Bet. 1993/94:JoU14

Jordbruksutskottets betänkande

1993/94:JOU14

Alternativ till burhållning av värphöns

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Bilaga

1993/94

JoU14

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas skrivelse 1993/94:106 där

regeringen lämnar en redogörelse för utvecklandet av nya system

för hållande av värphöns. Utskottet anordnade i december 1993 en

offentlig utfrågning i ämnet. Efter ingående överväganden

ansluter sig utskottet till regeringens bedömning att förbudet

att hålla värphöns i bur skall träda i kraft den 1 januari 1999

i enlighet med riksdagens ursprungliga beslut år 1988 om

omställning av det nuvarande burhönssystemet (1987/88:JoU22).

Med instämmande i två motioner (s, fp) föreslår utskottet ett

tillkännagivande av innebörd att regeringen årligen bör redovisa

utvecklingen av omställningsarbetet för riksdagen, med början

hösten 1994. I övrigt avstyrker utskottet motionerna, dock med

vissa uttalanden om fortsatt inhemsk äggproduktion och om

inriktningen på den fortsatta forsknings- och

utvecklingsverksamheten m.m.

Till betänkandet har fogats två särskilda yttranden (s och

nyd).

Skrivelsen

I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för utvecklandet

av nya system för hållande av värphöns och för regeringens

bedömning och ställningstaganden i fråga om förbudet att hålla

värphöns i bur fr.o.m. år 1999. Regeringens ställningstagande

innebär att ikraftträdandet av förbudet år 1999 ligger fast.

Regeringen anser vidare att ett system liknande EG:s för

frivillig märkning av ägg efter produktionssätt bör införas.

Motioner

Motioner väckta med anledning av skrivelsen

1993/94:Jo13 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att avvecklingen av nuvarande

bursystem skall ske på ett sätt som innebär att Sverige behåller

sin självförsörjning av ägg,

2. att riksdagen hos regeringen begär att Jordbruksverket får

i uppdrag att kontinuerligt följa utvecklingen av alternativa

produktionssystem och att regeringen varje höst under 1990-talet

med början 1994 lämnar riksdagen en rapport om läget.

1993/94:Jo14 av Bo Arvidson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om framtida svensk äggproduktion,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om forskning och utveckling av olika

alternativ till konventionella bursystem.

1993/94:Jo15 av Max Montalvo och Christer Windén (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om omprövning av frågan om inhysning av

värphöns i bur,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en ordentlig avstämning 1997,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behov av en definition av bur.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994

1993/94:Jo219 av Ingela Mårtensson och Siw Persson (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om burhöns.

1993/94:Jo510 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om årliga redogörelser till riksdagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetsmiljön,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om läkemedelsindustrins behov av ägg.

1993/94:Jo516 av Stig Bertilsson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svensk burhållning av värphöns,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheter att fram till år 2004

genomföra en omställning som medför att äggproduktionen stannar

i landet.

Offentlig utfrågning m.m.

Utskottet har den 13 december 1993 hållit en offentlig

utfrågning med representanter för Statens jordbruksverk, Statens

konsumentverk, Sveriges lantbruksuniversitet, Statens

veterinärmedicinska anstalt, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges

Veterinärförbund, Svenska lantarbetareförbundet,

Konsumentberedningen, Sveriges konsumentråd, Sveriges

Djurskyddsföreningars Riksförbund, Nordiska Samfundet mot

Plågsamma Djurförsök, Föreningen Svensk Fjäderfäskötsel, Svenska

Lantägg AB, Kronägg ek. för. och KabiPharmacia AB. En utskrift

av utfrågningen bifogas.

Utskottets presidium har i november 1993 företagit en

studieresa till Schweiz för att inhämta information om

alternativa inhysningssystem i äggproduktionen.

Ett flertal skrivelser har inkommit från allmänheten och

intresseorganisationer m.fl.

Utskottet

Inledning

Djurskyddslagen (1988:534), som trädde i kraft den 1 juli

1988, föreskriver bl.a. att djur skall hållas och skötas i en

god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa

och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Enligt

djurskyddsförordningen (1988:539) får höns för äggproduktion

inte inhysas i burar. Enligt en övergångsbestämmelse till

förordningen får vid ikraftträdandet befintliga anläggningar för

burhöns användas intill utgången av år 1998.

I samband med riksdagens beslut om den nya djurskyddslagen

(prop. 1987/88:93, bet. 1987/88:JoU22, rskr. 1987/88:327)

beslutade riksdagen att en utvärdering av arbetet med forskning

och försök beträffande olika system för hållande av värphöns

skulle göras i form av en s.k. kontrollstation efter en

femårsperiod, dvs. år 1993. I samband därmed skulle regeringen i

lämpligt sammanhang för riksdagen redovisa resultatet av detta

arbete.

I övrigt anförde utskottet bl.a. följande.

Vissa undersökningar har emellertid också genomförts i fråga

om stallar för golvhöns. Utskottet anser det angeläget att

utvecklingsarbetet i första hand inriktas på andra

inhysningssystem än burhållningssystemet. Oberoende av vilken

innebörd som kan läggas i begreppet burhållning bör det

understrykas att sådana alternativa system som nu avses inte får

leda till försämringar från djurhälso- eller

arbetsmiljösynpunkt. Det bör t.ex. inte accepteras att

medicineringen ökar eller s.k. näbbtrimning kommer till

användning. De upplysningar som varit tillgängliga för utskottet

om hittillsvarande erfarenheter inom forskningen m.m. ger inte

något entydigt belägg för att t.ex. nuvarande

golvuppfödningssystem i alla avseenden skulle vara överlägsna

andra alternativ. Tills vidare bör således forskning och försök

beträffande olika system bedrivas parallellt.

Utöver den tidigare beslutade kontrollstationen beslöt

riksdagen i mars 1991 om en lägesavstämning under våren 1991 för

pågående försök med alternativa produktionsmetoder (bet.

1990/91:JoU18, rskr. 1990/91:137). I regeringens skrivelse den

31 oktober 1991 beredde regeringen riksdagen tillfälle

att ta del av en redogörelse för pågående försök rörande

alternativ till burhållning av värphöns (skr. 1991/92:68, bet.

1991/92:JoU11, rskr. 1991/92:113).

Statens jordbruksverk har den 1 september 1993 på uppdrag av

regeringen bl.a. presenterat en utvärdering av den forskning och

de försök kring alternativ till burhållning av värphöns som

bedrivits och en redovisning av utvecklingen inom

äggproduktionen (Jordbruksverkets rapport 1993:14 Alternativa

inhysningssystem för värphöns). Rapporten har remissbehandlats.

Remissyttrandena finns tillgängliga i Jordbruksdepartementet,

dnr 1413/93.

Jordbruksverket har den 30 september 1993 på regeringens

uppdrag redovisat hur de medel som anvisats under nionde

huvudtitelns anslag Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande

åtgärder använts och bedömt vilka resultat som de gjorda

insatserna har gett. Jordbruksverket har redovisat uppdraget i

rapporten (1993:15) Djurskyddsfrämjande åtgärder: Forsknings-,

försöks- och utvecklingsprojekt 1990/91--1993/94.

Jordbruksverkets rapport om alternativa inhysningssystem för

värphöns har den 12 november 1993 varit föremål för en

diskussion med företrädare för bl.a. berörda myndigheter, för

äggproducenter samt djurskydds-, konsument- och

arbetstagarorganisationer.

Propositionen

Allmänna utgångspunkter

År 1992 var antalet värphöns i Sverige drygt 6 miljoner och

den genomsnittliga besättningsstorleken 528 höns per besättning.

Majoriteten av antalet besättningar, drygt 10 500, hade färre

än 200 höns. Flertalet höns, 96 %, fanns dock i besättningar med

fler än 200 höns och 82 % av värphönsen fanns i besättningar med

fler än 5 000 höns. Ca 90 % av värphönsen hålls i bur.

År 1992 var den totala produktionen 100 miljoner kilo ägg. Ca

2/3 av äggproduktionen levereras till partihandeln.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om hållande av höns finns i djurskyddslagen

(1988:534), djurskyddsförordningen (1988:539) och i föreskrifter

meddelade av Jordbruksverket.

I 4 § djurskyddslagen anges bl.a. att djur som föds upp eller

hålls för produktion av bl.a. livsmedel skall hållas och skötas

i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras

hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.

Enligt 9 § djurskyddsförordningen får höns för äggproduktion

inte inhysas i burar. Enligt en övergångsbestämmelse till

förordningen får vid ikraftträdandet befintliga anläggningar för

burhöns användas intill utgången av år 1998.

I Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 1993:129) om

djurhållning inom lantbruket m.m. finns bestämmelser om utrymme,

inredning, stallklimat, fönster och belysning, buller,

utfodring, vattning och renhållning av stallar, m.m.

Endast hönsraser som har en medelvikt under 2,4 kilo får

hållas i burar, och hönsen får hållas i burar i högst 2 år. Vid

burhållning av höns skall varje höna ha minst 600 cm2

utrymme om det i buren hålls 3 eller flera höns. Antalet

burvåningar får vara högst tre. Inredningar i hönsstallar skall

vara utformade så att djuren inte utsätts för foder-, vatten-

och gödselspill. Fr.o.m. den 1 januari 1994 skall hönsburar vara

försedda med täta sidoväggar och klonötare. I stallar som

förprövas enligt bestämmelserna i 7 § djurskyddsförordningen

skall burarna dessutom vara försedda med sittpinnar.

När höns hålls på nätgolv eller annat dränerande golv, skall

minst en tredjedel av stallgolvet vara försett med ströbädd. Den

högsta tillåtna beläggningsgraden är exempelvis 6 höns/m2 om

stallet inte har gödselbinge. Om en gödselbinge upptar 2/3 av

golvarean och hönsrasens medelvikt understiger 2,5 kilo får

beläggningsgraden vara 9 höns/m2. Det skall finnas minst

165 mm sittstång för varje höna. Vidare finns det bl.a.

bestämmelser om utrymme vid foder- och vattentråg och om ett

högsta antal höns per värprede.

EG/EU

Inom EG finns minimibestämmelser i direktiv 88/166/EEG om hur

höns får hållas i bur. Direktivet trädde i kraft den 1 januari

1988 för nyproduktion. För buranläggningar som var i bruk vid

denna tidpunkt träder bestämmelserna i kraft den 1 januari 1995.

Enligt direktivet skall burarna vara konstruerade så att varje

höna har minst 450 cm2 fri horisontell rörelseyta. Vidare

finns bestämmelser om lägsta burhöjd, maximal golvlutning,

utrymme vid fodertråg och vattentillförsel. Burar får endast

placeras i fler än tre våningar om det är möjligt att inspektera

varje våning utan svårighet.

Enligt direktivet får medlemsländerna ha strängare nationella

bestämmelser än de som anges i direktivet. Det är för närvarande

endast två länder inom EG som har strängare utrymmeskrav. I

Danmark gäller att varje höna skall ha minst 600 cm2

utrymme. I Tyskland är motsvarande krav 500 cm2. I övriga

EG-länder gäller således direktivets minimikrav om 450

cm2/höna.

I EG:s förordning (1274/91/EEG) om vissa handelsnormer för ägg

finns bl.a. bestämmelser om frivillig märkning av ägg med

avseende på produktionssystem. Reglerna innebär att märkning av

ägg efter produktionssystem är frivillig men om sådan märkning

görs får endast vissa i förordningen definierade märkningstermer

användas. Bestämmelserna gäller inte för ekologiskt eller

biologiskt producerade ägg. I förordningen är följande

märkningstermer och produktionssystem definierade.

"Ägg från utehöns" (free range eggs) skall produceras av höns

som bl.a. har möjlighet till utevistelse dagtid. Marken måste

till största delen vara täckt med vegetation, och beläggningen

får inte vara högre än 1 000 höns per hektar eller en höna per

10 m2.

"Ägg från utehöns med begränsad areal" (semi-intensive eggs)

skall produceras av höns som har möjlighet till utevistelse

dagtid. Marken måste till största delen vara täckt med

vegetation, och beläggningen får inte vara högre än 4 000 höns

per hektar eller en höna per 2,5 m2.

"Ägg från höns på ströbädd" (deep litter eggs) skall

produceras av höns i anläggningar där beläggningen inte får vara

högre än 7 höns per m2 tillgänglig golvyta. Minst en

tredjedel av golvytan skall vara täckt med strömaterial såsom

halm, träspån, sand eller torv. En tillräckligt stor del av den

tillgängliga golvytan skall användas för uppsamling av hönsens

spillning.

"Ägg från höns i voljärer" (perchery eggs) skall produceras av

höns i anläggningar där beläggningen inte får vara högre än 25

höns per m2 tillgänglig golvyta. I anläggningen skall finnas

sittpinnar med en längd motsvarande minst 15 cm per höna.

Andra länder

Efter en folkomröstning år 1978 beslöt Schweiz att införa

förbud mot konventionell burhönshållning fr.o.m. år 1992. I den

schweiziska djurskyddslagen anges bl.a. att värphöns skall ha

tillgång till sittpinnar och reden för äggläggning. I stallar

med gödselbinge och ströbädd får hållas högst 7 höns/m2 om

hönsens vikt inte överstiger 2 kilo. Om hönsens vikt överstiger

2 kilo får beläggningen vara högst 6 höns/m2. I anläggningar

där hönsen hålls på nätgolv eller i bursystem gäller följande

utrymmeskrav. För höns som hålls i grupper om upp till 10 djur

skall vara höna ha 1 400 cm2. I gruppstorlekar om 11--20

höns skall varje höna ha 1 200 cm2. I grupper om 21--40

höns skall varje höna ha 1 000 cm2 och om hönsen hålls i

grupper om fler än 40 höns skall varje höna ha minst 800

cm2. Om värpreden eller andra inredningar som ökar den

tillgängliga ytan är arrangerade vertikalt i flera våningsplan

får en proportionell reducering av beläggningen per

kvadratmeter golvyta göras.

Enligt den norska djurskyddslagen skall värphöns i bur ha

minst 700 cm2 och högst 3 hönor får hållas per bur. I

Finland gäller att varje höna skall ha 480 cm2 och högst 4

hönor får hållas per bur.

Forskning och utvecklingsarbete

De nya system för hållande av värphöns som nu utvecklas är i

princip en vidareutveckling av de traditionella golvsystemen.

Genom att fler våningsplan införs i systemen, t.ex. i form av

näthyllor, ökar den totala tillgängliga ytan i anläggningen och

beläggningen per kvadratmeter byggnadsyta kan ökas. Som

redovisats ovan är den högsta tillåtna beläggningsgraden enligt

nu gällande föreskrifter under vissa förutsättningar 9 höns/m2

vid golvhållning av höns. I de nya systemen har de

försöksmässiga beläggningsgraderna vanligtvis varit mellan 15

och 20 höns/m2 byggnadsyta.

I regeringens inledningsvis nämnda skrivelse till riksdagen i

oktober 1991 om forskning och försök rörande alternativ till

burhållning av värphöns redogjordes bl.a. för de resultat som

forskningen redovisat och de problem som uppgavs förekomma i de

nya systemen. Institutionen för husdjurens utfodring och vård

vid Sveriges lantbruksuniversitet uppgav i sin summering av då

framkomna resultat att det varit möjligt att förbättra systemen

i flera avseenden. Det gällde t.ex. utformningen av reden och

sittpinnar, sänkning av frekvensen golvägg och förbättring av

äggkvaliteten. Förutom att alternativen till burhållningen ger

hönsen ett kraftigt utökat beteendemönster visade försöken att

skelettstyrkan påverkas positivt. De problem som hade förekommit

gällde bl.a. förekomst och behandling av endo- och

ektoparasiter, risk för att medicinering ger restsubstanser i

äggen och därmed förlorad produktion samt uppkomst av fotbölder

och bröstbensdeformationer. Höga dödlighetstal på grund av

fjäderplockning/hackning/kannibalism hade förekommit i vissa

fall. Arbetsmiljön var ett problem både i fråga om luftkvalitet

och ergonomi.

Hösten 1991 beslutade Jordbruksverket och Skogs- och

jordbrukets forskningsråd om ett samlat program för forskning,

utveckling och försök inom området alternativ till burhållning

av värphöns. I programmet delades problemställningarna in i tre

huvudområden, nämligen biologi, ekonomi och teknik inkl.

arbetsmiljö. Programmet löper under perioden 1992--1994.

Jordbruksverket beräknar den totala kostnaden för programmet

till ca 7 miljoner kronor. De biologiska frågeställningar som

studeras i programmet är bl.a. fjäderhackning och kannibalism,

koccidios och djurmaterial. Inom området teknik och arbetsmiljö

studeras bl.a. hur utformningen av olika inredningsdetaljer,

t.ex. sittpinnar, inverkar på hygien samt på fot- och

bröstbenshälsa. Vidare har medel anslagits till utveckling av

ventilationssystem för utsugning av gödselgaser och till en

litteraturstudie om ljus i värphönsstallar. Medel har också

avsatts för uppföljning av nya system i praktisk drift. I ett

särskilt projekt studeras djurhälsan och djurmiljön i ett

traditionellt golvsystem med totalt 40 000 höns.

Jordbruksverket och Stiftelsen lantbruksforskning beslutade i

september 1993 om ett samordnat forskningsprogram för

alternativa inhysningssystem för värphöns. Programmet skall löpa

under perioden 1994--1996. Forskningsprogrammet har som mål att

utveckla inhysningssystem för värphöns som uppfyller

djurskyddslagens krav och riksdagens uttalande att alternativa

system inte får leda till försämringar från djurhälso- eller

arbetsmiljösynpunkt. Samtidigt skall systemen ge producenterna

en lönsam produktion som klarar en internationell konkurrens.

Den huvudsakliga forskningen om alternativ till burhållning av

värphöns bedrivs vid Sveriges lantbruksuniversitet. Vid

institutionen för husdjurens utfodring och vård fokuseras

forskningen på djurhälsa, beteende, produktion och äggkvalitet.

Vid institutionen för husdjurshygien bedrivs forskning med målet

att skapa grundläggande kunskaper om hönans biologi samt

kunskaper om samspelet mellan miljö och värphönans hälsa och

beteende för att göra det möjligt att skapa inhysningsformer som

medger ett gott hälsotillstånd under rationella

produktionsformer. Vid institutionen för lantbrukets

byggnadsteknik bedrivs forskning som främst rör olika

miljöfaktorer i inhysningssystemen såsom luftföroreningar,

ergonomi och olycksfallsrisker samt betydelsen av naturligt

ljus. Vid institutionen för husdjursförädling och

sjukdomsgenetik startades våren 1993 ett projekt med målet att

utvärdera de i landet tillgängliga värphönshybridernas

produktionskapacitet på golv. Lantbruksuniversitetet bedriver

också i samarbete med Ekhagastiftelsen försök kring rationell

hönshållning inom ekologiskt lantbruk.

Vid Statens veterinärmedicinska anstalt pågår ett projekt som

syftar till att erhålla kunskap om de parasiter som orsakar

sjukdomen koccidios hos värphöns. Målet är att kunna anvisa

förebyggande hygieniska åtgärder mot sjukdomen och att utvärdera

effekterna av i dag tillgängliga vacciner. På längre sikt är

målet att producera och studera experimentella vacciner baserade

på definierade antigener från i Sverige isolerade arter och

stammar av en parasit som orsakar sjukdomen. Vid anstalten pågår

vidare kontinuerlig hälsoövervakning och registrering av

försöken med alternativa inhysningssystem vid

Lantbruksuniversitetets Lövstaanläggning.

Svenska lantmännens riksförbund bedriver på sin försöksgård

Smedsmora försök med ett nytt uppfödningssystem för unghöns.

Systemet är anpassat till de nya alternativa systemen för

äggproduktion med frigående höns. Principen är att hönsen skall

vara vana vid olika våningsplan vid insättningen i den slutliga

produktionsanläggningen.

Finansiering

Särskilda medel för djurskyddsfrämjande åtgärder har avsatts

under nionde huvudtitelns anslag Djurhälsovård och

djurskyddsfrämjande åtgärder. Under budgetåret 1993/94 får

Jordbruksverket disponera 4,4 miljoner kronor för prövning från

djurskyddssynpunkt av nya djurhållningsmetoder, inredning m.m. i

stallar och för andra djurskyddsfrämjande åtgärder.

Totalt har Jordbruksverket under perioden 1990/91--1993/94

beviljat 7 792 000 kr till olika forskningsprojekt om

alternativa system för hållande av värphöns. Här ingår 500 000

kr om året för den provning av nya system som beskrivs i

avsnittet Program för provning av teknik. Stiftelsen

Lantbruksforskning har hittills beviljat bidrag med totalt ca

3,2 miljoner kronor till sju forskningsprojekt. Till det av

Jordbruksverket och Stiftelsen Lantbruksforskning beslutade

forskningsprogrammet under treårsperioden 1994--1996 planerar

verket och stiftelsen att anslå totalt 13 miljoner kronor, varav

7 miljoner kronor anslås av Jordbruksverket och 6 miljoner

kronor av stiftelsen.

Den huvudsakliga forskningen på området bedrivs som nämnts vid

Sveriges lantbruksuniversitet. Jordbruksverket uppskattar att

universitetet har avsatt 3--4 miljoner kronor i form av löner,

hyra av försöksanstalt, m.m. under perioden 1988/89--1993/94.

Flera djurskyddsorganisationer har lämnat stöd till

forskningen om alternativa inhysningssystem för värphöns.

Jordbruksverket uppskattar dessa bidrag till 2 092 300 kr.

Arbetsmiljöfonden har bidragit med 1 848 000 kr till

forskningen kring arbetsmiljön i alternativa inhysningssystem.

Hushållningssällskapet i Skaraborgs län, Västsvenska lantmän,

Svenska lantägg AB, Gimranäs Hönsgård m.fl. har totalt

investerat 1 miljon kronor under två år i försök som bedrivs vid

Götala försöksgård. Stiftelsen Veterinär fjäderfäforskning

anslog 200 000 kr under åren 1988--1992 till

Lantbruksuniversitetet för forskning om golvhöns. Tillverkare av

inredningar har bl.a. svarat för inredningarna vid

försöksanläggningarna Marielund, Lövsta och Stora Segerstad.

Föreningen Svensk fjäderfäskötsel, Kronägg ek. för. och AB

Vallberga kontrollhönseri har bidragit med medel till en

beräknad summa av 300 000 kr för studieresor till Schweiz.

Kronägg ek. för. har anslagit ca 150 000 kr om året under

perioden 1988--1992 för praktiska tillämpningar vid forskning om

alternativa inhysningsförsök på höns. Fori (Lantmännen) har

subventionerat foder under tiden 1988--1992 motsvarande en summa

av 75 000 kr.

Hittills gjorda forskningsinsatser avseende alternativa

inhysningssystem för värphöns uppskattas av Jordbruksverket

till sammanlagt ca 17 miljoner kronor.

Vissa frågeställningar vid utvecklandet av nya

inhysningssystem

De problem som har uppstått i de nya inhysningssystemen är

enligt Jordbruksverkets rapport framför allt fjäderplockning och

hackning, risk för parasitangrepp, dålig arbetsmiljö (damm och

ergonomi) samt fotbölder och bröstbensdeformationer hos hönsen.

