Bet. 1993/94:JuU4

Justitieutskottets betänkande

1993/94:JUU04

Processrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga

Innehållsförteckning

1993/94

JuU4

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner som

väckts under den allmänna motionstiden år 1993 och som rör olika

processrättsliga frågor.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats åtta reservationer (nyd).

I ärendet föreligger ett yttrande från försvarsutskottet,

bilaga.

Motionerna

1992/93:Ju204 av Lars Moquist och Ulf Eriksson (nyd) vari

yrkas att riksdagen föranstaltar om sådan ändring i

lagstiftningen angående övervakningskameror att endast

videoinspelad kameraövervakning kräver tillstånd.

1992/93:Ju217 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

uppgifter till socialnämnd vid utredning om barn.

1992/93:Ju219 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändrad lagstiftning för att underlätta

narkotikabekämpningen.

1992/93:Ju302 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för

målsäganden att åtala och föra processen om åklagaren avböjer

att åtala.

1992/93:Ju405 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om informationsskyldighet för domstol vad gäller vissa personer

som fällts för brott.

1992/93:Ju411 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder mot den som medvetet uteblir från

rättegång.

1992/93:Ju420 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att reglerna för rekrytering av nämndemän

bör ändras så att det blir en jämnare åldersfördelning i

domstolen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den som fyllt 60 år inte bör få

tjänstgöra som nämndeman i domstol,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att reglerna måste ändras så att yngre

nämndemän tjänstgör i ungdomsmål i enlighet med vad som förordas

i motionen.

1992/93:Ju421 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att utreda förutsättningarna för en särskild

ungdomsdomstol.

1992/93:Ju638 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för ett

system med omvänd bevisbörda i fråga om rattfylleri och andra

gärningar där bilen fungerat som ett "brottsverktyg".

1992/93:Ju704 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en översyn av lagstiftningen rörande polisens tvångsmedel vid

insatser mot den brottsliga hanteringen av narkotika vid

gatulangningen.

1992/93:Ju705 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att förutsättningslöst pröva frågan om

ändrade forumregler i 10 kap. rättegångsbalken, innebärande att

mål kan överflyttas till annan domstol om särskilda skäl

föreligger.

1992/93:Ju706 av Lennart Hedquist och Rosa Östh (m, c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagstiftning för att förbättra polisens

arbetsmöjligheter.

1992/93:Ju707 av Kenneth Lantz och Rose-Marie Frebran (kds)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om polisens störningsverksamhet.

1992/93:Ju708 av Ingrid Andersson och Anita Persson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att endast en domstol behandlar

ärenden om barn.

1992/93:Ju710 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med

uppgift att presentera ett nytt nämndemannainstitut för

domstolarna i syfte att komma åt problemet med de politiska

utnämningarna av nämndemän.

1992/93:Ju712 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för

häktning i syfte att finna lämplig påföljd för den misstänkte

eller att få fram annan lämplig brottsavhållande åtgärd.

1992/93:Ju713 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att reglerna för offentlighet vid

domstolarna och medborgarnas rätt och möjlighet att följa

rättegångar direkt eller via media, t.ex. radio och TV, måste

ses över i syfte att vidga informationsfriheten.

1992/93:Ju714 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att införa ett system till skydd för vittnen

och andra uppgiftslämnare vilket går ut på att den som vittnar

eller lämnar uppgifter rörande vissa typer av allvarlig

brottslighet, exempelvis narkotikabrott, terrorism, organiserad

brottslighet med internationell anknytning, får rätt att göra

det anonymt och att hans identitet inte får röjas för den

tilltalade eller annan som inte kan anförtros uppgiften.

1992/93:Ju716 av Sinikka Bohlin (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om delgivningar i den summariska processen.

1992/93:Ju812 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ändring av reglerna för återlämnande av beslagtagna varor som

har samband med brottslig verksamhet.

1992/93:Ju821 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att målsäganden, brottsoffret, ges en

starkare ställning under förundersökningen och i

domstolsprocessen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regelsystemet förändras med inriktning

på att brottet mera skall ses som en sak mellan förövaren och

offret än mellan åklagaren och gärningsmannen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det i rättegångsbalken införs en

bestämmelse som går ut på att målsäganden, brottsoffret, i hela

rättsprocessen skall behandlas med aktning för sitt

människovärde och mötas med medkänsla och förståelse,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att ge

målsäganden, brottsoffret, större möjligheter att föra process.

1992/93:Ju829 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillsättande av en utredning i syfte att

förbättra domstolarnas, åklagarnas och polisernas möjligheter

att i varje enskilt fall följa principerna om saklighet och

opartiskhet samt att behandla lika fall lika,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att rättegångsreglerna bör ses över i

syfte att minska åklagarens bevisbörda och jämna ut bevisläget i

brottmålsprocessen till förmån för brottsoffret,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att införa ett system där den tilltalades

passivitet, felaktiga uppgifter eller lögner tillmäts större

betydelse än i dag och att sådana förhållanden kan inverka på

bedömningen av målet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att införa ett system som går ut på att

domstolen får ställa krav på att den tilltalade skall vara aktiv

i processen och föra fram egen bevisning för invändning som han

gör eller andra påståenden som han för fram om han vill att

domstolen skall beakta påståendet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att

generellt tillmäta målsägandens uppgifter ett större bevisvärde

än i dag,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att införa ett system som innebär att

såväl målsäganden som den tilltalade får höras under ed i

domstolen, dvs. vid straffansvar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att pröva ett system med ombytta roller i

fråga om bevisningen, exempelvis för rattfylleristen som kört

ihjäl ett barn eller för den som uppenbarligen förfogar över

stöldgods,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för aktiv

processledning med utredningsskyldighet hos domstolen i syfte

att motverka godtycke och öka rättssäkerheten och

rättstryggheten för brottsoffret.

1992/93:Ju830 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att

stärka målsägandens, brottsoffrets, inflytande i

straffprocessen.

1992/93:Ju831 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att målsägandens rätt att utverka åtal bör

bli föremål för särskild utredning.

1992/93:Ju836 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skapa större möjligheter att

frihetsberöva ungdomar fr.o.m. 15 år i utredningssyfte,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att i större utsträckning samordna

rättsväsendet och socialtjänsten.

1992/93:Ju837 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att polisen tillåts använda bättre och

säkrare spaningsmetoder,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att tillåta hemlig avlyssning (buggning),

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att tillåta fjärrstyrd dold

övervakningskamera för personspaning.

1992/93:Ju843 av Knut Wachtmeister (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vidgad elektronisk övervakning i banker.

1992/93:Ju846 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fördelningen av ansvaret mellan

socialtjänsten och kriminalvården för ungdomar som begår brott,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn av den rättsliga regleringen av

polisens arbetsmetoder.

1992/93:A444 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillåtelse av buggning och

bevisprovokation som polisiära spaningsmetoder.

1992/93:K22 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av regeländringar så att polisen

på ett lagligt sätt kan dölja sitt ägande av fordon som används

i spaningsverksamhet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det skapas förutsättningar så att

kroppsvisitation kan användas i större utsträckning än för

närvarande.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner med

anknytning till processrättsliga frågor. Motionerna har väckts

under den allmänna motionstiden år 1993.

Övervakningskameror

I motion Ju204 (nyd) begärs att lagen om övervakningskameror

ändras så att endast kameraövervakning med videoupptagning blir

tillståndspliktig. I motion Ju843 (m) anförs att det bör

övervägas att låta bankerna använda övervakningskameror även

utanför banklokalerna.

Bakgrund

Lagen (1990:484) om övervakningskameror trädde i kraft den 1

juli 1990 (prop. 1989/90:119, JuU34, rskr. 320) och ersatte då

lagen (1977:20) om TV-övervakning.

Syftet med lagstiftningen är att ge enskilda ett skydd mot

integritetskränkningar som sker med hjälp av apparatur som

innebär särskilda risker för detta. En grundläggande princip är

att övervakning av enskilda med TV-kamera inte får ske utan

deras vetskap och att det krävs tillstånd för att få övervaka

utrymmen som används av allmänheten.

Lagen om övervakningskameror omfattar TV-kameror och andra

optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara

utrustningar som är uppsatta så att de, utan att manövreras på

platsen, kan användas för personövervakning (1 §). Enligt lagen

krävs tillstånd av länsstyrelsen för att få använda en

övervakningskamera som är uppsatt så att den kan riktas mot en

plats dit allmänheten har tillträde (4 § första stycket). Vissa

undantag från tillståndskravet finns; bl.a. får polisen eller

den som är räddningsledare under viss kortare tid ha en

övervakningskamera uppsatt på det angivna sättet.

Förutsättningen är att användningen av kameran är oundgängligen

nödvändig vid en olyckshändelse eller överhängande fara för en

olyckshändelse eller för att upprätthålla allmän ordning och

säkerhet (4 § andra stycket).

Tillstånd får meddelas bara om sökanden kan anses ha ett

befogat intresse av att använda en övervakningskamera och detta

intresse inte lika väl kan tillgodoses på något annat sätt (5 §

första stycket). Vidare skall vid tillståndsgivningen alltid

prövas vilken betydelse övervakningen kan ha för enskildas

personliga integritet. Om man därvid kan konstatera att en

kameraövervakning endast skulle ha ringa betydelse skall

tillstånd ges. I dessa fall görs ingen prövning av syftet med

övervakningen (5 § andra stycket).

I de fall däremot då riskerna för integritetskränkning inte

kan bedömas som ringa skall syftet med övervakningen vägas mot

integritetsintresset, och tillstånd ges endast om syftet med

övervakningen bör ges företräde framför intresset av att värna

enskildas personliga integritet (5 § tredje stycket). Det skall

här vara fråga om intresset att förebygga brott eller att

förhindra olyckor eller andra syften som kan jämföras med dessa

intressen.

Tillstånd får förenas med rätt att bevara de bilder som tas

upp av kameran, om sökanden av särskilda skäl har behov av detta

(6 §). Som exempel kan nämnas en bank eller annan

penninginrättning som kan vara beroende av att få bevara bilder

från upptagningar av inträffade rån e.d.

Affärslokaler inom detaljhandeln liksom bank- och postlokaler

i allmänhet hör till den kategori som faller under 5 § andra

stycket förutsatt att utrustningen endast medger en allmän

övervakning och inte tillåter närbilder eller annan mer

närgången granskning. Även områden i anslutning till

porttelefoner skall kunna ges tillstånd enligt andra stycket

under förutsättning att kameran inte medger övervakning av

områden som används för allmän trafik.

Områden som används för allmän trafik anses däremot falla

utanför andra stycket, eftersom risken för integritetsintrång

vid övervakning av sådana områden i allmänhet får anses vara

påtaglig.

