Bet. 1993/94:JuU1

Justitieutskottets betänkande

1993/94:JUU01

Ordningslag m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1993/94

JuU1

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om

ny ordningslag m.m. Utskottet tillstyrker regeringsförslaget som

bl.a. innebär att uttrycket allmän plats i

ordningslagstiftningen ersätts med uttrycket offentlig plats

samt att regleringen av allmänna sammankomster i lagen

(1956:618) om allmänna sammankomster förs in i den nya

ordningslagen. Utskottet förordar dock att ikraftträdandet

bestäms till den 1 april 1994, vilket i sin tur föranleder en

följdändring i övergångsbestämmelserna.

I ärendet föreligger yttranden från konstitutionsutskottet och

kulturutskottet.

I samband med propositionen behandlar utskottet en med

anledning av propositionen väckt motion samt yrkanden i tio

under de allmänna motionstiderna åren 1992 och 1993 väckta

motioner. Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

En meningsyttring (v) har fogats till betänkandet.

Propositionen

I proposition 1992/93:210 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta de i

propositionen framlagda förslagen till

1. ordningslag

2. lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att

uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m.,

3. lag om ändring i renhållningslagen (1979:596),

4. lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157),

5. lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker,

6. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av

alkoholhaltiga drycker m.m.,

7. lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd för viss

tjänsteutövning,

8. lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar

och andra författningar,

9. lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter,

10. lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och

explosiva varor,

11. lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig

försäljning.

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till

betänkandet, se bilaga 1.

Motionerna

Motion väckt med anledning av propositionen

1992/93:Ju21 av Sten Svensson (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

formerna för prövning av tillstånd att använda offentlig plats

och om bestämmande av avgift för detta.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1992

1991/92:Ju820 av Rune Backlund (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om regler mot olovlig handel på allmän plats i ny ordningslag.

1991/92:Ju831 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om viss gatuförsäljning.

1991/92:Ju835 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att utforma regler för hur nyårssmällande får ske.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1993

1992/93:Ju214 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att

polisens övervakningsinsatser i samband med sportevenemang etc.

helt eller i varje fall i större utsträckning än vad som nu är

fallet skall betalas av arrangörerna.

1992/93:Ju811 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av allmänna

ordningsstadgan i enlighet med vad som anförts i motionen.

1992/93:Ju814 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om införande av straffbot för nedskräpning på

allmän plats.

1992/93:Ju824 av Ingegerd Sahlström och Berit Oscarsson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts angående en lagändring vad gäller

kontrollerade försäljningsformer och handhavande av pyrotekniska

material.

1992/93:Ju827 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att avgift för tillstånd att göra sparbösseinsamling skall

utgå med samma belopp som för torgmöte samt i samband med sådant

möte inkluderas i denna avgift.

1992/93:Ju828 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om användningen av pyrotekniska

varor.

1992/93:Ju840 av Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förbud mot att bära mask för ansiktet vid

demonstration.

Utskottet

Inledning

Föreskrifter om allmän ordning och säkerhet finns i bl.a.

allmänna ordningsstadgan (1956:617, AOst), lagen (1956:618) om

allmänna sammankomster (LAS) och förordningen (1874 nr 26 s. 11)

angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för

allmänna hamnarne i riket (hamnordningsförordningen).

AOst innehåller dels allmänna ordningsföreskrifter, dels

föreskrifter om offentliga tillställningar. I LAS regleras

sådana sammankomster som omfattas av regeringsformens (RF)

bestämmelser om mötes- och demonstrationsfriheterna.

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för

dåvarande Kommundepartementet i februari 1977 en särskild

utredare med uppdrag att göra en översyn av AOst i syfte att

anpassa stadgan till RF:s bestämmelser om normgivningsmakten.

Vidare ingick i uppdraget att överväga och behandla ett antal

frågor som närmare angavs i direktiven (dir. 1977:15).

Utredningen antog namnet Ordningsstadgeutredningen.

Utredningen lade i maj 1978 fram delbetänkandet (Ds Kn 1978:2)

Kostnader för ordningshållning vid offentliga tillställningar

m.m. I december 1981 avlämnade utredningen delbetänkandet (Ds Kn

1981:26) Alkoholförtäring på allmän plats. Förslagen har lett

till lagstiftning (prop. 1979/80:17, KU19, rskr. 35, resp. prop.

1982/83:9, JuU6, rskr. 58).

I april 1985 överlämnade utredningen sitt slutbetänkande (SOU

1985:24) Ordningslag. Utredningens slutbetänkande har

remissbehandlats.

Till grund för propositionen ligger bl.a. nyssnämnda

slutbetänkande jämte en inom Justitiedepartementet år 1985

upprättad, remissbehandlad, promemoria (dnr 1862-85) angående

möjligheter att ingripa mot störande gatumusik och en av

Våldskommissionen upprättad promemoria om alkohol och gatuvåld

(bilaga till SOU 1990:92 Våld och brottsoffer) samt olika

skrivelser från bl.a. Stockholms och Göteborgs kommuner, RPS,

Polismyndigheten i Malmö, Sveriges köpmannaförbund och

Sprängämnesinspektionen.

Konstitutionsutskottet och kulturutskottet har i ärendet

yttrat sig över frågor med anknytning till sina

beredningsområden. Utskotten har tillstyrkt propositionens

förslag. Yttrandena har bifogats detta betänkande som bilagorna

2--3.

Utskottet har i ärendet haft en utfrågning med representanter

för Svenska kommunförbundet, Stockholms kommun, Nynäshamns

kommun och Ordningspolisen i stockholm.

Ett antal till utskottet inkomna skrifter från bl.a. Svenska

kommunförbundet och från Sveriges kommunala parkeringsbolag

föreligger också i ärendet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny ordningslag som skall ersätta

allmänna ordningsstadgan (1956:617) och lagen (1956:618) om

allmänna sammankomster.

Syftet med den nya lagen är dels att anpassa allmänna

ordningsstadgans föreskrifter till regeringsformens bestämmelser

om normgivningsmakten, dels att hålla samman de grundläggande

ordnings- och säkerhetsföreskrifterna.

I propositionen föreslås att uttrycket allmän plats i

ordningslagstiftningen ersätts med uttrycket offentlig plats.

Med offentlig plats avses i huvudsak detsamma som med allmän

plats enligt allmänna ordningsstadgan. En utvidgning görs

emellertid så till vida att även t.ex. parkeringsplatser, s.k.

innetorg och väntsalar som används för allmän trafik skall anses

utgöra offentlig plats vare sig området eller utrymmet är

beläget inom- eller utomhus.

Enligt förslaget förs regleringen av allmänna sammankomster

och offentliga tillställningar samman i ett särskilt kapitel i

lagen (2 kap.). Jämfört med nuvarande ordning skall

cirkusföreställningar behandlas som allmänna sammankomster i

framtiden. Vidare införs krav på besiktning och godkännande av

s.k. samlingstält och tivolianordningar.

Till skillnad från vad som nu gäller föreslås att polisen i

vissa fall skall kunna ta betalt för viss ordningshållning av

den som anordnar en allmän sammankomst i vinstsyfte.

Liksom nu skall det i framtiden krävas tillstånd av polisen

för att få ta offentlig plats i anspråk för något annat ändamål

än det som platsen har upplåtits för. Vidare införs möjligheten

att förverka bl.a. varor hos den som bryter mot

tillståndskravet.

Förslaget innebär också ett ökat krav på säkerheten hos

brunnar. I framtiden skall brunnar förses med sådana

säkerhetsanordningar att de ger ett tillräckligt skydd för

olyckor med barn.

Formerna för antagande av lokala föreskrifter ändras så till

vida att kommunfullmäktiges beslut i framtiden inte skall

underställas länsstyrelsens prövning. I stället kommer

kommunerna ensamma att få besluta sådana föreskrifter. Kommunen

är emellertid skyldig att anmäla sitt beslut till länsstyrelsen,

som ges befogenhet att upphäva lokala föreskrifter som strider

mot bestämmelserna i ordningslagen.

I propositionen föreslås att polismyndighets beslut skall

kunna överklagas till länsrätt och inte som nu till

länsstyrelse. Vidare föreslås att möjligheten att överklaga

beslut till regeringen tas bort.

Den nya ordningslagen innehåller också ett särskilt kapitel (4

kap.) om ordningen och säkerheten i viss kollektiv persontrafik.

Bestämmelserna ersätter de reglementen som i dag kan bestämmas

med stöd av 25 § allmänna ordningsstadgan.

Propositionen innehåller också förslag till ändringar i viss

annan lagstiftning. Bl.a. föreslås att de nuvarande

bestämmelserna i allmänna ordningsstadgan om gaturenhållning

förs över till renhållningslagen (1979:596).

Den nya ordningslagen liksom föreslagna författningsändringar

föreslås träda i kraft den 1 januari 1994. Samtidigt kommer

lagen om allmänna sammankomster, allmänna ordningsstadgan,

förordningen (1874 nr 26 s. 11) angående hamnordningar och andra

ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket samt

kungörelsen (1950:153) med vissa tillämpningsföreskrifter till

1874 års förordning att upphöra att gälla. Vid ikraftträdandet

kommer också punkt 4 i övergångsbestämmelserna till förordningen

(1990:1510) med länsstyrelseinstruktion liksom taxor och

reglementen som har beslutats med stöd av 23 § ordningsstadgan

för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) eller med stöd av 25

§ allmänna ordningsstadgan att upphöra att gälla.

Förslaget innebär vidare att nuvarande lokala

ordningsföreskrifter skall upphöra att gälla den 1 januari 1996.

Föreskrifter som har beslutats med stöd av

länsstyrelseinstruktionen skall upphöra att gälla den 1 januari

1995.