Fjäderplockning och kannibalism. Hackskador och

kannibalism har visat sig vara den vanligaste dödsorsaken i

system med frigående höns. Flockens storlek, unghönsens

uppfödningsförhållanden samt fodrets sammansättning och struktur

anses ha betydelse i sammanhanget. Försök tyder dock på att

risken för kannibalism varierar betydligt mellan olika

djurmaterial. Orsakerna till fjäderplockning och efterföljande

kannibalism är sannolikt många och kan variera från en flock

till en annan.

Koccidios. Den kontakt med strö och gödsel som höns har i

frigående system ökar risken för koccidios jämfört med höns som

hålls i bursystem. Utbrott av koccidios speciellt i samband med

att hönsen börjar värpa har registrerats i både svenska och

norska försök. En ökad stresspåverkan under denna period på

grund av transport, miljöombyte och hönornas omställning till

äggproduktion kan vara viktiga faktorer i sammanhanget. För att

undvika utbrott av koccidios hos höns i golvsystem under

produktionsperioden är det viktigt att det sker en immunisering

under uppfödningen. Vid Statens veterinärmedicinska anstalt

pågår forskning om och utvärdering av vacciner mot koccidios.

Kvalster. Problem med hönskvalster har rapporterats både

från svenska och utländska försök med frigående höns. Risken för

att få in hönskvalster i anläggningarna är troligen oberoende av

inhysningssystem. Erfarenheterna från flera försök tyder dock

på att kvalstren har bättre förutsättningar att föröka sig i

system med frigående höns än i bursystem.

Fot- och bröstbensskador. Deformation av bröstbenskammen

förekommer ofta hos höns som har tillgång till sittpinnar.

Bröstbensskadorna uppträder tillsammans med infekterade sår

eller bölder i huden över bröstbenskammen. Frekvensen fotbens-

och bröstbensskador har kunnat reduceras bl.a. med en förbättrad

utformning av sittpinnarna. En fotskada som förekommer i

konventionella bursystem men inte i system för frigående höns är

s.k. hyperkeratos i klofalsen. Det har i försök visat sig vara

stor skillnad mellan olika djurmaterial framför allt i fråga om

frekvensen fotskador.

Skelettkvalitet. Benbrott i samband med transporter av

värphöns till slakterier och vid hantering av djuren vid

slakteriet är i många länder ett betydande djurskyddsproblem.

Registreringar vid slakt och mätningar av skelettets brottstyrka

har visat att höns i frigående system och i burar med sittpinnar

har ett betydligt starkare skelett än höns inhysta i

konventionella burar.

Ströbäddens funktion och egenskaper har stor betydelse för

luftkvalitet och djurmiljö i fjäderfästallar. Ströbädden

påverkar bl.a. avgivningen av ammoniak, fukt, koldioxid, damm,

djurens hygien och hälsa samt risken för utbredning av

koccidios. Viktiga egenskaper hos ströbädden som påverkar miljön

är fukthalt, andelen strömedel, pH-värde, konsistens, volym per

enhet och ålder. Det behövs emellertid ytterligare kunskaper om

hur ströbäddar skall anläggas och skötas.

Gödselhanteringen påverkar både avgivningen av gödselgaser

i stallet och fjäderdräktens renhet. För att begränsa

förekomsten av gödselgaser bör gödselns uppehållstid i stallet

begränsas. Vilken teknik som används för hanteringen av gödseln

påverkar också möjligheten att med ventilationstekniska metoder

begränsa avgivningen av ammoniak från t.ex. gödselmattor och

gödselbingar. Kunskaperna om hur ströbäddar och gödsellager i

form av gödselbingar inne i stallbyggnaden påverkar avgivningen

av gödselgaser är ännu ofullständiga.

Fellagda ägg. Andelen ägg som inte värps i reden kan

minskas om man föder upp unghönsen i ett liknande system som de

senare skall producera ägg i. Djuren skall således vara vana vid

att söka sig upp på pinnar och haft tillgång till nätvåningar

med foder och vatten. På mörka ostörda platser är det attraktivt

för hönan att placera ägget. Genom att belysa olämpliga

värpplatser kan man minska andelen fellagda ägg. Ökad ljusstyrka

ökar dock risken för utbrott av kannibalism.

Ljus och fönster. Vilken ljusintensitet som når olika

delar av ett stall är beroende av fönstrens placering och

byggnadens utformning. Eftersom ljuset har en direkt påverkan på

djurens beteende och produktion är kunskap om hur

dagsljusinsläpp skall utformas samt dess påverkan på djuren

viktig.

Ventilation och uppvärmning. Stallarnas konstruktion och

planlösning påverkar värmebalansen och möjligheterna att

åstadkomma en väl fungerande ventilation. Valet av uppvärmnings-

och ventilationssystem kan vidare påverka förekomsten av

ammoniak.

Arbetsmiljö. De arbetsmiljöaspekter som måste beaktas vid

införande av nya system inom värphönshållningen är enligt

Jordbruksverket följande: luftkvaliteten med avseende på

ammoniak, koldioxid, damm och endotoxiner samt

olycksfallsrisker, arbetsställningar och arbetsrörelser,

arbetsorganisation och arbetstidsåtgång samt övriga faktorer

såsom psykisk belastning, buller och belysning.

Högre halter av ammoniak, damm och endotoxiner har

konstaterats i de alternativa systemen jämfört med bursystemen.

Genom vissa skötselåtgärder och tekniska lösningar kan enligt

Jordbruksverkets bedömning halterna minskas till fullt

acceptabla nivåer.

I djurstallar bildas ammoniak vid bl.a. mikrobiell omsättning

av kväve i gödseln. Ventilationsflöde, gödselns lagringstid i

stallarna, gödselns fukthalt, storleken av de ytor som är

belagda med gödsel och temperatur påverkar emission och

koncentration av ammoniak. Begränsning av gödselns lagringstid

är den viktigaste åtgärden för att minska ammoniakemissionen. En

annan åtgärd är att minska fukthalten i gödseln, t.ex. med

golvvärmesystem och genom ventilationstekniska lösningar.

Huvuddelen av den koldioxid som förekommer i stallar kommer

från djurens utandningsluft. En viss mängd kan också avges genom

nedbrytning av gödseln. Halten av koldioxid ger främst ett mått

på ett stalls luftkvalitet. Med normala ventilationsflöden för

värphönsstallar skall koldioxidhalten enligt Jordbruksverket

kunna hållas på nivåer som med god säkerhetsmarginal

underskrider Arbetarskyddsstyrelsens gränsvärden.

De faktorer som påverkar dammförekomsten i stallar är främst

djurens aktivitet, djurtäthet och fuktförhållanden. Ventilation,

foderslag och strömedel bedöms ha relativt liten inverkan

jämfört med nyss nämnda faktorer. Vid pågående projekt vid

institutionen för lantbrukets byggnadsteknik testas olika

tekniker för att reducera dammet. Resultaten av dessa kommer att

redovisas efter hand. Exponering för organiskt damm kan också

reduceras med lämpligt andningsskydd. Vid insättning och

uttagning av fjäderfä i burar och stallar för lösgående höns kan

filterskydd med fläkt behöva användas.

De arbetsmoment som är besvärligast i alternativa

inhysningssystem är insamling av fellagda ägg och renhållning.

Inredningar i alternativa system är oftast av material och

utformning som gör rengöringen besvärlig och tidsödande.

Olycksfallsrisker finns vid den direkta djurhanteringen

(hackning, rivsår etc.) och vid hantering av teknisk utrustning

såsom utgödslingsanläggningar. Bullret i fjäderfästallar ligger

ofta på så hög nivå att det finns risk för hörselskador.

Jordbruksverket anser det svårt att bedöma riskerna för att

olycksfall och bullerskador ökar eller minskar vid arbete i

alternativa system jämfört med i bursystem.

Belysningen i fjäderfästallar, oberoende av system, är ofta

mycket svag (endast några lux). Det kan bidra till dåliga

arbetsställningar och ökad olycksfallsrisk. Det kan också

medföra en allmän otrivsel. Tillsynen av djur samt foder- och

vattenautomater innebär besvärliga arbetsställningar både i

alternativa system och bursystem. Den maskinella utgödslingen

med s.k. gödselmattor är densamma i båda systemen. Utplockning

av djur bedöms vara mer ansträngande i stallar för frigående

höns än i burhönsstallar. Vid insättning av djur råder det

omvända förhållandet.

Den nära kontakten med hönsen i frigående system kan av

skötare upplevas som psykiskt pressande. Andra skötare kan se

positiva aspekter i en närkontakt med djuren där de kan se mer

av djurens naturliga beteende. Kunskapen om attityderna bland

djurägare och skötare avseende alternativa system är dock

bristfällig.

Tidsåtgången och hur arbetet organiseras är viktiga faktorer

som påverkar dels lönsamheten, dels i vilken utsträckning

personal utsätts för olika miljöfaktorer och risker. En

välplanerad arbetsorganisation utnyttjar också tillgänglig

personal på ett optimalt sätt vad gäller omväxlande

arbetsuppgifter, ökat ansvar, fördjupade kunskaper och en

minskad arbetsbelastning.

I en enkätundersökning som Jordbruksverket genomfört bland 30

äggproducenter med fler än 500 golvhöns har 15 av 22 svarande

uppgett att de inte hade några problem med arbetsmiljön medan

två producenter uppgav att de hade problem med damm. De övriga

fem angav olika problem nämligen rengöring, avsaknad av

automatisk utgödsling, fukt på vintern, golvägg samt att lokalen

inte var anpassad för djurhållningen.

När det gällde stallmiljön uppgav 19 av de 22 svarande

producenterna att de inte hade några problem medan tre angav

problem med fukt, hög ammoniakhalt resp. damm.

Program för provning av ny teknik

Enligt 7 § djurskyddsförordningen skall nya tekniska system

och ny teknisk utrustning för djurhållning ha godkänts från

djurhälso- och djurskyddssynpunkt innan de får användas. Frågor

om godkännande av ny teknik prövas av Jordbruksverket.

Jordbruksverket tillsatte i september 1991 en särskild

referensgrupp med uppgift att vara rådgivande till verket vid

uppläggning och utvärdering av försöksmässig provning av nya

system för värphönshållning. I gruppen ingår bl.a.

representanter för forskningen på området, näringen,

arbetarskyddet och djurskyddsorganisationer.

I mars 1992 fastställde Jordbruksverket ett program för

utvärderingen av nya system för frigående värphöns. Programmet

innebär att varje enskilt fabrikat provas. Provningen genomförs

i två faser, en experimentell fas och en fältfas. För

provningarna ansvarar en forskare.

Den experimentella provningsfasen omfattar minst två

produktionsomgångar och kontrolleras av den provningsansvarige

forskaren. Fasen syftar till att ge detaljerade kunskaper om

systemets funktion och till att ge underlag för beslut om

fortsatt provning av systemet i fältfas.

Fältfasen omfattar minst 15 produktionsomgångar och syftar

till att ge ett bredare och säkrare kunskapsunderlag än vad som

finns från den experimentella provningen. Fältfasen är begränsad

till 10 anläggningar eller 100 000 höns.

Utvärderingen sker med utgångspunkt från dels vissa

fastställda gränsvärden och godtagbara nivåer, dels särskilda

bedömningar av ansvarig forskare. Gränsvärden och godtagbara

nivåer omfattar bl.a. hönsens befjädring, skador, dödlighet och

luftkvalitet i systemet. För andra parametrar såsom djurbeteende

och arbetsmiljö görs särskilda bedömningar av i första hand den

provningsansvarige forskaren. För att ett fabrikat skall

godkännas krävs enligt Jordbruksverket i princip att

provningsresultaten på alla punkter uppfyller kraven i det av

verket fastställda utvärderingsprogrammet.

Jordbruksverket beviljar ersättning till den

provningsansvarige forskaren och dennes medarbetare. Djurägare

som medverkar i fältprovningsfasen ersätts med 20 000 kr per

omgång.

För närvarande provas tre olika fabrikat varav två fabrikat

genomgår provning i fältfasen och ett fabrikat genomgår provning

i den experimentella fasen. Det fabrikat som kommit längst i

provningen kan prövas för godkännande tidigast sommaren 1995.

Jordbruksverket uppskattar att det fabrikat som provas i den

experimentella fasen kan bli klart för prövning för godkännande

tidigast sommaren år 1996.

Produktionskostnader

Enligt Jordbruksverkets redovisning är jämförelser mellan

lönsamheten i äggproduktion i bursystem och i alternativa system

svåra att göra eftersom det ännu är oklart vilka alternativa

system som kommer att vara godkända i framtiden. Likaså råder

delade meningar om kostnaderna i alternativa system. Ett problem

vid kalkylering av kostnaderna i alternativa system är, enligt

Jordbruksverket, svårigheterna att förutsäga och kalkylera för

eventuella produktionsstörningar såsom kvalsterangrepp och

koccidiosutbrott.

Jordbruksverket redovisar i sin rapport en jämförande kalkyl

utförd av Kronägg ek. för. Enligt kalkylen är

produktionskostnaden i alternativa system 3,83 kr högre per kilo

ägg i alternativa system jämfört med i bursystem. Beräkningarna

är gjorda på en buranläggning för 7 500 höns med en beläggning

på 20 höns/m2 golvyta och en alternativ anläggning för

5 625 höns med 15 höns/m2 golvyta.

Vid beräkningarna har bl.a. följande antaganden gjorts.

Inköpspriset för unghönsen antas vara högre på grund av att

andra krav ställs vid uppfödningen av höns avsedda för

golvsystem. Foderförbrukningen antas vara 8 % högre i det

alternativa systemet på grund av en sämre befjädring och ett

ökat foderspill. Produktionen antas vara 10 % lägre i

alternativsystemet. Vidare antas byggnadskostnaden vara högre på

grund av en lägre beläggning och kostnaden för inredning

beräknas också vara högre.

Arbete är den kostnadspost som står för den största andelen av

den merkostnad som uppstår vid produktion i alternativa system.

I den ovan refererade kalkylen har arbetstidsåtgången beräknats

vara 3 gånger större i det alternativa systemet jämfört med

bursystemet. Jordbruksverket bedömer dock att denna uppskattning

kan vara något hög eftersom andra studier har visat en

motsvarande ökning med 2,5 gånger. Verket bedömer vidare att

ökade kunskaper om djurhållningen och ökade tillverkningsvolymer

av inredningar kommer att medföra sänkta kostnader för

äggproduktion i alternativa system.

Regeringens ställningstagande

Under rubriken Regeringens ställningstagande redovisas i

korthet Jordbruksverkets förslag och remissinstansernas

synpunkter. Vidare anför regeringen bl.a.:

Den nya djurskyddslagen innebär bl.a. att det för djur inom

husdjursskötseln ställs särskilda krav som innebär att sådana

djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett

sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet

att bete sig naturligt.

Burhållningen av värphöns är ett av de mest intensiva

produktionssystemen inom husdjurshållningen. I propositionen om

djurskyddslagen (prop. 1987/88:93) konstaterades att även om en

utveckling av bursystemet hade skett under den tid som systemet

tillämpats tillgodoser burarna inte ens några av de mest

grundläggande behoven hos hönorna, som t.ex. att kunna röra sig,

sprätta, flaxa, sandbada och putsa fjädrarna och att kunna lägga

sina ägg i reden. Riksdagens beslut om förbud mot att hålla

värphöns i bur fr.o.m. år 1999 innebar att det gavs en

övergångstid på tio år för utveckling av nya system för hållande

av värphöns.

Av remissbehandlingen och den diskussion som den 12 november

1993 hölls i Jordbruksdepartementet framgår att det i dag råder

enighet om att nuvarande bursystem skall avvecklas men att

uppfattningarna är delade om vid vilken tidpunkt förbudet kan

genomföras samt om vilka system som bör vara tillåtna i

framtiden.

Före år 1960 hölls värphöns i Sverige med några få undantag

uteslutande på golv. I början av 1960-talet installerades

vanligen burar och i dag hålls ca 90 % av värphönsen i bur. De

nya system för hållande av värphöns som nu utvecklas är i

princip en vidareutveckling av de traditionella golvsystemen.

Genom att fler våningsplan införs i systemen, t.ex. i form av

näthyllor, ökar den totala tillgängliga ytan i anläggningen, och

beläggningen per kvadratmeter byggnadsyta kan ökas. Utvecklingen

av de nya systemen har dock inte varit problemfri. Enligt

Jordbruksverkets rapport kvarstår flera problem att lösa. Detta

gäller framför allt fjäderplockning och hackning. Även inom

området stall- och arbetsmiljö samt bekämpning av koccidier och

kvalster kvarstår vissa problem att lösa. Produktionen måste

enligt verket nå en viss säkerhet innan systemen kan bli allmänt

förekommande och accepterade.

Av Jordbruksverkets rapport framgår dock också att

golvsystemen i flera avseenden har kunnat förbättras genom den

forskning som hittills bedrivits. Enligt verket kan halterna av

ammoniak, damm och endotoxiner komma ner till fullt acceptabla

nivåer genom vissa skötselåtgärder och tekniska lösningar.

Vidare har bl.a. frekvensen fotbens- och bröstbensskador kunnat

reduceras genom en förbättrad utformning av sittpinnarna.

Andelen golvägg har kunnat minskas genom bättre anpassade

uppfödningssystem för unghönsen. Vidare har identifierats flera

faktorer som bedöms vara av betydelse för resultaten i de

alternativa systemen såsom djurmaterial,

uppfödningsförhållandena, fodrets sammansättning och struktur,

ströbäddens sammansättning och egenskaper samt tekniker för

gödselhantering och ventilation, m.m.

Jordbruksverkets program för utvärdering av de nya systemen

innebär att varje enskilt fabrikat provas. Provningen genomförs

i en experimentell fas omfattande minst två produktionsomgångar

och en fältfas omfattande minst 15 produktionsomgångar. Vid

provningen utvärderas systemen med utgångspunkt i gränsvärden

och godtagbara nivåer. Enligt regeringens bedömning behöver inte

kriterier för ett godkännande av de nya systemen för hållande av

värphöns nödvändigtvis innebära att de måste vara bättre för

djurhälsan och arbetsmiljön än nuvarande burhållningssystem.

Resultaten skall dock vara i överensstämmelse med de krav som

skall ställas på en godtagbar arbetsmiljö och djurhälsa. Den

samlade bedömningen måste innefatta hänsyn inte bara till

djurhälsan och arbetsmiljön utan också till hönsens möjligheter

att utöva ett naturligt beteende.

Jordbruksverkets rapport är emellertid inte tillräcklig som

underlag för en direkt jämförelse mellan de problem som

förekommer i bursystemen och de som förekommer i andra system

för hållande av höns. Sveriges veterinärförbund anser att

rapporten inte tillräckligt väl belyser för- och nackdelarna med

bursystem resp. alternativa system. Vidare anför

Veterinärförbundet att det i rapporten inte nämns att samma

djurhälso- och arbetsmiljöproblem som beskrivs vid golvhållning

av höns delvis också förekommer i bursystemen. Förbundet har

uppfattat rapporten som delvis tendentiös. Nordiska samfundet

mot plågsamma djurförsök och Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund anför i ett gemensamt yttrande att organisationerna

saknar en beskrivning av hälsoläget i burar och de vanliga

produktionssjukdomarna såsom äggledarinflammationer,

leverförfettningar, bölder, skelett- och muskelsvaghet samt

beteendestörningar. Vidare nämner organisationerna flera av de

problem som sammanhänger med bursystemet.

Regeringen delar dessa remissinstansers uppfattning att

problemen i de nuvarande burhållningssystemen inte är

tillräckligt belysta i rapporten. Det hade enligt regeringens

mening varit värdefullt med en redovisning av förekommande

inhysningsformer och en jämförelse mellan dessa med avseende på

djurhälsa, beteende och arbetsmiljö.

Flera remissinstanser har riktat kritik mot att forsknings-

och utvecklingsarbetet inte kom i gång år 1988 när beslutet om

burförbudet fattades. Trots detta har som nyss nämnts systemen

redan nu i flera avseenden kunnat förbättras.

Provningsresultaten måste dock komma upp till godtagbara nivåer

för att de skall kunna godkännas. Mot bakgrund av bl.a. det

forskningsprogram som Jordbruksverket och Stiftelsen

Lantbruksforskning beslutat om bedömer regeringen att

förutsättningarna för att målet skall kunna nås till år 1999 har

ökat betydligt. Som verket och stiftelsen understryker i sitt

forskningsprogram är dock en grundläggande förutsättning för att

uppnå uppställda krav att utvecklingsarbetet bygger på en

helhetssyn och ett samarbete mellan berörda forskare. Eftersom

allt fler länder i Europa, såsom Schweiz, Storbritannien, Norge,

Danmark, Holland och Tyskland, engagerar sig i alternativa

inhysningssystem för höns är det även angeläget att på det

internationella planet samordna arbetet mellan olika

forskargrupper för att påskynda processen. Regeringen bedömer

också att takten i utvecklingsarbetet har ökat betydligt och

bedöms öka ytterligare ju mer kunskaper som erhålls om de nya

systemen och om de faktorer som påverkar bl.a. djurhälsa och

miljö.

Mot bakgrund av detta är regeringens samlade bedömning att

förbudet mot att inhysa värphöns i bur fr.o.m. år 1999 skall

ligga fast i enlighet med riksdagens beslut. Det återstår

fortfarande fem år tills förbudet träder i kraft, och

forskningsresultaten i de alternativa systemen bör under den

tiden kunna nå godtagbara nivåer. Regeringen vill dock betona

vikten av att tillräckliga resurser satsas både från näringen

och andra forskningsfinansiärer, såsom Lantbruksuniversitetet,

på forskningen och utvecklingen av nya system.

Föreningen Svensk fjäderfäskötsel uttrycker farhågor om

möjligheterna att byta ut nuvarande buranläggningar mot

alternativa system till år 1999. Föreningen anför bl.a. att för

närvarande hålls 90 % av Sveriges 6 miljoner värphöns i

buranläggningar och att det för att ersätta samtliga burar krävs

att ca 1 miljon hönsplatser årligen ersätts med alternativa

system fram till år 1999. Vidare anför föreningen att prövning

och godkännande av godtagbara alternativa system kan ske

tidigast sommaren 1995. Det skulle innebära en bytestakt av ca 2

miljoner hönsplatser per år. Föreningen anser att detta skulle

vara en omöjlighet.

Regeringen är medveten om att vissa svårigheter kan uppstå när

ett stort antal buranläggningar skall ersättas med alternativa

system. Enligt regeringens mening är det emellertid för tidigt

att i nuläget göra en bedömning av hur lång tid som i praktiken

kan komma att krävas för att ersätta buranläggningarna, bl.a.

eftersom något system ännu inte är färdigprovat.

Det är emellertid viktigt att utvecklingen noga följs på

området. Regeringen uppdrog i september 1991 åt Jordbruksverket

att fortlöpande följa utvecklingen inom äggproduktionen.

