Bet. 1993/94:JuU25

Justitieutskottets betänkande

1993/94:JUU25

En brottsofferfond, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionerna

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1993/94

JuU25

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om

inrättande av en brottsofferfond och en brottsoffermyndighet

samt andra åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag, dock med ändring

beträffande sammansättningen av den till brottsoffermyndigheten

knutna nämnden. Ändringen innebär att ordföranden och vice

ordförandena i nämnden skall vara lagfarna och erfarna i

domarvärv.

I samband med propositionen behandlar utskottet ett antal

motioner som väckts dels med anledning av propositionen, dels

under den allmänna motionstiden i år. Utskottet avstyrker bifall

till samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats sju reservationer från (s) och

fyra reservationer samt ett särskilt yttrande från (nyd).

Propositionerna

I proposition 1993/94:100, bil. 3, (Justitiedepartementet),

har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på en

särskild proposition rörande bl.a. förslag till organisation

m.m. av en myndighet med ett övergripande ansvar för

brottsofferfrågor, för budgetåret 1994/95 anvisa dels till

Brottsskadenämnden: Förvaltningskostnader ett ramanslag på

7 049 000 kr, dels till Brottsskadenämnden: Ersättning för

skador på grund av brott ett förslagsanslag på 35 000 000 kr.

Regeringen har i proposition 1993/94:143 därefter föreslagit

att riksdagen

1. antar de i propositionen framlagda förslagen till

lag om brottsofferfond,

lag om ändring i rättegångsbalken,

lag om ändring i utsökningsbalken,

lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

m.m.,

lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga

fordringar m.m.,

lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413),

lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

2. till Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader för

budgetåret 1994/95 under andra huvudtiteln anvisar ett

ramsanslag på 7 944 000 kr,

3. till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på

grund av brott för budgetåret 1994/95 under andra huvudtiteln

anvisar ett förslagsanslag på 50 000 000 kr.

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet utom såvitt avser

förslagen till ändring i brottsskadelagen och sekretesslagen,

har fogats till betänkandet; se bilaga 1.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1993/94:Ju21 av Magnus Persson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner huvuddragen i proposition

1993/94:143,

2. att riksdagen hos regeringen begär att

brottsoffermyndighetens lokalisering fastslås,

3. att riksdagen hos regeringen begär att

brottsoffermyndigheten lokaliseras till Karlstad.

1993/94:Ju22 av Lars Moquist (nyd) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till lagstiftning om vittnens rätt

till anonymitet i enlighet med vad som anförts i motionen.

1993/94:Ju23 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att den planerade

brottsoffermyndigheten lokaliseras till Malmö--Lund-regionen.

1993/94:Ju24 av Berith Eriksson m.fl. (v.) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till en lag om

brottsofferfond enligt vad i motionen anförts om att inordna

denna verksamhet inom en utbyggd brottsskadenämnd,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en finansiering, genom intagna böter men

via statsbudgeten, av åtgärder för brottsoffer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kriminologisk och annan forskning kring

brottsoffers situation.

1993/94:Ju25 av Bengt Rosén (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att medel från fängelsedömdas

arbetsersättning inte skall tas i anspråk för brottsofferfonden,

2. att riksdagen, med avslag på regeringens förslag att

inrätta en brottsoffermyndighet, hos regeringen begär att

Brottsskadenämnden, får i uppdrag att administrera

brottsofferfonden.

1993/94:Ju26 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en ny statlig brottsoffermyndighet.

1993/94:Ju27 av Lars Stjernkvist m.fl. (s,m,fp,kds) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lokalisering av en eventuell ny

brottsoffermyndighet.

1993/94:Ju28 av Göthe Knutson m.fl. (m,fp,c,kds) vari yrkas

att riksdagen beslutar lokalisera brottsoffermyndigheten till

Karlstad.

1993/94:Ju29 av Magnus Persson (s) vari yrkas att riksdagen i

enlighet med vad i motionen anförts som sin mening ger

regeringen till känna att frågan om en samlad

skaderegleringsfunktion bör övervägas.

1993/94:Ju30 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå förslag till lag om

brottsofferfond,

2. att riksdagen beslutar avslå förslag till lag om ändring i

lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.,

3. att riksdagen beslutar avslå förslag till lag om ändring i

brottsskadelagen (1978:413),

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökade resurser till brottsoffren,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Brottsskadenämnden,

6. att riksdagen hos regeringen begär nytt förslag till

brottsofferfond och dess finansiering i enlighet med vad som

anförts i motionen.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994

1993/94:Ju206 av Ingbritt Irhammar och Marianne Jönsson (c)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en vidgad översyn

av reglerna i 6 kap. brottsbalken rörande sexualbrott mot barn.

1993/94:Ju601 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sexuellt utnyttjande av barn.

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sexuellt utnyttjande av

förståndshandikappade.

1993/94:Ju602 av Sigge Godin och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om brottsrubriceringen våldtäkt mot barn.

1993/94:Ju603 av Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om skärpning av lagstiftningen så att påföljd

för sexuella övergrepp på barn inte skall vara relaterad till

graden av motstånd från barnet.

1993/94:Ju605 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att få till stånd en lagstiftning så att

principen om dubbelstraffbarhet implementeras beträffande

sexualbrott begångna av svenskar i utlandet, i första hand

Thailand.

1993/94:Ju610 av Harald Bergström (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet att likställa straffvärdet mellan

våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att införa ett minimistraff på lägst ett

år för sexuellt utnyttjande av underårig.

1993/94:Ju618 av Catarina Rönnung m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av lagstiftningen som rör

sexuella övergrepp på barn.

1993/94:Ju701 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om häktning vid kvinnomisshandel.

1993/94:Ju705 av Sigrid Bolkéus och Britta Sundin (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utvärdering av lagen om

målsägandebiträde.

1993/94:Ju710 av Karl Gustaf Sjödin och Harriet Colliander

(nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar anta ett förslag till tillägg om

målsäganden i rättegångsbalken 23 kap. 18 § enligt vad i

motionen anförts,

2. att riksdagen beslutar anta ett förslag till tillägg om

målsäganden i 23 kap. 19 § rättegångsbalken enligt vad i

motionen anförts.

1993/94:Ju803 av Jan Sandberg (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

försäljning av stöldgods för att fylla på brottsofferfonden.

1993/94:Ju804 av Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en utredning med uppdrag att göra en noggrann

kartläggning av problemet med hotade vittnen och målsägande och

att föreslå de åtgärder som behövs för att komma till rätta med

det.

1993/94:Ju806 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om information och utbildning om våld mot

kvinnor och barn.

1993/94:Ju807 av Magnus Persson (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

sekretesslagen i syfte att underlätta för ideella

organisationers företrädare att kunna delta i det förebyggande

brottsofferarbetet,

2. att riksdagen hos regeringen begär att Karlstadsmodellen

seriöst prövas i samband med att en översyn sker av

Brottsskadenämndens organisation, lednings- och arbetsformer.

1993/94:Ju809 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utbildning och administrativa rutiner vid

Polisen för hjälp och stöd åt brottsoffer,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utvärdering av samhällets insatser för

att motverka våld mot kvinnor,

1993/94:Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för brottsoffren,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om brottsofferfond,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder mot sexuella övergrepp mot barn,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att stoppa barnprostitutionen,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förlängd preskriptionstid för sexuella

övergrepp,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att målsägandens åtalsrätt måste

förstärkas,

51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om anonymitet för vittnen i vissa fall,

57. att riksdagen till Brottsskadenämnden för budgetåret

1994/95 anvisar 65 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit

eller således 100 000 000 kr för bildande av en

brottsofferfond.

1993/94:K415 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om prioriteringar av utredningar och mål om

barnpornografibrott hos polis, åklagare och domstolar.

1993/94:K436 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åldersgränsen för sexuellt ofredande.

1993/94:So273 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, m, c, kds, nyd,

v, -) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kunskapsutveckling, forskning,

bevisvärdering och metodutveckling inom rättsväsendet kring

sexuella övergrepp,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om barns rätt till biträde i den juridiska

processen,

1993/94:A813 av Christer Lindblom m.fl. (fp) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att minska mäns våld mot

kvinnor.

1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om forskning, grund- och vidareutbildning om

kvinnomisshandelns orsaker och verkningar,

49. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om handläggning vid våldtäktsfall,

50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om trygghetspaket och livvaktsskydd,

Utskottet

Inledning

Frågan om att inrätta en svensk brottsofferfond har under

senare år diskuterats i olika sammanhang. Utskottet har

behandlat frågan vid flera tillfällen, bl.a. i sitt betänkande

rörande anslag till Brottsskadenämnden (BSN) under våren 1992

(1991/92:JuU18). Då uttalade utskottet, som behandlat en fråga

angående en brottsofferfond också året dessförinnan, i sitt av

riksdagen godkända betänkande bl.a. att utskottet fann tanken på

en sådan fond, till vilken alla som döms för brott skulle

erlägga ett mindre belopp, alltjämt intressant. Utskottet ansåg

att det av pedagogiska skäl kunde synas rimligt att de som döms

för brott får bidra till åtgärder som syftar till att förebygga

brottslighet resp. att reparera skador på grund av brott.

Utskottet fann tanken om en brottsofferfond värd att överväga

närmare. Vid utskottets behandling av frågan förra våren

(1992/93:JuU27) hänvisade utskottet till att den inom

Justitiedepartementet då pågående översynen av brottsofferfrågor

också inbegrep överväganden rörande en brottsofferfond, och

utskottet avstyrkte bifall till de då aktuella motionerna.

I departementspromemorian (Ds 1993:29) Brottsoffren i

blickpunkten -- åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning

föreslogs därefter inrättande av en brottsofferfond. Förslaget

bearbetades vidare inom Justitiedepartementet i en promemoria

benämnd Brottsofferfond. Promemoriorna har remissbehandlats.

Den 11 november 1993 beslutade regeringen om en översyn av

BSN:s organisation, lednings- och arbetsformer. En särskild

utredare fick i uppdrag att med utgångspunkt i denna översyn

lämna förslag till organisation m.m. av en myndighet med ett

övergripande ansvar för brottsofferfrågor. Uppdraget redovisades

till regeringen den 24 januari 1994 genom rapporten

Brottsoffermyndigheten.

Utskottet har vid en utfrågning inför utskottet med

representanter för, förutom BSN, Justitiedepartementet,

Finansdepartementet, Riksskatteverket (RSV),

Ansvarsförsäkringens personskadenämnd och Trafikskadenämnden

informerat sig i olika frågor rörande brottsofferfonden och dess

finansiering samt beträffande frågor rörande

brottsoffermyndighetens organisation och lokalisering.

Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.

I propositionen föreslås en rad åtgärder för att stärka

brottsoffrens ställning.

Ett av förslagen gäller inrättandet av en brottsofferfond.

Fonden skall finansieras huvudsakligen genom avgifter som tas ut

av dem som döms för brott där fängelse ingår i straffskalan.

Fondens pengar skall användas till bl.a. praktisk verksamhet,

information och forskning inom brottsofferområdet.

En brottsoffermyndighet bildas genom en omorganisation av den

nuvarande BSN. Myndigheten skall fatta beslut i

brottsskadeärenden, besluta om användningen av

brottsofferfondens medel och ha ett övergripande ansvar för

brottsofferfrågor.

Övriga förslag i propositionen tar direkt sikte på

förbättringar för brottsoffer i det enskilda fallet.

Det föreslås att målsägandens möjligheter att ha med sig en

stödperson skall ökas. Enligt förslaget skall målsäganden själv

få bestämma om han eller hon skall åtföljas av en stödperson vid

förhör under rättegång. Regler om att målsäganden har rätt att

ha med sig en stödperson vid förhör under förundersökningen tas

in i lag.

I propositionen redovisas att förundersökningskungörelsen

skall ändras för att förbättra skyddet för målsägande och

vittnen och att förundersökningsprotokollet normalt inte skall

innehålla uppgifter om målsägandes eller vittnens ålder, yrke

och bostadsadress. Det föreslås att rättegångsbalken (RB) ändras

så att dessa uppgifter heller inte skall framgå av det exemplar

av stämningsansökan som delges den tilltalade. Detsamma gäller i

fråga om vadeinlaga, revisionsinlaga och genmälen. Det föreslås

också att rätten innan ett vittnesmål avläggs eller ett

målsägandeförhör hålls inte obligatoriskt skall fråga vittnet

eller målsäganden om ålder, yrke och hemvist utan endast om

det behövs.

I propositionen föreslås också vissa ändringar som syftar till

att målsäganden lättare skall kunna få ut skadestånd som han

eller hon har tillerkänts i ett brottmål.

Slutligen föreslås att målsäganden i de fall brottet har

riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet eller frid skall

tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om den intagnes

vistelser utanför anstalt.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

I motion Ju21 (s) yrkas att riksdagen godkänner huvuddragen i

propositionen.

Utskottet vill redan här lägga fast att utskottet har en

positiv grundinställning till regeringens förslag och som

framgår av det följande ställer utskottet sig bakom dessa.

Motion Ju21 får anses tillgodosedd, och utskottet avstyrker

bifall till den.

Till enskilda delar av propositionen återkommer utskottet i

det följande.

En brottsofferfond m.m.

I propositionen föreslås att en brottsofferfond inrättas. I

förslaget konstateras att inrättandet av en brottsofferfond på

ett mycket påtagligt sätt skulle lyfta fram brottsoffren och

tydligt markera att statsmakterna står på brottsoffrens sida

samt att det härigenom på ett helt annat sätt än vad som är

möjligt i dag skapas utrymme för att ge ekonomiskt stöd till

olika former av brottsofferinriktad verksamhet som bedrivs runt

om i landet. Inte minst anser regeringen att det är angeläget

att förbättra förutsättningarna för ekonomiska bidrag till olika

ideella organisationer, t.ex. brottsofferjourer och

kvinnojourer, som utför ett värdefullt socialt och stödjande

arbete på brottsofferområdet. En brottsofferfond skulle också

ge utrymme för bidrag till annan angelägen privat och offentlig

verksamhet som gäller brottsoffer. Det kan t.ex. gälla att

inrätta våldtäktskliniker och att anordna olika former av

kristerapiverksamhet. Också forskningen, utbildningen och

informationen om brottsofferfrågor bör enligt propositionen ges

ett förbättrat stöd.

Avsikten är inte att brottsofferfondens medel skall användas

för att ersätta det nuvarande systemet med statliga

brottsskadeersättningar. Fondens medel skall i stället användas

för att stödja olika verksamheter och projekt som gagnar

brottsoffer i allmänhet.

Utöver de mera generella syften som fondens medel kan användas

för kan medel enligt propositionen dock i en framtid indirekt

komma enskilda brottsoffer till del genom att det skapas utrymme

för reformer på området för finansiering av t.ex. lagändringar

som förbättrar möjligheterna att få brottsskadeersättning. Inte

heller här är det emellertid regeringens avsikt att ersätta det

nuvarande systemet där brottsskadeersättningen betalas av

statsmedel. Regeringen vill dock inte utesluta -- beroende på

hur stor fonden blir -- att det senare kan finnas skäl att

överväga en ändring som innebär att viss del av fondens medel

tas i anspråk för att minska statens utgifter för

brottsskadeersättningar.

Fonden skall finansieras genom att avgifter tas ut av dem som

döms för brott. Enligt regeringens uppfattning skulle det föra

för långt att ta ut brottsofferavgift vid alla brott oberoende

av deras svårhetsgrad, t.ex. brott med enbart böter i

straffskalan. I propositionen föreslås därför att fondavgiften

knyts till alla brott som har fängelse i straffskalan

(fängelsebrott) men att bara en avgift tas ut för varje dom

eller strafföreläggande som omfattar något eller några sådana

brott. På detta sätt utesluts ett stort antal mindre allvarliga

brott vid vilka brottsofferavgift enligt regeringens uppfattning

inte bör tas ut. Om påföljdseftergift meddelas föreslås att

fondavgift inte skall tas ut.

Om förutsättningarna för fondavgift är uppfyllda skall enligt

förslaget domstolen fatta beslut härom utan särskilt yrkande i

samband med dom i det aktuella brottmålet. Fondavgiften blir att

hänföra till begreppet särskild rättsverkan av brott. Domstolens

beslut kommer alltså att meddelas och överklagas i samma ordning

som brottmålsdomen. I de fall lagföring sker genom

strafföreläggande är det åklagarens uppgift att besluta om

avgiften vid utfärdande av föreläggandet. Åklagarens beslut

kommer då att föreläggas den enskilde till godkännande på samma

sätt som när ett beslut om förverkande tas upp i ett

strafföreläggande.

