Bet. 1993/94:KrU1

Kulturutskottets betänkande

1993/94:KRU01

Kulturmiljövård m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1993/94

KrU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlas fyra motioner om bevarande av

kulturmiljöer eller andra kulturminnesfrågor.

I två av motionerna tas frågor upp om stöd till industriminnen

i Skåne och stöd till Sala silvergruva. Motionerna avstyrks

bl.a. med hänvisning till att ansvarsfördelningen inom

kulturmiljövården sedan den 1 juli 1993 innebär att

beslutanderätten över bidrag till kulturmiljövård liksom

dispositionsrätten över medel som anvisas över anslaget

Kulturmiljövård åvilar länsstyrelserna. Utskottet framhåller

även att industriminnesvården i 1993 års budgetproposition

utpekats som ett prioriterat område.

En motion som bl.a. tar upp frågan om behovet av ett

gruvmuseum i Grängesberg avstyrks med hänvisning dels till de

principer i fråga om ansvar och uppgifter på museiområdet som

riksdagen antog år 1987, dels till Museiutredningens arbete.

I en motion förordas att den s.k. Ekoparken i Stockholm skall

föreslås bli uppförd på Unescos Världsarvslista. Utskottet

avtyrker motionen med hänvisning till tidigare ställningstagande

av innehåll att riksdagen inte bör ta ställning till vilka

objekt som bör anmälas för uppförande på Världsarvslistan.

Utskottet lämnar en redovisning för beredningsläget i fråga om

svenska objekt som redan anmälts för uppförande på listan.

Ett särskilt yttrande om bevarandet av industriminnen har

fogats till betänkandet.

Motionerna

1992/93:Kr216 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ett gruvmuseum i Grängesberg,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den bör utreda förutsättningarna för

ett gruvmuseum.

1992/93:Kr272 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att bevara industriminnen,

1992/93:Kr296 av Lena Hjelm-Wallén och Berit Oscarsson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av resurser till Sala

silvergruva.

1992/93:Bo509 av Odd Engström och Pär Granstedt (s, c) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Ekoparken bör utpekas som "World

heritage site".

Ansvaret för det statliga stödet till kulturmiljövården

Vid riksmötet 1992/93 godkände riksdagen riktlinjer för

länsstyrelsernas uppgifter på kulturmiljövårdens område som

tillämpas fr.o.m. den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:100 bil. 14

punkt B 1, yttr. 1992/93:KrU7y, bet. 1992/93:BoU17, rskr.

1992/93:283). I propositionen angavs att länsstyrelsernas

uppgifter skall vara att arbeta med landskapets långsiktiga

förvaltningsfrågor och ge stöd till de svenska

jordbruksföretagens möjligheter att upprätthålla landskapets

traditionsinnehåll. De skall vidare ansvara för frågor om

enskilda kulturmiljöer och kulturminnen samt ge

kulturmiljöområdet en sådan tyngd i organisationen att

uppgifterna kan bedrivas i enlighet med det vidgade ansvar

länsstyrelserna ges på området. I propositionen konstaterades

att kulturmiljövården har att arbeta utifrån en relativt smal

resursbas. Denna svårighet kan enligt propositionen bara

bemästras genom en effektiv roll- och ansvarsfördelning mellan

kulturmiljövårdens olika parter. Riksantikvarieämbetet (RAÄ)

skall forsättningsvis utveckla de centrala

myndighetsfunktionerna och arbeta med kunskapsuppbyggnad.

Ansvaret för att ta ställning i frågor om enskilda kulturmiljöer

och kulturminnen koncentreras till länsstyrelserna. RAÄ

bemyndigas därför att till länsstyrelserna delegera sådana

beslut om bidrag till vård av byggnader, fornlämningar och

landskap som RAÄ dittills fattat.

