Bet. 1993/94:JuU11

Justitieutskottets betänkande

1993/94:JUU11

Grovt rattfylleri m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1993/94

JuU11

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag

som innebär skärpningar av trafiknykterhetslagstiftningen. Bl.a.

föreslås att promillegränsen för grovt rattfylleri skall sänkas

från 1,5 till 1,0 promille alkohol i blodet och motsvarande

sänkning för alkoholhalten i utandningsluften. Vidare föreslås

att maximistraffet för grovt rattfylleri skall höjas från ett

till två års fängelse. Motsvarande höjning av maximistraffet

föreslås för bl.a. grovt sjöfylleri.

I propositionen görs vidare uttalanden angående principerna

för påföljdsvalet vid grovt rattfylleri som i princip innebär en

återgång till vad som gällde före den 1 juli 1990.

Propositionen innehåller också förslag om ett nytt rekvisit

för brotten grovt vållande till annans död och grovt vållande

till kroppsskada eller sjukdom samt om höjda maximistraff för

dessa brott.

Utskottet tillstyrker regeringsförslagen men föreslår att

ikraftträdandet flyttas fram till den 1 februari 1994.

Socialdemokraterna tillstyrker förslaget om en sänkning av

promillegränsen och går i huvudsak emot övriga förslag.

I samband med propositionen behandlar utskottet ett antal

motioner som väckts med anledning av propositionen samt yrkanden

i ett antal motioner från den allmänna motionstiden år 1993 med

anknytning till trafiknykterhetslagstiftningen. Med anledning av

en av motionerna föreslår utskottet en regel om bl.a. protokoll

vid s.k. sållningsprov. Utskottet avstyrker bifall till övriga

motioner.

I ärendet föreligger ett yttrande från lagutskottet, se bilaga

2.

Till ärendet har fogats sju reservationer (s resp. nyd) och

ett särskilt yttrande (nyd).

Propositionen

I proposition 1993/94:44 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen antar de i

propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa

trafikbrott,

3. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

4. lag om ändring i lagen (1976:1090) om

alkoholutandningsprov,

5. lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157).

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till

betänkandet, se bilaga 1.

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 7 f.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1993/94:Ju11 av Sten-Ove Sundström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att straffbelägga s.k. eftersupning.

1993/94:Ju12 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen beträffande s.k.

drogfylleri enligt vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att ytterligare utreda frågan

om drograttfylleri,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

Lagrådet anfört om att lagstifta genom motivuttalanden.

1993/94:Ju13 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar om ändring av 2 § lagen om utandningsprov i enlighet

med vad i motionen anförts.

1993/94:Ju14 av Elver Jonsson och Rune Thorén (fp, c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om promillegräns vid sjöfylleri.

1993/94:Ju15 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det budgetåret 1994/95 bör satsas 30

miljoner kronor extra på ökad trafikövervakning och

trafiknykterhetskontroller,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om valet av påföljder vid rattfylleribrott,

3. att riksdagen beslutar avslå förslaget om straffskärpning

vid grovt rattfylleri samt motsvarande bestämmelser i 30 §

järnvägssäkerhetslagen samt 325 a § sjölagen om grovt

sjöfylleri,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en fortsatt beredning av bestämmelserna i

3 kap. 7--8 §§ brottsbalken,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de ekonomiska konsekvenserna av förslagen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1993

1992/93:Ju603 av Lotta Edholm och Kenth Skårvik (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om alkohol och trafik.

1992/93:Ju605 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om lagskärpning avseende förverkansregler.

1992/93:Ju606 av Ulla Tillander (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

angående behovet av kraftfulla åtgärder mot rattfylleri.

1992/93:Ju610 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att straffen måste skärpas för

vållandebrott med dödlig utgång eller allvarliga personskador,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att straffmaximum för brotten grovt

vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada

eller sjukdom måste höjas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det görs en översyn av rekvisiten och

de omständigheter som grundar straffbarhet för vållandebrott,

särskilt i fråga om brott med dödlig utgång eller allvarliga

personskador i trafiken,

4. att riksdagen hos regeringen begär ett utarbetat lagförslag

till en särskild brottstyp som kallas bildråp, att utformas i

huvudsaklig överensstämmelse med vad i motionen anförts.

1992/93:Ju611 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att

skyddstillsyn i kombination med behandlingsprogram blir

huvudregel vid rattfylleribrott.

1992/93:Ju621 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring att

tillfälligt beslag av fordon blir möjligt enligt vad i motionen

anförts.

1992/93:Ju623 av Ingrid Andersson och Gunnar Thollander (s)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om "Uppsalamodellen" som metod för att

förhindra återfall i rattfylleribrott,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en lagändring så att även de

som förblir körkortslösa efter rattfylleribrott nås med

medicinsk rehabilitering i samband med brottet.

1992/93:Ju626 av Kenneth Lantz (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående omräkningsfaktorn vid

alkoholutandningsprov,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att se över säkerhetsavdraget

vid blodprov.

1992/93:Ju638 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den som gjort sig skyldig till

rattfylleri omgående skall tas om hand och frihetsberövas i

syfte att finna lämplig vårdform om det är påkallat,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att vård av missbrukare skall kunna ske

med missbrukarens personliga ansvar för ett positivt

vårdresultat,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att straffskalan skall vara utformad så

att den som inte är mottaglig för vård mot missbruk eller där

annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga skall ådömas

ett kännbart och avskräckande fängelsestraff,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att staffen bör göras starkt progressiva

vid återfall i likartad trafikbrottslighet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att vid allvarliga trafikbrott får böter,

som ensamt straff eller i förening med annan påföljd, bara

utdömas om beloppet med all sannolikhet kan drivas in, i stället

skall annan mera ingripande påföljd kunna väljas,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att reglerna måste ändras så att det blir

betydligt större möjligheter att förverka fordon som varit

inblandade i trafikbrottslighet, oavsett bilens värde,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att

införa särskilt medhjälpsbrott för passagerare och andra i ett

fordon som framförs av en berusad person,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att dödsoffrets anhöriga alltid skall få

rätt att processa på statens bekostnad i såväl brottmål som

tvistemål rörande rattfylleri,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rapportering till den dömdes

trafikförsäkringsbolag.

1992/93:Ju639 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om försök med inmontering av alkolås i bilar.

1992/93:Ju641 av Gudrun Norberg och Sigge Godin (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att den snabbt

förelägger riksdagen en proposition byggd på Väg- och

sjöfyllerikommitténs betänkande i avsikt att förbättra

trafiksäkerheten på väg.

1992/93:Ju646 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en förändring av lagstiftningen om omhändertagande av fordon

vid trafiknykterhetsbrott så att polisen får lagstöd för åtgärd

som är både lämplig och praktisk.

1992/93:Ju703 av Lars Biörck (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

prövning av trafikmål och körkortsingripande.

Utskottet

Rattfylleri

Allmän bakgrund

Trafiknykterhetslagstiftningen har genomgått en betydande

utveckling alltsedan de första straffbestämmelserna efter

initiativ från riksdagen infördes på 1920-talet (prop. 1925:114,

1LU 34, rskr. 303). Ansvarsområdet har successivt utvidgats, och

kravet på nykterhet i trafiken har efter hand skärpts. Ett

betydelsefullt led i utvecklingen var när frihetsstraff år 1934

infördes som en regelmässig påföljd för rattfylleri (prop.

1934:208, 2LU 35, rskr. 286).

År 1941 infördes de s.k. promillebestämmelserna (prop.

1941:159, 1LU 36, rskr. 287). Dessa regler medförde att

möjligheterna att bekämpa trafiknykterhetsbrott förbättrades

eftersom det inte längre behövde föras bevisning om att förarens

körförmåga varit nedsatt i det särskilda fallet, utan

straffansvaret kunde direkt knytas till alkoholkoncentrationen i

förarens blod. Reformen år 1941 innebar också att

trafiknykterhetsbrotten delades in i två svårhetsgrader, av

vilka det svårare brottet senare fick beteckningen rattfylleri

och det lindrigare i allmänhet kom att benämnas rattonykterhet.

Straffskalorna för dessa brott -- fängelse i högst ett år,

eller, vid mildrande omständigheter, böter för rattfylleri resp.

böter eller fängelse i högst sex månader för rattonykterhet --

förblev oförändrade fram till den 1 juli 1990.

Genom lagstiftning år 1951 (prop. 1951:30, 2LU 30, rskr. 336)

fördes bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott till en ny lag,

lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

(trafikbrottslagen). I trafikbrottslagen infördes samtidigt en

föreskrift om s.k. drograttfylleri.

Trafiknykterhetsbestämmelserna har sedan år 1951 ändrats flera

gånger. År 1957 sänktes den nedre promillegränsen vid

rattonykterhet från 0,8 till 0,5 promille (prop. 1957:72, 1LU

16, rskr. 240). Promillereglerna ändrades på nytt år 1975, då så

att straffansvar inträder även när promillegränsen för

rattfylleri eller rattonykterhet inte har uppnåtts under själva

färden utan först efter dennas slut (prop. 1974:154, JuU37,

rskr. 352). Därmed försvann praktiskt taget det s.k.

tillbakaräkningsproblemet som tidigare ofta komplicerade

utredningar om brott av denna typ. I samband med lagändringen

infördes vidare en tidsbegränsad lagstiftning om

försöksverksamhet med rutinmässiga alkoholutandningsprov.

Denna lagstiftning ersattes år 1976 av lagen (1976:1090) om

alkoholutandningsprov (prop. 1975/76:162, JuU 1976/77:15,

rskr. 94).

Promillereglernas tillämpningsområde omfattade fram till år

1978 inte vissa traktorer, men genom en lagändring detta år

utvidgades tillämpningsområdet så att det numera omfattar alla

motordrivna fordon utom sådana som är avsedda att föras av

gående (prop. 1977/78:77, JuU21, rskr. 156).

År 1982 gjordes bestämmelserna om rattfylleri och

rattonykterhet tillämpliga även på förare av maskindrivna

järnvägsfordon och tunnelbanetåg (prop. 1981/82:204, JuU58,

rskr. 331). Dessa bestämmelser fördes i maj 1985 med vissa

ändringar in i järnvägstrafiklagen (1985:192) som då trädde i

kraft (prop. 1983/84:117 och 1984/85:33, LU 1984/85:27, rskr.

201). Dessutom infördes ett straffansvar också för andra

järnvägs- och tunnelbanetjänstemän som utför uppgift av

väsentlig betydelse för säkerheten och därvid är så påverkade av

berusningsmedel att det måste antas att uppgiften inte har

kunnat utföras på ett betryggande sätt.

Möjligheter att förverka fordon som har använts vid bl.a.

trafiknykterhetsbrott infördes den 1 juli 1987 (prop.

1986/87:81, JuU24, rskr. 200).

Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1989 får

alkoholutandningsprov användas som bevismedel i mål om ansvar

för trafiknykterhetsbrott; samtidigt utökades polisens

möjligheter att ta rutinmässiga alkoholutandningsprov (prop.

1988/89:118, JuU27, rskr. 314).

De senaste lagändringarna företogs år 1990. Då sänktes gränsen

för straffbar alkoholpåverkan i trafiken från en blodalkoholhalt

på 0,5 till 0,2 promille. En motsvarande sänkning gjordes

beträffande alkoholhalten i utandningsluften där gränsen för

straffbarhet nu är 0,10 milligram per liter utandningsluft.

Liksom tidigare delades trafiknykterhetsbrotten in i två

svårhetsgrader. Det s.k. enkla brottet, som närmast är att

jämföra med det brott som tidigare betecknades rattonykterhet,

benämns rattfylleri medan det allvarligare brottet, som

närmast är att jämföra med det brott som tidigare betecknades

rattfylleri, benämns grovt rattfylleri.

1990 års ändringar i trafikbrottslagen innebar i princip en

skärpt syn på trafiknykterhetsbrotten; såväl ansvarsområdet som

möjligheten att bedöma ett brott som grovt utvidgades.

Det brott som före den 1 juli 1990 benämndes rattfylleri hör

till de brott som i tidigare rättspraxis och uttalanden i olika

lagstiftningsärenden normalt ansetts föranleda fängelsestraff. I

förarbetena till den nu gällande trafiknykterhetslagstiftningen

gavs emellertid uttryck för ett nytt synsätt, som lämnar större

utrymme för icke frihetsberövande påföljder än tidigare (prop.