Den som föreläggs straff för fängelsebrott kommer förutom

böter således att föreläggas också en fondavgift. Särskild

rättsverkan som avser betalningsskyldighet torde hittills inte

ha varit vanligt förekommande i samband med strafföreläggande.

Införande av brottsofferfondsavgiften skapar genom den stora

mängden avgifter ett behov av godkännande genom betalning.

Regeringen föreslår därför att betalning av böter och fondavgift

skall anses som godkännande av föreläggandet inte endast

beträffande bötesstraffet (se 48 kap. 11 § RB) utan även

beträffande fondavgiften om det inte framgår att den misstänkte

inte haft för avsikt att godkänna föreläggandet.

Utgångspunkten vid överväganden rörande fondavgiftens storlek

bör enligt regeringens mening vara att fonden blir så stor att

att den kan fylla den avsedda uppgiften att stärka brottsoffrens

ställning utan att avgiften blir så hög att den inkräktar på

betalningen av skadestånd och böter eller motverkar frivillig

betalning.

Regeringens beräkningar visar att det, under förutsättning att

antalet personer som lagförs för fängelsebrott förblir

någorlunda konstant (ca 81 000 personer i genomsnitt under åren

1990--1992) och att fondavgiften betalas i samtliga fall, kan

beräknas flyta in i runda tal 8, 16, 24 resp. 41 miljoner kronor

till fonden om avgiften sätts till 100, 200, 300 eller 500 kr.

En avgörande fråga i sammanhanget är i vilken omfattning

utdömda avgifter kommer att betalas till fonden. Regeringen

beräknar med ledning av statistik avseende betalningsfrekvensen

för olika former av böter att frivillig betalning kan påräknas i

omkring hälften av fallen och att avgiften kan drivas in i

åtminstone 30 % av de resterande fallen.

I enlighet med de tidigare gjorda beräkningarna skulle därmed

enligt regeringen kunna antas att det kan komma att flyta in i

runda tal 6, 13, 19 resp. 33 miljoner kronor per år om avgiften

bestäms till 100, 200, 300 eller 500 kr. Mot bakgrund av dessa

beräkningar föreslår regeringen att avgiften bestäms till 300

kr. Detta innebär att man kan räkna med att det årligen flyter

in omkring 19 miljoner kronor till fonden i form av avgifter.

Utöver fondavgifter skall brottsofferfonden enligt förslaget

tillföras medel också från annat håll. En viss del av de medel

som frigörs genom den aviserade sänkningen med 20 % av

ersättningen till intagna i kriminalvårdsanstalt för arbete och

annan sysselsättning föreslås också bidra till uppbyggnaden av

fonden.

En fråga som enligt utskottets uppfattning är av betydelse i

sammanhanget är kostnaderna för indrivning m.m. av

fondavgifterna. Utskottet har i denna del vid en utfrågning

inhämtat följande.

Uppbörd och indrivning av fondavgifterna skall enligt

förslaget ske på samma sätt som uppbörd och indrivning av böter.

Kostnaderna för berörda myndigheter begränsas enligt regeringens

beräkningar i stor utsträckning till rena initialkostnader.

Under uppbyggnadsskedet kommer i första hand de medel som

frigörs vid sänkningen av ersättningen till de fängelsedömda att

användas till sådana engångskostnader, t.ex. för ändrade rutiner

och omprogrammering av datorsystem m.m. vid myndigheter som

berörs av den nya ordningen.

Regeringens uppfattning är att arbetet med indrivning och

annan hantering av fondavgifterna är av begränsad omfattning vid

sidan av övrig verksamhet inom exekutionsväsendet. Den anser att

det ökade antalet ärenden där bör kunna handläggas inom

organisationen under förutsättning att RSV tillförs täckning för

merkostnaderna. Regeringen har beräknat nettokostnaden för

exekutionsväsendets hantering av fondavgifterna till 2,2

miljoner kronor. Därvid har hänsyn tagits till de beräknade

intäkterna i form av grundavgifter enligt förordningen

(1992:1049) om avgifter vid kronofogdemyndigheterna. Regeringens

avsikt är att RSV skall tillföras täckning för merkostnaderna

genom de medel som frigörs vid sänkningen av ersättningen till

de fängelsedömda samt genom de intäkter som beräknas inflyta i

form av grundavgifter.

RSV har instämt i att handläggningen av fondavgifterna i och

för sig är av begränsad omfattning i förhållande till

exekutionsväsendets mycket stora totala ärendemängd och att

regeringens beräkning av verkets merkostnader till följd av

fondavgiftsärenden är korrekt. RSV har, med en annan

beräkningsmetod med utgångspunkt i att samtliga ärenden skall

bära sin del av verksamhetens totala kostnader, beräknat att

statens nettokostnad för exekutionsväsendets hantering av

fondavgifterna blir 17,2 miljoner kronor efter avdrag för

grundavgifter.

Enligt regeringens beräkningar kommer fonden, när den är i

drift, att årligen tillföras sammanlagt (fondavgifter och sänkt

ersättning till fängelsedömda m.m.) omkring 23 miljoner kronor

medan administrationskostnader m.m. kan beräknas till ca 2

miljoner kronor. Fonden kommer sålunda att årligen disponera i

runda tal 21 miljoner kronor.

I motionerna Ju24 (v) och Ju30 (s) yrkas avslag på

propositionen vad avser brottsofferfonden och dess finansiering.

I motionerna förespråkas en fond som tillförs medel via

statsbudgeten genom höjningar av bötesbeloppen. I motion Ju30

yrkas därjämte att riksdagen hos regeringen begär ett nytt

förslag till brottsofferfond och finansiering av denna.

I motion Ju810 (nyd) yrkas att en brottsofferfond inrättas.

I motion Ju803 (m) yrkas att beslagtaget stöldgods, vars ägare

inte kunnat finnas, skall säljas och att brottsofferfonden

tillförs influtna medel.

I motion Ju25 (fp) yrkas att fängelsedömdas arbetsersättning

inte skall tas i anspråk för brottsofferfonden.

I ärendet föreligger skrifter från fångarnas förtroenderåd vid

kriminalvårdsanstalterna Kumla, Tidaholm och Mariestad rörande

sänkningen av ersättningen till fängelsedömda.

Utskottet har vid sin tidigare behandling av frågan om en

brottsofferfond uttalat att en fond som finansieras av dem som

dömts för brott är intressant och i princip ställt sig positiv

till en sådan. Utskottet anser att det nu kan vara dags att

inrätta en brottsofferfond och att det aktuella förslaget ligger

väl i linje med utskottets uppfattning i fråga om främst

finansiering, fondmedlens användning och avgränsningen av de

brott för vilka fondavgift skall tas ut.

Utskottet ställer sig således bakom förslaget att inrätta en

brottsofferfond i enlighet med regeringsförslaget. Detta

ställningstagande leder utskottet till att avstyrka bifall till

motionerna Ju24, Ju25, Ju30 och Ju803 i nu behandlade delar.

Motion Ju810 i denna del får anses tillgodosedd.

Resurser till brottsofferjourer m.m.

I motion Ju810 (nyd) förespråkas en utökad verksamhet vid

brottsofferjourer, kvinnojourer och kvinnohus.

Utskottet har i ett stort antal ärenden under senare år

behandlat frågor om stöd och hjälp till brottsoffer, bl.a. i

form av brottsoffer- och kvinnojourer m.m. (se senast

1992/93:JuU27). Utskottet har vid upprepade tillfällen också

understrukit vikten av åtgärder för att förbättra situationen

för människor som drabbats av brott.

Ett av huvudsyftena med den i detta ärende av regeringen

föreslagna brottsofferfonden är att skapa ökade möjligheter till

ekonomiskt stöd till olika former av brottsofferinriktad

verksamhet, bl.a. i form av bidrag till olika ideella

organisationer som brottsofferjourer och kvinnojourer.

Något riksdagsinitiativ i frågan är inte nödvändigt. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju810 i denna del.

Forskning och utbildning m.m.

I motionerna Ju806 (s), So273 (fp, s, m, c, kds, nyd, v, -)

och A815 (c) begärs satsningar på forskning, utbildning och

information m.m. kring våld och sexuella övergrepp mot kvinnor

och barn. I motion Ju24 (v) förespråkas att forskningen kring

brottsoffrens situation bör äga rum inom ramen för kriminologisk

forskning och forskningsgrenar som anknyter till brottsoffrens

problematik.

Utskottet konstaterar inledningsvis att ett av huvudsyftena

med inrättandet av den nu föreslagna brottsofferfonden är, som

tidigare anförts, att bl.a. ge ett förbättrat stöd till

forskning, utbildning och information om brottsofferfrågor.

Utskottet har i olika sammanhang uttalat sig om betydelsen av

forskning, utbildning och information i frågor med anknytning

till det sexualiserade våldet och brottsoffrens situation.

I förra årets ärende rörande anslag till domstolarna

(1992/93:JuU24 s.10 f) redovisade utskottet utförligt det

omfattande arbete som lagts ned inom rättsväsendet på utbildning

i fråga om våld mot kvinnor och barn, och utskottet hänvisar

till denna redogörelse. Utskottet redovisade i sammanhanget att

justitieministern i ett frågesvar i riksdagen (1993-02-09)

anfört att hon ansåg att den utbildning som då bedrevs på

Justitiededepartementets område i dessa frågor var väl ägnad att

öka kunskapen om de stora problem som hänger ihop med sexuella

övergrepp mot barn och att hon inte ansåg att det då fanns skäl

att vidta ytterligare åtgärder för utbildning av rättsväsendets

personal i dessa frågor.

Utskottet föreslog emellertid i ärendet ett resurstillskott på

3 miljoner kronor bl.a. till utbildninginsatser inom

domstolsväsendet rörande det sexualiserade våldet. Riksdagen

beslutade i enlighet med utskottets förslag (rskr. 289).

I sitt betänkande rörande övergrepp mot kvinnor och barn i

höstas (1993/94:JuU3) noterade utskottet bl.a. att det inrättats

en professur i sociologi med särskild inriktning på

kvinnoforskning och frågor som rör våld mot kvinnor och att det

då nyligen tillsatts en innehavare på tjänsten.

Kvinnovåldskommissionen skall enligt sina direktiv också

undersöka i vilken utsträckning frågor om våld mot kvinnor tas

upp i grundutbildning m.m. för de yrkesgrupper som i sin

verksamhet berörs av dessa frågor. Kommissionen skall kartlägga

om inslagen i dessa frågor i t.ex. grundutbildningen för

jurister, poliser, sjukvårdspersonal, psykologer och socionomer

samt fortbildningen för berörda yrkesgrupper är

tillfredsställande samt överväga hur eventuella brister i detta

hänseende skall kunna rättas till. Arbetet skall vara avslutat

före utgången av år 1994.

I sammanhanget bör nämnas att riksdagen helt nyligen

(1993/94:SoU30, rskr. 251) givit regeringen till känna behovet

av forskning med inriktning på att skapa underlag för bättre

omhändertagande och rehabilitering av barn som drabbats av

sexuella övergrepp.

Utskottet konstaterar att forskning och utbildning m.m. i

brottsofferfrågor får ett ökat stöd genom införandet av en

brottsofferfond. Utskottet konstaterar vidare att

Kvinnovåldskommissionen har till uppgift att se över och lämna

förslag till hur eventuella brister skall rättas till när det

gäller utbildning i hithörande frågor inom såväl rättsväsendet

som sjukvården och socialtjänsten m.m. samt att riksdagen

nyligen tagit initiativ till forskningsinsatser när det gäller

barn som drabbats av sexuella övergrepp. Några ytterligare

riksdagsinitiativ i frågan är inte nödvändiga nu, och utskottet

avstyrker bifall till motionerna Ju806, So273 och A815 i nu

behandlade delar.

Utskottet, som anser att forskning i frågor som rör

brottsoffrens situation m.m. skall kunna bedrivas i olika

sammanhang på bred front, är inte berett att förorda vissa

utpekade institutioner framför andra. Utskottet avstyrker bifall

till motion Ju24 i nu behandlad del.

Brottsoffermyndigheten m.m.

BSN:s huvuduppgift är att pröva ärenden enligt

brottsskadelagen (1978:413) om ersättning av statliga medel,

s.k. brottsskadeersättning. För att sådan ersättning skall

lämnas krävs att skadan uppkommit till följd av brott.

Brottsskadeersättning kan lämnas för personskada och i vissa

fall för sakskada och ren förmögenhetsskada. Ersättning kan

också lämnas för lidande som någon tillfogat annan genom brott

mot bl.a. den personliga friheten.

En uppgift för BSN är också informationsverksamhet rörande

brottsofferfrågor.

Regeringen bedömer att verksamheten vid nämnden på ett

rationellt och effektivt sätt har bidragit till

att lindra följderna av att ha blivit utsatt för brott. I

propositionen anförs att denna verksamhet även i fortsättningen

bör vara en av det allmännas mest betydelsefulla insatser för

att hjälpa brottsoffer, men att det är naturligt att nu vidga

verksamheten vid nämnden till att avse brottsofferfrågor i ett

mer heltäckande perspektiv.

Enligt regeringens uppfattning är det lämpligt att frågor om

bidrag ur brottsofferfonden och ärenden om ersättning enligt

brottsskadelagen handläggs av en gemensam myndighet.

Tillskapandet av en myndighet med ett övergripande ansvar för

brottsofferfrågor skulle ge väsentligt bättre förutsättningar

för överblick, samordning och utveckling av ett allt mer

betydelsefullt verksamhetsområde för det allmänna. Regeringen

föreslår därför att en sådan brottsoffermyndighet bildas genom

att BSN ombildas, får ytterligare uppgifter och byter namn till

Brottsoffermyndigheten.

Myndigheten föreslås, utöver att besluta om brottsskadeärenden

och om användningen av brottsofferfondens medel, ha som

övergripande mål att främja brottsoffrens rättigheter, behov och

intressen. I detta ligger också ett ansvar för att brottsoffrens

situation följs upp i olika sammanhang. Vidare är avsikten att

myndigheten skall fungera som ett kunskapscentrum i frågor som

rör brottsoffer och förmedla information i sådana frågor.

Myndigheten skall genom effektiva informationsinsatser medverka

till att de som är berörda får kännedom om såväl möjligheterna

till brottsskadeersättning som möjligheter till bidrag ur

brottsofferfonden.

Den ekonomiska förvaltningen av brottsofferfondens medel skall

tills vidare handhas av Kammarkollegiet.

För att skapa ett tydligt ledningsansvar för myndigheten

enligt de principer för statliga myndigheter som numera vinner

tillämpning föreslår regeringen att brottsoffermyndigheten

organiseras som ett enrådighetsverk, dvs. med myndighetschefen

som ytterst ensam ansvarig för verksamheten. Enligt regeringens

mening talar också den utveckling som har skett i BSN vad gäller

formerna för avgöranden i ärenden om brottsskadeersättning för

att enrådighetsmodellen bör väljas. Nämnden kan i dag överlämna

åt ordföranden, en vice ordförande eller en tjänsteman vid

kansliet att på nämndens vägnar bl.a. avgöra ärenden om

brottsskadeersättning som inte är av principiell betydelse eller

annars av större vikt. Omkring 75 % av brottskadeärendena avgörs

efter delegation från nämnden. Myndighetschefen föreslås vara en

generaldirektör.

Vissa brottskadeärenden är dock av sådan karaktär att de

behöver avgöras av en nämnd på samma sätt som sker i dag. Hos

brottsoffermyndigheten skall det därför finnas en nämnd med i

huvudsak samma sammansättning som BSN har i dag med uppgift att

besluta i brottsskadeärenden som är av principiell betydelse

eller annars av större vikt.

I denna fråga gör utskottet följande bedömning. Med hänsyn

till vissa internationella konventionsåtaganden måste en nämnd

som den förevarande vara ett domstolsliknande organ. Det

förhållandet att nämndens beslut inte kan överklagas ställer

också särskilda krav på nämndens sammansättning. BSN har i dag

en betydande prejudikatbildande verksamhet. Inget annat organ

har så bred erfarenhet av t.ex. bedömningar av ersättning vid

olika former av integritetskränkningar. Det är därför inte

ovanligt att Högsta domstolen (HD) i sina domar hänvisar till

den praxis som har utvecklats hos BSN. Utskottet har kommit till

slutsatsen att dessa viktiga funktioner förutsätter att

ordföranden i nämnden och ersättare för honom är eller har varit

innehavare av ordinarie domarämbete. I samband med bildandet av

BSN år 1978 (prop. 1977/78:126, JuU 1977/78:32, rskr. 280) fäste

även Lagrådet stort avseende vid frågan om nämndens

sammansättning. I propositionen framgår visserligen att

regeringen tänkt sig i huvudsak samma sammansättning av nämnden

som den BSN har i dag men utskottet anser denna fråga vara så

väsentlig att den bör komma till uttryck i lagtexten. I 13 §

brottsskadelagen bör därför även fortsättningsvis stadgas att

ordförande och vice ordförande i nämnden vid

brottsoffermyndigheten skall vara lagfarna och erfarna i

domarvärv.

