Bet. 1993/94:JuU3

Justitieutskottets betänkande

1993/94:JUU03

Övergrepp på kvinnor och barn

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1993/94

JuU3

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal frågor som

rör övergrepp mot kvinnor och barn och som väckts genom motioner

under den allmänna motionstiden år 1993. Utskottet avstyrker

samtliga motioner.

Motioner

1992/93:Ju608 av Gullan Lindblad m.fl. (m, c, fp, kds) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheten att döma svenska medborgare

som begår sexuella övergrepp mot barn i andra länder vid svensk

domstol och straffa dem enligt svensk lag,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att svenska domstolar och nämndemän bör

ges ökad upplysning om barnsexturismen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Sveriges medverkan i internordiskt och

internationellt samarbete.

1992/93:Ju616 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av den beslutade utredningen

om kriminalisering av prostitution,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utredningen endast bör avse

kriminalisering av kunderna i prostitutionsförhållanden.

1992/93:Ju622 av Elisabeth Persson m.fl. (v, s, fp) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i

brottsbalken att köp av prostituerade kriminaliseras.

1992/93:Ju627 av Birgit Henriksson m.fl. (m, s, fp, c, kds,

nyd, v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om förlängning av

preskriptionstiden när det gäller sexuella övergrepp mot barn.

1992/93:Ju628 av Ian Wachtmeister och Laila Strid-Jansson

(nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar upphäva preskriptionstiden för

sexuella övergrepp,

2. att riksdagen -- om yrkande 1 om upphävande av

preskriptionstiden inte bifalls -- beslutar förlänga

preskriptionstiden till 25 år för sexuella övergrepp.

1992/93:Ju647 av Ian Wachtmeister och Laila Strid-Jansson

(nyd) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär sådant förslag till

ändring i brottsbalken att den som utnyttjar ett barn sexuellt

utomlands och gärningen enligt det landets lag inte är straffbar

ändå skall kunna åtalas och dömas för brott i Sverige,

3. att riksdagen hos regeringen begär sådant förslag till

ändring av brottsbalken, att en svensk medborgare som utomlands

ådöms ett lindrigare straff för sexuellt brott skall kunna

åtalas på nytt i Sverige och dömas till ett högre straff.

1992/93:Ju802 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

barn som brottsoffer måste ges ökat stöd,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

ökad tilltro måste sättas till barns vittnesmål i rättsliga

sammanhang.

1992/93:Ju803 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

verksamheten med kontaktförmedling av utländska kvinnor bör

upphöra,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

utlänningslagen bör ändras så att inte den s.k. tvåårsregeln

automatiskt tillämpas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

kopplerilagens bestämmelser bör prövas vid verksamhet med

kontaktannonser.

1992/93:Ju805 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kunskapsunderlag om kränkning av små barn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förtydligande av lagstiftning om kränkning

av små barn.

1992/93:Ju809 av Karin Starrin m.fl. (c, m, fp, kds) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att gärningsmännen bör specialbevakas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en våldtäktsklinik.

1992/93:Ju813 av Lena Boström och Carin Lundberg (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om våld mot kvinnor.

1992/93:Ju816 av Isa Halvarsson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det angelägna i att skyndsamt utvärdera

möjligheten till livvaktsskydd och teknisk larmutrustning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skärpning av besöksförbudslagen.

1992/93:Ju818 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om kvinnofrid.

1992/93:Ju822 av Laila Strid-Jansson (nyd) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om elektronisk varningssändare på vissa

personer där andra medel inte hjälper för att avvärja angrepp

eller brottslig handling till skydd för brottsoffren.

1992/93:Ju832 av Birthe Sörestedt och Sigrid Bolkéus (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att inrätta en kommission för att bekämpa

våldet mot kvinnor.

1992/93:Ju839 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, kds, nyd, v)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om särskilda våldtäktsmottagningar för

kvinnor som utsatts för våld.

1992/93:Ju845 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärdsprogram för kvinnofrid.

1992/93:Ju846 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utvärdering av samhällets insatser för

att motverka våld mot kvinnor.

1992/93:U640 av Karin Pilsäter och Ingela Mårtensson (fp) vari

yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheten att döma svenska medborgare

för sexuellt utnyttjande oavsett i vilket land brottet begås,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetet mot sexuellt utnyttjande av barn.

1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om terapikostnader,

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om preskriptionstiden vid sexualbrott.

Utskottet

Inledning

Ett stort antal åtgärder har på senare år vidtagits på olika

områden för att motverka våld och andra övergrepp på kvinnor och

barn och för att mera allmänt stärka brottsoffrens ställning. Ny

lagstiftning har införts samtidigt som ändringar gjorts i

befintliga lagar, och andra åtgärder har inriktats på att

åstadkomma förbättringar såväl vad avser förebyggande åtgärder

som skydd för brottsoffer.

Utskottet redovisar inledningsvis -- utöver det som nedan

anförs i samband med redovisningen av pågående utredningsarbete

och de aktuella motionerna -- kortfattat några av de åtgärder

m.m. som vidtagits såväl av myndigheter som av ideella

organisationer m.fl. för att förbättra hjälpen till och skyddet

av kvinnor och barn.

Under det senaste decenniet har lokala kvinnojourer växt fram.

Kvinnojourernas verksamhet bygger på ideella åtaganden och utgör

ett komplement till samhällets insatser. Under senare år har

kvinnojourerna fått ett väsentligt utökat stöd från det

allmänna. En kartläggning av kvinnojourernas verksamhet

redovisas i en rapport från Socialstyrelsen (SoS 1990:38).

Regeringen tillsatte år 1989 en arbetsgrupp inom

regeringskansliet för att arbeta med frågor om våld mot kvinnor.

Arbetsgruppen föreslog ett samlat åtgärdsprogram som bl.a. avsåg

fortbildning, stöd till lokala utvecklingsarbeten och till

kvinnojourerna samt Riksorganisationen för kvinnojourer i

Sverige (ROKS).

Landstingsförbundet initierade för några år sedan en kampanj

inom sjukvården, Vården mot våld. Målet var att personalen inom

hälso- och sjukvården skulle få ökade kunskaper såväl i att

upptäcka vilka patienter som varit föremål för våld som att ta

hand om dem.

På Akademiska sjukhuset i Uppsala pågår för närvarande

projektet Omhändertagande vid kvinnomisshandel. Inom projektet

har bl.a. utarbetats ett handlingsprogram för behandlingen av

misshandlade kvinnor såväl avseende läkarundersökningen och

dokumentationen av skador som handläggning av sekretessfrågor.