1989/90:2 s. 39 f, JuU2 s. 23 f). Bl.a. framhöll dåvarande

departementschefen att de principer för val av påföljd som

kommit till uttryck i den nya (från och med den 1 januari 1989

gällande) strafflagstiftningen (30 kap. 4 § första stycket

brottsbalken, BrB) var allmänt tillämpliga och således gällde

även valet av påföljd för rattfylleri.

Uttalandena beträffande principerna för påföljdsvalet vid

grovt rattfylleri som gjordes i förarbetena till 1990 års

ändringar medförde en förändrad påföljdspraxis. Användningen av

fängelsestraff för grovt rattfylleri minskade och antalet

villkorliga domar ökade. En uppskärpning har senare skett.

Förändringen av domstolspraxis föranledde kritik, främst

avseende ökningen av andelen villkorliga domar.

Även domstolarnas praxis beträffande brottet vållande till

annans död i samband med trafiknykterhetsbrott har

uppmärksammats i olika sammanhang. Kritik har riktats mot dels

påföljdsvalet, dels längden av utdömda fängelsestraff.

Påföljderna har enligt den kritik som framförts inte stått i

proportion till brottets allvar.

Den mildring av påföljdspraxis som den nya regleringen

medförde ledde till att regeringen i december 1991 tillsatte en

parlamentarisk kommitté med uppdrag att skyndsamt se över

lagstiftningen om grovt rattfylleri samt reglerna om sjöfylleri.

Översynen skulle avse dels promillegränsen och påföljden för

grovt rattfylleri, dels frågan huruvida promilleregler skulle

införas för sjötrafiken. Kommittén antog namnet Väg- och

sjöfyllerikommittén. I december 1992 överlämnade kommittén sitt

betänkande (SOU 1992:131) Grovt Rattfylleri och Sjöfylleri.

De nu aktuella förslagen bygger på Väg- och

sjöfyllerikommitténs betänkande och Trafikpolisutredningens

betänkande (SOU 1992:81) Trafikpolisen mer än dubbelt bättre

(såvitt avser alkoholutandningsprov). Betänkandena har

remissbehandlats. Härutöver föreligger en inom

Justitiedepartementet upprättad promemoria -- Ansvar för grovt

vållande till annans död m.m. samt Förverkande av fordon.

Ytterligare åtgärder mot de grova trafiknykterhetsbrotten.

Promemorian har varit föremål för en hearing i

Justitiedepartementet.

Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.

I propositionen läggs fram förslag till ändringar i bl.a.

lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

(trafikbrottslagen), vilka syftar till att främja

trafiksäkerheten.

Enligt förslaget skall gränsvärdet för grovt rattfylleri

sänkas från 1,5 till 1,0 promille alkohol i blodet med

motsvarande sänkning för alkoholhalten i utandningsluften.

Motsvarande ändring föreslås i järnvägssäkerhetslagen

(1990:1157).

Maximistraffet för grovt rattfylleri höjs enligt förslaget

från ett till två års fängelse. Motsvarande ändring föreslås

beträffande grovt sjöfylleri och trafiknykterhetsbrott som

faller under järnvägssäkerhetslagen.

I propositionen uttalar regeringen att normalpåföljden för

grovt rattfylleri skall vara fängelse. En icke frihetsberövande

påföljd skall kunna väljas endast om det föreligger särskilda

skäl. Villkorlig dom skall -- i likhet med vad som gällde före

1990 års ändringar i trafikbrottslagen -- användas med mycket

stor restriktivitet.

Enligt förslaget bör fängelsedömda

trafiknykterhetsbrottslingar genomgå alkoholavvänjande

behandling under anstaltsvistelsen.

Yttrande från frivårdsmyndighet bör, enligt regeringens

bedömning, normalt infordras i mål om grovt rattfylleri.

I propositionen föreslås vidare en ändring i BrB som innebär

en skärpt bedömning av brotten vållande till annans död och

vållande till kroppsskada eller sjukdom, när gärningarna begåtts

i samband med trafiknykterhetsbrott. Förslaget innebär att

sådana brott som huvudregel skall bedömas som grova om

gärningsmannen var berusad.

Maximistraffet för vållande till annans död och för vållande

till kroppsskada eller sjukdom höjs enligt förslaget till sex

resp. fyra år.

I propositionen föreslås också en ändring i 7 §

trafikbrottslagen som ökar möjligheterna att förklara fordon

förverkade när de använts vid brott mot den lagen.

Lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov föreslås ändrad så

att polisen ges generell rätt att ta alkoholutandningsprov på

bl.a. förare av motordrivet fordon.

Några promillegränser för sjötrafiken föreslås för närvarande

inte. I stället bör Brottsförebyggande rådet få i uppdrag att

utvärdera de ändringar i sjöfylleribestämmelserna som trädde i

kraft den 1 juli 1991.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.

Gällande bestämmelser

Trafikbrottslagen

De nu gällande bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1990.

Enligt 4 § första stycket trafikbrottslagen skall den dömas

för rattfylleri som fört ett motordrivet fordon eller en

spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan

mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden

uppgått till minst 0,2 promille i hans blod eller 0,10 milligram

per liter i hans utandningsluft (s.k. promillerattfylleri).

Regeln bygger uteslutande på alkoholkoncentrationen i förarens

blod eller utandningsluft. För rattfylleri skall vidare enligt 4

§ andra stycket den dömas som vid förande av ett motordrivet

fordon eller en spårvagn varit så påverkad av alkoholhaltiga

drycker eller något annat medel att det kan antas att han inte

på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet (s.k. kliniskt

rattfylleri). Den senare regeln tillämpas främst i de fall då

det inte finns någon bevisning om alkoholhalten i blodet eller

utandningsluften. Dessutom tillämpas den då någon har fört ett

fordon under påverkan av annat medel än alkohol. Regeln kan

tillämpas också i de sällsynta fall där alkoholkoncentrationen i

blodet eller utandningsluften ej är så hög att föraren kan dömas

för promillerattfylleri men föraren likväl bevisligen varit så

påverkad som förutsätts för kliniskt rattfylleri (jämför

Lagrådets yttrande i prop. 1989/90:2 s. 64 f).

Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i högst sex

månader.

Är brottet att anse som grovt, skall föraren enligt 4 a §

trafikbrottslagen dömas för grovt rattfylleri till fängelse

i högst ett år.

Frågan huruvida ett rattfylleribrott är att anse som grovt

skall avgöras med beaktande av samtliga omständigheter vid

brottet. Emellertid skall särskilt beaktas, om

1. föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till

minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter

utandningsluft,

2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller

något annat medel, eller

3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för

trafiksäkerheten.

Även andra omständigheter kan kvalificera brottet som grovt.

Det är å andra sidan också möjligt att brottet inte är att anse

som grovt trots att någon av de särskilda omständigheter som

nämnts har förelegat, exempelvis vid förande av moped då föraren

utgjort en fara huvudsakligen för sig själv.

Bestämmelserna om trafiknykterhetsbrotten är tillämpliga på

förare av motordrivna fordon och spårvagnar. Begreppet

motordrivet fordon har samma innebörd i trafikbrottslagen som i

vägtrafikkungörelsen (1972:603) och avser alltså motorfordon,

traktorer, motorredskap och terrängmotorfordon. Från den 4 §

första stycket trafikbrottslagen intagna promilleregelns

tillämpningsområde har emellertid i 4 § tredje stycket

undantagits förare av motordrivna fordon, som är avsedda att

föras av gående, t.ex. motorgräsklippare.

Enligt 4 § fjärde stycket trafikbrottslagen gäller

straffbestämmelserna inte när förandet av fordonet har ingått

som ett led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig

undersökning som regeringen eller myndighet som regeringen

bestämmer har lämnat tillstånd till. Syftet med denna

bestämmelse är att ge möjligheter till experimentella försök

inom ramen för forskning kring prestationsnedsättande effekter

av olika slags droger.

Försök till trafiknykterhetsbrott är inte straffbelagt.

Däremot har i rättspraxis de allmänna reglerna om ansvar för

medverkan ansetts vara tillämpliga (se t.ex. NJA 1949 s. 689 och

NJA 1985 s. 496).

Straffbestämmelser, motsvarande dem i 4 och 4 a §§

trafikbrottslagen, finns i 30 § järnvägsssäkerhetslagen

(1990:1157) såvitt gäller förare av maskindrivet spårfordon på

järnväg eller i tunnelbana. Där föreskrivs straffansvar också

för andra järnvägs- och tunnelbanetjänstemän som utför uppgifter

av väsentlig betydelse för säkerheten och därvid är så påverkade

av alkohol eller annat medel att det kan antas att dessa

uppgifter inte kan utföras på ett betryggande sätt. För brott av

denna personalkategori är straffet böter eller fängelse i högst

ett år.

Vållande till annans död m.m.

I 3 kap. 7 § BrB anges att den som av oaktsamhet orsakar

annans död skall dömas för vållande till annans död till

fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Om brottet är grovt kan enligt andra stycket dömas till fängelse

i lägst sex månader och högst fyra år. Bestämmelsen infördes i

samband med BrB:s tillkomst och har sedan dess varit oförändrad.

Ansvar för vållande till annans död förutsätter att

gärningsmannen orsakat den dödliga utgången och att detta har

skett genom oaktsamhet. Det krävs dessutom att oaktsamheten

varit relevant i förhållande till den inträffade effekten.

Brottet vållande till annans död kan förekomma i olika

situationer av mycket skiftande karaktär. Inte sällan döms för

brottet i konkurrens med annat brott, särskilt misshandel. Ofta

förekommer emellertid brottet vållande till annans död i samband

med vägtrafik. En inte obetydlig andel av dessa fall utgör

situationer där den vållande varit påverkad. Av propositionen

framgår att av totalt sammanlagt 542 fall av vållande till

annans död under åren 1989--1991, hade 74 fall samband med

trafiknykterhetsbrott.

I flertalet av de fall där det döms till ansvar för vållande

till annans död som huvudbrott bestäms påföljden till villkorlig

dom, vanligen i kombination med ett bötesstraff. De fall då

fängelse utdöms för sådant brott torde huvudsakligen utgöras av

fall då också annan samtidig brottslighet, särskilt misshandels-

eller rattfylleribrott, förekommit.

I lagtexten har inte angivits vilka omständigheter som bör

föranleda att ett brott bedöms som grovt. Ett exempel på grovt

brott kan vara att någon utövat grovt våld mot annan, utan att

uppsåt förelegat i förhållande till den dödliga effekten (se

t.ex. NJA 1992 s. 85). I övrigt torde som anförs i propositionen

grovt brott föreligga särskilt när gärningsmannen gjort sig

skyldig till medvetet risktagande av allvarlig art, exempelvis

genom att resa livsfarligt vapen mot annan.

Enligt 3 kap. 8 § BrB döms den som av oaktsamhet åsamkar annan

sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa för vållande

till kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i högst

sex månader. Är brottet grovt kan dömas till fängelse i högst

två år. Straffbestämmelsen är utformad på i huvudsak samma sätt

som bestämmelsen om vållande till annans död, med den

skillnaden, att den brottsliga effekten skall vara en

kroppsskada eller sjukdom. Någon ringa form av brottet finns

emellertid inte. Även vållande till kroppsskada eller sjukdom

förekommer inte sällan i samband med onykterhet i trafik. Av den

statistik som redovisas i Väg- och sjöfyllerikommitténs

betänkande framgår att det under åren 1989--1991 förekom

sammanlagt 773 fall av vållande till kroppsskada eller sjukdom,

varav 77 fall tillsammans med trafiknykterhetsbrott.

Inte heller när det gäller vållande till kroppsskada eller

sjukdom anges i lagtexten vilka omständigheter som skall beaktas

vid bedömningen av om en gärning skall anses utgöra grovt brott.

I propositionen anförs att samma bedömningsgrunder därvid måste

tillämpas som när det gäller vållande till annans död.

Överväganden

Allmänna synpunkter

Som framhållits i tidigare lagstiftningsärenden har

trafiknykterhetsfrågan under lång tid stått i förgrunden när det

gällt att förbättra trafiksäkerheten i vårt land. Sverige får

också sägas tillhöra föregångsländerna på detta område. Här har

tidigare än i de flesta andra länder insetts vikten av att genom

en sträng lagstiftning inskärpa respekten för nykterheten i

trafiken. Efterlevnaden av trafiknykterhetsbestämmelserna torde

i allmänhet i dag vara relativt god, och tillgänglig forskning

talar för att Sverige vid en internationell jämförelse har en

god situation när det gäller trafiknykterheten. Detta innebär

emellertid inte att vi kan slå oss till ro. Dels måste

trafiknykterhetsarbetet bedrivas fortlöpande för att situationen

inte skall försämras, dels bör allt som är möjligt göras för att

ytterligare öka nykterheten i trafiken och minska de

alkoholrelaterade trafikolyckorna.