Ordningslagstiftningen

Allmänt

Som redan framgått har det nu föreliggande regeringsförslaget

föregåtts av ett långvarigt utredningsarbete med sikte på att

anpassa ordningslagstiftningen till bl.a. RF:s bestämmelser om

normgivningsmakten.

Den fråga som här aktualiseras är främst i vilken utsträckning

föreskrifter i ordningslagstiftningen skall regleras genom lag

enligt 8 kap. 3 § RF. Enligt nämnda lagrum skall föreskrifter om

förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller

åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas

personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag.

Här bör vidare nämnas att riksdagen, enlig 8 kap. 7 och 11 §§ RF

i vissa fall kan delegera normgivningsrätten till regeringen som

i sin tur har möjlighet att överlämna till en

förvaltningsmyndighet eller en kommun att meddela

ordningsföreskrifter. Också ett sådant beslut om delegering

skall göras i lag.

Utskottet delar uppfattningen i propositionen att

ordningslagstiftningen i stor utsträckning utgörs av för den

enskilda betungande föreskrifter som i princip faller inom

tillämpningsområdet för 8 kap. 7 § RF.

AOst är beslutad av regeringen efter riksdagens hörande med

stöd av den s.k. ekonomiska lagstiftningsmakten i 1809 års

regeringsform. Både de allmänna ordningsföreskrifterna i stadgan

och stadgans bestämmelser om offentliga tillställningar är

emellertid i stor utsträckning sådana för den enskilde

betungande föreskrifter som enligt 8 kap. 3 § RF i princip skall

meddelas genom lag. Detsamma gäller också flertalet lokala

ordningsföreskrifter m.m.

Det sagda innebär att en reform framstår som nödvändig av

konstitutionella skäl. Härtill kommer att en reform framstår som

behövlig också av andra skäl, främst att den nuvarande

ordningslagstiftningen i vissa delar är föråldrad och inte

fyller de krav som bör ställas på en modern lagstiftning om

ordnings- och säkerhetsfrågor.

När det gäller den lämpliga omfattningen av en reglering av

ordnings- och säkerhetsfrågor delar utskottet den inställning

som kommer till uttryck i propositionen. I likhet med vad som

där anförs konstaterar utskottet alltså att det inte är möjligt

eller ens önskvärt att genom föreskrifter av olika slag reglera

varje situation som kan tänkas innebära en säkerhetsrisk för

allmänheten eller som kan tänkas ge upphov till friktioner

mellan människor. Regleringen av ordnings- och säkerhetsfrågor

bör innehålla endast sådana föreskrifter där det finns ett

allmänt och påtagligt behov.

Regeringsförslaget innebär dels att de konstitutionella

aspekterna på ordningslagstiftningen får en lösning, dels att

ordningslagstiftningen anpassas till dagens behov och krav såväl

när det gäller lagstiftningens innehåll som när det gäller dess

tekniska utformning. Utskottet kan således redan här i princip

tillstyrka regeringsförslaget.

I det följande kommer utskottet dels att lämna en redogörelse

för centrala delar av den nya lagstiftningen, dels behandla

vissa särskilda frågor som aktualiserats genom motioner eller på

annat sätt.

Principer i ordningslagstiftningen

Allmän plats och offentlig plats

Begreppet allmän plats definieras i AOst som gata, torg, park

och annan plats som enligt fastställd stads- eller byggnadsplan

utgör allmän plats och som har upplåtits för avsett ändamål, för

allmänheten tillgänglig del av hamnområde samt allmän väg liksom

annat område som är upplåtet till eller annars används för

allmän trafik.

Begreppet allmän plats i AOst har en viktig rättslig funktion.

Det ligger till grund för att avgränsa tillämpningsområdet för

regleringen i AOst om krav på tillstånd för att ta i anspråk

områden som används för allmän trafik m.m. och för olika lokala

ordningsföreskrifter som meddelas med stöd av AOst. Begreppet

allmän plats har också betydelse när det gäller tillämpningen av

reglerna i LAS om krav på tillstånd eller anmälan för att

anordna allmänna sammankomster.

Genom plan- och bygglagen (PBL) som trädde i kraft år 1987

upphävdes bl.a. byggnadslagen. I PBL regleras användningen av

marken och bebyggelsen genom detaljplaner, som motsvarar

begreppen stads- och byggnadsplaner i byggnadslagen. Enligt PBL

skall bl.a. stads- och bygggnadsplaner gälla som detaljplaner

som har antagits med stöd av PBL.

Enligt PBL skall i en detaljplan anges och till gränserna

utmärkas allmänna platser såsom gator, vägar, torg och

parker, kvartersmark för bl.a. bebyggelse, idrotts- och

fritidsanläggningar, begravningsplatser, anläggningar för

trafik, vatten, avlopp och energi samt skydds- och

säkerhetsområden och vattenområden för bl.a. båthamnar och

friluftsbad.

För att ett område som är allmän plats enligt en detaljplan

skall bli allmän plats också i AOst:s mening krävs i princip att

området har upplåtits för avsett ändamål.

Även allmän väg samt enskild väg som upplåtits för allmän

samfärdsel är allmän plats enligt AOst.

Med uttrycket allmän plats i AOst avses endast utomhus belägna

områden. Inomhuslokaler dit allmänheten har tillträde är därför

i princip inte allmänna platser i AOst:s mening.

Inte heller allmänna kommunikationsmedel, stationsväntsalar

och andra järnvägsområden inomhus eller perronger i allmänhet

utgör allmänna platser i AOst:s mening.

Enligt AOst är det möjligt för en kommun att i en lokal

ordningsstadga bestämma att även andra till allmänt begagnande

upplåtna områden än sådana som generellt är allmänna platser

enligt AOst skall vara likställda med allmän plats vid

tillämpningen av de allmänna föreskrifterna i AOst eller av

föreskrifter i en lokal ordningsstadga. Föreskrifter i lokala

ordningsstadgor om utvidgning av begreppet allmän plats är

vanliga. De områden som oftast likställs med sådan plats är

idrotts- och badplatser, fritidsområden, campingplatser, parker,

trädgårdsanläggningar, kyrkogårdar, begravningsplatser,

slalombackar, järnvägsområden och s.k. innetorg.

Begreppet allmän plats förekommer -- förutom i AOst och PBL --

i bl.a. RF, tryckfrihetsförordningen (TF),

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och brottsbalken (BrB).

Begreppet allmän plats enligt BrB, TF, YGL och RF har en

betydligt mer vidsträckt innebörd än i AOst. Bl.a. på grund av

den risk för förväxling som det innebär att uttrycket allmän

plats förekommer i flera författningar med delvis olika innebörd

föreslås i propositionen att uttrycket allmän plats i AOst i den

nya ordningslagen skall ersättas med uttrycket offentlig

plats.

Vid bestämmandet av innebörden av offentlig plats bör, enligt

propositionen, anknytningen till begreppet allmän plats i PBL,

liksom anknytningen till väglagens vägbegrepp behållas.

Därutöver finns det enligt propositionen behov av att låta

begreppet offentlig plats omfatta flera olika typer av områden

som inte redovisas som allmänna platser i fastställda

detaljplaner.

I propositionen föreslås att bl.a. områden som används för

allmän trafik skall vara offentliga platser. Därvid bör det

enligt propositionen inte göras någon skillnad mellan platser

som är belägna inom- eller utomhus. Detta innebär att 1 kap. 2 §

fjärde punkten i förslaget till ordningslag får en något vidare

innebörd än vad motsvarande uttryck nu har enligt AOst. I

specialmotiveringen till förslaget har den avsedda avgränsningen

närmare angivits. Bl.a. omfattas större s.k. innetorg som

fungerar som genomgångspassager och samlingsplatser samt de

delar av järnvägs- och tunnelbanestationer som allmänheten har

tillträde till utan att först behöva lösa färdbiljett.

Huvudprincipen är, enligt förslaget, att ett område eller

utrymme är offentlig plats, om allmänheten har tillträde dit

utan att behöva erlägga avgift.

Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) är varje medborgare

gentemot det allmänna tillförsäkrad bl.a. mötesfrihet och

demonstrationsfrihet. I 2 kap. 12 och 14 §§ finns bestämmelser

om i vilken form och inom vilka ramar som mötes- och

demonstrationsfriheterna får begränsas.

I LAS regleras sådana sammankomster som omfattas av RF:s

bestämmelser om mötes- och demonstrationsfriheterna. Lagen är

tillämplig på bl.a. föreläsningar, föredrag och sammankomster

för religionsutövning samt för teaterföreställningar, konserter

och andra allmänna sammankomster för att framföra konstnärliga

verk. LAS innehåller bestämmelser om krav på polisens tillstånd

för att få anordna en allmän sammankomst på allmän plats, om

anmälningsskyldighet i andra fall, om innehållet i en ansökan

eller anmälan, om ordningshållning, om inställande, upplösning

och förbud mot förnyande av allmän sammankomst samt om straff

och överklagande.

Bestämmelser om offentliga tillställningar finns i AOst. Med

offentlig tillställning avses bl.a. tävling eller uppvisning i

sport och idrott, danstillställning, cirkusföreställning och

tivolinöjen. En offentlig tillställning har således typiskt sett

nöjeskaraktär. Föreskrifterna om offentliga tillställningar

innehåller i övrigt krav på polisens tillstånd för att få

anordna tillställningar i vissa fall, anmälningsskyldighet,

ordningshållning m.m.

Regleringen av offentliga tillställningar i AOst sammanfaller

i stort med vad som enligt LAS gäller beträffande allmänna

sammankomster. Offentliga tillställningar anses dock inte

omfattas av RF:s regler om mötes- och demonstrationsfrihet.

Skälet till att allmänna sammankomster och offentliga

tillställningar reglerats i skilda författningar med olika

statsrättslig valör är att sammankomsterna med hänsyn till

mötesfriheten ansetts kräva ett starkare rättsligt skydd än

tillställningarna (prop. 1956:143 s. 143).

