Bet. 1993/94:JuU29

Justitieutskottets betänkande

1993/94:JUU29

Jugoslavientribunalen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionen

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

1993/94

JuU29

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens lagförslag

med anledning av den av FN:s säkerhetsråd inrättade

Internationella tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker en

motion som väckts med anledning av propositionen.

Propositionen

I proposition 1993/94:142 (Justitiedepartementet) har

regeringen föreslagit att riksdagen antar de i propositionen

framlagda förslagen till

1. lag med anledning av inrättandet av Internationella

tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien,

2. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och

privilegier i vissa fall.

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 2.

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, framgår av bilaga 1.

Motionen

1993/94:Ju31 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för att

tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien skall fortsätta att

verka till dess att rättegångar mot alla anklagade slutförts.

Utskottet

Inledning

Den 25 maj 1993 antog Förenta nationernas (FN) säkerhetsråd

resolution 827 (1993) om att inrätta en internationell tribunal

för att beivra brott mot internationell humanitär rätt och

krigets lagar som begåtts i f.d. Jugoslavien. Rådet fastställde

samtidigt en stadga för tribunalen.

Inom Justitiedepartementet har upprättats en promemoria (dnr

93-4843) med förslag till den lagstiftning som krävs för att

Sverige skall kunna uppfylla de förpliktelser som följer av

resolutionen. Promemorian har upprättats i samråd med

Utrikesdepartementet och efter överläggningar mellan

justitiedepartementen i de nordiska länderna.

Promemorian, som remissbehandlats, ligger till grund för

förslagen i den nu aktuella propositionen.

Utskottet har vid en utfrågning inför utskottet med

företrädare för Utrikesdepartementet och Justitiedepartementet

informerat sig i olika frågor rörande tribunalen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås den lagstiftning som krävs för att

Sverige skall kunna uppfylla de förpliktelser som följer av det

av FN:s säkerhetsråd den 25 maj 1993 fattade beslutet om att

inrätta den internationella tribunalen för lagföring av personer

som är ansvariga för allvarliga brott mot internationell

humanitär rätt begångna i f.d. Jugoslavien sedan 1991.

Säkerhetsrådet fattade sitt beslut, resolution 827 (1993), med

hänvisning till kapitel VII i FN-stadgan. Detta innebär att

inrättandet av tribunalen är en verkställighetsåtgärd som syftar

till att motverka ett av säkerhetsrådet konstaterat hot mot fred

och säkerhet. Ett beslut om en sådan åtgärd är omedelbart

bindande för samtliga FN:s medlemsstater.

Medlemsstaterna är enligt resolutionen skyldiga att samarbeta

med tribunalen och se till att nationella myndigheter följer

dess framställningar om rättsligt bistånd. En sådan

framställning från tribunalen kan bl.a. avse upptagning av

vittnesmål eller annan bevisning, identifiering och lokalisering

av personer eller delgivning. Tribunalen har vidare rätt att

begära att en stat skall utlämna eller överföra en misstänkt,

tilltalad eller dömd person till tribunalen.

I propositionen föreslås att regler om Sveriges skyldighet att

bistå tribunalen med internationell rättshjälp tas in i en

särskild lag som i möjligaste utsträckning hänvisar till den

befintliga lagstifningen om internationell rättshjälp på

brottmålsområdet. Vidare föreslås att lagen om immunitet och

privilegier i vissa fall skall omfatta tribunalen och till denna

anknutna personer.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

Bakgrund

För den historiska bakgrunden hänvisas till propositionen (s.

10 f). Nedan följer en redogörelse för tribunalens tillkomst.

Omvärlden har med stigande oro bevittnat hur befolkningen i

f.d. Jugoslavien har utsatts för övergrepp från de stridande

parternas sida. FN, Europeiska säkerhetskonferensen (ESK),

Europeiska gemenskapen (EG), Internationella röda korset (ICRC)

och andra organ har engagerat sig aktivt och i skarpa ordalag

fördömt parternas agerande.