RAÄ har beslutat om Allmänna råd (1993:1) för delegering av

beslut om och anslag för kulturmiljövård. Enligt råden skall

fördelningen av anslagsmedel ske i form av ramar med totalbelopp

för normalt fem, men för budgetåret 1993/94 sex, huvudändamål

enligt följande.

Anslaget Kulturmiljövård

1. Byggnadsvård

2. Fornminnesvård

3.Kulturlandskapsvård (Extra medel för budgetåret 1993/94

för upprustning av kulturhistoriskt värdefulla miljöer)

Anslaget Kulturstöd vid ombyggnad m.m.

4. Renovering m.m. av bostadsbebyggelse

5. Arkeologisk undersökning vid bostadsbebyggelse

Länsstyrelserna får under löpande år fritt disponera medlen

inom resp. huvudändamål och får även i viss utsträckning omföra

medel mellan huvudändamålen.

Statligt stöd till kulturmiljövård

Över statsbudgeten har särskilda medel anvisats för vård av

kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, kulturlandskap och

fornlämningar under elfte huvudtiteln, anslaget Kulturmiljövård.

Anslaget disponeras av RAÄ.

Vissa omdispositioner av medel mellan detta anslag och

anslaget Riksantikvarieämbetet har gjorts inför budgetåret

1993/94. Anslaget Kulturmiljövård omfattar fr.o.m. budgetåret

1993/94 endast de anslagsmedel för bidrag till olika

kulturmiljöändamål som anvisas till RAÄ och där ämbetet fr.o.m.

detta budgetår givits bemyndigande att delegera beslutsrätten

till länsstyrelserna. Omdispositionen av medel gör att nivån på

medelsanvisningen för budgetåret 1993/94 under anslaget

Kulturmiljövård inte är direkt jämförbar med nivån på

medelsanvisningen under anslaget för tidigare budgetår.

Anslaget Kulturmiljövård har förstärkts under 90-talet. Vidare

har extra medel för kulturmiljövård m.m. anvisats av

arbetsmarknadsskäl.

Medelsförstärkningar under anslaget till insatser mot

luftförorenings- och försurningsskador redovisas i betänkandet

1992/93:KrU4.

I enlighet med förslag i 1990 års budgetproposition beslöt

riksdagen att för budgetåret 1990/91 förstärka anslagsposten

Vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse med 5 miljoner

kronor för vård och levandegörande av kulturmiljöer och

kulturminnen. Vidare biföll riksdagen regeringens förslag att

även förstärka anslagsposten Vård m.m. av kulturlandskap och

fornlämningar med 5 miljoner kronor (prop. 1989/90:100 bil. 10,

bet. 1989/90:KrU21, rskr. 1989/90:224).

Vid riksmötet 1990/91 föreslog regeringen i

budgetpropositionen en viss uppräkning av bidragen till

byggnads- och landskapsvård med 4 miljoner kronor. På utskottets

förslag beslöt riksdagen om en ytterligare uppräkning av dessa

bidrag med sammanlagt 10 miljoner kronor (prop. 1990/91:100 bil.

10, bet. 1990/91:KrU25, rskr. 1990/91:234).

Under hösten 1991 anvisade riksdagen av sysselsättningsskäl 50

miljoner kronor på tilläggsbudget I för budgetåret 1991/92 för

investeringsarbeten avseende viktiga kulturminnen och

fornminnesplatser som behövde rustas upp, många av betydelse för

turismen (prop. 1991/92:25 bil. 7, bet. 1991/92:KrU9, rskr.

1991/92:86).

Vid behandlingen av kompletteringspropositionen våren 1992

anvisade riksdagen 100 miljoner kronor för investeringar inom

kulturområdet. Medlen (ibland kallade tidigareläggningsmedel)

skulle utnyttjas bl.a. för iståndsättning och vård av

kulturminnen och kulturmiljöer, företrädesvis större objekt

(prop. 1991/92:150 bil. I:9, yttr. 1991/92:KrU6y, bet.

1991/92:FiU30, rskr. 1991/92:350).