I propositionen om en ny jämställdhetslag (prop. 1990/91:113,

1990/91:AU17, rskr. 288) redovisades ett åtgärdsprogram med

tonvikt på regionalt utvecklingsarbete och fortbildning av

berörda personalgrupper liksom för ett förbättrat akut skydd för

kvinnor som utsatts för våld eller hot därom. Åtgärderna berör

ett mycket stort antal personer inom rättsväsendet,

socialtjänsten samt hälso- och sjukvården.

Som en följd av riksdagens beslut att anta propositionen om ny

jämställdhetslag fick Socialstyrelsen medel till ett regionalt

utvecklingsprojekt rörande våld mot kvinnor. Avsikten är att få

fram metoder och modeller för ett förbättrat samarbete mellan

myndigheter inom rättsväsendet, socialtjänsten, hälso- och

sjukvården samt olika frivilligorganisationer.

Den 1 juli 1991 inrättades vid Uppsala universitet en

professur i sociologi, särskilt kvinnoforskning med inriktning

på frågor som rör våld mot kvinnor. Härutöver har regeringen

beslutat att låta göra en översikt över pågående och avslutad

forskning rörande våld mot kvinnor. Studien kommer att

överlämnas till regeringen inom kort.

Den 1 juli 1988 trädde lagen (1988:688) om målsägandebiträde i

kraft (prop. 1987/88:107, JuU33, rskr. 318). Lagen innebar att

målsägande fick rätt till eget juridiskt biträde vid

förundersökning och rättegång vid vissa typer av brott, främst

grövre sexuella övergrepp. Den 1 januari 1991 utvidgades

möjligheterna att få målsägandebiträde, och numera föreligger

rätt att få sådant biträde i alla mål rörande sexualbrott

(1989/90:JuU5, rskr. 65). Vid övriga brott där målsägandebiträde

kan komma i fråga, t.ex. misshandel och olaga hot, har

möjligheterna att få biträde blivit mera generösa genom

lagändringen.

I departementspromemorian Några brottsofferfrågor (Ds 1992:24)

föreslås ytterligare utvidgningar av möjligheterna att få

målsägandebiträde. I promemorian föreslås också utökade

möjligheter till allmän rättshjälp och annat ekonomiskt bistånd

åt brottsoffer i angelägenheter som behandlas utomlands.

Promemorian har remissbehandlats, och en proposition kan

förväntas under hösten.

Den 1 juli 1992 trädde ändringar i kraft (prop. 1991/92:35,

JuU7, rskr. 159) beträffande vissa av sexualbrotten i 6 kap.

brottsbalken (BrB). Syftet med ändringarna var att stärka

skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella

sammanhang och att i strafflagstiftningen ytterligare markera

allvaret i sexuella övergrepp mot barn.

Den 1 juli 1993 ändrades och i huvudsak skärptes straffen för

bl.a. ett antal vålds- och sexualbrott (prop. 1992/93:141,

JuU16, rskr. 220). Härigenom stärks det straffrättsliga skyddet

för utsatta grupper, särskilt för kvinnor som utsätts för våld

och hot samt för barn.

Kommittén om ideell skada har i augusti 1992 lagt fram

delbetänkandet Ersättning för kränkning genom brott (SOU

1992:84). Kommittén föreslår nya regler om ersättning för

lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga

friheten eller annat integritetskränkande brott. Betänkandet har

remissbehandlats och förslagen bereds nu i

Justitiedepartementet.

I departementspromemorian Brottsoffren i blickpunkten (Ds

1993:29), som för närvarande remissbehandlas, föreslås en mängd

åtgärder för att i olika hänseenden ytterligare stärka

brottsoffrens ställning.

En lagrådsremiss som behandlar frågor om frihet från ansvar är

under utarbetande inom regeringskansliet. Arbetet grundar sig

framför allt på Fängelsestraffkommitténs slutbetänkande (SOU

1988:7) Frihet från ansvar och på överväganden gjorda av

Våldskommissionen, redovisade i kommissionens slutbetänkande

(SOU 1990:92) Våld och brottsoffer. I lagrådsremissen kommer

att redovisas överväganden rörande bl.a. bestämmelserna om

nödvärn och nöd.

Justitiedepartementet har även givit ut en handbok, Misshandel

och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn (tredje reviderade

upplagan, 1991), vilken främst riktar sig till dem som i sitt

arbete kommer i kontakt med offer för misshandels- och

sexualbrott.

Slutligen förtjänar att nämnas att projektet Kvinnor och

handikapp under våren 1993 gett ut rapporten Våld mot

handikappade flickor och kvinnor. I rapporten Kvinna och

invandrare, utgiven i september 1992, belyser Statens

invandrarverk bl.a. misshandlade invandrarkvinnors situation.

Pågående utredningsarbete m.m.

Regeringen tillkallade den 11 mars 1993 en särskild utredare

för att göra en översyn av samhällets åtgärder mot prostitution

(dir. 1993:31). Utredaren skall kartlägga prostitutionens

omfattning i Sverige och särskilt belysa de olika problem som är

förknippade med prostitution samt orsakerna till dessa.

Utredaren bör, enligt direktiven, utarbeta eventuella förslag

till förbättringar av samhällets insatser. Frågan om en

kriminalisering är en lämplig metod för att motverka

prostitutionen och dess konsekvenser skall därvid

förutsättningslöst undersökas.

Regeringen har därefter den 1 juli 1993 beslutat att tillsätta

en särskild kommission (dir. 1993:88) för att utifrån ett

kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot

kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld.

Kommissionen skall enligt sina direktiv bl.a. göra en

utvärdering och allmän översyn av tillämpningen av de regler som

rör sexualbrott, kvinnomisshandel och därmed närbesläktade

brott, t.ex. olaga hot och ofredande, och överväga möjligheterna

att med i huvudsak nuvarande lagstiftning komma till rätta med

sådana brott. Kommissionen skall också undersöka hur långa

handläggningstiderna hos de brottsutredande myndigheterna, dvs.

polis- och åklagarmyndigheterna, är för de brott som innefattar

övergrepp mot kvinnor samt i det sammanhanget se om rutinerna

för handläggningen av sådana brott kan förbättras. Kommissionen

skall även kartlägga i vilken omfattning och i vilka situationer

socialtjänsten samt hälso- och sjukvården kommer i kontakt med

kvinnor som har utsatts för våld och redovisa om det finns

hinder för att inom dessa huvudmäns områden skydda och stödja

samt ge adekvat behandling till dessa kvinnor samt lämna förslag

om hur sådana eventuella hinder kan övervinnas. I sammanhanget

skall kommissionen överväga om det finns behov av att inrätta en

eller flera s.k. våldtäktskliniker och om så är fallet närmare

ange förutsättningarna för en sådan verksamhet. Kommissionen

skall bl.a. också göra en kartläggning och bedömning av de

nuvarande behandlingsmetoderna för män som gjort sig skyldiga

till övergrepp mot kvinnor samt undersöka om s.k. punktbevakning

av de våldsverkande männen är möjlig och lämplig i kombination

med andra metoder som skyddar utsatta kvinnor och lämna förslag

om hur en sådan punktbevakning i så fall skulle kunna utformas.