Enligt praxis är det endast polisen och Vägverket som, i

trafikövervakande syfte, ges tillstånd för TV-övervakning på

områden för allmän trafik. För områden utanför banklokaler

medges i dag inte tillstånd till TV-övervakning.

Utskottets bedömning

Av ovanstående redogörelse framgår att syftet med gällande

lagstiftning är att ge enskilda skydd mot

integritetskränkningar. Kravet på tillstånd har tillkommit för

att garantera integritetsskyddet.

Införandet av lagen om övervakningskameror innebar, i

förhållande till vad som tidigare gällt, att integritetsskyddet

för den enskilde stärktes, bl.a. genom att tillståndskravet

utvidgades. Vid riksdagsbehandlingen, (1989/90:JuU34), uttalade

utskottet bl.a. sin tillfredsställelse över lagförslagets

förstärkning av integritetsskyddet. Denna förstärkning medför

dock nya avgränsningsproblem av den typ som aktualiseras i

motion Ju843. Enligt utskottets mening bör frågor härom tas upp

i lämpligt sammanhang. Utskottet anser inte att några

inskränkningar av integritetsskyddet nu bör övervägas och

avstyrker bifall till motionerna Ju204 och Ju843.

Polisens arbetsmetoder

Buggning och övervakning med dold kamera

I motion Ju837 (nyd) anförs att polisen måste få bättre och

säkrare spaningsmetoder, t.ex. i form av avlyssning med dold

mikrofon, s.k. buggning, och övervakning med dold kamera. Även i

motion A444 (m) anförs att polisen måste få använda sig av

buggning.

Avlyssning med dold mikrofon är i dag inte tillåtet. Det

grundläggande skyddet mot hemlig avlyssning finns i 2 kap. 6 §

regeringsformen (RF). Detta skydd kan inskränkas endast genom

lag. I 4 kap. 9 a § brottsbalken (Brb) stadgas att den som gör

sig skyldig till olovlig avlyssning medelst tekniskt hjälpmedel

kan dömas till böter eller fängelse högst två år. Angående

tillämpligheten av bestämmelserna om nöd i 24 kap. 4 § Brb anför

SÄPO-kommittén i sitt slutbetänkande (SOU 1990:51)

Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och

meddelarfrihet (s. 158) att dessa bör vara tillämpliga även

beträffande hemlig avlyssning (se även (SOU 1982:63) Polislag,

och Svea hovrätts dom 1993-03-27, DB 32).

Beträffande övervakning med dold kamera, dvs. med fjärrstyrd

kamera, finns inget skydd i RF. Optisk övervakning är inte

heller kriminaliserad i Brb.

Bestämmelser som reglerar övervakningskameror finns, som ovan

framgått, i lagen om övervakningskameror som trädde i kraft den

1 juli 1990. Denna lagstiftning reglerar dock användningen av

övervakningskameror i helt andra sammanhang.

I regeringens proposition 1988/89:124 om vissa

tvångsmedelsfrågor behandlades bl.a. ett utredningsförslag om

införande av buggning och dold TV-övervakning. Justitieministern

anförde därvid bl.a. att de argument som utredningen framfört

för att införa dessa tvångsmedel inte hade övertygat henne om

att dessa metoder var försvarliga med hänsyn till de

invändningar som kunde riktas mot dem (s. 59). Justitieministern

ansåg därför inte att dessa spaningsmetoder skulle införas i

polisarbetet och något förslag i den delen lades inte fram.

Utskottet delade justitieministerns uppfattning (1988/89:JuU25).

När det gäller säkerhetspolisens (SÄPO) arbetsmetoder

behandlades frågan om användning av dold mikrofon och dold

kamera i SÄPO-kommitténs slutbetänkande. Enligt kommitténs

förslag skall hemlig avlyssning med dold mikrofon och

övervakning med fjärrstyrd kamera tillåtas som arbetsmetoder för

SÄPO. Kommittén föreslår en reglering som nära anknyter till

regleringen i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i brottmål.

Vid remissbehandlingen av slutbetänkandet framfördes i vissa

avseenden kritik mot kommitténs förslag.

I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 30)

uttalade departementschefen bl.a. att SÄPO-kommitténs förslag om

hemlig teknisk avlyssning och om användning av

övervakningskameror i den brottsutredande verksamheten bör

bedömas i belysning också av den ytterst snabba tekniska

utveckling som äger rum på teleområdet och hur denna förhåller

sig till reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning. Hon anförde vidare att frågan dessutom har

anknytning till frågan om en eventuell permanentning av lagen

(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i brottmål.

Enligt departementschefen borde ett slutligt ställningstagande i

dessa frågor i vart fall avvakta att vissa pågående rättegångar

slutförts (se ovannämnda dom från Svea hovrätt).

SÄPO-kommitténs förslag är alltjämt under beredning inom

Justitiedepartementet. Det fortsatta beredningsarbetet bör

avvaktas. Utskottet förutsätter att regeringen snarast lägger

fram ett förslag för riksdagen. Utskottet avstyrker därför

bifall till yrkandena i motionerna Ju837 och A444 i dessa delar.

Spaningsfordon

I motion K22 (nyd) anförs, i anledning av ett uttalande av JO

(nr 1845-1988), att polisen bör ges lagliga möjligheter att

dölja sin äganderätt till fordon som används i

spaningsverksamhet.

I SÄPO-kommitténs slutbetänkande, liksom i JO:s ovannämnda

uttalande, konstateras att polisen ibland i sin

spaningsverksamhet har behov av att registrera t. ex. ett fordon

på någon annan än den rätte innehavaren. Enligt SÄPO-kommittén

är detta en fullt acceptabel spaningsmetod. SÄPO-kommittén

konstaterar samtidigt att utgångspunkten beträffande olika

spaningsmetoder dock alltid måste vara att olagligheter inte kan

godtas (s. 153).

I ovannämnda JO-uttalande ställde sig JO kritisk till att

polisen använt aktiebolagsformen för att dölja det rätta

ägarförhållandet. JO uttalade vidare att även en registrering av

fordon på olika privaträttsliga subjekt för att dölja statens

äganderätt inte är förenlig med bilregisterkungörelsens regler

och straffbestämmelsen om osant intygande.

Utskottet, som utgår ifrån att regeringen har frågorna under

uppsikt, finner inte anledning att föreslå några åtgärder med

anledning av motionen. Utskottet avstyrker bifall till motion

K22 i denna del.

Bevisprovokation

I motion A444 (m) anförs att det bör bli möjligt för polisen

att använda sig av bevisprovokation som spaningsmetod.

Frågor om bevisprovokation har behandlats bl.a. i den s.k.

SPANARK-rapporten Narkotikaspaning och underrättelseförfarande

år 1980 (se även JuU 1981/82:38), i polisberedningens betänkande

(SOU 1982:63) Polislag, och i Narkotikakommissionens PM nr 5

1983 samt i olika uttalanden från JO och JK.

Någon lagreglering som förbjuder bevisprovokation finns inte.

När det gäller polisens arbete kan dock hänvisas till de

principer som kommer till uttryck i 8 § polislagen och i 23 kap.

12 § rättegångsbalken (RB) samt till förarbetena till

polislagen.

Vad gäller tillåtligheten av bevisprovokation har

Justitieombudsmannen (JO) vid flera tillfällen uttalat att

provokativa åtgärder måste handhas med största restriktivitet

och urskillning och att huvudregeln är att sådana åtgärder

endast får tillgripas i grova brottmål eller när synnerliga skäl

i övrigt gör detta motiverat (se bl.a. JO 1973 s. 91, JO 1977/78

s. 105 och s. 126 f).

Utskottet som inte finner skäl att föreslå riksdagen att göra

något uttalande i frågan avstyrker bifall till motion A444 i

denna del.

Frågor om tvångsmedel

Beslag, husrannsakan och kroppsvisitation

I flera motioner tas upp frågor om tvångsmedel. I motionerna

Ju219 (fp), Ju704 (c), Ju706 (m, c), Ju707 (kds), Ju846 (s) och

K22 (nyd) anförs att reglerna om husrannsakan och

kroppsvisitation inte medger att polisen kan arbeta effektivt

vid bekämpning av bl.a. narkotikabrott. Motionärerna efterlyser

en översyn av den gällande regleringen. I motion Ju812 begärs

att reglerna om återlämnande av beslagtaget gods skall ändras.

I 27 och 28 kap. rättegångsbalken regleras möjligheterna att

vid förundersökning i brottmål använda bl.a. beslag,

husrannsakan och kroppsvisitation. Bestämmelser om tvångsmedel

vid förundersökning finns också i lagen (1952:98) med särskilda

bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Bestämmelser om

tvångsmedel finns även i ett stort antal andra lagar, t.ex. i

polislagen (1984:387) och i lagen (1991:572) om särskild

utlänningskontroll.

Reglerna om beslag i 27 kap. RB innebär i korthet att föremål,

som kan antas ha betydelse för utredningen om ett brott eller

som har avhänts någon genom brott eller som har förverkats på

grund av brott, får tas i beslag. Åtgärden får företas även om

enbart böter är stadgat för brottet. Beslag får ske inte bara

hos den som är misstänkt utan hos vem som helst.

Undersökningsledare, åklagare eller rätten och, i vissa fall,

polisman får besluta om beslag. När det inte längre finns skäl

för ett beslag skall det hävas och det beslagtagna skall då

återlämnas.

Reglerna om husrannsakan och kroppsvisitation finns i 28 kap.

RB. Om det förekommer anledning att anta att ett brott på vilket

kan följa fängelse har förövats får husrannsakan företas för att

eftersöka föremål som är underkastat beslag eller för att eljest

utröna omständigheter som kan ha betydelse för utredning om

brottet. Särskilda bestämmelser gäller för husrannsakan hos

annan än den som är skäligen misstänkt. Förordnande om

husrannsakan får meddelas av undersökningsledare, åklagare eller

rätten och i vissa fall av en polisman.

Förutsättningarna för kroppsvisitation är desamma som för

husrannsakan. Kroppsvisitation får endast vid synnerliga skäl

avse annan än den som är skäligen misstänkt för brottet.

Reglerna i 27 och 28 kap. RB kvarstår i huvudsak oförändrade

sedan rättegångsbalkens tillkomst. Reglerna har varit föremål

för en enda större översyn. År 1978 tillkallades en kommitté för

att se över tvångsmedelsregleringen vid förundersökning i

brottmål. Kommitténs huvudförslag om en särskild tvångsmedelslag

(SOU 1984:54) ledde inte till lagstiftning. Däremot infördes på

förslag av kommittén en uttrycklig reglering i rättegångsbalken

(prop. 1988/89:124, JuU25, rskr. 313) av den s.k.

proportionalitetsprincipen. En sådan regel infördes bl.a. vid

beslag (27 kap. 1 § tredje stycket) och husrannsakan (28 kap. 3

a §).