Myndigheten, som själv skall besluta om sin inre organisation,

beräknas behöva ungefär 20 årsarbetskrafter. Myndighetens

handläggning av brottsofferfonden bör enligt förslaget

finansieras med fondens medel.

Verksamheten i den nya formen föreslås starta den 1 juli 1994,

och regeringen aviserar att en utredningsman skall få i uppdrag

att handha genomförandet av ombildningen av BSN till

brottsoffermyndigheten.

I motionerna Ju24 (v), Ju25 (fp), Ju26 (m) och Ju30 (s) yrkas

avslag på förslaget om inrättande av en brottsoffermyndighet. I

motionerna förespråkas att BSN ges i uppdrag att administrera

brottsofferfonden.

I motion Ju807 (s) yrkas att den modell för brottsofferarbete

som byggts upp i Karlstad (Karlstadsmodellen) prövas i samband

med överväganden rörande förändringar av BSN:s organisation m.m.

Karlstadsmodellen innebär, såvitt utskottet har sig bekant, att

det därstädes bildats grupper med representanter för ideella

föreningar för unga och gamla, fackföreningar och polisen för

att stödja brottsoffer.

Utskottet delar regeringens uppfattning att det är naturligt

att nu vidga verksamheten vid BSN till att avse

brottsofferfrågor i ett mer heltäckande perspektiv, och att det

är lämpligt att frågor om bidrag ur brottsofferfonden och

ärenden om ersättning enligt brottsskadelagen handläggs av en

gemensam myndighet. Utskottet ansluter sig också till

regeringens bedömning att tillskapandet av en myndighet med ett

övergripande ansvar för brottsofferfrågor skulle ge bättre

förutsättningar för överblick, samordning och utveckling.

Utskottet ställer sig alltså bakom förslaget att en

brottsoffermyndighet bildas genom att BSN ombildas och får de i

propositionen föreslagna uppgifterna.

Med hänvisning till utskottets nu gjorda ställningstaganden

avstyrker utskottet bifall till motionerna Ju24, Ju25, Ju26,

Ju30 och Ju807 i nu behandlade delar.

I motion Ju29 yrkas att det av kompetens-, resurs- och

effektivitetsskäl övervägs att den föreslagna

brottsoffermyndigheten slås samman med Justitiekanslerns resp.

Kammarkollegiets skaderegleringsfunktioner till en samlad

skaderegleringsfunktion.

JK-utredningen har i betänkandet (SOU 1993:37)

Justitiekanslern En översyn av JK:s arbetsuppgifter m.m. bl.a.

föreslagit att JK även i fortsättningen skall vara central

instans för statens tvistemålshantering. Regeringen delar denna

uppfattning och anför i budgetpropositionen (prop. 1993/94:100

bil. 3 s. 14 f) bl.a. att regleringen av beslutsskador, varmed

avses anspråk på ersättning som grundas på påståenden om

felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut, även i

fortsättningen bör ankomma på JK.

Utskottet ser inga skäl till en utredning rörande en sådan

sammanslagning som förespråkas i motion Ju29. Motionen avstyrks.

Lokalisering av brottsoffermyndigheten

I propositionen föreslås att brottsoffermyndigheten av

regionalpolitiska skäl utlokaliseras från Stockholmsområdet.

För att ge den nya myndigheten förutsättningar att på ett

naturligt sätt växa in i sin nya roll under det första

verksamhetsåret samtidigt som behovet av kontinuitet i den

nuvarande verksamheten tillgodoses föreslås dock att

brottsskadeärendena under en övergångstid -- fram till senast

den 30 juni 1995 -- liksom i dag skall handläggas i Stockholm.

I ett antal motioner föreslås lämpliga lokaliseringsorter för

brottsoffermyndigheten. I motion Ju21 (s) yrkas att myndigheten

utlokaliseras och att den därvid, vilket yrkas också i motion

Ju28 (m, fp, c, kds), placeras i Karlstad. I motion Ju23 (fp)

förordas Malmö--Lund-regionen och i motion Ju27 (s, kds, m, fp)

Norrköping.

I ärendet föreligger också flera skrifter med förslag på

lämpliga lokaliseringsorter.

Riksdagen har flera gånger uttalat sig om decentralisering och

utlokalisering av statlig verksamhet från Stockholm. Senast

förra våren (1992/93:AU13 s. 27) uttalade

arbetsmarknadsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande

att de allmänna principer för omlokalisering och

decentralisering som riksdagen beslutade om 1990 -- att

omlokalisering och decentralisering är viktiga inslag i

strävandena att åstadkomma en balanserad regional utveckling --

ligger fast. Arbetsmarknadsutskottet konstaterade samtidigt att

dessa principer, genom de av regeringen utfärdade generella

direktiven (dir. 1992:50) till kommittéer och särskilda utredare

om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser, ytterligare har

understrukits. Det åligger sålunda kommittéerna och de särskilda

utredarna att vid förslag till större och mer omfattande

omorganisationer eller bildande av nya myndigheter eller

motsvarande redovisa överväganden om decentralisering och

lokalisering utanför Stockholmsregionen. Hänsyn skall därvid tas

till verksamhetens karaktär och omfattning.

Utskottet, som beaktar vad som nu anförts, ställer sig bakom

förslaget att brottsoffermyndigheten utlokaliseras från

Stockholm. Motionerna ger dock inte underlag för något särskilt

uttalande om omlokalisering av verksamheten till någon av de

föreslagna orterna. I stället bör det ankomma på regeringen att

besluta om lokaliseringen av den nya myndigheten. Utskottet

avstyrker sålunda bifall till motionerna Ju21, Ju23, Ju27 och

Ju28 i behandlade delar.

Medelstilldelningen

Regeringen har i budgetpropositionen (prop. 1993/93:100

bil. 3) under punkterna G 3 Brottsskadenämnden:

Förvaltningskostnader och G 4 Brottsskadenämnden: Ersättning för

skador på grund av brott föreslagit riksdagen att i avvaktan på

en särskild proposition rörande bl.a. förslag till organisation

m.m. av en myndighet med övergripande ansvar för

brottsofferfrågor för budgetåret 1994/95 beräkna från föregående

budgetår oförändrade belopp.

Regeringen återkommer nu med förslag till anslag under dessa

punkter.

Regeringen har under punkt G 3 föreslagit riksdagen att till

Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader för budgetåret

1994/95 anvisa ett ramanslag på 7 944 000 kr.

Det föreslagna beloppet överstiger det tidigare föreslagna

anslaget till BSN med 895 000 kr. Regeringen anför i

propositionen att antalet brottsskadeärenden ökat kraftigt.

I propositionen föreslås som tidigare nämnts att

brottsoffermyndighetens hantering av ärenden som rör

brottsofferfonden skall finansieras med medel ur fonden.

För igångsättning m.m. av myndigheten anser regeringen att

särskilda medel utöver BSN:s medel engångsvis bör tillföras

myndigheten. Regeringen avser att finansiera detta genom

besparingar på annat håll inom Justitiedepartementets

ansvarsområde.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Regeringen har under punkt G 4 föreslagit riksdagen att till

Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på grund av

brott för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 50

000 000 kr.

Under budgetåret 1992/93 utbetalades brottsskadeersättningar

för drygt 45 600 000 kr. Mot bakgrund av att antalet ansökningar

har ökat och fortsätter att öka föreslår regeringen att anslaget

ökas till 50 miljoner kronor. I beloppet ingår liksom tidigare

1 000 000 kr till Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ)

I motion Ju810 (nyd) yrkas 65 miljoner kronor utöver vad

regeringen föreslagit för bildande av en brottsofferfond.

Utskottet, som i det föregående tagit ställning till

finansieringen av brottsofferfonden på annat sätt än genom

skattemedel, ansluter sig till regeringens bedömning av

medelsbehovet och avstyrker bifall till motion Ju810 i nu

behandlad del.

Målsägandefrågor

Målsägandens insyn i förundersökningen

Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som

därav blivit förnärmad eller lidit skada (20 kap. 8 § fjärde

stycket RB).

En målsägande har två möjligheter att med rättsliga medel

reagera på brott i straffrättsligt hänseende. Han kan dels ange

brottet till åtal, dels själv väcka åtal.

Målsäganden kan därutöver föra talan om enskilt anspråk i

anledning av brott.

I BrB och annan lagstiftning anges vilka brott som är sådana

att endast målsäganden äger åtala (målsägandebrott) och vilka

som är sådana att angivelse av målsäganden förutsätts för att

allmänt åtal skall få äga rum (angivelsebrott). I övriga fall

kan åklagaren åtala utan begränsning -- målen ligger under

allmänt åtal (åklagarbrott).

RB utgår från den förutsättningen att målsäganden i och för

sig har rätt att föra ansvarstalan. Bakom regleringen ligger

antagandet av en s.k. naturlig rättighet i detta avseende. I 20

kap. 8 § görs emellertid viktiga inskränkningar i denna antagna

rättighet på det sättet att målsägandens talerätt genom denna

reglering görs subsidiär vid åklagarbrott och angivelsebrott.

Detta innebär att målsäganden som regel får föra ansvarstalan

för brott som ligger under allmänt åtal bara i de fall han

angivit brottet till åtal och åklagaren beslutat att åtal inte

skall äga rum eller nedlagt ett av honom väckt åtal. Undantag

gäller enligt 20 kap. 8 § tredje stycket RB för talan om ansvar

för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan

osann tillvitelse angående brott. I dessa fall får målsäganden

väcka talan utan att först ha angivit brottet till åtal.

I de fall åklagaren väckt åtal äger målsäganden enligt 20 kap.

8 § andra stycket RB biträda åtalet. Han blir part i målet vid

sidan av åklagaren och har samma rätt som denne att förebringa

utredning och bevisning. Målsäganden kan emellertid inte med

stöd av denna regel yrka ansvar för någon annan gärning än den

som är föremål för åklagarens talan, men han kan för denna

gärning framställa ett annat ansvarsyrkande än åklagaren gjort.

Ett exempel kan vara att åklagaren yrkar ansvar för grov

misshandel medan målsäganden anser att gärningen skall bedömas

som mordförsök.

Målsägandens subsidiära åtalsrätt innebär att han också, även

om åklagaren inte fullföljer talan mot domen, kan föra talan mot

denna i högre rätt. Denna befogenhet tillkommer honom oberoende

av om han biträtt åtalet vid den lägre rätten eller inte.

Målsägandens rätt att överklaga inbegriper inte bara domar utan

också andra rättens beslut i målet.

Enligt reglerna i 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100, SekrL)

innebär sekretess ingen begränsning i en parts rätt enligt RB

att få ta del av alla omständigheter som läggs till grund för

avgörandet av ett mål eller ärende. En målsägande är emellertid

inte part i förundersökningsärendet hos åklagaren och reglerna i

14 kap. 5 § SekrL är därför inte tillämpliga på målsäganden.

Innan förundersökningsprotokollet har överlämnats till domstolen

är målsägandens möjligheter att få ta del av detta på grund av

bl.a. förundersökningssekretessen starkt begränsade. Efter det

att protokollet har överlämnats till domstolen upphör normalt

förundersökningssekretessen att gälla och målsäganden har då

rätt att få del av protokollet i den mån det inte råder

sekretess för uppgifterna hos domstolen.

En målsägande som har väckt talan, biträtt ett åtal eller

framställt ett yrkande om enskilt anspråk blir part i målet hos

domstolen och reglerna om partsinsyn i 14 kap. 5 § SekrL blir

därmed tillämpliga även på honom. En målsägande som är part i

rättegången har samma rätt som den tilltalade att ta del av

sekretessbelagda uppgifter i förundersökningsprotokollet i den

mån de utgör processmaterial i målet.

I sammanhanget kan nämnas att Riksdagens ombudsmän (JO) i

anslutning till det s.k. buggningsmålet överväger frågor om

bl.a. parts rätt att ta del av och få tillgång till

sekretessbelagt förundersöknings- och/eller processmaterial.

Regeringen konstaterar i propositionen (s. 41 f) att

målsäganden redan enligt gällande rätt har långtgående

möjligheter att ta del av uppgifter från förundersökningen och

att en utvidgning av denna rätt skulle komma i konflikt med

sekretesslagens regler. Regeringen föreslår därför ingen

utvidgad rätt för målsäganden att ta del av

förundersökningsprotokoll.

Utskottet delar regeringens bedömning i denna del.

I motion Ju710 (nyd) yrkas tillägg i 23 kap. 18 och 19 §§ RB

så att målsäganden ges samma rätt som den tilltalade att begära

kompletterande utredning m.m. i förundersökningen, och i motion

Ju810 (nyd) begärs förstärkningar av målsägandens rätt att

åtala.

En förutsättning för att målsäganden skall kunna ges samma

möjligheter som den tilltalade att begära kompletterande

utredning m.m. under förundersökningen är att han har insyn i

denna. En konsekvens av utskottets nyss gjorda ställningstagande

är att några ändrade regler i RB till följd av yrkandena i

motion Ju710 inte är aktuella. Utskottet avstyrker bifall till

denna motion.

Frågor om målsägandens ställning behandlades av utskottet i

höstas (1993/94:JuU4 s. 18 f). Utskottet anförde i fråga om

målsägandens rätt att åtala att utskottet inte fann skäl att

initiera någon ändring av dessa regler och avstyrkte

motionsyrkandet härom.

Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker bifall

till motion Ju810 i nu behandlad del.

Stödperson, m.m.

I samband med ändringar år 1984 (prop. 1983/84:105,

JuU 1983/84:25, rskr. 332) av bestämmelserna om sexualbrott i 6

kap. BrB infördes en möjlighet för målsäganden att under

rättegång åtföljas av en stödperson (20 kap. 15 § RB).

Bestämmelsen infördes i första hand med tanke på mål om

sexualbrott och andra våldsbrott och syftet var att ge den

målsägande som inte för talan om ansvar eller enskilt anspråk

möjlighet att ta med sig någon lämplig person vid

rättegångstillfället när målsäganden skall höras.

Det finns inga uttryckliga regler om att målsäganden får

åtföljas av en stödperson under förundersökning. Vid alla förhör

skall dock om möjligt ett av undersökningsledaren anmodat

trovärdigt vittne vara närvarande (23 kap. 10 § RB). Av

bestämmelsen framgår också att ett målsägandebiträde har rätt

att närvara vid förhör med målsäganden och att en

vårdnadshavare bör vara närvarande vid förhör med barn under 15

år, om det inte är olämpligt av utredningsskäl.

Regeringens förslag går ut på att målsäganden själv skall få

bestämma, om han eller hon skall åtföljas av en stödperson under

rättegången samt att målsäganden skall ha rätt att, om det inte

är till men för utredningen, åtföljas av en stödperson vid

förhör under förundersökning.

I motion So273 (fp, s, m, c, kds, nyd, v, -) begärs att barn

alltid skall få ett eget biträde när barnet deltar i en

rättegång. I motionen anförs också att situationen för små barn

som i flera instanser tvingas upprepa sina vittnesmål är mycket

påfrestande och att rätten bör kunna överväga att spela upp

videoinspelade förhör i stället för att låta barnet genomgå

ytterligare ett förhör.

Utskottet vill i sammanhanget framhålla att ett barn som

drabbats av sexualbrott regelmässigt är berättigat till

målsägandebiträde [se 1 § första stycket lagen (1988:609) om

målsägandebiträde].

Åklagarutredningen -90 tar i sitt betänkande (SOU 1992:61)

upp frågan om användandet av videoteknik under förundersökning.

Utredningen konstaterar att tekniken används framför allt vid

förhör med barn, där avsikten redan från början är att barnet

inte skall kallas till en eventuellt kommande förhandling, utan

videoförhöret åberopas. Utredningen anser, bl.a. för

upprätthållande av omedelbarhetsprincipen, att det inte är

lämpligt att i större utsträckning än i dag ersätta förhör vid

huvudförhandling med videoförhör under förundersökningen.

