Bet. 1993/94:JuU12

Justitieutskottets betänkande

1993/94:JUU12

Målsägandebiträde m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionen

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1993/94

JuU12

Sammanfattning

I detta betänkande tillstyrker utskottet ett regeringsförslag

om utvidgad rätt till målsägandebiträde och förbättrat rättsligt

bistånd till brottsoffer utomlands.

Till betänkandet har fogats två reservationer (s).

Propositionen

I proposition 1993/94:26 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen antar de i

propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2. lag om ändring i lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd

till svenska medborgare i utlandet m.m.,

3. lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde.

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till

betänkandet, se bilaga.

Motionen

1993/94:Ju8 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen avslår förslaget till ändring av 3 § i lagen

(1988:609) om målsägandebiträde,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om finansieringen av propositionens förslag.

Utskottet

Bakgrund

Begreppet målsägande definieras i 20 kap. 8 § rättegångsbalken

(RB) som den mot vilken ett brott har blivit begånget eller som

har blivit förnärmad av brottet eller lidit skada av det.

Målsäganden är i formellt hänseende att anse som part i en

rättegång endast när han för talan, dvs. framställer ett yrkande

om ansvar eller skadestånd. Sedan åklagaren väckt åtal, kan

målsäganden biträda åtalet (20 kap. 8 § RB). Det innebär att

målsäganden inträder i processen som åklagarens medpart och har

vissa möjligheter att agera självständigt i rättegången när det

gäller ansvarsfrågan. Om åklagaren har beslutat att inte väcka

åtal kan målsäganden i allmänhet väcka enskilt åtal (20 kap. 8 §

RB). Om åklagaren lägger ned ett väckt åtal därför att det

enligt hans bedömning inte finns tillräckliga skäl för att den

misstänkte är skyldig till brottet, kan målsäganden ta över

åtalet (20 kap. 9 § RB). Målsäganden kan i mål om allmänt åtal

på egen hand överklaga ansvarsfrågan till högre rätt om

åklagaren inte överklagar (20 kap. 8 § RB). Vidare kan

målsäganden i anslutning till åtal för brottet framställa

yrkanden om enskilt anspråk i anledning av brottet och få

skadeståndstalan handlagd i brottmålet (22 kap. 1 § RB).

Målsäganden kan föra sin talan genom ombud eller med hjälp av

biträde (12 kap. 1 och 22 §§ RB).

Under senare år har åtgärder vidtagits för att underlätta

situationen för målsäganden i samband med förundersökning och

rättegång. Genom en ny regel i rättegångsbalken infördes år 1984

(prop. 1983/84:105, JuU25, rskr. 332) en möjlighet för

målsäganden som behöver personligt stöd under rättegången att

åtföljas av en s.k. stödperson (numera 20 kap. 15 § RB).

Stödpersonen får anlitas i alla slags brottmål där målsäganden

hörs. Förutsättningen är endast att målsäganden med hänsyn till

brottets art eller annars kan antas vara i behov av ett

personligt stöd. Stödpersonens uppgift är enbart att vara ett

personligt stöd åt målsäganden. I en departementspromemoria, (Ds

1993:29) Brottsoffren i blickpunkten -- åtgärder för att stärka

brottsoffrens ställning, föreslås att 20 kap. 15 § RB ändras så

att målsäganden i princip själv får bestämma om han eller hon

skall åtföljas av en stödperson.

I sammanhanget bör också nämnas de möjligheter som finns att

enligt socialtjänstlagen (1980:620) utse en särskild s.k.

kontaktperson med uppgift att hjälpa den enskilde och hans

närmaste i personliga angelägenheter. Kontaktpersonens uppgifter

bestäms av den enskildes behov och kontaktpersonen kan också

fungera som stödperson i samband med en rättegång.