På senare tid har vissa av reglerna om beslag, husrannsakan

och kroppsvisitation på nytt varit föremål för översyn. I

proposition 1993/94:24 med förslag till ändrade regler om

kroppsvisitation och kroppsbesiktning, m.m. har bl.a. reglerna

om kroppsvisitation blivit föremål för översyn ur vissa

aspekter. Bl.a. föreslås en ny definition av begreppet

kroppsvisitation. I Åklagarutredningen -90 (SOU 1992:61) Ett

reformerat åklagarväsende, i Telelagsberedningens betänkande

(SOU 1992:70) Telelag och i Datastraffsutredningens betänkande

(SOU 1992:110) Information och den nya InformationsTeknologin

har också föreslagits vissa ändringar i reglerna om beslag och

husrannsakan.

År 1991 beslutade regeringen (dir. 1991:52) om en översyn av

den rättsliga regleringen av polisens befogenheter för att

förhindra brott och på annat sätt upprätthålla allmän ordning

och säkerhet, innefattande bl.a. polislagens bestämmelser om

kroppsvisitation och husrannsakan. Utredningen tog namnet

Polisrättsutredningen.

I tilläggsdirektiv (dir. 1993:33) den 18 mars 1993 gav

regeringen Polisrättsutredningen i uppdrag att se över behovet

av att ändra rättegångsbalkens regler om beslag, husrannsakan,

kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Detta skedde mot bakgrund

bl.a. av att kritik framförts som tyder på att reglerna i dag

antingen kan anses svårtillämpade eller inte tillräckligt

beaktar moderna förhållanden. Bl.a. har Riksdagens ombudsmän,

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen pekat på behov av en

översyn av reglerna. Kritik har också, särskilt från polishåll,

framförts mot att tvångsmedelsreglerna i vissa fall fått en

alltför restriktiv tolkning, vilket enligt polisen varit till

men för en effektiv brottsbekämpning. Översynen, som i princip

inte skall omfatta de delar som nyligen varit föremål för

översyn, skall bl.a. ta upp regelsystemet vid hävande av beslag

och rekvisitet skälig misstanke vid husrannsakan.

Polisrättsutredningen lade i juni 1993 fram ett delbetänkande,

SOU 1993:60, och fortsätter nu sitt arbete, i enlighet med

tilläggsdirektiven, med reglerna i RB om beslag, husrannsakan,

kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt de regler i

polislagen som har nära samband med dessa. Utredningens uppdrag

beräknas vara slutfört senast den 1 december 1994.

Genom det pågående utredningsarbetet och ovannämnda

proposition får motionsönskemålen i motionerna Ju219, Ju704,

Ju706, Ju707, Ju846 och K22 i nu aktuella frågor anses

tillgodosedda, och utskottet avstyrker därför bifall till dem.

Med hänsyn till beredningsläget avstyrker utskottet även bifall

till motion Ju812.

Häktning

I motion Ju712 (nyd) förordas en utvidgning av

häktningsinstitutet för att göra det möjligt att, ej blott

tillfälligt, frihetsberöva en misstänkt i avvaktan på utredning

om lämplig påföljd för denne.

De tre häktningsgrunder som finns i dag är risk för avvikande,

försvårande av utredningen eller återfall i brott. En

förutsättning är att det är fråga om ett brott för vilket är

föreskrivet fängelse ett år eller däröver.

Vid beslut om häktning brukar rätten också fatta beslut om den

personutredning som skall göras i målet så att denna utredning

skall vara klar till huvudförhandlingen. Det finns alltså med

den ordning som gäller i dag möjlighet att till

huvudförhandlingen få in de uppgifter som behövs för att kunna

bestämma lämplig påföljd, om den tilltalade skulle befinnas

skyldig.

Någon anledning att utvidga häktningsgrunden på det sätt som

föreslås i motionen finns inte. Utskottet avstyrker bifall till

motion Ju712.

I sammanhanget vill utskottet dock erinra om möjligheten att

med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård

av unga (LVU) omhänderta ungdomar för utredning. Till den frågan

återkommer utskottet nedan.

Nämndemän

I två motioner tas frågor om nämndemän upp.

I motion Ju420 (nyd) anförs dels att det behövs en jämnare

ålderssammansättning bland nämndemännen och att en åldersgräns

vid 60 år bör införas, dels att nämnden i ungdomsmål bör bestå

av nämndemän under 21 år eller i vart fall av en majoritet av

ungdomar. I motion Ju710 (nyd) begärs en utredning angående

sättet att utse nämndemän.

Utskottet har under senare år vid många tillfällen behandlat

frågor om ersättning till och rekrytering av nämndemän, senast i

årets betänkande om anslag till rättshjälp (JuU26). Utskottet

har också flera gånger betonat vikten av lekmannamedverkan i

dömandet och betydelsen av att få en mer allsidig sammansättning

av nämndemannakåren (se JuU 1984/85:25, 1989/90:JuU24,

1990/91:JuU27 och 1991/92:JuU19 med där gjorda hänvisningar).

I utskottets budgetbetänkande angående anslag till rättshjälp

m.m. år 1991 (1990/91:JuU27) anförde utskottet bl.a. att

begränsningen av arvodet till nämndemännen medförde svårigheter

att få till stånd den allsidiga sammansättning som utskottet

flera gånger tidigare efterlyst. Utskottet fann detta

otillfredsställande och ville därför ha en översyn av

ersättningsnormerna. Detta gav riksdagen som sin mening

regeringen till känna. Domstolsverket (DV) har därefter på

regeringens uppdrag utarbetat en rapport (1992:4) med en

redovisning och analys av olika faktorer som påverkar

rekryteringen och sammansättningen av nämndemannakåren. Av

rapporten framgår bl.a. att kvinnor och unga är

underrepresenterade och att samhällsvetenskapligt och

administrativt verksamma personer är överrepresenterade. Det

framgår vidare att det främst är tre faktorer som påverkar

rekryteringen, nämligen valsystemet,

tjänstgöringsförhållandena och ersättningsnormerna.

Enligt DV:s bedömning är det valsystemet som är den

utslagsgivande faktorn. Valsystemet innebär att nämndemännen

rekryteras från en begränsad krets. Oftast är det endast ett

fåtal nämndemän som skall utses inom kretsen. Av rapporten

framgår att de rekryterande organen upplever en viss konflikt

mellan lagens krav på en allsidig sammansättning och den djupt

rotade uppfattningen att en nämndeman bör besitta en viss

erfarenhet och helst även ha en del specialkunskaper inom

domstolens målområde. Ett ytterligare förhållande som försvårar

rekryteringen är att nämndemannauppdraget uppfattas ömsom som

ett hedersuppdrag med hög status och ömsom som ett

icke-politiskt uppdrag med låg status. Detta får till följd att

äldre nämndemän ogärna avgår och att yngre politiskt aktiva

personer ogärna åtar sig uppdraget.

Beträffande nämndemännens tjänstgöringsförhållanden gör DV den

distinktionen att dessa inte har lika stor betydelse för

rekryteringen av nämndemän som för sammansättningen av nämnderna

i praktiken. Yngre yrkesverksamma nämndemän har av naturliga

skäl svårt att åta sig mer tidskrävande mål eller att tjänstgöra

med kort varsel.

Vad avser ersättningsnormernas betydelse för rekryteringen av

nämndemän konstateras att denna har ökat i takt med det stigande

missnöjet med ersättningarnas storlek. Om ersättningsnormerna

inte ändras finns det enligt DV:s bedömning stor risk att

yrkesverksamma nämndemän avsäger sig sina uppdrag och att det

blir svårare att rekrytera sådana nämndemän som förlorar

ekonomiskt på uppdraget. DV anser också att ändrade

ersättningsnormer i viss utsträckning skulle kunna påverka

nämndemannakårens sammansättning vad avser yrken i riktning mot

större allsidighet, även om ersättningsnormerna i det

sammanhanget är en mindre tungt vägande faktor än valsystemet.

I årets betänkande om anslag till rättshjälp m.m. behandlade

utskottet bl.a. ett flertal motioner (s) med önskemål om höjning

av nämndemännens ersättning. Utskottet uttalade då att behov

finns av förbättrad ersättning till nämndemännen men

konstaterade samtidigt att det i dag saknas ekonomiskt utrymme

för detta (1992/93:JuU26 s. 20).

Tidigare undersökningar har visat att nämndemannakåren varit

markant äldre än befolkningen i övrigt (se Ds Ju 1981:20

Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m.m., DV Rapport 1986:4

och DV Rapport 1989:2). Den 1 januari 1989 avskaffades den övre

åldersgränsen, 70 år, för valbarhet till nämndemannauppdrag

(prop. 1987/88:138, JuU38). Under hösten 1988 nyvaldes samtliga

nämndemän med tillämpning av de nya bestämmelserna.

Av ovannämnda DV Rapport 1989:2, Nämndemannakårens

sammansättning, framgår att nämndemännen fortfarande var

genomsnittligt betydligt äldre än befolkningen i övrigt och att

gruppen äldre nämndemän, över 65 år, dessutom hade blivit äldre

efter 70-årsgränsens avskaffande. De nyvalda nämndemännen var

dock väsentligt yngre än den totala nämndemannakåren. DV

konstaterade att förutsättningar hade skapats för en bredare

rekrytering till nämndemannauppdraget genom de ändrade reglerna

för val av nämndemän. Enligt DV fanns dock en viss tröghet i

systemet genom att många äldre nämndemän valde att kvarstå vid

en neddragning av antalet nämndemannaplatser.

Av DV Rapport 1992:4, Rekrytering av nämndemän -- Förslag till

nya ersättningsnormer, framgår att en viss breddning av

åldersfördelningen inom nämndemannakåren har skett under

perioden 1989--1992, även om det är fråga om mycket små

förändringar. Nämndemannakåren har totalt sett blivit något

yngre. Dock noteras att 1992 års undersökning visar en

väsentligt lägre andel nyutsedda nämndemän i den yngsta

åldersklassen och en klart högre andel nyutsedda nämndemän i de

äldsta åldersklasserna jämfört med förhållandena vid 1989 års

undersökning. Den tidigare tendensen mot en föryngring har

alltså mattats. När det gäller de äldre nämndemännen har

nämndemannakåren dock blivit mer representativ jämfört med

befolkningen som helhet. Andelen nämndemän över 65 år uppgick år

1990 till 22 %, vilket i stort sett överensstämde med

motsvarande andel av befolkningen som var 24 %.

