Bet. 1993/94:JuU6

Justitieutskottets betänkande

1993/94:JUU06

Teleavlyssning och teleövervakning

Innehåll

Utskottet

Hemställan

1993/94

JuU6

Skrivelsen

I skrivelse 1993/94:46 har regeringen (Justitiedepartementet)

berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i

skrivelsen om tillämpningen under år 1992 av bestämmelserna i

rättegångsbalken (RB) om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning vid förundersökning i brottmål.

Utskottet

Bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning som tvångsmedel vid förundersökning i brottmål

finns i första hand i 27 kap. RB.

Regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning

finns också i andra lagar, t.ex. i lagen (1952:98) med särskilda

bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och i lagen

(1991:572) om särskild utlänningskontroll.

Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra

telefonmeddelanden, som befordras via ett allmänt tillgängligt

telenät till eller från viss telefonapparat eller annan

teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller upptas genom

tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet.

Förutom för avlyssning av telefonsamtal kan tvångsmedlet således

användas för upptagning av annan telekommunikation än muntlig

sådan, såsom telex, telefax och datakommunikation. Hemlig

teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om

samtal eller andra telemeddelanden som har expedierats eller

beställts till eller från en viss telefonapparat eller annan

teleanläggning eller att en sådan anläggning avstängs för samtal

eller meddelanden. Reglerna i RB om hemlig teleövervakning

trädde i kraft den 1 september 1989.

I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54, rskr. 298

och prop. 1988/89:124 s. 55, JuU25, rskr. 313) redovisar

regeringen årligen hur reglerna i RB om hemlig teleavlyssning

och hemlig teleövervakning har tillämpats (se senast skr.

1992/93:44, JuU10, rskr. 43).

I den skrivelse som utskottet nu behandlar lämnar regeringen

en redogörelse för tillämpningen av bestämmelserna i RB om

hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning under år 1992.

Redogörelsen bygger på uppgifter som Rikspolisstyrelsen (RPS)

lämnat i en skrivelse till regeringen den 21 september 1993.

Redogörelsen omfattar samtliga fall av hemlig teleavlyssning och

hemlig teleövervakning enligt RB:s regler under år 1992.

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning med stöd av

bestämmelserna i RB har enligt regeringens skrivelse

huvudsakligen förekommit i förundersökningar där det funnits

starka misstankar om organiserad eller annars omfattande handel

med narkotika och då andra spaningsmetoder prövats utan resultat

eller redan från början befunnits vara otillräckliga.

Huvudsyftet har liksom tidigare varit att avslöja den mera

omfattande smugglingen till och försäljningen inom landet.

Hemlig teleavlyssning

När det gäller förundersökningar avseende grovt narkotikabrott

visar regeringsskrivelsen att domstolarna under år 1992 meddelat

tillstånd att avlyssna kommunikation till eller från

telefonapparater eller andra teleanläggningar som innehafts

eller använts av sammanlagt 258 misstänkta personer. Antalet

sådana fall under åren 1969--1992 var följande.

00>1969 16>28 38>1977 50>122 70>1985 82>233

00>1970 16>39 38>1978 50>102 70>1986 82>213

00>1971 16>44 38>1979 50>147 70>1987 82>205

00>1972 16>34 38>1980 50>220 70>1988 82>210

00>1973 16>46 38>1981 50>277 70>1989 82>214

00>1974 16>44 38>1982 50>313 70>1990 82>214

00>1975 16>42 38>1983 50>418 70>1991 82>243

00>1976 16>64 38>1984 50>414 70>1992 82>258

När det gäller andra grova brott som enligt RB kan grunda rätt

till teleavlyssning uppges sådan ha använts i 61 fall under år

1992. Det har gällt förundersökningar som huvudsakligen rört

mord, mordbrand, grovt rån, grov penningförfalskning och

allmänfarlig ödeläggelse. Motsvarande siffror för de närmast

föregående åren var 31 (1991), 13 (1990), 24 (1989), 15 (1988),

15 (1987), 15 (1986) resp. 6 (1985).

Den genomsnittliga avlyssningstiden år 1992 var 47 dagar.

Motsvarande tider för tidigare år var 44 dagar (1991), 46 dagar

(1990), 44 dagar (1989), 48 dagar (1988), 54 dagar (1987), 53

dagar (1986) resp. 60 dagar (1985). Det finns ärenden där

avlyssningen pågått endast en eller ett par dagar, medan den i

några andra fall har pågått i mer än fem månader. I ett fall har

avlyssningen pågått i sju månader.

Av skrivelsen framgår att avlyssningen haft betydelse för

förundersökningen i fråga om den misstänkte i 47 % av fallen år

1992, vilket kan jämföras med 48 % av fallen år 1991, 47 %

(1990), 51 % (1989), 44 % (1988), 68 % (1987), 64 % (1986) resp.

77 % (1985). Det framgår också att avlyssningen inte gett något

resultat i drygt 28 % av fallen och att åtgärden avbrutits med

kvarstående misstanke i drygt 24 % av fallen.

Under redovisningsperioden har det inte förekommit något fall

där domstol lämnat en ansökan om teleavlyssning utan bifall.

Inte heller vid den förhandsprövning som RPS gör har negativt

besked lämnats i något fall.

Hemlig teleövervakning

Enligt skrivelsen har tillstånd för hemlig teleövervakning

lämnats i 60 fall under år 1992. Av dessa avsåg 57 fall

narkotikabrott och tre fall avsåg grov stöld och grovt rån.

