ritsemområdet visar att kungsörn och jaktfalk har

försvunnit från de exploaterade områdena. Det aktuella området

utgör ett av Sveriges viktigaste reproduktionsområden för

havsörn och där finns också ett antal häckande kungsörnspar.

Havsörn, kungsörn, jaktfalk och andra rovfåglar skulle påverkas

såväl direkt som indirekt om Talmavägen byggs. Vidare berörs ett

urskogsområde som getts högsta värdeklass för sin mångformighet,

arealstorlek, låga grad av kulturpåverkan samt stor betydelse

för urskogsgynnad fauna. Den botaniska värderingen av

motsvarande område har också medfört inplacering i högsta

värdeklass.

Regeringen delar samebyns och kommunens uppfattning att en väg

skulle underlätta samebyns transporter både till bosättningen

norr om Torneträsk och vid nya föreskrifter och allmänna råd om

köttkontroll m.m. vid renslakt, vilket träder i kraft den 1 juli

1990. De nya föreskrifterna kommer inte att förhindra

höstslakten i Talma sameby. Samebyns transportproblem, som

enligt regeringens bedömning är angelägna att lösa, bör kunna få

en tillfredsställande lösning utan att en väg byggs.

Regeringen, som i ärendet har att tillämpa naturresurslagens

bestämmelser om markens användning, finner vid en samlad

bedömning att anläggandet och utnyttjandet av Talmavägen

påtagligt skulle skada naturreservatets naturvärden. Vägen bör

med hänsyn härtill inte komma till stånd.

Trafikutskottet behandlade 1992 motioner (bet. 1991/92:TU15

och yttr. 1992/93:TU3y) som gick ut på att riksdagen borde ge

regeringen till känna att regeringen skulle vidta åtgärder så

att vägen kom till stånd. Trafikutskottet återgav i korthet det

ovan refererade regeringsbeslutet samt anförde att vägen från

trafikpolitisk synpunkt är angelägen för samebyn. Utskottet

förutsatte att regeringen följde frågan.

Vid behandlingen hösten 1992 av propositionen om samerna och

samisk kultur m.m. anförde bostadsutskottet (bet. 1992/93:BoU8

s. 31) med anledning av en motion om en väg till Talma sameby

att något väsentligt nytt inte tillkommit som motiverade en

omprövning av tidigare fattade beslut. Med anslutning till vad

trafikutskottet anfört i det ovan omnämnda yttrandet avstyrkte

utskottet enhälligt motionen, som avslogs av riksdagen.

Vättern

Vättern med öar och strandområden är klassat som riksintresse

enligt NRL. Detta innebär (3 kap. 2 § NRL) att turismens och

friluftslivets, främst det rörliga friluftslivets, intressen

särskilt beaktas vid bedömningen av tillåtligheten av

exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön. I NRL (2 kap.

8 §) anges att mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga

för anläggningar för bl.a. vattenförsörjning så långt möjligt

skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tilkomsten

eller utnyttjandet av anläggningen.

Frågan om Vättern som färskvattentäkt har behandlats av

riksdagen tidigare och senast 1992 (bet. 1991/92:Bou21).

Utskottet anförde då att goda möjligheter finns att beakta

frågan om vattenförsörjningen i den fysiska planeringen och

förutsatte att berörda kommuner behandlade frågan inom ramen för

denna planering.

Utskottet

Det kommunala vetot enligt naturresurslagen m.m.

Av redovisningen ovan framgår att vissa slag av

industrianläggningar inte får utföras utan tillstånd av

regeringen. En förutsättning för att tillstånd skall få lämnas

är i princip att kommunfullmäktige tillstyrkt att så sker. Detta

kallas det kommunala vetot. Vetot får i vissa speciella fall

genombrytas. Sålunda får regeringen lämna tillstånd även om

kommunfullmäktige inte tillstyrkt det om en anläggning är

synnerligen angelägen från nationell synpunkt och anläggningen

bl.a. avser mellanlagring eller slutlig förvaring av kärnbränsle

eller kärnavfall, eller om det är fråga om

förbränningsanläggningar, gruppstationer för vindkraft,

anläggningar för lagring av naturgas samt anläggningar för

behandling av miljöfarligt avfall under förutsättning att

anläggningarna är av viss minsta storlek. De nu redovisade

reglerna om genombrytning av det kommunala vetot finns i 4 kap.