I propositionen föreslås att den nuvarande avgränsningen av

allmänna sammankomster och offentliga tillställningar i huvudsak

bör behållas oförändrad.

Beträffande cirkusföreställningar föreslås dock att de, i

likhet med vad som redan gäller beträffande t.ex. balett och

varietéer, i fortsättningen skall behandlas som allmänna

sammankomster.

I LAS regleras i princip sådana sammankomster som omfattas av

de grundlagsskyddade mötes- och demonstrationsfriheterna. De

offentliga tillställningarna har inte motsvarande

grundlagsskydd. Flertalet bestämmelser i AOst om offentliga

tillställningar hör emellertid enligt RF till det primära

lagområdet genom att de är "betungande" för den enskilde och

skall därför meddelas i lagform.

Eftersom såväl de allmänna sammankomsterna som de offentliga

tillställningarna avses bli reglerade i lag ifrågasätts i

propositionen om regleringen även i framtiden bör ske i skilda

författningar. Därvid framhålls att regleringen av de allmänna

sammankomsterna är betingad av i stort sett samma intressen som

de offentliga tillställningarna, nämligen i första hand

ordnings- och säkerhetshänsyn och att likartade bedömningar från

ordnings- och säkerhetssynpunkt måste göras i ärenden om

sammankomster och i ärenden som rör tillställningar.

I propositionen pekas vidare på att regleringen av

sammankomster från systematisk synpunkt inte nämnvärt skiljer

sig från regleringen av tillställningar och att bestämmelserna

även i sakligt hänseende visar tämligen stor överensstämmelse.

Mot denna bakgrund föreslås att bestämmelserna om allmänna

sammankomster och om offentliga tillställningar skall föras

samman och bilda ett särskilt kapitel (2 kap.) i den nya

ordningslagen.

Tillståndsgivning vid användning av offentlig plats

Enligt 2 § AOst får allmän plats inom stadsplanelagt område

inte användas för upplag, avstjälpning, försäljningsstånd,

ställningar och liknande utan tillstånd av polismyndigheten.

Tillstånd behövs också om platsen i övrigt skall brukas på ett

sätt som inte stämmer överens med det ändamål för vilket platsen

har upplåtits eller anvisats eller som är allmänt vedertaget.

Genom föreskrifter i en lokal ordningsstadga kan

tillämpningsområdet för krav på tillstånd utvidgas till att avse

också områden utanför tätorterna.

Den i praktiken viktigaste formen för sådant nyttjande av

allmän plats, som avses i 2 §, är uppställande av

försäljningsstånd, t.ex. tidningskiosker, korv- eller glasstånd

eller tombolastånd. Andra anordningar som faller under

bestämmelsen är t.ex. trottoarserveringar, soffor, cykelställ,

annonspelare, montrar, skyltar och avfallsbehållare.

Polisens prövning är begränsad till frågan om hinder möter från

ordnings- och säkerhetssynpunkt. Om några sådana hinder inte

möter skall yttrande inhämtas från kommunen. Kommunen har att

avgöra om den aktuella platsen alls skall få användas för det

tilltänkta ändamålet och även vilken av flera sökande som skall

ges tillstånd. Om kommunen avstyrker ansökan får tillstånd inte

meddelas. Kommunen har således vetorätt i dessa ärenden.

Ett tillstyrkande yttrande kan förenas med olika villkor som

har ett direkt samband med upplåtelsen, t.ex. villkor om

renhållning eller snöröjning. Polismyndighetens tillstånd brukar

förenas med de villkor för platsens användande som polisen eller

kommunen ansett påkallade.

Störningar i trafiken eller av den allmänna ordningen

uppkommer främst när en plats mera varaktigt tas i anspråk genom

olika anordningar. Tillstånd behövs därför inte för ett mera

tillfälligt ianspråktagande av platsen.

I propositionen föreslås i 3 kap. 1 § att tillståndskravet

behålls och att det i första hand skall gälla beträffande sådana

platser som enligt den nya ordningslagen alltid skall vara

offentliga platser. Därutöver föreslås tillståndskravet gälla

även för andra områden som är tillgängliga för allmänheten och

som genom föreskrift av en kommun jämställts med offentlig

plats. Tillstånd skall inte krävas om platsen tas i anspråk

endast tillfälligt och i obetydlig omfattning och utan att

inkräkta på någon annans tillstånd.

Liksom nu skall ett yttrande av kommunen kunna förenas med

villkor. Polismyndighetens tillstånd att ta i anspråk offentlig

plats skall enligt förslaget förenas med de villkor som kommunen

har ställt upp.

Om en tillståndshavare bryter mot ett av kommunen uppställt

villkor, kan tillståndet enligt nuvarande reglering återkallas

endast under förutsättning att åsidosättandet innebär en

störning av den allmänna ordningen eller säkerheten.

Polismyndigheten kan nämligen enligt AOst åberopa enbart

ordnings-, säkerhets- eller trafiksynpunkter för ett

återkallelsebeslut. De villkor som kommunen kan vilja ställa upp

är emellertid ofta av sådan natur att de inte gärna kan sägas

vara grundade på sådana synpunkter. Möjligheten att ställa upp

villkor framstår mot den bakgrunden som innehållslös, när ett

tillstånd inte kan återkallas om tillståndshavaren bryter mot

villkoret.

I propositionen föreslås mot den bakgrunden att ett tillstånd

att ta i anspråk offentlig plats skall kunna återkallas bl.a. om

tillståndshavaren bryter mot de villkor som polisen eller

kommunen har ställt upp.

Nuvarande ordning med polismyndigheten som tillståndsmyndighet

och med vetorätt för kommunen behålls. Yttrande från kommunen

skall dock, enligt förslaget, inte inhämtas då det är fråga om

mark som inte står under kommunens förvaltning, eller om ansökan

avser ianspråktagande enligt överenskommelse med kommunen av

annan kvartersmark än sådan som upplåtits för hamnverksamhet och

marken står under kommunens förvaltning. I sistnämnda fall är

ett yttrande överflödigt eftersom tillståndet söks på grundval

av ett avtal mellan kommunen och sökanden.

Några remissinstanser har förordat att tillståndsförfarandet

enligt ordningslagen borde bli det omvända, dvs. att kommunerna

skulle bli tillståndsmyndigheter och att polismyndigheterna

skulle få yttra sig i tillståndsärendena. Utskottet har tagit

emot ett antal skrifter med liknande synpunkter. I motion Ju21

ifrågasätts å andra sidan om det är motiverat att behålla det

kommunala vetot. Departementschefen anför i propositionen (s.

103 f) i denna del följande:

I ärenden om markupplåtelser har både polismyndigheten och,

beträffande kommunal mark, kommunen betydande intressen att

tillvarata. I den reglering från ordningssynpunkt som det här är

fråga om måste emellertid den grundläggande prövningen ske

utifrån vikten av att allmän ordning och säkerhet upprätthålls

och att trafiken inte onödigtvis hindras eller störs. Uppgiften

att förebygga och ingripa mot ordningsstörningar och att

övervaka trafiken ankommer på polisen. Kommunerna har inte några

sådana uppgifter. Det är därför naturligt att prövningen av

olika ärenden där avgörande vikt måste tillmätas allmän ordning

och säkerhet läggs på polisen. De synpunkter som en kommun har

att beakta i ärenden rörande markupplåtelser hänger delvis

samman med kommunens ställning som ägare av marken i många fall

och till intresset av att kommunen kan fullgöra de uppgifter som

ankommer på den i fråga om t.ex. renhållning, snöröjning och

underhåll. Kommunen har sålunda att ta ställning till om den

tilltänkta markanvändningen kan medföra skador på marken eller

på olika anordningar på eller under denna eller om den kan

inkräkta på skilda kommunala uppgifter. Detta är i huvudsak

synpunkter som varje markägare beaktar innan han ger sitt

tillstånd till en upplåtelse av marken. Att kommunerna har

viktiga uppgifter på byggnads-, plan-, miljö- och

trafiklagstiftningens område och att synpunkter på dessa områden

kan ha betydelse i ett upplåtelseärende utgör emellertid inte

enligt min mening skäl att anförtro en prövning som främst skall

göras från ordningssynpunkt på kommunerna.

Det sagda gäller naturligtvis särskilt i de fall då ansökan

avser mark som ägs av enskilda och det kommunala intresset i

saken är uttunnat. Som jag ser det skulle ett system med

kommunen som tillståndsmyndighet endast i ärenden rörande

kommunal mark och polismyndigheten som tillståndsmyndighet i

övriga ärenden bli alltför komplicerat. Enligt min mening talar

således övervägande skäl för att polismyndigheten också i

fortsättningan skall vara tillståndsmyndighet i samtliga

tillståndsärenden.

Utskottet anser, i likhet med departementschefen, att det

faller sig naturligt att polisen som har ansvaret för att

upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten också svarar

för tillståndsgivningen i här aktuella fall. Några starka skäl

för en annan ordning har, enligt utskottets mening, inte

framkommit, varken under remissbehandlingen av

Ordningsstadgeutredningens slutbetänkande eller senare.

I sammanhanget kan nämnas att regeringen i mars 1993 tillsatt

en kommitté för att utreda frågan om trygghet i lokalsamhället.

Kommittén skall enligt sina direktiv (dir. 1993:37) även vara

fri att överväga en vidgad roll för kommunerna när det gäller

tillstånd till upplåtelse av gatumark och andra liknande frågor,

om detta föranleds av de ställningstaganden i övrigt som görs i

fråga om kommunernas roll när det gäller ordning och säkerhet.