Enligt gjorda uppskattningar begås varje år mellan tre och

fyra miljoner trafiknykterhetsbrott, många av dessa brott begås

av personer som tidigare kört berusade. Enligt den officiella

statistiken skadas eller dör varje år mellan 1 500 och 2 000

personer vid trafikolyckor där i vart fall en av förarna

misstänks ha varit alkoholpåverkad. Det verkliga antalet dödade

och skadade vid alkoholrelaterade trafikolyckor torde dock i

realiteten vara betydligt större. Trafiknykterhetsbrotten utgör

följaktligen -- trots vidtagna åtgärder -- alltjämt ett

betydande samhällsproblem. Samtidigt är, som ovan antytts,

nykterheten i trafiken något som låter sig påverkas av

lagstiftningsåtgärder. Den norm- och moralbildande funktion som

Sveriges relativt sett stränga trafiknykterhetslagstiftning haft

skall således inte underskattas.

Med hänsyn till det lidande och de kostnader som trafikolyckor

med berusade förare vållar framstår ytterligare åtgärder av

detta slag som såväl mänskligt som samhällsekonomiskt mycket väl

motiverade.

Gränsvärdet för grovt rattfylleri

I propositionen föreslås att gränsvärdet för grovt rattfylleri

skall sänkas från 1,5 till 1,0 promille alkohol i blodet samt

från 0,75 till 0,50 milligram alkohol per liter utandningsluft.

Utskottet anser i likhet med regeringen att det av flera skäl

finns anledning att sänka gränsen för grovt rattfylleri och

tillstyrker regeringsförslaget i denna del.

I motion Ju626 (kds) anförs att omräkningsfaktorn för

relationen mellan alkoholkoncentrationen i blodet och i

utandningsluften är godtyckligt vald och bör ses över. Likaså

anförs att det s.k. säkerhetsavdraget vid alkoholutandningsprov

är för generöst tilltaget och att även detta bör ses över.

Sedan den 1 juli 1989 är det möjligt att använda

alkoholutandningsprov som bevismedel i mål om ansvar för

trafiknykterhetsbrott (prop. 1988/89:118, JuU27, rskr. 314).

Gränsen för straffbar alkoholhalt i utandningsluften är i dag

0,10 milligram per liter utandningsluft, och gränsen för grovt

rattfylleri går vid 0,75 milligram per liter utandningsluft.

Dessa gränsvärden anses motsvara 0,2 resp. 1,5 promille alkohol

i blodet.

Rikspolisstyrelsen har i en rapport från år 1991

(Alkoholutandningsprov som rättsligt bevismedel, RPS Rapport

1991:2 Pb I) på grundval av de resultat som dittills erhållits

inom alkoholutandningssystemet, och efter samråd med experter,

dragit slutsatsen att det tillämpade säkerhetsavdraget vid

alkoholutandningsprov, 0,07 milligram per liter utandningsluft,

bör bibehållas tills vidare.

I rapporten anges vidare att dittills genomförda försök

angående relationen luft/blod inte bör föranleda någon ändring i

gällande lagstiftning. I rapporten redovisas bl.a.

undersökningar vid Statens provningsanstalt som bekräftat

riktigheten av det i lagen fastställda gränsvärdet 0,10

milligram alkohol per liter luft i relation till 0,20 promille

alkohol i blod.

Varken omräkningsfaktorn eller säkerhetsavdraget har varit

föremål för överväganden av Väg- och sjöfyllerikommittén.

Utskottet konstaterar att det för närvarande inte finns

anledning att ändra reglerna i de hänseenden som aktualiseras i

motion Ju626, och utskottet avstyrker bifall till den.

Maximistraffet för grovt rattfylleri

I propositionen föreslås att maximistraffet för grovt

rattfylleri skall höjas från ett till två års fängelse.

Motsvarande höjning föreslås beträffande maximistraffet enligt

30 § järnvägssäkerhetslagen.

I motion Ju15 (s) yrkas avslag på propositionen i denna del.

Motionärerna som hänvisar till Lagrådets yttrande anför bl.a.

att straffskalans övre del sällan kommer till användning och att

den straffskala som finns i dag är tillräcklig.

Lagrådet anför i sitt yttrande att det inte finns tillräckliga

skäl att höja straffmaximum för grovt rattfylleri. Lagrådet

anser att det rent allmänt borde vara en strävan att undvika

straffskalor som är så vida att deras övre del nästan aldrig

kommer till användning. Lagrådet anför vidare att det är svårt

att tänka sig enstaka fall av enbart grovt rattfylleri som har

så högt straffvärde att den nuvarande ettårsgränsen behöver

överskridas. De särskilt straffvärda fallen torde, enligt

Lagrådet, vara antingen sådana där föraren har begått fler

rattfylleribrott eller sådana där hans framfart utgör även annat

brott, t.ex. grov vårdslöshet i trafik eller vållande till

annans död eller till kroppsskada, och i dessa fall kan straffet

för gärningarna redan i dag sättas högre än ett år. Lagrådet

anser vidare att den nuvarande skalan för grovt rattfylleri ger

tillräckligt utrymme för den i och för sig önskvärda

nyanseringen av straffen för rattfylleribrott med olika

straffvärden.

I propositionen anförs bl.a. att även om straffskalans övre

del sällan kommer till användning kan det förekomma fall där

exceptionellt försvårande omständigheter föreligger och där det

nuvarande straffmaximum framstår som alltför lågt. Det anförs

vidare att en utvidgning av straffskalan även i övrigt ger

möjligheter till en ökad nyansering vid straffmätningen. Vidare

framhålls också att straffskalan för grovt rattfylleri genom den

föreslagna höjningen kommer i bättre samklang med straffskalorna

för andra jämförbara brott, t.ex. framkallande av fara för annan

och grov vårdslöshet i trafik, vilka brott har ett straffmaximum

på två års fängelse.

I propositionen anförs beträffande straffmätningen att

sänkningen av gränsvärdet inte bör medföra den konsekvensen att

längre fängelsestraff än i dag automatiskt utmäts vid

alkoholhalter som ligger på 1,5 promille i blodet eller däröver.

Avsikten är således inte, enligt propositionen, att utöver vad

som kan följa av den nyansering som vidgningen av straffskalan

ger, påverka den i dag tillämpade straffmätningen vid vad som

kan sägas utgöra normala fall av grovt rattfylleri där

promillehalten motsvarar dagens gränsvärde eller strax däröver.

Enligt utskottets uppfattning finns allmänt sett skäl att se

strängt på grovt rattfylleri. Utskottet som ansluter sig till

vad som nyss angetts om straffmätningen finner på av regeringen

anförda skäl att straffmaximum bör höjas. Utskottet avstyrker

bifall till motion Ju15 i nu aktuell del och tillstyrker

regeringsförslaget.

Påföljdsvalet vid grovt rattfylleri

I propositionen uttalas att normalpåföljden vid grovt

rattfylleri skall vara fängelse och att det bör finnas särskilda

skäl för att en icke frihetsberövande påföljd skall väljas samt

att villkorlig dom skall användas med mycket stor

restriktivitet. Det sagda innebär i princip en återgång till vad

som gällde före 1990 års ändringar i trafikbrottslagen.

Därutöver sägs i propositionen att yttrande från

frivårdsmyndighet normalt bör inhämtas i mål om grovt

rattfylleri samt att fängelsedömda rattfyllerister under

anstaltsvistelsen bör genomgå alkoholavvänjande behandling.

I motion Ju15 (s) ifrågasätts det lämpliga i att nu gå ifrån

de allmänna principer för val av påföljd som genom 1990 års

reform blev tillämpliga även vid rattfylleri. I motion Ju12 (s)

ansluter sig motionären till vad Lagrådet i sitt yttrande anfört

angående påföljdsval med stöd av motivuttalanden.

Lagrådet framför i sitt yttrande beträffande påföljdsvalet

kritik såväl mot de skärpningar som regeringens uttalanden kan

föranleda som mot metoden att genom motivuttalanden styra valet

av påföljd.

Lagrådet hänvisar bl.a. till att praxis på området efter ett

inledningsskede kommit att utvecklas i restriktiv riktning. Här

pekar Lagrådet på att de rättsfall i vilka Högsta domstolen har

tillämpat de nya påföljdsprinciperna ger intryck av att

domstolen är återhållsam med att frånkänna grova

rattfylleribrott egenskapen av artbrott samt att andelen

fängelsestraff i tingsrätterna ökat med 10 procentenheter till

57 procent från andra halvåret 1991 till år 1992, medan antalet

villkorliga domar minskat med fem procentenheter till 18

procent. Redan genom en sådan tillämpning markeras, enligt

Lagrådets mening, med tillräckligt eftertryck samhällets

bestämda avståndstagande från bilkörning under alkoholpåverkan,

och några ytterligare nämnvärda vinster från allmänpreventiv

synpunkt torde inte kunna uppnås genom en än strängare praxis.

Lagrådets slutsats är att statsmakterna bör avstå från att

genom motivuttalanden förmå domstolarna att i fråga om

påföljdsvalet för grovt rattfylleri ytterligare avlägsna sig

från normala principer. Det bör, enligt Lagrådet, kunna

anförtros domstolarna att utveckla praxis vidare på grundval av

de riktlinjer som har dragits upp genom Högsta domstolens domar.

I propositionen anförs i anledning av Lagrådets yttrande

bl.a. följande (s. 35 och s. 23).

Enligt regeringens mening innebär ett grovt rattfylleribrott

alltid ett sådant abstrakt faromoment att fängelse bör vara

normalpåföljd. Genom detta synsätt sätts själva beteendet -- att

köra påverkad -- mera bestämt i centrum.

Det finns därutöver anledning anta att en konsekvent

upprätthållen sträng påföljdspraxis har positiva effekter för

den allmänna laglydnaden. Den förhållandevis regelmässiga

användningen av fängelsestraff vid rattfylleribrott före den 1

juli 1990 motiverades främst av intresset av att upprätthålla en

hög allmän laglydnad. Att påföljspraxis hade betydelse i det

hänseendet kan knappast betvivlas och framhålls också i

förarbetena till 1990 års ändringar i trafikbrottslagen. Även om

betydelsen av en sträng domstolspraxis inte skall överdrivas

-- -- -- anser regeringen att de allmänpreventiva effekterna här

gör sig gällande med särskild styrka.

Grovt rattfylleri bör således generellt anses vara ett sådant

brott vars art i enlighet med 30 kap. 4 § BrB, talar för

fängelse.

Regeringen delar vidare i och för sig Lagrådets allmänna

anmärkningar mot lagstiftning genom motivuttalanden. Det

förtjänar dock att anmärkas att det i förarbetena till 1990 års

ändringar i trafiknykterhetslagstiftningen gjordes långtgående

uttalanden om påföljdsvalet, utan att någon förändring av de

grundläggande bestämmelserna härom företogs. Att dessa

uttalanden ledde till en olycklig uppluckring av påföljdspraxis

styrks också av att, såsom Lagrådet påpekar, Högsta domstolen på

senare tid sett sig föranlåten att iaktta en allt större

restriktivitet vid påföljdsvalet för grovt rattfylleri. Det bör

betonas att de uttalanden som görs i denna fråga i detta

lagstiftningsärende syftar till att, förutom att ge vägledning

för straffmätning och påföljdsval på grund av föreslagna

ändringar, ge påföljdspraxis den stadga och konsekvens den hade

före 1990 års ändringar. I detta avseende tjänar förslagen till

att öka likformigheten i rättstillämpningen, något som också

Lagrådet medger.

Utskottet delar regeringens bedömning angående valet av

påföljd för grovt rattfylleri. Utskottet avstyrker bifall till

motionerna Ju12 och Ju15 i aktuella delar och tillstyrker

regeringsförslaget.

I motion Ju611 (s) anförs att skyddstillsyn i kombination med

behandlingsprogram bör vara normalpåföljden vid

rattfylleribrott.