BRÅ har inom ramen för ett forsknings- och utredningsprojekt

om bl.a. sexualbrott mot barn konstaterat att det finns en

medvetenhet hos berörda myndigheter om att förhör med barn måste

ske så att barnet inte tar skada (se BRÅ-PM 1992:4 Domare,

läkare, poliser, socialtjänstemän, terapeuter m.fl. om sexuella

övergrepp mot barn).

I departementspromemorian (Ds 1993:29) Brottsoffren i

blickpunkten behandlas frågan om förhör med barn. I promemorian

anförs att nuvarande regler rörande förundersökning och

rättegång möjliggör användning av videoteknik. Vidare anförs att

det regelsystem som är tillämpligt på förhör med barn får anses

i huvudsak tillfredsställande, bl.a. genom att det möjliggör för

domstolar och andra myndigheter att anpassa förfarandet vid

förhören efter omständigheterna i det enskilda fallet.

Utskottet konstaterar att förslaget i propositionen rörande

stödperson ligger i linje med önskemålen i motion So273.

Utskottet tillstyrker propositionen i denna del. När det gäller

motionsönskemålen i övrigt kan utskottet vidare konstatera att

ett barn som har blivit utsatt för sexualbrott praktiskt taget

undantagslöst har rätt till målsägandebiträde. I denna del är

motionen alltså tillgodosedd redan genom gällande regler. När

det till sist gäller frågan om videoinspelade förhör med barn

framgår av vad som ovan anförts att berörda myndigheter är väl

medvetna om att förhör med barn måste ske under största möjliga

hänsynstagande till barnet. Ett sätt att underlätta för barnet

är att göra en videoinspelning av förhöret så att barnet slipper

uppträda i domstolen. Utskottet utgår från att denna möjlighet

utnyttjas i största möjliga utsträckning. Utskottet måste dock

samtidigt peka på kravet på fullgod bevisning. Det är således

nödvändigt att från fall till fall göra en bedömning av

hithörande frågor.

Något riksdagsuttalande erfordras alltså inte. Med vad som nu

anförts avstyrker utskottet bifall till motion So273 i här

behandlade delar.

Utvärdering av lagen om målsägandebiträde

I motion Ju705 (s) yrkas en utvärdering av lagen om

målsägandebiträde.

I departementspromemorian (Ds 1993:29) Brottsoffren i

blickpunkten anförs (s. 36) att lagen om målsägandebiträde har

varit i kraft i snart fem år och den tidigare beslutade

utvidgningen i drygt två år. Det finns därför, anförs det,

anledning att ställa frågan om den nuvarande ordningen i

lagstiftningen om målsägandebiträde är ändamålsenlig från

effektivitetssynpunkt och om de medel som satsas används på

bästa sätt. Det finns alltså anledning att överväga en

utvärdering av lagen om målsägandebiträde. I promemorian anförs

vidare att en sådan utvärdering dock inte bör inledas i detta

skede när ytterligare ändringar står för dörren.

Riksdagen beslutade (prop. 1993/94:26, JuU12, rskr. 124)

också, som förut anförts, så sent som under sistlidna december

om utvidgningar av lagen om målsägandebiträde. Ändringarna, som

trädde i kraft den 1 april i år (SFS 1994:59), innebär bl.a.

att målsägandebiträde skall kunna förordnas i samtliga mål om

brott enligt brottsbalken om fängelse kan följa på brottet och

om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och

andra omständigheter kan antas att målsäganden har ett

särskilt starkt behov av biträde.

Utskottet kan instämma i uppfattningen att lagstiftningen

rörande målsägandebiträde så småningom bör utvärderas. En

utvärdering bör dock anstå något då omfattande förändringar i

lagstiftningen just beslutats. Utskottet utgår från att

regeringen vidtar de åtgärder som behövs för att en utvärdering

genomförs så snart lagstiftningen hunnit verka så länge att en

utvärdering blir meningsfull. Utskottet avstyrker bifall till

motion Ju705.

Anonymitet för målsägande och vittnen, m.m.

I propositionen föreslås att uppgifter om målsägandes och

vittnens ålder, yrke och bostadsadress inte i onödan skall

framgå av handlingar som delges den tilltalade i brottmål om

allmänt åtal och att vittnen inför vittnesmålets avläggande

skall tillfrågas om personuppgifter endast om det behövs.

I motion Ju804 (fp) begärs en kartläggning av problemet med

hotade vittnen och i motionerna Ju22 (nyd) och Ju810 (nyd) yrkas

att vittnen skall erbjudas möjligheter att vara anonyma.

I propositionen (s. 44 f) anförs att det enligt regeringens

mening inte är möjligt att göra några mer genomgripande

förändringar för att förbättra skyddet för målsägande och

vittnen mot våld och hot om våld utan att komma i konflikt med

de grundläggande principerna för ett rättssamhälle. En sådan

princip är att en part i ett mål eller ärende skall ha

fullständig insyn i de förhållanden som kan läggas till grund

för en domstols avgörande. Detta gäller som tidigare redovisats

i stor utsträckning även för sekretessbelagda uppgifter; en part

skall helt enkelt känna till och kunna bemöta alla uppgifter som

domstolen eller myndigheterna grundar sitt avgörande på. Dessa

krav framgår också av den europeiska konventionen om de

mänskliga rättigheterna. Europadomstolen har slagit fast att ett

förfarande som innebär att domstolen lägger uppgifter som

lämnats av anonyma vittnen till grund för en fällande dom

strider mot konventionen bl.a. eftersom försvaret inte har någon

möjlighet att värdera ett anonymt vittnes tillförlitlighet och

ifrågasätta dennes trovärdighet.

Det är därför enligt regeringens mening inte möjligt att ändra

de nuvarande reglerna om sekretess eller om parts rätt till

insyn i processmaterialet. Den enda vägen att gå fram för att

försöka förbättra skyddet för målsägande och vittnen förefaller

därför, enligt regeringen, vara att försöka se till att olika

uppgifter om målsägande och vittnen som saknar materiell

betydelse i målet inte kommer till den tilltalades kännedom.

Frågan om anonymitet för vittnen behandlades av utskottet så

sent som i höstas (1993/94:JuU4). Utskottet hänvisade bl.a. till

sitt tidigare uttalande att det inte är möjligt att genomföra

några genomgripande ändringar av gällande principer om parts

insyn i de förhållanden som kan läggas till grund för en

domstols eller myndighets avgörande. Utskottet pekade också på

att Europadomstolen avvisat möjligheten att använda anonyma

vittnen under hänvisning till att den europeiska konventionen

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna inte tillåter detta. Utskottet

avstyrkte den då aktuella motionen.

Här kan också nämnas att Våldskommissionen i sitt betänkande

(SOU 1990:92) Våld och brottsoffer utredde bl.a. hur vanligt det

var att parter och vittnen utsattes för våld och hot i

anslutning till förundersökning och rättegång. Kommissionens

slutsats var att problemen inte är av den arten och omfattningen

att det är motiverat med åtgärder som rubbar de principer om

offentlighet och insyn i processmaterialet som svensk

rättsordning omfattar. Åtgärderna i de allvarligaste fallen

måste, enligt kommissionen, även i fortsättningen gå ut på

fysiskt skydd och möjligheten att byta identitet. Kommissionen

föreslog en straffskärpning för brottet övergrepp i rättssak (17

kap. 10 § BrB). Enligt denna bestämmelse ges personer som hos

domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt

vittnesmål eller på annat sätt avgivit utsaga ett särskilt

straffrättsligt skydd mot våld eller hot om våld. Den 1 juli

1993 skärptes straffet för övergrepp i rättssak (prop.

1992/93:141, JuU16, rskr. 220).

Utskottet konstaterar att regeringsförslaget innebär en

begränsning när det gäller möjligheterna att på ett enkelt sätt

få del av ett vittnes personuppgifter. Längre är med hänsyn till

de krav rättssäkerheten ställer knappast möjligt att gå.

Utskottet finner alltså inte skäl att ändra sin ovan redovisade

inställning i fråga om anonymitet för vittnen. Det sagda innebär

att utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker

bifall till motionerna Ju22 och Ju810 i här behandlade delar.

När det gäller yrkandet i motion Ju804 om en kartläggning av

förekomsten av våld och hot mot vittnen vill utskottet peka på

att en sådan relativt nyligen gjorts av Våldskommissionen.

Utskottet finner inte anledning att föreslå en ny kartläggning.

Utskottet vill dock understryka att det, som påpekas i motionen,

förekommit djupt oroande incidenter. Utskottet utgår från att

regeringen uppmärksamt följer utvecklingen. Med dessa ord

avstyrker utskottet bifall även till motion Ju804.

Sekretess i brottsskadeärenden

I motion Ju807 (s) yrkas en översyn av sekretesslagen så att

det underlättas för ideella organisationers företrädare att

delta i det förebyggande brottsofferarbetet. I motionen anförs

att sekretesslagen utgör ett hinder för att personer i ideella

organisationer som engagerat sig i brottsofferarbete skall få

insyn i det löpande brottsofferarbetet.

Frågan om sekretess i förhållande till brottsofferjourer har

behandlats av JO i beslut i oktober 1991 (dnr 145 1990). JO

uttalade bl.a. att brottsofferjourerna är frivilliga

sammanslutningar och inte några myndigheter, vilket bl.a.

innebär att rätten för dem som verkar i en brottsofferjour att

ta del av sekretessbelagt material i princip är densamma som den

som tillkommer vilken enskild person som helst.

JO anför i ärendet vidare sammanfattningsvis bl.a. att det

enligt hans mening alltid bör ankomma på målsäganden att själv

avgöra om han eller hon vill ha kontakt med en brottsofferjour

eller ej. Även i de fall där uppgifterna i en anmälan är sådana

att sekretessreglerna inte hindrar ett utlämnande kan

målsäganden ha skäl för att inte vilja att det brott som han

utsatts för leder till att han kontaktas av företrädare för

brottsofferjouren. Enligt JO:s mening kan målsägandens behov av

hjälp tillgodoses på ett fullt tillfredsställande sätt genom att

denne i samband med att polisanmälan görs får information om

brottsofferjourerna och att, om målsäganden så vill, polisen

vidarebefordrar ett önskemål om kontakt. Målsäganden får

därefter själv ta ställning till om han eller hon vill utnyttja

den hjälp som en brottsofferjour kan erbjuda och vilka uppgifter

som bör komma till dennas kännedom. JO konstaterar

avslutningsvis att om en brottsofferjour skulle begära att få ut

en brottsanmälan från en polismyndighet är denna emellertid

självfallet skyldig att på vanligt sätt ta ställning till

framställningen på grundval av reglerna i

tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen.

Frågan har därefter behandlats i departementspromemorian Ds

1993:29 Brottsoffren i blickpunkten bl.a. mot bakgrund av JO:s

beslut i det ovan redovisade ärendet. I promemorian konstateras

att målsägande kan få information om brottsofferjourernas

verksamhet inom ramen för nuvarande regler och att någon ändring

i sekretesslagen inte borde göras.

Utskottet anser för sin del att målsäganden själv måste få

avgöra om han eller hon vill ha kontakt med en brottsofferjour.

Om önskemål härom finns bör polisen självklart hjälpa till att

förmedla kontakten. Med dessa ord avstyrker utskottet bifall

till motion Ju807 i nu aktuell del.

Övrigt

I propositionen föreslås en ändring i 48 kap. 2 § RB. Vid

genomförande av ändringen bör beaktas att lagrummet år 1993

givits ny lydelse (SFS 1993:200).

I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av

propositionen och motionerna.

Övriga motionsönskemål

Sexualbrott mot barn, m.m.

Reglerna om sexualbrott i 6 kap. BrB har varit föremål för

översyner vid upprepade tillfällen under årens lopp. Genom

omfattande ändringar som trädde i kraft den 1 juli 1984 (prop.

1983/84:105, JuU25, rskr. 332, SFS 1984:399) kom hela kapitlet

att stöpas om. Bl.a. togs bestämmelserna om otukt med barn och

otukt med ungdom bort och i stället infördes bestämmelser om

sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt umgänge med barn.

Ett flertal regler i 6 kap. BrB ändrades därefter den 1 juli

1992 (prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159, SFS 1992:147).

Ändringarna syftade bl.a. till att stärka skyddet för barn och

ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och till

att i strafflagstiftningen ytterligare markera allvaret i

sexuella övergrepp mot barn. Bl.a. infördes då en grov grad av

brotten sexuellt utnyttjande och sexuellt tvång. Vidare

flyttades vissa regler om i kapitlet.

Sexualbrotten har konstruerats som övergrepp gentemot

personer, som behöver skydd för sin sexuella integritet. Den

grundläggande brottstypen i detta sammanhang är BrB 6 kap. 2 §

som föreskriver ansvar för sexuellt tvång när någon genom

olaga tvång, t.ex. genom hot om att avslöja brott eller

liknande, förmår annan till sexuellt umgänge. Våldtäkt

enligt 6 kap. 1 § är en i två hänseenden kvalificerad form av

sexuellt tvång. Kvalifikationen gäller dels tvånget, dels den

sexuella kränkningen. I fråga om tvånget är relationen mellan

sexuellt tvång och våldtäkt densamma som på förmögenhetsrättens

område råder mellan utpressning (BrB 9:4) och rån (BrB 8:5).

Våldtäkt förutsätter s.k. råntvång: våld på person -- misshandel

eller praktiskt taget fullständigt betvingande av den kroppsliga

rörelsefriheten -- eller hot som innebär eller för den hotade

framstår som trängande fara. Ett typexempel på våld på person i

detta sammanhang är att en man med våld övervinner en kvinnas

motstånd när hon försöker knipa samman benen.

Begreppet sexuellt umgänge innefattar, förutom samlag,

främst någorlunda varaktig beröring av den andres könsorgan

eller beröring av den andres kropp med det egna könsorganet,

dvs. sexualhandlingar vilka typiskt sett avser att

tillfredsställa eller uppväcka bådas eller enderas sexuella

drift. När det gäller den sexuella kränkningen vid våldtäkt

gäller att det inte räcker med sexuellt umgänge enligt den ovan

redovisade definitionen utan det krävs samlag eller därmed

jämförligt sexuellt umgänge. Som typexempel på sexuellt

umgänge som i regel är jämförligt med samlag kan nämnas s.k.

anala och orala samlag, men däremot normalt inte att onanera åt

en annan person.

I detta sammanhang bör nämnas HD:s dom DB 367/1993 (NJA 1993

s. 310) I målet befanns utrett att gärningsmannen, som var drygt

60 år, haft samlag med en åttaårig flicka under det att han

legat ovanpå henne och hållit hennes armar över hennes huvud.

Frågan i målet, såvitt nu är av intresse, var om dessa åtgärder

innebar ett sådant våld som krävs för ansvar för våldtäkt. HD

fann att så var fallet och dömde mannen för grov våldtäkt till

fängelse i tre år.

Till straff enligt 6 kap. 3 § för sexuellt utnyttjande

döms den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att

allvarligt missbruka hans eller hennes beroende ställning eller

som har sexuellt umgänge med annan genom att otillbörligt

utnyttja att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst

tillstånd eller lider av psykisk störning. Straffet är fängelse

i högst två år. Genom den ovan nämnda lagstiftningen, som trädde

i kraft den 1 juli 1992, infördes den grova graden av brottet

med en straffskala om fängelse lägst sex månader och högst fyra

år. Som rekvisit för när brottet skall bedömas som grovt anges

att gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet eller om

brottet annars är att anse som grovt.

Enligt bestämmelsen i 6 kap. 4 § BrB bereds ungdom under 18 år

skydd mot sexuellt umgänge i de fall den unge antingen är

avkomling, dvs. barn eller barnbarn osv. till gärningsmannen

eller står under gärningsmannens fostran, dvs. gärningsmannen är

vårdnadshavare, styvförälder eller liknande, eller slutligen att

gärningsmannen på grund av myndighets beslut har att svara för

den unges vård eller tillsyn. Regleringen innebär i huvudsak ett

absolut förbud för föräldrar, andra fostrare och dem som tillhör

vård- eller tillsynspersonal inom social-, mental- eller

kriminalvården att inlåta sig på sexuellt umgänge med underåriga

som står under deras vård eller tillsyn.

Enligt 6 kap. 5 § BrB straffas den som har sexuellt umgänge

med barn under 15 år med fängelse i högst fyra år. Straffskyddet

för barn under 15 år är ovillkorligt och avser såväl

heterosexuella som homosexuella handlingar. Straff inträder även

om den sexuella förbindelsen är helt frivillig från barnets sida

och oavsett om något beroendeförhållande föreligger eller inte.