Uppdraget skall redovisas årligen i verkets anslagsframställning

till regeringen. Regeringen förutsätter att Jordbruksverket i

sina redovisningar av uppdraget årligen lämnar en

lägesbeskrivning av utvecklingen av nya system och i vilken

omfattning som nuvarande buranläggningar byts ut mot alternativa

system.

För att få en samlad bedömning av eventuella åtgärder som kan

behöva vidtagas för att kunna genomföra förbudet bör en

kontrollstation inrättas år 1997. Regeringen har för avsikt att

ge Jordbruksverket i uppdrag att inför kontrollstationen

redovisa till regeringen de eventuella problem som då kvarstår

samt ge förslag till åtgärder för att lösa dessa till år 1999.

När det gäller produktionskostnader i de alternativa systemen

understryker flera remissinstanser att produktionen måste ge en

rimlig lönsamhet. Enligt Jordbruksverkets redovisning råder dock

delade meningar om kostnaderna i dessa system. Flera

remissinstanser har också ifrågasatt den ekonomiska kalkyl med

kostnadsjämförelser mellan äggproduktion i bur och i alternativa

system som redovisas i Jordbruksverkets rapport. Länsstyrelsen i

Skaraborgs län påpekar att kalkylen är baserad på beräkningar

från branschföreträdare och från försöksresultat som i sin tur

är grundade på försök utförda med den kunskap som då var

tillgänglig om lösgående höns. Vidare ifrågasätter Länsstyrelsen

beräkningen av tidsåtgången i de båda systemen och anför att

detta är väsentligt eftersom en avsevärd del av merkostnaden för

ägg producerade i golvhållningssystem härrör från skillnader i

arbetstid. Bl.a. Sveriges veterinärförbund, Nordiska samfundet

mot plågsamma djurförsök och Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund anser att den beräknade tidsåtgången i kalkylen för

burhönsproduktion innebär att djurskyddslagstiftningens krav på

tillsyn och skötsel av djuren inte uppfylls.

Oavsett vilken merkostnad som dagens alternativa system medför

i jämförelse med burhållningssystem bör enligt regeringens

mening förutsättningarna för en lönsam produktion öka i och med

att kunskaperna ökar och systemen därmed successivt kan

förbättras. Inredningskostnaderna bör också såsom

Jordbruksverket bedömer minska i framtiden med ökade

tillverkningsvolymer. Konsumentforum anför i sitt yttrande att

konsumenterna är beredda att betala något mer för etiskt och

kvalitetsmässigt riktigt producerade produkter och att ägg hör

till ett av våra billigaste livsmedel. Liknande synpunkter

framförs av Konsumentgillesförbundet som anger att en

prishöjning på 3 kr/kg inte skulle utgöra något hinder.

Det är viktigt att värna om den svenska äggproduktionen så att

riksdagens beslut att avveckla nuvarande burhållningssystem inte

innebär att svensk äggproduktion slås ut och ersätts med ägg

producerade i andra länders bursystem.

Beslutet innebär en stor fysisk omställning av en

produktionsgren. I enlighet med vad som anförs i proposition

1990/91:191 om vissa livsmedelspolitiska frågor kan selektiva

stödåtgärder behöva vidtagas om utvecklingen visar att

svårigheter föreligger att genomföra åtgärder t.ex. för

införande av alternativa former till hållande av burhöns.

Jordbruksverket anser att djurskyddsföreskrifterna i likhet

med vad som gäller i Schweiz inte bör förbjuda burhållning

eftersom ordet bur har vissa begränsningar och att en framtida

hönshållning på något sätt måste begränsa hönsens rörlighet.

Jordbruksverket föreslår i stället att det i

djurskyddsföreskrifterna införs krav på att höns skall kunna

utöva vissa naturliga beteenden såsom sandbada, ha möjlighet att

utnyttja sittpinnar och att lägga ägg i rede samt ha möjlighet

till viss rörlighet.

Lantbruksuniversitetet anser att begreppet bur bör definieras

snarast. Statens veterinärmedicinska anstalt förordar att vägen

öppnas för en förutsättningslös forskning på större burar med

särskild utrustning där hönsen har möjlighet att utöva vissa

naturliga beteenden. Lantbrukarnas riksförbund, Föreningen

Svensk fjäderfäskötsel, Kronägg och Sveriges veterinärförbund

anför liknande synpunkter. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser

att det är ytterst väsentligt att forskningen helt är inriktad

på att få fram vettiga alternativa system för lösgående höns och

ingenting annat. Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök och

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund anser att det vore

olyckligt om det öppnades möjlighet att ha någon typ av

modifierade burar.

I propositionen om djurskyddslag, m.m. konstaterades att även

om en utveckling av bursystemet hade skett under den tid som

systemet tillämpats tillgodoser burarna inte ens några av de

mest grundläggande behoven hos hönorna. Detta gäller t.ex.

hönornas möjlighet att kunna röra sig, sprätta, flaxa, sandbada

och putsa fjädrarna, sitta på pinne och att kunna lägga sina ägg

i reden.

De bursystem som hittills har forskats på uppfyller endast få

av de nämnda kriterierna. Enligt regeringens mening är det

viktigt att de nya systemen ger hönsen en tillräcklig

rörelsefrihet och att djurens beteendebehov i de nyss nämnda

avseendena tillgodoses för att systemen skall kunna anses

uppfylla djurskyddslagens krav på att djuren skall hållas på ett

sådant sätt att det ger dem möjlighet att bete sig naturligt.

Systemen skall naturligtvis också i övrigt uppfylla de krav som

bör ställas från djurhälso- och arbetsmiljösynpunkt. Det bör

inte heller accepteras att s.k. näbbtrimning kommer till

användning. Oberoende av vilken innebörd som kan läggas i

begreppet bur skall arbetet således inriktas på att utveckla

system som uppfyller de ställda kraven vilket enligt regeringens

bedömning innebär att utvecklingsarbetet skall inriktas på andra

system än burhållningssystem. Riksdagens beslut att nuvarande

burhållningssystem skall avvecklas och bör vara avvecklat år

1998 bör således ligga fast.

Som redovisats i avsnittet om gällande regler inom EG har EG

särskilda bestämmelser om hur ägg får märkas med avseende på

produktionssystem. Jordbruksverket har i sin rapport föreslagit

att ett sådant system införs också i Sverige. Som skäl anförs

att det föreligger en begreppsförvirring på marknaden när det

gäller märkning av ägg. Vidare att konsumenternas reaktioner med

en entydig märkning kunde bli tydligare och avläsas lättare.

Flera remissinstanser understryker också vikten av att ett

märkningssystem införs.

Regeringen delar Konsumentverkets bedömning att ett frivilligt

märkningssystem med utgångspunkt från produktionssättet bör ge

konsumenten möjlighet att välja önskad vara och att förekomsten

av vilseledande begrepp vid försäljning av alternativt

producerade ägg till konsumenter då kan minska. Riksdagen

beslutade i december 1992 bl.a. om ändringar i livsmedelslagen

(1971:511) i anledning av EES-avtalet (prop. 1992/93:119, bet.

1992/93:JoU6, rskr. 1992/93:243). Ändringarna, som avses träda i

kraft samtidigt med EES-avtalet, innebär bl.a. att nu gällande

märkningsbestämmelser i 13 § livsmedelslagen ersätts av ett

bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer att meddela föreskrifter om märkning av livsmedel.

Regeringen har för avsikt att när lagändringen trätt i kraft

låta införa ett system liknande EG:s för frivillig märkning av

ägg efter produktionssystem.

Motionerna

I motion Jo13 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) anförs att

framtiden för svensk äggproduktion är en alltför viktig fråga

för att behandlas så passivt som är fallet i skrivelsen. Man

framhåller bl.a. att all livsmedelsproduktion kommer att

utsättas för ökad internationell konkurrens. Motionärerna

redovisar en utförlig diskussion angående förutsättningarna för

svensk äggproduktion att fortleva med ett högre

produktionskostnadsläge än våra konkurrentländer. Man ställer

sig tvivlande eller negativ till alternativen att merkostnaderna

för svensk äggproduktion kan komma att ersättas med skattemedel

eller genom att konsumenterna visar sig villiga att betala ett

högre pris för inhemska ägg. Med hänsyn till de stora värden och

det stora antalet sysselsättningstillfällen som står på spel och

med beaktande av att svensk äggproduktion i dag är

internationellt konkurrenskraftig och världsledande när det

gäller kvalitet anser motionärerna att riksdagen till de

tidigare ställda kraven på alternativa system skall foga ett

övergripande mål av innebörd att avvecklingen av nuvarande

bursystem skall ske på ett sätt som säkrar svensk

självförsörjning med ägg. Vidare föreslås att Jordbruksverket

kontinuerligt följer utvecklingen och årligen företar

lägesavstämningar. På grundval härav bör regeringen varje höst

med början år 1994 avge en rapport till riksdagen.

Även i motion Jo14 av Bo Arvidson (m) framhålls att

möjligheterna till framtida svensk äggproduktion måste

vidmakthållas. Motionären anser vidare att det bör bedrivas

forskning kring alternativa bursystem, i likhet med vad som sker

på flera håll i världen, t.ex. Australien, Holland och England.

I motion Jo15 av Max Montalvo och Christer Windén (nyd) anförs

att det finns flera skäl till tveksamhet när det gäller förbud

mot burhållning från och med år 1999. Det förutsätter bl.a. att

producenterna och/eller konsumenterna skapar en efterfrågan på

kvalitetsprodukter som samtidigt lämnar utrymme för högre

priser. Vi är inte där ännu. Enligt motionärerna har regeringen

inte gjort tillräckligt när den endast lagt in ett EU-perspektiv

på frågan om märkning av ägg. Produktionen löper risk att slås

ut av importerade burhönsägg. Som motionärerna ser det är

dessutom selektiva stödåtgärder förkastliga. En ordentlig

avstämning av läget måste göras t.ex. år 1997, innan förbudet

träder i kraft. Det är ytterst viktigt att vi kan konkurrera på

lika villkor med EU-länderna om vi vill behålla äggproduktion i

Sverige. Det är också nödvändigt att göra en definition av

begreppet bur. Var slutar bur att vara bur och går över till att

vara mindre frigående avdelning?

Enligt motion Jo219 av Ingela Mårtensson och Siw Persson (fp)

har utvecklingen av alternativ till burhönssystemet gått

långsamt. För att vinna tid och erfarenheter måste antalet

anläggningar i praktisk funktion ökas. Regeringen måste se till

att stimulera utvecklingen av alternativen.

Motion Jo510 av Margareta Winberg m.fl. (s) tar som

utgångspunkt att 1988 års beslut skall bestå. Det är emellertid

inte tillräckligt att nästa information till riksdagen kommer år

1997. Då återstår endast två år av avvecklingstiden. För att

följa den utveckling som pågår måste riksdagen av regeringen

erhålla en årlig redogörelse för hur arbetet med alternativ till

nuvarande produktionsformer fortskrider, vilka framsteg och

svårigheter man möter och hur kostnaderna kan bli i de olika

systemen. Motionärerna vill också slå fast att Sverige även i

fortsättningen skall ha en äggproduktion av ungefär den

omfattning som finns i dag. För att stärka och om möjligt

påskynda forskningen om alternativa produktionsformer föreslås

en förstärkning av Lantbruksuniversitetets anslag med 2 miljoner

kronor för budgetåret 1994/95. Denna del av motionen har

överlämnats till utbildningsutskottet för behandling.

Under rubriken arbetsmiljö och information framhåller

motionärerna att arbetsmiljön i fjäderfästallarna är en viktig

fråga som måste ägnas stor uppmärksamhet i FoU-arbetet. Vidare

måste information och utbildning till ägare och anställda inom

äggproduktionen jämte andra nyckelgrupper öka under tiden fram

till förbudets ikraftträdande.

Motionärerna påpekar slutligen att den svenska

läkemedelsindustrin har höga krav på de ägg som används för

medicinskt bruk. Det är viktigt att särskilt studera

förutsättningarna för att läkemedelsindustrin skall kunna

använda svenska ägg även i fortsättningen.

Stig Bertilsson m.fl. (m) anför i motion Jo516 att förbudet

mot burar bör skjutas ytterligare på framtiden för att den

svenska äggnäringen skall få realistiska möjligheter att ställa

om produktionen. De möjligheter till forskning om alternativa

bursystem som inskränktes genom 1988 års beslut bör öppnas på

nytt. På andra håll i världen arbetar man med konkurrenskraftiga

system som bygger på burar.

Utskottets överväganden

Som framgår av bakgrundsredovisningen ovan beslutade riksdagen

år 1988 om en ny djurskyddslag som ställer stora krav på

animalieproduktionen när det gäller hänsynstagande till djurens

miljö och hälsa. Vid behandlingen av lagförslaget ägnade

utskottet särskild uppmärksamhet åt de från djurskyddssynpunkt

otillfredsställande förhållanden som rådde inom äggproduktionen

och systemet med burhållning av värphöns. Utskottets av

riksdagen godkända uttalanden har redovisats ovan på s. 3.

Enligt riksdagens beslut skulle burhållningssystemet avvecklas

under en tioårsperiod, vilket innebär att ett generellt förbud

att hålla värphöns i bur träder i kraft den 1 januari 1999.

Vidare skulle en s.k. kontrollstation upprättas år 1993 för

utvärdering av arbetet med forskning och försök beträffande

olika system för hållande av värphöns. I den nu behandlade

skrivelsen, som framlagts med anledning av riksdagens begäran om

en kontrollstation, lämnar regeringen en redogörelse för

utvecklandet av nya system för hållande av värphöns och för

regeringens bedömning i fråga om förbudet att hålla värphöns i

bur fr.o.m. år 1999. Jordbruksverket har på regeringens uppdrag

i september 1993 utvärderat den forskning och de försök kring

alternativa inhysningssystem som bedrivs och redovisat

utvecklingen inom äggproduktionen. Enligt verkets bedömning bör

tidpunkten för förbudet mot burhållningssystemet flyttas fram

till den 1 januari 2004. Regeringens ställningstagande innebär

emellertid att den av riksdagen tidigare beslutade tidpunkten,

den 1 januari 1999, ligger fast.

Utskottet har ingående prövat frågan om det finns anledning

att i något avseende ompröva riksdagens beslut år 1988 om

avveckling av burhönssystemet enligt den tidsplan som beslutet

innefattar. Bl.a. har en offentlig utfrågning hållits med

representanter för berörda myndigheter och forskningsorgan,

producentorganisationer och djurskyddsintressen (se bilaga). Det

kan redan här nämnas att utskottet -- utöver de synpunkter som

regeringen redovisat från sin egen beredning av ärendet -- fått

information om att en stor del av äggproduktionen i Sverige

används inom läkemedelsindustrin för framställning av

näringslösningar m.m. Från läkemedelsindustrins sida anser man

sig för närvarande, av hygieniska och medicinska skäl, inte

kunna acceptera importerade ägg. Ett stort antal skriftliga

opinionsyttringar har vidare inkommit till utskottet, däribland

några från utländska djurskyddsorganisationer.

En av grundpelarna i 1988 års djurskyddsreform är att djur

inom husdjursskötseln skall hållas och skötas i en god djurmiljö

och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem

möjlighet till ett naturligt beteende. Som framhålls i

propositionen och flera av följdmotionerna är det viktigt att

att det även i fortsättningen ställs höga krav på den svenska

djurhållningen och att intentionerna i djurskyddslagstiftningen

verkligen genomförs. Detta bör i särskilt hög grad gälla för

burhållningen av värphöns, som är ett av de mest intensiva

produktionssystemen inom husdjurshållningen. Som framgår av

propositionen råder också stor enighet om att det nuvarande

bursystemet skall avvecklas. Däremot är uppfattningarna delade

om vid vilken tidpunkt förbudet kan genomföras samt om vilka

system som bör vara tillåtna i framtiden. Utskottet delar

härvidlag regeringens uppfattning att arbetet på att avveckla

bursystemet bör fortsätta i enlighet med den tidsplan som

riksdagen tidigare fastställt. Utskottet ställer sig således

bakom regeringens överväganden i denna del och avstyrker motion

Jo516 yrkande 2.

Vad utskottet anfört innebär givetvis inte att utskottet

förringar de svårigheter som kan uppstå när en produktionsgren

ställs inför kravet att genomgå stora förändringar. I samband

med den offentliga utfrågningen framfördes en rad synpunkter

angående de svårigheter som näringen kommer att möta i samband

med omställningen och som enligt utskottets mening måste tas på

allvar. En av de faktorer som i dagsläget framstår som en

komplikation är att forsknings- och utvecklingsverksamheten

rörande de alternativa systemen ännu inte nått så långt att den

motsvarar kraven som ställdes i 1988 års beslut rörande

arbetsmiljö och djurhälsa. Från Jordbruksverkets sida har

anförts att prövning och godkännande av godtagbara alternativa

system kan ske tidigast sommaren 1995. Det skulle innebära en

bytestakt av ca 2 miljoner hönsplatser per år.

Som framhålls i flera motioner måste man också under

överblickbar framtid räkna med en ökande internationell

konkurrens från länder som har lägre krav och lägre

produktionskostnader i äggproduktionen. Utskottet vill tillägga

att den nyligen avslutade GATT-rundan innefattar ett åtagande

från Sveriges sida att successivt dra ned gränsskyddet för ägg.

Ett eventuellt EU-medlemskap kommer givetvis också att påverka

möjligheterna att skydda svensk produktion gentemot import från

övriga medlemsländer. Enligt uppgift från Jordbruksverket är

emellertid importen av skalägg för närvarande begränsad på grund

av de stränga hygieniska kraven. I dagsläget är det mycket få

länder som uppfyller dessa krav.

I likhet med vad som anförs i skrivelsen och flera motioner

anser utskottet att det är viktigt att värna om den svenska

äggproduktionen. Det bör starkt understrykas att beslutet om

avveckling av burhönssystemet inte får innebära att svensk

äggproduktion slås ut och ersätts med ägg producerade i andra

länders bursystem. Så till vida instämmer utskottet med

motionerna Jo13 yrkande 1 och Jo14 yrkande 1. Utskottet är

emellertid inte berett att nu föreslå något riksdagsuttalande

med den innebörd som motionerna syftar till. Det bör i

sammanhanget påpekas att regeringen i skrivelsen berör frågan om

vilka selektiva stödåtgärder som kan behövas för att underlätta

omställningen (s. 19). Utskottet utgår från att det senare under

omställningsperioden kommer att finnas anledning att mer

ingående pröva förutsättningarna för en fortsatt svensk

äggproduktion och vilka medel som kan behövas för det angivna

syftet.

Utskottet ansluter sig till vad som anförs i flera motioner

att den fortsatta utvecklingen inom äggproduktionen måste följas

med stor uppmärksamhet. Utskottet delar synpunkterna i

motionerna Jo13 yrkande 2 och Jo510 yrkande 1 att regeringen

årligen i lämpligt sammanhang, med början hösten 1994, bör

redovisa den fortsatta utvecklingen så att en årlig

lägeskontroll kan göras i riksdagen. Vad utskottet anfört med

anledning av dessa motionsyrkanden bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna. I övrigt föranleder regeringens

uttalande att en mer omfattande kontrollstation bör göras år

1997 inte nu något definitivt ställningstagande från utskottets

sida.

I likhet med regeringen vill utskottet vidare betona vikten av

att tillräckliga resurser satsas både från näringen och andra

forskningsfinansiärer, såsom Lantbruksuniversitetet, på

forskningen och utvecklingen av nya system. Vad särskilt gäller

arbetsmiljön, som tas upp i motion Jo510, erinrar utskottet om

att 1988 års beslut utgår från att arbetsmiljön i de alternativa

systemen blir ett högt prioriterat forskningsområde. Såväl den

utförliga information som framfördes vid utskottets utfrågning

som redovisningen i regeringens skrivelse pekar på behovet av

prioritering av arbetsmiljöproblemen i det fortsatta forsknings-

och utvecklingsarbetet. Utskottet utgår från att så kommer att

ske och avstyrker därmed motion Jo510 yrkande 2. Beträffande

läkemedelsindustrins behov av ägg för tillverkning av

näringslösningar m.m. anser utskottet att detta måste beaktas

vid bedömningen av behovet av en fortsatt svensk äggproduktion.

Utskottet utgår från att även detta beaktas och avstyrker med

det anförda motion Jo510 yrkande 4.

I anslutning till motionerna Jo14 yrkande 2, Jo15 yrkande 3

och Jo516 yrkande 1 vill utskottet understryka vikten av att

forskningen rörande alternativ till de nuvarande bursystemen

blir så mångsidig som möjligt. Liksom hittills bör verksamheten

kunna omfatta även modifierade bursystem, under förutsättning

att dessa bedöms kunna uppfylla kraven från arbetsmiljö- och

djurskyddssynpunkt. Motionerna får anses tillgodosedda med vad

utskottet här anfört.

Återstående motioner (Jo15 yrkandena 1 och 2 och Jo219)

avstyrks i den mån de ej tillgodoses genom utskottets uttalanden

ovan.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ikraftträdande av förbudet mot burhållning av

värphöns

att riksdagen lämnar skrivelsen utan erinran i denna del och

avslår motionerna 1993/94:Jo15 yrkande 1 och 1993/94:Jo516

yrkande 2,

2. beträffande självförsörjning med ägg

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo13 yrkande 1 och

1993/94:Jo14 yrkande 1,

3. beträffande redovisning av utvecklingsarbetet m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Jo13 yrkande

2 och 1993/94:Jo510 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört samt avslår motion 1993/94:Jo15

yrkande 2,

4. beträffande fortsatt forskning och utveckling m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo219 och

1993/94:Jo510 yrkandena 2 och 4,

5. beträffande alternativ till nuvarande bursystem

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo14 yrkande 2,

1993/94:Jo15 yrkande 3 och 1993/94:Jo516 yrkande 1,

6. beträffande skrivelsen i övrigt

att riksdagen lämnar skrivelsen utan erinran i de delar som ej

berörs av utskottets hemställan ovan.

Stockholm den 24 februari 1994

På jordbruksutskottets vägnar

Margareta Winberg

I beslutet har deltagit: Margareta Winberg (s), Ivar

Virgin (m), Ingvar Eriksson (m), Bengt Rosén (fp), Åke Selberg

(s), Mona Saint Cyr (m), Kaj Larsson (s), Max Montalvo (nyd),

Ulla Pettersson (s), Carl G Nilsson (m), Sinikka Bohlin (s),

Lena Klevenås (s), Björn Ericson (s), Carl Olov Persson (kds)

och Stina Gustavsson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Jan Jennehag (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Särskilda yttranden

1. Margareta Winberg, Åke Selberg, Kaj Larsson, Ulla

Pettersson, Sinikka Bohlin, Lena Klevenås och Björn Ericson

(alla s) anför:

För att stärka och om möjligt påskynda forskningen om

alternativa inhysningssystem för äggproducerande höns har

den socialdemokratiska gruppen i jordbruksutskottet föreslagit

en utökning med 2 000 000 kr på anslaget I 1 Sveriges

lantbruksuniversitet under nionde huvudtiteln. Detta yrkande

behandlas av utbildningsutskottet i betänkande 1993/94:UbU5.