3 § andra stycket naturresurslagen (NRL).

I motion 1992/93:Bo502 (c) föreslås riksdagen upphäva 4 kap. 3

§ andra stycket NRL.

Som också framgått ovan har frågan om regeringsprövningen av

vissa anläggningar behandlats av Miljöskyddskommittén som i

februari 1993 avlämnade sitt huvudbetänkande Miljöbalk (SOU

1992:27). Betänkandet, som har remissbehandlats, övervägs för

närvarande i regeringens kansli. Beträffande det kommunala vetot

såvitt nu är i fråga föreslås i betänkandet i sak ingen

förändring i förhållande till dagens ordning.

Även om den i motionen aktualiserade frågan explicit inte

behandlats av utredningen finner utskottet det motiverat att

avvakta den pågående beredningen i regeringens kansli av

Miljöskyddskommitténs betänkande. Med det anförda avstyrker

utskottet motion 1992/93:Bo502 (c) om upphävande av 4 kap. 3

§ andra stycket NRL.

I tre motioner behandlas frågan om prövning enligt NRL av

större trafikanläggningar. Sådana förslag förs fram i motionerna

1992/93:Bo515 (kds), 1992/93:Bo517 (s) och 1992/93:T348 (s)

yrkande 1.

Miljöskyddskommittén föreslår i det ovan nämnda betänkandet

att vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar och farleder som kan

medföra en från nationell eller regional synpunkt betydande

påverkan på miljön skall underkastas en regeringsprövning och

att det kommunala vetot i princip därvid skall tillämpas. Dock

skall vetot kunna genombrytas i fråga om vägar, järnvägar och

farleder som är synnerligen angelägna från nationell synpunkt,

detta eftersom dessa ofta sträcker sig genom flera kommuner.

Även beträffande regeringsprövningen av vissa

trafikanläggningar bör resultatet av den pågående

regeringsberedningen avvaktas. Motionerna 1992/93:Bo515 (kds),

1992/93:Bo517 (s) och 1992/93:T348 (s) yrkande 1 avstyrks med

hänvisning till det anförda.

Miljökonsekvensbeskrivningar

I tre motionsyrkanden förs fram förslag av innebörd att

miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) i ärenden enligt plan- och

bygglagen (PBL) skall krävas i större omfattning än för

närvarande.

Sådana förslag förs fram i Socialdemokraternas partimotion

1992/93:Jo630 yrkande 16 samt i motionerna 1992/93:Jo676 (fp)

yrkande 1 och 1992/93:Bo509 (s, c) yrkande 9.

Av redovisningen ovan framgår att NRL (5 kap. 1 §) innehåller

regler om att en ansökan om tillstånd för en anläggning enligt 4

kap. samma lag skall innehålla en MKB. I NRL anges också (5 kap.

2 §) att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att det i ärenden enligt någon av de s.k.

NRL-anknutna lagarna skall upprättas en MKB. Med stöd av detta

bemyndigande har krav på MKB införts i flera lagar. Vad gäller

den genom motionerna aktualiserade frågan om krav på MKB i

ärenden enligt PBL kan erinras om att sådant krav i vissa fall

numera gäller beträffande detaljplan som kan antas medföra

betydande miljöpåverkan.

Också frågan om krav på MKB i ärenden enligt PBL har

behandlats av Miljöskyddskommittén. Frågan behandlas även av

utredningen med uppdrag att göra en översyn av PBL. Utredningen,

som i denna del väntas redovisa sitt resultat senast i januari

1994, har att överväga om kravet på MKB skall utvidgas och ges

en mera generell tillämpning.

Regeringen har uttalat sig positivt om ett mera generellt

utformat krav på MKB i PBL men ansett att frågan borde övervägas

ytterligare (se prop. 1992/93:60 s. 21--22).

Enligt utskottets uppfattning torde det finnas en bred

samstämmighet om att MKB i större omfattning än för närvarande

skall krävas också i planer enligt PBL. Utskottet, som har

förståelse för att ett visst utredningsarbete kan behöva

genomföras och att ytterligare överväganden därefter kan

erfordras i regeringens kansli, förutsätter att regeringen så

snart dessa överväganden avslutats lämnar riksdagen ett förslag

i ärendet. Något tillkännagivande i enlighet med förslagen i

motionerna kan inte anses nödvändigt. Syftet med motionerna får

anses tillgodosett. Med det anförda avstyrker utskottet

Socialdemokraternas partimotion 1992/93:Jo630 yrkande 16 samt

motionerna 1992/93:Jo676 (fp) yrkande 1 och 1992/93Bo509 (s, c)

yrkande 9 om miljökonsekvensbeskrivningar i ärenden enligt

PBL.