Inom Justitiedepartementet pågår för närvarande utarbetandet

av en departementspromemoria i vilken kommer att tas upp frågor

rörande bl.a. preskriptionstiderna för sexualbrott mot barn, en

utvidgad kriminalisering av barnpornografibrott samt frågor som

rör sexuellt umgänge med barn. Arbetet beräknas vara slutfört

inom kort.

Inom kriminalvården bedrivs utvecklingsarbete bl.a. av olika

behandlingsmetoder för män som gjort sig skyldiga till övergrepp

på kvinnor och barn. Fängelseutredningen (dir. 1992:36) har

bl.a. i uppgift att klarlägga hur riksdagens målsättning att

utöka behandlingen av dessa män skall kunna uppnås. Arbetet i

den delen beräknas vara slutfört vid årsskiftet 1993/94.

Övergrepp m.m. på kvinnor

Kvinnovåldskommission m.m.

I motion Ju832 (s) förespråkas en kommission för bekämpning av

våld mot kvinnor, och i motion Ju846 (s) efterlyses en samlad

utvärdering av samhällets insatser för att motverka våld mot

kvinnor. I motionerna Ju813 (s), Ju818 (-) och Ju845 (s)

föreslås brett upplagda åtgärder mot kvinnovåld.

Regeringen har som nyss nämnts nyligen beslutat tillsätta en

kommission för att göra en översyn av frågor som rör våld mot

kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld.

Utskottet konstaterar att motionsönskemålen härigenom är

tillgodosedda, och utskottet avstyrker bifall till motionerna

Ju813, Ju818, Ju832, Ju845 och Ju846 i nu behandlad del.

Kriminalisering av prostitutionskontakter

I motionerna Ju616 (s) och Ju622 (v, s, fp) begärs åtgärder

för att kriminalisera köparens förfarande i ett

prostitutionsförhållande.

Frågan om kriminalisering av prostitutionskontakter har flera

gånger varit aktuell i utskottet (se senast 1992/93:JuU15 med

där gjorda hänvisningar). Utskottet ansåg då sammanfattningsvis

att frågan om kriminalisering av prostitution borde få en

ordentlig genomlysning.

Regeringen har under våren tillkallat en särskild utredare för

att göra en översyn av samhällets åtgärder mot prostitution. I

direktiven sägs bl.a. att frågan huruvida en kriminalisering är

en lämplig metod för att motverka prostitutionen och dess

konsekvenser förutsättningslöst bör undersökas.

I det beredningsläge saken för närvarande befinner sig saknas

det anledning för riksdagen att göra några uttalanden. Utskottet

avstyrker bifall till motionerna Ju616 och Ju622.

Oetisk kontaktförmedling m.m.

I motion Ju803 (kds) förespråkas dels åtgärder för att stoppa

förmedlingen av kontakt med utländska kvinnor, dels att den s.k.

tvåårsregeln i utlänningslagen inte bör tillämpas automatiskt

samt dels att verksamheten med sådana kontaktannonser som här

avses bör prövas mot kopplerilagstiftningen.

Möjligheterna att förmedla utländska kvinnor -- t.ex. för

äktenskap -- till män som är bosatta i Sverige är beroende av

utlänningslagstiftningens regler om invandring i s.k.

anknytningsfall. Enligt dessa beviljas uppehållstillstånd

regelmässigt för vissa nära anhöriga, bl.a. make/maka eller

samboende. Ett uppehållstillstånd är permanent eller gäller för

viss tid. Under förutsättning att bosättningen här avses bli

beständig eller långvarig skall i princip permanent tillstånd

beviljas. För make eller samboende gäller emellertid -- om

äktenskapet eller samboendet har uppkommit kort tid före eller

efter inresan -- en ordning med uppskjuten

invandringsprövning. Detta innebär att utlänningen vanligen

beviljas fyra temporära uppehållstillstånd om vardera sex

månader innan han eller hon accepteras som invandrare. Skulle

äktenskapet eller samboförhållandet upphöra före denna

tvåårsperiods utgång kan den utländska parten ändå beviljas

fortsatt tillstånd, men det krävs då att det föreligger särskilt

ömmande omständigheter eller att det skulle framstå som stötande

för rättskänslan att vägra fortsatt tillstånd.

Utskottet har tidigare i fråga om sådan kontaktförmedling som

det här gäller uttalat (1987/88:JuU12 s. 20 och 1990/91:JuU21 s.

13 f), att verksamhet som kan sägas gå ut på att "importera"

kvinnor till Sverige kan vara djupt oetisk och kränkande för de

inblandade parterna och att den som i vinningssyfte ägnar sig åt

sådan verksamhet på ett cyniskt sätt utnyttjar inte bara

kvinnors önskan om ett bättre liv utan också mäns kontaktbehov

och osäkerhet. Utskottet ansåg att åtgärder borde vidtas mot

denna typ av kontaktförmedling.

Beträffande frågan huruvida kopplerilagstiftningen kan bli

tillämplig i sammanhanget konstaterade utskottet i 1991 års

ärende att, i den mån någon förmår en kvinna som kommit till

Sverige att här prostituera sig torde gärningen vara straffbar

som koppleri. Om kvinnan utsätts för tvång eller liknande kan

fråga om ansvar för brott i 4 kap. BrB aktualiseras. Om det

handlar om sexuellt tvång kan ansvar enligt 6 kap. för

sexualbrott komma i fråga.

Inom ramen för den ovannämnda prostitutionsutredningen skall

göras en kartläggning av omfattningen och formerna av såväl den

heterosexuella som den homosexuella prostitutionen. Vid denna

kartläggning skall enligt direktiven bl.a. "kvinnoimporten"

från Sydostasien och Östeuropa uppmärksammas.

Frågan om tillämpningen av den s.k. tvåårsregeln i

utlänningslagen har under senare år återkommande (senast SfU

1986/87:21) behandlats av socialförsäkringsutskottet som därvid

avstyrkt bifall till aktuella motionsönskemål. Det saknas

anledning för justitieutskottet att ha någon annan uppfattning.