Bestämmelsen är subsidiär i förhållande till de sexualbrott som

anges i 6 kap. 1--4 §§ om våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt

utnyttjande och sexuellt utnyttjande av underårig. I de fall då

någon av dessa bestämmelser inte är tillämplig blir det fråga om

att tillämpa bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn.

I motionerna Ju601 (fp) och Ju618 (s) förespråkas att sexuella

övergrepp mot barn generellt skall bedömas som sexuellt

utnyttjande och att straffskalan härför anpassas till

straffskalan för våldtäkt.

I motion Ju602 (fp) yrkas införande av en ordning enligt

vilken ett sexuellt övergrepp på ett barn skall kunna bedömas

som våldtäkt även i fall där gärningsmannen inte använt våld och

barnet inte gjort motstånd. I motion Ju206 (c) yrkas att

våldsrekvisitet vid sexualbrott mot barn skall ses över med den

nämnda inriktningen.

Bakom motionsyrkandena ligger missnöje med det förhållandet

att det krävs att gärningsmannen betvingat barnet med någon form

av hot eller våld för att han skall kunna dömas för våldtäkt.

I motion Ju603 (fp) yrkas att straffet för sexuella övergrepp

på barn inte får vara relaterat till graden av motstånd från

barnet.

I motion Ju610 (kds) yrkas att sexuellt utnyttjande av

underårig jämställs med våldtäkt vad gäller straffskalan samt

att sexualbrottens straffvärde ses över i ett bredare sammanhang

än som nyligen skett inom Justitiedepartementet.

Utskottet har vid ett stort antal tillfällen de senaste åren

behandlat frågor som rör sexualbrott och straff för olika

sexuella övergrepp på barn. Vid utskottets senaste behandling av

frågor om sexualbrott (1992/93:JuU16 s. 15 f) hemställde

utskottet om ett tillkännagivande att regeringen borde överväga

att göra en allmän översyn av bestämmelsen om sexuellt umgänge

med barn i 6 kap. 5 § BrB. Enligt utskottet kunde det

ifrågasättas om benämningen "sexuellt umgänge" är lämplig eller

ens adekvat för det slag av gärningar som straffbeläggs i

paragrafen. Vidare fanns det, enligt utskottet, skäl att

överväga om bestämmelsen medger en tillräcklig reaktion från

samhällets sida på alla de former av sexuella övergrepp mot barn

som den för närvarande är tänkt att omfatta. I det sammanhanget

kunde det enligt utskottets uppfattning finnas anledning att se

över såväl bestämmelsens tillämpningsområde som dess

straffskala. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 220).

I ärendet uttalade utskottet bl.a. också att utskottet

tidigare intagit ståndpunkten att sexuellt utnyttjande ur

straffvärdesynpunkt kan te sig likvärdigt med våldtäkt och att

detta borde komma till uttryck i straffmaximum för grovt

sexuellt utnyttjande. Utskottet hänvisade till att en

departementspromemoria var under utarbetande.

I den aktuella departementspromemorian (Ds 1993:80) Ökat skydd

för barn Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp m.m.

föreslås att ett nytt rekvisit om otillbörligt utnyttjande av

någons, t.ex. ett barns, skyddslösa ställning införs i 6 kap. 3

§ BrB om sexuellt utnyttjande. Genom denna ändring skall

åstadkommas att gärningar som innebär att någon utnyttjar ett

barns värnlöshet skall bedömas som sexuellt utnyttjande och inte

som sexuellt umgänge med barn. På detta sätt förs de mest

straffvärda fallen av sexuellt umgänge med barn över till

bestämmelsen om sexuellt utnyttjande. När brottet begås mot ett

barn torde det, anförs det i promemorian, ofta också innefatta

sådan grad av hänsynslöshet att brottet bör bedömas som grovt.

I promemorian föreslås vidare bl.a. att maximistraffet för

grovt sexuellt utnyttjande höjs från fängelse i fyra år till

fängelse i sex år, dvs. samma som för våldtäkt.

Beredning av förslagen pågår inom Justitiedepartementet.

Utskottet har inhämtat att en lagrådsremiss kan förväntas senare

under våren.

Utskottet har också tidigare (JuU 1986/87:3 s. 11 f) behandlat

frågan om gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt

utnyttjande. Utskottet framhöll därvid att den som utnyttjar en

persons värnlöshet för att skaffa sig sexuellt umgänge därigenom

begår ett allvarligt övergrepp. Utskottet anförde vidare att ett

synsätt som innebär att handlingen skulle vara mindre

klandervärd eftersom offret saknat förmåga att säga nej

naturligtvis inte kan accepteras och att det härom inte heller

torde råda någon oklarhet i lagstiftningen och

rättstillämpningen. Av det sagda drog utskottet emellertid inte

slutsatsen att ett sexuellt övergrepp utan inslag av våld, hot

e.d. mot en värnlös person borde kallas för våldtäkt, utan

utskottet ansåg i stället att brottsbenämningen våldtäkt, som

använts sedan länge och som språkligt väl motsvarar det slags

gärningar som beskrivits i våldtäktsparagrafen, även i

fortsättningen borde reserveras för dessa fall.

Utskottet vill nu först slå fast att utskottet alltjämt har

uppfattningen att brottsrubriceringen våldtäkt bör förbehållas

gärningar där våld eller hot om våld använts. En annan sak är

att ett sexuellt övergrepp på ett barn, även om våld inte kommit

till användning, kan framstå som väl så straffvärt som en

våldtäkt. Utskottet ser därför med tillfredsställelse på det

arbete i fråga om sexuellt utnyttjande som pågår i

Justitiedepartementet och som har den inriktning som

motionärerna eftersträvar. En lagrådsremiss beräknas bli färdig

under våren. Ingen av motionerna Ju206, Ju601, Ju602, Ju603,

Ju610 och Ju618 bör således nu föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida. Motionerna avstyrks i berörda delar.

I motion Ju601 yrkas att sexuellt utnyttjande av

förståndshandikappade skall likställas med sådant utnyttjande av

barn.

Psykisk utvecklingsstörning faller under begreppet psykisk

störning (se 1990/91:JuU34 s. 30). Detta innebär att

förståndshandikappade enligt 6 kap. 3 § BrB åtnjuter skydd mot

sexuellt utnyttjande. Skyddet är inte lika långtgående som det

som gäller för barn. För barn under 15 år gäller som nyss

redovisats ett ovillkorligt straffskydd mot alla former av

sexuellt umgänge -- varken tvång eller liknande från

gärningsmannens sida erfordras. Ett likställande av

förståndshandikappade med barn i detta hänseende skulle leda

till att psykiskt utvecklingsstörda knappast lagligen skulle

kunna ha något sexualliv.

Utskottet har i samband med det ovan angivna

lagstiftningsärendet 1992 (1991/92:JuU7 s. 13 med där gjord

hänvisning) behandlat frågor rörande sexuellt utnyttjande av

psykiskt störda m.m. Utskottet biträdde därvid bl.a.

uppfattningen att psykiskt sjuka och psykiskt utvecklingsstörda

borde ha rätt till ett sexualliv på samma sätt som andra

människor. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker

således bifall till motion Ju601 i nu behandlad del.

Häktning vid sexuella övergrepp på barn

I motion Ju610 (kds) yrkas införande av ett minimistraff på

fängelse i ett år för sexuellt utnyttjande av underårig. En

sådan ändring skulle, enligt vad som anförs i motionen,

förbättra möjligheterna till häktning av den misstänkte

gärningsmannen.

Enligt 24 kap. 1 § RB får den som på sannolika skäl är

misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett

år eller däröver häktas om det föreligger vissa s.k.

häktningsskäl. Det är således tillräckligt att maximistraffet

för brottet når upp till fängelse i ett år för att häktning

skall få ske. Några ändringar av straffmaximum för sexuellt

utnyttjande av underårig behövs således inte för att en

misstänkt gärningsman skall kunna häktas. Utskottet avstyrker

bifall till motion Ju610 i denna del.

Åldersgränsen vid sexuellt ofredande

I motion K436 (v) yrkas att åldersgränsen för skydd enligt 6

kap. 7 § BrB mot sexuellt ofredande höjs från nuvarande 15 år

till 18 år. En sådan höjning av åldersgränsen skulle, enligt vad

som anförs i motionen, bl.a. medverka till förbättrade

möjligheter att bekämpa barnpornografi.

Bestämmelsen om barnpornografibrott riktar in sig på

spridningen av barnpornografiskt material och återfinns därför i

16 kap. BrB som handlar om brott mot allmän ordning.

Bestämmelserna i 6 kap. BrB däremot straffbelägger olika

sexualbrott mot person. Den som framställer barnpornografiskt

material kan i vissa fall också dömas för brott mot

bestämmelserna i sistnämnda kapitel. Således kan t.ex. den som

förmår barn under 15 år att medverka i någon handling med

sexuell innebörd dömas för sexuellt ofredande enligt 6 kap. 7 §

BrB.

Utskottet behandlade förra våren ett regeringsförslag (prop.

1992/93:141, JuU16, rskr. 220) om ändrade och i huvudsak skärpta

straff för vissa brottsbalksbrott. I ärendet behandlades bl.a.

frågor rörande sexuellt ofredande. Utskottet tillstyrkte en

höjning av straffmaximum för sexuellt ofredande till fängelse i

två år. Riksdagen följde utskottet.

I den ovan nämnda departementspromemorian (Ds 1993:80) Ökat

skydd för barn Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp m.m.

föreslås att bestämmelsen om sexuellt ofredande utvidgas på så

sätt att det blir straffbart att förmå även den som är fyllda 15

men inte 18 år att medverka vid framställning av pornografisk

bild eller vid sexuell posering.

Beredning av förslagen pågår som nämnts förut inom

Justitiedepartementet. En lagrådsremiss kan förväntas senare

under våren. Utskottet anser att den fortsatta beredningen bör

avvaktas och avstyrker bifall till motion K436 i nu behandlad

del.

Straff för sexualbrott utomlands

I motion Ju605 (kds) yrkas att svenskar som begår sexualbrott

mot barn utomlands, i första hand i Thailand, skall kunna dömas

för brotten i Sverige. I motion Ju810 (nyd) förespråkas att en

svensk medborgare som gjort sig skyldig till sexualbrott

utomlands alltid skall kunna dömas i Sverige och om

gärningsmannen redan dömts utomlands, skall han kunna dömas på

nytt vid svensk domstol till ett strängare straff.

Utskottet behandlade så sent som i höstas (1993/94:JuU3 s.

11 f) utförligt förutsättningarna för att svenska medborgare

skall kunna dömas enligt svensk lag och vid svensk domstol för

sexualbrott begångna utomlands.

Den inom Europarådet upprättade brottmålsdomskonventionen

rörande internationellt samarbete bl.a. för verkställighet av

brottmålsdomar, som Sverige tillträtt, innehåller ett särskilt

avsnitt om brottmålsdoms internationella rättskraft.

Konventionsstaterna förpliktas där att med vissa undantag ge dom

meddelad i annan konventionsstat samma effekt som följer med dom

som meddelats i den egna staten. Principen att ansvar för

gärning som har prövats genom lagakraftvunnen dom inte på nytt

får tas upp till prövning (med ett latinskt uttryck "ne bis in

idem", ej två gånger samma sak) infördes därmed på det

internationella planet.

Brottmålsdomskonventionen föreskriver (prop. 1972:98 s. 74)

sålunda att samma gärning inte på nytt får tas upp till prövning

om den dömde har frikänts för brottet. Detta gäller även när

frikännandet grundas på det förhållandet att den åtalade

gärningen inte är straffbar i den konventionsstat där domen har

meddelats. Efter fällande dom får ny lagföring inte heller ske

om den ådömda påföljden är verkställd eller verkställigheten

pågår, även om straffet är betydligt lindrigare än vad som

skulle ha blivit fallet om gärningen hade prövats i den egna

staten (prop. s. 55). Fällande dom hindrar också ny lagföring

(medför s.k. res judicata-effekt) när påföljden har bortfallit

enligt den dömande statens lag på grund av nåd, amnesti eller

preskription. Ny lagföring för samma brott får inte heller ske,

om den dömde har förklarats skyldig utan att någon påföljd

ådömts.

Kravet på s.k. dubbel straffbarhet för svensk strafflags

tillämplighet på brott begångna utomlands infördes sålunda till

följd av att Sverige i stort sett godtog

brottmålsdomskonventionens "ne bis in idem"-regler (prop.

1972:98, JuU26, rskr. 285). Regleringen, som gäller alla länder,

återfinns i 2 kap. 2 och 3 §§ BrB. Huvudregeln i 2 § innebär att

en svensk medborgare eller utlänning med hemvist här som begått

brott utomlands kan lagföras i Sverige enligt svensk lag under

förutsättning att gärningen är straffbelagd inte bara i Sverige

utan även där den begicks. Vissa undantag från huvudregeln

återfinns i 3 §.

Utskottet konstaterade i höstas att flertalet av världens

länder har ratificerat FN-konventionen om barnets rättigheter

och att många länder som inte ratificerat konventionen har

undertecknat densamma, vilket innebär att det normalt bör vara

straffbart även i andra länder att förgripa sig sexuellt på

barn. Ett sådant brott kan då i normalfallet också föranleda

straff i Sverige.

Utskottet uttalade att utskottet för sin del kunde ha

förståelse för syftet med de då aktuella motionsyrkandena och

konstaterade med tillfredsställelse att den nuvarande

regleringen som regel ger möjligheter att ingripa med

straffrättsliga sanktioner i Sverige under förutsättning att

saken inte redan prövats utomlands. Om det är fråga om mycket

grova brott med ett minimistraff på fängelse i fyra år kan saken

enligt en undantagsregel i 2 kap. 3 § 7 p. BrB alltid prövas

enligt svensk lag vid svensk domstol.

Utskottet påpekade slutligen att en utvidgning av den svenska

jurisdiktionen i övriga fall -- utöver de undantag som finns i 2

kap. 3 § BrB -- skulle strida såväl mot grundläggande principer

i den internationella rättskulturen (prop. 1972:98 t.ex. s. 55

och 99) som mot Sveriges internationella åtaganden

(brottmålsdomskonventionen). Detta kunde utskottet inte

tillstyrka, och utskottet avstyrkte således bifall till de då

aktuella motionerna.

Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker bifall

till motionerna Ju605 och Ju810 i nu behandlad del.

I sammanhanget förtjänar att nämnas att regeringen i

planeringsdirektiv för polisväsendet avseende budgetåret 1994/95

under anslaget till Rikspolisstyrelsen har beräknat medel för

ett ökat nordiskt samarbete med utländsk polis för att bekämpa

brottslighet som består i att nordiska medborgare begår sexuella

övergrepp mot barn utomlands. Av betydelse i det sammanhanget är

att en polissambandsman sedan december 1993 är placerad i

Thailand med den enda uppgiften att bevaka frågor rörande

sexuella övergrepp på barn. Utskottet vill också nämna att

betydelsen av ett utvidgat internationellt polissamarbete

understryks i årets budgetproposition (s. 93) och att regeringen

anser att det är nödvändigt att utveckla starka och effektiva

funktioner på central nivå inom polisen med uppgifter inom det

internationella polissamarbetet. Avslutningsvis vill utskottet

nämna att Sverige också är internationellt verksamt, t.ex. inom

Europarådet, när det gäller att utarbeta rekommendationer för

att med internationella insatser bekämpa barnprostitution och

utnyttjande av barn för pornografi.

Preskriptionsbestämmelser för sexualbrott

I motion Ju810 (nyd) yrkas att preskriptionstiden för sexuella

övergrepp på barn förlängs så att brottet inte i något fall

preskriberas innan offret fyllt 25 år.

Utskottet behandlade i höstas (1993/94:JuU3 s. 18) frågor

rörande preskriptionsbestämmelser för sexualbrott. Utskottet

hänvisade därvid till sitt betänkande våren 1992 rörande

sexuella övergrepp mot barn (1991/92:JuU7 s. 14 f) där utskottet

utförligt redovisade gällande rätt m.m. Som bakgrund hänvisar

utskottet till denna redogörelse, och utskottet nöjer sig med

att här konstatera att systemet för preskription är uppbyggt

så att maximistraffet för ett visst brott avgör hur lång

preskriptionstiden för samma brott är.