Vid riksmötet 1992/93 beslöt riksdagen att -- bl.a. mot

bakgrund av den svåra situationen på arbetsmarknaden -- anvisa

25 miljoner kronor utöver de av regeringen begärda medlen till

kulturmiljövård för budgetåret 1993/94, dvs. sammanlagt drygt 95

miljoner kronor (prop. 1992/93:100 bil. 12, bet. 1992/93:KrU23,

rskr. 1992/93:253). Dessutom anvisade riksdagen vid samma

tillfälle 25 miljoner kronor på tilläggsbudget för budgetåret

1992/93 för särskilda insatser för upprustning av

kulturhistoriskt värdefulla miljöer. I utskottets betänkande

framhölls att det fanns olika typer av upprustningsprojekt

spridda över hela landet där arbetet skulle kunna påbörjas

omgående eller inom kort. Bland exempel på sådana som nämnts

från RAÄ:s sida fanns industriminnen såsom hyttor och gruvor,

brunnsanläggningar, herrgårdar m.m.

Bevarande av industriminnen

I enlighet med riksdagens beslut vid riksmötet 1985/86 (bet.

KrU 1985/86:8 s. 19--20, rskr. 1985/86:47) tillkallades en

utredning (U 1988:14) om förvaltningen av vissa kulturmiljöer.

Enligt riksdagsbeslutet skulle utredningen bl.a. uppmärksamma

frågan om bevarande av industriminnen. I betänkandet (SOU

1991:64 s. 163--164) Att förvalta kulturmiljöer anfördes bl.a.

att en särskild utredning borde tillsättas på

industriminnesvårdens område. Vidare ansåg utredningsmannen att

industrin själv borde stå för en betydande del av

industriminnesvården. En sådan finansieringsform skulle

underlättas avsevärt om företagen generellt medgavs avdragsrätt

i rörelsen för sina bidrag till stiftelser för kulturmiljövård

avseende industriminnen.

I budgetpropositionen vid riksmötet 1992/93 (bil. 12 s.

128--129) pekades vissa områden ut för prioriterade insatser

inom kulturmiljövården under treårsperioden 1993/94--1995/96.

Bland de förvaltningsfrågor inom kulturmiljövården som enligt

kulturministerns mening måste ges hög prioritet finns landets

industriminnen. RAÄ hade i sin fördjupade anslagsframställning

för perioden anfört att industriminnesvården framstår som en av

de mest brännande frågorna inom den kulturhistoriska

byggnadsvården i vad gäller såväl urval som säkerställande och

ekonomiskt stöd till upprustning och fortsatt vård. I

propositionen anfördes följande.

Behovet av en långsiktig strategi för att i ett väl avvägt

urval dokumentera, bevara och uthålligt förvalta det svenska

industrisamhällets minnesmärken är stort. Det ökar också hela

tiden genom den snabba strukturomvandling som pågår och som

förväntas fortsätta under hela 1990-talet.

Det är en viktig uppgift för RAÄ att skyndsamt förbättra

kunskapsläget och därefter ta fram ett handlingsinriktat

underlag för selektiva åtgärdsprogram för dokumentation,

bevarande, förvaltning och vård.

I RAÄ:s kommentarer till den av RAÄ gjorda fördelningen mellan

länen av ramar för kulturmiljövården för budgetåret 1993/94

anförs bl.a. följande.

Riksantikvarieämbetets ramfördelning innebär ett grundbelopp

på 1 miljon kronor till varje län.

Det ytterligare tillskott som därefter fördelas till vissa län

är dels baserat på storstädernas speciella behov, dels på

behovet av ett stöd till industriminnen och bebyggelse av stor

betydelse för det äldre odlingslandskapet.