I övrigt kan utskottet konstatera att de i motionen

aktualiserade frågorna är föremål för utredning. Några särskilda

riksdagsuttalanden är enligt utskottets mening inte

erforderliga. Motion Ju803 avstyrks.

Översyn m.m. av lagen om besöksförbud

I motion Ju816 (fp) yrkas att en ordning med obligatorisk

häktning vid överträdelser av besöksförbud skall införas.

Lagen (1988:688) om besöksförbud trädde i kraft den 1 juli

1988. Den innebar ett förbättrat skydd för framför allt kvinnor

som hotas, förföljs eller trakasseras (prop. 1987/88:137, JuU42,

rskr. 320). Besöksförbudet skall förebygga hotfulla och farliga

situationer och ge polisen möjlighet att omedelbart ingripa i en

situation som upplevs som hotande eller skrämmande för den som

förbudet avser att skydda.

Besöksförbud kan utfärdas om det på grund av särskilda

omständigheter finns risk för att någon kommer att begå brott

mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera en annan

person. Vid bedömningen skall särskilt beaktas om den mot vilken

förbudet skall gälla tidigare har begått brott mot den andra

personens liv, hälsa, frihet eller frid. Besöksförbudet skall i

första hand innebära ett förbud att besöka eller på annat sätt

ta kontakt med en viss person eller att följa efter denne. Om

ett sådant förbud inte är tillräckligt, skall ett utvidgat

besöksförbud kunna meddelas. Detta kan innefatta ett förbud att

uppehålla sig i närheten av den andra personens bostad,

arbetsplats eller något annat ställe där den personen brukar

vistas.

Besöksförbud beslutas av åklagaren och får meddelas för högst

ett år och kan förlängas med ytterligare ett år i taget.

Beslutet kan på begäran av den som ålagts besöksförbud eller av

den som förbudet avser att skydda prövas av allmän domstol.

Den som överträder ett besöksförbud döms till böter eller

fängelse i högst ett år. Vid besöksförbudslagens tillkomst var

påföljden för överträdelse av besöksförbud böter eller fängelse

i högst sex månader, och överträdelse av ett förbud fick åtalas

av åklagaren endast om målsäganden angett brottet till åtal

eller åtal var påkallat ur allmän synpunkt. Efter initiativ av

utskottet (1989/90:JuU5) höjde riksdagen från den 1 april 1990

straffmaximum för överträdelser till fängelse i högst ett år.

Därmed blev det också möjligt att anhålla och häkta den som

överträder ett förbud. Samtidigt upphävdes den särskilda

åtalsregeln.

Regeringen uppdrog hösten 1991 åt Brottsförebyggande rådet

(BRÅ) att göra en studie av besöksförbudslagen och dess

tillämpning. Studien, som bl.a. skall innehålla en utvärdering

av 1990 års straffskärpning, beräknas bli slutförd inom kort.

Utskottet har i samband med handläggning av frågor rörande

besöksförbudslagen vid flera tillfällen (se senast 1992/93:JuU7)

behandlat bl.a. motionsyrkanden om en ordning med obligatorisk

häktning vid överträdelser av besöksförbud. Utskottet har därvid

konstaterat att obligatorisk häktning i och för sig förekommer

vid vissa mycket allvarliga brott som mord, dråp eller

människorov, för vilka minimistraffet är fängelse i minst

två år, men funnit att överträdelser av besöksförbud i

straffprocessuellt hänseende inte kan jämställas med sådan

brottslighet.

I sammanhanget bör nämnas att Polisrättsutredningen i ett

delbetänkande (SOU 1993:60) föreslagit en ny bestämmelse i

rättegångsbalken (RB) om häktning för vissa brott som har

typiskt ordningsstörande karaktär, oavsett vilken påföljd som

kan följa på brottet. Bl.a. omfattas överträdelse av

besöksförbud av den föreslagna bestämmelsen.

Enligt utskottets mening bör beredningen av

Polisrättsutredningens betänkande avvaktas. Motion Ju816 bör

således inte nu föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Motionen avstyrks.

Livvaktsskydd och punktbevakning m.m.

I motion Ju816 (fp) begärs en skyndsam utredning av frågan om

livvaktskydd och möjligheterna till teknisk larmutrustning. I

motion Ju822 (nyd) efterlyses en ordning där en person som

förföljer en annan skulle kunna tvingas bära en varningssändare

som varnar den förföljde om förföljaren kommer inom ett visst

avstånd. I motion Ju809 (c, m, fp, kds) krävs punktbevakning av

presumtiva våldsmän.

En försöksverksamhet med livvakt för hotade kvinnor har

genomförts i Stockholms, Malmöhus, Västernorrlands samt

Göteborgs och Bohus län.

Till skydd för hotade kvinnor har polisen vidare tagit fram en

särskild larmutrustning. Utrustningen består av

specialutrustade väskor innehållande mobiltelefon,

telefonsvarare m.m. som delas ut till hotade kvinnor. Det finns

för närvarande ca 300 sådana väskor utdelade runt om i landet.

Rikspolisstyrelsen (RPS) har nyligen redovisat en utvärdering

av verksamheten med livvaktsskydd m.m. till regeringen. Enligt

RPS bör verksamheten permanentas och utvidgas. Vidare anser RPS

att fler och bättre larmutrustningar för hotade kvinnor bör

införskaffas.

Justitieministern anförde i ett frågesvar i riksdagen (prot.

1992/93:5 s. 69 f) att punktbevakning av de våldsverkande männen

utan tvivel skulle vara det mest tilltalande sättet att skydda

utsatta kvinnor på så till vida att den hotade kvinnan inte

själv besväras av säkerhetsåtgärderna. Det är emellertid,

anförde hon, betydligt svårare att garantera att kvinnan

verkligen har ett tillräckligt skydd med den metoden.

Justitieministern uttalade att det enligt uppgift från polisen

är mycket svårt och resurskrävande att punktbevaka en person som

inte vill medverka till det, och hon ansåg att det är mycket

säkrare att erbjuda den utsatta kvinnan ett livvaktsskydd.

Ministern hänvisade vidare till att det av regeringsuppdraget om

livvaktsskydd för hotade kvinnor framgår att polisen särskilt

skall beakta kvinnans krav och önskemål om utförandet av

livvaktsskyddet. Inget hindrar, anförde hon, att polisen

exempelvis kombinerar livvaktsskydd med punktbevakning av en

särskilt farlig person. Det är emellertid enligt

justitieministern en fråga som bara kan och skall bedömas av

polisen. I debatten antydde ministern också att s.k. elektronisk

övervakning möjligen skulle kunna vara ett hjälpmedel i detta

sammanhang.