Utskottet uttalade i 1992 års ärende bl.a. att starka skäl

måste kunna åberopas för en avvikelse från den generellt

gällande preskriptionstiden, i all synnerhet när det är fråga om

att förlänga den. Utskottet anförde vidare att utskottet dock

tidigare inte avvisat tanken på en särlösning för vissa brott om

sådan påkallas. Utskottet förordade en översyn beträffande

sexualbrotten. Vad utskottet anförde om en översyn gav riksdagen

som sin mening regeringen till känna (rskr. 159).

Utskottet konstaterar att den departementspromemoria som

tidigare redovisats (Ds 1993:80) Ökat skydd för barn Ytterligare

åtgärder mot sexuella övergrepp m.m. bl.a. innehåller förslag

till en förlängning av preskriptionstiderna för sexualbrott mot

barn på så sätt att preskriptionstiden börjar löpa först den dag

målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Som nämnts

bereds förslagen i regeringskansliet och en lagrådsremiss väntas

senare under våren.

Det finns inte skäl för riksdagen att i rådande beredningsläge

ta ställning till frågan. Utskottet avstyrker bifall till motion

Ju810 i nu behandlad del.

Behandlingsresurser för barn som utsatts för sexuella

övergrepp

I motion Ju810 (nyd) förespråkas utökade behandlingsresurser

för barn som utsatts för sexuella övergrepp.

Utskottet har vid många tillfällen under senare år behandlat

frågor om bl.a. vård och behandling för olika kategorier av

brottsoffer.

Utskottet hänvisade förra våren, i samband med behandling av

anslaget till Brottsskadenämnden med anledning av en motion

rörande kriscentra för brottsoffer (1992/93:JuU27 s. 8), till

sina tidigare gjorda uttalanden (1989/90:JuU28 s. 6 med där

gjord hänvisning) att t.ex. socialtjänsten och, beroende på

omständigheterna i det enskilda fallet, kroppssjukvården och den

psykiatriska vården kan bli aktuella i fråga om brottsoffers

behov av personligt stöd. Utskottet förutsatte att de

samhällsorgan som har att svara för den individuella vården

organiserar sin verksamhet på ett sådant sätt att de krav som

rimligen kan ställas går att uppfylla.

Socialutskottet har så sent som i höstas (1993/94:SoU1 s. 12

f) behandlat frågor om behandlingsresurser m.m. för barn som

drabbats av våld och sexuella övergrepp av olika slag.

Socialutskottet pekade därvid bl.a. på att Socialstyrelsen

under senare år ställt utvecklingsmedel till förfogande för ett

flertal projekt som avsett insatser för barn och ungdomar som

utsatts för sexuella övergrepp och givit ut Allmänna Råd

(1991:3) om handläggningen av ärenden rörande sexuella övergrepp

mot barn. Socialutskottet anförde vidare att BRÅ har genomfört

ett flerårigt forsknings- och utredningsprojekt beträffande

sexuella övergrepp mot barn (rapport 1989:1 Sexualbrott mot

barn) samt att samhällets insatser för utsatta barn och ungdomar

särskilt berörs i direktiven till Socialtjänstkommittén (dir.

1991:50 och 1993:72). Kommitténs slutbetänkande väntas senare i

år.

Vidare behandlade och avstyrkte socialutskottet förra våren

(1992/93:SoU15 s. 47) motionsyrkanden angående ett rikscentrum

för barn som utsatts för sexualbrott.

Socialutskottet uttalade i det ärendet att utskottet i olika

sammanhang har framhållit betydelsen av att samhället ägnar stor

uppmärksamhet åt barn som av olika skäl har en särskilt utsatt

ställning. Detta inkluderar såväl hälso- och sjukvårdens som

socialtjänstens insatser för barn som utsatts för sexuella

övergrepp. Socialutskottet konstaterade att Socialstyrelsen

skall utöva tillsyn, följa upp och utvärdera verksamheterna samt

utveckla och förmedla kunskap inom dessa områden.

Justitieutskottet konstaterar att ett omfattande arbete pågår

för att tillförsäkra bl.a. barn som drabbats av sexualbrott vård

och behandling i olika avseenden. Detta arbete är självklart

angeläget. Några ytterligare riksdagsuttalanden är dock inte

nödvändiga. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju810 i denna

del.

Våld mot kvinnor m.m.

I ett antal motioner yrkas åtgärder för att motverka våld mot

kvinnor. I motion A813 (fp) efterlyses olika åtgärder för att

minska mäns våld mot kvinnor. I motionen anges en mängd

åtgärder, bl.a. straffskärpningar, livvaktsskydd och inrättande

av våldtäktskliniker m.m., som bör genomföras för att komma till

rätta med mäns våld mot kvinnor.

I motion A815 (c) anförs att det är viktigt att verksamheten

med livvaktsskydd och s.k. trygghetspaket får fortsätta.

I motion Ju809 (s) slutligen yrkas en samlad utvärdering av

samhällets insatser för att motverka våld mot kvinnor.

Utskottet behandlade i höstas i ett betänkande (1993/94:JuU3)

en mängd frågor om våld mot kvinnor, bl.a. motionsyrkanden

angående livvaktsskydd och punktbevakning, våldtäktsklinik och

frågan om en samlad utvärdering av samhällets insatser för att

motverka våld mot kvinnor.

Uskottet avstyrkte då aktuella motioner under hänvisning till

Kvinnovåldskommissionen (dir. 1993:88) som har till uppdrag att

göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå

åtgärder för att motverka sådant våld. Arbetet skall vara

avslutat före utgången av 1994.

Kvinnovåldskommissionen har nyligen i delbetänkandet (SOU

1994:56) Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats

föreslagit att det inom hälso- och sjukvården inrättas ett

särskilt centrum för kvinnor som utsatts för våldtäkt och

misshandel. Remissbehandling av betänkandet pågår.

I regleringsbrevet för innevarande budgetår avseende

polisväsendet har under anslaget B 5. Lokala polisorganisationen

avsatts medel till kostnader vid akuta åtgärder t.ex.

livvaktsskydd och s.k. trygghetspaket för att skydda kvinnor mot

våldsbrott m.m. I planeringsdirektiven för nästkommande budgetår

har regeringen givit motsvarande riktlinjer avseende

fördelningen och användningen av medel inom polisväsendet.

Utskottet konstaterar att Kvinnovåldskommissionen har i

uppdrag att utvärdera samhällets insatser för att motverka våld

mot kvinnor. Yrkandet i motion Ju809 är alltså tillgodosett.

Motionen avstyrks.

Utskottet delar vidare den i motionerna A813 och A815

framförda uppfattningen om vikten av olika aktiva insatser till

skydd för kvinnor. Resurser härför har också avsatts. I övrigt

bör beredningen av Kvinnovåldskommissionens delbetänkande och

resultatet av kommissionens fortsatta arbete avvaktas innan

ytterligare åtgärder övervägs. Utskottet avstyrker bifall till

motionerna A813 och A815 i här behandlade delar.

Myndigheternas handläggningsrutiner m.m.

I motion Ju809 (s) framhålls att väl inarbetade rutiner och

utbildade poliser är nödvändiga för att polisen skall kunna

fullgöra sina uppgifter när det gäller omhändertagande av och

information till brottsoffren.

Utskottet avstyrkte förra året ett liknande motionsyrkande

(1992/93:JuU27 s. 7 f). Utskottet hänvisade då till att det i

såväl den grundläggande utbildningen som i olika typer av

fortbildning av polismän ingår frågor som är relaterade till

omhändertagande m.m. av brottsoffer. Utskottet pekade även på

att regeringen i budgetpropositionerna både år 1992 och år 1993

understrukit att enskilda personer som utsätts för brott skall

sättas i centrum för polisens uppmärksamhet och omsorg.

Utskottet underströk avslutningsvis vikten av att brottsoffer

tas om hand på ett kompetent och hänsynsfullt sätt.

Inriktningen att de som utsätts för brott skall sättas i

centrum för polisens uppmärksamhet och omsorg upprepas i årets

budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 3 s. 103).

Utskottet har inhämtat att man på Polishögskolan för

närvarande förbereder en utbildning av poliser bl.a. till följd

av förslagen i förevarande ärende om brottsofferfond, m.m. Det

är fråga om en utbildning av instruktörer som i sin tur skall

utbilda polismännen ute i landet. Utbildningen avses omfatta

bl.a. frågor om hur polisen på effektivast möjliga sätt skall

förmedla hjälp och ge brottsoffer kunskap om den hjälp och det

stöd som står att få från olika myndigheter och organisationer.

Vidare skall tas upp frågor om regler för besöksförbud och för

förordnande av målsägandebiträde och stödperson, möjligheter

till erhållande av trygghetspaket, identitetsbyte, m.m.

Utbildningen kommer att äga rum inom kort.

Arbete med de i motion Ju809 aktualiserade frågorna pågår

således. Något riksdagsuttalande i frågan är obehövligt, och

utskottet avstyrker bifall till motionen i aktuell del.

Förtursfrågor m.m.

I motion Ju701 (m) yrkas att en misstänkt gärningsman skall

anhållas inom 24 timmar efter anmälan om kvinnomisshandel och

att häktning, rättegång och dom därefter skall ske utan

dröjsmål.

I motion A815 (c) efterlyses bättre rutiner och kortare

handläggningstider vid våldtäktsfall.

I motion K415 (fp) förespråkas prioriteringar av utredningar

och mål om barnpornografibrott.

Utskottet har vid några tillfällen tidigare behandlat frågor

som rör förtursbehandling (se 1992/93:JuU23 s. 9 med där gjord

hänvisning).

Förundersökningsförfarandet regleras i 23 kap. RB och i

förundersökningskungörelsen (1947:948). I princip lämnas

prioriteringsfrågorna oreglerade där. Emellertid leder dels

reglerna om straffprocessuella tvångsmedel, främst anhållande

och häktning, dels reglerna i lagen (1964:167) med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare till att vissa ärenden måste

prioriteras. Utskottet har i det nyss nämnda ärendet konstaterat

att prioriteringsfrågorna i övrigt måste lösas med utgångspunkt

i statsmakternas prioriteringar inom kriminalpolitiken.

När utskottet hösten 1992 (1992/93:JuU7 s. 4 f) behandlade

frågor om övergrepp på kvinnor konstaterade utskottet

sammanfattningsvis att de olika förslag som lagts fram av

Åklagarutredningen -90 (SOU 1992:61) och de utbildningsinsatser

som genomförts för bl.a. polis och åklagare borde kunna leda

till ett effektiviserat förundersökningsförfarande inte minst

vid misstanke om våldsbrott mot kvinnor.

I Åklagarutredningen (s. 183 f) diskuteras också

förutsättningarna för att i författning reglera

prioriteringsfrågorna. En möjlighet skulle därvid vara att t.ex.

i anslutning till de förordningar som reglerar polis- och

åklagarverksamheten ange hur prioritering skall ske mellan olika

ärenden och ärendegrupper. Utredningen avvisar dock denna

lösning därför att den inte skulle medge tillräcklig

flexibilitet i prioriteringsarbetet. Utredningen anser vidare

att de omständigheter -- bl.a. skyndsamhetskrav, tidsfrister och

straffskalor -- som i dag beaktas vid prioriteringar är

tillräckliga. Utredningen fann sammanfattningsvis inte skäl att

föreslå någon ytterligare författningsreglering.

Utskottet avstyrkte i det i höstas aktuella ärendet

(1992/93:JuU23 s. 9) förekommande motioner rörande

förtursfrågor under hänvisning till att beredning av

Åklagarutredningens betänkande borde avvaktas.

I sammanhanget förtjänar att nämnas att utskottet vid några

tillfällen behandlat frågor om obligatorisk häktning vid

överträdelse av besöksförbud. Utskottet hänvisade i sitt

betänkande om övergrepp mot kvinnor och barn i höstas

(1993/94:JuU3) till att beredningen av Polisrättsutredningens

betänkande (SOU 1993:60) Polisens rättsliga befogenheter i

vilket framförs ett förslag om häktning för vissa brott som har

typiskt sett ordningsstörande karaktär, bl.a. överträdelse av

besöksförbud, borde avvaktas.

Utskottet konstaterar slutligen att Kvinnovåldskommissionen

enligt sina direktiv skall undersöka hur långa

handläggningstiderna hos de brottsutredande myndigheterna är för

brott som innefattar övergrepp mot kvinnor och se om rutinerna

kan förbättras.

Utskottet är alltfort av den uppfattningen att beredningen av

de olika redovisade utredningsförslagen bör avvaktas och

avstyrker bifall till motionerna Ju701, K415 och A815 i nu

behandlade delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande propositionens huvudsakliga innehåll m.m.

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju21 yrkande 1,

2. beträffande en brottsofferfond m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:Ju24 yrkande 1

delvis och yrkande 2, 1993/94:Ju25 yrkande 1, 1993/94:Ju30

yrkandena 1, 2, 4 och 6, 1993/94:Ju803 och 1993/94:Ju810 yrkande

3 antar de i propositionen framlagda förslagen till lag om

brottsofferfond, lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser

48 kap. 2 § och 11 § samt lag om ändring i lagen (1993:891) om

indrivning av statliga fordringar m.m., dock med den ändringen

att 48 kap. 2 § rättegångsbalken och 2 § lagen (1993:891) om

indrivning av statliga fordringar ges i bilaga 2 föreslagen

lydelse,

res. 1 (s)

3. beträffande resurser till brottsofferjourer m.m.

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju810 yrkande 2,

res. 2 (nyd)

4. beträffande forskning och utbildning m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju806, 1993/94:So273

yrkande 1 och 1993/94:A815 yrkande 47,

5. beträffande institutioner för forskning

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju24 yrkande 3,

6. beträffande Brottsoffermyndigheten m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:Ju24 yrkande 1

delvis, 1993/94:Ju25 yrkande 2, 1993/94:Ju26, 1993/94:Ju30

yrkandena 3 och 5 samt 1993/94:Ju807 yrkande 2 antar det i

propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i

brottsskadelagen (1978:413) och lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100); dock med den ändringen att 13 § brottsskadelagen ges

i bilaga 2 som utskottets förslag betecknade lydelse,

res. 3 (s)

7. beträffande en samlad skaderegleringsfunktion

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju29,

8. beträffande lokalisering av Brottsoffermyndigheten

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju21 yrkandena 2 och

3, 1993/94:Ju23, 1993/94:Ju27 och 1993/94:Ju28,

9. beträffande anslag till Brottsoffermyndigheten:

Förvaltningskostnader

att riksdagen till Brottsoffermyndigheten:

Förvaltningskostnader för budgetåret 1994/95 anvisar

ett ramanslag på 7 944 000 kr,

res. 4 (s) villk. 3

10. beträffande anslag till Brottsoffermyndigheten:

Ersättning för skador på grund av brott

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju810 yrkande 57

till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på grund av

brott för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på

50 000 000 kr,

res. 5 (s) villk. 3

11. beträffande målsägandens insyn i förundersökningen

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju710 och

1993/94:Ju810 yrkande 34,

res. 6 (nyd)

12. beträffande stödperson m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:So273 yrkande 6

antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om

ändring i rättegångsbalken såvitt avser 20 kap. 15 § och 23 kap.

10 §,

13. beträffande utvärdering av lagen om målsägandebiträde

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju705,

res. 7 (s)

14. beträffande anonymitet för målsägande och vittnen,

m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:Ju22 och

1993/94:Ju810 yrkande 51 antar det i propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 36

kap. 10 §, 45 kap. 9 § och 16 §, 51 kap. 8 § och 10 § samt 55

kap. 8 § och 10 § rättegångsbalken,

res. 8 (nyd)

15. beträffande kartläggning av hot mot vittnen

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju804,

16. beträffande sekretess i brottsskadeärenden

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju807 yrkande 1,

17. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till

a) lag om ändring i utsökningsbalken,

b) lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt,

18. beträffande sexualbrott mot barn, m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju206, 1993/94:Ju601

yrkande 1, 1993/94:Ju602, 1993/94:Ju603, 1993/94:Ju610 yrkande 1

och 1993/94:Ju618,

19. beträffande sexualbrott mot förståndshandikappade

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju601 yrkande 2,

20. beträffande häktning vid sexualbrott mot barn

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju610 yrkande 2,

21. beträffande åldersgränsen vid sexuellt ofredande

att riksdagen avslår motion 1993/94:K436 yrkande 4,

22. beträffande straff för sexualbrott utomlands

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju605 och

1993/94:Ju810 yrkande 14,

23. beträffande preskriptionsbestämmelser för sexualbrott

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju810 yrkande 15,

24. beträffande behandlingsresurser för barn som utsatts för

sexuella övergrepp

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju810 yrkande 13,

25. beträffande utvärdering av åtgärder mot våld på

kvinnor

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju809 yrkande 23,

res. 9 (s)

26. beträffande livvaktsskydd m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A813 yrkande 8 och

1993/94:A815 yrkande 50,

27. beträffande myndigheternas handläggningsrutiner m.m.