Regeringen tillsatte i april 1993 en utredning, Domstolarna

och domarnas ställning inför 2000-talet (dir. 1993:47). Enligt

direktiven skall utredningen kartlägga behovet av att stärka

domarnas ställning och lämna förslag till inriktning av det

fortsatta utredningsarbetet. Som exempel på frågor som är

aktuella i sammanhanget nämns bl.a. nämndemännens ställning.

Enligt direktiven skall utredningen förutsättningslöst granska

det svenska nämndemannainstitutet. En fråga som därvid bör

belysas är möjligheten att utse nämndemän på annat sätt än genom

direkta val av politiska församlingar. Utredningen skall

redovisas före utgången av juni 1994.

Det pågående utredningsarbetet bör avvaktas, och utskottet

vill för sin del framföra att också frågan om en övre

åldersgräns för nämndemän på nytt bör aktualiseras. Utskottet

förutsätter att detta sker utan någon särskild åtgärd från

riksdagens sida. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju420 i

denna del och till motion Ju710.

Beträffande frågan om nämndens sammansättning i ungdomsmål

vill utskottet erinra om bestämmelsen i 10 § lagen (1964:167)

med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) vari

stadgas att om det i ett mål mot den som inte fyllt 21 år finns

anledning att döma till annat än böter så skall för tjänstgöring

företrädesvis anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet

beträffande vård och fostran av ungdom.

Ungdomsbrottskommittén föreslår i sitt betänkande (SOU

1993:35) Reaktion mot ungdomsbrott bl.a. att nämnd alltid skall

ingå i rätten när ett ungdomsmål avgörs och att det i nämnden,

om hinder inte möter, skall ingå åtminstone en nämndeman som har

särskild insikt och erfarenhet beträffande vård och fostran av

ungdom. En liknande ordning föreslås för handläggningen av

ungdomsmål i hovrätten.

Det pågående beredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju420 i denna del.

Barn och ungdomar

Uppgift ur polisregistret

I motion Ju217 (s) anförs att möjlighet saknas för socialnämnd

att få uppgift ur polisregistret när socialnämnden utreder

frågan om ett barn skall omhändertas med stöd av lagen (1990:52)

med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

I sekretesslagen (1980:100) finns bestämmelser om

tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om förbud mot att

lämna ut allmänna handlingar. Sekretesslagen slår fast principen

att sekretess gäller även mellan myndigheter. De

intressekonflikter som kan uppkomma mellan sekretessintressena å

ena sidan och myndigheternas informationsbehov å den andra sidan

har lösts genom bestämmelser i 14 kap. sekretesslagen om

undantag från sekretessen. Enligt 14 kap. 1 § hindrar

sekretessen inte att uppgifter lämnas till en annan myndighet,

om uppgiftsskyldighet följer av en lag eller en förordning.

Sekretesslagen hindrar inte heller myndigheterna från att

utväxla uppgifter i situationer där intresset av att uppgifterna

lämnas ut har företräde framför det intresse som sekretessen

skall skydda (14 kap. 3 §).

Föreskrifterna i 14 kap. gäller dock inte i fråga om sekretess

som regleras i 7 kap. 17 § sekretesslagen. Enligt sistnämnda

lagrum gäller sekretess i verksamhet som avser förande av eller

uttag ur allmänt kriminalregister eller polisregister för

uppgift som har tillförts registret. Om utlämnande av sådan

uppgift gäller i stället vad som är föreskrivet i lag om sådana

register och i förordning som har stöd i sådan lag.

Enligt 21 § polisregisterkungörelsen (1969:38) meddelar

polisstyrelse utdrag ur Rikspolisstyrelsens polisregister på

framställning av socialnämnd bl.a. i ärende som rör åtgärder

enligt LVU.

Den möjlighet som efterlyses i motionen finns således redan

enligt gällande lagstiftning. Utskottet avstyrker bifall till

motion Ju217.

Handläggningen av mål om barn

I motion Ju708 (s) föreslås att frågor om omhändertagande av

barn enligt LVU och frågor om överflyttande av vårdnad enligt

föräldrabalken (FB) skall handläggas vid endast en domstol och

inte som nu av förvaltningsdomstol resp. av allmän domstol.

Domstolsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1991:106)

Domstolarna inför 2000-talet ingående behandlat frågan om

arbetsfördelningen mellan de allmänna domstolarna och de

allmänna förvaltningsdomstolarna. I anslutning till

motionsönskemålet vill utskottet nämna att Domstolsutredningen

bl.a. föreslagit att verkställigheten av avgöranden om vårdnad

och umgänge med barn skall handläggas av tingsrätterna i stället

för av länsrätterna. Härigenom skulle tingsrätten komma att

besluta även om verkställigheten av nyssnämnda beslut, vilket

ligger i linje med motionsönskemålet. Domstolsutredningens

förslag har remissbehandlats och är för närvarande föremål för

fortsatt beredning.

Regeringen har genom beslut den 14 oktober 1993 tillsatt en

kommitté med uppgift att bl.a. utreda frågan om handläggning av

vårdnadstvister (dir. 1993:120).

Det fortsatta beredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju708.

Ungdomsdomstol

I motion Ju421 (nyd) föreslås en utredning om

förutsättningarna för en särskild ungdomsdomstol där ungdomar

tjänstgör som domare, åklagare och försvarare i ungdomsmål.

Utskottet anser för sin del att brottmålsprocessen, i likhet

med andra processer, ställer särskilda krav på aktörerna. Det

kan således inte komma i fråga, särskilt inte i ungdomsmål, att

frångå kraven på utbildning och kompetens hos domare, åklagare

och försvarare. Motion Ju421 bör enligt utskottets mening inte

föranleda någon åtgärd från utskottets sida, och den avstyrks.

Frihetsberövande av ungdomar

I motion Ju836 (nyd) anförs att det bör finnas möjlighet att

frihetsberöva ungdomar i avvaktan på utredning om lämpliga

åtgärder. I motionen framhålls vidare vikten av att samordna

rättsväsende och socialtjänst. I motion Ju846 (s) anförs att

ansvaret för ungdomar under 18 år som begår brott skall ligga på

socialtjänsten och inte hos kriminalvården.

Motioner gällande frihetsberövande av ungdomar har utskottet

behandlat flera gånger tidigare (1987/88:JuU36 s. 23,

1989/90:JuU29 s. 23, 1990/91:JuU19 s. 14, 1991/92:JuU24 s. 16

och 1992/93:JuU24 s. 13--14). Utskottet har därvid avstyrkt

bifall till motionerna, dels med hänvisning till de möjligheter

som finns i LVU till omedelbart omhändertagande och övervakning

och kontroll av den unge, dels till Ungdomsbrottskommitténs

pågående arbete med en översyn av det allmännas insatser vid

brott av unga.

Ungdomsbrottskommittén överlämnade i juni 1993 sitt betänkande

(SOU 1993:35) Reaktion mot ungdomsbrott, Del A. Kommitténs

huvuduppgift har varit att undersöka om den nuvarande

fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och

rättsväsendet är väl avvägda när det gäller de unga

lagöverträdarna och om samordningen mellan myndigheterna kan

förbättras. Kommittén har därvid bl.a. haft till uppgift att se

över frågan om det är möjligt att åstadkomma snabbare

ingripanden vid brott av unga och att överväga behovet av

ändring av reglerna om häktning och bestämmelserna om omedelbart

omhändertagande enligt LVU.

Kommittén anför i sitt betänkande att det inte finns något

behov av att generellt öka möjligheterna till frihetsberövande

av unga som är misstänkta för brott. Däremot anser kommittén att

det finns ett behov av att utöka möjligheterna till

frihetsberövande av unga lagöverträdare i åldern 15--17 år som,

under en relativt kort tidsperiod, begår brott i stor

omfattning, dvs. när det finns risk för fortsatt brottslig

verksamhet. Enligt kommittén bör man dock inte införa ett nytt

institut för frihetsberövande av ungdomar utan i stället anpassa

häktningsreglerna efter de ungas särskilda förhållanden.

Kommittén föreslår att den som har fyllt 15 men inte 18 år skall

få häktas om det finns särskilda skäl för häktning på grund av

risk för fortsatt brottslig verksamhet. I dag krävs "synnerliga

skäl" enligt 7 § LUL. För att häktning skall få ske vid

flyktfara och kollusionsfara skall alltjämt krävas synnerliga

skäl. Det krav som ställs upp i 24 kap. 4 § RB på att det skall

vara uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas på

annat sätt för att häktning skall få ske, föreslås stå kvar

oförändrat. Blir den unge t.ex. omhändertagen enligt LVU och

placerad på särskilt ungdomshem, föreligger regelmässigt

betryggande övervakning. För att undvika skadliga följder av

frihetsberövandet föreslås den utvidgade möjligheten till

häktning bli kombinerad med en föreskrift att den unge, om inte

synnerliga skäl föreligger, under verkställigheten av

häktningsbeslutet skall vara placerad på ett särskilt

ungdomshem.

När det gäller samordning mellan rättsväsende och socialtjänst

anförs i betänkandet bl.a. att samarbetet mellan myndigheterna,

främst mellan polis och socialtjänst, måste förbättras.

Utredningen föreslår att det vid alla polismyndigheter skall

finnas speciellt avdelade polismän som är ansvariga och särskilt

lämpade för arbetet med unga lagöverträdare och att det vid

varje åklagarmyndighet bör finnas särskilda åklagare som

handlägger mål mot unga lagöverträdare med särskild kompetens

för uppgiften. Vidare föreslås att särskilda ungdomshandläggare

inom socialtjänsten avdelas för arbetet med de unga

lagöverträdarna och att de om möjligt ingår i en central

ungdomsgrupp. Det föreslås också att det i LUL införs en

bestämmelse om att polisen genast skall underrätta socialnämnden

när någon som inte har fyllt 18 år är skäligen misstänkt för ett

brott på vilket kan följa fängelse.

Ungdomsbrottskommitténs betänkande är för närvarande föremål

för remissbehandling. Remisstiden utgår den 30 november 1993.

Den fortsatta beredningen bör avvaktas. Utskottet avstyrker

bifall till motion Ju836 i nu aktuella delar.

Beträffande frågan om ansvaret för ungdomar som begår brott

konstaterar kommittén att socialtjänsten har det övergripande

ansvaret för barn och ungdom som far illa och riskerar att

utvecklas ogynnsamt. Kommitténs uppfattning är dock att

socialtjänstens roll som en hjälpande och stödjande instans bör

renodlas i största möjliga utsträckning. Kommittén anser därför

att överlämnande till särskild vård inom socialtjänsten inte

skall vara en straffrättslig påföljd utan ersättas med

villkorlig dom och skyddstillsyn, vilka påföljder särskilt skall

anpassas för ungdomar och i vissa fall förenas med föreskrift om

samhällstjänst, samt med en ny tidsbestämd påföljd benämnd

särskild tillsyn. Kommittén föreslår således att stadgandet i 31

kap. 1 § BrB om överlämnande till vård inom socialtjänsten skall

upphävas. Kommittén betonar dock att socialnämndens ovannämnda

övergripande ansvar skall ligga fast även om ingripanden mot

brott skall vara en uppgift för rättsväsendet.