2. Max Montalvo (nyd) anför:

Selektiva stödåtgärder till omställningen av burhöns kan

snedvrida den inhemska konkurrensen och sätta marknadens

spelregler ur spel, varför vi anser att utskottets skrivning

icke bör tolkas så att stödåtgärder måste införas.

Bilaga

Jordbruksutskottets utfrågning den 13 december 1993 om

burhönssystemet

Inbjudna:

Bengt Nordblom, avdelningschef, Statens jordbruksverk

Agneta Brasch, byråchef, Statens jordbruksverk

Jan-Olof Rönnegård, veterinärråd, Statens jordbruksverk

Agneta Gillback, avdelningsdirektör, Statens konsumentverk

Bo Algers, docent, Sveriges lantbruksuniversitet

Gösta Gustafsson, statsagronom, Sveriges lantbruksuniversitet

Ragnar Tauson, försöksledare, Sveriges lantbruksuniversitet

Björn Engström, statsveterinär, Statens veterinärmedicinska

anstalt

Eva Tejle Ekbjörn, lantbrukare, Lantbrukarnas Riksförbund

Gunnela Ståhle, agronom, Lantbrukarnas Riksförbund

Lars Audell, veterinär, Sveriges Veterinärförbund

Ingvar Ekesbo, professor, Sveriges Veterinärförbund

Mats Hansson, regionalt skyddsombud, Svenska

lantarbetareförbundet

Jan-Erik Nyberg, ordförande, Konsumentberedningen

Anders Lönnblad, sekreterare, Konsumentberedningen

Turid Ström, ordförande, Sveriges konsumentråd

John Erik Trollsten, ordförande, Sveriges

Djurskyddsföreningars Riksförbund

Kristina Odén, Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök

Birgitta Carlsson, Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök

Torbjörn Eriksson, vice ordförande, Föreningen Svensk

Fjäderfäskötsel

Olle Winfridsson, agronom, Föreningen Svensk Fjäderfäskötsel

Per-Olof Sallin, äggproducent, Föreningen Svensk

Fjäderfäskötsel

Håkan Andersson, vd, Svenska Lantägg AB

Jan-Olof Bohlin, produktionschef, Svenska Lantägg AB

Rune Fredell, ordförande, Kronägg ek. för.

Mary Ann Sörensen, personal- och informationschef, Kronägg ek.

för.

Lennart Geneborg, inköpschef, KabiPharmacia AB

Från jordbruksutskottet deltog:

Margareta Winberg (s), ordförande

Ivar Virgin (m), vice ordförande

Ingvar Eriksson (m)

Inga-Britt Johansson (s)

Bengt Rosén (fp)

Inge Carlsson (s)

Kaj Larsson (s)

Max Montalvo (nyd)

Carl G Nilsson (m)

Lena Klevenås (s)

Lennart Daléus (c)

Björn Ericson (s)

Carl Olov Persson (kds)

Jan Jennehag (v)

Christer Windén (nyd)

Referat från jordbruksutskottets utfrågning den 13 december

1993 om burhönssystemet

Utskottets ordförande, Margareta Winberg: Jag vill hälsa

er välkomna till den här offentliga utfrågningen om alternativ

till burhönssystem. Bakgrunden är ju det beslut som riksdagen

fattade i slutet av 80-talet om den kontrollstation som skulle

ligga i mitten av den tioårsperiod under vilken det nya systemet

skulle utvecklas. Det var Jordbruksverket som fick i uppdrag att

genomföra den kontrollstationen. Detta har man gjort, och

resultatet har överlämnats till regeringen. Regeringen har sedan

med anledning av rapporten författat en skrivelse till

riksdagen.

Innan vi i riksdagen slutligen fattar ett beslut i ärendet har

vi valt att genomföra en utfrågning. Frågan är nämligen

ingalunda enkel. Den är dessutom kontroversiell, det vet vi.

Motstående intressen står mot varandra, och många frågor tycks

fortfarande vara obesvarade.

Upplägget för den här dagen är följande: Jordbruksverket

inleder med att under 15 minuter redovisa sin rapport. Därefter

redovisar Lantbruksuniversitetet den forskning och det

utvecklingsarbete som pågår. Därefter kommer utskottets

ledamöter att ställa frågor. Kl. 11.15 bryter vi för kaffe, som

vi bjuder på, och sedan fortsätter vi efter ungefär 20 minuter

utfrågningen. I mån av tid -- och det kommer säkert att finnas

tid över -- får även andra än de inbjudna komma med synpunkter.

Vi har tänkt att vi skall vara klara senast kl. 13.

Ni är alltså allihop hjärtligt välkomna hit. Jag lämnar nu

ordet till Jordbruksverket.

Agneta Brasch: Jag heter Agneta Brasch och kommer från

Jordbruksverket, där jag i vanliga fall är enhetschef på

djurmiljöenheten. I dag är jag däremot här därför att

Jordbruksverket utsåg mig till ordförande i den referensgrupp

som arbetar med att ta fram nya tekniska system. Vi har också i

referensgruppen varit med om att ta fram underlaget till den

kontrollstation som vi skall diskutera. Jag vill direkt påpeka

att Jordbruksverket stod för själva beslutet, medan vi i

referensgruppen har hjälpt till att ta fram underlaget.

Som jag nämnde tillkom förbudet mot att hålla höns i bur i och

med djurskyddslagen 1988. De som då redan hade befintliga

anläggningar skulle få ha sina höns kvar fram till 1999. Någon

nyinvestering i bursystem fick däremot inte ske. Man fick under

den här tiden lov att byta gamla burar mot nya, men någon

nyinvestering fick inte ske, enligt det som står skrivet i

djurskyddslag och djurskyddsförordning.

Riksdagen fattade också som nämnts ett beslut om en

kontrollstation. Jag skall senare återkomma till vilka

förutsättningar som gällde för oss när vi tog itu med

kontrollstationen.

En annan mycket viktig punkt som vi kommer att prata mycket om

är att ny teknik numera skall godkännas från djurhälso- och

djurskyddssynpunkt. Den bestämmelsen trädde i kraft 1990. Den

kom till för att vi inte skall göra misstag vad gäller

djursystem. Man har under årens lopp sett att sådana misstag har

kunnat ske. Det är bra att vi kan se till att det inte startas

för många anläggningar med olika felaktigheter utan att ny

teknik skall prövas innan den blir allmänt godkänd och kan

användas allmänt.

I vårt uppdrag från regeringen stod att vi skulle beakta vad

jordbruksutskottet hade skrivit. Jordbruksutskottet hade när det

gäller de nya systemen ställt upp fyra krav: Djurhälsan fick

inte försämras, arbetsmiljön fick inte försämras, medicineringen

skulle inte få öka, och näbbtrimning skulle inte tillåtas. Det

var mot bakgrund av de kraven som vi skulle genomföra

kontrollstationen.

Förutom dessa krav var det två andra faktorer som låg till

grund för kontrollstationen. Vi skulle i första hand grunda oss

på de svenska resultat som kommer fram. År 1988, när

djurskyddslagen antogs, hade vi i Sverige inte några direkta

erfarenheter av de här nya systemen, men under de fem år som

gått har vi fått erfarenheter. En hel del forskning har

genomförts, och det gäller att utnyttja de resultat som har

kommit fram. Vi kommer senare att få mer redovisning också om

det.

Vi fick heller inte föreslå några fördyrande omkostnader för

budgeten eller för samhället. Det står inte klart uttalat, men

på Jordbruksverket ansåg man att det var underförstått när det

gäller sådana här utredningar.

Vi har satsat en hel del på forskning. Vi fick pengar i

samband med den forskningspolitiska propositionen. I februari

1991 fick vi genom ett beslut vissa medel att satsa på

forskning. Det anslaget har nu funnits kvar i flera år och ökat

något. I dag är det på 5 miljoner, varav 600 000 går till

utbildning av djurskyddsinspektörer. Vi har alltså ungefär 4,4

miljoner per år till forskningen.

Forskningen skulle ske i samarbete med SJFR. Vi har inom ramen

för denna forskning tagit fram ett program, och när 1994 startar

är det inne på sitt sista år. Vi har, som redovisas i rapporten,

också tagit fram ett nytt forskningsprogram tillsammans med

Stiftelsen Lantbruksforskning, och detta skall pågå i

ytterligare tre år. Vi kommer förmodligen tillbaka till detta i

samband med att vi talar om vart pengarna skall gå, och talare

som kommer efter mig kommer att redovisa resultaten.

Något som är viktigt och som har legat på oss är programmet

för provningen. Jag skall litet närmare redovisa det.

Som jag sade står det i 7 § djurskyddsförordningen skrivet om

prövning av ny teknik. Vi anser att utarbetandet av nya,

alternativa system för värphönsen är något så stort och

omfattande, som berör en hel näring, att det är nödvändigt med

den mest kvalificerade prövning av ny teknik som man kan tänka

sig och att det därför också behövs en referensgrupp som arbetar

med detta. Vi har också hela tiden varit beredda att satsa medel

ur det anslag jag har talat om för att stödja den här

provningen.

Vi tog fram ett program, som kortfattat ser ut så här. Man

startar med en experimentell fas, som skall pågå i två omgångar.

Ni får komma ihåg att en sådan omgång tar ganska lång tid när

det gäller höns. Alla är också överens om att man måste köra en

hel omgång innan man kan tolka resultaten. Om man skall arbeta

med två omgångar tar en sådan här provning ungefär två och ett

halvt år.

För att snabba på det hela litet har vi sagt att vi, om det

inte framkommer några allvarliga resultat eller några problem i

systemet, kan släppa ut provningen i vad vi kallar en fältfas.

Detta innebär att jordbrukare på olika sätt köper systemen. Vi

har sagt att fältfasen skall omfatta 15 omgångar.

För att kunna jämföra om systemen är godtagbara ur djurskydds-

och djurhälsosynpunkt har vi satt upp olika parametrar för olika

egenskaper. Det var relativt komplicerat att genomföra, men vi

hade god hjälp av SLU:s forskare.

Antalet anläggningar är bestämt genom en uppgörelse mellan

fabrikanten och köparen. Vi har kunnat stödja själva

provningsprogrammet, att betala de provningsansvariga forskarna.

För varje nytt system utses nämligen en ansvarig forskare. Vi

har kunnat ge dessa lantbrukare en mindre ersättning för att de

gör vissa registreringar, men vi har inte haft någon möjlighet

att ge stöd för investeringar som gjorts.

Det kommer här att talas mycket om ribborna. Vi hade också

mycket diskussion kring det här provningsprogrammet. När vi

satte upp ribborna sade vi litet schematiskt att de skall vara

godtagbara ur djurskydds- och djurhälsosynpunkt. Vi förde en

diskussion kring om vi skulle sätta ribborna lika högt som

jordbruksutskottet hade krävt, dvs. att det inte fick vara fråga

om några försämringar. Vi sade att vi måste ge de nya systemen

en chans, så vi satte ribborna till vad vi kunde anse vara

godtagbart ur djurskydds- och djurhälsosynpunkt i de olika

parametrarna.

Det är fråga om en rad olika parametrar, och jag tänker inte

gå igenom allihopa. Det är produktionssiffror, dödlighet,

olycksfall, olika skador, sjukdomar, osv.

Vi har nu börjat få in resultat från de olika fabrikaten. Två

fabrikat har gått igenom den experimentella fasen och är nu ute

i fältfasen, och det tredje systemet skall tas upp till

diskussion nu efter jul. I de olika systemen är det nu fråga om

10--15 besättningar.

Vi får resultat från de provningsansvariga forskarna, som

redovisar för de olika systemen. Vi har tittat på

kontrollstationen och kommit fram till att resultaten på flera

parametrar inte har varit godtagbara ur djurskyddssynpunkt. Det

gäller sådant som fjäderplockning, som sedan kan övergå i

kannibalism. Jag tror att vi senare kommer att få höra mer om

detta av forskarna.

Man har på olika platser där systemen har provats undersökt

hur många procent av hönsen som har haft nakna områden som har

varit större än 5 cm på rygg och vingar. Vi hade lagt vår ribba

till 25 %, och inte i någon av dessa omgångar var man i närheten

av den ribba vi hade satt.

Så här har vi gjort på de olika parametrarna. För vissa av dem

ligger resultaten klart under vår ribba. Vissa resultat visar en

glädjande trend, att det blir bättre, att man lär sig systemen

vartefter man arbetar inom dem.

Vi har i våra undersökningar i första hand prövat

jordbruksutskottets krav att djurmiljön inte får försämras. I

fråga om dödligheten satte vi upp en ribba på 9 %. Det visade

sig att det kunde vara stora variationer, och det är framför

allt om det utbryter kannibalism som dödlighetssiffrorna

förändras.

Var skall man då säga att en ribba för dödlighet borde ligga

när det gäller burhöns? Naturligtvis dör höns också i burarna,

och det finns också nakna höns i burarna. Dödligheten ligger

kanske på 5--6 %.

När vi skall göra jämförelser tittar vi inte så mycket på

gamla resultat utan på de krav som gäller i dag, nämligen tre

höns per bur, hela mellanväggar och klonötare.

Vi har alltså föreslagit att beslutet om ett burförbud skall

skjutas upp i avvaktan på att vi får godkända system. Tidigast

sommaren 1995 kan vi se om systemen kan godkännas. Vi fordrar då

att de skall ha uppfyllt kraven i vårt provningsprogram. Om det

kommer signaler om att kraven skall modifieras kan vi

självfallet diskutera själva provningsprogrammet, men nu skall

vi ändå följa det som vi i alla fall i referensgruppen var

relativt eniga om, nämligen att vi 1995 kan ta upp en diskussion

om ifall det första systemet kan godkännas.

Sammanfattningsvis har jag tagit upp kontrollstationen och den

ribba vi har satt upp ur djurhälso- och djurskyddssynpunkt,

vilken alltså inte direkt kan jämföras med burarna.

Jordbruksutskottet har alltså sagt att inga försämringar får ske

när det gäller djurhälsan, att näbbtrimning inte får ske och

att medicineringen inte får öka. Jag upplever att

jordbruksutskottets krav ligger på en högre nivå än var vi i dag

befinner oss. Vi behöver därför tid för att lära oss de nya

systemen och finna lösningar på de problem som ni kommer att få

höra mer om senare i dag.

Ragnar Tauson: Fru ordförande! Mitt namn är Ragnar Tauson,

och jag är docent och försöksledare på institutionen för

husdjurens utfodring och vård på Sveriges lantbruksuniversitet.

Vi är i dag tre forskare från SLU som skall berätta litet grand

om vår forskning. Vi har tänkt lägga upp det som så, att jag

först redovisar de olika försök som pågår på de tre olika

institutionerna och att var och en av forskarna sedan kommer att

ge kommentarer till sina resultat och också kanske ge synpunkter

på hur detta kan hanteras i fortsättningen.

På min institution har vi djurskyddslagen som utgångspunkt.

Där sägs att djuren skall kunna utföra naturliga beteenden och

skyddas mot sjukdom och onödigt lidande. Där sägs också att de

alternativa systemen inte får innebära försämringar -- det

kanske är onödigt att ta upp det i den här församlingen,

eftersom det är ni i jordbruksutskottet som har uttalat detta,

men jag tycker ändå att det är väldigt viktigt, och det är vår

måttstock.

De projekt som pågår hos oss inbegriper studier av hälsa,

beteende och produktion. Jag har rangordnat projekten efter den

ekonomiska satsning som har varit möjlig.

Det första projektet kom i gång i början av 1988. Det innebär

att vi har vidareutvecklat olika alternativa system för

lösgående höns, och vi har här burhöns som jämförelse.

Anledningen till att vi gör en sådan jämförelse är de krav som

finns. Vi tittar på effekter av djurmaterial,

fodersammansättning, etc. Försöket pågår på Lövsta

försöksstation. Det är det s.k. Marielundssystemet, ett

modifierat kontinentalt, schweiziskt system. Flera av er har

varit ute på Marielund. Också ett annat system, Lövstasystemet,

används, men det har betydligt lägre beläggning. Kännetecknande

för de här systemen är att det finns olika våningar med

gödselmattor där man tar ut gödseln. De här systemen har

betydligt högre beläggning än gammaldags system.

På gården Marielund sattes den första anläggningen med ett

sådant här system upp. Det var 1988, och den byggdes 1987.

Tillsammans med Statens veterinärmedicinska anstalt och LBT i

Lund har vi studerat hur ett sådant här system fungerar på sikt.

Agneta Brasch redovisade de stora variationer som förekommer

mellan omgångar, och det är väldigt typiskt. Vi tittar därför på

systemet såväl ur djurhälsosynpunkt och beteendesynpunkt som

arbetsmiljösynpunkt. Jag återkommer senare till resultaten.

Jag kan här nämna ett exempel på forskarnas svårigheter att få

medel -- detta är ett problem som vi har allihop. Svenska

djurskyddsföreningen ryckte i detta fall in med ett mycket

betydande bidrag, och utan detta hade nog inte projektet kommit

i gång ekonomiskt sett. Det finns även andra finansiärer, men vi

får alltså närmast lov att skapa ekonomiska lapptäcken. Man

skall nog ha detta som bakgrund för sin uppfattning av om

forskarna har hunnit långt eller inte.

Det bedrivs också studier av smågrupper av höns av olika ras i

ett ekologiskt perspektiv. Det är ett samarbete mellan två

forskare på HUV och Ekhagastiftelsen, och de studerar verkligt

gammaldags, traditionell hönshållning.

Vi tittar på utveckling av sittpinnar och redesutnyttjande i

smågruppssystem. Det gäller olika typer av modifierade burar. På

detta sätt kan man snabbt skapa många replikat och säkerställa

olika effekter på djurhälsan. För att undvika eventuella

missförstånd vill jag med en gång göra klart att de här

modifierade burarna inte skall jämföras med de burar med upp

till 40 djur som man har tittat på i Schweiz. Låt mig speciellt

påpeka det.

Vi genomför också en kartläggning av ett inhemskt djurmaterial

i system för lösgående djur i djupströbädd. Detta äger rum i

Hinseberg utanför Örebro, och det är ett samarbete mellan vår

institution och husdjursförädlingen.

Till slut är vi alltså också provningsansvariga för

Marielundssystemet, som nu är ute i fältfasen.

Det är vad som pågår, och allt detta sattes i gång 1987--88.

På institutionen för husdjurshygien i Skara bedriver man ett

försök som handlar om utrymmesbehov och beteende. Det syftar

till att studera sambandet mellan avstånd mellan fåglar och

deras beteendeaktivitet samt hur beteendet påverkas av olika

yta.

Man studerar golvhållning och värphöns i ett s.k.

voletagesystem, något som säkert Bo Algers kommer att berätta

mer om. Syftet är att bygga upp både praktisk och teoretisk

kompetens kring den här typen av värphönshållning.

Man tittar också på uppfödningen i de här systemen. Jag tror

att det är något som i hög grad har glömts bort vid behandlingen

av den här frågan. Djuren behöver alltså en speciell uppfödning.

Det är inte så att det kommer en 16-veckors unghöna som är

färdig, utan den skall födas upp på ett väldigt speciellt sätt.

Man utvärderar nya inhysningssystem för golvhöns, och man

tittar då på ett konventionellt golvsystem med förhöjd

beläggning. Detta görs i Götdala. Jag tror att en del av

jordbruksutskottets ledamöter har varit där och tittat för inte

länge sedan.

Man tittar också på riskfaktorer för utveckling av bumble-foot

(klumpfot) hos golvhöna/värphöns. Vi bedriver liknande projekt,

då vi utvecklar sittpinnar och tittar på olika detaljer.

Förekomsten av fotbölder är ju ett känt problem bland lösgående

höns.

Det finns också ett projekt som studerar fjäderhackning och

kannibalism hos värphöns i alternativa inhysningssystem. Syftet

är att studera orsakerna till att fjäderhackning och

fjäderplockning utvecklas och att komma fram till hur man i

framtiden skall kunna förebygga detta.

Det bedrivs också ett projekt om sittpinnar och deras

inflytande på beteendet, hur djuren upplever olika typer av

plattformar och sittpinnar i de här systemen.

I ett annat projekt studeras rationell värphönshållning enligt

KRAV:s regler.

Slutligen är man provningsansvarig för voletagesystemet, som

är det andra systemet som är ute i provning.

På institutionen för lantbrukets byggnadsteknik sysslar man

framför allt med byggnadsfrågor och arbetsmiljöfrågor. Gösta

Gustafsson kommer att tala om detta senare. Där arbetar man för

Jordbruksverkets räkning bl.a. med ett projekt angående

utarbetande av normer för utvärdering av klimat och

luftföroreningar i nya inhysningssystem för värphöns. Man

arbetar också med utveckling av ventilationssystem för utsugning

av gödselgaser i inhysningssystem för lösgående värphöns. Även

detta projekt finansieras av Jordbruksverket. Man har gjort en

litteraturstudie och funderar också på att starta försök med

ljus i värphönsstallar. Som ni alla känner till är det fr.o.m.

nästa år krav på naturligt ljus i nya värphönsstallar. Det kan

bli problematiskt. Man vill ha en utvärdering av effekterna av

det. Man arbetar också med arbetsmiljön. Arbetsmiljön är en

oerhört viktig punkt. Det gäller luftkvalitet och ergonomi i nya

inhysningssystem för värphöns. Det gäller effekter av olika

tekniska åtgärder. Arbetsmiljöfonden betalar det projektet.

Jag skulle nu vilja övergå till en redovisning av hur jag ser

på våra projekt. Vi har ett antal problemställningar att ta hand

om dagligen och försöka finna lösningar på. Hur det ser ut om

ett antal år vet vi inte. Det är viktigt när man satsar i

fortsättningen att veta vilka som är de största problemen.

Jag vill visa er en bild från anläggningen ute i Marielund.

Där kan man se att djuren är fint befjädrade. Vi har en sådan

omgång just nu. Tyvärr är den inte särskilt representativ. Så är

det i alla fall just nu.

Jag vill också visa en bild där man kan se ett utbrott av

fjäderhackning i ett Oli-fri-system. Det skulle lika gärna ha

kunnat vara Marielundssystemet. Problemet är att detta sprider

sig i ett system av detta slag. När det övergår i kannibalism

får vi ett verkligt djurskyddsproblem. De resultat som vi har

kommit fram till är problematiska av djurskyddsskäl.

Kloakkannibalism är någonting annat. Vi har själva en omgång

djur som har drabbats av det nu. Djuren börjar hacka i kloak.

Det gäller speciellt bruna djur. Det slutar med att djuren drar

tarmarna ur det levande djuret, som förblöder och dör. Det gör

att det blir våldsamma kast vad beträffar dödlighet. Det kan bli

dödlighetstal på upp till 35 %. Det beror just på

kloakkannibalism. Å andra sidan är talen väldigt låga ibland.

Detta är mycket svårt att hantera. Om vi visste vad

kannibalismen verkligen beror på vore vi hjälpta på vägen.