När det gäller kravet i motion Ju21 vill utskottet tillägga

att också kommunen har starka intressen att bevaka när det

gäller ianspråktagandet av en offentlig plats för något annat

ändamål än det den är avsedd för. Den nuvarande ordningen med

kommunal vetorätt har fungerat väl under lång tid, och utskottet

ser ingen anledning att nu ändra på den, särskilt som kommunen

enligt förslaget inte kan påverka tillståndsgivningen i fråga om

mark som förvaltas av någon annan än kommunen. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju21 i denna del.

Avgifter

I motion Ju21 anförs att avgiftslagens regler bör ändras så

att utrymme inte ges för att bestämma olika avgifter för olika

näringsidkare.

Enligt lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift

för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m. har en kommun rätt

att avgiftsbelägga platsupplåtelser. Avgift får utgå med belopp

som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen,

nyttjarens fördel av denna, kommunens kostnader med anledning av

upplåtelsen och övriga omständigheter. Grunderna för beräkning

av avgiften bestäms av kommunfullmäktige. I praktiken utnyttjas

rätten att uttaga avgifter främst i fråga om försäljningsstånd

och kiosker.

I propositionen föreslås inte någon ändring av reglerna för

hur avgiften skall beräknas när avgiften skall bestämmas enligt

avgiftslagen. Däremot föreslås att vissa upplåtelser skall

undantas från regleringen i lagen. Således föreslås att en

kommun som med nyttjanderätt upplåter kvartersmark som förvaltas

av kommunen skall ha rätt att träffa överenskommelse med

nyttjanderättshavaren om ersättningen. Sådana upplåtelser

föreslås därför bli undantagna från regleringen i avgiftslagen.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har i sitt remissyttrande över

Ordningsstadgeutredningens förslag poängterat vikten av att alla

näringsidkare behandlas lika när avgiften bestäms enligt

avgiftslagen, oavsett om de är kommuninnevånare eller ej.

Utskottet har inga invändningar mot avgiftslagens bestämmelser

om beräkningen av avgifter, och utskottet delar

Näringsfrihetsombudsmannens uppfattning om tillämpningen av

lagen. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju21 i denna del.

I detta sammanhang vill utskottet också ta upp en fråga som

aktualiserats i några skrifter i ärendet. I skrifterna har

uttryckts farhågor för att det nya begreppet offentlig plats,

som också föreslås infört i avgiftslagen, kan komma att begränsa

kommunernas möjlighet att i civilrättslig ordning ingå avtal om

parkering.

Utskottet vill här hänvisa till vad som ovan anförts om

begreppet offentlig plats. Som där framgår är avsikten att

begreppet offentlig plats skall komma att innefatta något fler

platser än det nuvarande begreppet allmän plats. En

förutsättning är dock att platsen stadigvarande används för

allmän trafik.

Enligt utskottets mening torde kravet på stadigvarande

användning för allmän trafik som regel utesluta att

parkeringshus och parkeringsgarage skulle anses som offentliga

platser. När det gäller parkeringsplatser utomhus är de att

betrakta som offentliga platser om de används för allmän trafik,

i annat fall inte. Hur det i det konkreta fallet förhåller sig

får avgöras från fall till fall.

Utskottet vill i sammanhanget anmärka att Åklagarutredningen i

sitt slutbetänkande (SOU 1992:61) föreslagit ett nytt

sanktionssystem vid felparkering. Förslaget går ut på att ett

gemensamt, civilrättsligt grundat, sanktionssystem införs för i

princip alla slags felparkeringar oavsett vilken mark (gatumark

eller tomtmark) som tagits i anspråk för parkeringen. Förslaget

bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

Utskottet, som godtar den nu föreslagna regleringen, kommer

således att få anledning att återkomma till olika frågor om

parkering i senare sammanhang. Då finns tillfälle för regeringen

att återkomma till riksdagen om det visar sig att avgiftslagens

regler behöver kompletteras i något hänseende.

Maskerade demonstranter

I motion Ju840 pekas på att det förekommer att demonstranter

döljer sin identitet genom att bära huvor eller masker för

ansiktet. Motionären anser att ett demonstrationstillstånd bör

kunna villkoras av att deltagarna uppträder utan maskering.

Enligt 2 kap. 1 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna

tillförsäkrad bl.a. yttrandefrihet, mötesfrihet och

demonstrationsfrihet. Demonstrationsfriheten innebär frihet att

anordna och delta i en demonstration på allmän plats. Yttrande-,

mötes- och demonstrationsfriheterna brukar med ett gemensamt

uttryck benämnas som opinionsfriheter.

Begränsningar av de olika opinionsfriheterna får ske endast

för att tillgodose för varje frihet särskilt angivna syften.

Mötes- och demonstrationsfriheterna får, som ovan framgått,

enligt 2 kap. 14 § första stycket RF begränsas av hänsyn till

ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen

eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas

endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka

farsot.

Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Kostnader för ordningshållning

I motion Ju214 begärs en utredning om förutsättningarna för

att polisens övervakningsinsatser i samband med t.ex.

sportevenemang och popkonserter skall betalas helt eller delvis

av arrangörerna.

Enligt 17 § AOst skall den som anordnar en offentlig

tillställning i vinstsyfte ersätta polisens kostnader för den

ordningshållning som föranleds av tillställningen.

Ersättningsskyldigheten gäller dock inte om anordnaren är en

ideell förening. Ersättningsskyldighet beslutas av

polismyndigheten.

Enligt 8 § LAS får den som anordnar en allmän sammankomst inte

åläggas att ersätta polisens kostnader för ordningshållning som

föranleds av sammankomsten. Begränsningen har motiverats av att

det med hänsyn till vikten av att församlingsrätten inte

underkastas andra inskränkningar än sådana som är oundgängligen

nödvändiga är riktigast att samhället undantagslöst tar på sig

kostnaderna för ordningshållning vid allmänna sammankomster

(prop. 1956:143 s. 301).

Utvidgningen år 1977 i RF av det skyddade området för

mötesfriheten ledde, som ovan framgått, till att bl.a.

konserter, teater- och biografföreställningar numera räknas som

allmänna sammankomster. Ordningsstadgeutredningen pekade i en

promemoria år 1978 (Ds Kn 1978:2) på att en konsekvens av detta

blivit att en del renodlat kommersiella arrangemang, t.ex.

popkonserter, skall betraktas som allmänna sammankomster.

Utredningen föreslog att samma regler om skyldighet att svara

för polisens kostnader för ordningshållning skulle gälla för

allmänna sammankomster som för offentliga tillställningar.

Förslaget ledde dock inte till lagstiftning (prop. 1979/80:17).

I den nu aktuella propositionen pekas på att problemen med

ordningshållning i samband med s.k. pop- och rockgalor och

liknande konserter har accentuerats under senare år.

I propositionen föreslås att polisen skall kunna ålägga även

den som i vinstsyfte anordnar en allmän sammankomst att ersätta

polisens kostnader för ordningshållningen, om kostnaderna på

grund av väntad publiktillströmning eller andra särskilda

orsaker blir omfattande och det kan anses skäligt att arrangören

helt eller delvis betalar kostnaderna. I propositionen framhålls

att bestämmelsen är avsedd att tillämpas med restriktivitet och

att ett kostnadsansvar är motiverat huvudsakligen bara i fråga

om större pop- eller rockgalor.

I likhet med vad som gäller enligt AOst föreslås att vissa

ideella föreningar skall vara undantagna från

ersättningsskyldighet.

Kulturutskottet har i sitt yttrande tillstyrkt propositionens

förslag i denna del. Kulturutskottet anser dock att de skäl som

kan finnas för att utvidga ersättningsskyldigheten till att

omfatta även allmänna sammankomster även synes kunna åberopas

mot ett generellt undantag för vissa ideella föreningar.

Kulturutskottet anser därför att det finns skäl som med tyngd

talar för att ersättningsskyldigheten utvidgas så att även

ideella föreningar skall kunna åläggas ersättningsskyldighet när

det finns särskilda skäl till det. Kulturutskottet förutsätter

att utvecklingen av praxis vid tillämpningen av

ersättningsbestämmelserna följs, liksom förekomsten av

ordningsproblem i samband med större arrangemang, så att -- utan

att särskild utredning görs -- frågan om ytterligare

utsträckning av kostnadsansvaret kan aktualiseras i framtiden.

Konstitutionsutskottet, som också godtar förslaget, utgår i

sitt yttrande från att ersättningsfrågan följs i

regeringskansliet och att behövliga initiativ tas om orimliga

konsekvenser för mötesfriheten uppstår.

Justitieutskottet delar de synpunkter som

konstitutionsutskottet och kulturutskottet fört fram. Utskottet

utgår således från att man i regeringskansliet kommer att följa

tillämpningen av ersättningsfrågorna ur båda de aspekter som här

lyfts fram. På så sätt skaffas samtidigt fram det underlag som

kan krävas för en eventuell framtida utvidgning av

ersättningsskyldigheten. Något ytterligare utredningsarbete

behöver enligt utskottets mening inte inledas nu. Utskottet

avstyrker således bifall till motion Ju214.

Otillåten gatuförsäljning

I två motioner, 1991/92:Ju820 och 1991/92:Ju831, tas frågan om

olovlig gatuhandel upp. I motion Ju820 anförs att all

gatuhandel, även tillfällig sådan, bör omfattas av

tillståndskrav samt att den som bedriver gatuhandel utan

tillstånd skall kunna dömas till böter. I båda motionerna yrkas

att möjlighet att förverka varulagret vid olovlig gatuhandel

skall införas.

Enligt förslaget skall tillstånd inte krävas för att enligt 3

kap. 1 § få ta i anspråk en offentlig plats, om platsen tas i

anspråk endast tillfälligt och i obetydlig omfattning och utan

att inkräkta på någon annans tillstånd. För att kravet på

tillstånd inte skall gälla krävs således att dispositionen av

marken inte är alltför långvarig. I propositionen anges att ett

nyttjande som sträcker sig längre än några timmar som regel inte

kan anses vara ett tillfälligt ianspråktagande. Ianspråktagandet

skall inte heller anses som tillfälligt om platsen används

endast under några timmar men nyttjaren efter ett kortare

uppehåll återkommer till platsen och återupptar sin verksamhet.