Även om normalpåföljden för grovt rattfylleri, som ovan

framgått, föreslås bli fängelse utesluter detta enligt

regeringens mening inte att en icke frihetsberövande påföljd kan

väljas. I propositionen anförs bl.a. att domstolen vid valet av

påföljd skall fästa vikt inte bara vid brottets art utan även

vid om det i det enskilda fallet finns omständigheter som talar

för en lindrigare påföljd än fängelse. Främst avses då sådana

omständigheter som anges i 29 kap. 5 § och 30 kap. 9 § andra

stycket BrB. Förutom kontraktsvårdsfallen är det fråga om

situationer där den bedömningen görs att en framgångsrikt

påbörjad rehabilitering avseende missbruk eller annat

förhållande som kan antas ha haft samband med brottsligheten,

skulle kunna spolieras eller allvarligt försvåras genom

verkställigheten av ett fängelsestraff. Finns ett sådant

särskilt skäl bör den tilltalade, trots att fängelse bör följa

på grund av brottets art, kunna erhålla skyddstillsyn.

Utskottet ansluter sig till regeringens synpunkter i denna

del. Motion Ju611 bör inte härutöver föranleda något uttalande

från riksdagens sida. Motionen avstyrks.

I motion Ju623 (s) framhålls vikten av att rattfyllerister kan

nås med medicinsk rehabilitering i samband med brottet.

I propositionen uttalas i denna del att alla personer som tas

in i kriminalvårdsanstalt med ett trafiknykterhetsbrott som

huvudbrott under verkställigheten bör genomgå en

alkoholavvänjande behandling. Denna behandling är enligt

propositionen att se som ett första steg i ett

rehabiliteringsprogram. Ambitionen bör vara att lägga en grund

så att den dömde efter frigivningen av egen kraft skall komma

att vilja fortsätta med behandling eller andra åtgärder för att

komma till rätta med sina alkoholproblem. Särskild uppmärksamhet

bör därför, enligt propositionen, ägnas åt att den dömde under

fängelsevistelsen får hjälp med att knyta de kontakter som

behövs för en sådan uppföljning.

Önskemålet i motion Ju623 får genom den nu föreslagna

ordningen anses tillgodosett, och utskottet avstyrker bifall

till motionen i denna del.

I motion Ju638 (nyd) framförs ett flertal förslag angående

åtgärder mot rattfylleri.

I motionen föreslås att rattfyllerister omgående skall

frihetsberövas i avvaktan på en lämplig vårdform.

Frihetsberövandet bör enligt motionen ske i form av obligatorisk

häktning för rattfyllerister med mycket hög promille samt vid

återfall.

Regler om obligatorisk häktning finns i 24 kap. 1 § andra

stycket rättegångsbalken (RB). Om det för ett brott inte är

föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år, skall häktning

ske, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas.

Utskottet har nyligen, i betänkandet om processrättsliga

frågor (1993/94:JuU4, s. 11), behandlat en motion med liknande

innehåll. Utskottet avstyrkte då bifall till den då aktuella

motionen med hänvisning till att det saknades anledning att

utvidga nu gällande häktningsgrunder. Utskottet har fortfarande

samma uppfattning och avstyrker bifall till motion Ju638 i denna

del.

I motion Ju638 (nyd) anförs vidare att rattfyllerister bör ha

ett personligt ansvar för ett positivt vårdresultat och att den

som inte är mottaglig för vård eller av annat skäl inte kan få

annan påföljd än fängelse skall ådömas ett kännbart och

avskräckande fängelsestraff. Det anförs vidare att straffen vid

återfall bör vara starkt progressiva.

Enligt propositionen skall den alkoholavvänjande behandling

som rattfyllerister avses undergå under anstaltsvistelsen bygga

på frivillighet. Detta innebär således att ett personligt ansvar

läggs på den dömde. Däremot avses inte fängelsestraff bli längre

av den anledningen att vederbörande inte kan eller vill bli

föremål för alkoholavvänjande behandling.

Beträffande återfall i brott är detta enligt gällande regler i

BrB en omständighet som talar för fängelse. I propositionen sägs

vidare att det vid upprepade återfall i grova rattfylleribrott

kan finnas skäl att i något utökad utsträckning låta detta

påverka straffmätningen.

Enligt utskottets mening saknas anledning till något

riksdagens uttalande med anledning av nu behandlade yrkanden.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju638 i dessa delar.

I motion Ju638 (nyd) anförs vidare att vid allvarliga

trafikbrott bör bötesstraff bara ådömas, som ensam påföljd eller

i förening med annan påföljd, om det är sannolikt att de kan

drivas in. I annat fall skall, enligt motionen, en mer

ingripande påföljd väljas.

När det gäller grovt rattfylleri ingår inte böter i

straffskalan. Böter kan i dessa fall endast bli aktuellt i

samband med en villkorlig dom. Villkorlig dom skall enligt

propositionen användas mycket restriktivt och komma i fråga

endast i klara undantagsfall. I dessa fall bör den villkorliga

domen enligt förslaget kombineras med ett kraftigt bötesstraff.

När dagsböter utdöms skall dagsbotens belopp bestämmas efter

vad som är skäligt med hänsyn till den tilltalades ekonomiska

förhållanden (25 kap. 2 § BrB).

Enligt utskottets uppfattning strider förslaget om att utdöma

en mer ingripande påföljd av det skälet att den tilltalade har

en svag ekonomi mot grundläggande straffrättsliga principer.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju638 i denna del.

Vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller

sjukdom

I propositionen föreslås att om någon vid förande av

motorfordon gör sig skyldig till vållande till annans död under

påverkan av alkohol eller något annat medel skall den

omständigheten att gärningsmannen varit påverkad särskilt

beaktas vid bedömande av om brottet är grovt. Motsvarande

föreslås gälla beträffande vållande till kroppsskada eller

sjukdom.

Vidare föreslås att straffmaximum för grovt vållande till

annans död och grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom

skall höjas till fängelse sex resp. fyra år.

Någon översyn av brotten vållande till annans död och vållande

till kroppsskada eller sjukdom ingick inte i Väg- och

sjöfyllerikommitténs uppdrag. Kommittén uttalade dock i sitt

betänkande att det kan ifrågasättas om inte brotten vållande

till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom, som

inte sällan förekommer i samband med onykterhet i trafik, bedöms

mildare än vad som kan anses rimligt. Enligt kommittén skulle en

strängare bedömning av dessa i egentlig mening grova brott kunna

främjas om det i lagtexten angavs vilka omständigheter som

särskilt bör beaktas vid bedömningen av om ett sådant brott

skall anses som grovt och om det förhållandet att brottet

begåtts i trafik eller annan därmed jämförbar verksamhet under

självförvållat rus angavs som en av dessa omständigheter.

Kommittén anförde vidare att även om straffmaximum kan

överskridas när fängelse ådöms som gemensamt straff för flera

brott, t.ex. om gärningsmannen också gjort sig skyldig till

trafiknykterhetsbrott, borde det övervägas att höja

straffmaximum för brotten grovt vållande till annans död och

grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom.

Mot bakgrund bl.a. av att Väg- och sjöfyllerikommittén i sitt

betänkande redovisat uppskattningar enligt vilka mellan 1 500

och 2 000 personer varje år dör eller skadas svårt vid

trafikolyckor där i vart fall en av förarna misstänks ha varit

alkoholpåverkad har regeringen funnit det angeläget att snarast

markera det allvarliga i den nu aktuella typen av vållandebrott.

I propositionen framhålls att det redan i dag finns möjlighet

att beakta berusning som ett försvårande moment vid vållande

till annans död i samband med trafiknykterhetsbrott. Enligt

propositionen bör dock denna princip komma till klart uttryck i

lagtexten, och regeringen föreslår därför att det i lagtexten

uttryckligen anges att det är en försvårande omständighet att

den som orsakat en trafikolycka varit berusad.

Till grund för förslagen i denna del ligger, som ovan nämnts,

en inom Justitiedepartementet utarbetad promemoria -- Ansvar för

grovt vållande till annans död, m.m. samt förverkande av fordon.

Ytterligare åtgärder mot de grova trafiknykterhetsbrotten.

Promemorian var den 17 augusti 1993 föremål för en hearing i

Justitiedepartementet.

Lagrådet har i sitt yttrande angående förslaget om berusning

som ett kvalificerande rekvisit anfört att det är beklagligt att

en så principiellt viktig lagändring inte varit föremål för

sedvanligt remissförfarande utan endast beretts genom en hearing

i Justitiedepartementet.

I motion Ju15 (s) anförs att regeringsförslaget i denna del är

otillräckligt berett och att det inte bör leda till

lagstiftning.

Till hearingen i Justitiedepartementet var ett flertal

instanser inbjudna och vid hearingen närvarade representanter

från -- förutom Justitiedepartementet och

Kommunikationsdepartementet -- Riksåklagaren,

Regionåklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i

Stockholm, Rikspolisstyrelsen, Hovrätten för Nedre Norrland,

Stockholms tingsrätt, Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Sveriges

Advokatsamfund, Sveriges domareförbund och Svenska

polisförbundet.

Skriftliga yttranden över promemorian har avgivits av

Domstolsverket och Göteborgs tingsrätt. Därutöver har muntliga

yttranden, vilka antecknats i ärendet, avgivits från Länsrätten

i Stockholms län och Juridiska fakulteten vid Lunds universitet.

Utskottet delar i och för sig Lagrådets uppfattning om vikten

av att regeringsförslag blir föremål för ett sedvanligt

remissförfarande. Utskottet anser sig dock kunna godta den

beredning som förevarit i den nu aktuella delen av regeringens

förslag.

Utskottet delar på de av regeringen anförda skälen

uppfattningen att det är angeläget att snarast markera att

berusning särskilt skall beaktas vid bedömningen av om nu

aktuella vållandebrott skall anses som grova.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju15 i nu behandlad del

och tillstyrker regeringsförslaget.

I motion Ju610 (nyd) önskas ett lagförslag om ett nytt brott,

bildråp. Ansvar för sådant brott skall, enligt motionen, ådömas

en förare som på grund av sitt körsätt eller andra

omständigheter framstår som likgiltig för andra människors liv

och hälsa. Om körningen skett under inverkan av alkohol eller

annat berusningsmedel bör detta tillmätas särskild betydelse.

Brottet bör, enligt motionen, betraktas som ett mellanting

mellan uppsåtligt dödande och grovt vållande till annans död.

Enligt utskottets uppfattning tillgodoser utskottets nyss

gjorda ställningstagande beträffande grovt vållande till annans

död m.m. i stort motionsönskemålet. Motion Ju610 bör inte

föranleda någon ytterligare åtgärd och utskottet avstyrker

bifall till den i denna del.

Alkoholutandningsprov

I propositionen föreslås att polisens möjligheter att ta

alkoholutandningsprov skall utvidgas.

Polisen har i dag enligt lagen om alkoholutandningsprov

möjlighet att genomföra rutinmässiga alkoholutandningsprov utan

att det föreligger misstanke om trafiknykterhetsbrott. Denna

möjlighet föreligger vid beordrad trafikkontroll, vid

trafikolyckor samt i samband med misstanke om vissa trafikbrott.

För att alkoholutandningsprov skall få tas rutinmässigt vid en

trafikkontroll krävs att kontrollen har beslutats av en polisman

i befälsställning.

Polisen har successivt ökat antalet rutinmässiga

alkoholutandningsprov; från cirka 250 000 prov år 1976 till över

900 000 prov år 1991. I Trafikpolisens betänkande anges att

denna verksamhet bör prioriteras så att det fr.o.m. budgetåret

1993/94 i landet tas 1,8 miljoner särskilda alkoholutandningspov

per år.

I propositionen föreslås att enskilda polismän skall ges en

generell rätt att ta alkoholutandningsprov utan att någon

trafikkontroll har beordrats. Syftet med den föreslagna

ändringen är att öka upptäcktsrisken vid trafiknykterhetsbrott.

De alkoholutandningsprov det här är fråga om får endast avse

s.k. sållningsprov, vilket innebär att bara instrument som kan

brukas utan dröjsmål och som endast anger om eventuell

alkoholkoncentration överstiger ett visst gränsvärde får

användas.

I motion Ju13 (m) aktualiseras en fråga om bl.a.

protokollföring vid alkoholutandningsprov.

Denna fråga bör enligt utskottets mening regleras. Regleringen

bör ske i lagen om alkoholutandningsprov och utformas i enlighet

med vad som framgår av utskottets hemställan.

Ekonomiska konsekvenser

I motion Ju15 (s) anförs kritik mot redovisningen av kostnaden

för och finansieringen av reformen. Vidare föreslås att det för

budgetåret 1994/95 skall satsas 30 miljoner kronor extra på

trafikövervakning och ökat antal alkoholutandningsprov.