Miljön kring Djurgården-Haga-Brunnsviken-Ulriksdal

I motion 1992/93:Bo509 (s, c) aktualiseras frågan om

planeringen av området kring Haga-Brunnsviken, Ulriksdal samt

Djurgården i Stockholm. I den pågående planeringsprocessen ingår

att i området skapa en s.k. Ekopark. Yrkandet 1 går ut på att

riksdagen bör ge regeringen till känna att Ekoparken bör klassas

som riksintresse för naturvård och friluftsliv. Yrkande 2 är av

mera allmän karaktär men tar sin utgångspunkt i planeringen av

Ekoparkområdet. Enligt yrkandet bör riksdagen ge regeringen till

känna att kommunerna i översiktsplaner inte bör få undanta

arealer av betydelse för riksintressen. En allmän inriktning men

med Ekoparken som exempel har också yrkande 8 i motionen.

Innebörden av detta yrkande är att myndigheterna bör åläggas att

redovisa bedömningar och åtgärder för att undvika skada i natur-

och kulturmiljö.

Vad gäller frågan om Ekoparken har, som framgått ovan,

regeringen i november 1991 med stöd av 6 kap. 2 § NRL beslutat

att Solna och Stockholms kommuner skall redovisa hur kommunerna

avser att tillgodose naturvårdens, kulturminnesvårdens och

friluftslivets intressen för Ekoparksområdet. I

regeringsbeslutet anges att kommunerna gemensamt och efter

samråd med Länsstyrelsen i Stockholms län bör utarbeta

grundläggande utgångspunkter för den nödvändiga fördjupningen av

den översiktliga planeringen för området med inriktningen att

klarlägga hur planeringen skall utformas för att uppfylla kraven

i hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL. Länsstyrelsen

avser att behandla ärendet vid sitt sammanträde den 3 december

1993.

Bostadsutskottet vill erinra om att jordbruksutskottet år 1991

vid behandlingen av motioner om Ekoparken förutsatt att

regeringen skulle återkomma till riksdagen i ärendet med

information om den fortsatta planeringsprocessen sedan

länsstyrelsen gjort sin prövning. Riksdagen anslöt sig till vad

jordbruksutskottet anfört.

Vad gäller den mera allmänna inriktningen, bl.a. av den

översiktliga fysiska planeringens utformning och innehåll samt

hur en ökad miljöhänsyn i sammanhanget skall komma till uttryck,

vill bostadsutskottet även erinra om att dessa frågor övervägs

av den pågående PBL-utredningen. I propositionen Strategi för

biologisk mångfald (prop. 1993:30) som kommer att behandlas av

riksdagen i december 1993 anförs att utredningen bör ges

tilläggsdirektiv för att överväga hur kommunernas planering och

säkerställande av grönområden kan förbättras. Enligt vad

utskottet erfarit avser utredningen att, i nu refererade delar,

avge sitt betänkande i januari 1994.

Med hänvisning till att riksdagen kan förväntas erhålla en

redovisning för planeringen av området för en Ekopark m.m. i

Stockholm och mot bakgrund av att vissa av de frågor som

aktualiserats i motion 1992/93:Bo509 (s, c) övervägs av

PBL-utredningen får syftet med motionen såvitt nu är i fråga

anses tillgodosett utan någon riksdagens ytterligare åtgärd i

ärendet. Med det anförda avstyrker utskottet yrkandena 1, 2 och

8.

Ett yrkande i motion 1992/93:Bo509 (s, c) återstår att

behandla. I yrkande 4 föreslås ett riksdagens tillkännagivande

till regeringen om att samverkansformerna mellan

Byggnadsstyrelsen och Ståthållarämbetet bör ses över.

Motionärerna anser att praxis mellan de båda myndigheterna

utvecklats därhän att oklarheter uppstått beträffande

upplåtelser m.m. avseende Djurgårdsmarken.