När det gäller brottslig verksamhet som särskild indikation

för att vård skall få beslutas enligt 3 § LVU föreslås det

tillägget att ett brott för vilket den unge är delgiven

misstanke inte får läggas till grund för tvångsvård enligt LVU

så länge förundersökning pågår eller misstanken annars är

föremål för prövning.

Som ovan angivits bör det fortsatta beredningsarbetet

avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju846 i denna

del.

Åklagarens bevisbörda

I motion Ju829 (nyd) anförs att åklagarens bevisbörda på

senare år blivit för stor och att åklagarens bevisbörda därför

måste minskas.

I motionen ges olika förslag till hur denna minskning av

bevisbördan skulle kunna gå till. Bl.a. föreslås att

målsägandens uppgifter skall tillmätas ett större bevisvärde än

i dag, att målsäganden och den tilltalade skall höras under ed

och att domstolen skall vara mer aktivt utredande. I vissa fall

bör man också, enligt motionen, låta den tilltalade bevisa sin

oskuld, t.ex. i vissa rattfyllerimål och i mål angående häleri.

Även i motion Ju638 (nyd) framförs uppfattningen om omvänd

bevisbörda i rattfyllerimål.

Utskottet behandlade frågan om åklagarens bevisbörda under

hösten 1992 i betänkandet om processrättsliga frågor,

1992/93:JuU6, s. 6--7, till vilket här hänvisas. Utskottet

avstyrkte då, främst med hänvisning till principen om den fria

bevisprövningen, bifall till liknande motionsyrkanden. Utskottet

har nu ingen annan uppfattning än den som där redovisades.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju829 och till motion

Ju638 i denna del.

Målsägandefrågor

I fyra motioner, Ju302 (nyd), Ju821 (nyd), Ju830 (nyd) och

Ju831 (nyd), tas frågor om målsägandens ställning upp.

I motionerna anförs att målsägandens ställning på olika sätt

måste stärkas. Bl.a. föreslås att brottet skall ses som en sak i

första hand mellan förövaren och offret och att målsäganden på

samma sätt som en åklagare skall ha rätt att föra talan inför

domstol. Det föreslås vidare att det i RB införs en bestämmelse

om att målsäganden skall mötas med medkänsla och förståelse.

I RB stadgas att det är allmän åklagare som för talan om brott

som hör under allmänt åtal. Under allmänt åtal hör alla brott

som inte uttryckligen är undantagna därifrån. Vissa brott

fordrar angivelse av målsäganden. Om åklagaren beträffande ett

sådant s.k. angivelsebrott beslutar att inte väcka åtal har

målsäganden rätt att själv väcka åtal, s.k. enskilt åtal.

Om en åklagare har väckt allmänt åtal har målsäganden rätt att

biträda åtalet och han har också rätt att i högre rätt fullfölja

talan. Om åklagaren lägger ner det allmänna åtalet har

målsäganden rätt att överta åtalet. En målsägande har också rätt

att väcka talan om ansvar för vissa brott, t.ex. förtal och

förolämpning. Regleringen finns i 20 kap. RB.

Utskottet som inte finner skäl att initiera någon ändring av

ovanstående regler avstyrker bifall till yrkandena i motionerna

Ju302, Ju821 och Ju831 i dessa delar.

FN har i en rapport, Declaration of Basic Principles of

Justice for Victims of Crime and Abuse of Power, Report of the

Third Committee A/Res/40/881, angivit vilka grundläggande

rättsprinciper som skall gälla för brottsoffer. Däri sägs bl.a.

att offer bör behandlas med medkänsla och respekt och att de

skall ha rätt till rättsordningens skydd och få gottgörelse på

ett snabbt, rättvist och lättillgängligt sätt.

Justitiedepartementet har i promemorian (Ds 1993:29)

Brottsoffren i blickpunkten kartlagt behovet av ytterligare

insatser för brottsoffer och föreslagit vissa åtgärder för att

stärka brottsoffrens ställning.

I promemorian behandlas bl.a. målsägandens ställning under

förundersökning och rättegång. Enligt promemorian bör reglerna

om målsägandens deltagande i rättegångar inte ändras utan andra

vägar bör sökas för att stärka dennes ställning i processen. Här

föreslås bl.a. ökat personligt stöd och juridisk hjälp och

information.

I promemorian anförs vidare bl.a. att krav på målsäganden om

ett större aktivt deltagande i processen kan upplevas som en

ytterligare påfrestning i en redan svår situation. Promemorian

har remissbehandlats och förslagen har nyligen presenterats i en

lagrådsremiss.

Ärendets fortsatta beredning bör avvaktas. Utskottet avstyrker

därför bifall till motionerna Ju821 och Ju830 i nu aktuella

delar.

I sammanhanget kan nämnas att regeringen nyligen lagt fram en

proposition (1993/94:26) i vilken föreslås bl.a. en utvidgning

av rätten till målsägandebiträde.

När det gäller önskemålet om att brottet skall ses som en sak

mellan förövaren och offret har utskottet nyligen avslagit

motioner med liknande innehåll (1993/94:JuU25). Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju821 även i denna del.

Att målsäganden skall bemötas med medkänsla och respekt är en

självklarhet. Något behov av att i RB särskilt ange hur

målsäganden skall bemötas finns dock inte. Utskottet avslår

motion Ju821 i denna del.

Anonymitet för vittnen

I motion Ju714 (nyd) anförs att vittnen och andra

uppgiftslämnare bör få vara anonyma inför den tilltalade i mål

som gäller allvarlig brottslighet, t.ex. narkotikabrott och

terrorism.

Frågan om anonymitet för vittnen och målsägande behandlades

utförligt av utskottet under hösten 1992 i betänkandet om

processrättsliga frågor, 1992/93:JuU6 s. 7--10, till vilket här

hänvisas. Utskottet uttalade då bl.a. att det inte är möjligt

att genomföra någon genomgripande ändring av gällande principer

om parts insyn i de förhållanden som kan läggas till grund för

en domstols eller myndighets avgörande. Utskottet hänvisade

också till det då pågående arbetet inom Justitiedepartementet

med en översyn av vilka uppgifter om t.ex. vittnen och

målsäganden som skall antecknas i förundersökningsprotokollet.

Justitiedepartementet har i promemorian (Ds 1993:29)

Brottsoffren i blickpunkten behandlat frågan om anonymitet för

vittnen och målsägande. I promemorian anförs bl.a. att det inte

kan komma i fråga att undanhålla den misstänkte uppgifter om

namnet på ett vittne eller en målsägande. Den lösning som

föreslås i promemorian är i stället att den tilltalade inte

automatiskt skall få kännedom om samtliga personuppgifter. Det

föreslås bl.a. att uppgifter om ålder, yrke och bostadsadress

inte skall delges den tilltalade när stämningsansökan delges och

efterfrågas vid förhör inför rätten endast om det behövs.

Promemorian har remissbehandlats och är nu föremål för fortsatt

beredning.

Det bör tilläggas att Europadomstolen i två avgöranden avvisat

möjligheten att använda anonyma vittnen under hänvisning till

att den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna inte tillåter

detta. I Fri- och rättighetskommitténs delbetänkande (SOU

1993:40) Fri- och rättighetsfrågor, del A, föreslås att

konventionen skall införlivas med svensk lag. En proposition

väntas under hösten.

Det saknas anledning för utskottet att frångå sitt tidigare

ställningstagande. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju714.

Utevaro från domstolsförhandling

I motion Ju411 (m) pekas på de problem som uppstår när den

tilltalade inte inställer sig till utsatt förhandling. I

motionen anförs att det bör vara möjligt att döma den som

uteblivit utan laga förfall.

I 46 kap. RB finns regler om vad som gäller om den tilltalade

uteblir från huvudförhandling i brottmål. Bortsett från att

rätten har möjlighet att utdöma utsatt vite, kalla på nytt vid

förhöjt vite eller förordna om hämtning så är det möjligt att i

vissa fall hålla huvudförhandling och avkunna dom i den

tilltalades utevaro. Om saken kan utredas tillfredsställande får

målet avgöras om det inte finns anledning att döma till annan

påföljd än böter, fängelse högst tre månader, villkorlig dom

eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening.

Beträffande fängelse gäller att denna påföljd bara får ådömas om

den tilltalade tidigare har uteblivit från en förhandling. En

förutsättning är dock att den tilltalade delgivits stämning och

kallelse till förhandlingen i vederbörlig ordning.

För huvudförhandling i hovrätten gäller också, beträffande

vadekärande, att utevaro från förhandlingen utan laga skäl

medför att vadetalan förfaller (RB 51 kap. 19 §).

Utskottet kan konstatera att parters utevaro är ett betydande

problem för domstolarna. Kostnaderna för inställda förhandlingar

är höga. Den nuvarande regleringen uppfyller åtminstone delvis

motionsönskemålet och utgör en lämplig avvägning mellan

rättssäkerhetskraven och kraven på en en ändamålsenlig

förhandlingsordning. Utskottet avstyrker bifall till motion

Ju411.

Offentlighet vid domstol

I motion Ju713(nyd) begärs en översyn av reglerna om

offentlighet vid domstol i syfte att göra det möjligt med

TV-utsändning från domstolsförhandlingar. Detta skulle, enligt

motionen, bl.a. tillgodose medborgarnas behov av information.

Enligt 2 kap. 11 § andra stycket RF skall domstolsförhandling

vara offentlig.

I 5 kap. RB regleras frågor om offentlighet vid domstol. I

vissa fall kan domstolsförhandling hållas inför stängda dörrar.

Det rör vissa typer av brott eller när viss personalia skall gås

igenom. För övriga fall gäller bl.a. att det inte är tillåtet

att fotografera i rättssalen (9 §). Skälet till detta är att det

i allmänhet är störande för förhandlingen och dessutom utsätter

t.ex. en tilltalad i brottmål för onödigt lidande. Detta förbud

anses också gälla TV-inspelning.

Rätten kan, enligt 9 §, förbjuda att annan (än rätten) spelar

in de förhör som hålls om det kan antas att en part skulle

uppfatta inspelningen som integritetskränkande eller på annat

sätt besvärande och detta kan bli till men för utredningen.