I propositionen anges att de direkta kostnaderna för

genomförandet av reformen har beräknats uppgå till cirka 130

miljoner kronor för budgetåret 1994/95. Någon finansiering

anvisas inte nu utan regeringen avser att återkomma till dessa

frågor i 1994 års budgetproposition.

I propositionen uppges vidare att reformen sammantaget

beräknas leda till vinster för samhället totalt sett. Med hänsyn

till att det i dag är svårt att förutse reformens konsekvenser

avser regeringen att återkomma till denna fråga i senare

sammanhang. För att ge underlag för mer långsiktiga

ställningstaganden avser regeringen att ge BRÅ i uppdrag att

göra en fördjupad utvärdering av reformen avseende såväl

kostnader som effekter av denna.

Utskottet utgår ifrån att frågan om kostnaderna för reformens

genomförande och finansieringen av dessa närmare kommer att

belysas i 1994 års budgetproposition. I det sammanhanget bör

också kostnaderna för trafikövervakningen belysas. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju15 även i här aktuella delar.

Motionsönskemål som tillgodosetts genom propositionsförslagen

I sex motioner som väckts under den allmänna motionstiden år

1993, Ju603 (fp), Ju605 (m), Ju606 (c), Ju610 (nyd), Ju638 (nyd)

och Ju641 (fp), begärs ändringar av trafikbrottslagen,

förverkandereglerna i 36 kap. BrB och reglerna i 3 kap. 7--8 §§

BrB vilka ligger i linje med vad som föreslagits i

propositionen. Dessa motionsönskemål har således blivit

tillgodosedda, och utskottet avstyrker därför bifall till

motionerna i dessa delar.

Övrigt

Drograttfylleri

I motion Ju12 (s) krävs ytterligare utredning av frågan om

s.k. drograttfylleri.

S.k. drograttfylleri innebär att om påverkansrekvisitet enligt

4 § andra stycket trafikbrottslagen är uppfyllt kan ansvar såsom

för rattfylleri ådömas även förare som varit påverkade av annat

berusningsmedel än alkohol.

Utskottet har tidigare behandlat frågor om drograttfylleri,

senast i samband med 1990 års reform av

rattfyllerilagstiftningen (1989/90:JuU2 s. 30). I

propositionen i det ärendet uttalade dåvarande justitieministern

bl.a. att hon var medveten om att det beträffande bestämmelsen

om drograttfylleri fanns en rad problem, bl.a. avseende

tillämpningen, vilka var värda en närmare belysning. I det

ärendet saknades dock enligt justitieministern underlag som

möjliggjorde några mer genomgripande överväganden i denna fråga.

Utskottet hänvisade för sin del till att Nordiska rådet år

1985 antagit en rekommendation om att låta utreda omfattningen

av drogproblemet i trafiken i de nordiska länderna och låta

utveckla metoder för en snabb och effektiv analys av förekomsten

av narkotika och andra medel som verkar på det centrala

nervsystemet. Utskottet utgick ifrån att åtgärder, utan några

uttalanden av riksdagen, skulle vidtas för att en sådan

utredning som förordats av Nordiska rådet skulle komma till

stånd samt att beredningsläget beträffande drograttfylleri kunde

komma att förändras i framtiden.

Inom BRÅ pågår för närvarande ett forskningsprojekt med sikte

på att kartlägga kunskapen om droger och trafikfarliga

läkemedel. Detta arbete kommer att belysa bl.a. de

tillämpningssvårigheter som kan uppkomma i dessa sammanhang. En

första del av rapporten, avseende kartläggning av kunskapsläget,

beräknas vara klar i början av år 1994.

I den nu aktuella propositionen har frågan om drograttfylleri

inte särskilt behandlats, och utskottet finner inte skäl att

göra något uttalande i denna fråga. Utskottet avstyrker bifall

till motion Ju12 i denna del.

Beslag av fordon

I motion Ju621 (s) begärs en lagändring innebärande att det

under vissa närmare angivna förutsättningar skall bli möjligt

att tillfälligt beslagta fordon. En liknande uppfattning

framförs i motion Ju646 (m) där det begärs en lagändring som ger

polisen möjlighet att omhänderta fordon i samband med

trafiknykterhetsbrott.

Reglerna om beslag i RB och de regler i polislagen som har

nära samband med dessa utreds för närvarande av

Polisrättsutredningen (tilläggsdir. 1993:33). Utredningens

uppdrag beräknas vara slutfört senast den 1 december 1994.

Det pågående utredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet

avstyrker bifall till motionerna Ju621 och Ju646.

Medverkan till rattfylleri

I motion Ju638 (nyd) begärs en utredning om förutsättningarna

för att kunna döma en medpassagerare för medhjälp till

rattfylleri.

Reglerna i 23 kap. BrB om medverkan till brott gäller enligt

sin ordalydelse endast brott som är upptagna i BrB. Inom

specialstraffrätten är i princip medverkansansvaret oreglerat. I

praxis tillämpas dock 23 kap. 4 § BrB i de fall straffskalan för

det specialstraffrättsliga stadgandet innehåller fängelse. Det

är således i dag möjligt att döma för medverkan till

rattfylleri.

I en nyligen avlämnad lagrådsremiss från Justitiedepartementet

föreslås för övrigt att medverkansansvaret inom

specialstraffrätten skall lagregleras.

Den i motionen efterlysta ordningen gäller således redan.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju638 i denna del.

Juridiskt biträde

I motion Ju638 (nyd) anförs vidare att dödsoffers anhöriga

alltid bör ha rätt till juridiskt biträde när de för talan i

anledning av rattfylleribrott.

När det gäller ett enskilt anspråk som grundas på brott som

hör under allmänt åtal är åklagaren på målsägandens begäran

skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även

målsägandens talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och

målsägandens anspråk inte är uppenbart obefogat (22 kap. 2 §

RB).

Enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde har målsäganden,

beträffande vissa typer av brott, möjlighet att på statens

bekostnad få ett eget juridiskt biträde -- målsägandebiträde --

under förundersökning och rättegång. Dessa bestämmelser föreslås

bli utvidgade i proposition 1993/94:26 som för närvarande

behandlas av riksdagen.

Utskottet finner inte anledning att föreslå några särskilda

regler för de fall som aktualiseras i motion Ju638 och avstyrker

bifall till den.

Rapport till försäkringsbolag

I motion Ju638 (nyd) föreslås, som en åtgärd mot rattfylleri,

en utredning om möjligheten av att till rattfylleridömdas

trafikförsäkringsbolag skicka rapport om domen så att

försäkringsbolaget därigenom får möjlighet att höja

försäkringspremien.

Någon allmän skyldighet för domstolar att expediera domar till

försäkringsbolag föreligger inte.

Utskottet är inte berett att med anledning av vad som anförts

i motion Ju638 i denna del föreslå en sådan ordning. Utskottet

avstyrker bifall till motionen.

Körkortsfrågor

I motion Ju703 (m) anförs att trafikmål och körkortsmål

bör handläggas gemensamt vid en domstol.

I dag handläggs trafikmål vid tingsrätt och körkortsmål vid

länsrätt.

Frågan om vilken myndighet som skall handlägga mål om

körkortsingripanden har diskuterats under många år (se bl.a.

SOU 1972:70--72 Rätten till ratten och SOU 1978:27 Fortsatt

körkortsreform). Domstolsutredningen behandlar frågan ingående i

sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet.

Domstolsutredningen anser inte att körkortsmålen skall flyttas

över till de allmänna domstolarna utan anser att de skall ligga

kvar hos förvaltningsdomstolarna. I betänkandet föreslås att

beslutanderätten i första instans i fråga om körkortsingripanden

skall flyttas från länsrätt till länsstyrelse och att

länsstyrelsens avgöranden skall kunna överklagas till

länsrätten.

Enligt uppgift från Justitiedepartementet avses en

lagrådsremiss i frågan överlämnas i december 1993. En

proposition beräknas kunna lämnas till riksdagen i januari 1994.

Motion Ju703 bör således inte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Utskottet avstyrker bifall till den.

Motion Ju623 (s) tar upp frågan om s.k. utvidgad

lämplighetsprövning som infördes den 1 juni 1991.

Den utredning av skötsamheten i nykterhetshänseende som

tidigare gjordes vid ansökan om körkortstillstånd bestod normalt

av en kontroll i person- och belastningsregistret. Den 1 juni

1991 skärptes dock de krav som gäller för att en person som har

dömts för ett trafiknykterhetsbrott skall få körkortstillstånd.

Denna s.k. utvidgade lämplighetsprövning innebär bl.a. att en

person som dömts för rattfylleri eller grovt rattfylleri och

därvid haft en alkoholkoncentration om minst 1,5 promille i

blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft till sin

ansökan om körkortstillstånd måste foga ett särskilt

utlåtande som styrker att han uppfyller körkortslagens krav på

nyktert levnadssätt.

Väg- och sjöfyllerikommittén har i sitt betänkande föreslagit

att den s.k. utvidgade lämplighetsprövningen skall gälla alla

som döms för rattfylleri eller grovt rattfylleri. Förslaget

utreds för närvarande inom Kommunikationsdepartementet

tillsammans med andra frågor avseende körkortsreglerna.

Det fortsatta beredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju623 i denna del.

I motion Ju639 (kds) föreslås en försöksverksamhet med

inmontering av alkolås i bilar.

Frågan om alkolås ingår i den översyn av körkortsreglerna som

för närvarande görs i Kommunikationsdepartementet. Departementet

avser att under innevarande höst ge Vägverket i uppdrag att

utreda förutsättningarna för ett genomförande av en

försöksverksamhet med alkolås.

Det pågående beredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju639.

Eftersupning

I motion Ju11 (s) tas frågan om s.k. eftersupning upp.

Motionärerna önskar en lagstiftning i Sverige efter mönster av

vad som gäller i t.ex. Norge.

I Norge får en förare av motorfordon inte inta alkohol eller

något annat berusande eller bedövande medel under de första sex

timmarna efter en avslutad körning om han förstår eller måste ha

förstått att körningen kan leda till polisundersökning. Förbudet

mot s.k. eftersupning gäller dock inte efter det att blodprov

eller alkoholutandningsprov tagits eller polisen har beslutat

att något sådant prov inte skall tas.

Motioner angående eftersupning har behandlats av utskottet vid

flera tidigare tillfällen, senast i samband med 1991 års

ändringar i trafiknykterhetslagstiftningen (se 1989/90:JuU2, s.

31 och där gjorda hänvisningar). Utskottet har därvid avstyrkt

bifall till aktuella motioner bl.a. med hänvisning till att

problemet med påstådd eftersupning torde vara relativt litet,

sett i förhållande till samtliga trafiknykterhetsbrott samt till

att tungt vägande invändningar av bl.a. rättssäkerhetsnatur kan

åberopas mot att införa en lagstiftning om förbud mot

eftersupning.

I propositionen anges att frågan om eftersupning i och för sig

är av intresse vid övervägande av rattfyllerilagstiftningens

utformning, men att denna fråga, bl.a. med hänsyn till

beredningsunderlaget i ärendet, inte kunnat prövas på ett

fullständigt sätt.

Utskottet som inte finner skäl att nu göra något ytterligare

uttalande i frågan avstyrker bifall till motion Ju11.

Sjöfylleri

Allmän bakgrund

Frågan om en särskild bestämmelse om ansvar för onykterhet

till sjöss övervägdes redan på 1920-talet. Först år 1967

infördes emellertid en uttrycklig bestämmelse i ämnet. Denna

bestämmelse togs in i 325 § sjölagen (1891:35 s. 1) och behölls

i sak oförändrad fram till den 1 juli 1991, då de nuvarande

bestämmelserna om onykterhet till sjöss infördes (prop.

1990/91:128, LU35).

Före år 1967 lagfördes den som varit onykter till sjöss genom

åberopande av den dåvarande sjötrafikförordningens bestämmelser

om vårdslöshet i trafik till sjöss eller sjölagens och dåvarande

sjömanslagens bestämmelser om ansvar för den som genom

vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållat en sjöolycka.

I det straffstadgande som infördes år 1967 stadgades straff

för den som på fartyg fullgjort uppgift av väsentlig betydelse

för säkerheten till sjöss och därvid varit så påverkad av

alkoholhaltiga drycker eller något annat berusningsmedel, att

det måste antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat

utföra vad som därvid ålegat honom. Straffet var böter eller

fängelse i högst ett år. Genom lag (1986:297) omformulerades

bestämmelsen för att tydligare framhäva att den även avsåg dem

som framförde fritidsbåtar.