Numera har Statens fastighetsverk övertagit Byggnadsstyrelsens

ansvar för förvaltningen av Djurgårdsmarken. Djurgårdsmarken,

som ägs av staten, är under Konungens enskilda disposition.

Marken förvaltas av Ståthållarämbetet genom den till ämbetet

knutna Djurgårdsförvaltningen.

Enligt vad utskottet erfarit vid kontakter med

Fastighetsverket och Ståthållarämbetet har under årens lopp ett

förtroendefullt samarbete och en smidig handläggningsordning

etablerats i de gemensamma markfrågorna. Utskottet har också

erfarit att överläggningar inletts mellan Fastighetsverket och

ämbetet i avsikt att ytterligare fördjupa och förbättra detta

samarbete.

Utskottet finner, med hänvisning till vad nu anförts, inte

tillräckliga skäl föreligga att tillstyrka motion 1992/93:Bo509

(s, c) yrkande 4 om ett riksdagens tillkännagivande till

regeringen om samverkansformerna mellan Fastighetsverket och

Ståthållarämbetet.

Vägförbindelse för Talma sameby

Som utskottet uppfattat yrkandet i motion 1992/93:Bo601 (s)

innebär det att riksdagen bör besluta ge regeringen till känna

att sådana ändringar av gränserna för Rostu obrutna fjällområde

görs att det blir möjligt att bygga en väg avsedd i huvudsak för

Talma sameby.

Ovan har lämnats en tämligen ingående redogörelse för

regeringens beredning av ärendet om en vägförbindelse för Talma

sameby. Av redogörelsen framgår bl.a. vilka motiv som finns i

NRL avseende vägbyggande inom de obrutna fjällområdena och hur

avgränsningen av sådana områden gjorts. Utskottet, som hänvisar

till denna redogörelse, vill erinra om riksdagens beslut 1992

enligt vilket förutsattes (se bet. 1992/93:TU15 och BoU08) att

regeringen följde frågan.

Bostadsutskottet har inte funnit att nya omständigheter av den

karaktären tillkommit som föranleder en omprövning av riksdagens

tidigare beslut. Motion 1992/93:Bo601 (s) om en vägförbindelse

till Talma sameby avstyrks således.

Vättern som färskvattentäkt

I motion 1992/93:Jo678 (c) yrkande 1 föreslås att Vättern

skall vara riksobjekt som färskvattentäkt och omgärdas med

speciella skyddsbestämmelser.

Liknande motionsyrkande har utskottet behandlat flera gånger

tidigare och senast i april 1992 (bet. 1991/92:BoU21). Utskottet

som då anförde att goda möjligheter finns att beakta frågan om

vattenförsörjningen i den fysiska planeringen förutsatte att

kommunerna i denna planering behandlade frågan om Vättern som

färskvattentäkt. Utskottet vidhåller sin uppfattning. Ett

riksdagens tillkännagivande enligt motion 1992/93:Jo678 (c)

yrkande 1 kan inte anses erforderligt.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande upphävande av 4 kap. 3 § andra stycket NRL

att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo502,

2. beträffande regeringsprövningen av vissa

trafikanläggningar

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Bo515, 1992/93:Bo517

och 1992/93:T348 yrkande 1,

3. beträffande miljökonsekvensbeskrivningar i ärenden enligt

PBL

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Bo509 yrkande 9,

1992/93:Jo630 yrkande 16 och 1992/93:Jo676 yrkande 1,

4. beträffande planeringen av området för en Ekopark m.m. i

Stockholm

att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo509 yrkandena 1, 2 och

8,

5. beträffande samverkansformerna mellan Fastighetsverket

och Ståthållarämbetet

att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo509 yrkande 4,

6. beträffande vägförbindelse till Talma sameby

att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo601,

7. beträffande Vättern som färskvattentäkt

att riksdagen avslår motion 1992/93:Jo678 yrkande 1.

Stockholm den 28 oktober 1993

På bostadsutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit:

Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Bertil Danielsson (m),

Magnus Persson (s), Erling Bager (fp), Lennart Nilsson (s),

Sören Lekberg (s), Mikael Odenberg (m), Rune Evensson (s), Ulf

Björklund (kds), Bo G Jenevall (nyd), Britta Sundin (s), Birger

Andersson (c), Marianne Carlström (s) och Inga Berggren (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Lars Werner (v) varit

närvarande vid den slutliga behandlingen av ärendet.