Som exempel på en sådan situation anges i propositionen att en

gatuhandlare nyttjar en plats på t.ex. en gågata under några

timmar och därefter avbryter sin verksamhet under någon timme

för att därefter återkomma till platsen och återuppta sin

försäljningsverksamhet.

Det är således klart att gatuhandel som regel omfattas av

tillståndskravet i 3 kap. 1 §. Den som bryter mot

tillståndskravet skall enligt förslaget (22 §) kunna dömas till

böter.

I propositionen framhålls att straffvärdet hos gärningar som

utgör överträdelser mot olika föreskrifter i den nya

ordningslagen normalt inte kan anses vara sådant att det finns

skäl att generellt förena straffsanktionen med möjlighet till

förverkande av egendom. Det kan emellertid, enligt

propositionen, finnas speciella situationer vid överträdelser av

kravet på tillstånd för att få använda offentlig plats där det

framstår som nödvändigt att kunna omhänderta egendom för att

motverka nya överträdelser. Detta gäller, enligt propositionen,

i första hand varor vid försäljning i strid mot

tillståndskravet.

I propositionen föreslås därför i 3 kap. 25 § att om en

offentlig plats tagits i anspråk för utplacering av varor eller

någon annan egendom i strid mot kravet på tillstånd för att få

använda sådan plats, får egendomen -- till skillnad från

nuvarande ordning -- tas i beslag och förklaras förverkad, om

det behövs för att förebygga fortsatta överträdelser och

förverkandet inte är oskäligt.

Önskemålen i motionerna Ju820 och Ju831 får härigenom anses

tillgodosedda. Utskottet avstyrker bifall till dem.

Fyrverkerier

I tre motioner, 1991/92:Ju835, 1992/93:Ju824 och Ju828, tas

frågor om fyrverkerier upp.

I motion Ju835 efterlyses regler för att begränsa användningen

av fyrverkerier till nyårsafton och i Ju828 anförs bl.a. att

anordnande av större fyrverkerier alltid bör kräva tillstånd

samt att det bör vara en bättre överensstämmelse mellan

lagöverträdelse och sanktion.

AOst innehåller ett generellt förbud mot att utan tillstånd

använda fyrverkerier inom områden med detaljplan där kommunen är

huvudman för allmänna platser (stadsplanelagda områden).

Tillståndskravet kan genom lokala ordningsstadgor utvidgas till

att gälla även områden inom detaljplan där annan än kommunen är

huvudman för allmänna platser (byggnadsplaneområden).

De nu gällande reglerna innebär att de flesta fyrverkerier som

förekommer hos allmänheten kring t.ex. nyår kräver tillstånd.

Enligt propositionen är det dock endast i få fall som ansökan om

tillstånd sker och det är uppenbart att polisen saknar möjlighet

att effektivt kontrollera om tillstånd finns vid dessa

tillfällen.

I propositionen anförs att det inte är någon lämplig ordning

att generellt kräva tillstånd av polisen beträffande de

nöjesfyrverkerier i tätorter som anordnas hos en stor del av

allmänheten vid nyår och vissa andra helger. Enligt

departementschefen används som regel de pyrotekniska varor som

då förekommer på ett tillräckligt ansvarsfullt sätt.

I propositionen föreslås att det generella tillståndskravet

tas bort och att det i stället införs en regel med krav på

tillstånd när användningen av pyrotekniska varor i det enskilda

fallet medför risk för skada på eller olägenhet för person eller

egendom (3 kap. 7 §). De omständigheter som i första hand skall

beaktas vid denna riskbedömning är tidpunkten och platsen.

Enligt förslaget skall tillståndskravet inte ha någon

geografisk avgränsning och inte heller vara avgränsat till

varor av visst slag.

Enligt förslaget skall det vidare genom lokala föreskrifter

vara möjligt att utvidga tillståndskravet till att gälla

generellt i vissa avseenden (3 kap. 9 §). Det skall således vara

möjligt för en kommun att föreskriva att pyrotekniska varor inte

får användas utan tillstånd inom områden som är särskilt

känsliga, t.ex. vid sjukhus eller vårdhem. Kommunen skall enligt

förslaget även ha möjlighet att helt förbjuda användningen av

pyrotekniska varor där sådana över huvud inte bör få förekomma,

t.ex. på innetorg och liknande offentliga platser.

I förslaget till ny ordningslag föreslås att böter skall

utgöra normalpåföljden vid överträdelser av bestämmelserna i 3

kap. ordningslagen. Undantag härifrån bör, enligt förslaget,

göras för den som använder pyrotekniska varor utan polisens

tillstånd där sådant krävs. Enligt departementschefen är det

fullt tillräckligt med penningböter som påföljd för

överträdelser av det slaget.

Utskottet hänvisar här till sin inledningsvis nämnda

inställning att ordningslagen endast bör innehålla sådana

föreskrifter där det finns ett allmänt och påtagligt behov. När

det gäller tillstånd för fyrverkerier föreligger som anförs i

propositionen knappast något sådant behov. Härtill kommer

svårigheterna att kontrollera efterlevnaden av ett generellt

tillståndskrav; något som i sin tur är ägnat att minska

respekten för reglerna rent allmänt. Utskottet har alltså inga

invändningar mot regeringsförslaget i denna del. I sammanhanget

vill utskottet dock erinra om att ett vårdslöst, farligt eller

störande sätt att handskas med pyrotekniskt material som nedan

framgår kan föranleda ansvar enligt BrB.

Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till

motionerna Ju828 och Ju835.

I motion Ju824 efterlyses en lagreglering angående

kontrollerade försäljningsformer och handhavande i övrigt av

pyrotekniskt material.

Försäljning och hantering av pyrotekniska varor regleras i

lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor och i

förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor.

Lagen om brandfarliga och explosiva varor trädde i kraft år

1989. Syftet med lagen är att förhindra att sådana varor orsakar

brand eller explosion som inte är avsedd samt att förebygga och

begränsa skador på liv, hälsa eller egendom genom brand eller

explosion vid hantering av varorna (1 §).

Enligt lagen är den som hanterar explosiva varor skyldig att

vidta de åtgärder och försiktighetsmått som behövs för att

förhindra t.ex. brand eller andra skador (7 §). Den som hanterar

eller importerar explosiva varor skall ha tillstånd till det (11

§). Dessa skyldigheter är förenade med straffansvar, påföljden

kan bli böter eller fängelse i högst ett år (21 §).

Enligt förordningen om brandfarliga och explosiva varor får

explosiva varor hanteras eller importeras endast av den som

fyllt 18 år. För att en explosiv vara skall få hanteras eller

importeras krävs att den är godkänd av Sprängämnesinspektionen.

Beslut om godkännande skall innehålla uppgifter om bl.a. de

villkor som skall gälla för varan. Den som har tillstånd att

överlåta explosiva varor skall förvissa sig om att förvärvaren

har de tillstånd som krävs.

Sprängämnesinspektionen har meddelat föreskrifter om

godkännande av fyrverkeripjäser och pyrotekniska sceneffekter

samt allmänna råd om godkännande av nöjesfyrverkerier (SÄIFS

1986:3 och 1992:2). Av föreskrifterna följer bl.a. att

godkännande av en pyroteknisk vara kan förenas med villkor,

t.ex. om åldersgräns för förvärv och innehav, och att vissa

pyrotekniska pjäser inte har godkänts.

Syftet med föreskrifterna är att samtliga typer av

fyrverkerier skall granskas och godkännas av inspektionen för

att garantera en förbättrad kvalitet och funktion hos de

produkter som säljs till allmänheten.

Ansvar enligt BrB kan inträda för den som handskas med

pyrotekniska varor på ett sätt som kan medföra skada eller någon

annan olägenhet. Sålunda kan bestämmelserna om t.ex. vållande

till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 §), ofredande (4 kap.

7 §), allmänfarlig vårdslöshet (13 kap. 6 §) och

förargelseväckande beteende (15 kap. 16 §) bli tillämpliga.

Utskottet kan alltså konstatera att bestämmelserna i lagen om

brandfarliga och explosiva varor och de föreskrifter som har

utfärdats med stöd av lagen innebär att hanteringen av

pyrotekniska varor är kringgärdad av begränsningar i olika

avseenden, bl.a. om krav på godkännande av de produkter som får

säljas till allmänheten och om åldersgräns för förvärv och

innehav.

Därjämte finns i AOst och i förslaget till ny ordningslag den

ovannämnda särskilda regleringen i ordningshänseende som innebär

en begränsning av användningen av pyrotekniska varor.

Den i motion Ju824 efterlysta regleringen finns således redan,

och utskottet avstyrker bifall till motionen.

Pornografiska föreställningar

I motion Ju811 tas frågan om straff för pornografiska

föreställningar upp. I motionen anförs bl.a. att samhällets syn

på sexklubbarnas verksamhet måste skärpas. Detta bör enligt

motionären ske genom att påföljden för överträdelse av förbudet

mot offentliga pornografiska föreställningar höjs till fängelse

i högst två år.

Enligt AOst är det förbjudet att anordna offentliga

pornografiska föreställningar. Den som bryter mot förbudet kan

ådömas böter eller fängelse i högst sex månader. Syftet med

förbudet är att motverka förekomsten av prostitution.

Enligt propositionen saknas det anledning att göra några

förändringar i det nu gällande förbudet mot offentlig

pornografisk föreställning. Reglerna i AOst föreslås överförda

till ordningslagen.