Genom 1991 års ändringar i sjölagen gavs straffbestämmelserna

om sjönykterhetsbrott en likartad lagteknisk uppbyggnad som

motsvarande bestämmelser i trafikbrottslagen och

järnvägssäkerhetslagen. Ändringarna innebar en skärpt syn på

onykterhet till sjöss. Bl.a. infördes särskilda

brottsbenämningar. Vidare delades den brottsliga gärningen in i

två grader, sjöfylleri och grovt sjöfylleri. Några gränsvärden

för alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften

infördes emellertid inte i sjölagens bestämmelser.

Gällande rätt

De nu gällande bestämmelserna i sjölagen om nykterhetsbrott

till sjöss trädde, som ovan framgått, i kraft den 1 juli 1991.

Sjöfylleribrottet delas in i två grader, sjöfylleri (325 §)

och grovt sjöfylleri (325 a §). För sjöfylleri skall den dömas

som framfört ett fartyg eller i övrigt på ett fartyg fullgjort

uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och

därvid varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något

annat medel att det kan antas att han inte på ett betryggande

sätt kunnat utföra vad som därvid ålegat honom.

Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas

om gärningsmannen har varit avsevärt påverkad av alkohol eller

något annat medel, om den uppgift som gärningsmannen haft att

fullgöra varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets

egenskaper eller andra omständigheter eller om framförandet av

fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss.

Straffskalan för sjöfylleri är böter eller fängelse i högst

sex månader och för grovt sjöfylleri fängelse i högst ett år.

Bakgrunden till det nu aktuella förslaget

Som ovan framgått innehåller sjölagen i motsats till

trafikbrottslagen och järnvägssäkerhetslagen inte några

promillegränser.

Frågan om att införa promilleregler för sjötrafikens del har

aktualiserats vid ett flertal tillfällen men hittills avvisats,

framförallt med hänsyn till de starkt skiftande och särpräglade

förhållanden som råder inom sjötrafiken.

Sjölagens bestämmelser om onykterhet till sjöss omfattar inte

enbart förare av fartyg utan även andra som fullgör uppgifter av

väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Bestämmelserna är

vidare tillämpliga på alla typer av fartyg oavsett om fråga är

om båtar eller skepp. Det har antagits att en straffbarhet som

är baserad på en promilleregel, mot bakgrund härav riskerar att

kunna leda till en alltför onyanserad rättskipning när det

gäller förhållandena till sjöss.

Frågan om införande av promillegränser också för sjötrafiken

övervägdes senast i samband med 1991 års lagändringar. I

propositionen gjordes emellertid bedömningen att det då inte

fanns ett tillräckligt beslutsunderlag för ett sådant förslag.

Departementschefen ansåg det samtidigt angeläget att frågan

snarast blev föremål för förnyade överväganden och att en

utredning därför borde få i uppdrag att överväga promilleregler

till sjöss.

Vid riksdagsbehandlingen delade lagutskottet i sitt av

riksdagen godkända betänkande departementschefens uppfattning

att det då saknades ett tillräckligt beslutsunderlag för att

bestämmelser om promilleregler skulle kunna införas i sjölagen.

Med hänsyn till vad som anförts i propositionen utgick utskottet

från att direktiven för utredningen på området skulle komma att

utformas så att arbetet inriktades på frågan om en

promillereglering. En lagstiftning om promilleregler till sjöss

var dock, enligt utskottet, förenad med åtskilliga svårigheter,

bl.a. beroende på att förhållandena till sjöss i väsentlig mån

avviker från dem till lands. Utskottet påpekade att sjölagens

nykterhetsbestämmelser har ett betydligt mer vidsträckt

tillämpningsområde än trafikbrottslagens. Det var enligt

utskottet varken lämpligt eller motiverat att regler om

promillegränser fick omfatta samtliga fartyg i sjölagens mening

eller alla de ombordvarande som den nuvarande

trafiknykterhetsbestämmelsen kan tillämpas på. Också andra

skillnader mellan trafikförhållandena till lands och till sjöss

måste beaktas liksom övervaknings- och kontrollaspekterna.

Åtskilliga avgränsningsproblem måste alltså, enligt utskottet,

lösas innan sjölagen skulle kunna tillföras bestämmelser om

promillegränser.

Förslaget m.m.

I propositionen föreslås inte några promillegränser för

sjötrafiken.

I propositionen anförs i denna del att de svårigheter som är

förknippade med införandet av sådana regler till sjöss kan

hänföras till de särpräglade och mycket varierande förhållanden

som råder inom sjötrafiken. Medan nykterhetskravet i vägtrafiken

endast avser förare, gäller för sjölivet dessutom att

nykterhetskravet ombord inte omfattar enbart den som framför ett

fartyg, utan även den som i övrigt fullgör uppgift av väsentlig

betydelse för säkerheten till sjöss.

Vidare anförs i propositionen att ett eventuellt behov av

promilleregler på sjön främst gör sig gällande inom vissa

slag av sjötrafik. I första hand torde detta gälla nöjestrafik

med snabbgående motorbåtar och även annan sjötrafik i

situationer som påminner om trafik till lands. Också sjötrafik

som innefattar yrkesmässig befordran av passagerare eller farlig

last kan i många fall vara hänförlig till denna kategori. Att i

en lagbestämmelse särskilja de situationer där ett behov av

promilleregler kan sägas föreligga från situationer där

något sådant behov inte finns är dock enligt propositionen

förenat med betydande svårigheter.

Mot denna bakgrund bör, enligt propositionen, något nedre

gränsvärde för sjöfylleri inte införas och inte heller något

gränsvärde för grovt sjöfylleri. Till detta kommer, enligt

propositionen, att effekterna av 1991 års ändringar ännu inte

klarlagts. Man bör därför avvakta med att införa nya regler på

området. I stället avser regeringen att ge Brottsförebyggande

rådet i uppdrag att snarast utvärdera 1991 års ändringar på

sjöfyllerilagstiftningens område. När detta underlag föreligger

får, enligt vad som anförs i propositionen, frågan om

ytterligare skärpningar t.ex. i form av promilleregler tas upp

på nytt.

Lagutskottet har i sitt yttrande (1993/94:LU1y) angående

införande av promillegränser anfört bl.a. följande:

Utskottet vill, i linje med vad utskottet uttalade i 1991 års

lagstiftningsärende, framhålla att de ändringar som då gjordes i

lagstiftningen om sjöfylleri innebar en strängare syn på

onykterhet till sjöss genom att brottet delades in i två grader

och genom att förutsättningarna för ansvar vidgades. Samtidigt

innebar ändringarna att det gavs utrymme för en nyanserad

bedömning i varje enskilt fall av påföljdsfrågan. I likhet med

regeringen anser utskottet att effekterna av dessa tämligen

omfattande regeländringar bör klarläggas innan man överväger att

ytterligare skärpa lagstiftningen på området i form av t.ex. en

promillereglering. För detta talar också att själva frågan om

gränsvärden för alkoholkoncentrationen till sjöss, såsom framgår

av den förevarande propositionen, kan behöva övervägas

ytterligare i olika avseenden. Med hänsyn till det anförda har

utskottet inget att erinra mot att Brottsförebyggande rådet får

i uppdrag att utvärdera 1991 års ändringar av lagstiftningen om

sjöfylleri och att det i uppdraget får ingå att göra en

utvärdering av ändringarna även i påföljdshänseende. I avvaktan

på denna utvärdering bör, i enlighet med regeringens bedömning,

någon promillereglering på sjötrafikens område nu inte införas.

Bedömning

Utskottet delar regeringens och lagutskottets bedömning att

promillegränser för sjöfylleri inte nu bör införas. Utskottet

har inget att erinra mot att BRÅ får i uppdrag att göra en

utvärdering av 1991 års ändringar av sjöfyllerilagstiftningen.

Det sagda innebär att utskottet, liksom lagutskottet, avstyrker

bifall till motion Ju14 (fp, c), vari yrkats att promillegränser

snarast bör införas.

Maximistraffet för grovt sjöfylleri

I propositionen föreslås att maximistraffet för grovt

sjöfylleri skall höjas från ett till två års fängelse. Skälen

för en höjning är, enligt propositionen, desamma som anförts för

förslaget att höja straffmaximum för grovt rattfylleri. En

höjning av straffmaximum för grovt sjöfylleri står också, enligt

propositionen, i överensstämmelse med principen att grundsynen

på olika trafiknykterhetsbrott bör vara densamma, oavsett om

brotten begås till lands eller till sjöss.

Lagrådet har i sitt yttrande i denna del hänvisat till vad

Lagrådet anfört beträffande förslaget om höjning av

maximistraffet för grovt rattfylleri. Lagrådet anser således att

det inte finns tillräckliga skäl att höja maximistraffet för

grovt sjöfylleri.

Lagutskottet har i sitt yttrande anfört att lagutskottet inte

har något att erinra mot förslaget att höja straffmaximum för

grovt sjöfylleri. Lagutskottet vill dock, i linje med vad

lagutskottet tidigare förespråkat om en samsyn på olika

trafiknykterhetsbrott, understryka vikten av att en

överensstämmelse med straffskalan för grovt rattfylleri

bibehålls.

Bedömning

Utskottet delar regeringens och lagutskottets bedömningar

angående förslaget om höjning av maximistraffet för grovt

sjöfylleri. Detta innebär att utskottet, liksom lagutskottet,

avstyrker bifall till motion Ju15 (s), vari yrkats att

propositionsförslaget i denna del skall avslås. Utskottet

tillstyrker regeringsförslaget.

Ikraftträdande m.m.

Med hänsyn till den tid som åtgår för riksdagsbehandlingen

samt utfärdande och kungörande av de nya bestämmelserna bör

ikraftträdandet för den nya regleringen skjutas fram till den 1

februari 1994.

I övrigt har utskottet ingenting att anföra i anledning av

propositionen och motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande säkerhetsavdrag m.m.

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju626,

2. beträffande grovt rattfylleri m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju15 yrkande 3 i

denna del antar dels förslaget till 4 a § i lagen om ändring i

lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, dels förslaget

till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157), dock

med den ändringen för sistnämnda lag att tidpunkten för

ikraftträdandet bestäms till den 1 februari 1994,

res. 1 (s)

3. beträffande principer för påföljdsvalet

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju12 yrkande 3 och

1993/94:Ju15 yrkande 2,

res. 2 (s)

4. beträffande behandlingsprogram

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju611,

5. beträffande rehabilitering

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju623 yrkande 2,

6. beträffande häktning för rattfylleri

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju638 yrkande 2,

7. beträffande personligt ansvar m.m.

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju638 yrkandena 3--5,

8. beträffande bötesstraff

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju638 yrkande 6,

9. beträffande grovt vållande till annans död m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju15 yrkande 4

antar förslaget till lag om ändring i brottsbalken, dock med den

ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1

februari 1994,

res. 3 (s)

10. beträffande bildråp

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju610 yrkande 4,

res. 4 (nyd)

11. beträffande alkoholutandningsprov

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju13 antar 2 § i

förslaget till lag om ändring i lagen (1976:1090) om

alkoholutandningsprov, dock att ett nytt tredje stycke med

följande lydelse tillfogas: Om den undersökte begär det skall

protokoll föras vid provtagningen och bevis om utförd åtgärd

utfärdas,

12. beträffande ekonomiska konsekvenser

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju15 yrkandena 1 och 5,

res. 5 (s)

13. beträffande tillgodosedda motioner

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju603, 1992/93:Ju605,

1992/93:Ju606, 1992/93:Ju610 yrkandena 1--3, 1992/93:Ju638

yrkande 7 och 1992/93:Ju641 yrkande 1,

14. beträffande drograttfylleri

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju12 yrkandena 1 och 2,

15. beträffande beslag

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju621 och

1992/93:Ju646,

16. beträffande medverkan till rattfylleri

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju638 yrkande 8,

17. beträffande juridiskt biträde

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju638 yrkande 9,

18. beträffande rapport till försäkringsbolag

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju638 yrkande 10,

res. 6 (nyd)

19. beträffande körkortsmål

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju703,

20. beträffande lämplighetsprövning

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju623 yrkande 1,

21. beträffande alkolås

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju639,

22. beträffande eftersupning

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju11,

23. beträffande promillegränser vid sjöfylleri

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju14,

24. beträffande grovt sjöfylleri

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju15 yrkande 3 i

denna del antar förslaget till lag om ändring i sjölagen

(1891:35 s. 1), dock med den ändringen att tidpunkten för

ikraftträdandet bestäms till den 1 februari 1994,

res. 7 (s)

25. beträffande trafikbrottslagen i övrigt

att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen

(1951:649) om straff för vissa trafikbrott i den mån det inte

omfattas av utskottets hemställan ovan, dock med den ändringen

att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 februari

1994,

26. beträffande lagen om alkoholutandningsprov i övrigt

att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen

(1976:1090) om alkoholutandningsprov i den mån det inte omfattas

av utskottets hemställan ovan, dock med den ändringen att

tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 februari 1994.