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju809 yrkande 22,

res. 10 (s)

28. beträffande förtursfrågor m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju701, 1993/94:K415

yrkande 3 och 1993/94:A815 yrkande 49.

res. 11 (nyd)

Stockholm den 11 maj 1994

På justitieutskottets vägnar

Lars-Erik Lövdén

I beslutet har deltagit:

Lars-Erik Lövdén (s),

Jerry Martinger (m),

Göthe Knutson (m),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Birthe Sörestedt (s),

Nils Nordh (s),

Birgit Henriksson (m),

Göran Magnusson (s),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Siw Persson (fp),

Alf Eriksson (s),

Karl-Göran Biörsmark (fp),

Anders Svärd (c) och

Kjell Eldensjö (kds).

Reservationer

1. En brottsofferfond m.m. (mom. 2)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "Utskottet har" och på s. 11 slutar med "anses

tillgodosedd" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att den föreslagna ordningen med avgifter från

dem som döms för brott för vilka fängelse ingår i straffskalan

är en olämplig metod för att finansiera brottsofferfonden. Bl.a.

är kostnaderna för indrivning av avgifterna för höga. Enligt

utskottets uppfattning är det inte försvarligt att skapa en

ordning enligt vilken det årligen -- enligt RSV:s beräkningar --

kostar 17,2 miljoner kronor att få in 19 miljoner kronor.

Kostnader för stöd till brottsoffer är enligt utskottets

mening sådana kostnader som typiskt sett skall betalas med

skattemedel. En brottsofferfond bör därför byggas upp genom att

den tillförs medel via statsbudgeten. Detta skulle också medföra

att insatserna för brottsoffren inte görs direkt beroende av

brottslighetens omfattning.

Utskottet anser att det är möjligt att skapa en ordning som,

utan att medföra negativa effekter på statens finanser,

möjliggör ökade satsningar på brottsoffren. Enligt utskottets

uppfattning kan en sådan lösning vara dels att bötesbeloppen

ökas, dels att en fast avgift på 100 -- 200 kr i månaden dras

från de intagnas avsättningar till permissions- och

frigivningskonton. Avsättningen till dessa konton bör i linje

härmed också ökas från 25 % till 35 % av ersättningen.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett nytt

förslag till brottsofferfond och finansiering av denna i

enlighet med vad utskottet nu skisserat. Vad utskottet nu anfört

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet är sålunda kritiskt mot regeringsförslaget, och

utskottet är i linje med vad som i denna del framförts i

motionerna Ju24 och Ju30 inte berett att tillstyrka att en

brottsofferfond av den föreslagna modellen inrättas. Till följd

av utskottets nu gjorda ställningstaganden avstyrker utskottet

vidare bifall till motionerna Ju25, Ju803 och Ju810 i behandlade

delar.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande en brottsofferfond

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Ju24 yrkande

1 delvis och yrkande 2 samt 1993/94:Ju30 yrkandena 1, 2, 4 och 6

och med avslag på motionerna 1993/94:Ju25 yrkande 1,

1993/94:Ju803 och 1993/94:Ju810 yrkande 3 dels avslår de i

propositionen framlagda förslagen till lag om brottsofferfond,

lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 48 kap. 2 § och

11 § samt lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av

statliga fordringar m.m., dels som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

2. Resurser till brottsofferjourer m.m (mom. 3)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "Något riksdagsinitiativ " och slutar med "i denna

del" bort ha följande lydelse:

Dessa i och för sig välkomna förbättringar är emellertid inte

tillräckliga utan det krävs att brottsofferjourerna,

kvinnojourerna och kvinnohusen tillförs ytterligare resurser för

att de i sin tur i tillräcklig omfattning skall kunna erbjuda

enskilda hjälpsökande stöd och hjälp. Det ankommer på regeringen

att fördela anslagna medel på ett sådant sätt att vad utskottet

nu anfört tillgodoses. Vad utskottet nu med anledning av motion

Ju810 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande resurser till brottsofferjourer m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju810 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Brottsoffermyndigheten m.m. (mom. 6)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Utskottet ställer sig" och på s. 15 slutar med

"behandlade delar" bort ha följande lydelse:

Någon ny brottsoffermyndighet behöver emellertid inte bildas

för att dessa mål skall uppnås. Enligt utskottets uppfattning är

det mera effektivt och ändamålsenligt att den nuvarande BSN

tillförs nödvändiga resurser och att nämnden utan

omorganisationer m.m. anförtros uppgiften att administrera

brottsofferfonden. Utskottet är således kritiskt till

regeringens förslag i denna del. Utskottet tillstyrker bifall

till motionerna Ju24, Ju25, Ju26 och Ju30 i aktuella delar. Det

sagda innebär även att utskottet avstyrker bifall till motion

Ju807 i nu behandlad del.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande Brottsoffermyndigheten m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Ju24 yrkande

1 delvis, 1993/94:Ju25 yrkande 2, 1993/94:Ju26 och 1993/94:Ju30

yrkandena 3 och 5 samt med avslag på motion 1993/94:Ju807

yrkande 2 avslår de i propositionen framlagda förslagen till

a) lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)

b) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

4. Anslag till Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader

(mom. 9 )

Under förutsättning av bifall till reservation 3

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som

börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "regeringens

förslag" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar regeringens bedömning av medelsbehovet.

Utskottet har i det föregående avstyrkt inrättande av en

brottsoffermyndighet. Anslaget bör till följd härav tilldelas

Brottsskadenämnden (BSN).

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande anslag till Brottsskadenämnden:

Förvaltningskostnader

att riksdagen till Brottsskadenämnden:

Förvaltningskostnader för budgetåret 1994/95 anvisar ett

ramanslag på 7 944 000 kr,

5. Anslag till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador

på grund av brott (mom. 10 )

Under förutsättning av bifall till reservation 3

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som

börjar med "Utskottet, som" och slutar med "behandlad del" bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar regeringens bedömning av medelsbehovet.

Utskottet har i det föregående avstyrkt inrättande av en

brottsoffermyndighet. Anslaget bör till följd härav tilldelas

Brottsskadenämnden (BSN).

Utskottet, som anser att finansieringen av brottsofferfonden

inte bör ske över anslaget till Brottsskadenämnden avseende

ersättning för skador på grund av brott, avstyrker vidare bifall

till motion Ju810 i nu behandlad del.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande anslag till Brottsskadenämnden: Ersättning

för skador på grund av brott

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju810 yrkande 57

till Brottsskadenämnden: Ersättning för skador på grund av

brott för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på

50 000 000 kr,

6. Målsägandens insyn i förundersökningen

(mom. 11)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som

börjar med "En förutsättning" och slutar med "behandlad del"

bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som anförs i motionerna Ju710 och Ju810 anser

utskottet att det är angeläget att brottsoffren har en reell

möjlighet att påverka brottmålsprocessen. Detta innebär att

målsäganden måste dels ges en starkare ställning i

förundersökningen med bl.a. full insyn och möjlighet att begära

kompletterande utredning m.m., dels ges ökade möjligheter att

med hjälp av juridiskt biträde och ekonomiskt stöd själv föra

talan enligt de regler som normalt gäller för åklagare. Det får

ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som krävs för att

den av utskottet här skisserade ordningen skall förverkligas.

Vad utskottet nu anfört med anledning av ovan nämnda motioner

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande målsägandens insyn i förundersökningen

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Ju710 och

1993/94:Ju810 yrkande 34 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

7. Utvärdering av lagen om målsägandebiträde

(mom. 13)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "Utskottet kan" och på s. 21 slutar med "motion

Ju705" bort ha följande lydelse:

Lagen om målsägandebiträde har varit i kraft omkring fem år.

Det är angeläget att lagen nu utvärderas för att få svar på

frågorna om den nuvarande ordningen är ändamålsenlig från

effektivitetssynpunkt och om satsade medel används på bästa

sätt. Enligt utskottets uppfattning ligger det närmast till

hands att en sådan utvärdering anförtros Rättshjälpsutredningen

som för närvarande genomför en översyn av rättshjälpslagen. Det

får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som är

nödvändiga för att så skall bli fallet. Vad utskottet nu anfört

med anledning av motion Ju705 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha

följande lydelse:

13. beträffande utvärdering av lagen om målsägandebiträde

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju705 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Anonymitet för målsägande och vittnen m.m. (mom. 14)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "behandlade

delar" bort ha följande lydelse:

Målsägande och vittnen utsätts i takt med att brottsligheten

internationaliseras och förgrovas i allt större omfattning för

öppna eller förtäckta hot, och deras rädsla för repressalier

m.m. har utvecklats till ett betydande samhällsproblem. Polisen

har små möjligheter att skydda målsägande, vittnen och andra som

lämnat uppgifter till myndigheterna om brott m.m. Enligt

utskottets uppfattning är det nödvändigt att en ordning införs

enligt vilken målsägande och vittnen när synnerliga skäl

föreligger kan tillförsäkras anonymitet under förundersökningen

och rättegången. Det får ankomma på regeringen att vidta de

åtgärder som krävs för att en sådan ordning blir verklighet. Vad

utskottet nu anfört med anledning av motionerna Ju22 och Ju810

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. I

avvaktan på nya regler får regeringsförslaget, som innebär en

mindre förbättring av vittnesskyddet, godtas.

dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha

följande lydelse:

14. beträffande anonymitet för målsägande och vittnen m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Ju22 och

1993/94:Ju810 yrkande 51 dels antar det i propositionen

framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

såvitt avser 36 kap. 10 §, 45 kap. 9 § och 16 §, 51 kap. 8 § och

10 § samt 55 kap. 8 § och 10 §, dels som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Utvärdering av åtgärder mot våld på kvinnor (mom. 25)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "Motionen

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Under senare år har en rad åtgärder vidtagits i syfte att

motverka våld mot kvinnor. Åtgärderna har dock inte blivit

föremål för någon undersökning där huvuduppgiften varit en

grundlig och samlad utvärdering av samhällets åtgärder på detta

område. Utskottet anser i linje med vad som anförts i motion

Ju809 att det nu kan vara dags att en sådan utvärdering

genomförs, och utskottet noterar att kvinnovåldskommissionens

uppdrag inte omfattar den djupgående utvärdering som utskottet

avser. Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som

krävs för att en sådan utvärdering skall komma till stånd. Vad

utskottet nu med anledning av motion Ju809 anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 25 bort ha

följande lydelse:

25. beträffande utvärdering av åtgärder mot våld på

kvinnor

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju809 yrkande 23

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Myndigheternas handläggningsrutiner (mom. 27)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som

börjar med "Arbete med" och slutar med "aktuell del" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning kan polisens roll när det gäller

stödet till brottsoffren inte överskattas. I praktiken är det

ofta polisen som får svara för samordningen av stödet till

brottsoffren genom att förmedla kontakter med sociala

myndigheter, brottsoffer- och kvinnojourer m.m. För att polisen

skall kunna fullgöra dessa uppgifter krävs såväl personella

resurser som utbildning och väl fungerande administrativa

rutiner. Det ankommer på regeringen att tillse att skapa

förutsättningar härför, t.ex. genom att se till att tillräckliga

resurser avsätts för detta ändamål. Vad utskottet nu med

anledning av motion Ju809 anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 27 bort ha

följande lydelse:

27. beträffande myndigheternas handläggningsrutiner

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju809 yrkande 22

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Förtursfrågor (mom. 28)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som

börjar med "Utskottet är" och slutar med "behandlade delar" bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening förflyter ofta för lång tid mellan

anmälan och dom i bl.a. mål som gäller våld och andra övergrepp

mot kvinnor och barn. Under denna tid hinner kvinnan eller

barnet utsättas för nya övergrepp och hot, och det är svårt för

dem att återgå till ett normalt liv. Enligt utskottets

uppfattning bör mål av denna typ handläggs med förtur hos polis,

åklagare och domstolar. Det ankommer på regeringen att vidta

nödvändiga åtgärder för genomförande av en sådan ordning. Vad

utskottet med anledning av motionerna Ju701, K415 och A815 nu

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 28 bort ha

följande lydelse:

28. beträffande förtursfrågor m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Ju701,

1993/94:K415 yrkande 3 och 1993/94:A815 yrkande 49 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Brottsoffermyndigheten m.m. (mom. 6)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anför:

Ny demokrati har under lång tid förespråkat att en

brottsofferfond inrättas och därutöver i olika sammanhang

föreslagit och ställt sig bakom en mängd andra åtgärder för att

förbättra situationen för brottsoffren. Att det nu inrättas en

särskild brottsoffermyndighet är något som Ny demokrati stöder.

Vi har emellertid i olika sammanhang konsekvent tagit ställning

emot att politiker skall ingå i verkens styrelser och olika

nämnder m.m. I linje med detta utgår vi från att den tilltänkta

chefen för brottsoffermyndigheten inte utses på politiska

meriter.

Regeringens lagförslag

Bilaga 1

2.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 15 §, 23 kap. 10 §, 36 kap.

10 §, 45 kap. 9 och 16 §§, 48 kap. 2 och 11 §§, 51 kap. 8 och 10

§§ samt 55 kap. 8 och 10 §§ rättegångsbalken skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

15 §1

Målsägande, som hörs med Målsägande, som hörs med

anledning av åklagarens anledning av åklagarens

talan och som med hänsyn talan, får åtföljas av

till brottets art eller lämplig person som

annars kan antas vara i personligt stöd (stödperson)

behov av personligt stöd under rättegången. Sådan

(stödperson). Sådan stödperson som rätten har

stödperson som rätten har kännedom om skall om möjligt

kännedom om skall om underrättas om rättegången.

möjligt underrättas om

rättegången.

I vissa fall kan målsägandebiträde förordnas enligt lagen (1988:609) om

målsägandebiträde.

Målsägandebiträde skall kallas till huvudförhandling eller annat

sammanträde i rätten där målsäganden eller målsägandens ställföreträdare

skall höras.

23 kap.

10 §2

Vid förhör skall såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat

trovärdigt vittne närvara.

Undersökningsledaren skall bestämma om någon annan än ett vittne får

närvara vid förhör. Vid förhör, som enligt 18 § andra stycket hålls

på den misstänktes begäran, har han och hans försvarare rätt att närvara.

Även vid annat förhör får försvarare närvara, om det kan ske utan men

för utredningen.

1 Senaste lydelse 1988:610

2 Senaste lydelse 1988:610

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Målsägande har rätt att Målsägandebiträde har rätt

närvara vid förhör med att närvara vid förhör med

målsäganden. målsäganden. Detsamma gäller

en stödperson, om hans närvaro

inte är till men för utredningen.

Är den som hörs under 15 år, bör den som har vårdnaden om honom vara

närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen.

Undersökningsledaren får förordna att vad som förekommit vid förhör inte

får uppenbaras.

36 kap.

10 §

Innan vittnesmål avlägges, Innan vittnesmål avläggs, skall

skall rätten höra vittnet om rätten höra vittnet om hans

hans fullständiga namn, ålder, fullständiga namn och, och om det

yrke och hemvist, så ock söka behövs, ålder, yrke och hemvist.

utröna, om vittnet till part eller Rätten skall också försöka klargöra

till saken står i något förhållande, om vittnet till part eller till saken

som kan vara av vikt för bedömandet står i något förhållande, som kan vara

av tilltron till vittnets berättelse, av vikt för bedömandet av tilltron

eller om eljest omständighet av till vittnets berättelse, eller om det

betydlese i detta hänseende annars finns omständigheter av

förekommer. betydelse i detta hänseende.

Står vittne till part i sådant förhållande, som avses i 3 §, skall vittnet

erinras om han icke är skyldig att avlägga vittnesmål.

45 kap.

9 §

Avvisas ej ansökan, skall Avvisas inte ansökan, skall

rätten utfärda stämning å den rätten utfärda stämning på den

tilltalade att svara å åtalet. tilltalde att svara på åtalet.

Stämningen skall jämte Stämningen skall

stämningsansökan och tillsammans med

därvid fogade handlingar stämningsansökan och

delgivas den tilltalade. därvid fogade handlingar

delges den tilltalade. Uppgift

om målsägandes eller

vittnens ålder, yrke och

bostadsadress, som saknar

betydelse för åtalet,

skall inte framgå av de

handlingar som delges.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §3

Stämning, som utfördas av åklagare, skall innehålla vad i 4 § stadgas om

stämnningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.