Principiella ställningstaganden i museifrågor

Riksdagen tog våren 1987 principiell ställning till av

regeringen förordade riktlinjer för de centrala museernas

uppgifter och ansvar för landets museiväsende (prop. 1986/87:97,

bet. KrU 1986/87:21, rskr. 1986/87:342). Utskottet redovisade

vid riksmötena 1988/89, 1989/90, 1990/91, 1991/92 och 1992/93

innebörden av dessa ställningstaganden (bet. 1988/89:KrU1 s.

2--4, 1989/90:KrU4 s. 3--4, 1990/91:KrU1 s. 4--5, 1991/92:KrU1

s. 3--4 och 1992/93:KrU2 s. 3--4). I korthet innebär dessa att

centralmuseerna bör överblicka samlingar av samma slag i landet,

tillhandahålla och förmedla expertkunskaper, bedriva

utvecklingsarbete och företräda ämnesområdet inom och utom

museiväsendet. Av de centrala museerna har fem s.k.

ansvarsmuseer ett sammanhållande ansvar för museiväsendets olika

delar. Ansvarsmuseer är enligt beslutet följande museer,

nämligen bland de kulturhistoriska museerna Statens historiska

museer, Nordiska museet och Etnografiska museet (numera benämnt

Folkens museum--etnografiska), inom området konst Statens

konstmuseer och inom området naturhistoria Naturhistoriska

riksmuseet. Övriga fem centrala museer är Livrustkammaren,

Skoklosters slott och Hallwylska museet (LSK), Statens

sjöhistoriska museer, Arkitekturmuseet, Statens musiksamlingar

samt Tekniska museet.

I betänkandet KrU 1986/87:21 behandlades också ett antal

motioner om bl.a. inrättande av nya museer. Utskottet ansåg att

det i princip "för närvarande" inte borde inrättas fler centrala

museer, dvs. statliga museer eller med dem jämställda museer.

Utskottet anmärkte att många gånger, bl.a. i motionssammanhang,

torde begreppen riksmuseum och nationellt museum användas som

synonymer till centralt museum. Utskottet framhöll i betänkandet

att det inte var motiverat att riksdag -- eller regering -- gör

någon form av klassificering av museerna. Det ansågs därför att

det i allmänhet inte fanns skäl för riksdagen att göra någon

bedömning av om ett museum har större eller mindre riksintresse.

I sammanhanget erinrade utskottet om att 1965 års musei- och

utställningssakkunniga framhållit att man borde räkna med att

länsmuseerna i viss utsträckning kan avlasta statsmuseerna

dokumentationsuppgifter genom att inom speciella ämnesområden ta

ansvar för en hela riket omfattande insamling (SOU 1973:5

s. 212).

I den mån insatser behöver göras på ett insamlingsområde som

inte i tillräcklig grad uppmärksammats eller helt förbisetts

ansågs detta i första hand få ske inom den nuvarande

museiorganisationens ram, exempelvis genom riktade insatser.

Enligt utskottets mening borde emellertid det sagda inte få leda

till att den statliga museistrukturen helt låses i sin rådande

form.

Beträffande inrättandet av avdelningar inom ett länsmuseum

och inrättandet av lokala museer konstaterade utskottet år

1989 i ett av riksdagen godkänt betänkande att detta är frågor

som bör ankomma på regionala eller lokala intressenter.

Utskottet uttalade samtidigt att det inte ankommer och inte bör

ankomma på riksdag eller regering att ta initiativ på området

(1989/90:KrU4 s. 20).

Våren 1993 tillkallade regeringen en särskild utredare med

uppgift att se över museiväsendets struktur och samverkansformer

bl.a. i syfte att skapa bättre förutsättningar för en

effektivare användning av de totalt tillgängliga resurserna på

museiområdet (dir. 1993:26). Bl.a. skall frågan om den statliga

museipolitikens räckvidd övervägas mot bakgrund av förslag som i

olika sammanhang framförts om statligt ansvarstagande eller

statligt stöd till nya museer. Utredningsarbetet bedrivs --

efter förslag från kulturutskottet -- av en parlamentarisk

utredning. Resultatet av utredningsarbetet skall redovisas före

utgången av mars 1994.