FN:s säkerhetsråd har i flera resolutioner uppmärksammat

situationen i f.d. Jugoslavien. I resolution 764 (1992)

konstaterade rådet att alla parter i konflikten är förpliktade

att följa sina åtaganden enligt internationell humanitär rätt

och hänvisade särskilt till Genèvekonventionerna från den 12

augusti 1949 om skydd för krigsoffer. Vidare fastslog rådet att

personer som begår eller som beordrar svåra överträdelser av

konventionerna är personligt ansvariga för sådana överträdelser.

I resolution 771 (1992) uttryckte säkerhetsrådet stark oro

över de fortlöpande rapporterna om fortsatta omfattande

kränkningar av internationell humanitär rätt i f.d. Jugoslavien

och pekade särskilt på situationen i Bosnien och Hercegovina.

Rådet krävde att alla parter i konflikten skulle upphöra med och

avstå från varje form av brott mot internationell humanitär

rätt. Stater och internationella humanitära organisationer

uppmanades att samla in information om sådana brott och lämna

denna information till rådet. Säkerhetsrådet gav i resolution

780 (1992) generalsekreteraren i uppdrag att tillkalla en

opartisk expertkommission för att granska och analysera den

information rådet begärt. Kommissionen skulle undersöka om det

fanns bevis för att svåra överträdelser av Genèvekonventionerna

och andra kränkningar av internationell humanitär rätt

förekommer i f.d. Jugoslavien.

Enligt den rapport om kommissionens slutsatser som

generalsekreteraren i februari 1993 presenterade för

säkerhetsrådet har svåra överträdelser och andra kränkningar av

internationell humanitär rätt ägt rum i f.d. Jugoslavien.

Kommissionen påtalar särskilt att det förekommit avsiktligt

dödande, "etnisk rensning", massmord, tortyr, våldtäkt,

plundring och förstörelse av civil egendom, förstörelse av

kulturell och religiös egendom samt godtyckliga arresteringar.

Mot bakgrund härav antog säkerhetsrådet den 22 februari 1993

resolution 808 (1993) där det slås fast att de brott som begås i

f.d. Jugoslavien utgör ett hot mot internationell fred och

säkerhet. I resolutionen anförs att rådet skall vidta effektiva

åtgärder för att förhindra att ytterligare brott begås och för

att få ansvariga personer ställda inför rätta. Inrättandet av en

internationell tribunal skulle bidra till att detta mål kunde

nås och till att fred skulle kunna återställas och

upprätthållas, och rådet beslutade om detta. Generalsekreteraren

fick i uppdrag att lägga fram ett konkret förslag till

inrättande av en sådan tribunal.

I maj 1993 lade generalsekreteraren fram sin rapport för

säkerhetsrådet. Rådet godkände rapporten och beslutade i

resolution 827 (1993) att inrätta en internationell tribunal med

enda syfte att lagföra personer som är ansvariga för allvarliga

brott mot internationell humanitär rätt i f.d. Jugoslavien sedan

den 1 januari 1991. I resolutionen anges att säkerhetsrådet har

fattat sitt beslut i enlighet med FN-stadgans kapitel VII,

vilket innebär att rådet får behörighet att vidta åtgärder för

att upprätthålla eller återställa internationell fred och

säkerhet. Beslutet är bindande för alla medlemsländerna. Rådet

antog vidare den stadga för tribunalen som föreslogs i

generalsekreterarens rapport. I rapporten finns det en kommentar

till varje artikel i stadgan. Rapporten finns tillgänglig i

Justitiedepartementet (dnr 93-4843).

Överväganden

Utrikesutskottet konstaterar i ett betänkande under

innevarande riksdagsår (1993/94:UU21) att inte sedan andra

världskriget har det i Europa begåtts så omfattande och

hänsynslösa brott mot de mänskliga rättigheterna och

rättsstatens principer som under de senaste årens konflikter i

det f.d. Jugoslavien. Enligt utrikesutskottet utgör

urskillningslös artilleribeskjutning, etnisk rensning,

systematiska våldtäkter, tortyr och andra grymheter delar av

dessa fruktansvärda brott.

Justitieutskottet ser mot den bakgrunden med

tillfredsställelse att Sverige i alla relevanta fora givit sitt

aktiva stöd till tribunalen -- såväl före som efter det att den

upprättats.