Utskottet, som inte finner skäl att initiera en översyn av

offentlighetsreglerna i nu aktuellt avseende, avstyrker bifall

till motion Ju713.

Delgivning i den summariska processen

I motion Ju716 (s) förordas en utvärdering av de ändringar i

delgivningslagen (prop. 1990/91:11, JuU8, rskr. 90) som trädde i

kraft den 1 februari 1991. I första hand bör, enligt motionen,

undersökas hur delgivningar i den summariska processen skall

kunna förenklas, t.ex. om s.k. förenklad delgivning kan användas

även i den summariska processen.

Genom den nämnda ändringen i delgivningslagen infördes bl.a.

en ny delgivningsform, s.k. förenklad delgivning.

Handläggningen av den summariska processen,

betalningsföreläggande och handräckning, flyttades den 1 januari

1992 från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna.

Förfarandet regleras i lagen (1990:746) om

betalningsföreläggande och handräckning (prop. 1989/90:85,

JuU31, rskr. 311).

När kronofogdemyndigheten fått in, och tagit upp, en ansökan

om betalningsföreläggande eller handräckning skall myndigheten

utfärda ett föreläggande för svaranden att yttra sig över

ansökningen (29 §). Föreläggandet och en kopia av

ansökningshandlingen skall delges svaranden.

Delgivning skall ske i enlighet med reglerna i

delgivningslagen (1970:428). Ordinär delgivning sker genom att

myndigheten skickar den handling som skall delges med posten

eller överlämnar den med bud eller på annat sätt till den sökte.

Som bevis för att delgivning skett begärs delgivningskvitto

eller mottagningsbevis. Ordinär delgivning kan också, sedan

ändringarna i delgivningslagen den 1 februari 1991, ske genom

s.k. förenklad delgivning vilket innebär att den handling som

skall delges skickas med posten till adressatens senast kända

adress, utan krav på mottagningsbevis, och att myndigheten någon

dag efteråt skickar ett meddelande om att handlingen sänts. Den

sökte anses delgiven 14 dagar därefter. En förutsättning är att

den sökte dessförinnan delgivits upplysning om att förenklad

delgivning kan komma att användas. Förenklad delgivning kan

alltså användas beträffande den som är medveten om att ett mål

eller ärende är anhängigt vid domstolen eller myndigheten, t.ex.

sökande, kärande eller svarande.

Eftersom särskilda krav måste ställas vid delgivning av

handlingar som typiskt sett har mycket stor betydelse för

mottagaren får förenklad delgivning inte avse

stämningsansökningar eller andra handlingar varigenom ett mål

eller ärende anhängiggörs (3 a §). Förenklad delgivning kan

således inte användas för delgivning av ansökan om

betalningsföreläggande eller handräckning.

I propositionen 1990/91:11 förutskickades att ändringarna i

delgivningslagen skulle bli föremål för utvärdering. Regeringen

har genom beslut den 18 februari 1993 gett Domstolsverket i

uppdrag att undersöka hur de nya reglerna slagit ut i praktiken.

Enligt uppdraget skall Domstolsverket därvid bl.a. undersöka om

syftet med de nya reglerna har uppnåtts, om de nya möjligheterna

använts på det sätt som avsetts, om de nya reglerna är effektiva

och rättssäkra samt om reglerna behöver ändras eller

kompletteras. Undersökningen skall koncentreras till vissa

domstolar och ett mindre antal andra myndigheter där delgivning

är vanligt förekommande, bl.a. kronofogdemyndigheter. Uppdraget

kommer enligt uppgift från Domstolsverket att redovisas under

hösten 1993.

Den i motion Ju716 efterlysta utvärderingen pågår således.

Motionsyrkandet är därmed tillgodosett och utskottet avstyrker

bifall till motionen.

Forumregler i tvistemål

I motion Ju705 (m) föreslås en prövning av om forumreglerna i

10 kap. RB kan ändras så att mål kan flyttas från en domstol

till en annan om en av parterna har svårigheter att inställa

sig, t.ex. på grund av hög ålder och sjukdom.

I 10 kap. RB finns regler om fördelningen av mål mellan

domstolar av samma ordning, forumregler. Fördelningen bestäms i

första hand av domstolarnas domkretsar. I kapitlet skiljs mellan

fora vilka kan betecknas som allmänna och fora vilka kan

betecknas som särskilda. Vid allmänt forum kan talan väckas utom

i sådana fall som uttryckligen undantagits. Allmänt forum

bestäms av svarandens hemvist eller -- i vissa fall -- av den

ort där han uppehåller sig eller där han senast hade hemvist

eller uppehåll.

Särskilda fora är antingen konkurrerande eller exklusiva. I

det förra fallet har käranden valrätt mellan vissa bestämda

fora. Med att ett forum är exklusivt menas att käranden kan få

målet upptaget endast vid detta forum.

När både käranden och svaranden kan ha inflytande på en

forumregels tillämpning brukar regeln betecknas som dispositiv.

I tvistemål är de flesta fora dispositiva. Om målet har instämts

i strid mot en dispositiv forumregel sker i princip avvisning

endast om svaranden gör en foruminvändning. Forumregler över

vilka svaranden inte har något inflytande brukar kallas

indispositiva. I tvistemålsprocessen är det endast de exklusiva

forumreglerna som även är indispositiva.

I 10 kap. 15 § RB stadgas att om ändring inträffar i

förhållande som betingat domstolens behörighet sedan svaranden

delgivits stämning är detta utan verkan, dvs. målet kan då inte

flyttas till annan domstol.

För de fall då en part, eller ett vittne, har svårigheter att

inställa sig vid domstolen finns olika lösningar i RB. Till att

börja med kan en parts talan alltid föras genom ombud (12 kap. 1

§), och det är då inte alltid nödvändigt att även parten

inställer sig personligen (11 kap. 5 §). Vidare kan vid

huvudförhandling förhör med part i bevissyfte och vittnesförhör

tas upp per telefon (43 kap. 8 § tredje stycket). Detta gäller

under förutsättning att det är lämpligt med hänsyn till

bevisningens art och övriga omständigheter eller om

bevisupptagning enligt vanliga regler skulle medföra kostnader

eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till

betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätt. Slutligen

finns även möjlighet till bevisupptagning utom huvudförhandling

(36 kap. 19 § första stycket 1 och 2 och 37 kap. 3 §). Förhör

med en part eller ett vittne får äga rum utom huvudförhandling

1) om det inte är möjligt för parten eller vittnet att infinna

sig vid huvudförhandlingen eller 2) om en inställelse vid

huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter

som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att

förhöret hålls vid huvudförhandlingen. Det ankommer på rätten

att besluta om en part eller ett vittne skall höras utom

huvudförhandlingen, och rätten skall i varje enskilt fall med

hänsyn till omständigheterna göra en bedömning av var förhöret

skall äga rum så att det blir så effektivt och så billigt som

möjligt.

Bestämmelserna i 36 kap. 19 § fick sin nuvarande lydelse år

1987 (prop. 1986/87:89, JuU31). Av propositionen (s. 180)

framgår bl.a. att bestämmelsen i första stycket 1 framför allt

avser den situationen att den som skall höras är varaktigt så

svårt sjuk att han inte kan infinna sig till en

huvudförhandling. Det framgår vidare att lagrummet helt skall

motsvara vad som tidigare gällde. I den tidigare lydelsen angavs

att förhör kunde äga rum utom huvudförhandling om ett vittne på

grund av sjukdom, vistelse på annan ort eller av annan orsak var

ur stånd att infinna sig vid huvudförhandlingen.

Utskottet anser, med hänvisning till ovan redovisade ordning,

att det inte finns skäl att överväga någon ändring av

forumreglerna i 10 kap. RB. Utskottet avstyrker bifall till

motion Ju705.

Personalkontroll

I motion Ju405 (m) tas frågan om personalkontroll upp.

Motionären föreslår en snabbutredning om möjligheten att ålägga

domstolarna informationsskyldighet gentemot arbetsgivare när en

skyddsklassad person dömts för brott.

Personalkontroll innebär i korthet att vissa myndigheter och

några företag, när det behövs i anställningsfrågor av betydelse

för rikets säkerhet, kan inhämta upplysningar om en viss person

från register som förs hos polisen, bl.a. från Säkerhetspolisens

register.

Frågor om personalkontroll behandlades av utskottet senast i

betänkandena 1987/88:JuU23 och 1989/90:JuU27. Utskottet avslog

de då aktuella motionsönskemålen med hänvisning till

SÄPO-kommitténs pågående arbete.

Utskottet har inhämtat yttrande från försvarsutskottet över

det nu aktuella yrkandet, se bilaga.

Gällande rätt

I förordningen (1981:421) om säkerhetsskyddet vid statliga

myndigheter (säkerhetsskyddsförordningen) finns grundläggande

föreskrifter om säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter.

Med säkerhetsskydd avses åtgärder som syftar till att

förhindra att obehöriga får del av information som är av

betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt.

Förordningen ålägger varje myndighet att svara för att det finns

ett tillfredsställande säkerhetsskydd inom myndighetens

verksamhetsområde. Enligt förordningen (2 §) finns det fem olika

former av säkerhetsskydd; sekretesskydd, tillträdesskydd,

infiltrationsskydd, information samt kontroll. Ansvaret för

säkerhetsskyddet åvilar i första hand respektive myndighet.

Rikspolisstyrelsen och Överbefälhavaren har gemensamt utfärdat

föreskrifter, anvisningar och allmänna råd om tillämpningen av

säkerhetsskyddsförordningen (FA SÄK). I FA SÄK framhålls att

personbedömning från säkerhetssynpunkt är ett viktigt led i

infiltrationsskyddet och att sådan skall göras beträffande var

och en som avses placeras i en tjänst eller på ett uppdrag som

är av betydelse för rikets säkerhet. Underlag för

personbedömningen är allmän personkännedom och

personalkontroll.

Personalkontrollsystemet regleras huvudsakligen i

personalkontrollkungörelsen (1969:446, omtryckt 1983:764).

Kompletterande föreskrifter till kungörelsen har utfärdats av

RPS (RPS FS 1985:9 och 10). Föreskrifter om personalkontroll

finns också i upphandlingsförordningen (1986:366), vari

föreskrivs att personalkontroll får göras i fråga om anställda

och uppdragstagare hos företag, med vilka statsmyndigheter

träffar avtal om upphandling som bör hemlighållas av hänsyn till

rikets säkerhet.