Inrättande av gruvmuseum i Grängesberg (mot. 1992/93:Kr216)

Allmänna uppgifter

Grängesbergs gruvas ålder är okänd. Grängesberg var

Bergslagens största gruva. Eftersom nedläggningen nyligen är

genomförd är gruvanläggningarna fortfarande bevarade. Ett

kommunalt bolag arbetar för att fylla de gamla lokalerna med nya

aktiviteter. Området som helhet anses vara intressant. Speciellt

viktiga är de tre lavbyggnaderna. I bostadsområdet Stora Hagen

har ett hus inretts som museum och visar gruvarbetarbostäder

från sekelskiftet fram till 1950-talet. Den gamla gruvbangården

finns kvar och har omvandlats till ett järnvägsmuseum.

(Uppgifterna är hämtade från Sundström, K., Gruvbyggnader i

Bergslagen. Rapport RAÄ 1993:2.)

En museiutvecklingsplan för ett gruvmuseum i Grängesberg har

upprättats under medverkan av bl.a. Dalarnas museum. Av planen

framgår bl.a. följande.

Byggnaderna i gruvområdet har tillkommit under en

trettioårsperiod från 1920-talet till 1950-talet. De flesta

byggnaderna är från 1930- och 1940-talen och bär en tydlig

funktionalistisk prägel. Byggnaderna är av stort intresse då de

ej förändrats nämnvärt under årens lopp. Själva området är

intressant som museiområde förutsatt att det på olika sätt

tillgängliggörs och presenteras för besökare. Området föreslås

bli sammankopplat med Järnvägsmuseet med en gemensam entré. Även

organisatoriskt bör Gruvmuseet och Järnvägsmuseet kopplas

samman. En skyltad museiväg föreslås gå genom gruvmuseet med

möjlighet för besökarna att besöka olika byggnader. Den s.k.

maskinhallen föreslås utgöra centrum i den framtida verksamheten

med möjligheter att visa olika utställningar, filmvisning m.m.

Utskottet har vidare inhämtat följande.

Under våren 1993 ansökte det kommunala bolaget Ludvika

Utvecklings AB hos regeringen om medel för ett antal olika

utvecklingsprojekt i Ludvika kommun, varav ett avsåg bildandet

av en museistiftelse vars ändamål skall vara att starta ett

gruvmuseum i Grängesberg. Regeringen beslutade den 17 juni att

till Länsstyrelsen i Kopparbergs län utbetala 19 miljoner kronor

för prövning av olika utvecklingsinsatser i Ludvika kommun.

Frågan om bildandet av en museistiftelse bereds för närvarande

inom länsstyrelsen.

Sala silvergruva (motion 1992/93:Kr296)

Allmänna uppgifter

Gruvdriften vid Sala silvergruva startade i början på

1500-talet och pågick fram till år 1908. Sala kommun förvärvade

år 1988 av Avesta AB gruvområdet för att därigenom kunna

förvalta det kulturhistoriskt intressanta området som haft en

synnerligen stor betydelse för Salabygden och tidvis för hela

rikets ekonomi. För att säkerställa visningsrätten har kommunen

träffat avtal med Boliden Mineral AB om rätt till utnyttjande av

vissa markområden och underjordiska gruvhål och schakt som

Boliden förvärvat av Avesta AB.

RAÄ färdigställde i början av år 1991 en s.k. dispositionsplan

för Sala silvergruva. Planen anger hur gruvområdet med mark och

tillhörande anläggningar kan användas och restaureras. I planen

sammanvägs olika intressen till en samlad planering av området

som helhet, som bör vara vägledande för detaljprojekteringen av

de enskilda objekten. Enligt ämbetets beräkningar uppgår den

sammanlagda kostnaden för de föreslagna åtgärderna till 31,4

miljoner kronor.