Utskottet har tidigare (1992/93:JuU7 s. 9 f) behandlat frågor

som rör livvaktsskydd och punktbevakning. Utskottet avstyrkte de

då aktuella motionsönskemålen under hänvisning till den

försöksverksamhet med livvaktsskydd som då inletts och till att

punktbevakning av presumtiva våldsmän är något som redan nu kan

beslutas av polismyndighet.

Utskottet konstaterar att Kommissionen om våld mot kvinnor

enligt sina direktiv har bl.a. dels att undersöka frågor rörande

punktbevakning av de våldsverkande männen och därmed

sammanhängande frågor, dels att inhämta erfarenheter från den

verksamhet med larm m.m. och livvaktsskydd som leds av RPS och

som nyligen utvärderats.

Motionerna Ju809, Ju816 och Ju822 bör sålunda med hänvisning

till det pågående utredningsarbetet inte nu föranleda någon

åtgärd från riksdagen, och utskottet avstyrker bifall till dem i

nu behandlade delar.

Våldtäktsmottagning

I motionerna Ju809 (c, m, fp, kds) och Ju839

(fp, s, kds, nyd, v) förespråkas inrättande av särskilda

våldtäktsmottagningar för kvinnor som utsatts för grova

sexualbrott och som har behov av medicinsk och psykiatrisk vård

eller socialt stöd.

Utskottet har tidigare (se 1992/93:JuU7 s. 13 f), med

hänvisning till att frågan om det bör inrättas särskilda

våldtäktskliniker eller inte är en sak som skall prövas av

sjukvårdshuvudmännen, avstyrkt likalydande motionsönskemål.

I direktiven till kommissionen om våld mot kvinnor (s. 17)

sägs i denna del att ett förslag om våldtäktskliniker bör

redovisas senast den 30 november 1993. I direktiven understryks

att inrättandet av sådana kliniker i första hand är en fråga för

sjukvårdshuvudmännen men att behovet av en eller flera kliniker

bör övervägas.

Utskottet, som anser att det är angeläget att behovet av vård

för de drabbade kvinnorna tillgodoses, konstaterar att det inte

finns skäl för riksdagen att i detta sammanhang ta ställning i

frågan. Utskottet avstyrker motionerna Ju809 och Ju839 i nu

behandlade delar.

Övergrepp m.m. på barn

Tillämpligheten av svensk lag vid sexuella övergrepp utomlands

I motionerna Ju608 (m, c, fp, kds), Ju647 (nyd) och U640 (fp)

yrkas att svenska medborgare som gjort sig skyldiga till

sexuella övergrepp på barn utomlands skall kunna lagföras i

Sverige. I motion Ju647 yrkas dessutom att straff skall kunna

utdömas i Sverige även om gärningen inte är straffbelagd i

landet där den begåtts. I motionen yrkas också en ordning enligt

vilken en person som ådömts ett lindrigt straff för sexuellt

övergrepp utomlands skall kunna åtalas på nytt i Sverige och här

ådömas ett nytt strängare straff.

Utskottet kan konstatera att brottsligheten blivit alltmera

internationell i takt med livligare kommunikationer mellan

länderna. De rättsvårdande myndigheterna har allt oftare att ta

ställning till fall då gärningsmannen är hemmahörande i

främmande land eller då brott har begåtts utomlands av svenska

medborgare. För att skapa möjligheter till internationellt

samarbete bl.a. för verkställighet av utländska brottmålsdomar

öppnades för undertecknande inom Europarådet den 28 maj 1970 en

konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar

(brottmålsdomskonventionen). Konventionen innehåller också ett

särskilt avsnitt om brottmålsdoms internationella rättskraft.

Konventionsstaterna förpliktas att med vissa undantag ge dom

meddelad i annan konventionsstat samma effekt som följer med dom

som meddelats i den egna staten. Principen att ansvar för

gärning som har prövats genom lagakraftvunnen dom inte på nytt

får tas upp till prövning (med ett latinskt uttryck "ne bis in

idem", ej två gånger samma sak) infördes därmed på det

internationella planet.

Brottmålsdomskonventionen föreskriver (prop. 1972:98 s. 74)

sålunda att samma gärning inte på nytt får tas upp till prövning

om den dömde har frikänts för brottet. Detta gäller även när

frikännandet grundas på det förhållandet att den åtalade

gärningen inte är straffbar i den konventionsstat där domen har

meddelats. Efter fällande dom får ny lagföring inte heller ske

om den ådömda påföljden är verkställd eller verkställigheten

pågår även om straffet är betydligt lindrigare än vad som skulle

ha blivit fallet om gärningen hade prövats i den egna staten

(prop. s. 55). Fällande dom hindrar också ny lagföring (medför

s.k. res judicata-effekt) när påföljden har bortfallit enligt

den dömande statens lag på grund av nåd, amnesti eller

preskription. Ny lagföring för samma brott får inte heller ske,

om den dömde har förklarats skyldig utan att någon påföljd

ådömts. Sverige har tillträtt brottmålsdomskonventionen.

Kravet på s.k. dubbel straffbarhet för svensk strafflags

tillämplighet på brott begångna utomlands infördes sålunda till

följd av att Sverige i stort sett godtog

brottmålsdomskonventionens "ne bis in idem"-regler (prop.

1972:98, JuU26, rskr. 285). Regleringen, som återfinns i 2 kap.

2 § BrB, innebär att en gärning som är fri från ansvar enligt

lagen på den ort där den begåtts undantas från den svenska

jurisdiktionsrätten. Även de regler om preskription som gäller

på gärningsorten skall beaktas. Som en följd av regeln om kravet

på dubbel straffbarhet skall en domstol vid lagföring för brott

som begåtts utom riket också ta hänsyn till gärningsortens lag

även på det sättet att i denna föreskrivet straffmaximum skall

respekteras vid bestämmande av påföljd.

I konventionen finns möjligheter till vissa förbehåll mot

bestämmelser i denna. I 2 kap. 3 § BrB görs för vissa uppräknade

specialfall undantag från de begränsningar i den svenska

kompetensen som är stadgade i 2 kap. 2 §. Sålunda görs undantag

bl.a. för brott där minimistraffet är fängelse i fyra år. Fråga

om ansvar för sådana gärningar kan alltså tas upp vid svensk

domstol och prövas enligt svensk lag utan hinder av bl.a.

lagakraftägande dom meddelad i den främmande stat där gärningen

förövats oberoende av om den tilltalade fällts eller frikänts

för brottet. Lagföring i Sverige kan i sådana fall emellertid

ske endast efter särskild åtalsprövning (5 a §).

