Bet. 1993/94:JuU5

Justitieutskottets betänkande

1993/94:JUU05

Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

Innehåll

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

1993/94

JuU5

Propositionen

I proposition 1993/94:14 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att lagen (1952:98) med

särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall

fortsätta att gälla till utgången av år 1994.

Lagförslaget har fogats till betänkandet, se bilaga.

Motioner

1993/94:Ju1 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen avslår proposition 1993/94:14 om fortsatt giltighet av

1952 års tvångsmedelslag enligt vad i motionen anförts om

ett ofullständigt beslutsunderlag.

1993/94:Ju2 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en genomgripande undersökning av 1952 års lags tillämpning.

Utskottet

Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns,

förutom i rättegångsbalken (RB), i bl.a. lagen (1952:98) med

särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen

innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den

grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella

tvångsmedel. Lagen är tidsbegränsad och gäller efter den senast

gjorda förlängningen till utgången av år 1993 (prop. 1992/93:26,

JuU9, rskr. 42).

Lagen gäller vid förundersökning angående dels allmänfarliga

brott (t.ex. mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och sabotage),

dels vissa högmålsbrott (t.ex. uppror och högföräderi) och dels

vissa brott mot rikets säkerhet (t.ex. spioneri). Lagen gäller

också försök, förberedelse och stämpling till dessa brott om

sådan gärning är belagd med straff.

Lagen ger i förhållande till regleringen i RB utvidgade

möjligheter till bl.a. häktning och anhållande samt hemlig

teleavlyssning och hemlig teleövervakning (se 1992/93:JuU9

s. 1 f).

SÄPO-kommittén kom i sitt slutbetänkande (SOU 1990:51)

Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och

meddelarfrihet fram till slutsatsen att det föreligger ett

permanent behov av sådana särskilda möjligheter till

tvångsanvändning som 1952 års lag tillhandahåller. På sikt

borde, ansåg kommittén, bestämmelserna arbetas in i RB.

I motion Ju1 (v) kritiseras den redovisning som lämnas i

propositionen beträffande tillämpningen av 1952 års lag.

Motionärerna, som efterlyser en redovisning av i vilken

utsträckning lagen använts och varför den behövs, anser att det

bristfälliga beslutsunderlaget bör leda till att propositionen

avslås.

I motion Ju2 (s) begärs en genomgripande undersökning av

tillämpningen av 1952 års lag. Innan detta skett bör, enligt vad

som anförs i motionen, en permanentning av lagen inte

ifrågakomma.

I propositionen redovisas att Säkerhetspolisen i en skrivelse

den 1 september 1993 till regeringen anfört att 1952 års lag

utgör en nödvändig grund för Säkerhetspolisens verksamhet för

uppdagande av brott mot rikets säkerhet samt att de möjligheter

till tvångsmedel i särskilda fall som lagen ger också har

utnyttjats i stor omfattning. Enligt Säkerhetspolisen är det av

utomordentlig vikt för dess fortsatta verksamhet att lagens

giltighetstid förlängs. Enligt vad som vidare omnämns i

propositionen bereds för närvarande i Justitiedepartementet

frågan om lagens bestämmelser bör permanentas och om det i så

fall bör ske genom en inarbetning i RB eller på annat sätt. I

avvaktan härpå anser regeringen att lagens giltighetstid bör

förlängas med ett år eller till utgången av år 1994.

Utskottet vill för sin del beträffande behovet av den

reglering som 1952 års lag innehåller erinra om SÄPO-kommitténs

nyssnämnda ställningstagande. I fråga om redovisningen i

propositionen för lagens tillämpning vill utskottet påminna om

att utskottet i ett initiativärende år 1982 om parlamentarisk

kontroll i fråga om telefonavlyssning efterlyste en årlig

redovisning till riksdagen men från redovisningen undantog

sådana brottmål som avses i 1952 års lag. Utskottet uttalade att

utskottet härvidlag liksom eljest självt kan inhämta den

information som anses behövlig (JuU 1981/82:54; jfr 1988/89:Ju21

s. 9 f och 1990/91:JuU6 s. 3). Det bör också nämnas att

utskottet regelmässigt och med viss periodicitet brukar inhämta

upplysningar i här aktuella hänseenden vid besök hos

Säkerhetspolisen eller vid utfrågning med företrädare för

Säkerhetspolisen.

Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning. 1952 års

lag bör således ges fortsatt giltighet i enlighet med

regeringens förslag. Motion Ju1 avstyrks.

Beredningen av frågan om en eventuell framtida permanentning

av lagstiftningen pågår som framgått ovan. Utskottet utgår från

att regeringen inhämtar erforderligt beslutsunderlag. Något

riksdagsuttalande erfordras inte. Utskottet avstyrker bifall

även till motion Ju2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande fortsatt giltighet av 1952 års lag

att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:14 och med

avslag på motion 1993/94:Ju1 antar det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen

(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa

brottmål,

2. beträffande beredningen av nytt lagförslag

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju2.

Stockholm den 9 november 1992

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Lars-Erik Lövdén (s),

Jerry Martinger (m),

Nils Nordh (s),

Göran Magnusson (s),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Siw Persson (fp),

Christel Anderberg (m),

Maja Bäckström (s),

Kjell Eldensjö (kds),

Alf Eriksson (s),

Sven-Olof Petersson (c) och

Tomas Högström (m).

Bilaga