I dispositionsplanen anger ämbetet att avsikten med ämbetets

förslag är att ett besök i gruvan skall upplevas som en resa i

historien och att man skall kunna avläsa gruvans "struktur" och

förstå hur verksamheten fungerat under århundradena.

RAÄ har därefter vid flera olika tillfällen lämnat statsbidrag

av byggnadsvårdsmedel för instängsling av gruvhål och för att

påbörja renoveringsarbete av hus och anläggningar (för

budgetåret 1991/92 sammanlagt 650 000 kr, för budgetåret

1992/93 350 000 kr).

Av de särskilda medel som ämbetet disponerar för aktiv

kulturmiljövård har 200 000 kr beviljats för budgetåret 1991/92

för en introduktionsvideo, som presenterar gruvan för besökare.

Av de medel som riksdagen anvisade hösten 1991 av

sysselsättningsskäl och de s.k. tidigareläggningsmedel som

anvisades i samband med behandlingen av

kompletteringspropositionen våren 1992 har sammanlagt 4,3

miljoner kronor beviljats för upprustning av Sala silvergruva.

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsyrkanden av innebörd att det är ytterst angeläget att

staten tar ett stort kostnadsansvar för bevarandet av Sala

silvergruva har behandlats av kulturutskottet vid olika

tillfällen, senast hösten 1991 i det av riksdagen godkända

betänkandet 1991/92:KrU4. Utskottet anförde bl.a. följande (bet.

s. 14).

Utskottet anser att Sala silvergruva är intressant både från

kulturhistorisk och ekonomiskhistorisk synpunkt. Gruvan torde

vara av stort intresse för turismen i landet. I likhet med

motionären anser utskottet därför att det är angeläget att

gruvan kan bevaras. Enligt utskottets bedömning har värdefulla

insatser gjorts lokalt för bevarande av gruvområdet. Därutöver

har riksantikvarieämbetet, efter att ha upprättat en

bevarandeplan för gruvan, beviljat sammanlagt 650 000 kr för

innevarande och nästa budgetår för upprustning av byggnader och

instängsling av gruvhål. Vidare har ämbetet för innevarande

budgetår beviljat ett bidrag om 200 000 kr för information om

gruvan.

Regeringen har -- som tidigare nämnts i detta betänkande -- i

dagarna på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret

1991/92 (prop. 1991/92:25 bil. 9) föreslagit resurser till

omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Såsom ett led i

dessa föreslås att anslaget för kulturmiljövård engångsvis skall

förstärkas med 50 milj.kr. under innevarande budgetår. Vid

bifall till detta förslag kommer det att finnas ett väsentligt

ökat utrymme för bidrag till bevarandeinsatser. Regeringen har

på tilläggsbudget även föreslagit en kraftig förstärkning av

resurserna till arbetsmarknadsstyrelsen för

sysselsättningsskapande åtgärder. Också dessa resurser kan komma

i fråga för sådana insatser.

Då det gäller statliga driftbidrag till museer vill utskottet

peka på den möjlighet som kan finnas att inom den regionala

museiorganisationen få del av det statliga driftbidraget. Denna

konstruktion har t.ex. tillämpats av Värmlands museum som i

samarbete med Filipstads kommun bidrar till den museala

verksamheten vid Långbans gruvby i nämnda kommun.

Med hänvisning till det sagda och till att frågan om

ytterligare statligt stöd till Sala silvergruva bereds av

riksantikvarieämbetet avstyrker utskottet motion Kr202.

Bevarande av industriminnen i Skåne

(mot. 1992/93:Kr272 yrk. 7)

Bidrag till kulturmiljövård i Skåne

Från länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län har

följande inhämtats.

Vid Länsstyrelsen i Kristianstads län pågår för närvarande

arbete med att ersätta tidigare kulturmiljöprogram och

naturvårdsprogram för länet med ett gemensamt kultur- och

naturmiljöprogram. Arbetet beräknas slutföras under nästa år.