Reglerna i personalkontrollkungörelsen innebär i huvudsak

följande. Personalkontroll får företas av de organ som anges i

kungörelsen, i huvudsak statliga myndigheter inom totalförsvaret

men också vissa företag. Endast den som är placerad i s.k.

skyddsklass får kontrolleras. Antalet skyddsklasser är tre,

benämnda 1 A, 1 B och 2. Vilka tjänster som placeras i

skyddsklass bestäms av regeringen eller, när det gäller

skyddsklass 2, av vederbörande myndighet efter regeringens

bemyndigande.

Uppgifter som lämnas ut i samband med personalkontroll hämtas

bl.a. ur polisens person- och belastningsregister och

Säkerhetspolisens register. Vilka uppgifter som får lämnas ut i

ett konkret fall beror bl.a. på vilken skyddsklass som

kontrollen avser. Den 1 oktober 1993 utvidgades omfattningen av

de uppgifter som skall lämnas ut väsentligt avseende personer i

skyddsklass 2 (SFS 1993:984). Utlämnande beslutas av RPS

styrelse. Prövningen av den kontrollerades lämplighet från

säkerhetssynpunkt görs av den myndighet som beslutat om

kontroll.

För de personer som innehar tjänst i skyddsklass 1 skall

förnyad personalkontroll ske minst vart femte år. RPS styrelse

skall också, utan att framställning har gjorts om det, pröva

frågan om utlämnande av uppgift som har tillförts registret

efter det att personalkontroll har skett. Enligt vad utskottet

erfarit sker dock inte någon kontinuerlig uppföljning av om

personer som innehar skyddsklassade tjänster begår brott.

I personalkontrollkungörelsen finns också föreskrifter om

partsoffentlighet. Utgångspunkten är att den kontrollerade skall

beredas tillfälle att yttra sig innan beslut fattas om att lämna

ut uppgifter om honom. I vissa fall hindrar dock sekretess att

den kontrollerade får del av uppgifterna.

SÄPO-kommittén

År 1987 tillkallades en parlamentarisk kommitté,

SÄPO-kommittén, med uppgift bl.a. att se över

personalkontrollförfarandet. Syftet med översynen var både att

öka kontrollens effektivitet och att stärka den enskildes

rättssäkerhet i samband med kontrollen. I sitt slutbetänkande

(SOU 1990:51) Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll

och meddelarfrihet, lade kommittén fram ett förslag till lag om

personalkontroll. Kommittén underströk i betänkandet att den

inte funnit anledning att ändra den grundläggande inriktningen

av personalkontrollen. Förslaget till lag om personalkontroll

byggde därför i väsentliga delar på reglerna i

personalkontrollkungörelsen.

Kommittébetänkandet har remissbehandlats. De flesta

remissinstanser tillstyrkte förslaget om personalkontroll eller

lämnade det utan erinran. Kritik framfördes dock mot kommitténs

förslag om att ta bort möjligheterna att lämna ut uppgifter ur

Säkerhetspolisens register vid kontroll i skyddsklass 2 och mot

förslaget att offentliga försvarare i vissa brottmål skulle

inordnas i kontrollförfarandet.

Nuläget

Sedan kommitténs betänkande lades fram har Sverige ansökt om

medlemskap i EG. Många länder i Västeuropa tillämpar ett

personalkontrollsystem som bygger på s.k. security clearance,

säkerhetsklarering, vilket innebär att den kontrollerade

godkänns (klareras) i en viss skyddsklass, som ger behörighet

att ta befattning med säkerhetskänsliga frågor upp till en viss

nivå. Systemet skiljer sig i flera avseenden från det svenska

personalkontrollsystemet, bl.a. genom att skyddsklassplaceringen

hänför sig till personen och inte till tjänsten. Regeringen har

därför ansett det olämpligt att nu lägga fram ett förslag till

lag om personalkontroll på grundval av SÄPO-kommitténs förslag.

Regeringen har i stället, genom beslut den 24 juni 1993, (dir.

1993:81) tillkallat en särskild utredare för att se över

personalkontrollförfarandet. Enligt direktiven är målet för

utredningen att redovisa ett förslag till en lag om

personalkontroll som bygger på s.k. säkerhetsklarering och som

ligger i linje med vad som tillämpas inom många andra länder i

Västeuropa. Utredningsarbetet bör, enligt direktiven, i

väsentliga delar kunna bygga på de principiella överväganden i

fråga om kontrollens effektivitet och skyddet för den personliga

integriteten som redovisades i SÄPO-kommitténs betänkande.

Avsikten är att en parlamentarisk beredning därefter skall ske

av den särskilde utredarens förslag. Utredningsuppdraget skall

redovisas före utgången av maj 1994.

Försvarsutskottet har i sitt yttrande anfört bl.a. att

försvarsutskottet anser att de förhållanden som tas upp i

motionen förtjänar att uppmärksammas. Försvarsutskottet

konstaterar vidare att de formella grunderna för en rutin som

kan tillgodose de syften motionären har redan finns och att

någon ny rutin enligt motionens förslag därför inte synes

nödvändig. Enligt försvarsutskottets mening bör dock översynen

av personalkontrollförfarandet också pröva möjligheterna att

effektivisera personalkontrollförfarandet för att tillgodose

motionens syften.

Bedömning

Justitieutskottet delar försvarsutskottets uppfattning att de

frågor som tas upp i motionen bör uppmärksammas i det pågående

utredningsarbetet. Utskottet utgår från att så sker utan något

särskilt uttalande från riksdagens sida.

I avvaktan på ärendets fortsatta beredning avstyrker utskottet

bifall till motion Ju405.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande övervakningskameror

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju204 och

1992/93:Ju843,

res. 1 (nyd)

2. beträffande buggning och övervakning med dold kamera

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju837 yrkandena 7, 8

och 9 samt 1992/93:A444 yrkande 15 i denna del,

res. 2 (nyd)

3. beträffande spaningsfordon

att riksdagen avslår motion 1992/93:K22 yrkande 1,

4. beträffande bevisprovokation

att riksdagen avslår motion 1992/93:A444 yrkande 15 i denna

del,

5. beträffande husrannsakan och kroppsvisitation

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju219 yrkande 1,

1992/93:Ju704, 1992/93:Ju706, 1992/93:Ju707, 1992/93:Ju846

yrkande 28 och 1992/93:K22 yrkande 2,

6. beträffande beslag

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju812,

7. beträffande häktning

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju712,

res. 3 (nyd)

8. beträffande val av nämndemän

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju420 yrkandena 1 och

2 samt 1992/93:Ju710,

res. 4 (nyd)

9. beträffande nämndemän i ungdomsmål

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju420 yrkande 3,

10. beträffande uppgift ur polisregistret

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju217,

11. beträffande handläggningen av mål om barn

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju708,

12. beträffande ungdomsdomstol

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju421,

13. beträffande frihetsberövande av ungdomar

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju836 yrkandena 2 och 3,

res. 5 (nyd)

14. beträffande ansvaret för ungdomar som begår brott

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju846 yrkande 20,

15. beträffande åklagarens bevisbörda

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju638 yrkande 1 och

1992/93:Ju829,

res. 6 (nyd)

16. beträffande målsägandefrågor

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju302 yrkande 4,

1992/93:Ju821 yrkandena 2, 3, 4 och 15, 1992/93:Ju830 yrkande 2

och 1992/93:Ju831 yrkande 7,

res. 7 (nyd)

17. beträffande anonymitet för vittnen

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju714,

res. 8 (nyd)

18. beträffande utevaro från domstolsförhandling

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju411,

19. beträffande offentlighet vid domstol

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju713,

20. beträffande delgivning

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju716,

21. beträffande forumregler i tvistemål

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju705,

22. beträffande personalkontroll

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju405.

Stockholm den 26 oktober 1993

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Lars-Erik Lövdén (s),

Jerry Martinger (m),

Göthe Knutson (m),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Birthe Sörestedt (s),

Nils Nordh (s),

Göran Magnusson (s),

Liisa Rulander (kds),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Siw Persson (fp),

Christel Anderberg (m),

Anders Svärd (c) och

Kristina Persson (s).

Reservationer

1. Övervakningskameror (mom. 1)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar

med "Införandet av" och slutar med "Ju843" bort ha följande

lydelse:

Frågan är emellertid om inte skyddet mot

integritetskränkningar gått alltför långt. Utskottet anser för

sin del att det bör övervägas om inte tillståndskravet för

övervakning utan videoupptagning i affärslokaler kan avskaffas.

-- Detsamma kan för övrigt anföras beträffande förbudet mot

övervakning av gatumark omedelbart utanför t.ex. banklokaler.

Det ankommer på regeringen att lägga fram förslag för riksdagen

med den inriktning som här angetts. Vad utskottet nu anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande övervakningskameror

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju204 och

1992/93:Ju843 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

2. Buggning och övervakning med dold kamera (mom. 2)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "SÄPO-kommitténs förslag" och slutar med "i dessa delar"

bort ha följande lydelse:

SÄPO-kommitténs förslag är fortfarande under beredning i

Justitiedepartementet. Under det fortsatta beredningsarbetet är

det, enligt utskottets mening, angeläget att behovet av

effektiva spaningsmetoder som buggning och övervakning med dold

kamera på nytt övervägs. Den förra regeringens ställningstagande

år 1989 att buggning och dold kameraövervakning inte borde

införas som spaningsmetoder i polisarbetet bör alltså i enlighet

med vad som yrkas i motion Ju837 omprövas. Detta bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande buggning och övervakning med dold kamera

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju837

yrkandena 7, 8 och 9 samt 1992/93:A444 yrkande 15 i denna del

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Häktning (mom. 7)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "Någon anledning" och slutar med "motion 1992/93:Ju712" bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är de nuvarande reglerna

otillräckliga. För att effektivt bryta en brottsbana måste

möjligheten till frihetsberövande på utredningsstadiet öka. En

särskild häktningsgrund bör därför införas som ger möjlighet

till ett frihetsberövande i avvaktan på utredning om lämplig

påföljd eller annan brottsavhållande åtgärd. Det ankommer på

regeringen att lägga fram förslag härom för riksdagen. Vad

utskottet nu med anledning av motion Ju712 anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande häktning

att riksdagen med anledning av motion Ju712 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Val av nämndemän (mom. 8)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som

börjar med "Det pågående utredningsarbetet" och slutar med "till

motion Ju710" bort ha följande lydelse:

Sammansättningen av nämndemannakåren kan ifrågasättas från

social, åldersmässig och könsmässig synpunkt. En jämnare

sammansättning och en bättre åldersfördelning är önskvärd. Detta

kan åstadkommas genom en ändring av rekryteringsreglerna. En

nämndeman bör inte vara äldre än 60 år, och utnämningsproceduren

bör i övrigt utformas så att snedvridning i fråga om folklig

förankring undviks. Det politiska tillsättningssystemet är också

i sig ett problem. Ett sätt att komma till rätta med detta

problemkomplex skulle kunna vara att nämndemän väljs ut

slumpvis, t.ex. ur folkbokföringen. Vad utskottet nu med

anledning av motionerna Ju420 och Ju710 anfört bör beaktas i det

fortsatta utredningsarbetet. Detta bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande val av nämndemän

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju420

yrkandena 1 och 2 samt 1992/93:Ju710 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Frihetsberövande av ungdomar (mom. 13)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "Ungdomsbrottskommitténs betänkande" och slutar med

"i aktuella delar" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns skäl att gå längre än vad som

föreslås av Ungdomsbrottskommittén när det gäller

frihetsberövande av ungdomar. Ungdomar som fyllt 15 år bör

sålunda kunna frihetsberövas även i utredningssyfte.