I samband med riksdagsbehandlingen år 1984 av den ovannämnda

proposition 1983/84:105 anförde utskottet i anledning av

regeringens förslag beträffande s.k. stödperson bl.a. att de nya

reglerna snarast borde utvärderas, och om det visade sig finnas

ett uttalat behov av juridiskt biträde som stöd åt målsägande

under förundersökning och rättegång borde man undersöka saken

med sikte på att åstadkomma en önskvärd ordning (JuU 1983/84:25

s. 29). Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening

regeringen till känna.

Som en följd av riksdagens tillkännagivande uppdrog regeringen

i november 1984 åt Rättshjälpskommittén (Ju 1982:01) att ta upp

frågan om formerna för en utvidgad rättshjälp åt i första hand

kvinnor som utsatts för sexualbrott eller vissa andra

våldsbrott. Kommittén redovisade sina överväganden i

slutbetänkandet (SOU 1986:609) Målsägandebiträde.

Förslagen i betänkandet resulterade i lagstiftning i form av

lagen (1988:609) om målsägandebiträde, som trädde i kraft den 1

juli 1988 (prop. 1987/88:107, JuU33, rskr. 318).

På initiativ av utskottet uppdrog riksdagen år 1989 åt

regeringen att skyndsamt lägga fram förslag till utvidgningar i

rätten till målsägandebiträde (1989/90:JuU5, rskr. 65). Den 1

januari 1991 skedde en sådan utvidgning (prop. 1989/90:158,

1990/91:JuU4, rskr. 16), och lagen om målsägandebiträde fick

därmed sin nuvarande utformning.

Enligt 1 § första stycket lagen om målsägandebiträde gäller

att målsägandebiträde i mål om brott enligt 6 kap BrB skall

förordnas, sedan förundersökning har inletts, om det inte är

uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde. Regeln

innebär att domstol i mål om sexualbrott i princip skall

förordna biträde för alla som önskar det.

Enligt 1 § andra stycket i lagen kan målsägandebiträde

förordnas även i mål om brott enligt 3 eller 4 kap. BrB, på

vilket fängelse kan följa, samt i mål om brott enligt 8 kap. 5

eller 6 § BrB eller försök, förberedelse eller stämpling till

sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga

relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan

antas att målsäganden har behov av biträde.

Målsägandebiträdet skall enligt 3 § ta till vara målsägandens

intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden. I

bestämmelsen anges också att det inte ingår i

målsägandebiträdets uppgifter att bistå målsäganden med att föra

talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta görs

av åklagaren.

De avslutande bestämmelserna i lagen om målsägandebiträde

reglerar bl.a. behörighetskraven för och ersättningen till ett

målsägandebiträde samt ersättningen för målsägandens kostnader i

målet.

Vid behandlingen av budgetpropositionen våren 1991 tog

utskottet ställning för att rätten till målsägandebiträde borde

utvidgas till ytterligare brottstyper. I samma ärende anförde

utskottet att det fanns skäl att se över målsägandebiträdets

uppgifter vid överklagande av dom. Detta gav riksdagen som sin

mening regeringen till känna (prop. 1990/91:100 bil. 4, JuU21,

rskr. 217)

En målsägande som behöver juridisk hjälp utöver den som

polisen, åklagaren, målsägandebiträdet eller domstolen bistår

med kan enligt bestämmelserna i rättshjälpslagen (1972:429) få

juridisk rådgivning eller, under visssa förutsättningar, allmän

rättshjälp med biträdesförordnande. Rådgivning i rättsliga

angelägenheter enligt rättshjälpslagen lämnas av en jurist på

advokatbyrå under högst en timme mot en fast avgift som i vissa

fall kan sättas ned eller efterges. Allmän rättshjälp kan

beviljas fysisk person i en rättslig angelägenhet, om han

behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst inte

överstiger ett visst belopp, för närvarande 235 900 kr för en

person utan försörjningsbörda. För att allmän rättshjälp skall

kunna beviljas måste det vara fråga om en rättslig angelägenhet.

Detta krav är uppfyllt om målsäganden framställer ett eget

yrkande och därmed blir part i rättegången.