I stämningen skall åklagaren tillika förelägga den tilltalade att inom viss,

av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de

bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med

varje särskilt bevis. Detta gäller dock ej, om åklagaren på grund av den

tilltalades erkännande eller annan omständighet finner uppenbart, att bevis ej

kommer att av den tilltalade uppgivas. Om det är lämpligt, må åklagaren i

stämningen kalla den tilltallade till huvudförhandling.

Då mål av åklagare utsättes till huvudförhandling, åligge honom att iakttaga

de förskrifter om tiden för huvudförhandling, som meddelats av rätten;

åklagaren äge ombesörja kallelser och förelägganden, som avses i 15 §.

Stämningen skall med därvid Stämningen skall med därvid

fogade handlingar delgivas den fogade handlingar delges den

tilltalade. Sedan stämningen tilltalade. Uppgiften om

delgivits, skall den med bevis målsägandes eller vittnens

därom omedelbart tillställas ålder, yrke och bostadsadress,

rätten. som saknar betydelse för åtalet,

skall inte framgå av de handlingar

som delges. Sedan stämningen

delgivits, skall den med bevis därom

omedelbart tillställas rätten.

48 kap.

2 §

Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande

omedelbart eller inom viss tid förelägges ett bötesstraff, fastställt vid

straffföreläggande efter vad åklagaren anser brottet förskylla och vid

föreläggande av ordningsbot efter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms Är brott förenat med egendoms

förverkande eller annan sådan förverkande, annan sådan särskild

särskild rättsverkan, skall rättsverkan eller särskild

också denna föreläggas den rättsverkan i form av avgift enligt

misstänkte till godkännande. lagen (1994:000) om brottsofferfond,

skall också denna föreläggas den

misstänkte till godkännande.

11 §4

Avser straffföreläggande ej Avser ett strafföreläggande inte

annat än böter och betalas annat än böter eller böter och

böterna till myndighet, som avgift enligt lagen (1994:000) om

regeringen bestämmer, utan brottsofferfond och betalas hela

att skriftligt godkännande beloppet till myndighet, som

skett, anses betalningen som regeringen bestämmer, utan att

godkännande, om det icke skriftligt godkännande skett, anses

framgår att den misstänkte ej betalningen som godkännande, om det

har avsett att godkänna inte framgår att den misstänkte inte

föreläggandet. har avsett att godkänna föreläggandet.

51 kap.

8 §5

För målets beredande skall Förmålets beredande skall vadeinlagan

vadeinlagan med därvid fogade med därvid fogade handlingar delges

handlingar delges vadesvaranden, vadesvaranden, som skall föreläggas

som skall föreläggas att avge att avge skriftligt genmäle. Uppgift

skriftligt genmäle. om målsägandes eller vittnens ålder,

yrke och bostadsadress, som saknar

betydelse för åtalet, skall inte

framgå av de handlingar som delges den

tilltalade i mån om allmänt åtal.

Om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad, får hovrätten dock genast

meddela dom i målet utan att någon åtgärd enligt första stycket vidtas.

Om tingsrätten har avslagit ett yrkande om åtgärd, som avses i 26-28 kap.,

eller förordnat om att en sådan åtgärd skall hävas, få hovrätten omedelbart

bevilja åtgärden att gälla till dess något annat bestäms. Om tingsrätten har

beviljat åtgärd som nu sagts, får hovrätten omdelbart förordna att vidare

åtgärd för verkställighet av beslutet inte får äga rum. I frågor om häktning,

reseförbud eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten

göra ändring i tingsrättens beslut även om motparten inte hörts.

Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är närvarande vid rätten, skall 24

kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.

10 §6

Genmälet skall med därvid fogande Genmälet skall med därvid fogande

handlingar delgivas vadekäranden. handlingar delges vadekäranden.

Uppgift om målsägandes eller vittnens

ålder, yrke och bostadsadress, som

saknar betydelse för åtalet, skall

inte framgå av de handlingar som

delges den tilltalade i mål om

allmänt åtal.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge

hovrätten förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser

om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall

yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast om

särskilda skäl äro därtill.

Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för en ändamålsenlig

handläggning av målet.

Vad som sagts om sammanträde per telefon i 45 kap. 13 § och 47 kap. 10 § skall

gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.

55 kap.

8 §7

För målets beredande skall För målets beredande skall

revisionsinlagan med därvid revisionsinlagan med därvid fogade

fogade handlingar delgivas handlingar delges revisionssvaranden

revisionssvaranden och och föreläggande meddelas honom att

föreläggande meddelas honom inkomma med skriftligt genmäle.

att inkomma med skriftligt Uppgift om målsägandes eller vittnens

genmäle. ålder, yrke och bostadsadress,

6Senaste lydelse 1989:656.

7Senaste lydelse 1981:828.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som saknar betydelse för åtalet,

skall inte framgå av de handlingar

som delges den tilltalade i mål om

allmänt åtal.

Har hovrätten i tvistemål avslagit yrkande om kvarstad eller annan åtgärd

enligt 15 kap. eller förordnat om hävande av sådan åtgärd eller i brottmål

avslagit yrkande om åtgärd, som avses i 26-28 kap., eller förordnat om hävande

av åtgärd, som där sägs, äge Högsta domstolen omedelbart bevilja åtgärden att

gälla, till dess annorlunda förordnas. Har hovrätten beviljat åtgärd, som nu

sagts, eller förordnat, att dom må verkställas utan hinder av att den icke

äger laga kraft, eller fastställt underrätts beslut därom, äge Högsta

domstolen ock omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej må

äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud, må Högsta domstolen utan

motpartens hörande göra ändring i hovrättens beslut.

10 §

Genälet skall med därvid Genmälet skall med därvid fogade

fogade handlingar delgivas handlingar delges revisionskäranden.

revisionskäranden. Uppgift om mälsägandes eller vittnens

ålder, yrke och bostadsadress, som

saknar betydelse för åtalet, skall

inte framgå av de handlingar som

delges den tilltalade i mål om

allmänt åtal.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge Högsta

domstolen förordna därom. Högsta domstolen äge tillika meddela närmare

bestämmelser om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avssende

part skall yttra sig, Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift,

endast om särskilda skäl äro därtill.

Denna lag träfer i kraft den 1 juli 1994.

2.3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § utsökningsbalken skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

2 §1

Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar.

Vid ansökan skall inges den exekutionstitel på grund av varav verkställighet

söks. Grundas anspråket på löpande skuldebrev eller annan handling, vars

företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla

fullgörande av annan förpliktelse, skall den handlingen inges.

Exekutionstiteln skall inges i huvudskrift eller, om kronofogdemyndigheten

anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift. Handling som avses i andra

stycket andra meningen skall inges i huvudskrift. Annan handling bör inges i

huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

Görs ansökan på medium för automatisk databehandling behöver exekutionstiteln

inte inges, om den är ett utslag i mål om betalningsföreläggande, som har

meddelats tidigast tre år innan verkställighet söks.

Om exekutionstiteln är en dom som

har översänts från en domstol till

kronofogdemyndigheten på grund av

föreskrift i lag eller annan

författning, behöver sökanden inte

ge in den.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1Senaste lydelse 1991:848. /Jfr 1991:878.)

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

m.m.

Härigenom föreskrivs att 35 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt1

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 §

Om en intagen avtjänar straff för ett

brott som har riktat sig mot någons

liv, hälsa, frihet eller frid, skall

målsäganden tillfrågas om han eller

hon vill bli underrättad om i vilken

kriminalvårdsanstallt den intagne

befinner sig, den intagnes

förflyttning till öppen anstalt,

permissioner och vistelser utanför

anstalten enligt 32 - 34 §§,

frigivning, rymning och uteblivande

efter permission.

Har målsäganden begärt underrättelse,

skall den lämnas beträffande

frigivning lämplig tid före

frigivningen och i andra fall så

tidigt som möjligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1Lagen omtryckt 1990:1011.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga

fordringar m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga

fordringar m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Under indrivningen får införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken ske för

fordringar som påförts enligt bestämmelserna i

1. uppbördslagen (1953:272), om inte annat föreskrivs i den lagen,

2. lagen (1958:295) om sjömansskatt, om inte annat föreskrivs i den lagen,

3. lagen (1968:430) om mervärdeskatt

4. lagen (1972:435) om överlastavgift,

5. lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

6. lagen (1976:339) om saluvagnsskatt,

7. lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter,

8. lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, om inte

annat föreskrivs i den lagen,

9. Fordonsskattelagen (1988:327),

10. lagen (1989:471) om investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten,

11. lagen (1991:586) om särskild 11. lagen (1991:586) om särskild

inkomstskatt för utomlands bosatta, inkomstskatt för utomlands bosatta,

eller

12. lagen (1991:591) om särskild 12. lagen (1991:591) om särskild

inkomstskatt för utomlands bosatta inkomstskatt för utomlands artister

artister m.fl. m.fl., eller

13. lagen (1994:000) om

brottsofferfond.

Att införsel får ske för böter och viten är föreskrivet i 15 kap. 1 § 2

utsökningsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

2.6 Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)

Härigenom föreskrivs att 12 och 13 §§ brottsskadelagen (1978:413) skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Ärende om brottsskadeersättning Ärende om brottsskadeersättning

prövas av brottsskadenämnden. prövas av brottsoffermyndigheten.

Regeringen kan dock föreskriva Regeringen kan dock föreskriva

att annan myndighet skall pröva att annan myndighet skall pröva

ärende om ersättning för skada ärende om ersättning för skada

vållad av någon som avses i 3 § vållad av någon som avses i 3 § 1

1 eller 2, om ansökan gäller eller 2, om ansökan gäller ersättning

ersättning med högst 500 kronor. med högst 500 kronor. Ett beslut

Mot beslutet av sådan myndighet av en sådan myndighet överklagas

förs talan hos brottsskadenämnden hos Brottsoffermyndigheten.

genom besvär.

Mot brottsskadenämndens beslut Brottsoffermyndighetens beslut

får talan inte föras. får inte överklagas.

13 §1

Brottsskadenämnden består av en Hos brottsoffermyndigheten finns

ordförande, två vice ordförande en nämnd som avgör ärenden om

och tre andra ledamöter. brottsskadeersättning som är av

Ordföranden och vice ordförandena principiell betydelse eller annars

skall vara lagfarna och erfarna i av större vikt. Nämnden utses av

domarvärv. regeringen.

Brottsskadenämnden är beslutför

med fyra ledamöter.

I den utsträckning som regeringen

föreskriver får ordföranden, vice

ordförandena eller tjänstemän vid

brottsskadenämnden på nämndens vägnar

avgöra ärende om brottsskadeersättning

som ej är av principiell betydelse

eller annars av större vikt.

1Senare lydelse 1979:1103

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994

2.7 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 30 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

30 §

Sekretess gäller hos Sekretess gäller hos

brottsskadenämnden i ärende om Brottsoffermyndigheten i ärende om

brottsskadeersättning för uppgift brottsskadeersättning för uppgift

om någons hälsotillstånd eller andra om någons hälsotillstånd eller andra

personliga förhållanden, om det kan personliga förhållanden, om det kan

antas att den som uppgiften rör eller antas att den som uppgften rör eller

någon honom närstående lider någon honom närstående lider

betydande men om uppgiften röjs. betydande men om uppgiften röjs.

Sekretessen gäller dock inte beslut Sekretessen gäller dock inte beslut

i ärendet. i ärendet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

1 Lagen omtryckt 1992:1474.

Utskottets förslag till ändringar i

regeringens lagförslag

1. Lag om ändring i rättegångsbalken

Bilaga 2

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

48 kap.

2 §1

Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte

till godkännande omedelbart eller inom viss tid förelägges ett

bötesstraff, fastställt vid strafföreläggande efter vad

åklagaren anser brottet bör föranleda och vid föreläggande av

ordningsbot efter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med Är brott förenat med

egendoms förverkande eller egendoms förverkande, annan

annan sådan särskild sådan särskild

rättsverkan, skall också rättsverkan eller

denna föreläggas den särskild rättsverkan i

misstänkte till form av avgift enligt lagen

godkännande. (1994:000) om brottsofferfond,

skall också denna

föreläggas den

misstänkte till

godkännande.

1 Senaste lydelse 1993:200.

2. Lag om ändring i lagen (1994:222) om ändring i lagen

(1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Under indrivningen får införsel enligt 15 kap.

utsökningsbalken ske för fordringar som påförts enligt

bestämmelserna i

1. uppbördslagen (1953:272), om inte annat föreskrivs i den

lagen,

2. lagen (1958:295) om sjömansskatt, om inte annat föreskrivs

i den lagen,

3. lagen (1972:435) om överlastavgift,

4. lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

5. lagen (1976:339) om saluvagnsskatt,

6. lagen (1984:151) om punktskatter och

prisregleringsavgifter,

7. lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från

arbetsgivare, om inte annat föreskrivs i den lagen,

8. fordonsskattelagen (1988:327),

9. lagen (1989:471) om investeringsskatt för vissa

byggnadsarbeten,

10. lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands

bosatta,

11. lagen (1991:591) om 11. lagen (1991:591) om

särskild inkomstskatt särskild inkomstskatt

för utomlands bosatta för utomlands bosatta

artister m.fl. eller artister m.fl.,

12. mervärdesskattelagen 12. mervärdesskattelagen

(1994:200). (1994:200) eller

13. lagen (1994:000) om

brottsofferfond.

Att införsel får ske för böter och viten är föreskrivet i 15

kap. 1 § 2 utsökningsbalken.

1 Senaste lydelse 1994:222.

3. Lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)

Regeringens förslag Utskottets förslag

13 §1

Hos Brottsoffermyndigheten Hos Brottsoffermyndigheten

finns en nämnd som avgör finns en nämnd som avgör

ärenden om ärenden om

brottsskadeersättning som brottsskadeersättning som

är av principiell betydelse är av principiell betydelse

eller annars av större eller annars av större

vikt. Nämnden utses av vikt.

regeringen.

Ordföranden och vice

ordförandena i nämnden

skall vara lagfarna och

erfarna i domarvärv.

Nämnden utses av

regeringen.

1 Senaste lydelse 1979:1103.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionerna 1

Motionerna 2

Motioner väckta med anledning av propositionen 2

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994 3

Utskottet 6

Inledning 6

Propositionens huvudsakliga innehåll m.m. 7

En brottsofferfond m.m. 8

Resurser till brottsofferjourer m.m. 11

Forskning och utbildning m.m. 11

Brottsoffermyndigheten m.m. 12

Lokalisering av brottsoffermyndigheten 15

Medelstilldelningen 16

Målsägandefrågor 17

Målsägandens insyn i förundersökningen 17

Stödperson, m.m. 19

Utvärdering av lagen om målsägandebiträde 20

Anonymitet för målsägande och vittnen, m.m. 21

Sekretess i brottsskadeärenden 22

Övrigt 23

Övriga motionsönskemål 23

Sexualbrott mot barn, m.m. 23

Häktning vid sexuella övergrepp på barn 27

Åldersgränsen vid sexuellt ofredande 27

Straff för sexualbrott utomlands 28

Preskriptionsbestämmelser för sexualbrott 30

Behandlingsresurser för barn som utsatts för sexuella

övergrepp 30

Våld mot kvinnor m.m. 31

Myndigheternas handläggningsrutiner m.m. 32

Förtursfrågor m.m. 33

Hemställan 34

Reservationer 37

1. En brottsofferfond m.m. (mom. 2) 37

2. Resurser till brottsofferjourer m.m (mom. 3) 38

3. Brottsoffermyndigheten m.m. (mom. 6) 38

4. Anslag till Brottsoffermyndigheten:

Förvaltningskostnader (mom. 9) 39

5. Anslag till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för

skador på grund av brott (mom. 10) 39

6. Målsägandens insyn i förundersökningen (mom. 11) 40

7. Utvärdering av lagen om målsägandebiträde (mom. 13)

40

8. Anonymitet för målsägande och vittnen m.m. (mom. 14)

41

9. Utvärdering av åtgärder mot våld på kvinnor

(mom. 26)41

10. Myndigheternas handläggningsrutiner (mom. 28) 42

11. Förtursfrågor (mom. 29) 43

Särskilt yttrande 43

Bilaga 1 Regeringens lagförslag 44

Bilaga 2 Utskottets förslag till ändringar i regeringens

lagförslag 57