Det har visats olika dödlighetstal från olika länder. I de

länder vi har samarbete med har man gjort en jämförelse mellan

djurhållning i bur och på golv. Det bästa svenska resultatet är

i genomsnitt 21 % högre dödlighet. Det sämsta är 35 % högre

dödlighet. I Norge kom för två månader sedan en avhandling som

visar samma sak. Där har man haft tre system:

Marielundssystemet, voletagesystemet och det holländska

TWF-systemet. Där har man också noterat en ökad genomsnittlig

dödlighet. Här döljer sig mycket stora variationer mellan

omgångarna. I Danmark kom en undersökning för ungefär tre veckor

sedan. Där har man undersökt näbbtrimmade djur och ej

näbbtrimmade djur. Man kunde då konstatera en genomsnittlig ökad

dödlighet på 84 % jämfört med normalt i burar. Från Schweiz kom

en ekonomisk redovisning i september förra året. Där räknar man

med en ökad genomsnittlig dödlighet på 58 % i de alternativa

systemen.

Det är alltså samma tendens överallt. Det är i huvudsak

kannibalism som är det stora problemet. Där måste man få

tillfälle att studera olika system mera, smågrupper osv. Man

måste också titta på olika djurmaterial, foderstruktur osv. Det

finns en uppsjö av olika idéer om vad som är ursprunget till

kannibalism. Problemet är att det sannolikt finns olika

anledningar till kannibalism i olika anläggningar.

Parasiter anses vara något mindre allvarligt. Men vi kan

konstatera att förekomsten av parasiter hittills har lett till

en ökad användning av medikamenter. Vi måste jobba mera med

naturlig immunisering. Jag tror också att vi måste komma fram

till ett vaccin. Björn Engström på Statens veterinärmedicinska

anstalt sitter här. Han kanske senare kan redovisa hur långt han

tycker att vi har kommit med det. I ett av de system som

förekommer i Jordbruksverkets rapport har 6 av 10 anläggningar

använt någon form av medikamenter, i besprutning eller annan

form, mot endo- och ektoparasiter, dvs. coccidios eller

kvalster. Vi kanske också måste jobba med biologisk bekämpning

av kvalster, med rovkvalster, om det är möjligt.

Arbetsmiljö -- damm och ergonomi -- är någonting man absolut

inte får glömma. Det är människor som skall arbeta i dessa

system. Marielund är det enda system där man i en praktiskt

fungerande anläggning med full beläggning har mätt dammet. Man

har då kunnat konstatera vissa stora skillnader. Dammet ökar

allteftersom aktiviteten ökar. På natten är det nästan inte

någon skillnad om man jämför med system med burhönshållning.

Ni kanske också har hört talas om fotbölder och

bröstbensdeformationer. Vi har jobbat mycket med olika typer av

sittpinnar. Det ser jag som det mest positiva hittills. Man har

fått ner dessa sjukdomar med ungefär 40 %. Det går säkert att

komma ännu lägre. Men vi är inte där ännu.

I dag sitter våra burhöns tre stycken i varje bur. Det ställs,

vad jag förstår, krav på sittpinnar också i fortsättningen.

Jag vill påpeka att dessa problemställningar är av

dokumenterat komplex natur. De har sysselsatt utländsk

forskning. Vi har haft mycket samarbete med fem sex olika länder

om detta under lång tid. Det visar att de inte har varit

lättlösta. Jag vill också påpeka att vi sysslar med ett

biologiskt material, som varierar oerhört mycket mellan olika

omgångar. Jag vill göra en drastisk jämförelse och säga att

detta inte är som att ta fram en ny bilmodell. Det handlar om

djur, och de varierar oerhört. Det är viktigt att ta till sig

det när man bedömer hur långt man har hunnit.

Jag nämnde de modifierade burarna, EMC-systemet. En anledning

till att vi tycker att det är värt att gå vidare med dessa

system är forskningsresultat som också bekräftats av en forskare

i Storbritannien. Han har skrivit brev till Jordbruksverket och

departementet och uttalat sig om dessa system. Dödligheten

ligger i dag på 5--20 % i de alternativa systemen. Den ligger

på 0,3 % i detta system. Det är en mycket bra siffra. Det är

inte troligt att den kommer att hålla sig genom alla omgångar.

Den visar dock att detta är någonting man kan gå vidare med.

Djuren kan sitta på pinne och lägga ägg i rede. Det sistnämnda

tror jag är det som djur saknar mest i en konventionell bur. Här

har de också möjlighet att sandbala. Befjädringen är också

bättre för höns i detta system. Alla problem är inte på långt

när lösta i detta system. Men det är naturligt att en forskare

går vidare med ett sådant system, när han får sådana resultat.

Summan av det hela när det gäller fördelar med olika system

anser jag vara följande. De alternativa systemen har fördelar i

och med att de ger djuren större beteenderepertoar. De ger en

större skelettstyrka. Det har vi och många andra funnit. De ger

en större rörelseyta. Detta är otvetydigt. Alternativet till

burarna är den lilla gruppen, för att inte få en spridning av

kannibalism och ett så starkt tryck. Djuren kan bilda en liten

grupp. De har ett starkt skydd mot parasiter. Det ger en

acceptabel arbetsmiljö. Det ger också en god förutsägbarhet av

resultaten: produktion, äggkvalitet, dödlighet, etc. Det ger en

god äggkvalitet i fråga om smuts och knäckägg. Vi har minimal

risk för restsubstanser, i och med att vi i stort sett inte

behöver använda sådant. Sedan gäller det om vi kan få fram ett

sådant system som kan vara en kompromiss, där vi får så mycket

som möjligt av fördelarna med golvhönshållning och så litet som

möjligt av nackdelarna med burhönshållning.

Bo Algers: Jag kommer från institutionen för

husdjurshygien på Sveriges lantbruksuniversitet och skall

redovisa litet av den forskning vi har bedrivit vid

institutionerna. Den har varit upplagd så att vi på ett tidigt

stadium, genom att studera internationell litteratur och genom

egen forskning, försökt identifiera problemområden, för att

sedan kunna koncentrera oss på de problemområden vi anser vara

mest angelägna.

Jag skall inte gå in på detaljer utan hålla mig till det som

är angeläget i dag.

Vi har på Jordbruksverkets uppdrag sysslat med utvärdering av

ny teknik för dessa djurbesättningar. En stor del av min

framställning kommer att handla om de resultaten.

När vi studerar besättningarna passar vi på att göra vissa

klimatmätningar. Vi har i dag ett tiotal besättningar med

Oli-voletagesystemet, som är ute i den s.k. fältprövningen. Vi

har dessutom ett par avdelningar med ett system som heter

Vencomatic i en experimentell fas.

Vi har gjort ammoniakmätningar i ett antal omgångar på olika

gårdar. När det gäller ammoniak och koldioxid ligger de

mätningar vi har gjort under de gränsnivåer som Agneta Brasch

har talat om.

Äggproduktion ingår i de gränsvärden som Jordbruksverket satt

upp. En av gårdarna ligger under den gräns som satts upp. Det

beror på en foderstörning, som gav upphov till ruggning hos

djuren. De slutade värpa och bytte fjäderdräkt, därav den

minskade produktionen. Det var ett tekniskt fel i systemet.

När det gäller fellagda ägg har Jordbruksverket en gräns på

2 %. Vi har haft problem med fellagda ägg i två omgångar.

Djuren var uppfödda i burar -- det gick då inte att få tag på

djur som var uppfödda i ett sådant system som krävs för dessa

anläggningar. Vi fick därför problem med golvägg. Detta är ett

välkänt fenomen. Naturligtvis skall djuren födas upp i riktiga

system för att fungera väl.

Vi har studerat förekomsten av olycksfall. Det har varit en

ganska hög frekvens av olycksfall i vissa omgångar, och då har

detaljer i inredningen inte varit riktigt rätt konstruerade. Vi

har omedelbart kunnat gå ut till tillverkaren och säga vilka fel

som föreligger. Felen har rättats till, och sedan har man fått

ner olycksfallen på en acceptabel nivå, enligt Jordbruksverkets

gräns.

Man kan också studera förekomsten av brutna klor. De resultat

som noterats har samband med de omgångar djur som råkade ut för

många olycksfall. Djuren fastnade med fötterna och bröt många

klor. I övriga omgångar har detta inte varit något problem.

Vi har nu fått resultat från några jämförbara omgångar. I två

av systemen har vi också några burrader. Vi kan alltså jämföra.

Det skall sägas att burarna inte har högsta tillåtna beläggning,

dvs. det sitter tre fåglar i varje bur, men burarna står inte så

tätt som de skulle kunna göra. Inte i någon av burarna har vi

funnit klonötare. Även där förekommer dock brutna klor.

Hos en omgång djur har vi haft problem med fotbölder. Det är

samma omgång där vi hade problem med brutna klor. Det är mycket

möjligt att dessa fenomen hänger ihop just i detta fall. I

buranläggningarna har vi inte haft några sådana problem.

Hackskador på kam kan vara ett uttryck för aggression. Detta

är viktigt att studera. Vid ett tillfälle har vi haft stora

problem med det. Det var när den belysning som användes vid

äggplockning i anläggningen hade lämnats tänd över natten. Det

illustrerar ett problem som jag anser vara mycket viktigt att

nämna i dag, nämligen problemet med bra, professionell skötsel

av dessa anläggningar. Det krävs för att de skall fungera och vi

skall få resultat som utvärderar själva anläggningen snarare än

skötseln av anläggningen.

Man kan också notera att hackskador inte har förekommit i

någon större utsträckning hos de omgångar burhöns vi har

studerat.

Bröstbensdeformationer har vi inte sett i någon större

utsträckning.

Ett stort problem som redan har nämnts, också av Agneta

Brasch, är fjäderplockning. Oerhört många djur i dessa

anläggningar blir nakna. Det är bara att konstatera att

konsekvenserna av den fjäderplockning som förekommer såväl i

burar som i dessa anläggningar sprider sig på ett helt annat

sätt i dessa anläggningar. Vi kan jämföra med buranläggningarna

och se att de inte heller håller måttet hela tiden, enligt

Jordbruksverkets gränsvärde. Det kan vara värt att komma ihåg

när man diskuterar hur säkra olika system är.

Dödligheten har varit hög i en del omgångar. Så har det varit

även i denna utvärdering av ny teknik. Faktorn kannibalism kan

variera ganska mycket. Utbrott av kannibalism ger naturligtvis

en hög dödlighet.

En nyligen gjord utvärdering i Schweiz av 241 besättningar med

golvhållning visar på att det trots allt är möjligt att klara

ganska låg dödlighet även i sådana anläggningar. Möjligheten

finns alltså. Återigen måste man ställa sig frågan: Är det

systemet det beror på eller hanteringen av systemet, eller är

det andra faktorer? Här finns andra faktorer som också kan vara

väsentliga.

Jag skall nu gå över till att tala om vad vi försöker

koncentrera oss på när det gäller forskningsinsatser på

institutionen för husdjurshygien. Fjäderhackning och kannibalism

ser vi som de helt dominerande problemen. Man kan konstatera att

beteendet fjäderhackning förekommer framför allt där det finns

sittpinnar och viloplan. Vi kan i fältstudierna försöka

identifiera var detta problem förekommer för att se i vilket

sammanhang vi skall studera det. Vi har ställt upp några frågor

som vi nu arbetar med: Hur vanligt är fjäderplockning eller

fjäderhackning? Hur många höns i en flock hackar? Under vilka

omständigheter sker det? Hur betedde sig den hackade hönan innan

hon blev hackad? Är det samma höna som svarar för fjäderhackning

och kannibalism?

Jag kan redan nu berätta om några resultat. Det har framgått

ganska klart av studier som har gjorts att det inte är samma

djur som står för fjäderhackning och kannibalism. Vi måste

alltså söka roten till dessa beteenden på olika håll.

Det finns två sorters fjäderhackning. Det har vi kunnat

fastställa så här långt i projektet. En sort skulle man kunna

kalla för mjuk fjäderplockning, ofta mot sandbadande höna, och

är sannolikt inte ett patologiskt beteende utan ett naturligt

beteende. En annan sort skulle kunna kallas för hård

fjäderplockning. Den är oberoende av beteendet hos den utsatta

hönan och kan möjligen relateras till ätande. Det är bara den

hårda fjäderplockningen som resulterar i att fjädrarna dras ut

och försvinner från hönan. Det är bara ett fåtal hönor som utför

denna hårda fjäderplockning. Men det är inte samma hönor som är

kannibaler.

Vi vill nu gå vidare med dessa studier. Samtidigt kan vi

konstatera att det inte är någon större idé att försöka bygga

upp ett system och se hur mycket fjäderhackning det blir där och

sedan bygga upp ett annat system och studera samma sak. Då

kommer vi aldrig fram till problemets kärna. Vi vill i stället

försöka hitta roten till det hela. Jag vill dra en parallell med

svansbitning hos grisar. Man har försökt hantera svansbitning

hos grisar genom att släcka ljuset i svinstallarna. Ett annat

sätt är att klippa av grisarnas svansar. Med sådana åtgärder

kommer man aldrig åt orsakerna. Man botar symtomen. Vi tror inte

att vi kan få vare sig burar, alternativsystem eller något annat

system att fungera om vi inte angriper orsakerna till problemen.

För att illustrera hur jag tänker vill jag visa en bild på en

kycklinghjärna i genomskärning. I en sådan kan man identifiera

olika nervcentra, bl.a. ett som vi för enkelhetens skull

kallar IMHV. Man kan påverka utvecklingen av detta nervcentrum

på olika sätt. Genom att träna en nyfödd kyckling kan man

påverka längden av vissa nervceller i vänster del av hjärnan.

Kycklingar som har fått träna ett visst beteende skiljer sig

från kycklingar som inte har fått göra det. Genom att föda upp

kycklingar i mörker kan man uppnå samma effekt. En kyckling som

föds upp i mörker får sämre utvecklat nervsystem och beteende --

vi talar om det centrala nervsystemet. I dag föds i allmänhet

våra kycklingar upp i mörker.

Vi menar att det är här man måste attackera problemen med

fjäderhackning och kannibalism, och inte genom att kanske

modifiera någon sittpinne i det ena eller andra systemet. De

problemen kan vi bara lösa genom att sätta in våra

forskningsinsatser här. Den framtida inriktningen måste, som jag

ser det, vara en fortsatt prövning av ny teknik där vi kan

identifiera samband mellan hälsotillstånd och beteende. Vi måste

dessutom identifiera och riskvärdera dessa olika orsaksfaktorer

för uppkomst av fjäderhackning, kannibalism och även fotskador.

Slutligen måste vi inrikta oss på att studera effekter av

uppfödningen på anpassningsförmågan hos värphöns. När det gäller

utvärderingen av ny teknik är det inte några djur som har fötts

upp i en exakt likadan anläggning som de senare som värphöns har

levt i.

Jag vill avsluta med ett par kommentarer. Den första

kommentaren vill jag göra med anledning av

Jordbruksdepartementets förslag, i vilket man betonar vikten av

att få bättre kontakter med internationella aktiviteter. Man

skall snabbutreda om den schweiziska tillståndsgivningen i fråga

om de nya systemen kan användas av oss i Sverige som den är

eller möjligen med vissa kompletteringar. På så sätt skulle man

snabbt kunna få fler system på marknaden. Jag menar att det är

nödvändigt för att ge uppfödare och äggproducenter erfarenheter.

Många av problemen i dagens besättningar beror på brist på

erfarenheter. Det finns en hel del tillgänglig kunskap som vi

skulle kunna använda.

Gösta Gustafsson: Mitt namn är Gösta Gustafsson. Jag är

statsagronom vid institutionen för lantbrukets byggnadsteknik i

Lund. Som namnet säger är det en institution som först och

främst arbetar med frågor kring byggnadernas utformning. Inom

forskningen för nya inhysningssystem för värphöns är vi först

och främst verksamma när det gäller arbetsmiljöfrågor,

klimatteknik och luftföroreningar.

Beträffande arbetsmiljön i nya inhysningssystem är det

följande frågeställningar som vi vill ta upp: luftföroreningar,

ergonomi och olycksfallsrisk.

När det gäller luftföroreningar finns det några komponenter

som bör beaktas, nämligen damm, ammoniak, koldioxid, endotoxin

och en del andra föroreningar.

Beträffande ergonomi och olycksfall ingår sådana frågor som

arbetsställningar, arbetsrörelser, risken för olycksfall,

arbetsorganisation och tidsåtgång i systemen samt psykisk

belastning, buller och belysning.

Jag vill göra några kommentarer angående nivåer när det gäller

luftföroreningar. Det finns hygieniska gränsvärden som är

angivna av Arbetarskyddsstyrelsen och Jordbruksverket.

Arbetarskyddsstyrelsen anger ett nivågränsvärde på 25 ppm i

fråga om ammoniak. Föroreningen ammoniak härrör egentligen

enbart från gödsel. Den finns i alla stallsystem och är i mycket

hög grad beroende av lagringstiden eller mängden lagrad gödsel i

stallarna.

Nya inhysningssystem för värphöns innebär automatiskt en ökad

mängd gödsel inne i stallarna. Det bör dock poängteras att det

finns burhönssystem där det också förekommer stora mängder

gödsel. Även i dessa fall kan mycket höga halter uppnås.

Koldioxid produceras i huvudsak av djuren själva genom

utandningsluften. Vi menar att de nivåer som förekommer inte är

något hygieniskt problem. Man klarar gränsvärdena.

Svavelväte är en förorening som normalt inte förekommer i

värphönsstallar. Däremot är damm en förorening som innebär ett

problem i djurstallar. Fjäderfästallar och svinstallar är de

stalltyper som uppvisar de högsta halterna. Damm produceras från

flera källor. En källa är djuren själva, men även foder och

strömedel kan bidra. En viktig faktor när det gäller nivåerna av

damm är djurens aktivitet. Vi har gjort en hel del mätningar och

också inventerat utländska undersökningar. Vi drar den

slutsatsen att dammhalten ligger högre i lösgående system än i

burhönssystem. Det bör också poängteras att exponeringen av damm

varierar kraftigt över dygnet. Vid skötselarbete är det normalt

en högre aktivitet i stallmiljön. Det innebär att halterna kan

bli så höga som uppemot 25 mg per kubikmeter.

Vad är det då för faktorer som påverkar dessa föroreningar?

Dessa kan ge en indikation på hur problemen kan lösas.

Det är väldigt många faktorer i stallmiljön som påverkar

avgivning och koncentration av ammoniak. Alla dessa

miljöfaktorer kan inte påverkas, men jag vill först och främst

peka på mängden gödsel och gödselns ålder. Man kan inte uppnå en

ideal utspädning genom att öka ventilationen. En ökning av

luftväxlingen ökar avgivningen och produktionen av ammoniak. Vi

vill betona följande åtgärdstekniker för en förbättring av

situationen: kortare lagringstider av gödsel och en utveckling

av utformningen av ventilationssystem så att föroreningen fångas

upp där den alstras. En upptorkning av ströbäddar kan innebära

en minskad avgivning och koncentration av ammoniak.

När det gäller damm är det ett flertal faktorer som påverkar

halterna och avgivningen. Den viktigaste faktorn är aktiviteten.

Halterna är alltid höga vid arbete i stallmiljön. Andra faktorer

är djurtäthet, antalet djur per kvadratmeter. Djurens ålder har

en viss betydelse beroende på fjäderdräktens kondition.

Fuktförhållanden, strömedel och ventilation kan också ha en viss

inverkan.

Vi bedömer dammproblematiken som svårare än förekomsten av

ammoniak. Vi har arbetat en hel del med åtgärdsteknik när det

gäller damm i svinstallar. Tyvärr är inte alla modeller

tillämpbara i fjäderfästallar. De metoder som vi ändå anser

väsentliga att pröva är dimspridning -- dvs. tillförsel av fukt

-- och eventuell behandling av fjäderdräkten. Typ av fodermedel

kan också ha en viss betydelse.

Jag vill avsluta med att tala litet om ergonomi och

olycksfallsfrågor. Dessa problemställningar måste beaktas. När

det gäller arbetsställningar och arbetsrörelser måste man beakta

golväggsfrekvens, renhållningsarbete, tillsyn av djur, vatten

och foder. Man bör vara medveten om att det är fråga om ganska

trånga inhysningssystem där det finns djur överallt, vilket

innebär ett problem när det gäller arbetsställningar,

arbetsrörelser och ergonomi. Beträffande olycksfallsriskerna

finns det först och främst en risk för rivskador vid den rena

djurhanteringen.

Arbetsorganisation är en viktig del både när det gäller att

förbättra ergonomi och att minska exponeringen av föroreningar.

Psykisk belastning bör beaktas. Det är ofta ett ensamarbete inne

i stallarna, där det kan förekomma flera tusen djur. Buller och

belysning bör också beaktas.

Till sist vill jag göra en lista över det som vi ser som

utvecklingsbehoven när det gäller att förbättra situationen i

lösgående system. Damm är nog fortfarande det svåraste problemet

från arbetsmiljösynpunkt. Dammet kan också innehålla vissa

skadliga substanser, t.ex. endotoxiner och olika typer av

mikroorganismer. Golvägg: utveckling av teknik för att plocka

fellagda ägg. Strömedel tillsammans med gödsel är en miljöfaktor

som är av central betydelse i stallmiljön. Den påverkar både

dammförekomst och ammoniakavgivning och även risken för

utbredning av smittotyp. Här är det angeläget att det sker en

fördjupad forskning av hur en ströbädd skall skötas och fungera.

Arbetsorganisation och ljus är områden som ytterligare bör

undersökas. Det gäller t.ex. förekomsten av fönster och

psykosociala frågeställningar. Gödselhantering över huvud taget

bör ytterligare utvecklas för att förekomsten av gödsel i

stallsystem skall kunna minskas. Det är vidare angeläget att

utveckla teknik för att hantera djuren, att utveckla material

och att arbeta med olika klimatiseringsfrågor.

Ordföranden: Jag vill tacka samtliga föredragshållare. Det

var väldigt intressant att lyssna till er, och vi fick en del

svar på de frågor som vi i förväg hade tänkt ut. Jag föreslår nu

att vi tar en 20 minuter lång paus.

Ordföranden: Vi går nu över till frågorna. Jag har en

talarlista, där ledamöterna har anmält sig i förväg för att få

ställa frågor.

Ingvar Eriksson: Vi har här hört en hel del om den

forskning och de försök som har pågått under ett antal år. Det

som kan konstateras är att de framsteg som man hoppades på inte

har uppnåtts. Jag ställer mig oroligt frågan: Klarar man av

detta inom den tid och med de målsättningar som avsågs från

början? Jag vill gärna ställa frågan till näringen.

Från det att man har godkända kontrollsystem för inhysning av

värphöns tar det en viss tid att få fram djur, att få fram nya

byggnader och att över huvud taget komma i gång med

produktionen. Det är då mycket angeläget för oss i

jordbruksutskottet att få fakta på bordet. När systemen är

godkända bör man om möjligt komma i gång med målsättningen 1999.

Rune Fredell: Jag representerar Kronägg,

Lantbrukskooperationen och en del av näringen. De

förutsättningar som ges i regeringens skrivning är helt

oacceptabla från näringens sida. Om den skrivningen skulle antas

har nedmonteringen av svensk äggproduktion redan börjat.