Utskottet har flera gånger under senare år behandlat frågan om

pornografiska föreställningar (se t.ex. 1989/90:JuU6, JuU29,

1990/91:JuU21). Under våren 1991 avslog utskottet motioner med

yrkande om skärpningar av förbudet i AOst. Utskottet hänvisade

då till det pågående arbetet med en ny ordningslag men också

till att det åligger polis och åklagare att se till att förbudet

efterlevs och att ett viktigt förebyggande arbete i detta

avseende ligger på socialtjänsten i samarbete med bl.a.

föräldrarna.

Utskottet måste först konstatera att det är svårt att få en

uppfattning om hur omfattande verksamheten med pornografiska

föreställningar är. En uppfattning kan möjligen fås av

uppgifterna i en inom Justitiedepartementet upprättad promemoria

(91-3561) Prostitutionen i Sverige -- en beskrivning av det

aktuella läget. Enligt promemorian fanns i slutet av år 1991

12--15 s.k. sexklubbar i hela landet. Klubbarnas verksamhet går

huvudsakligen ut på visning av pornografisk film, försäljning av

s.k. sexartiklar samt posering. Prostitution förekommer till och

från.

I sammanhanget bör nämnas att det pågår en utredning om

prostitutionen i Sverige, Prostitutionsutredningen (dir.

1993:31) som utskottet initierat (1992/93:JuU15). Utredningen

har bl.a. i uppdrag att göra en kartläggning av prostitutionens

omfattning och att överväga om prostitutionen bör

kriminaliseras. Utredningen skall redovisa sina överväganden

senast vid utgången av år 1994.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget

att se till att förbudet mot offentliga pornografiska

föreställningar efterlevs. Utskottet är dock tveksamt till om en

strängare straffskala i sig på något mer betydelsefullt sätt

skulle bidra härtill. Härför krävs enligt utskottets mening

snarare andra åtgärder. Utskottet tänker här dels på polisens

och åklagarnas skyldighet att övervaka efterlevnaden av

förbudet, dels på olika insatser med social inriktning som i

första hand syftar till att förhindra att unga människor vistas

i olämpliga miljöer. Sexklubbarna är som konstateras i

propositionen just en sådan olämplig miljö och detta oavsett om

där förekommer pornografiska föreställningar. Med vad som nu

anförts avstyrker utskottet bifall till motion Ju811 och

tillstyrker propositionen i denna del.

Nedskräpning

I motion Ju814 yrkas att straff för nedskräpning på allmän

plats snarast bör införas.

I naturvårdslagen (1964:822) finns särskilda bestämmelser till

skydd mot nedskräpning. I lagen föreskrivs att var och en skall

se till att inte skräpa ned utomhus, vare sig i naturen eller

inom bebyggda områden (23 §). Den som skräpar ned kan ådömas

böter eller fängelse högst sex månader (37 § punkt 7). Enligt

lagen finns också möjlighet att förelägga den som skräpat ned

att ställa platsen i ordning (24 §).

Den i motion Ju814 efterlysta ordningen finns således redan.

Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Penninginsamling

I motion Ju827 yrkas att avgiften för tillstånd till

sparbösseinsamling skall vara densamma som för tillstånd till

torgmöte, 150 kr, samt att avgift för torgmöte skall inkludera

även sparbösseinsamling när sådan förekommer vid torgmötet.

Sedan den 1 januari 1993 gäller att avgift för att anordna en

allmän sammankomst skall bestämmas enligt avgiftsklass I i

avgiftsförordningen (1992:191). Avgiften enligt avgiftsklass I

är 150 kr. Samtidigt infördes den bestämmelsen att om en ansökan

om tillstånd för t.ex. ett torgmöte innefattar prövning även av

tillstånd till t.ex. penninginsamling så skall endast en avgift

tas ut, varvid avgiftsklass I skall tillämpas (SFS 1992:1149).

Sedan den 1 maj 1993 gäller att avgift för tillstånd enligt

lokal ordningsstadga till penninginsamling skall tas ut enligt

avgiftsklass I i avgiftsförordningen (SFS 1993:161).

Önskemålen i motion Ju827 är således helt tillgodosedda.

Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Övrigt

Med hänsyn till den tid som krävs för myndigheternas arbete

med föreskrifter m.m. på grund av den nya lagstiftningen bör

ikraftträdandet för den senareläggas till den 1 april 1994.

Detta bör i sin tur föranleda att punkt 4 i

övergångsbestämmelsen till ordningslagen ändras så att rätten

att använda samlingstält m.m. utan föregående besiktning upphör

först den 30 september 1994.

I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av

propositionen och motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande tillståndsgivning

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju21 i denna del

antar regeringens förslag till ordningslag såvitt avser 3 kap. 1

och 2 §§,

2. beträffande avgifter

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju21 i denna del

antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1957:259)

om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å

allmän plats, m.m., med den ändringen att tidpunkten för

ikraftträdandet bestäms till den 1 april 1994,

3. beträffande fyrverkeritillstånd

att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Ju835 och

1992/93:Ju828 antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt

avser 3 kap. 7 och 22 §§,

4. beträffande fyrverkeriförsäljning

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju824,

5. beträffande pornografiska föreställningar

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju811 antar det i

moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 2 kap. 29 § 5,

men. (v)

6. beträffande ny ordningslag

att riksdagen antar det i moment 1 nämnda lagförslaget i den

mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan med ändring

dels att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 april

1994, dels att orden "den 30 juni 1994" byts ut mot "den 30

september 1994" i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna

punkt 4,

7. beträffande maskerade demonstranter

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju840,

8. beträffande kostnader för ordningshållning

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju214,

9. beträffande otillåten gatuförsäljning

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju820 och

1991/92:Ju831,

10. beträffande nedskräpning

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju814,

11. beträffande penninginsamling

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju827,

12. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om ändring i renhållningslagen (1979:596),

b) lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157),

c) lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker,

d) lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av

alkoholhaltiga drycker,

e) lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd för viss

tjänsteutövning,

f) lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar

och andra författningar,

g) lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter,

h) lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och

explosiva varor samt

i) lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig

försäljning,

dock med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av

lagarna bestäms till den 1 april 1994.

Stockholm den 1 juni 1993

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Jerry Martinger (m),

Göthe Knutson (m),

Birthe Sörestedt (s),

Ingbritt Irhammar (c),

Nils Nordh (s),

Göran Magnusson (s),

Liisa Rulander (kds),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Siw Persson (fp),

Kent Carlsson (s),

Christel Anderberg (m) och

Eva Johansson (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Berith Eriksson (v) anför:

Enligt min mening har förbudet mot pornografiska

föreställningar inte haft avsedd effekt. När förbudet antogs

hade man förhoppningen att sexklubbarna skulle försvinna från

marknaden. Så har dock inte blivit fallet. Tvärtom finns mycket

som tyder på att den s.k. dolda prostitutionen är omfattande.

Samtidigt har gatuprostitutionen ökat de senaste åren. Mot denna

bakgrund anser jag att man från samhällets sida måste skärpa

synen ytterligare vad gäller sexklubbarnas verksamhet. Jag anser

därför att straffet bör skärpas till fängelse högst två år

eller, om omständigheterna är mildrande, böter. Samtidigt bör

övervägas om avgränsningen av vad som skall anses som

pornografisk föreställning är tillräckligt tydlig i

lagstiftningen. Regeringens förslag i denna del bör avslås, och

regeringen bör få i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett

nytt förslag med den nu angivna inriktningen i sådan tid att ett

ikraftträdande kan ske samtidigt som ordningslagstiftningen i

övrigt träder i kraft.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under

moment 5 borde ha hemställt:

5. beträffande pornografiska föreställningar

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju811 dels

avslår det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 2 kap. 29

§ 5, dels som sin mening ger regeringen till känna vad ovan

anförts.

Bilaga 1

Konstitutionsutskottets yttrande

1992/93:KU7y

Bilaga 2

Ny ordningslag m.m.

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle

att senast den 7 maj 1993 avge yttrande över proposition

1992/93:210 om ny ordningslag m.m. jämte vissa motioner från

allmänna motionstiden och eventuella följdmotioner, såvitt avser

konstitutionsutskottets beredningsområde.

Konstitutionsutskottet behandlar i detta yttrande frågan om

bemyndigande för kommunerna att besluta om lokala

ordningsföreskrifter samt rätten för kommunerna att ta ut

avgifter för upplåtelser och för polisen att i vissa fall ta

betalt för viss ordningshållning av den som anordnar en allmän

sammankomst i vinstsyfte.

Propositionen

I propositionen föreslås att föreskrifter om ordning och

säkerhet som är generellt tillämpliga för hela landet samlas i

en ny ordningslag. Lagförslaget innehåller liksom nu gällande

regler bemyndigande för regeringen eller efter regeringens

bemyndigande för kommunerna att besluta om lokala

ordningsföreskrifter. Enligt departementschefen finns det inte

något hinder mot att regeringen till kommunerna överlämnar hela

den normgivningsbefogenhet som regeringen får genom ett

bemyndigande att meddela föreskrifter om ordningen på allmän

plats. En lokal föreskrift får innehålla endast sådana

bestämmelser som behövs för att upprätthålla den allmänna

ordningen på en offentlig plats eller för att förebygga att

människors hälsa skadas till följd av användningen av

pyrotekniska varor. Genom en lokal föreskrift får inte läggas

onödigt tvång på allmänheten eller annars göras någon obefogad

inskränkning i den enskildes frihet (3 kap. 8--9, 12 §§).

Av grundläggande betydelse för ordningslagstiftningen är

begreppet allmän plats. Detta begrepp ersätts enligt förslaget

av uttrycket offentlig plats. Med offentlig plats enligt

förslaget till ordningslag avses i huvudsak detsamma som med

allmän plats enligt den nu gällande allmänna ordningsstadgan. En

utvidgning görs emellertid så till vida att även t.ex.

parkeringsplatser, s.k. innetorg och väntsalar som kan sägas

användas för allmän trafik skall anses utgöra offentlig plats

vare sig området eller utrymmet är beläget inom- eller utomhus.