Den av säkerhetsrådet antagna stadgan för tribunalen finns

intagen i svensk översättning i propositionen (s. 49 f). Nedan

följer en kort redogörelse för stadgan i relevanta delar.

Enligt stadgan skall tribunalen bestå av tre funktioner,

nämligen ett dömande organ organiserat i tre kammare, en

åklagarfunktion och ett sekretariat. Åklagaren har till uppgift

att utreda fall, förbereda mål och föra talan i en kammare mot

personer som är ansvariga för brott som kan tas upp av

tribunalen. Åklagaren utses av säkerhetsrådet på förslag av

generalsekreteraren. De dömande instanserna består dels av två

rättegångskammare som skall pröva de mål som läggs fram, dels av

en överklagandekammare som skall överpröva rättegångskamrarnas

domar. De dömande instanserna skall bestå av sammanlagt 11

oberoende domare av olika nationalitet. Vardera

rättegångskammaren skall bestå av tre domare. Fem domare skall

bilda överklagandekammaren. Domarna väljs av FN:s

generalförsamling och skall utforma och anta en processordning

med de regler för förfarandet och för bevisföringen som behövs.

En sådan processordning har nyligen färdigställts.

Enligt stadgan kan endast fysiska personer bli föremål för

straffansvar inför tribunalen. De brott som kan bli aktuella

skall ha begåtts i f.d. Jugoslavien, och härmed avses det

territorium som tidigare utgjorde den Socialistiska Federala

Republiken Jugoslavien, inkluderande landyta, territorialvatten

och luftrum.

I artikel 1 anges att tribunalen har behörighet att lagföra

personer som är ansvariga för allvarliga brott mot

internationell humanitär rätt begångna på det f.d. Jugoslaviens

territorium sedan år 1991. I generalsekreterarens kommentar

anförs följande i fråga om den legala grunden för att vissa

brott skall kunna lagföras inför tribunalen. All internationell

sedvanerätt är inte konventionsreglerad. All central humanitär

konventionsrätt utgör emellertid heller inte internationell

sedvanerätt. I syfte att fullt ut respektera principen att ingen

skall dömas för andra gärningar än sådana som enligt en vid den

aktuella tidpunkten gällande rättsregel var att betrakta som

brott får tribunalen endast tillämpa sådana rättsregler som utan

allt tvivel utgör internationell sedvanerätt.

Den del av den internationella konventionsrätten som enligt

kommentaren anses utgöra internationell sedvanerätt är de

rättsregler som är tillämpliga vid väpnad konflikt och som

återges i Genèvekonventionerna från den 12 augusti 1949 om skydd

för krigsoffer, den fjärde Haagkonventionen av den 18 oktober

1907 angående lagar och bruk i landkrig och dess reglemente,

folkmordskonventionen från den 9 december 1948 och

Internationella militärdomstolens stadga från den 8 augusti

1945.

Tribunalen och de nationella domstolarna är enligt stadgan

parallellt behöriga att pröva frågor om brott. Tribunalen ges

emellertid företräde, och kan i vilket skede som helst under en

pågående process vid en nationell domstol formellt begära att

domstolen skall lämna över ärendet till tribunalen.

Tribunalen kan som påföljd endast utdöma fängelse och skall

vid straffmätningen följa allmän praxis i f.d. Jugoslavien.

Straffet skall avtjänas i den stat som tribunalen bestämmer, i

enlighet med tillämplig lag i denna stat och under tribunalens

överinseende. Tribunalen avgör i varje enskilt fall i vilken

stat den dömde skall avtjäna sitt straff.

Stadgan reglerar också samarbetet mellan tribunalen och

nationella rättsliga instanser och rättsligt bistånd från

nationella myndigheter. FN:s medlemsstater är, som ovan

framgått, skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder så att rådets

beslut kan genomföras. Staterna är således skyldiga att

samarbeta med tribunalen, att vara den behjälplig i alla stadier

av ett ärende och att säkerställa att nationella myndigheter

lämnar tribunalen rättsligt bistånd vid insamlande av bevis,

hörande av vittnen, misstänkta och experter, identifiering och

lokalisering av personer och delgivning. Medlemsstaterna skall

vidare bistå tribunalen med att gripa eller häkta personer och

överlämna eller överföra en tilltalad till tribunalen.