Vi satt i ett sammanträde på Jordbruksverket i förra veckan

och fick där uppgiften att vi var tvungna att ha ett extra

sammanträde här för att eventuellt diskutera import. Vi har

alltså ett investeringsförbud i dag, och det sker praktiskt

taget ingen investering i alternativa system. Dessutom måste

alla -- kläckeriföretag, uppfödare, äggpackerier och producenter

-- ha en betydligt längre framförhållning. Här har alltså

jordbruksutskottet, med sin breda kunskap, en unik möjlighet att

ändra på regeringens skrivning och ge näringen den övergångstid

som behövs, endera med ett tidsbegränsat dispensförfarande eller

genom att inte ange 1999 som tidpunkt för burförbud i den här

lagstiftningen.

Ordföranden: Jag vill fråga om LRF har samma uppfattning.

Eva Tejle Ekbjörn: Jag överlät frågan till Kronägg, därför

att jag tyckte att den var mer detaljerad och gällde hur lång

tid detta tar.

LRF:s uppfattning är att det inte finns -- det framgår av

redovisningar -- något system som fungerar eller som är

acceptabelt i dag. Därför har vi från LRF föreslagit att en

kontrollstation sätts in redan 1996. Innan vi har ett

alternativt system kan vi absolut inte bestämma

avvecklingstiden. Därför har vi sagt att avvecklingstidpunkten

år 1999 är oacceptabel. Det är LRF:s inställning.

Håkan Andersson: Man har gett en stoppsignal för näringen

genom avvecklingsbeslutet, men det finns ingen startsignal för

uppsättningen av ny produktion. Det finns inte ekonomiska

incitament för enskilda lantbrukare att påbörja investeringar.

På den punkten måste det fattas ytterligare beslut från

riksdagens sida.

När äggbrist uppstår är det normala att någon begär att

införselavgiften sänks eller tas bort. Det kommer säkert att ske

under den närmaste tiden, därför att det kommer att uppstå en

brist på ägg i landet. I det läget blir importen mer eller

mindre fri, och det betyder att priset på ägg i Sverige kommer

att stabiliseras på en nivå som importpriset anger. Den

prisnivån är inte tillräckligt hög för att producenter skall

starta produktion med alternativa system, eftersom

produktionskostnaderna är högre i alternativa system än i

burproduktion.

Vi ser det alltså som praktiskt taget omöjligt att få i gång

en omställning av branschen med de förutsättningar som är givna.

Torbjörn Eriksson: Jag är vice ordförande i SFS, Svenska

Ägg, och vi företräder hela näringen. Jag kan först säga att det

här är klart på en punkt: Vi är positiva till tanken att man

skall försöka hitta ett system som fungerar på ett bättre sätt

än den nuvarande buren.

När det gäller frågan om huruvida det är möjligt att klara det

här fram till 1999 är vår inställning mycket tydlig: Det är helt

omöjligt. Som redovisades här tidigare, kan möjligen det första

systemet släppas 1995. På den korta tid som återstår till dess

är det inte fysiskt möjligt att byta ut 6 miljoner hönsplatser

-- även om vi skulle konstatera att alla de problem som

redovisats vore lösta.

Vi är därför mycket bestämda i vår uppfattning att det måste

bli en förskjutning av tidpunkten för ikraftträdandet. Jag

instämmer i LRF:s uppfattning att en kontrollstation bör införas

1996, då man kan ta ställning till hur lång tid som behövs för

att genomföra en seriös omställning.

Jag kan också tillägga att jag själv har haft alternativ

produktion sedan 1988--1989. Vi har också byggt ut den

verksamheten i år. Jag ser personligen mycket positivt på den

typen av system, men det innebär också att jag är mycket

medveten om dess begränsningar -- förutom dess fördelar.

Ingvar Eriksson: När vi här får höra att näringen säger

att nedmonteringen av svensk äggproduktion redan har börjat

måste vi se väldigt allvarligt på det. Man kan diskutera

dispenssystem och annat för att få mera tid, men jag vet inte om

näringen är intresserad av det. Problemet är uppenbarligen, om

vi får för låg produktion i landet, att vi kommer att bli

beroende av import av ägg, av allt att döma från höns som har

det väsentligt mycket sämre.

Då bör denna fråga ställas till konsumentsidan: Är man beredd

att acceptera ägg från utlandet, med sämre förutsättningar för

uppfödning, och kanske till betydligt högre priser? Är man

beredd att ta hänsyn till de praktiska problem som uppstår på

grund av att utvecklingen tyvärr inte går tillräckligt fort?

Rune Fredell: Jag skulle vilja visa en overheadbild som

visar situationen på marknaden vid en eventuell import av ägg

från utlandet, innan konsumentsidan kommer in.

(Bild visas) Det här är alltså situationen beträffande

självförsörjningsgraden i de olika länder som det är tänkbart

att vi kan importera ägg från. Sverige har en

självförsörjningsgrad på 102 %, Finland 103 %, Norge 101 %

och Danmark 104 %. Även om de här siffrorna nu skulle behöva

justeras upp några procent, är det mycket marginella kvantiteter

som vi kan komma över vid en import.

Det land som har den i särklass största produktionen är

Holland. Jag vill rikta det här till konsumentfolket: Vi vet

under vilka förhållanden äggen produceras i Holland. Vi önskar

inte att det skall bli nödvändigt att börja importera skalägg

för humankonsumtion från Holland.

Det finns vissa andra små partier ägg att komma över, under

vissa tider av året, men det kan inte ske en kontinuerlig import

till Sverige, med de system som finns utomlands. Det som kommer

att ske är möjligtvis att svenska företag etablerar sig

utomlands för att producera ägg för den svenska marknaden, t.ex.

i östländerna eller i våra grannländer. Det är absolut ingen väg

som vi borde tillåta.

Man har också i alla papper sagt att vi skall värna om den

svenska äggproduktionen, den svenska spannmålsodlingen, det

öppna landskapet, sysselsättningen och framför allt säkra

livsmedel.

Jan-Erik Nyberg: Jag kommer från Konsumentberedningen. Det

är en fråga som har kommit bort i föredragningarna, som

naturligtvis är den centrala ur konsumentsynvinkel, och det är

att det är viktigt att vi kan upprätthålla den höga hygieniska

standarden och hälsostandarden på både ägg och fågelkött i

Sverige. Salmonellafriheten står som symbol för det här. Det bör

skjutas fram litet mer i diskussionen. Det är viktigt att det är

tryggt och bra för konsumenterna. Det är naturligtvis också

viktigt att det är bra för hönorna.

Ingvar Eriksson ställde två frågor. Det är självklart att

import av sämre ägg inte är i konsumenternas intresse. Vi skall

inte ställa till det så att vi måste importera sådant som är

sämre än det vi skulle kunna producera själva. Däremot får man

naturligtvis räkna med -- som det egentligen alltid har varit --

att fylla på med viss andel import när efterfrågan är som

störst.

Den andra frågan var: Är man från konsumentsidan beredd att

beakta praktiska problem? Ja, det blir man tvungen att göra. Det

är självklart.

Vi har skrivit till Jordbruksdepartementet i den här frågan,

vilket också många andra har gjort. Vår huvudsynpunkt är att det

vore fel signal att nu fatta beslut om att flytta fram

tidpunkten för burförbudets ikraftträdande. Det är nödvändigt

att vi sätter ett större tryck på omställningsarbetet,

innefattande bl.a. ett ökat stöd till intensivare

forskningsinsatser. Vad man möjligen skulle kunna göra är att

införa en kontrollstation, som LRF föreslår, kanske 1996--1997.

Att flytta fram tidpunkten vore olyckligt också från en annan

synpunkt. Anläggningarna med burar blir allt äldre, och det vore

naturligtvis olyckligt för näringen och dess struktur om den här

situationen mer eller mindre permanentades långt in på

2000-talet.

Turid Ström: Jag är ordförande i en nybildad

konsumentorganisation som heter Sveriges konsumentråd. Den

består av elva riksorganisationer. Vi har deltagit i

diskussionen litet vid sidan om, eftersom en del av våra

organisationer är aktiva inom Konsumentberedningen.

Jag vill bara säga att vi givetvis står bakom den uppfattning

som organisationerna inom Konsumentberedningen har, dvs. de

synpunkter som Jan-Erik Nyberg här gav uttryck för.

Jag blir litet förvånad över frågan om konsumenterna skulle

kunna acceptera import av ägg. Jag tycker kanske att

diskussionen i första hand bör handla om huruvida vi kan klara

vår självförsörjningsgrad. Från konsumentsynpunkt är det viktigt

att understryka att den produktion som sker i landet i dag

uppskattas väldigt mycket av konsumenterna, givetvis i synnerhet

av hälsoskäl, när det gäller salmonellafrihet och liknande.

Jag vill gärna i diskussionen föra in en synpunkt som

framkommit tidigare, nämligen att det inte finns något

ekonomiskt incitament. Från konsumentsynpunkt vore det

värdefullt om man nu kunde starta ett arbete med ett

märkningssystem, så att konsumenterna får möjlighet att visa i

praktisk handling vilket system de föredrar och om de är villiga

att betala mera för vissa sorters ägg. Det är kanske den

viktigaste konsumentsynpunkten som vi kan åstadkomma här i dag.

Hur detta skall göras och vem som skall ha ansvaret för det --

Konsumentverket, Livsmedelsverket eller någon annan -- är en

fråga som egentligen inte har kommit upp på dagordningen ännu.

Kanske Konsumentverket kan säga något om det.

Agneta Gillback: Det är inte bara hälsoskälen utan även de

etiska aspekterna som har stor betydelse. Konsumentverket har

sagt att ett uppskjutande av burförbudet är olyckligt.

Ett införande av ett märkningssystem skulle kunna innebära att

konsumenterna kan välja vad de önskar köpa. Vi är villiga att

medverka till ett märkningssystem. Vi vill också framföra att

det inte bara är begreppen utan även dekor och bild som har stor

betydelse när det gäller märkning.

Ordföranden: Det är många som vill ha ordet, men vi måste

låta ledamöterna ställa sina frågor. I mån av tid får vi

återkomma till detta på slutet.

Inga-Britt Johansson: Det påstås att Jordbruksverket vid

behandlingen av den här rapporten inte har låtit sitt

djurskyddsråd yttra sig. Det kanske är fel, men jag tolkar det

så att det möjligtvis även på den veterinära sidan finns olika

uppfattningar om hur långt forskningen har kommit och hur den

har bedrivits.

Jag skulle därför vilja höra Sveriges veterinärförbunds

synpunkter på den utveckling vi kan se och vad man skulle kunna

göra ytterligare inom forskningen för att skynda på processen.

Dessutom skulle jag vilja påpeka, i samband med den tidigare

diskussionen, att vissa butikskedjor faktiskt inte får tag på

den mängd alternativägg som konsumenterna efterfrågar i dag.

Lars Audell: Jag är vald av Sveriges veterinärer att ingå

i Jordbruksverkets djurskyddsråd. Jag är inte expert på

äggproduktion, men jag har sedan tolv dagar tillbaka vid min

sida pensionerade professorn Ingvar Ekesbo från Skara. Jag har

själv begärt att få vara med både vid departementets utfrågning

och här i dag, just av den anledningen att jag sitter med i

djurskyddsrådet.

Vi har under drygt ett halvt års tid diskuterat alternativ i

produktionen, och vi hade hoppats få framföra våra synpunkter,

som vi ansåg vara väl underbyggda. Djurskyddsrådet är ju

initierat av den tidigare regeringen, för att förbereda och ge

råd till Jordbruksverket. Vi blev inte hörda i den här frågan,

och vi väntar fortfarande på att få veta varför vi inte

utnyttjades som ett beredningsorgan. Jag kan inte tala för rådet

i dess helhet när det gäller vilken åsikt rådet hade om

rapporten. Jag är alltså inte expert själv, men jag har en

relativt stor erfarenhet av vetenskapliga utvärderingar.

När man försöker granska den här rapporten objektivt blir man

besviken på avsaknaden av kontrollgrupp. Problemen med nuvarande

system, där var fjärde bur i landet i dag är mer än 13 år

gammal, beskrivs dåligt, för att inte säga inte alls. Det är

alltså bara 10 % av burarna som är gjorda de senaste fyra åren,

dvs. som är så bra som diabilden på burhöns tidigare visade. Vi

får alltså inte veta.

Det pratas hela tiden om ribban, den acceptabla ribban, men i

rapporten får vi inte veta var ribban ligger i dag. Var ligger

ribban för dagens burhöns? Vi får visserligen veta vad som

gäller för ammoniakutsläpp -- det är det enda som jag kan tolka.

Vi får heller inte veta hur mycket en utvärdering kostar och

hur hälsovådlig en korrekt tillsyn är i dagens system. Går man

in i dagens bursystem och gör en ordentlig tillsyn blir det ett

fruktansvärt kackalorum. Dammnivåerna och de ohygieniska

nivåerna nämns inte alls i rapporten.

Sveriges veterinärförbund har alltså varit kritiskt i sitt

svar. Vi anser att utredningen delvis är otillfredsställande.

Jag ser inte att rapporten ger tillräcklig grund för att skjuta

på förbudet.

Björn Engström: Jag är veterinär och har jobbat med

fjäderfä på SVA sedan 1976. Jag håller med Lars Audell om att

det i den rapport som Jordbruksverket framtagit finns vissa

brister, just på den punkten att det inte har gjorts någon

jämförelse med situationen för burhöns. Det beror troligen på

att man hade det som grund när man började det här arbetet.

Ribban, som Ragnar Tauson nämnde i sitt föredrag, utgick från

burhönsen och låg på ungefär 5 %. Man lade sedan ribban på

9 %, därför att man vet att det blir litet högre dödlighet så

fort man släpper lös hönsen.

Det finns alltså riktiga synpunkter i kritiken. Det finns

expertis inom veterinärkåren som Veterinärförbundet kunde ha

vänt sig till i frågan. Andra delförbund har gett svar till

Veterinärförbundet i den här remissomgången. Det är litet

märkligt att Veterinärförbundet inte har vänt sig till

experterna på värphöns innan man yttrar sig.

Ragnar Tauson: Det frågas om ribban. Jag är förvånad över

den frågan. Åtminstone hela vår forskning har haft burarna som

norm, så hade man läst rapporten och sett på de tal vi angivit

hade detta inte framstått som någon stor fråga, tror jag.

Däremot har väl Jordbruksverket inte kommenterat det här i sina

utlåtanden -- det är en annan sak. Det gäller de senaste tolv

åren i Danmark och dödlighet hos golv- och burhöns. Det stämmer

ganska bra som Björn Engström sade: Siffran för burhöns ligger

någonstans mellan 5,5 och 7,5 %. Materialet från Danmark är

mycket omfattande -- det avser ungefär 2,1 miljoner höns.

Siffrorna från Funbo-Lövsta visar hur stor dödligheten har varit

under de senaste tio åren, och de stämmer också ganska bra med

de danska resultaten. Jag var själv med i den referensgrupp som

diskuterade sig fram till siffran 9 %, och den är satt med

relativt hög marginal. Sådant här material saknas egentligen

inte någonstans i dag, utan det är mycket lätt att få tag på.

Lars Audell: Jag tvivlar inte alls på att det finns

material på massor av punkter och kanske även material som visar

prydligare resultat än vad vi ser från de golvförsök som

redovisas här. Vad jag saknar är ribbans läge i rapporten, som

gjorde att vi i Veterinärförbundet tyckte att vi inte kunde ta

ställning.

Ordföranden: Då har du fått svar, Inga-Britt Johansson.

Vill du ställa någon följdfråga?

Inga-Britt Johansson: Vad är det för politiska beslut som

skulle behövas för att man skulle kunna snabba upp forskningen?

Går det att snabba upp den? Det antyddes även från

Jordbruksverket att det fanns för litet pengar. Men finns det

tänkbara program som skulle kunna komma i gång snabbt?

Ordföranden: Du vänder dig till Jordbruksverket?

Agneta Brasch: Jag berättade litet grand om detta.

Det har ju ibland sagts i kritiken: Varför kommer man inte i

gång? I den forskningspolitiska propositionen 1990 förde man

fram det anslag som redan fanns till djurskyddsfrämjande

åtgärder. Men det dröjde fram till februari 1991 innan vi fick

den regeringsskrivelse som gjorde att vi kunde gå ut och aktivt

arbeta med frågan. I den skrivelsen från regeringen stod det att

en stor del av de här pengarna skulle användas till alternativa

inhysningssystem. Det stod också att vi skulle dela ut pengarna

i samarbete med SJFR. Vi tog då tillsammans fram ett program --

det var två professorer, Hans Victorsson och Göran Jönsson --

som på dåvarande Lantbruksstyrelsen och SJFR:s uppdrag lade fram

programmet på hösten, och sedan gick vi ut med ett erbjudande

att man kunde söka pengar. När det gäller den biten är det fyra

institutioner som vi har satsat på. I regel är det

treårsprojekt, och de löper 1992, 1993 och 1994. Det gäller

Lövsta, Institutionen för husdjurshygien, SVA beträffande

coxidios och Lantbrukets byggnadsteknik nere i Lund med olika

klimatiseringsfaktorer osv.

Vi har hela tiden känt till att problemen i de nya systemen är

stora, och vi har försökt se efter vilka möjligheter vi har att

få fram nya resultat litet snabbare. Det blev ömsesidig kontakt

med Stiftelsen Lantbruksforskning som var beredd att satsa 2

miljoner per år. Vi sade att vi skulle kunna öka satsningarna

med 1 miljon per år. Det här året har Stiftelsen och vi skrivit

ner ett forskningsprogram tillsammans, och vi kommer i dagarna

att kungöra vilka forskningsprojekt som beviljas medel.

Detta upplever jag som en nysatsning. Sedan har vi möjligheter

att så småningom sätta in mera medel i det nya

forskningsprogrammet i och med att vårt program tillsammans med

SJFR löper till sista året, 1994.

Förutom forskningsinsatserna, som ni sett resultatet av i dag,

har vi varje år avsatt ungefär 1/2 miljon till prövningen av ny

teknik. Dessa pengar går till de forskningsansvariga, och en

liten bit går -- som jag sade -- till de olika lantbrukarna som

svarar för registreringen. Det är ju egentligen meningen att det

anslag som vi får skall användas även till andra djurslag, men

utrymmet i fortsättningen för dessa är mycket begränsat; vi tar

så stor andel vi någonsin kan till just fjäderfäsidan.

Ordföranden: En direkt fråga: Vad skulle behövas för att

ni skulle klara det här till 1999? Kan vi som politiker göra

någonting?

Agneta Brasch: Ge oss tid! Om vi får mera forskningsmedel

tycker jag att ni också skall fråga forskarna vad de specifikt

vill satsa på om de skulle få mera forskningsmedel. Men

problemet löses inte bara genom mera resurser. Jag har lärt mig

under åren att när det gäller forskningen rör det sig om kunnigt

folk som kan arbeta med de olika bitarna. Det är inte så att de

här forskarna finns tillgängliga plötsligt bara därför att man

har medel. Naturligtvis underlättar tillgång till medel alltid

forskning och utvecklingsarbete. Sedan är tiden viktig och

möjligen också -- något som vi inte har diskuterat så mycket och

som jag sade att vi inte i någon större utsträckning kunde svara

för från Jordbruksverkets sida -- någon form av stimulansbidrag

till dem som vill ändra om sina system.

Bo Algers: Jag som forskare vill bara göra en kort

kommentar, för jag tror att alla vi inblandade forskare är

överens om att det har varit allt annat än en långsiktig

forskningssatsning som har präglat medelstilldelningen i det här

sammanhanget. Man borde redan 1988 ha gått igenom vilka

satsningar som behövde göras och så upprätta en tioårig plan för

den satsningen, med utvärderingar naturligtvis under hand.

Vi får inte göra om misstaget nu. De satsningar som vi kan

göra fr.o.m. i dag får heller inte bli för kortsiktiga, utan de

måste bli långsiktiga, särskilt när det gäller ett sådant här

ämnesområde. Det är nämligen så, att utanför de

forskningsinstitutioner vi har står inte en kö av mycket

kompetenta forskare på fjäderfäområdet och väntar på att komma

in och få jobb, utan vi måste bygga upp kompetens här. Mot den

bakgrunden är det närmast otroligt att vi har kunnat övervintra

-- jag vill nästan kalla den period som har varit tills nu för

en vinter.

Jag vädjar om fortsatta satsningar men också långsiktiga

satsningar, och jag tror inte att året 1999 när det gäller de

satsningarna får bli något magiskt år.

Ordföranden: Nu är det flera som vill komma in i

diskussionen. Jag ber er fatta er kort.

Ragnar Tauson: Jag håller med Bo Algers om att det måste

vara långsiktighet när det ges medel, så att man slipper att

vartenda år söka medel för projekt som borde löpa naturligt.

Det frågades hur forskningen kan vara hjälpt. Jag tror att den

kan vara hjälpt också genom att vi är mer flexibla när vi tittar

på projekten. Vi har nu sagt att höns inte skall få hållas i

bur. Fortfarande kan ingen definiera vad detta med bur är. Jag

redovisade några resultat från EMC-systemet som nu startas upp i

fyra olika länder som vi samarbetar med. Vi måste kunna se till

andra system och inte göra någon klassificering till bur eller

ej. Vi borde se till vad djuren skall utföra i stället. Vi måste

alltså nå mer flexibilitet. Vi kan inte slå huvudet i samma dörr

fem år i rad. Vi måste pröva att slå huvudet i andra dörrar och

se om de också öppnar sig och vad det hela leder till.

Björn Engström: Som har framgått tidigare här i dag är ju

de två stora problemen fjäderplockning och kannibalism. Dessa

har man utrett och forskat kring under många år i många länder

utan att man direkt löst dem. Man har sett att har man strö får

man mindre problem än om man använder nätgolv osv. Men man har

kommit väldigt liten bit på väg i den här forskningen. Det är en

rad faktorer som oberoende av varandra påverkar hönsen och kan

ge upphov till sådana här utbrott. Det är djurmaterialet,

fodret, själva utrustningen och skötaren. En massa faktorer

dyker upp. Bara vid en överljudsbang händer det en mängd saker

som man inte själv kan kontrollera och som får stora följder.

Det är väldigt svårt att säga att ger man större resurser till

forskningen löser man problemen till ett visst datum. Man kan

jämföra det här med utvecklingen av bilmodeller. Den kan man ju

bestämma, men utvecklingen av ett system för hållande av husdjur

kan man inte tidsbestämma. I och med att så många faktorer

samtidigt måste undersökas finns det stor anledning att skjuta

på det hela för att komma fram till bra lösningar.

Ordföranden: Jag tror att vi stoppar här litet för att få

fram några nya frågor, så återkommer vi till de här sakerna i

slutet av utfrågningen.

Bengt Rosén: Låt mig först för dem som kanske inte känner

mig tala om, att innan jag kom in i riksdagen 1985 var jag

verksam i ett släktföretag inom spannmåls- och foderbranschen.

Eftersom riksdagsarbetet är ett heltidsarbete är det åtta år

sedan jag lämnade mitt tidigare arbete, men jag blir ständigt

påmind om det. Jag blev det under kaffepausen, och jag brukar

bli det när sakargumenten tryter i djurvännernas tidning och när

professor Ekesbo och jag debatterar hemma i Skaratidningen. Även

om det inte stör mig -- som politiker måste man tåla det mesta

-- tycker jag det är litet svagt att man försöker

misstänkliggöra en debattör genom att ange ett visst ursprung.