Den som har blivit utsatt för brott utomlands kan också i viss

utsträckning beviljas allmän rättshjälp. En förutsättning för

detta är att det föreligger särskilda skäl för rättshjälp. Den

praxis som utvecklats på området är mycket restriktiv och

förmånerna har begränsats till biträdeshjälp och

utomprocessuella utredningskostnader. Någon ersättning för

målsägandens kostnader för inställelse vid den utländska

domstolen utgår inte.

Riksdagen har genom tillkännagivanden hösten 1990 och våren

1991 gett regeringen i uppdrag att lägga fram förslag om

förbättringar av stödet till dem som utsatts för brott utomlands

(1990/91:JuU4, rskr. 16 och 1990/91:JuU27, rskr. 260).

Vid sidan av det nu nämnda rättsliga biståndet bör även nämnas

att brottsoffer i vissa fall kan få s.k. brottsskadeersättning

enligt bestämmelserna i brottsskadelagen (1978:413). Här bör

också framhållas det betydelsefulla arbete, i huvudsak på ideell

basis, som utförs av Brottsofferjourernas Riksförbund samt

Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) och de

lokala kvinnojourerna.

Som framgår av propositionen (s. 13 f) har Sverige också gjort

vissa internationella åtaganden på brottsofferområdet.

I promemorian (Ds 1992:24) Några brottsofferfrågor -- utvidgad

rätt till målsägandebiträde och förbättrat rättsligt bistånd

till brottsoffer utomlands som upprättats inom

Justitiedepartementet föreslås mot bakgrund av bl.a. riksdagens

ovannämnda tillkännagivanden vissa ändringar i lagen om

målsägandebiträde, rättshjälpslagen och lagen (1973:137) om

ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m.

Promemorian, som remissbehandlats, ligger till grund för de

förslag som läggs fram i propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas frågor om utvidgad rätt till

målsägandebiträde och förbättrat rättsligt bistånd till

brottsoffer utomlands.

Enligt förslaget skall målsägandebiträde, utöver vad som nu

gäller, kunna förordnas i samtliga mål om brott enligt

brottsbalken, om fängelse kan följa på brottet och om det med

hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och andra

omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt

behov av biträde.

Målsägandebiträdets uppgifter skall kvarstå även om talan

avskiljs för att handläggas som ett särskilt tvistemål. Undantag

gäller för det fall tvistemålet handläggs som ett s.k. småmål

enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken. Målsägandebiträdets

uppgifter skall också kvarstå när en fråga om enskilt anspråk

överklagas till högre rätt. Slutligen klargörs att

målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åklagaren eller

den tilltalade överklagat domen i ansvarsdelen.

I propositionen föreslås också ändringar i reglerna om när

allmän rättshjälp skall kunna beviljas i angelägenhet som skall

behandlas utom riket. Om den rättssökande är bosatt i Sverige

och saken gäller ett brott mot honom eller henne som motsvarar

brott enligt 6 kap. brottsbalken skall det inte längre krävas

att det finns särskilda skäl för rättshjälp. Förmånerna i

utlandsangelägenheter rörande brott utvidgas till att också avse

ersättning för resa och uppehälle. Vidare skall enligt förslaget

reglerna i lagen om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i

utlandet m.m. omfatta även dem som i utlandet blivit utsatta för

våldsbrott. Det innebär att de skall ha rätt att få sådant

ekonomiskt bistånd i anslutning till brottet som behövs för att

de skall kunna ta till vara sin rätt.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1994.

Överväganden

Inriktningen av propositionen

Utskottet kan konstatera att en rad åtgärder har vidtagits

under senare år för att stärka målsägandens ställning vid

förundersökning och rättegång och för att även i övrigt

förbättra stödet till brottsoffer. Det finns dock enligt

utskottets uppfattning utrymme för ytterligare förbättringar på

dessa viktiga områden. Utskottet ser därför positivt på

inriktningen av de förslag som läggs fram i propositionen.