Sammanfattningsvis kan sägas att huvudregeln (2 kap. 2 § BrB)

innebär att en svensk medborgare, eller utlänning med hemvist

här, som begått brott utomlands kan lagföras i Sverige enligt

svensk lag under förutsättning att gärningen är straffbelagd

inte bara i Sverige utan även där den begicks.

I FN:s konvention om barnets rättigheter från 1989, som

Sverige har ratificerat, åtar sig konventionsstaterna bl.a. att

skydda barn mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella

övergrepp. För att förhindra att barn utnyttjas sexuellt, t.ex.

för prostitution eller i pornografiska sammanhang, skall

konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder såväl på det

nationella som på det internationella planet. Efterlevnaden av

konventionen regleras genom bestämmelser om en kontrollerande

kommitté och ett rapportsystem.

I ett interpellationssvar den 20 november 1992 (prot.

1992/93:28 s. 33) angående bestraffning av sexualbrott som skett

utomlands anförde justitieministern att det framför allt krävs

utredningsmaterial från det land i vilket brottet begåtts för

att vi i praktiken skall kunna komma åt svenska s.k. sexturister

som gör sig skyldiga till sexuella övergrepp utomlands.

Justitieministern anförde vidare att regeringen har för avsikt

att i lämpligt sammanhang diskutera ett intensifierat samarbete

med de thailändska myndigheterna i syfte att förmå dem att i

ökad utsträckning ingripa mot och utreda aktuell brottslighet

samt att uppnå förbättrade möjligheter att erhålla bevismaterial

m.m. Ministern framhöll också att det är viktigt att det vidtas

åtgärder för att försöka lösa problemen även på andra sätt än på

rent straffrättsliga vägar.

Utskottet har tidigare (senast 1991/92:JuU7 s. 16) behandlat

och med hänvisning till regleringen i BrB avstyrkt motioner

rörande frågor som sammanhänger med förutsättningarna för att

svenska medborgare skall kunna dömas enligt svensk lag och vid

svensk domstol för sexualbrott begångna utomlands.

Utskottet konstaterar att flertalet av världens länder har

ratificerat FN-konventionen om barnets rättigheter och att många

länder som inte ratificerat konventionen har undertecknat

densamma. (En förteckning över vilka länder som ratificerat och

vilka som undertecknat konventionen är införd som bilaga till

1992/93:UU3.) Det sagda innebär att det normalt bör vara

straffbart även i andra länder att förgripa sig sexuellt på

barn. Ett sådant brott kan då som framgår av den nyss gjorda

redogörelsen i normalfallet också föranleda straff i Sverige.

Utskottet kan för sin del ha förståelse för syftet med här

behandlade motionsyrkanden. Utskottet konstaterar med

tillfredsställelse att den nuvarande regleringen som regel ger

möjligheter att ingripa med straffrättsliga sanktioner i Sverige

under förutsättning att saken inte redan prövats utomlands. En

utvidgning av den svenska jurisdiktionen i övriga fall -- utöver

de undantag som finns i 2 kap. 3 § BrB -- skulle strida såväl

mot grundläggande principer i den internationella rättskulturen

(prop. 1972:98 t.ex. s. 55 och 99) som mot Sveriges

internationella åtaganden. Detta kan utskottet inte tillstyrka.

Utskottet avstyrker således bifall till motionerna Ju608, Ju647

och U640 i här behandlade delar.

Internationellt samarbete m.m.

I motion Ju608 (m, c, fp, kds) förespråkas att Sverige skall

medverka i internationellt och internordiskt samarbete för

bekämpning av sexualbrott mot barn. I motion U640 (fp) yrkas att

svensk polispersonal, som stationerats i Thailand för

narkotikabekämpning, bör få i uppdrag att också förmedla

information om svenska medborgares eventuella sexuella

utnyttjande av minderåriga därstädes.

I det interpellationssvar som justitieministern lämnade den 20

november 1992 på frågor rörande bestraffning av sexualbrott som

skett utomlands, vilket nämnts ovan (prot. 1992/93:28 s. 33 f),

anförde hon i fråga om Sveriges internationella engagemang att

Sverige har varit och alltjämt är aktivt i Europarådet när det

gäller att utarbeta rekommendationer för att med internationella

insatser bekämpa barnprostitution och utnyttjande av barn för

pornografi. Justitieministern anförde vidare att Sverige även

inom ramen för FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna

deltar aktivt i arbetet som syftar till att bekämpa förekomsten

av barnprostitution, handel med barn och barnpornografi.

Ministern tillade att det enligt hennes sätt att se saken

framför allt är med breda internationella insatser som resultat

kan uppnås.

Regeringen beslutade den 17 december 1992 att uppdra åt

Rikspolisstyrelsen (RPS) att verka för ett ökat samarbete med

utländsk polis för att bekämpa brottslighet som består i att

svenska medborgare begår sexuella övergrepp mot barn utomlands.

I beslutet anförs att möjligheten att använda sådana

polissambandsmän som har stationerats eller verkar i de aktuella

länderna särskilt skall beaktas. Regeringen har också beslutat

att för innevarande budgetår beräkna medel för ett ökat

samarbete med utländsk polis för att bekämpa sådan brottslighet.

RPS skall före utgången av februari 1994 till regeringen inkomma

med en utförlig redovisning av samarbetet och dess resultat.

Utskottet noterar med tillfredsställelse regeringens åtgärder

på det internationella planet mot utnyttjande av barn. Några

ytterligare åtgärder behöver för närvarande inte aktualiseras.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju608 och U640 i nu

behandlade delar.

Information m.m. till domare och nämndemän

I motion Ju608 (m, c, fp, kds) förespråkas att domare och

nämndemän i svenska domstolar skall ges en ökad information om

barnsexturismen.

Utskottet behandlade frågor om utbildningsinsatser och

information rörande sexuella övergrepp mot bl.a. barn så sent

som i våras i samband med budgetpropositionen. Utskottet anförde

i sitt av riksdagen godkända betänkande (1992/93:JuU24 s. 11)

bl.a. att Domstolsverket anordnat regionala utbildningsdagar vid

flera länsrätter i detta ämne och att verket också bekostat

deltagande för domare i kurser och konferenser anordnade av

t.ex. Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Rädda barnen och Barnens

rätt i samhället (BRIS). Utskottet konstaterade att BRÅ t.ex.

anordnat flera konferenser i ämnet under medverkan av bl.a.

domare (se BRÅ-PM 1992:4), att Rädda barnens länsförbund

planerar att under åren 1993--1995 anordna regionala seminarier

om sexuella övergrepp på barn och barnmisshandel för bl.a.

domare samt att Rädda barnen också har framställt en videofilm

om sexuella övergrepp på barn vilken inköpts av Domstolsverket

för utlåning till domstolarna. Information sprids också,

konstaterade utskottet, skriftligen till domstolarna genom t.ex.