Nog om detta. För att använda djurskyddslagens uttryck har jag

betett mig en smula naturligt nu -- som hackkyckling har jag

hackat igen.

Jag skulle vilja ställa en fråga till djurskyddsvännerna, som

jag i övrigt mycket uppskattar för deras arbete. Vi som var med

1988 vet att det var en enig riksdag som tog beslutet om den nya

djurskyddslagen. Det är också en stor enighet om att vi skall

överge det gamla bursystemet. I den skrivelse som regeringen

lämnat nu skriver jordbruksministern att han uppfattar att det

också finns en bred enighet i dag om att vi skall se till att vi

behåller vår produktion av ägg i Sverige. Då vill jag fråga

djurvännerna hur de ser på detta, och jag gör det utifrån

framtidsperspektivet att oavsett om vi kommer med i EG eller det

blir GATT som tar över kommer konkurrensen att öka på det här

området. Vi kommer inte att internationellt kunna skilja oss

alltför mycket i prisbilden här i Sverige. När jag som politiker

har försökt ta fram politiska medel för att kompensera

merkostnader har jag funnit att det är oerhört svårt -- ja,

nästan omöjligt i det budgetläge vi har. Jag undrar inför detta

perspektiv: Är det fortfarande så att ni från

djurskyddsorganisationerna ser en fördel med att vi kan behålla

vår produktion i Sverige, eller går det lika bra att importera

ägg?

Birgitta Carlsson: På din fråga vill jag först svara att

burhönsnäringen har ända sedan 1988, när beslutet togs i

riksdagen, med alla medel motarbetat detta beslut.

Burhönsnäringen har inte tagit några som helst initiativ för att

utveckla en alternativ produktion i Sverige. Om man tittar på

regeringens genomgång av de medel som har getts till utveckling

av alternativ under de gångna åren kan man konstatera att de

medel som kommit från näringens sida utgör det allra lägsta

beloppet och att t.ex. djurskyddsorganisationerna har gett mera.

Det säger ju en hel del om intresset.

Dessutom har vi här i dag från näringens sida hört

fruktansvärda scenarion anges om vad som kommer att hända.

Exempelvis är svenska burhönsuppfödare tydligen intresserade av

att flytta sin produktion utomlands och kan t.o.m. tänka sig att

flytta den till östländer och alltså fortsätta med synnerligen

dåliga system för hönsen. Näringen anlägger alltså inte några

djurskyddsaspekter.

Jag vill säga detta som en utgångspunkt och efterlyser ett

intresse från näringens sida för att satsa på alternativa

system.

När det gäller den svenska äggproduktionen framöver är det

alldeles självklart att vi vill att det skall finnas en

produktion i Sverige. Men förutsättningen för den svenska

äggproduktionen måste vara att djuren kan leva ett bra liv, och

det innebär enligt den svenska djurskyddslagen att de skall

kunna få utlopp för sina naturliga beteenden. Då går det inte

att föda upp djuren i burar -- även om Ragnar Tauson försöker

propagera för ett större bursystem.

Låt mig bara få göra en kommentar till EMC-systemet. Ragnar

Tauson angav ju väldigt bra siffror från en studie beträffande

EMC-burarna, men han hade lika väl kunnat ta fram sådana bra

siffror för alternativa system, om han bara hade anfört ett enda

exempel.

Jag återgår till Bengt Roséns fråga.

För det första finns det i dag en större efterfrågan på ägg

från frigående höns än vad det finns tillgång till. KF i

Stockholm har sålt sådana ägg sedan 1986, och flera andra

företag säljer den typen av ägg. Men det finns alltså inte

tillräckligt många ägg i landet, och då måste man fråga sig

varför burhönsnäringen inte kan tillgodose efterfrågan.

För det andra är det då det gäller import av ägg inte helt

klart om dessa är från höns i burar. Holland, som nämndes som

exempel, producerar till en tredjedel ägg från alternativa

system.

Beträffande äggpriset säger man att det är svårt att

konkurrera med importäggen därför att de är så billiga. Ett

faktum är ju att priset på ägg i Sverige i dag är oerhört lågt.

Äggen är ett av våra billigaste livsmedel. Det finns anledning

att anta att konsumenterna är intresserade av att betala mer för

alternativproducerade ägg. Detta har redan visat sig genom att

tillgången är mindre än efterfrågan. Undersökningar har gjorts

av en organisation som jag tror heter Samodlarnas riksförbund,

och de visar att konsumenterna kan vara beredda att betala mer

än 25 % högre pris för alternativproducerade livsmedel som

uppfyller vissa kriterier.

Det vi önskar är att det satsas betydligt mera på utveckling

av nya system. Om det behövs ekonomiska incitament genom ett

politiskt beslut i riksdagen bör alltså ni som riksdagsmän

överväga detta ifall det är så oerhört svårt för näringens egna

producenter att ge stöd till alternativ produktion och satsa på

en utveckling. Vidare är det naturligtvis mycket bra att

regeringen föreslår en märkning av ägg från olika system, så att

konsumenterna har möjlighet att välja. Kommer denna märkning

till stånd relativt snart ställs det säkert mycket större krav

på alternativproducerade ägg, och då bör det i sig självt ge

incitament till att satsa på alternativ.

Ordföranden: Det är återigen så att många vill prata, men

frågan var ställd till djurskyddsvännerna, och då får John Erik

Trollsten ordet.

John Erik Trollsten: Birgitta Carlsson har sagt mycket och

en del sammanfaller givetvis med vår uppfattning. Bl.a. har vi

avgivit ett remissvar i den här frågan tillsammans med Nordiska

Samfundet mot Plågsamma Djurförsök.

När vi diskuterar detta tycker jag att det kommer litet i

skymundan att själva grundfrågan egentligen är att hållande av

värphöns i bur strider mot djurskyddslagen. Redan tio års

övergångstid är ganska anmärkningsvärt när det gäller en så

allvarlig fråga. Vi tycker därför att det är litet genant att

Sveriges riksdag skall fatta ett beslut som man sedan inte kan

se till att det uppfylls.

Vi är alltså väldigt obenägna att gå in på ytterligare

förlängningar. Detta är också saker som observeras

internationellt. Om man kommer ut i Europa får man med detsamma

frågan: Hur går det med burhönsen? De är också mycket förvånade

när vi säger att det vet vi faktiskt inte än -- vi har enligt

forskarna inte hunnit tillräckligt långt för att säkert kunna ta

ställning. Då frågar de givetvis varför vi inte har utnyttjat

tio års erfarenhet från Schweiz. Denna erfarenhet borde ha

kunnat utnyttjas.

Jag vill liksom Birgitta Carlsson understryka att jag tycker

att näringens inställning har varit trist i den här frågan. Det

är först nu som man äntligen har accepterat burförbudet. Det var

Karl Erik Olsson som vid en föregående hearing fastslog att det

var första gången han hörde någon säga att burhönsförbudet var

felaktigt, och det är ju i och för sig ett positivt

konstaterande.

Jag tycker inte heller att redovisningarna här i dag är helt

rättvisa. Ragnar Tauson visar t.ex. upp en bild av burhöns. Så

där ser det inte ut, Ragnar Tauson. Du kan leta upp en sådan

bild, men du kan också leta upp många fler som är direkta

motsatser. Det är alltså en skönmålning av burhönssystemen.

Vi accepterar inga nya burhönsanläggningar. Vi tycker att det

är principiellt totalt felaktigt att säga att gamla dåliga

anläggningar skall ersättas och att det medges sju års

förlängning av den utsatta tiden. Där finns ju verkligen

möjlighet att gå in med alternativ. Jag tycker att eftersom det

saknas en ekonomisk stimulans är det där som myndigheterna och

staten skall kunna träda in och stimulera till att man ersätter

uttjänta anläggningar med alternativ.

Vi tycker inte heller att man skall satsa på burvarianter.

Tydligen är det inte klarlagt än vad en bur är för någonting,

men jag tycker själv att det är en strid om påvens skägg att

diskutera vad som är en bur och vad som inte är en bur. Vi har

nog alla rätt klart för oss vad som menas med en bur och dess

begränsningar.

Det frågas hur vi ställer oss till import. Detta är i och för

sig ingenting nytt. Vi har importerat ägg från Finland i ganska

många år, och jag har inte hört att det varit några kraftigare

protester mot det. Självklart ser vi helst att produktionen sker

inom landet. Där har vi givetvis den bästa kontrollen både av

djurskyddsaspekterna och -- vilket ju är viktigt i det här

sammanhanget -- av den hälsomässiga situationen.

Ordföranden: Vi kanske kan stanna där, för nu har vi fått

svar på den fråga som ställdes. Bengt Rosén vill fortsätta.

Bengt Rosén: Får jag ställa ett par kompletterande frågor.

Det långa svaret från Birgitta Carlsson tolkar jag så, att ni

gärna ser att vi har kvar en produktion i Sverige. Både i er

tidning och av kollegan här har Schweiz nämnts som ett

föregångsland. Innebär det att ni accepterar näbbtrimning och

förebyggande medicinering som man får använda i Schweiz?

Sedan en ytterligare fråga apropå ledaren i det senaste numret

av er tidning. Där skriver ni att jag står bakom förslaget att

lägga kontrollstationen år 1993, och det framställer ni -- som

jag uppfattar saken -- som negativt. Jag kan då tillägga att

lägesavstämningen 1991 tillkom efter en motion av mig, därför

att jag såg att den forskning som hade initierats på området var

alldeles otillräcklig. Vad är det för negativt med

lägesavstämningen och kontrollstationen som vi har i dag?

Ordföranden: Då gör vi så att någon från Samfundet

försöker svara på de här frågorna, för sedan måste vi gå vidare.

Kristina Odén: Jag representerar också Nordiska Samfundet

mot Plågsamma Djurförsök. Jag kan ju svara på den första frågan,

nämligen den om näbbtrimningen, att givetvis är alla stympningar

av djur symptombotning och ingenting som skall förekomma. Saken

diskuteras ju också i Schweiz, och förhoppningsvis kommer

förfarandet att förbjudas där. Man skall ha helt klart för sig

att i de bäst fungerande systemen som accepteras behövs inte

sådant här. Det är snarare så, att metoden infördes samtidigt

som burarna kom, och sedan är det konsulenter som förespråkar

att man gör på det här sättet innan man sätter in hönsen i

vilket system det vara må.

Ordföranden: Förebyggande medicinering?

Kristina Odén: Det är givetvis också någonting som inte

skall accepteras. Vi håller helt med dig, för jag antar att du

också anser det.

Birgitta Carlsson: När det gäller kritiken mot

kontrollstationen och den ledare som Bengt Rosén hänvisade till

och som jag har skrivit handlar det om den anda i vilken

förslaget framlades. Jag tycker att vi med rätta kan uppfatta

saken så -- det har kommit till uttryck här i dag -- att

burhönsnäringen, vars intressen Bengt Rosén ändå i allra högsta

grad har företrätt i sina motionsyrkanden, har inte velat

acceptera burhönsförbudet från 1988. På alla möjliga sätt har

man försökt sätta käppar i hjulet. Vi uppfattar det fortfarande

så, och därför är det tacknämligt att regeringen lagt sitt

förslag och inte fallit till föga för de här intressena utan

faktiskt satt djurskyddet i centrum. Jag utgår från -- eftersom

Bengt Westerberg som ordförande vid regeringssammanträdet har

skrivit under regeringens förslag -- att Folkpartiet kommer att

ställa sig bakom förslaget i riksdagen.

Inge Carlsson: Vi har fått olika rapporter inför den här

hearingen, bl.a. Jordbruksverkets rapport 1993:4. Vidare har vi

fått en utredning från Projektgruppen för svenska ägg, och där

har man kommit fram till några slutsatser som jag vill återge.

Man säger att svenska ägg är friska ägg och att svenska hönor

har det bättre än hönor i de flesta andra industriländer, varför

den svenska äggproduktionen är värdefull inte minst för

konsumenterna. Av Sveriges 6 miljoner värphöns lever ungefär 90

% i burar, och hönornas livsmiljö i de befintliga burarna är

karg och behöver förbättras. Vi hörde nyss att det finns mycket

gamla burar. Samtidigt menar man att de befintliga golvsystemen

ännu inte är tillförlitliga nog för att kunna ersätta

bursystemet. Man pekar på brister -- främst hönornas

hälsoproblem med fjäderplockning, kannibalism, tarmsjukdomar

osv. Man tar också upp brister gällande arbetsmiljön, luft,

damm, ammoniak, ergonomi och olycksfall, vilket vi har

diskuterat en del.

Jag tycker att när vi tar del av Jordbruksverkets rapport, som

bl.a. beskriver den uppföljning som har gjorts med en större

golvhönsbesättning i Kalmar län, finner vi att de här två

rapporterna motsäger varandra på många punkter.

Kannibalism exempelvis är ett så gott som okänt begrepp när

det gäller de här 40 000 djuren. Inga hudskador noteras. Endast

enstaka djur med fot- och kloproblem har upptäckts, och ytterst

få djur uppvisar kamskador.

Man har också tittat på arbetsmiljön. Man konstaterar:

Beträffande arbetsmiljön för personalen kan nämnas att den

upplevs som god och på intet sätt är sämre än i buranläggningar.

Jag tycker att de här två rapporterna motsäger varandra, inte

minst när det gäller arbetsmiljön. Jag skulle vilja ha

ytterligare ett klarläggande här om vilken rapport vi egentligen

skall ta ställning till. Jag tänker på dem som lever i den här

verkligheten och vänder mig då till Svenska

lantarbetareförbundets representant. Det vore intressant att få

veta hur man ser på problemen när det gäller arbetsmiljön. Jag

undrar alltså om ni har några egna idéer om en förbättring av

densamma.

Mats Hansson: Jag besökte faktiskt i fredags det företag

som Inge Carlsson här talade om. Man är väl inte riktigt lika

positiv vad gäller arbetsmiljön som kanske framgår av

Jordbruksverkets rapport. Även här finns alltså fjäderhackning

o.d.

Vad vi speciellt har tittat på är andelen tid inne i stallarna

och vilket arbete som där utförs. Ungefär litet drygt halva

tiden åtgår till arbete inne i stallarna. Mycket av detta arbete

består i att plocka golvägg. Det gör man fem gånger om dagen.

Det kan bli sex gånger. Vidare är det ett relativt tungt och

tidsödande arbete. Transportsträckorna är långa då man bär äggen

i korg eller då man bär döda djur.

När det är ett ansträngande arbete ökar exponeringsgraden

betydligt mera jämfört med själva arbetstiden. Vid vila är ju

syreupptagningen runt 5 liter i minuten. Men vid ansträngande

arbete är motsvarande siffra uppemot 200 liter i minuten. Det

gör att det blir en potentiell förändring som i sin tur gör att

exponeringen ökar mycket snabbt.

Man har också haft vissa problem med bl.a. kvalster. De här

små djuren har en reproduktionstid på runt 60 timmar från

färdiga äggläggande kvalster till nya. Därför måste man bekämpa

dessa på olika sätt. Man använder då olika kemiska

bekämpningsmedel. Bl.a. innehåller en del av dessa

fosforföreningar som det kan vara rätt så otrevligt att hantera.

Personalen får arbeta med sådan här bekämpning. Det är min

själ inte speciellt roligt att jobba med heltäckande

andningsmasker, regnställ osv. Vi är således kritiska mot en

sådan arbetsmiljö.

Men jag vill inte säga att arbetsmiljön i burhönsanläggningar

är så himla bra. Det finns mycket att önska därvidlag också.

Jag vill också framhålla att vi inom Lantarbetareförbundet

instämmer med näringen, dvs. att det måste vara en längre

omställningstid. Detta är mycket viktigt. Vi vet att när en

bonde, en ägare, har köpt ett system körs detta i minst tio år,

beroende på att det saknas ekonomiska möjligheter att byta

system. Vi vill inte medverka till att hälsan fördärvas när det

gäller våra gubbar och tanter som jobbar i den här miljön.

Själv har jag hjälpt ett antal av våra medlemmar, vilka haft

besvär i andningsvägar. Det gäller alltså detta med arbetsskador

och arbetssjukdomar. Vidare har vi fått arbetssjukdomar godkända

när man haft problem med ständig, kronisk, inflammation i ögonen

beroende på förekomsten av damm och ammoniak.

Självklart vill vi mot den bakgrunden pröva de här systemen.

Vi kan inte fortsätta som det har varit, alltså att man skall

prova en hel näring samtidigt. Jag tror att det blir väldigt

svårt framöver.

För att dra en parallell här kan jag säga att tidningen Land i

dagarna har presenterat ett ekologiskt system vad gäller kall

lösdrift och mjölkproduktion. Väldigt många arbetsmiljöproblem

är inbyggda i det systemet. Jag vet att våra lantarbetare blir

utsatta mer eller mindre året om för dessa problem. Vi vill inte

medverka till att sådana här prov körs på bred front i hela

näringen.

Jag återgår så till detta med golväggen. Det handlar då inte

bara om själva arbetet utan också om själva kvaliteten på äggen.

Jag tror att man där faktiskt måste sätta upp en ribba. Det är

oerhört väsentligt att vi från näringen och våra lantarbetare

kan garantera den svenska konsumenten ägg av god kvalitet och

att det är fråga om minimal användning av antibiotika, vaccin

o.d. Efter det målet måste vi anpassa produktionen.

Börje Westman: Jag har figurerat litet i pressen. Jag kör

alltså voletagesystemet tillsammans med Bo Algers.

Jag vill tala om varför Kalmarförsöket går så bra. Mina egna

erfarenheter gör att det nu går bra hos mig också. Det gäller

detta med fjäderplockning och kannibalism. Dessutom är det en

foderfråga.

Det är helt riktigt som riksdagsmannen nyss påpekade, att man

från Jordbruksverkets sida helt och hållet har bortsett från

fodrets inverkan på hönan.

Inge Carlsson: Vi ägnar ju mycket tid åt hönsen och mindre

tid åt de människor som arbetar med de här sakerna. Det finns

alltså en rad åtgärder som kan vidtas.

Jag håller inte med Lantarbetareförbundet om att vi måste se

frågan så, att vi måste förlänga tiden. I stället måste vi sätta

in ännu större forskningsresurser för att kunna komma till rätta

med arbetsmiljön.

Jag vill helt kort fråga hur man ser på det här och hur lång

tid som behövs. Det är kanske svårt att svara, men någon tidsram

kanske kan ges.

Gösta Gustafsson: Jag ställde faktiskt för en vecka sedan

samma fråga till mina kolleger i Lund.

När det gäller luftförorening är vi i vår forskargrupp ense om

att det krävs fördjupad forskning kring de faktorer som jag

visade kan påverka. Det gäller då både ammoniak och damm.

Hittills har vi enbart haft medel att gå ut till

fältbesättningar. Det blir mer av, skulle jag vilja säga, en

eländesbeskrivning av hur dåligt det är.

Jag menar att det, för att man skall kunna forcera forskningen

på luftföroreningssidan, krävs en mera grundläggande forskning

under mer laboratoriemässiga förhållanden i anslutning till

forskningsinstitutionerna.

Vår uppfattning om tidsramen är väl att denna är väldigt snäv,

speciellt med tanke på att teknik skall ut till

fältbesättningar. Vi måste vara övertygade om att det är en

säker teknik vi går ut och rekommenderar. Vi menar alltså att

det krävs förstärkta forskningsmedel. Men tiden är kort.

Christer Windén: När jag lyssnar på resonemanget här

ställer jag mig en del frågor som jag vill vidarebefordra till

er. Frågorna är baserade på det faktum att jag när jag lyssnar

på er kommer fram till att Jordbruksverket vill ha mera tid. Det

vill också forskarna. Från Föreningen Nordiska samfundet mot

plågsamma djurförsök är man väldigt otålig. Konsumenterna vill

inte betala för mycket för det här, och producenterna är

ovilliga i största allmänhet att göra förändringar.

Hela tiden verkar det vara fråga om stimulans. Man skall ha

pengar. Men det är alltid någon annans problem -- det är alltså

inte mitt problem.

Jag tror att konsumentens makt i det här sammanhanget är

oerhört stor. Det är där vi har det starkaste incitamentet. Det

handlar alltså inte om producenterna eller forskarna. Finns det

konsumenter som efterfrågar en sak, kommer den också att

produceras. Det är A och O i all marknadsekonomi. Därför skulle

jag vilja fråga er från konsumentorganisationerna:

Finns det något egentligt skäl till att inte införa frivillig

märkning nu? Det finns väl ingen anledning att vänta på

politiska beslut. Det här kan väl göras redan nu.

Nästa fråga ställer jag till samma grupp: Finns det i dag en

efterfrågan i handeln som är så stor att det är ett tillräckligt

kraftigt incitament för att verifiera vad jag har sagt, och är

konsumenterna beredda att betala?

Sedan till en fråga som kanske mest gäller handlarna: Hur

skyddar man sig mot att oseriösa uppfödare eller producenter

använder sig av märkning för att få mera betalt för sina ägg?

Konsumenten ser ju ingen skillnad på äggen. Det är egentligen

inte särskilt stor skillnad mellan äggen som sådana. Här handlar

det inte om en kvalitetsförbättring som man betalar för, utan

här handlar det om etik -- dvs. att hönan under sin korta

livstid får en drägligare tillvaro.

Jan-Erik Nyberg: Idealsituationen är väl att det är

konsumenten som styr. Det är klart att mycket i

jordbrukspolitiken har gått ut på att man reglerar

konsumentinflytandet så att andra intressen i stället får styra.

När det gäller märkning finns frågan: Finns det något skäl att

inte nu föra fram ett frivilligt märkningssystem? Christer

Windén svarade väl egentligen på den frågan.

Det gäller att ha kriterier för den här märkningen, så att

den inte utnyttjas av oseriösa intressen. Det måste alltså

finnas kriterier så att man vet vilka krav som skall uppfyllas

för att man skall få märka på ett visst sätt. Detta är inte

något konstigt. Sådana här kriterier har utarbetats på andra

håll också. Det går ofta bra att göra detta på frivillig väg.

Såvitt jag förstår kommer man till rätta med oseriös märkning

med hjälp av marknadsföringslagen. Konsumentombudsmannen får

alltså gå till Marknadsdomstolen och begära att man vid vite

förbjuder sådan här märkning. Men då gäller det, som sagt, att

nämnda kriterier finns.

När det gäller efterfrågan på alternativproducerade ägg har

det flera gånger sagts att den efterfrågan med rådande prisnivå

är större än utbudet. Frågan är om konsumenten är beredd att

betala för ägg av annan kvalitet. Det är en fråga som inte kan

besvaras generellt. Det finns säkert konsumentgrupper som är

beredda att betala en hel del för alternativa ägg. Men det finns

också konsumentgrupper som inte är beredda att betala ett öre

utöver vad vanliga ägg kostar.

Skulle det vara fråga om att låta konsumenterna styra, skulle

bägge systemen förmodligen finnas kvar för evärdlig tid. Det är

snarast djurskyddsfrågan som är avgörande för idén om att vi

inte skall ha kvar burhönsen.