Stockholm den 30 november 1993

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Lars-Erik Lövdén (s),

Jerry Martinger (m),

Göthe Knutson (m),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Ingbritt Irhammar (c),

Nils Nordh (s),

Göran Magnusson (s),

Liisa Rulander (kds),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Siw Persson (fp),

Alf Eriksson (s),

Kristina Persson (s) och Tomas Högström (m).

Reservationer

1. Grovt rattfylleri m.m. (mom. 2)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Nils Nordh, Göran

Magnusson, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "tillstyrker

regeringsförslaget" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning finns allmänt sett skäl att se

strängt på grovt rattfylleri. Såsom Lagrådet anfört bör det dock

vara en strävan att undvika straffskalor som är så vida att

deras övre del nästan aldrig kommer till användning. Utskottet

anser, i likhet med Lagrådet, att det är svårt att tänka sig

enskilda fall av enbart grovt rattfylleri som har så högt

straffvärde att den nuvarande ettårsgränsen behöver överskridas.

Utskottet ansluter sig även i övrigt till vad Lagrådet anfört i

denna del. Utskottet anser således att dagens straffskala för

grovt rattfylleri är tillräcklig. Det anförda innebär att motion

Ju15 i denna del bör tillstyrkas och regeringsförslaget

avstyrkas.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande grovt rattfylleri m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju15 yrkande 3

i denna del avslår dels förslaget till 4 a § i lagen om ändring

i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, dels

förslaget till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen

(1990:1157).

2. Principer för påföljdsvalet (mom. 3)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Nils Nordh, Göran

Magnusson, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Utskottet delar" och slutar med "tillstyrker

regeringsförslaget" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening råder det i och för sig ingen tvekan

om att grovt rattfylleri är ett så allvarligt brott att det

normalt bör leda till en fängelsepåföljd. Såsom Lagrådet anfört

har också praxis, efter ett inledningsskede, utvecklats i mer

restriktiv riktning och nu stabiliserats, innebärande att mer än

hälften av de grova rattfylleribrotten i dag leder till en

fängelsedom. Detta innebär att andelen fängelsedomar för grovt

rattfylleri är betydligt större än andelen fängelsedomar för

andra brott med motsvarande straffvärde.

De uttalanden angående valet av påföljd som görs i

propositionen innebär, som ovan nämnts, i princip en återgång

till vad som gällde före 1990 års ändringar, då allmänna

principer för val av påföljd blev tillämpliga även vid

rattfylleri. Det kan enligt utskottets mening ifrågasättas om

domstolarnas möjligheter i detta avseende nu bör inskränkas,

särskilt i belysning av nuvarande påföljdspraxis. Som Lagrådet

påpekat torde inte några ytterligare nämnvärda vinster från

allmänpreventiv synpunkt kunna uppnås genom en än strängare

praxis. Domstolarna bör därför inte genom motivuttalanden förmås

att avlägsna sig från normala principer vid val av påföljd.

Enhetlighet i tillämpningen bör i stället främjas genom fortsatt

prejudikatbildning, återkommande kartläggningar av domstolarnas

praxis och genom praxisdiskussioner inom och mellan domstolarna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande principer för påföljdsvalet

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Ju12 yrkande

3 och 1993/94:Ju15 yrkande 2 godkänner vad utskottet anfört,

3. Grovt vållande till annans död m.m. (mom. 9)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Nils Nordh, Göran

Magnusson, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s.

18 med "Utskottet delar" och slutar med "tillstyrker

regeringsförslaget" bort ha följande lydelse:

Utskottet som delar Lagrådets uppfattning om vikten av att

regeringsförslag blir föremål för ett sedvanligt

remissförfarande anser att det kan ifrågasättas om regeringen i

rimlig utsträckning levt upp till beredningstvånget i 7 kap. 2 §

RF beträffande nu aktuella förslag.

Bestämmelserna om vållande till annans död och vållande till

kroppsskada eller sjukdom har vida tillämpningsområden. De

förslag om skärpt bedömning och höjning av maximistraffen för

dessa brott som läggs fram i propositionen är också av stor

principiell betydelse. De framlagda förslagen innebär bl.a. att

straffet för en rattfyllerist kommer att bestämmas utifrån

brottets effekter, oavsett vilket uppsåt som förelegat samt att

en omständighet som inte har med själva vårdslösheten att göra

ges betydelse vid bedömningen av vårdslöshetens allvar. Detta

strider enligt utskottets uppfattning mot straffrättens

principer. Det är enligt utskottets mening en allvarlig brist

att dessa frågor inte berörts i propositionen. Inte heller

skälen för att höja maximistraffen för grovt vållande till

annans död och grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom har

enligt utskottets mening blivit tillräckligt belysta.

Propositionens förslag i dessa delar bör därför, såsom yrkats i

motion Ju15, bli föremål för fortsatt beredning. Det ankommer på

regeringen att föranstalta härom. Det anförda innebär att motion

Ju15 i dessa delar bör tillstyrkas och regeringens förslag i

motsvarande delar avstyrkas.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande vållande till annans död m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju15 yrkande 4

avslår regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken,

4. Bildråp (mom. 10)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "denna del" bort

ha följande lydelse:

Utskottet har som ovan framgått tillstyrkt att straffmaximum

för nu aktuella vållandebrott höjs. Därutöver bör, såsom

föreslås i motion Ju610, en ny brottsform, bildråp, införas för

vilket ansvar skall kunna ådömas i enlighet med vad som sägs i

motionen. Det ankommer på regeringen att återkomma till

riksdagen med förslag i enlighet härmed. Detta bör riksdagen ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande bildråp

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju610 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Ekonomiska konsekvenser (mom. 12)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Nils Nordh, Göran

Magnusson, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som

börjar med "Utskottet utgår" och slutar med "aktuella delar"

bort ha följande lydelse:

Utskottet ställer sig mycket tveksam till regeringens

uppskattning av kostnaden för genomförandet av förslagen. Av

propositionen framgår att det dagliga platsbehovet inom

anstaltsorganisationen initialt kommer att öka med omkring 360

anstaltsplatser. Enligt utskottets uppskattning torde bara

kostnaden för anskaffande och drift av dessa tillkommande

anstaltsplatser överstiga 130 miljoner kronor för nästkommande

budgetår. Därutöver tillkommer ökade kostnader för åklagar- och

domstolsväsendet samt ökade rättshjälpskostnader.

Enligt utskottets mening är det vidare nödvändigt att rejäla

satsningar görs på åtgärder som leder till ökad upptäcktsrisk

för trafikbrott. För detta ändamål bör därför redan för

budgetåret 1994/95 satsas 30 miljoner kronor extra på

trafikövervakning och ökat antal alkoholutandningsprov.

Enligt utskottets mening är det också otillfredsställande att

regeringen inte i propositionen angivit hur kostnaderna för

förslagen skall finansieras.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag i

dessa delar. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion

Ju15 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande ekonomiska konsekvenser

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju15 yrkandena 1

och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

6. Rapport till försäkringsbolag (mom. 18)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som

börjar med "Utskottet är" och slutar med "till motionen" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening skulle dock en sådan

rapporteringsskyldighet, som borde resultera i förhöjda

försäkringspremier för personer som dömts för trafikbrott, såsom

föreslås i motion Ju638, kunna fungera som en effektiv åtgärd

mot rattfylleri. Det får ankomma på regeringen att återkomma

till riksdagen med förslag härom. Vad utskottet nu anfört med

anledning av motion Ju638 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha

följande lydelse:

18. beträffande rapport till försäkringsbolag

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju638 yrkande 10

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Grovt sjöfylleri (mom. 24)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Nils Nordh, Göran

Magnusson, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26

börjar med "Utskottet delar" och slutar med "tillstyrker

regeringsförslaget" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det i och för sig önskvärt att möjligheter ges

till en nyanserad bedömning av påföljden vid brott mot

sjönykterheten med hänsyn till att brotten kan ha olika

straffvärden. Som nämnts tidigare finns det dock -- särskilt

efter 1991 års ändringar i sjöfyllerilagstiftningen -- redan

enligt gällande regler utrymme för en sådan nyansering. Enligt

utskottets mening bör man inte förekomma en angelägen

utvärdering av dessa ändringar genom att nu skärpa straffskalan

för grovt sjöfylleri. Det anförda innebär att yrkandet i motion

Ju15 såvitt avser sjölagen bör tillstyrkas och

regeringsförslaget i denna del avstyrkas.

dels att utskottets hemställan under moment 24 bort ha

följande lydelse:

24. beträffande grovt sjöfylleri

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju15 yrkande 3

i denna del avslår förslaget till lag om ändring i sjölagen

(1891:35 s. 1),

Särskilt yttrande

Alkoholutandningsprov (mom. 11)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anför:

Införandet av en regel om att polisen på begäran av den

undersökte skall vara skyldig att föra protokoll över

provtagning eller utfärda bevis om utförd provtagning kan få

olyckliga konsekvenser rent praktiskt. En viss risk finns att

denna regel kan komma att missbrukas, vilket skulle få till

följd att den ökning av effektiviteten som är syftet med

regeringsförslaget avseende de s.k. sållningsproven kommer att

motverkas. Om detta skulle bli fallet får denna fråga tas upp

till förnyad prövning.

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

Lagutskottets yttrande

1993/94:LU1y

Bilaga 2

Sjöfylleri

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har den 26 oktober 1993 beslutat att bereda

lagutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition

1993/94:44 Grovt rattfylleri m.m. jämte eventuella motioner i

den del ärendet avser sjölagen.

I propositionen läggs fram förslag till vissa ändringar i

bl.a. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott och

sjölagen (1891:35 s. 1), vilka syftar till att främja

trafiksäkerheten. Förslaget bygger i nämnda delar på Väg- och

sjöfyllerikommitténs betänkande (SOU 1992:131) Grovt rattfylleri

och sjöfylleri.

Enligt propositionen skall gränsvärdet för grovt rattfylleri

sänkas från 1,5 till 1,0 promille alkohol i blodet med

motsvarande sänkning för alkoholhalten i utandningsluften.

Maximistraffet för grovt rattfylleri höjs enligt förslaget från

ett till två års fängelse. Motsvarande ändring föreslås

beträffande grovt sjöfylleri enligt 325 a § sjölagen (1891:35 s.

1) och trafiknykterhetsbrott som faller under

järnvägssäkerhetslagen (1990:1157).

I propositionen föreslås inte några promillegränser för

sjötrafiken.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.

Propositionen har, såvitt avser lagutskottets

beredningsområde, föranlett ett motionsyrkande avseende

maximistraffet för grovt sjöfylleri samt en motion som rör

frågan om promilleregler inom sjötrafiken.

Lagutskottet, som beslutat att avge yttrande i ärendet, får

anföra följande.

För sjötrafikens del infördes först år 1966 en uttrycklig

straffbestämmelse om trafikonykterhet. De nu gällande

bestämmelserna i sjölagen om trafiknykterhetsbrott till sjöss

trädde i kraft den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:128, bet. LU35).

Trafiknykterhetsbrottet delas in i två grader, sjöfylleri (325

§) och grovt sjöfylleri (325 a §). För sjöfylleri skall den

dömas som framfört ett fartyg eller i övrigt på ett fartyg

fullgjort uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till

sjöss och därvid varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker

eller något annat medel att det kan antas att han inte på ett

betryggande sätt kunnat utföra vad som därvid ålegat honom. Vid

bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

gärningsmannen har varit avsevärt påverkad av alkohol eller

något annat medel, om den uppgift som gärningsmannen haft att

fullgöra varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets

egenskaper eller andra omständigheter eller om framförandet av

fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss.

Straffskalan för sjöfylleri är böter eller fängelse i högst sex

månader och för grovt sjöfylleri fängelse i högst ett år.