BRÅ-rapporter angående sexualbrott mot barn (se t.ex.

BRÅ-rapporter 1990:6, 1990:8, 1991:1 och 1992:4 samt BRÅ-PM

1992:4).

Beträffande information till nämndemännen konstaterade

utskottet att nämndemännen, genom sina organisationer och med

ekonomiskt stöd från Domstolsverket, arrangerar seminarier,

studiebesök och föredrag där också frågor om sexuella övergrepp

mot barn behandlas.

Vid utskottets behandling av medelstilldelningen till

domstolarna (prop. 1992/93:100 bilaga 3, JuU24, rskr. 289)

förordade utskottet en anslagsökning med 3 miljoner kronor bl.a.

för att möjliggöra ökade utbildningsinsatser inom domstolarna

när det gäller det sexualiserade våldet, något som enligt

utskottets mening framstod som angeläget.

Utskottet kan konstatera att det inom domstolsväsendet

kontinuerligt pågår utbildning och lämnas information till

domare och nämndemän i aktuella frågor. Under innevarande

budgetår har möjligheterna till utbildning och information i

dessa frågor förbättrats ytterligare genom det resurstillskott

som på utskottets initiativ tillförts domstolsväsendet.

Utskottet anser att motion Ju608 i nu behandlad del får anses

tillgodosedd och avstyrker bifall till den.

I motion Ju805 (fp) yrkas att domstolarna tillförs ett bättre

kunskapsunderlag för att rätt kunna bedöma frågor som rör våld

mot och kränkningar av barn samt att lagstiftningen på området

förtydligas. I motionen pekas på att en domstol i ett fall, där

ett barn utsatts för våld, funnit att barnet varit så litet att

det inte förstått mycket av vad det utsatts för och därför inte

kunnat bli kränkt vad avser dess personliga integritet m.m.

I det aktuella fallet ändrade hovrätten tingsrättens dom i

fråga om skadestånd till ett barn, en vid tiden för brottet 17

månader gammal pojke, som av sin far utsatts för mordförsök.

Hovrätten sänkte det av tingsrätten utdömda skadeståndet och

anförde i den delen bl.a. att ett så litet barn inte kan uppleva

den form av kränkning det var fråga om i målet; pojken hade

kastats ut från ett fönster på tredje våningen i ett bostadshus

7,5 meter över markplanet och därvid erhållit skrapsår och

blåmärken samt vållats en lindrig gångrubbning. Hovrätten fann

att ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen

avseende kränkning av barnets människovärde kunde utgå endast

under förutsättning att barnet när det blivit större och fått

veta vad det utsatts för måste antas bli kränkt. Hovrätten, som

fann det tveksamt om en kränkning av barnets människovärde kunde

betraktas som en förutsebar skadeföljd, ansåg att

ersättningsgill skada i denna del inte styrkts och lämnade

yrkandet om ersättning för kränkning utan bifall.

Högsta domstolen (HD) anförde i dom den 7 april 1993, nr DT

205, bl.a.: Sådant lidande som -- -- -- ger underlag för rätt

till ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen kan ta sig

skilda uttryck beroende bl.a. på arten av den brottsliga

gärningen och på vem som har utsatts för denna. En del

påfrestningar som olika brott typiskt sett kan medföra saknar

aktualitet om det är ett helt litet barn som har drabbats, medan

andra -- såsom känslor av obehag, skräck eller ångest -- är att

beakta även i sådana fall. HD fann att det, med hänsyn till det

ifrågavarande brottets beskaffenhet och de omständigheter

varunder det utfördes, måste förutsättas att pojken genom den

aktuella gärningen tillfogades lidande av det slag som avses med

bestämmelsen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen och att han var

berättigad till ersättning enligt denna bestämmelse.

I sitt delbetänkande (SOU 1992:84) Ersättning för kränkning

genom brott uttalar Kommittén om ideell skada bl.a. (s. 236):

Det förekommer att även mycket små barn utsätts för övergrepp av

olika slag. Inte ens spädbarn är förskonade härifrån. Ibland kan

det vara fråga om övergrepp som barnet självt inte upplever som

ett övergrepp och givetvis än mindre förstår innebörden av. Att

en person t.ex. försiktigt berör ett spädbarn i avsikt att väcka

eller tillfredsställa sina egna sexuella lustar torde, även om

det är straffbart, inte förorsaka barnet något lidande i den

mening som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. I sådana fall

kan följaktligen inte heller någon ersättning för lidande utgå.

Exemplet torde dock vara mera av principiell än av praktisk

betydelse, eftersom övergrepp av detta slag sällan kommer till

polisens kännedom. Annorlunda förhåller det sig om det är fråga

om övergrepp av allvarligare slag. I sådana fall måste enligt

kommitténs mening utgångspunkten vara att även de minsta barnen

tillfogas lidande.

Kommittén om ideell skada föreslår nya regler om ersättning

för lidande m.m. som innebär höjningar av ersättningsnivåerna

i många fall. Förslagen har remissbehandlats och bereds vidare i

Justitiedepartementet.

Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning för

riksdagen att nu göra några uttalanden i frågan. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju805.

Barn som brottsoffer

I motion Ju802 (kds) yrkas att barn som brottsoffer ges ett

ökat stöd samt att det skall sättas större tilltro till barns

vittnesmål i rättsliga sammanhang.

Beträffande barn som brottsoffer i allmänhet konstaterar

utskottet att det under det senaste året aktualiserats en serie

olika åtgärder i syfte att stärka ställningen för dem och för

andra som har utsatts för brott. En mängd förslag har antingen

redan genomförts eller är föremål för beredning i

regeringskansliet. Utskottet har i inledningen till detta

betänkande redovisat flera av dessa åtgärder.

Frågor om värdet m.m. av vittnesmål och annan bevisning i

rättsliga sammanhang regleras i första hand i 35 kap. 1 § RB. I

detta lagrum fastslås den fria bevisprövningen som

grundsats för prövningen av vad som är bevisat i ett mål. -- I

korthet innebär denna bl.a. att domaren har att fritt bedöma

värdet av den förebragta bevisningen. Värdet av ett bevis

bestäms alltså av domarens på samvetsgrann prövning grundade

övertygelse och inte av legala regler. Regeln om domarens frihet

vid bevisvärderingen innebär emellertid inte att han får grunda

sitt avgörande på en rent subjektiv uppfattning rörande de olika

bevisens värde, utan hans övertygelse måste vara objektivt

grundad och sålunda stödjas på skäl som kan godtas av andra

förståndiga personer. Enligt den legala bevisteorin, vilken

övergivits i modern rättsskipning, bestämdes i lagen dels det

värde rätten skulle tillerkänna olika bevis, dels vilken

bevisning som fick föras fram.

Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte finna att det

behövs några uttalanden från riksdagens sida såvitt avser barn

som brottsoffer i allmänhet. Anledning att frångå principen om

den fria bevisprövningen saknas. Utskottet avstyrker bifall till

motion Ju802 i nu behandlade delar.

I motion A811 (c) yrkas att incestoffer skall få sina

terapikostnader betalda.

Utskottet behandlade förra våren (1991/92:JuU18 s. 5 f)

motioner rörande kostnaderna för psykoterapi för incestoffer och

redogjorde i detta sammanhang utförligt för de olika möjligheter

som föreligger att få ersättning bl.a. för sådana kostnader.

Utskottet konstaterade därvid att frågan om ersättning ur det

offentliga sjukförsäkringssystemet för kostnader för psykoterapi

är uppmärksammad och att det för incestoffer finns särskilda

möjligheter att få kostnaden för psykoterapi ersatt av statliga

medel genom brottsskadenämnden.

Utskottet tillade att det faller sig naturligt att

informationen till brottsoffer i olika sammanhang också omfattar

möjligheten till psykoterapi i krisbearbetande eller

rehabiliterande syfte.

Utskottet fann att det inte fanns något behov av uttalanden

från riksdagens sida i frågan.

Utskottet är fortfarande av denna uppfattning och avstyrker

bifall till motion A811 i nu behandlad del. Utskottet vill här

tillägga att brottsskadenämnden har tilldelats särskilda medel

för information om möjligheterna till ersättning av staten

(prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 135). I sammanhanget vill utskottet

även peka på att det i departementspromemorian (Ds 1993:29)

Brottsoffren i blickpunkten i samband med förslaget om

inrättande av en brottsofferfond bl.a. anförs (s. 84) att en

sådan fond skulle kunna lämna bidrag till bl.a. sådana projekt

som mer direkt hjälper och stöttar i det enskilda fallet --

t.ex. inrättande av våldtäktskliniker och kristerapiverksamhet.

Preskriptionsbestämmelser vid sexualbrott

I motionerna Ju627 (m, s, fp, c, kds, nyd, v) och A811 (c)

förespråkas att preskriptionstiden för sexualbrott förlängs. I

motion Ju628 (nyd) yrkas att preskriptionstiden förlängs,

alternativt att preskription av sådana brott helt slopas.

Utskottet behandlade våren 1992 (1991/92:JuU7 s. 14 f) frågor

rörande preskriptionsbestämmelser m.m. för sexualbrott.

Utskottet redovisade där utförligt gällande rätt m.m., och som

bakgrund hänvisar utskottet till denna redogörelse.

Utskottet uttalade då bl.a. att starka skäl måste kunna

åberopas för en avvikelse från den generellt gällande

preskriptionstiden, i all synnerhet när det är fråga om att

förlänga den. Utskottet anförde vidare att utskottet dock

tidigare inte avvisat tanken på en särlösning för vissa brott om

sådan påkallas. Utskottet förordade en översyn beträffande

sexualbrotten. Vad utskottet anförde om en översyn gav riksdagen

som sin mening regeringen till känna (rskr. 159).

Utskottet konstaterar att en departementspromemoria som bl.a.

redovisar möjligheterna till en förlängning av

preskriptionstiderna för sexualbrott för närvarande utarbetas

inom Justitiedepartementet.

Det finns inte skäl för riksdagen att nu ta ställning till

frågan. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju627, Ju628

och A811 i nu behandlade delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kvinnovåldskommission

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju813, 1992/93:Ju818,

1992/93:Ju832, 1992/93:Ju845 och 1992/93:Ju846 yrkande 19,

2. beträffande kriminalisering av prostitutionskontakter

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju616 och

1992/93:Ju622,

3. beträffande oetisk kontaktförmedling m.m.

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju803,

4. beträffande översyn m.m. av lagen om besöksförbud

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju816 yrkande 2,

5. beträffande livvaktsskydd och punktbevakning m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju809 yrkande 1,

1992/93:Ju816 yrkande 1 och 1992/93:Ju822 yrkande 3,

6. beträffande våldtäktsmottagning

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju809 yrkande 3 och

1992/93:Ju839 yrkande 1,

7. beträffande tillämpligheten av svensk lag vid sexuella

övergrepp utomlands

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju608 yrkande 1,

1992/93:Ju647 yrkandena 2 och 3 samt 1992/93:U640 yrkande 4,

8. beträffande internationellt samarbete m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju608 yrkande 3 och

1992/93:U640 yrkande 5,

9. beträffande information m.m. till domare och nämndemän

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju608 yrkande 2,

10. beträffande kränkning av barn

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju805,

11. beträffande barn som brottsoffer

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju802 yrkandena 1 och 3,

12. beträffande terapikostnader för incestoffer

att riksdagen avslår motion 1992/93:A811 yrkande 36,

13. beträffande preskriptionsbestämmelser vid sexualbrott

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju627, 1992/93:Ju628

och 1992/93:A811 yrkande 37.

Stockholm den 12 oktober 1993

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Jerry Martinger (m),

Göthe Knutson (m),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Birthe Sörestedt (s),

Ingbritt Irhammar (c),

Nils Nordh (s),

Birgit Henriksson (m),

Göran Magnusson (s),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Siw Persson (fp),

Kjell Eldensjö (kds) och

Alf Eriksson (s).

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Utskottet 4

Inledning 4

Pågående utredningsarbete m.m. 6

Övergrepp m.m. på kvinnor 7

Kvinnovåldskommission m.m. 7

Kriminalisering av prostitutionskontakter 7

Oetisk kontaktförmedling m.m. 8

Översyn m.m. av lagen om besöksförbud 9

Livvaktsskydd och punktbevakning m.m. 10

Våldtäktsmottagning 11

Övergrepp m.m. på barn 11

Tillämpligheten av svensk lag vid sexuella övergrepp

utomlands 11

Internationellt samarbete m.m. 14

Information m.m. till domare och nämndemän 14

Barn som brottsoffer 16

Preskriptionsbestämmelser vid sexualbrott 18

Hemställan 18