Utskottet noterar särskilt att rätten till målsägandebiträde nu

utvidgas i linje med vad utskottet tidigare förordat.

Utskottet återkommer i det följande till vissa enskildheter i

de framlagda förslagen.

Målsägandebiträdets uppgifter

Enligt 22 kap. 5 § RB får rätten beträffande talan om enskilt

anspråk som tagits upp till behandling i samband med åtalet

förordna att talan skall handläggas som särskilt mål enligt

reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning

skulle medföra väsentliga olägenheter.

Av formuleringen i 3 § lagen om målsägandebiträde följer att

målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens intressen "i

målet", dvs. brottmålet. Detta innebär att biträdet inte är

behörigt att bistå målsäganden med en skadeståndstalan i de fall

då en sådan talan förs i särskild ordning enligt reglerna för

tvistemål (prop. 1987/88:107 s. 38 f). Om ansvars- och

skadeståndsfrågorna från början har handlagts gemensamt i ett

mål där målsäganden har haft ett målsägandebiträde och

skadeståndstalan sedan avskiljs, blir alltså målsägandebiträdet

obehörigt att bistå målsäganden i den delen. Emellertid kan

målsägandebiträdet i den fortsatta skadeståndsprocessen komma

att förordnas till rättshjälpsbiträde enligt bestämmelserna i

rättshjälpslagen.

Om ett mål går vidare till högre rätt genom att åklagaren

eller den tilltalade överklagar tingsrättens dom i skuld- eller

påföljdsfrågan, gäller målsägandebiträdets förordnande även

processen där (prop. 1987/88:107 s. 26). Åklagaren kan inte

överklaga ett mål vad gäller det enskilda anspråket, om han inte

samtidigt överklagar även i ansvarsdelen. Om målsäganden inte är

nöjd med underrättens dom får han självständigt föra talan mot

denna. Om däremot åklagaren avstår från att föra målet vidare

och endast målsäganden överklagar i skadeståndsdelen upphör

målsägandebiträdets behörighet. Han kan dock fortsätta att

tillvarata målsägandens intressen i egenskap av ombud eller,

efter särskilt förordnande, som biträde enligt rättshjälpslagen.

Denna ordning överensstämmer med den som gäller för en offentlig

försvarare. Om åklagaren inte för målet vidare men den

tilltalade överklagar och vill bli frikänd eller få ändring i

påföljdsdelen kvarstår däremot målsägandebiträdets behörighet i

överinstansen.

Som nämnts tidigare behandlade utskottet i ett ärende år 1991

(prop. 1990/91:100 bil. 4, JuU21, rskr. 217) en motion med

förslag om en utvidgning av rätten till målsägandebiträde till

att avse även överklagande av en dom i skadeståndsdelen.

Utskottet, som konstaterade att syftet med motionsönskemålet

syntes vara att få till stånd en ordning där staten betalar

biträdesersättningen om domen överklagas av målsäganden, fann

att frågan borde övervägas vidare i regeringskansliet. Detta gav

riksdagen som sin mening regeringen till känna.

I propositionen (s. 23 f) föreslås att 3 § lagen om

målsägandebiträde ändras så att målsägandebiträdets uppgifter

kvarstår även i ett från brottmålet avskiljt skadeståndsmål.

Detta innebär att målsäganden inte behöver söka allmän

rättshjälp för att få juridisk hjälp i skadeståndsmålet och att

det redan förordnade biträdet kan ta till vara målsägandens

intressen även i detta mål utan att behöva förordnas som

rättshjälpsbiträde.

Den föreslagna ordningen bör enligt propositionen gälla endast

i de fall målsäganden redan från början, dvs. i brottmålet, har

ett målsägandebiträde förordnat för sig. Den innebär således

inte att ett målsägandebiträde kan förordnas i ett tvistemål om

enskilt anspråk i anledning av brott. I ett sådant mål får

målsäganden i stället ansöka om allmän rättshjälp med

biträdesförordnande.