Sjölagen innehåller i motsats till trafikbrottslagen och

järnvägssäkerhetslagen inte några promillegränser. Frågan om

införande av sådana gränser också för sjötrafiken övervägdes i

samband med 1991 års lagändringar. I propositionen gjordes

emellertid bedömningen att det då inte fanns ett tillräckligt

beslutsunderlag för ett sådant förslag. Departementschefen ansåg

det samtidigt angeläget att frågan snarast blev föremål för

förnyade överväganden och att en utredning därför borde få i

uppdrag att överväga promilleregler till sjöss.

Vid riksdagsbehandlingen delade utskottet i sitt av riksdagen

godkända betänkande departementschefens uppfattning att det då

saknades ett tillräckligt beslutsunderlag för att bestämmelser

om promilleregler skulle kunna införas i sjölagen. Med hänsyn

till vad som anförts i propositionen utgick utskottet från att

direktiven för utredningen på området skulle komma att utformas

så att arbetet inriktades på frågan om en promillereglering. En

lagstiftning om promilleregler till sjöss är emellertid,

fortsatte utskottet, förenad med åtskilliga svårigheter, vilka

bl.a. har samband med att förhållandena till sjöss i väsentlig

mån avviker från dem till lands. Utskottet påpekade att

sjölagens trafiknykterhetsbestämmelse har ett betydligt mer

vidsträckt tillämpningsområde än trafikbrottslagens. Det var

enligt utskottet varken lämpligt eller motiverat att regler om

promillegränser fick omfatta samtliga fartyg i sjölagens mening

eller alla de ombordvarande som den nuvarande

trafiknykterhetsbestämmelsen kan tillämpas på. Också andra

skillnader mellan trafikförhållandena till lands och till sjöss

måste beaktas liksom övervaknings- och kontrollaspekterna.

Åtskilliga avgränsningsproblem måste alltså enligt utskottet

lösas innan sjölagen kunde tillföras bestämmelser om

promillegränser. Med hänvisning till vad utskottet anfört om

inriktningen av utredningsarbetet rörande promilleregler

avstyrkte utskottet ett antal motioner med önskemål om införande

av sådana regler för sjöfarten.

Som framgått ovan har Väg- och sjöfyllerikommittén (Ju

1992:03) haft i uppdrag att göra en utvärdering av

bestämmelserna om grovt rattfylleri och frågan om införande av

gränsvärden för alkoholkoncentrationen till sjöss. Kommittén

presenterade i slutet av år 1992 resultatet av sitt arbete i

betänkandet (SOU 1992:131) Grovt rattfylleri och sjöfylleri.

Vad gäller sjöfylleridelen ansåg sig kommittén inte böra

föreslå införandet av något nedre gränsvärde för

alkholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften.

Straffbarheten fick enligt kommittén som dittills prövas genom

s.k. klinisk bedömning.

Kommittén ansåg däremot att det är både möjligt och lämpligt

att genom ett övre gränsvärde bestämma vad som skall straffas

som grovt sjöfylleri. Gränsvärdet skall vara detsamma som för

grovt rattfylleri, nämligen 1,0 promille alkohol i blodet eller

0,50 milligram per liter utandningsluft. För att brottet skall

anses som grovt måste det emellertid också begås i en syssla som

efter omständigheterna ställde höga krav på gärningsmannen.

Regeringens nu föreliggande förslag innehåller som nämnts

tidigare inte några promillegränser för sjötrafiken. De

svårigheter som är förknippade med införandet av sådana regler

till sjöss kan enligt regeringen hänföras till de särpräglade

och mycket varierande förhållanden som råder inom sjötrafiken.

Medan nykterhetskravet i vägtrafiken endast avser förare, gäller

för sjölivet dessutom att nykterhetskravet ombord inte omfattar

enbart den som framför ett fartyg, utan även den som i övrigt

fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till

sjöss.

Vidare anför regeringen att ett eventuellt behov av

promilleregler på sjön främst gör sig gällande inom vissa slag

av sjötrafik. I första hand torde detta gälla nöjestrafik med

snabbgående motorbåtar och även annan sjötrafik i situationer

som påminner om trafik till lands. Också sjötrafik som

innefattar yrkesmässig befordran av passagerare eller farlig

last kan i många fall vara hänförlig till denna kategori. Att i

en lagbestämmelse särskilja de situationer där ett behov av

promilleregler kan sägas föreligga från situationer där något

sådant behov inte finns är dock enligt regeringen förenat med

betydande svårigheter.

Regeringen delar, mot bakgrund av det anförda, Väg- och

sjöfyllerikommitténs uppfattning att något nedre gränsvärde för

sjöfylleri inte bör införas. Enligt regeringen kan givetvis de

argument som anförts mot införande av ett nedre gränsvärde i

princip åberopas jämväl mot att införa ett gränsvärde för grova

brott. Detta gäller också -- om än i mindre grad -- kommitténs

förslag till ett sådant gränsvärde. Den av kommittén föreslagna

lagtekniska lösningen förefaller enligt regeringen i många

stycken tilltalande. Regeringen anser emellertid att det är

svårt att bortse från att den av kommittén föreslagna

konstruktionen av 325 a § sjölagen skulle kunna medföra vissa

tillämpningsproblem, t.ex. i fråga om gränsdragningen mellan

uppgifter som ställt höga krav på gärningsmannen och andra

uppgifter.

Mot bakgrund av den tveksamhet som kan framföras mot

kommitténs lagförslag och med beaktande av att effekterna av

1991 års lagändringar ännu inte är klarlagda, anser regeringen

att man bör avvakta med att införa nya lagändringar på området.

I stället bör Brottsförebyggande rådet få i uppdrag att snarast

utvärdera 1991 års ändringar på sjöfyllerilagstiftningens

område. När detta underlag föreligger får frågan om ytterligare

skärpningar -- t.ex. i form av promilleregler -- tas upp på

nytt. Det finns därför enligt regeringen -- med ett undantag --

inte skäl att nu genomföra de av kommittén föreslagna

ändringarna av sjöfyllerilagstiftningen.

Nämnda undantag innebär att regeringen föreslår en höjning av

straffmaximum för bl.a. grovt rattfylleri och grovt sjöfylleri

från ett år till två år. Regeringen anser att man härigenom

kommer i bättre samklang med straffskalorna för andra, i

straffvärdehänseende, jämförbara brott. Därutöver anför

regeringen att grovt sjöfylleri i likhet med vad som gäller för

grovt rattfylleri är ett brott som generellt sett innebär fara

för människors liv och hälsa. En grundinställning är därför att

man måste se strängt på detta brott. En höjning av straffmaximum

för brottet står i överensstämmelse med principen att grundsynen

på olika trafiknykterhetsbrott så långt det är möjligt bör vara

densamma. Den föreslagna höjningen av straffmaximum för grovt

sjöfylleri kan -- på samma sätt som vid grovt rattfylleri --

enligt regeringen också bidra till en ökad nyansering av

straffmätningen.

I motion Ju14 av Elver Jonsson (fp) och Rune Thorén (c)

anförs, med hänvisning till Väg- och sjöfyllerikommitténs

förslag, att man inte bör vänta med att införa en promillegräns

för sjötrafiken. Varje sommar skördas många dödsoffer på sjön i

olika typer av olyckor beroende på att offren varit påverkade av

alkohol. Riksdagen bör därför enligt motionärerna ge regeringen

till känna att den snarast återkommer till riksdagen med förslag

till promillegräns vid sjöfylleri.

I motion Ju15 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) yrkas bl.a.

att förslaget om straffskärpning vid grovt rattfylleri samt

motsvarande bestämmelser i järnvägssäkerhetslagen och sjölagen

om grovt sjöfylleri avslås (yrkande 3). Motionärerna anser att

dagens straffskala är tillräcklig.

Utskottet vill, i linje med vad utskottet uttalade i 1991 års

lagstiftningsärende, framhålla att de ändringar som då gjordes i

lagstiftningen om sjöfylleri innebar en strängare syn på

onykterhet till sjöss genom att brottet delades in i två grader

och genom att förutsättningarna för ansvar vidgades. Samtidigt

innebar ändringarna att det ges utrymme för en nyanserad

bedömning i varje enskilt fall av påföljdsfrågan. I likhet med

regeringen anser utskottet att effekterna av dessa tämligen

omfattande regeländringar bör klarläggas innan man överväger att

ytterligare skärpa lagstiftningen på området i form av t.ex. en

promillereglering. För detta talar också att själva frågan om

gränsvärden för alkoholkoncentrationen till sjöss, såsom framgår

av den förevarande propositionen, kan behöva övervägas

ytterligare i olika avseenden. Med hänsyn till det anförda har

utskottet inget att erinra mot att Brottsförebyggande rådet får

i uppdrag att utvärdera 1991 års ändringar av lagstiftningen om

sjöfylleri och att det i uppdraget får ingå att göra en

utvärdering av ändringarna även i påföljdshänseende. I avvaktan

på denna utvärdering bör, i enlighet med regeringens bedömning,

någon promillereglering på sjötrafikens område nu inte införas.

Motion Ju14 bör därför avstyrkas.

Utskottet har inget att erinra mot förslaget att höja

straffmaximum för grovt sjöfylleri. Utskottet vill dock, i linje

med vad utskottet tidigare förespråkat om en samsyn på olika

trafiknykterhetsbrott, understryka vikten av att en

överensstämmelse med straffskalan för grovt rattfylleri

bibehålls. Det anförda innebär att utskottet anser att motion

Ju15 yrkande 3 såvitt avser lagutskottets område bör avstyrkas.

Stockholm den 11 november 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt

Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bertil Persson (m),

Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s),

Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Stina Eliasson (c) och

Kenneth Lantz (kds).

Avvikande mening

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar

Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anser att

den del av lagutskottets yttrande som börjar med "Utskottet har"

och slutar med "bör avstyrkas" bort ha följande lydelse:

Vad därefter gäller regeringens förslag att höja straffmaximum

för grovt sjöfylleri anser utskottet att det i och för sig är

önskvärt att möjligheter ges till en nyanserad bedömning av

påföljden vid brott mot sjönykterheten med hänsyn till att

brotten kan ha olika straffvärden. Som nämnts tidigare finns det

dock -- särskilt efter 1991 års ändringar i

sjöfyllerilagstiftningen -- redan enligt gällande regler

utrymme för en sådan nyansering. Denna uppfattning ligger också

i linje med vad som anförs i motion Ju15. Enligt utskottets

mening bör man inte förekomma en angelägen utvärdering av dessa

ändringar genom att nu såsom regeringen föreslår skärpa

straffskalan för grovt sjöfylleri. Det anförda innebär att

motion Ju15 yrkande 3 såvitt avser sjölagen bör tillstyrkas och

regeringens förslag i ifrågavarande del avstyrkas.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motioner 2

Utskottet 5

Rattfylleri 5

Allmän bakgrund 5

Propositionens huvudsakliga innehåll m.m. 7

Gällande bestämmelser 8

Trafikbrottslagen 8

Vållande till annans död m.m. 10

Överväganden 11

Allmänna synpunkter 11

Gränsvärdet för grovt rattfylleri 11

Maximistraffet för grovt rattfylleri 12

Påföljdsvalet vid grovt rattfylleri 13

Vållande till annans död och vållande till kroppsskada

eller sjukdom 16

Alkoholutandningsprov 18

Ekonomiska konsekvenser 19

Motionsönskemål som tillgodosetts genom

propositionsförslagen 19

Övrigt 19

Drograttfylleri 19

Beslag av fordon 20

Medverkan till rattfylleri 20

Juridiskt biträde 21

Rapport till försäkringsbolag 21

Körkortsfrågor 21

Eftersupning 22

Sjöfylleri 23

Allmän bakgrund 23

Gällande rätt 24

Bakgrunden till det nu aktuella förslaget 24

Förslaget m.m. 25

Bedömning 26

Maximistraffet för grovt sjöfylleri 26

Bedömning 26

Ikraftträdande m.m. 27

Hemställan 27

Reservationer 29

1. Grovt rattfylleri m.m. (mom. 2) 29

2. Principer för påföljdsvalet (mom. 3) 29

3. Grovt vållande till annans död m.m. (mom. 9) 30

4. Bildråp (mom. 10) 31

5. Ekonomiska konsekvenser (mom. 12) 31

6. Rapport till försäkringsbolag (mom. 18) 32

7. Grovt sjöfylleri (mom. 24) 32

Särskilt yttrande 33

Alkoholutandningsprov (mom. 11) 33

Bilaga 1. Propositionens lagförslag 34

Bilaga 2. Lagutskottets yttrande 40