Tribunalen skall ha sitt säte i Haag i Nederländerna.

Utskottet vill när det gäller den närmare innebörden av

stadgan för tribunalen hänvisa till redogörelsen härför i

propositionen (s. 14--22).

I propositionen föreslås den lagstifning som krävs för att

Sverige skall kunna uppfylla förpliktelserna i stadgan för

tribunalen. Lagstiftning har bedömts behövas endast med

anledning av vissa av stadgans artiklar. Bestämmelserna

härvidlag föreslås intagna i en särskild lag som i möjligaste

utsträckning hänvisar till den befintliga lagstiftningen om

internationell rättshjälp i brottmål. Utskottet har inte funnit

anledning till erinran mot förslagen i denna del.

Vidare föreslås en ändring i bilagan till lagen (1976:661) om

immunitet och privilegier i vissa fall. Ändringsförslaget

innebär att lagen även omfattar tribunalen och till denna

anknutna personer. Här bör beaktas den ändring som skett i fråga

om numreringen i bilagan i samband med den senaste ändringen av

lagen (se SFS 1994:120). Utskottet föreslår därför att den nu

föreslagna ändringen genomförs på det sätt som framgår av

bilaga 2 till betänkandet.

Som framgått ovan har tribunalen inrättats som en

verkställighetsåtgärd under FN-stadgans kapitel VII. Det

ankommer därför på säkerhetsrådet att avgöra hur länge

tribunalen skall fortsätta att fungera.

I motion Ju31 (v) begärs ett riksdagsuttalande om att Sverige

i FN bör verka för att tribunalen skall fortsätta sin verksamhet

till dess att rättegångar mot alla anklagade slutförts.

I propositionen (s. 13 f) anförs i denna del att när rådet

bedömer att målet att återställa och bevara fred och säkerhet i

f.d. Jugoslavien har uppnåtts torde det inte längre finnas grund

för att bibehålla tribunalen. En indikation på tidsperspektivet

ges i stadgarna, där det sägs att domarna, åklagaren och

registratorn skall utnämnas för en period av fyra år med

möjlighet till förlängning.

Inledningsvis kan utskottet konstatera att FN:s

generalförsamling i september 1993 utsett tribunalens domare. De

höll sin första session den 17--30 november 1993 i Haag. Domarna

beslutade att tribunalens officiella namn skall vara "The

International Tribunal för Crimes in former Yugoslavia". Vidare

påbörjades arbetet med att utforma tribunalens processordning.

Tribunalens andra session hölls den 17 januari--11 februari

1994. Domarna har nu, enligt vad utskottet erfarit, antagit en

slutlig processordning för tribunalen. Enligt vad utskottet

vidare erfarit har någon åklagare för tribunalen ännu inte

utnämnts. Verksamheten befinner sig således i en inledande fas,

och enligt utskottets uppfattning saknas det anledning för ett

agerande från svensk sida när det gäller tribunalens

verksamhetstid. Utskottet avstyrker således bifall till motion

Ju31.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Jugoslavientribunalen

att riksdagen antar regeringens förslag till lag med anledning

av inrättandet av Internationella tribunalen för brott i f.d.

Jugoslavien,

2. beträffande immunitet och privilegier

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall med

den ändringen att lagen erhåller i bilaga 2 som Utskottets

förslag betecknade lydelse,

3. beträffande tribunalens verksamhetstid

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju31.

Stockholm den 19 maj 1994

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Jerry Martinger (m),

Göthe Knutson (m),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Birthe Sörestedt (s),

Ingbritt Irhammar (c),

Nils Nordh (s),

Birgit Henriksson (m),

Göran Magnusson (s),

Liisa Rulander (kds),

Sigrid Bolkéus (s),

Siw Persson (fp),

Alf Eriksson (s) och

Ulf Eriksson (nyd).

Regeringens lagförslag

Bilaga 1

Utskottets förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och

privilegier i vissa fall

Bilaga 2

1 Lagen omtryckt 1987:341.

2 Bilagans lydelse enligt SFS 1994:120.