Förslaget gäller heller inte s.k. förenklade tvistemål, där

det yrkade beloppet uppenbart inte överstiger ett halvt

basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (för

närvarande 17 200 kr). Undantaget skall ses mot bakgrund av att

rättshjälpsbiträde enligt 20 § andra stycket RHL får förordnas i

förenklade tvistemål endast om särskilda skäl föreligger med

hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens

natur.

Vidare föreslås i propositionen (s. 27) att 3 § lagen om

målsägandebiträde ändras så att målsägandebiträdets uppgifter

kvarstår även i ett mål om skadestånd som överklagas till högre

rätt vare sig skadeståndsfrågan har handlagts i brottmålet --

och detta oavsett tvisteföremålets värde -- eller som ett

särskilt mål enligt reglerna för tvistemål.

De nu nämnda förslagen föranleder vissa följdändringar i 6 och

8 §§ lagen om målsägandebiträde.

Lagrådet har uttalat kritik mot den utvidgning av

målsägandebiträdets uppgifter som här har redogjorts för.

Lagrådet finner (prop. s. 69 f) att den föreslagna ordningen

medför att målsägandebiträdet mera tydligt än hittills kommer

att få en funktion inom systemet för rättslig hjälp. Det kan

enligt Lagrådet hävdas att avgränsningen av de fall då

målsäganden får biträdeshjälp med sitt skadeståndsanspråk inte

är helt rationell. Mera betänkligt är emellertid enligt

Lagrådets uppfattning att målsägandens tillgång till biträde i

de fall då det enskilda anspråket har skilts ut i processen

leder till en viss obalans mellan parterna.

Lagrådet konstaterar att så länge det enskilda anspråket

handläggs tillsammans med ansvarsfrågan är situationen normalt

den att målsägandebiträdet hjälper målsäganden och en

offentlig försvarare bistår den tilltalade beträffande det

enskilda anspråket. Parterna är relativt jämställda även om den

tilltalade, om han förlorar, kan bli skyldig att betala viss del

av kostnaden för försvararen. Särbehandlas det enskilda

anspråket kan den offentlige försvararen inte längre i denna sin

egenskap biträda svaranden. Denne kan visserligen ofta -- men

inte alltid -- erhålla allmän rättshjälp och rättshjälpsbiträde.

I så fall måste han emellertid i många fall bidra till

kostnaderna genom att betala en ibland inte obetydlig

rättshjälpsavgift; denna tillkommer utöver den tidigare nämnda

återbetalningsskyldigheten. Detta kan enligt Lagrådet leda till

att han i vissa fall drar sig för att anlita rättshjälpen.

Genomförs förslaget får däremot målsäganden juridisk hjälp genom

sitt biträde och viss annan rättshjälp utan att -- bortsett från

helt udda fall -- behöva betala någon del av kostnaden för

detta.

Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas om denna ordning

är förenlig med den viktiga principen om likställighet mellan

parterna i en rättegång. Lagrådet anmärker att

förmånsbehandlingen av målsäganden är knuten till dennes

processuella ställning som sådan och inte tillkommen för att

parera ett ekonomiskt underläge. Att det är angeläget att stödja

den som drabbas av brott bör, anför Lagrådet, inte få till

konsekvens att han får en favör mot den som har begått brottet i

en process som gäller omfattningen av den kompensation som skall

tillkomma honom.

Lagrådet anser att en acceptabel -- fastän alltså inte

fullständig -- likställighet kan uppnås genom att den offentlige

försvararen som sådan får fortsätta att biträda svaranden även

sedan det enskilda anspråket har kommit att handläggas separat.

Närmast till hands ligger enligt Lagrådets uppfattning att

behålla nuvarande ordning och alltså hänvisa båda parterna till

att söka allmän rättshjälp.