Under 1991 lämnades 41 tillstånd varav 35 fall avsåg

narkotikabrott och sex fall avsåg grov stöld, grovt bedrägeri,

grovt rån och egenmäktighet med barn. Under år 1990 lämnades 42

tillstånd, varav 38 avsåg narkotikabrott och fyra avsåg andra

brott. Tiderna för teleövervakningarna under år 1992 varierar

mellan 18 dagar och, som mest, knappt fyra månader. Den

genomsnittliga teleövervakningstiden var drygt 47 dagar.

Motsvarande siffra för år 1991 var 43 dagar.

Teleövervakningen har, uppges det i skrivelsen, haft betydelse

för förundersökningen i fråga om den misstänkte i 25 % av

fallen. År 1991 var motsvarande siffra 17 %. I knappt 37 % av

fallen har förundersökningen inte gett något resultat, och i

drygt 38 % av fallen har åtgärden avbrutits med kvarstående

misstanke.

Inte heller i fråga om teleövervakning har det under

redovisningsperioden förekommit att domstol lämnat en ansökan

utan bifall eller att RPS vid förhandsprövning lämnat ett

negativt besked.

Överväganden

Utskottet kan först konstatera att antalet teleavlyssningar på

grund av misstanke om grovt narkotikabrott under åren 1986--1990

legat på en relativt konstant nivå men att antalet avlyssningar

har ökat både under år 1991 och år 1992. De för år 1991 och 1992

registrerade ökningarna ger enligt utskottets mening emellertid

ännu inte anledning att anta att trenden är starkt uppåtgående.

Med tanke på att det tidigare förekommit stora variationer såväl

uppåt som nedåt i antal avlyssningar mellan olika år krävs det

ytterligare jämförelseår för att säkert kunna bedöma läget.

Utskottet utgår från att regeringen mycket nära följer

utvecklingen.

Härutöver vill utskottet i likhet med justitieministern peka

på att det ökade antalet avlyssningar under år 1991 och 1992

korresponderar mot en ökning under samma år av antalet personer

som har lagförts för grovt narkotikabrott och grovt rån. Antalet

beslag av olika narkotiska preparat har också ökat kraftigt

under senare år. Antalet beslag under år 1992 ligger på ungefär

samma nivå som år 1991. Av regeringsskrivelsen framgår att

beslagsmängderna ökat när det gäller heroin men i övrigt minskat

jämfört med år 1991. Av skrivelsen framgår dock inte hur stora

beslag som gjorts i ärenden där teleavlyssning eller

teleövervakning satts in och inte heller om det finns något

samband mellan ökningen av antalet lagförda personer och sådana

insatser.

Sammantaget finner utskottet att läget när det gäller den

illegala hanteringen av narkotika alltjämt är djupt oroande.

Någon förändring till det bättre kan inte förmärkas, och

utskottet anser i likhet med justitieministern att

teleavlyssning är ett hjälpmedel som inte kan undvaras i kampen

mot narkotikan. Detsamma gäller i fråga om annan särskilt grov

brottslighet där utskottet i likhet med föregående år speciellt

vill uppmärksamma utvecklingen när det gäller grova rån. Det

finns all anledning att noga följa utvecklingen inte endast i

fråga om narkotikabrott utan även i fråga om andra brott där

teleavlyssning kan bli aktuell.

När det gäller teleövervakning redovisas att antalet tillstånd

ökat påtagligt jämfört med 1991 samt att antalet fall i vilka

övervakningen haft betydelse för förundersökningen i fråga om

den misstänkte ökat från 17 % år 1991 till 25 % år 1992.

Siffrorna i övrigt är i stort oförändrade jämfört med föregående

år.

Utskottet noterar i likhet med föregående år att

teleövervakning i avsevärt mindre omfattning än teleavlyssning

har haft betydelse för förundersökning i fråga om den misstänkte

trots att antalet fall där avlyssningen haft sådan betydelse i

och för sig ökat sedan år 1991. Detta är som justitieministern

anför emellertid en naturlig följd av dessa tvångsmedels olika

användningsområden; teleövervakning har sin största betydelse i

förundersökningar om narkotikabrott och fyller en viktig

funktion för att t.ex. kartlägga en misstänkt

narkotikahandlares kontaktkrets. Teleövervakning kan också

utgöra ett komplement till teleavlyssning.

I likhet med tidigare år vill utskottet understryka vikten av

restriktivitet när det gäller teleavlyssning och

teleövervakning. Av betydelse i det sammanhanget är den praxis

enligt vilken ärenden om teleavlyssning anmäls för

rikspolischefen innan de överlämnas till åklagare (jfr prop.

1980/81:76 s. 277 f och JuU 1987/88:4 s. 4). Som utskottet

tidigare uttalat är det ett oavvisligt krav att åtgärderna i

varje enskilt fall så långt det är möjligt begränsas i fråga om

både antalet avlyssnade eller övervakade telefonapparater och

andra teleanläggningar och den tid som någon av åtgärderna

pågår.

Med dessa uttalanden bör regeringens skrivelse läggas till

handlingarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande regeringens skrivelse 1993/94:46

att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna.

Stockholm den 9 november 1993

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik

Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Nils Nordh (s), Göran Magnusson

(s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw Persson

(fp), Christel Anderberg (m), Maja Bäckström (s), Kjell Eldensjö

(kds), Alf Eriksson (s), Sven-Olof Petersson (c) och Tomas

Högström (m).