Också burhönsproduktionen leder ju, har det visat sig, när det

gäller den rena konsumentsynpunkten till ägg av god kvalitet,

med bra hälsotillstånd osv.

Turid Ström: Jag har egentligen redan svarat på frågan

genom att jag i mitt första inlägg tog upp detta med märkningen.

Jag undrar om det finns någon från Livsmedelsverket här. Jag

tycker, som Jan-Erik Nyberg sade, att det krävs ett arbete på

mera officiell nivå, där kriterier läggs fast och där man har en

övervakningsfunktion. Det är ju vad som gäller i dag, t.ex.

beträffande grönsaker. Där har man ju frivillig märkning.

Det här är väl något som kan starta omedelbart om intresset

finns från Livsmedelsverket och Konsumentverket, som jag också

anser bör vara med i det arbetet.

Lennart Geneborg: Den här frågan ställdes till

konsumentorganisationerna. Själv kommer jag alltså från

KabiPharmacia, men jag sällar mig till konsumenterna i det här

fallet. KabiPharmacia konsumerar ju också ägg. Vi gör av med

äggula om i storleksordningen 6 500 ton ägg per år, och vi har

en rad synpunkter på det här.

En tidigare fråga var om vi kunde acceptera importerade ägg.

Jag vill svara att vi för närvarande inte kan göra det.

En annan fråga här var hur vi ser på burhönsförbudet. Vi har

tillstyrkt Jordbruksverkets förslag om förlängd dispenstid för

burhönsen. Det finns tre skäl till att vi har gjort det.

Det första skälet är produktionshygienen. Vi har i dag hört

från Lantbruksuniversitetet att det blir problem med hygienen,

med parasiter och med kvalster och att risken finns att man

måste använda medikamenter och kemikalier. Dessutom finns risken

att restsubstanser blir kvar i äggen. Vi har också svårt att

acceptera prisökningar.

Vi använder de här äggen i produktionen av intravenösa

fullnäringsmedel, alltså näringsmedel som vi ger till patienter

som av olika skäl inte kan äta. De här medlen injiceras direkt

in i människors blodbanor. Vi måste få betydligt längre tid på

oss att undersöka hur frågan om risken för restsubstanser i

äggen skall hanteras. Vidare bör vi vänta tills det finns system

för behandlingen av dessa frågor och tills ägg kan produceras

lika hygieniskt som sker i burar.

Kaj Larsson: Jag tänkte egentligen fråga om arbetsmiljön.

Men jag tycker att Mats Hansson gav ett bra svar i det

avseendet.

Mats Hansson sade att golvägg plockas fem gånger om dagen. Då

undrar jag: Hur är kvaliteten på dessa ägg i jämförelse med ägg

som produceras i burar? Om äggen ligger på golvet får det mig

att undra om de här äggen suger upp t.ex. ammoniak. Och hur är

det med kvaliteten på äggen vid de tillfällena?

Jan-Olof Bohlin: Som f.d. kläckare vill jag tala om hur vi

har gjort. I kläckleden är äggen inte användbara på grund av den

stora förekomsten av bakterier.

Ragnar Tauson: I Jordbruksverkets rapport redovisas ett

försök där vi just tittade på detta tillsammans med

Institutionen för livsmedelshygien. Man undersökte den

bakteriella växten i äggen. Den påverkades inte av

inhysningssystemet i sig, däremot av var ägget hade lagts och av

om det var smutsigt eller ej. Ägg som legat i ströbädd t.ex.

visade på en högre halt av bakteriell växt än andra. Det finns

en redogörelse i det avseendet.

Carl G Nilsson: Svenska Lantägg AB redogjorde i början av

denna utfrågning ganska lättfattligt, enligt min mening, för hur

prismekanismen fungerar och för skälet till att prisnivån helt

enkelt blir för låg för att göra detta intressant för

alternativa system.

Vad vi inte har hört är vilka kostnadsskillnader eller behov

av förändringar som avses. Förändringar här handlar alltså om

att helt enkelt höja referenspriset för att väcka intresse för

alternativa system.

Jag skulle vilja ställa en fråga här. Det är väl närmast

äggproducenterna som kan svara på min fråga: Vad är det för

pengar vi talar om?

Per-Olof Sallin: Det här gäller delvis en fråga där även

Torbjörn har en bra utredning. En följdfråga som måste ställas

är:

Vilka utländska ägg skall vi jämföra med när vi konkurrerar?

Jag tycker att det inte har framkommit tydligt och klart här i

dag att lantbrukskooperativa Kronägg äger genom sitt dotterbolag

Källbergs en stor anläggning med kapacitet för närvarande för,

tror jag, 750 000 djur i värpning och en maximal kapacitet på

2,6 miljoner värphöns, fullt utbyggd. Det är halva Sveriges

behov.

Om jag när jag i min verksamhet har att fatta beslut skall

räkna på kostnadsförhållandena, blir det så att min producent --

som har en utsliten buranläggning och som inte har ett system

som är godtagbart/godkänt att sätta in i stället -- över huvud

taget inte kan producera några ägg. Skulle han gå in i

alternativsystemen och försöka komma med i ett provningsprogram

kommer han att få ett kostnadshandikapp på 2--4 kr, jämfört med

vanliga svenska ägg enligt utredningar som finns. Om jag sedan

skall försöka marknadsföra de här äggen i konkurrens med de

importägg som måste komma från t.ex. Iecava Poultry Farm, där

man kommer att ha produktionskostnader som är helt andra än de

som vi har, blir skillnaderna så svindlande att jag kanske får

leverera till marknaden vart tionde efterfrågat ägg. Resten av

äggen kommer att vara billigare producerade ägg från Baltikum.

Fördelen med de ägg som man skulle kunna ta från Baltikum är

att man rent hygieniskt kommer att kunna styra kvaliteten. De

hybrider som sätts in kan man ta från avelsdjur och far- och

morföräldrar från Sverige eller Danmark, där kvaliteten på

hybrider är bra. Fodret kan tas från svenska foderfabriker.

Sedan kan man erbjuda konsumenten ett ägg som håller precis

samma fina kvalitet som det svenska ägget och som är fritt från

salmonella, läkemedelsrester och sådant som t.ex. holländska och

tyska ägg har problem med.

Man kommer att kunna göra detta till ett väldigt lågt pris,

inte bara på grund av de låga kostnaderna för arbetskraft, foder

och effektiva produktionssystem utan också till stor del på

grund av att det inte blir fråga om några "Sörgårdenregler" för

hur hönshållningen skall tillgå. Det är alltså inte tre höns i

burarna, utan fyra eller fem. I goda tider sätts sex stycken in.

Är det riktigt strålande tider slår man vingarna av hönsen och

får därmed in ett åttonde djur i samma bur.

Det går bra att studera detta i länder som inte har några som

helst restriktioner. I våra trehönsburar förekommer alltså

besättningar på upp till sju åtta djur.

Jag fungerar på en marknad och har ett ansvar gentemot min

verksamhet, mina producenter och min personal. Jag kan bara

vädja till jordbruksutskottets ledamöter: Sätt er för en kort

stund in i den ekonomiska verklighet som råder ute på den

svenska, hårt konkurrensutsatta äggmarknaden! Jag hoppas att ni

också en gång, när det skälls på näringen för att den inte har

satsat pengar i alternativa system, tar med det jag har sagt.

Och kom ihåg att näringen består av 300--400 personer som

producerar svenska ägg och som har varit oerhört pressade genom

avregleringen. Flera företag har gått överstyr. Kom också ihåg

att skälet till att vi inte har haft så hemskt mycket pengar att

satsa på utveckling av konkurrenskraftiga system är att vi är

400, medan man på djurskyddssidan med 60 000 ideellt arbetande

personer kanske har haft både mer tid och svängrum när det gällt

att påverka opinionen, jordbruksministern och andra politiker.

Det är inte alldeles onaturligt.

Håkan Andersson: Det har ställts några frågor som jag

gärna skall försöka besvara.

När det gäller märkning avseende olika produktionsmetoder

finns det önskemål även från äggbranschens sida. Därifrån säger

man att man gärna ser att exakt det system införs som EG

tillämpar. Det innebär ursprungsmärkning av metod och att man

har en ordentlig kontroll. EG föreskriver journalföring. Man har

en uppföljning genom statliga kontrollanter som besöker varenda

besättning, vars ägg märks på detta sätt. Vi vill gärna ha ett

sådant här system, både för att visa ursprunget och i

förebyggande syfte för att undvika felaktigheter.

När det gäller produktionskostnaderna beräknar vi att med de

metoder som är tillgängliga i dag är skillnaden 3--4 kr per kilo

ägg. I konsumentledet motsvarar det 6--10 kr per kilo, med

hänsyn tagen till större handelsmarginaler och momsens effekter.

Det finns en mindre andel konsumenter som är beredda att

betala ett merpris. Som det har sagts tidigare här finns det en

organisation inom handeln som säljer t.ex. i Stockholm. Dess

andel är ungefär 20 %. Men det är ett specifikt fenomen i

Stockholm. Den här 20-procentiga marknadsandelen i Stockholm

utgör ungefär 0,5 % av landets ägg totalt.

Vi levererar äggen och packar dem, och vi känner därför rätt

väl till förhållandena. Även om det för närvarande är julrusch

och en stor försäljning går inte alla sprättägg åt som vi har

tillgängliga för leverans på detta sätt. Marknaden är alltså

klart begränsad.

Man anser också därifrån att detta är ett storstadsfenomen.

Det är kanske ganska så enkelt att se det. All handel av

färskvaror bygger ju på att det finns ett snabbt genomflöde och

att varorna inte blir gamla. I småbutiker kan man inte ta hem en

större mängd, om det bara är enstaka konsumenter som frågar

efter dessa varor. Detta är alltså något som utvecklas helt

efter marknadens önskemål och behov.

Jag menar att det här finns en begreppsförvirring. Man talar

nämligen om näringen som om näringen var något enhetligt som

skulle kunna ta ansvar för en omställning eller en utveckling.

Det är inte på det sättet. Pelle Sallin var här inne på att

producentkåren består av ett antal hundratal äggproducenter. För

att man skall få till stånd en omställning till alternativa

metoder fordras att varje enskild lantbrukare finner att han

skall ställa om, därför att han i det långa loppet tror på en

lönsamhet för denna produktion.

En samlad näring kan inte alls styra detta, utan det är den

enskilde som hela tiden har initiativet.

Till slut vill jag fråga er som företräder djurskyddet och er

som förespråkar en hastig omställning: Är det er mening att man

nu på kort tid skall ställa om till de metoder som forskarna

säger inte fungerar? Är det er mening att en större mängd

producenter skall ställa om till dessa metoder? Vad händer

sedan, när man konstaterar att det inte fungerar som man tänkt

sig? Skall vi då avveckla igen och skapa helt nya metoder?

Jag menar att man, om man från både djurskyddets och

riksdagens sida begär något sådant, också måste känna ansvar för

konsekvenserna av en sådan här omställning.

Lena Klevenås: Jag har en fråga till Lars Audell: Vilken

effekt har det på höns och ägg om hönsen får gå utomhus?

Jag skulle nog också vilja ha ytterligare kommentarer om

fodret och dess betydelse för hälsan och hönornas beteende.

Jan Jennehag: Det gäller fodrets inverkan. Jag utgår från

att det finns fler synpunkter på detta än det som Börje Westman

antydde.

Jag ansluter mig alltså till vad Lena Klevenås sade.

Lars Audell: Jag måste lämna över till min expertkollega

Ingvar Ekesbo. Men först vill jag helt snabbt göra en kommentar.

I rapporten nämns en enkät riktad till alla större

golvproducenter. Den har inte nämnts i dag. 100 % av de

tillfrågade med en stor anläggning anger "godtagbart" eller

"bra" resultat i golvproduktion.

Ingvar Ekesbo: Utegång innebär ju en mindre belastning på

djuren rent klimatmässigt, under förutsättning att de har skydd

osv. Men sådant som fjäderplockning uppträder i dag även på höns

som hålls utomhus, vilket illustrerar att det här inte är ett

lidande eller ett beteende som är kopplat till inhysningssystem.

I stället finns det andra orsaker.

Orsakerna är komplexa. Som docent Algers påpekade skall vi

inte försöka manipulera med olika ingrepp -- ljusmässigt eller

på andra sätt. I stället måste vi gå till grundorsaken. De här

sakerna förekommer ju såväl i bur och på golv som utomhus.

Därför tycker jag att ställda fråga egentligen inte är relevant

i denna diskussion.

Jag har sysslat med höns i ganska många år. Redan under

50-talet var det ett allmänt talesätt bland alla uppfödare att

man inte skall ha mer än 3 % vete i fodret. Det hörde jag som

kliniker. I dag förekommer det att foderfabrikanterna har 30 %

vete i fodret.

Det här har man inte tittat tillräckligt på, vare sig

internationellt eller nationellt. Det är min kommentar. Detta

visar att det alltså finns mörkertal i detta sammanhang.

Ragnar Tauson: När det gäller foder handlar det om

struktur, om inblandning av vete osv.

Jag kan säga att i vår omgång på Marielund, som går väldigt

bra befjädringsmässigt, har vi 25 % vete. Jag har hållit på med

höns i mer än 20 år och har utbildning på nutrition.

När det gäller vårt veteförsök på uppdrag av Lantbrukets fond

på Lövsta ser vi en viss skillnad om vi har en väldigt stor

veteandel jämfört med om vi har en lägre veteandel, alltså en

sämre befjädring med en stor veteandel. Tyvärr påverkar det inte

kannibalismen och dödligheten.

Björn Engström: Det gäller utevistelse. Efter nyår kommer

det ju att införas en bestämmelse om att alla höns i flockar som

är större än 200 kommer att provtas för salmonella.

När det gäller salmonellasmitta och höns innebär utevistelse

en stor risk. I England har man haft de största problemen med

ägg från just utegående höns. Smitta kommer med fåglar, gnagare

och andra vilda djur. Det är väldigt svårt att kontrollera en

salmonellainfektion vid utevistelse. Därför behövs det speciella

arrangemang för kontroll, om man vill vara säker på att inte få

salmonella i äggen.

Ordföranden: Nu har alla som haft frågor fått ställa dem.

Tiden är egentligen ute. Men jag vet att det finns några här som

brinner av iver att få säga ytterligare något. Vi kan därför ta

några minuter till i anspråk, men ni får fatta er synnerligen

kort.

Torbjörn Eriksson: Sannolikt är vi medlemmar av eller på

något sätt associerade till EU 1995--1996. Det innebär att vi då

inte har något gränsskydd, utan då är det fritt fram för import

av ägg till vårt land. Sannolikt kommer vi, som beskrevs här,

att få import från Östeuropa eller från något av EU-länderna. De

har redan investerat i en produktionsapparat och har möjlighet

att under många år till en mycket låg produktionskostnad

exportera ägg till oss i Sverige.

Samtidigt skall hela svenska äggnäringen ställa om. Alla

system skall bytas ut. Sannolikt kommer hälften av husen inte

att kunna användas. I stället måste man bygga nya hus, eftersom

de gamla husen inte är lämpliga för de nya systemen. Detta

kostar 1,5--2 miljarder kronor, och detta skall alltså de

svenska producenterna klara av -- utöver de problem som här har

redovisats. Detta måste man alltså klara.

Jag har, som jag tidigare sagt, golvproduktion sedan 1989. Jag

har mycket erfarenheter av detta och har gjort en liten kalkyl

som jag vill visa här. Den visar just merkostnaden för att

producera ägg i det golvsystem som vi har diskuterat här hela

förmiddagen. Detta gäller i förhållande endast till de danska

priserna. Jag har inte gått på de holländska priserna eller på

östeuropeiska priser.

Jag har alltså här en kalkyl som visar merkostnaden i

förhållande till danska produktionspriser. Vi kan utgå från att

de i dag kvarstående problemen i produktionen är lösta till

1999. Hackning, fjäderplockning osv. har fått sin lösning i den

här kalkylen. Här fungerar det perfekt.

Det är mina egna kostnader som jag här har vägt in. Jag har

ett mycket rationellt system, och det har fungerat väldigt fint

hos mig.

Den första kolumnen gäller investering i inventarier. I det

fallet har producenten alltså ett hus som kan användas.

Producenten behöver bara byta inventarierna. I det andra fallet

måste både inventarier och hus bytas.

Jag har låtit några titta på det här. Många säger att jag har

räknat alldeles för lågt och att det kommer att bli dyrare. Men

det här är alltså inga siffror i överkant.

När det gäller hönsen kommer det att bli dyrare. Eftersom

foder har diskuterats här vill jag säga att vi i dag jobbar med

ett foder med 15 % veteandel och en lägre energihalt. Det

innebär att vi får ett pris som ligger ungefär 40 öre per kilo

ägg högre. Vi har ökade arbetskostnader. De är ungefär 100 %

jämfört med i ett burstall. Det gör 90 öre på ett kilo ägg.

Sedan har vi investeringskostnaderna som gäller inredning. Det

är 92 kr per hönsplats. Jag har också med siffor för kyckling,

som jag räknar med blir dyrare i Sverige än i Danmark. Orsaken

är att det här är längre avstånd och att vi har högre

hygienkrav. Sannolikt är också kronan undervärderad. 1999 kommer

vi säkerligen ha ett annat läge när det gäller kronkursen.

Sist har vi en investering i hus, 220 kr per hönsplats.

Alla de här siffrorna kan jag gå i god för. Ni ledamöter i

jordbruksutskottet är välkomna att komma och titta på min

produktion.

Ni ser själva att merpriset är 3:10 kr i de fall där man inte

behöver bygga nytt hus. Litet över 5 kr blir merpriset när man

måste bygga ett nytt hus. Detta är också lågt räknat, som många

har påpekat, för det kommer en ökning med mer än 100 % -- strax

över 6 kr i första fallet och strax över 10 i andra fallet.

Birgitta Carlsson: Jag tycker att dagens diskussion har

fått en väldigt olycklig slagsida. Det som har diskuterats här i

dag är ju inte djurskyddsaspekten utan hur man skall producera

ägg så billigt som möjligt.

Att döma av det som sagts här i dag från spridda håll skulle

man kunna tro att det är oerhörda problem förknippade med

utvecklingen av alternativa system. Samtidigt glömmer man bort

att Schweiz redan har genomfört ett förbud. Det finns alltså ett

antal godkända system i Schweiz som fungerar alldeles utmärkt.

Vidare är det felaktigt att uppfatta detta så, att de problem

som finns i golvsystemen skulle vara olösliga eller omöjliga att

hantera. I själva verket kan de forskare som sysslar med detta

och som har etologisk bakgrund eller veterinärbakgrund ta fram

de största problemen och koncentrera sig på dem.

Däremot har vi här i dag inte tagit fram alla de problem som

finns när det gäller bursystemen. Det är något som vi har

påpekat. Det har också flera andra gjort i remissvaret på

Jordbruksverkets rapport. Till vår glädje noterar vi att

regeringen har instämt i att det i Jordbruksverkets rapport inte

finns någon jämförelse med bursystemen. Den saken har heller

inte förts fram i diskussionen här i dag.

Det skulle behövas kontrollerade jämförelser mellan

alternativa system och bursystem. Det som Ragnar Tauson fört

fram -- vissa jämförelser med dödlighetstal osv. -- tycker jag

att det finns anledning att ifrågasätta. Men det finns inte tid

för det i dag.

Jag tycker alltså att vi måste komma tillbaka till

djurskyddsaspekten.

Det går inte att ta upp alla detaljer. Men Pelle Sallin påstod

att man från näringens sida inte hade tillräckligt med medel för

att satsa på utvecklingen av alternativa system. Däremot har man

haft möjlighet att satsa pengar på att ta fram en sådan här

broschyr, som Pelle Sallin själv medverkat till. Jag misstänker

-- och jag skulle vilja ha ett svar, om tillfälle ges -- att det

kostat några miljoner kronor att ta fram den här broschyren.

Vi i djurskyddsorganisationerna har inga som helst ekonomiska

möjligheter att ta fram något liknande. Därför har vi heller

inte gjort det. Vi som arbetar i djurskyddsorganisationerna har

mycket låga löner -- om vi nu inte jobbar helt ideellt. Den

jämförelse som Pelle Sallin här gör är alltså helt felaktig. Han

säger ju att vi har hur mycket tid som helst när det gäller att

påverka jordbruksministern, andra politiker osv.

En mycket viktig fråga när det gäller att titta på

prisjämförelser -- och där finns det en rad frågetecken, som

inte alls har berörts här i dag -- är att vi, när vi jämför

kostnaden för burhönsägg och ägg producerade i alternativa

system, helt glömmer det faktum att tillsynen i bursystemen i

dag inte sker i enlighet med djurskyddslagen. Detta har bl.a. Bo

Algers tagit fram i sitt remissvar på utredningen. Han kunde

räkna ut att om man skall utgå från gällande djurskyddslag och

de kostnadsberäkningar som gjorts från burhönssidan, skulle

alltså den dagliga tillsynen vara mindre än 1 sekund.

Om man har en sådan tillsyn av bursystemen -- dessutom vet vi

att det i verkligheten förhåller sig så, ja, det är mycket

mycket värre, därför att det finns ingen som helst tillsyn att

tala om -- är det naturligtvis oerhört svårt att kunna bedöma

hur många sjuka eller döda djur som finns i burarna.

Hur vet vi över huvud taget när det gäller kontrollerna av

dödligheten hur många döda djur som räknas i bursystemen och hur

många av de döda hönsen som över huvud taget tas med på

slakterisidan? Där är inte mycket gjort som kan tjäna som belägg

för det som har sagts.

Salmonellan nämndes som ett stort problem. Hittills har den

största smittkällan för salmonella i smittat foder, och det

gäller både i Sverige och utomlands, varit sjuka människor, att

döma av de fall där salmonella brytit ut. I Sverige har

salmonellautbrotten varit i bursystem, inte i alternativa

system.

Det har alltså skett en vinkling av informationen vid denna

utfrågning. Jag vill därför att alla riksdagsledamöter verkligen

försöker att sila informationen. Läs remissvaren och regeringens

rapport, men lyssna inte till den mycket vinklade information

som kommit fram i dag! Jag beklagar att vi från djurskyddet inte

har fått möjlighet att bemöta påståendena i tillräcklig

utsträckning.

Ordföranden: Nu är tiden definitivt ute.

De två sista inläggen får väl spegla de båda motstående

intressen som naturligtvis finns här. Jag kan försäkra att vi

kommer att läsa vad som producerats i det här ämnet. Utifrån den

här diskussionen och utifrån det vi läser ytterligare kommer vi

så småningom att ta ställning i denna fråga.

Birgitta Carlsson tycker att informationen är vinklad. Men vi

hade frågor som vi ville ha besvarade. Sannolikt har vi

ytterligare frågor, men då kan vi på annat sätt ta kontakt med

berörda.

Alla inbjudna har emellertid fått yttra sig här i dag. Det

gäller representanter för olika verk och organisationer.

Jag vill tacka er så mycket för att ni var vänliga och kom

hit. Härmed förklarar jag denna förmiddag avslutad.