Justitieministern bemöter i propositionen (s. 25) Lagrådets

synpunkter och anför att det är angeläget att ta till vara alla

möjligheter att stärka brottsoffrens ställning och att den som

utsatts för ett brott verkligen får det stöd och den hjälp som

han eller hon behöver. Stödet bör enligt justitieministern inte

vara helt beroende av i vilken ordning målen handläggs vid

domstolen.

Vidare anför justitieministern att eftersom målsägandebiträde

förordnas för målsägande som utsatts för allvarliga brott och i

mål där omständigheterna är sådana att han eller hon har behov

av särskilt stöd och hjälp är det såväl rimligt som naturligt

att stödet får omfatta även avskilda skadeståndsanspråk.

Justitieministern håller med Lagrådet om att det uppstår vissa

skillnader mellan parterna med den föreslagna ordningen, men hon

konstaterar att en sådan skillnad redan finns när ett enskilt

anspråk handläggs inom ramen för ett brottmål, eftersom ju

målsägandebiträdet är kostnadsfritt för målsäganden medan den

tilltalade kan bli återbetalningsskyldig för

försvararkostnaderna.

Justitieministern hävdar vidare att propositionens förslag

inte innebär att en målsägande får en starkare ställning i

processen än motparten. Den skillnad som uppstår är enligt henne

av ekonomisk art och är egentligen inte annorlunda än den som

uppstår mellan två parter i ett tvistemål där den ena parten har

allmän rättshjälp till en mycket låg avgift -- därför att hans

ekonomi är svag -- och den andra parten inte får rättshjälp alls

eller får betala en mycket hög avgift därför att hans ekonomi är

mycket god.

I sammanhanget framhålls också att det som motiverar den

privilegierade form av bistånd som rätten till målsägandebiträde

innebär är att målsäganden fått behov av juridiskt och annat

bistånd utan egen förskyllan, därför att han blivit offer för

brott.

Enligt justitieministern är den avgränsning av förslaget som

innebär att målsägandebiträde endast kan förordnas i brottmål

och inte i ett tvistemål om enskilt anspråk i anledning av brott

en ofrånkomlig följd av att de båda instituten är olika

konstruerade. Rätten att få bistånd i form av målsägandebiträde

avgränsas nämligen enligt gällande rätt av att det är fråga om

ett brottmål. Den reglering som föreslås innebär att denna rätt

utvidgas på så sätt att ett förordnande av målsägandebiträde som

gjorts i ett brottmål fortsätter att gälla också om

skadeståndstalan avskiljs. Justitieministern menar att den

lösning som föreslås är en väl avvägd gränsdragning mellan å ena

sidan den privilegierade form av bistånd som rätten till

målsägandebiträde utgör och, å den andra, rätten till allmän

rättshjälp. Justitieministern är, anför hon, inte beredd att gå

så långt som att ge möjlighet till målsägandebiträde i alla

tvistemål om skadestånd som grundas på brott.

I motion Ju8 (s) yrkas avslag på propositionens förslag

beträffande målsägandebiträdets uppgifter vid skadeståndstalan

som avskiljs från brottmålet. Motionärerna, som hänvisar till

vad Lagrådet har anfört i sitt yttrande, anser att förslaget

rubbar principen om likställighet mellan parterna i en

rättegång.

Utskottet konstaterar för sin del att de nu aktuella förslagen

om utökad rätt till målsägandebiträde fyller ett välkänt behov.

Utskottet kan inte se att förslagen skulle rubba balansen mellan

parterna i processen på ett sådant sätt att det utgör skäl för

att inte genomföra reformen. Utskottet ansluter sig i övrigt

till justitieministerns synpunkter i denna fråga. Med det

anförda tillstyrker utskottet propositionen i denna del och

avstyrker bifall till motion Ju8 såvitt här är i fråga.

Ekonomiska konsekvenser

I propositionen (s. 47) uppskattas den årliga kostnaden för

ändringen i lagen om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare

i utlandet m.m. till något över 1 miljon kronor.

Utrikesdepartementets anslag har enligt vad som anförs redan för

innevarande budgetår höjts för att finansiera denna reform.