Utredningsansvaret skulle därvid ligga på domstolen som bör

samråda med bl.a. sociala myndigheter om lämpliga åtgärder.

Detta frihetsberövande i avvaktan på utredning bör i de flesta

fall kunna vara tillräckligt. Om den unge därefter återfaller i

brott bör fängelsestraff aktualiseras.

Som framgått anser utskottet att det bör ske en samordning

mellan rättsväsende och socialtjänst där tyngdpunkten bör ligga

hos rättsväsendet. Detta skulle skapa möjligheter för mer

konsekventa åtgärder mot ungdomsbrottsligheten.

Vad utskottet nu med anledning av motion Ju836 anfört bör

beaktas i det fortsatta beredningsarbetet av

Ungdomsbrottskommitténs utredning. Detta bör riksdagen ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha

följande lydelse:

13. beträffande frihetsberövande av ungdomar

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju836 yrkandena

2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

6. Åklagarens bevisbörda i brottmål (mom. 15)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som

börjar med "Utskottet behandlade" och slutar med "i denna del"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns, som anförs i motionerna Ju638

och Ju829, anledning att misstänka att beviskraven för en

fällande dom under senare år höjts och nu är för höga. De

förslag som förs fram i motionerna är mot den bakgrunden

intressanta och förtjänar att prövas. Sammanfattningsvis anser

utskottet att frågorna om bevisvärdering i brottmålsprocessen i

syfte att minska åklagarens bevisbörda bör utredas. Det får

ankomma på regeringen att föranstalta härom. Vad utskottet nu

med anledning av motionerna Ju638 och Ju829 anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha

följande lydelse:

15. beträffande åklagarens bevisbörda

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju638

yrkande 1 och 1992/93:Ju829 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

7. Målsägandefrågor (mom. 16)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18

börjar med "Utskottet som inte finner" och slutar med "i dessa

delar" bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som anförs i motionerna Ju302, Ju821 och

Ju831 anser utskottet det angeläget att målsägandens åtalsrätt

förstärks. Detta skulle kunna ske genom en utvidgning av

bestämmelserna i 20 kap. RB, t.ex. genom att målsäganden ges

rätt att utverka åtal även i fall då förutsättningar för

strafföreläggande föreligger. Målsäganden bör också genom hjälp

av juridiskt biträde eller med ekonomiskt stöd ges utökade

möjligheter att själv föra talan. Dessa frågor bör närmare

utredas. Det ankommer på regeringen att föranstalta härom. Vad

utskottet nu anfört med anledning av ovannämnda motioner bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Ärendets fortsatta beredning " och slutar med "i nu

aktuella delar" bort ha följande lydelse:

Såsom anförs i motionerna Ju821 och Ju830 anser utskottet det

även angeläget att målsäganden ges en starkare ställning under

förundersökningen och under brottmålsprocessen. Detta bör

beaktas under det fortsatta beredningsarbetet. Vad utskottet nu

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "När det gäller" och slutar med "även i denna del"

bort ha följande lydelse:

Som ytterligare ett led i att stärka målsägandens ställning i

brottmålsprocessen bör brottet, enligt utskottets mening,

betraktas mer som en sak mellan offret och gärningsmannen än

mellan åklagaren och gärningsmannen. Detta bör beaktas i det

fortsatta beredningsarbetet. Vad utskottet nu i anledning av

motion Ju821 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Att målsäganden skall" och slutar med "i denna del"

bort ha följande lydelse:

Att målsäganden skall bemötas med medkänsla och respekt är,

såsom angivits i FN:s ovannämnda rapport, en grundläggande

princip och bör därför införas som en bestämmelse i RB.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag i denna

del.

dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha

följande lydelse:

16. beträffande målsägandefrågor

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju302

yrkande 4, 1992/93:Ju821 yrkandena 2, 3, 4 och 15, 1992/93:Ju830

yrkande 2 och 1992/93:Ju831 yrkande 7 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Anonymitet för vittnen (mom. 17)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets uttrande som på s. 20

börjar med "Det saknas anledning" och slutar med "motion Ju714"

bort ha följande lydelse:

Även om det generellt inte bör vara möjligt att undanhålla den

misstänkte uppgifter om namnet på vittnen och andra

uppgiftslämnare bör denna möjlighet, enligt utskottet mening,

finnas i undantagsfall t.ex. när det är frågan om

internationellt organiserad narkotikabrottslighet, terrorism

eller annan allvarlig brottslighet. Risk finns annars att många

människor i denna typ av mål undandrar sig att vittna på grund

av rädsla för repressalier. Detta bör beaktas i det fortsatta

beredningsarbetet. Vad utskottet nu i anledning av motion Ju714

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha

följande lydelse:

17. beträffande anonymitet för vittnen

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju714 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Försvarsutskottets yttrande

1993/94:FöU1y

Bilaga

Information om personer med skyddsklassat arbete

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har den 1 juni 1993 beslutat bereda

försvarsutskottet tillfälle att senast den 19 oktober 1993 avge

yttrande över motion 1992/93:Ju405.

Motionen

I motion 1992/93:Ju405 (m) anför motionären att det emellanåt

inträffar att personer som är anställda inom totalförsvaret

fälls i domstol för brott av något slag. Om vederbörande i

tjänsten hanterar hemliga handlingar synes det angeläget, för

att inte säga absolut nödvändigt, att arbetsgivaren får kännedom

om en sådan fällande dom.

Enligt motionären behöver inte den brottsliga gärning

vederbörande begått innebära att han/hon blivit en

säkerhetsrisk. Å andra sidan ligger det nära till hands.

Militära chefer bör vara observanta på envar anställd som visat

sig opålitlig genom att stjäla eller begå annat brott.

Motionären framhåller också att det finns en mängd befattningar

inom försvarsindustrin där en skyddsklassad person som visat sig

stjäla i butiker knappast är rätt man eller kvinna i hanteringen

av exempelvis åtråvärda konstruktionsritningar.

Motionärens uppfattning är att varje domstol skall vara

skyldig att genast efter domslut kontrollera yrke och

anställning beträffande envar som fällts. Är det då fråga om

skyddsklassad befattningshavare skall myndighetens eller

motsvarande (företagets) chef meddelas hela domslutet.

Motionären föreslår att regeringen inom Justitiedepartementet

låter snabbutreda ärendet och vidtar åtgärder av de slag som

redovisats.

Försvarsutskottet

Enligt utskottets mening kräver frågor rörande information om

personer med skyddsklassat arbete stor omsorg. Utskottet anser

att de förhållanden som motionären tar upp förtjänar att

uppmärksammas.

Personalkontroll beträffande den som innehar eller avses

tillträda sådan tjänst hos myndighet som är av betydelse för

totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt sker enligt

personalkontrollkungörelsen (SFS 1969:446). Med tjänst jämställs

anställning eller uppdrag hos leverantör med vilken myndigheten

träffar avtal om arbete som med hänsyn till rikets säkerhet

skall hållas hemligt. Enligt personalkontrollkungörelsen (7 §)

skall Rikspolisstyrelsen, utan att framställning gjorts om det,

pröva frågan om utlämnande av uppgift som har tillförts register

efter det att personalkontroll har skett. Frågan om vilka

uppgifter som skall lämnas ut regleras också i

personalkontrollkungörelsen (9 och 10 §§). Den 1 oktober 1993

förändrades omfattningen av de uppgifter som skall lämnas ut

väsentligt.

De formella grunderna för en rutin som kan tillgodose de

syften motionären har finns således redan. Någon ny rutin enligt

motionärens förslag synes därför inte nödvändig. Enligt vad

utskottet har erfarit sker inte någon kontinuerlig uppföljning

av om personer som innehar skyddsklassade tjänster begår brott.

För de personer som innehar tjänst i skyddsklass

1 skall emellertid förnyad personalkontroll ske minst vart femte

år.

Regeringen har den 24 juni 1993 beslutat om en översyn av

personalkontrollförfarandet (dir. 1993:81). Enligt utskottets

mening bör denna utredning också pröva möjligheterna att

effektivisera personalkontrollförfarandet för att tillgodose

motionens syften.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla vikten av

personalkontroll inför uttagningen av värnpliktiga till

krigsbefattningar och uttagningen av personal till hemvärnet.

Utskottet avser härvidlag att närmare orientera sig om det

aktuella läget och återkomma till frågan.

Stockholm den 19 oktober 1993

På försvarsutskottets vägnar

Arne Andersson

I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Sture Ericson

(s), Wiggo Komstedt (m), Lars Ulander (s), Lars Sundin (fp),

Gunhild Bolander (c), Ingvar Björk (s), Stig Grauers (m),

Christer Skoog (s), Jan Erik Ågren (kds), Robert Jousma (nyd),

Sven Lundberg (s), Henrik Landerholm (m), Karin Wegestål (s) och

Britt Bohlin (s).

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Utskottet 5

Inledning 5

Övervakningskameror 5

Bakgrund 6

Utskottets bedömning 7

Polisens arbetsmetoder 7

Buggning och övervakning med dold kamera 7

Spaningsfordon 8

Bevisprovokation 9

Frågor om tvångsmedel 9

Beslag, husrannsakan och kroppsvisitation 9

Häktning 11

Nämndemän 12

Barn och ungdomar 14

Uppgift ur polisregistret 14

Handläggningen av mål om barn 15

Ungdomsdomstol 15

Frihetsberövande av ungdomar 16

Åklagarens bevisbörda 17

Målsägandefrågor 18

Anonymitet för vittnen 19

Utevaro från domstolsförhandling 20

Offentlighet vid domstol 20

Delgivning i den summariska processen 21

Forumregler i tvistemål 22

Personalkontroll 23

Gällande rätt 24

SÄPO-kommittén 25

Nuläget 25

Bedömning 26

Hemställan 26

Reservationer 28

Bilaga

Försvarsutskottets yttrande 33