I regeringsformen används uttrycket allmän plats i 2 kap. 1 §

4 som anger att demonstrationsfrihet är frihet att anordna och

delta i demonstration på allmän plats. Genom 8 kap. 7 § första

stycket 5 regeringsformen ges möjlighet för regeringen att efter

bemyndigande meddela föreskrifter som avser trafik eller

ordningen på allmän plats. Uttrycket offentlig plats i förslaget

till ordningslag har en mer begränsad innebörd än

regeringsformens begrepp allmän plats, som enligt den nu

aktuella propositionen (s. 59) får anses avse för allmänheten

tillgängliga områden utom skog och mark. Med offentlig plats

avses enligt 1 kap. 2 § förslaget till ordningslag allmänna

vägar samt gator, vägar, torg, parker och andra platser som i

detaljplan redovisas som allmän plats och som har upplåtits för

sitt ändamål, områden som i detaljplan redovisas som

kvartersmark för hamnverksamhet om de har upplåtits för detta

ändamål och är tillgängliga för allmänheten samt andra

landområden och utrymmen inomhus som stadigvarande används för

allmän trafik. Regeringen eller efter regeringens bemyndigande

en kommun får enligt förslaget föreskriva att anläggningar för

lek, idrott, camping eller friluftsliv, badplatser och vissa

järnvägsområden i vissa sammanhang skall jämställas med

offentliga platser under förutsättning av att områdena är

tillgängliga för allmänheten.

De nuvarande kraven på tillstånd eller anmälan för att få

anordna en allmän sammankomst eller offentlig tillställning

behålls i förslaget i huvudsak oförändrade.

Anmälningsskyldigheten utvidgas emellertid till att generellt

omfatta allmänna sammankomster inomhus inom områden som

redovisas i detaljplan och offentliga tillställningar som

anordnas utomhus utom detaljplanelagt område, om det på grund av

det förväntade antalet deltagare vid sammankomsten eller

tillställningen finns risk för att ordningen störs eller

säkerheten äventyras vid den eller för att trafiken störs.

Yttrandefrihetsutredningen ansåg att kravet på tillstånd för

att få anordna en sammankomst eller en demonstration kunde

inbjuda till en tvivelaktig tillämpning och föreslog att

tillståndsreglerna avskaffades (SOU 1983:70 s. 105).

Föredragande statsrådet uttalade i lagstiftningsärendet (prop.

1986/87:151 s. 74) att han för sin del såg ett betydande värde i

utredningens förslag i syfte att förebygga ett tvivelaktigt

handhavande av myndigheternas befogenheter gentemot medborgare

som vill utöva sin frihet att ordna och delta i demonstrationer

och sammankomster. Den faktiska innebörden av vad som redan

gällde torde emellertid i själva verket inte ligga långt ifrån

vad utredningen föreslagit. Det fanns enligt föredragande

statsrådet goda skäl som talade för den nuvarande ordningen med

krav på tillstånd -- skäl som inte kunde avfärdas utan vidare.

Den mötesfrihet som varje medborgare är tillförsäkrad gentemot

det allmänna omfattar enligt 2 kap. 1 § 3 regeringsformen frihet

att bevista en sammankomst för upplysning, meningsyttring eller

liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk. I

proposition 1979/80:17 framhölls att det på goda grunder kunde

hävdas att försiktighet borde iakttas när det gällde att införa

sådana begränsningar i mötesfriheten som i och för sig var

förenliga med regeringsformen, t.ex. ett kostnadsansvar för

samhällets ordningshållning vid allmänna sammankomster.

Enligt förslaget till ordningslag skall den som i vinstsyfte

anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning

kunna åläggas att ersätta polisens kostnader för

ordningshållning som föranleds av sammankomsten eller

tillställningen. På motsvarande sätt som nu skall dock vissa

ideella föreningar med syfte att främja bl.a. allmännyttiga

såsom religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,

idrottsliga eller därmed jämförliga kulturella ändamål, som

anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning

vara undantagna från möjligheten att åläggas skyldighet att

ersätta polisens kostnader.

Departementschefen anser det vara befogat att i vissa

undantagsfall då rent kommersiella intressen utgör syftet med en

allmän sammankomst, t.ex. s.k. pop- eller rockgalor och liknande

konserter, låta anordnaren bära kostnaden för

ordningshållningen, om denna på grund av väntad

publiktillströmning eller andra särskilda orsaker blir

omfattande.

Tillstånd av polisen skall enligt förslaget liksom nu krävas

för att få använda vissa offentliga platser på annat sätt än som

stämmer överens med det ändamål för vilket platsen upplåtits

eller som är allmänt vedertaget. Tillstånd skall inte krävas, om

platsen tas i anspråk endast tillfälligt och i obetydlig

omfattning och utan att inkräkta på någon annans tillstånd.

Enligt propositionen skall i likhet med vad som nu gäller

polismyndigheten vara tillståndsmyndighet och kommunens

intressen tillgodoses genom en vetorätt. Ett yttrande av en

kommun i ett tillståndsärende skall kunna förenas med de villkor

som behövs för att tillgodose kommunens intressen som ägare

eller förvaltare av den offentliga platsen eller de intressen

som kommunen har att bevaka i fråga om markanvändning,

stadsbilden eller trafiken. Ett tillstånd skall förenas med de

villkor som kommunen ställt upp. Kommunernas uppgifter inom

byggnads-, plan-, miljö- och trafikområdet medför att de har

viktiga intressen att bevaka när det gäller att upplåta

offentliga platser för andra ändamål än de som områdets avsatts

för. Polismyndighetens huvudsakliga uppgift är att bevaka

ordningssynpunkter i samband med användningen av offentliga

platser. Kommunen å sin sida har mer övergripande

samhällsintressen att bevaka i detta sammanhang. Vidare måste

enligt propositionen de politiska målsättningarna i en kommun

tillåtas spela roll för kommunens ställningstagande till

ianspråktagande av offentlig plats för något annat ändamål än

det för vilket området avsatts.

Enligt 1 § lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga

avgift för upplåtelser å allmän plats (avgiftslagen) har en

kommun, bl.a. under förutsättning av att tillstånd lämnats, rätt

att ta ut avgift för upplåtelsen. Grunderna för beräkning av

avgifterna bestäms av kommunfullmäktige. Fullmäktige skall

därvid beakta ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av

denna och övriga omständigheter.

I propositionen föreslås att kommunerna skall kunna ingå

civilrättsliga nyttjanderättsavtal beträffande kommunal tomtmark

som utgör offentlig plats. Upplåtelse av det slaget skall därför

undantas från regleringen i avgiftslagen. Enligt

departementschefen bör i de flesta fall möjligheten för kommunen

att upplåta offentlig plats med nyttjanderätt vara utesluten

genom kravet på tillstånd för att ta i anspråk offentlig plats.

Upplåtelse av ett sådant område bör ske endast i den särskilda

ordning som föreskrivs i ordningslagen, och avgift för

upplåtelsen bör liksom nu tas ut enligt avgiftslagen.

I de fall då kvartersmark som förvaltas av kommunen blivit

offentlig plats har detta skett endast genom att kommunen har

tillåtit viss trafik på området eller upplåtit platsen för

exempelvis allmän parkering. Den situationen skiljer sig således

inte från de fall där marken ägs av en enskild fastighetsägare.

En sådan fastighetsägare kan fritt upplåta sin mark för skilda

ändamål även om marken utgör offentlig plats enligt

ordningslagstiftningen. Då det gäller kvartersmark som står

under kommunens förvaltning har kommunen inte heller sådan

begränsad förfoganderätt som anses gälla i fråga om gator eller

liknande offentliga platser. När en kommun upplåter kvartersmark

som förvaltas av kommunen med nyttjanderätt, bör kommunen i

likhet med en enskild fastighetsägare ha rätt att träffa

överenskommelse med nyttjanderättshavaren om ersättningen.

Uppgifter av detta slag undantas därför från regleringen.

Svenska kommunförbundet har upprättat ett normalförslag till

lokal ordningsstadga. Där finns bl.a. en bestämmelse som rör

penninginsamling. Enligt propositionen (s. 142) kan det även i

framtiden finnas behov av lokala bestämmelser om

penninginsamling. Undantag för tillståndskrav för sådan

verksamhet bör enligt departementschefen göras i de fall då

penninginsamling är ett led i en allmän sammankomst eller

offentlig tillställning som i sig är tillståndskrävande.

Penningsinsamling i samband med gatumusik, där musikanten

ställer fram t.ex. en instrumentlåda för penningbidrag bör

enligt departementschefen inte omfattas av kravet på tillstånd.

Slutligen skall nämnas att det enligt departementschefen bör

åläggas kommunen att på egen bekostnad kungöra föreskrifterna i

länets författningssamling. Beslutet bör också anslås på

vederbörligt sätt och föras in i ortstidning. Det bör enligt

propositionen ankomma på regeringen att i förordning meddela

föreskrifter om detta.

Konstitutionsutskottet har hösten 1992 behandlat frågan om

kommunala författningssamlingar (1992/93:KU1). Utskottet

uttalade som sin mening att regeringen bör låta frågan om

publicering av kommunernas och landstingens författningar bli

föremål för närmare överväganden. Riksdagen ställde sig bakom

utskottets uttalande. Frågan bereds för närvarande inom

regeringskansliet. Om kommunerna i framtiden åläggs att hålla

kommunala författningssamlingar får enligt propositionen

kungörande av lokala föreskrifter övervägas på nytt.