Den föreslagna utvidgningen av rätten till målsägandebiträde

och till rättshjälp uppskattas bli 2,5 till 3 miljoner kronor. I

propositionen anges att kostnaderna bör finansieras genom

besparingar på annat håll inom Justitiedepartementets

ansvarsområde.

I motion Ju8 (s) tas upp propositionens redovisning av

finansieringen när det gäller utvidgningen av rätten till

målsägandebiträde och till rättshjälp. Motionärerna finner

redovisningen otillfredsställande, särskilt med hänsyn till det

också i övrigt ansträngda budgetläget.

Utskottet anser det vara av värde att regeringen lämnar

riksdagen utförlig information om hur kostnadskrävande reformer

skall finansieras. Kostnaderna i detta fall bedöms dock bli

förhållandevis låga, och vad regeringen har anfört i

propositionen om finansieringen av de föreslagna reformerna kan

mot den bakgrunden godtas. Utskottet avstyrker bifall till

motion Ju8 i denna del.

Övrigt

Propositionen och motionen föranleder i övrigt inget uttalande

från utskottets sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande målsägandebiträdets uppgifter

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju8 yrkande 1 antar

regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:609) om

målsägandebiträde såvitt avser 3, 6 och 8 §§,

res. 1 (s)

2. beträffande ekonomiska konsekvenser

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju8 yrkande 2,

res. 2 (s)

3. beträffande lagen om målsägandebiträde i övrigt

att riksdagen antar det i moment 1 nämnda lagförslaget i den

mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,

4. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

b) lag om ändring i lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd

till svenska medborgare i utlandet m.m.

Stockholm den 7 december 1993

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Lars-Erik Lövdén (s),

Jerry Martinger (m),

Göthe Knutson (m),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Birthe Sörestedt (s),

Ingbritt Irhammar (c),

Nils Nordh (s),

Liisa Rulander (kds),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Siw Persson (fp),

Alf Eriksson (s),

Christel Anderberg (m) och

Kristina Persson (s).

Reservationer

1. Målsägandebiträdets uppgifter (mom. 1)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson (alla

s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "Utskottet konstaterar" och slutar med "här är i fråga" bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning får det rättsliga stödet till

målsäganden inte utformas på ett sådant sätt att den för

rättskipningen grundläggande principen om likställighet mellan

parterna i en rättegång rubbas. I propositionen föreslås bl.a.

att målsägandebiträdets uppgifter skall kvarstå i ett från

brottmålet avskiljt skadeståndsmål och i ett mål om skadestånd

som överklagas till högre rätt. Förslaget skulle enligt

utskottets mening leda till en oacceptabel obalans mellan

parterna i den del av processen som gäller omfattningen av den

kompensation som skall tillkomma målsäganden. Utskottet

instämmer i övrigt i lagrådets kritiska synpunkter i denna del.

Utskottet är således inte -- i linje med vad som anförs i motion

Ju8 -- berett att tillstyrka den aktuella delen av

regeringsförslaget.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande målsägandebiträdets uppgifter

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju8 yrkande 1

avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1988:609) om målsägandebiträde såvitt avser 3, 6 och 8 §§,

2. Ekonomiska konsekvenser (mom. 2)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson (alla

s) anser:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar

med "Utskottet anser" och slutar med "denna del" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser, inte minst mot bakgrund av det ansträngda

budgetläget, att regeringen närmare borde ha angett hur den

föreslagna utvidgningen av rätten till målsägandebiträde och

till rättshjälp skall finansieras. Att, som regeringen valt att

göra, endast hänvisa till ospecificerade besparingar på annat

håll är enligt utskottets uppfattning inte en tillfredsställande

redovisning av finansieringen av en kostnadskrävande reform.

Regeringen bör i budgetpropositionen återkomma med en

redovisning av finansieringen av reformen. Detta bör riksdagen

med anledning av motion Ju8 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande ekonomiska konsekvenser

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju8 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Bilaga