Motionerna

Motion 1992/93:Ju21 av Sten Svensson (m) vänder sig mot att

kommunen även fortsättningsvis skall ha vetorätt när det gäller

tillstånd att ta i anspråk offentlig plats. Motionären

framhåller att möjligheterna att få ställningstagandet omprövat

är små. Eftersom det avgörande i frågan är hänsynen till ordning

och säkerhet är tillståndsgivningen i första hand en sak för

polisen. Kommunens intressen kan tillgodoses genom en möjlighet

att avge yttrande, som dock inte bör vara bindande för

tillståndsmyndigheten. I motionen tas också upp frågan om rätten

för kommunen att bestämma avgift vid upplåtelse av offentlig

plats. Motionären anser att avgiftslagens regler inte utesluter

att avgifter bestäms olika för olika näringsidkare. Det finns

således utrymme för att ta ovidkommande hänsyn, vilket skulle

snedvrida konkurrensen. En bättre ordning vore enligt motionären

att avgiftslagen klart och tydligt skall bestämmas så att alla

näringsidkare behandlas lika.

I motion 1992/93:Ju827 av Gudrun Norberg (fp) från den

allmänna motionstiden 1993 begärs att tillståndsavgiften för

sparbösseinsamlingar skall utgå med samma belopp som för

torgmöte samt i samband med sådant möte inkluderas i denna

avgift.

Konstitutionsutskottets överväganden

Konstitutionsutskottet tillstyrker propositionens förslag.

Även när det gäller de i motion Ju21 behandlade frågorna om

kommunal vetorätt vid tillståndsgivning och om avgiftslagens

innehåll delar konstitutionsutskottet således bedömningarna i

propositionen.

Konstitutionsutskottet vill emellertid understryka vikten av

att avgifter inte bestäms till så höga belopp att mötes- och

yttrandefriheterna i realiteten begränsas. När det gäller motion

Ju827 får utskottet hänvisa till att det av förordningen

(1992:261) om avgifter för vissa ärenden enligt lagen (1956:618)

om allmänna sammankomster numera framgår att vid t.ex.

penninginsamling i samband med torgmöte skall endast en avgift

tas ut och därvid enligt lägsta avgiftsklass.

Konstitutionsutskottet förutsätter vid sin bedömning av

regeringsförslagen att utvecklingen i fråga om tillämpningen av

ordningslagens bestämmelser rörande kostnader för

ordningshållning vid allmänna sammankomster följs inom

regeringskansliet. Konstitutionsutskottet utgår därvid ifrån att

behövliga initiativ tas, om det visar sig att orimliga

konsekvenser för mötesfriheten uppstår.

Stockholm den 6 maj 1993

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil

Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina

Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar Johnsson (s), Hans

Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander

(nyd), Torgny Larsson (s), Inger René (m), Lisbeth

Staaf-Igelström (s), Henrik S Järrel (m)* och Ingela Mårtensson

(fp)*.

* Ej närvarande vid justeringen av betänkandet

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Särskilt yttrande

Henrik S Järrel anför:

Enligt min mening talar mycket för att anordnare av

idrottstävlingar och andra sportevenemang skall behandlas på

samma sätt som anordnare av t.ex. pop- eller rockgalor när det

gäller att bära kostnaderna för samhällets ordningshållande. Det

är med hänsyn till den grundlagsskyddade mötesfriheten en

tveksam ordning att ersättningsskyldighet kan åläggas anordnare

av en allmän sammankomst medan anordnare av en offentlig

tillställning undgår ersättningsskyldighet om anordnaren är

ideell förening av visst slag. Som framhållits i ett tidigare

lagstiftningsärende (prop. 1979/80:17) kan det på goda grunder

hävdas att försiktighet bör iakttas när det gäller att införa

sådana begränsningar i mötesfriheten som t.ex. ett

kostnadsansvar för samhällets ordningshållning vid allmänna

sammankomster. Jag är emellertid inte nu beredd att förorda en

annan utformning av kostnadsansvaret än den som föreslås i

propositionen.

Kulturutskottets yttrande

1992/93:KrU13y

Bilaga 3

Ny ordningslag m.m.

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har den 30 mars 1993 beslutat bereda

kulturutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition

1992/93:210 om ny ordningslag m.m. samt över dels de motioner

som kunde komma att väckas med anledning av propositionen, dels

följande motioner som väckts under de allmänna motionstiderna

1992 och 1993, nämligen motionerna 1991/92:Ju820, Ju831 och

Ju835 samt 1992/93:Ju214, Ju811, Ju814, Ju824, Ju827, Ju828 och

Ju840, allt såvitt propositionen och motionerna berör utskottets

beredningsområde. Med anledning av propositionen har väckts

motion 1992/93:Ju21.

Kulturutskottet yttrar sig i det följande över avsnitten

4.2.2, 4.2.3 och 4.2.8 i propositionen och över motion

1992/93:Ju214.

Utskottet

I propositionen läggs fram förslag till bl.a. en ny

ordningslag. Lagförslaget avser bl.a. regleringen av allmänna

sammankomster och offentliga tillställningar. Kulturutskottet

vill anföra följande om förslaget till sådan reglering.

Förslaget att cirkusföreställningar i ordningslagen skall

behandlas som allmänna sammankomster och inte som offentliga

tillställningar ligger i linje med vad utskottet tidigare och

senast i sitt betänkande KrU 1986/87:4 har anfört om vikten av

att cirkuskonsten främjas. I det nämnda betänkandet avstyrktes

-- med hänvisning till förslag som lagts fram av

Ordningsstadgeutredningen -- en motion om att

cirkusföreställningar skulle behandlas som allmänna

sammankomster. Vidare framhölls bl.a. att det är väsentligt att

bestämmelser för cirkusföreställningar såvitt möjligt får en

likartad utformning över hela landet. Utskottet tillstyrker

lagförslaget i denna del.

Utskottet tillstyrker även de föreslagna reglerna om krav på

tillstånd eller anmälan för att få anordna allmänna

sammankomster och offentliga tillställningar.

I propositionen föreslås nya bestämmelser om arrangörers

skyldighet att ersätta polisens kostnader för

ordningshållning. Förslaget innebär att anordnare inte endast

av offentliga tillställningar utan även av allmänna

sammankomster kan åläggas att ersätta polisens kostnader för

ordningshållning i de fall då arrangemanget anordnats i

vinstsyfte (se 2 kap. 26 § lagförslaget). Ideella föreningar av

vissa slag -- bl.a. idrottsföreningar -- skall dock inte kunna

åläggas att ersätta kostnaderna.

Motionärerna bakom motion 1992/93:Ju214 (nyd) anför att

förutsättningarna bör utredas för att polisens

övervakningsinsatser vid vissa arrangemang -- bl.a.

sportevenemang och popkonserter -- helt eller åtminstone i

större utsträckning än vad som nu är fallet skall betalas av

arrangören.

Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen att

arrangörernas ersättningsskyldighet skall omfatta även allmänna

sammankomster när det finns särskilda skäl till det. I viss mån

tillgodoses syftet med motionen genom regeringens förslag. Med

hänsyn till vad som anförs i propositionen och till

motionsförslaget finns skäl att tillägga följande.

Som anförts av en remissinstans (prop. s. 92) anordnas många

stora arrangemang av ideella föreningar. Utskottet vill

framhålla att erfarenheten visar att sådana arrangemang kan

kräva mycket betydande insatser från polisens sida. Samtidigt

ger arrangemangen i många fall betydande intäkter åt anordnarna

av dessa.

Enligt kulturutskottets mening talar de angivna

omständigheterna för en ersättningsskyldighet som går längre än

vad som föreslås i propositionen. De skäl som kan finnas för att

utvidga ersättningsskyldigheten till att omfatta även allmänna

sammankomster synes även kunna åberopas mot ett generellt

undantag för arrangörer som utgörs av vissa slag av ideella

föreningar.

Det finns således skäl som med tyngd talar för att

ersättningsskyldigheten utvidgas ytterligare, nämligen så att

ideella föreningar av förut angivet slag som anordnar allmänna

sammankomster eller offentliga tillställningar skall kunna

åläggas ersättningsskyldighet när det finns särskilda skäl till

det. Med hänsyn till de tveksamheter som föreligger om

konsekvenserna av en sådan utvidgning avstår utskottet dock från

att föreslå en sådan ändring av regeringsförslaget. Vid denna

bedömning förutsätter utskottet att utvecklingen av praxis vid

tillämpningen av ersättningsbestämmelserna i en ny ordningslag

liksom förekomsten av ordningsproblem i samband med olika större

arrangemang följs så att -- utan att särskild utredning görs --

frågan om ytterligare utsträckning av kostnadsansvaret kan

aktualiseras i framtiden. Någon sådan utredning som avses i

motion Ju214 framstår inte som erforderlig.

Stockholm den 29 april 1993

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Charlotte

Branting (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja

Bäckström (s), Stina Gustavsson (c), Anders Nilsson (s), Göran

Åstrand (m), Leo Persson (s), Ingegerd Sahlström (s), Carl-Johan

Wilson (fp), Björn Kaaling (s), Monica Widnemark (s), Alwa

Wennerlund (kds) och Simon Liliedahl (nyd).

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 2

Motion väckt med anledning av propositionen 2

Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1992 2

Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1993 2

Utskottet 3

Inledning 3

Propositionens huvudsakliga innehåll 4

Ordningslagstiftningen 5

Allmänt 5

Principer i ordningslagstiftningen 6

Allmän plats och offentlig plats 6

Allmänna sammankomster och offentliga

tillställningar8

Tillståndsgivning vid användning av offentlig plats 9

Avgifter 12

Maskerade demonstranter 13

Kostnader för ordningshållning 13

Otillåten gatuförsäljning 15

Fyrverkerier 16

Pornografiska föreställningar 18

Nedskräpning 19

Penninginsamling 19

Övrigt 20

Hemställan 20

Meningsyttring av suppleant 21

Bilagor

1. Lagförslagen 23

2. Konstitutionsutskottets yttrande 54

3. Kulturutskottets yttrande 60