Under budgetåret 1992/93 har stöd till kulturmiljövård av mindre

industriminnen lämnats. Av de extra medel som riksdagen anvisade

för budgetåret 1992/93 har 400 000 kr fördelats av

Länsstyrelsen i Kristianstads län till upprustning av Torsebro

krutbruk. I många fall sker upprustningen även med en

kombination av kulturmiljövårdsmedel och arbetsmarknadsmedel.

Också i Malmöhus län har stöd lämnats till kulturmiljövård av

ett antal industriminnen, även där till övervägande delen mindre

sådana.

Unescos Världsarvslista (mot. 1992/93:Bo509 yrk. 3)

Vissa konventioner

Efter förslag av regeringen i proposition 1983/84:108 om vissa

frågor rörande Sveriges samarbete med Unesco godkände riksdagen

våren 1984 dels 1954 års Unescokonvention om skydd för

kulturegendom i händelse av väpnad konflikt, den s.k.

Haagkonventionen, samt konventionens tilläggsprotokoll, dels

1972 års Unescokonvention om skydd för världens kultur- och

naturarv, den s.k. Pariskonventionen (bet. KrU 1983/84:16, rskr.

1983:84:227).

Syftet med Haagkonventionen är att värna om

kulturminnesmärken och kulturföremål i händelse av väpnad

konflikt, vid ockupation eller i inbördeskrig. De anslutna

staterna förbinder sig att i fredstid förbereda skydd av

kulturminnesmärken och kulturföremål och att i krigstid

respektera sådan egendom. Vid ockupation skall kulturegendom

skyddas av ockupationsmakten. Militär nödvändighet får dock

åberopas i vissa fall för att överträda skyddsbestämmelserna.

Skyddet skall säkerställas genom att det införs bestämmelser i

militära reglementen och att militär personal utbildas på

området. Dessutom får ett antal under konventionen skyddade

utrymmen inrättas för att skydda vissa lösa kulturföremål. Ett

särskilt emblem kan sättas på egendom som bedöms som skyddsvärd.

Två grader av skydd förutsätts i konventionen: den egendom som

åtnjuter den högsta graden av skydd skall registreras på en

särskild lista hos Unesco och förses med tre av de särskilda

emblem som konventionen föreskriver.

I Pariskonventionen åtar sig de anslutna staterna att

skydda och levandegöra sitt nationella kultur- och naturarv och

att inte skada andra fördragsanslutna staters kultur- och

naturarv.

Konventionen föreskriver dessutom bildandet av en

mellanstatlig kommitté för skydd av världens kultur- och

naturarv ("Världsarvskommittén"). Kommittén upprättar en lista

över objekt som förklaras vara en del av världens kultur- och

naturarv ("Världsarvslistan").

Varje ansluten stat åtar sig dessutom att göra

utbildningsinsatser till skydd för sitt kultur- och naturarv

samt att rapportera om sina åtgärder för att genomföra

konventionens bestämmelser till Världsarvskommittén.

Sverige har ratificerat de båda konventionerna. Båda

konventionerna trädde i kraft för Sveriges del den 22 april

1985.

Enligt artikel 8 i Haagkonventionen tillförsäkras

kulturegendom av mycket stor betydelse ett särskilt skydd om den

införs i konventionens internationella register för detta

ändamål.

Enligt artikel 11.1 i Pariskonventionen skall varje stat som

är part i konventionen förelägga Unescos Världsarvskommitté en

förteckning över värden inom sitt territorium som utgör del av

kultur- och naturarvet och som lämpar sig att föra upp på den

Världsarvslista som föreskrivs i artikel 11.2.

Världsarvskommittén har också rekommenderat medlemsländerna att

upprätta tentativa listor på sådana objekt som bedöms kunna vara

aktuella för Världsarvslistan, även om inget formellt förslag om

upptagande samtidigt förs fram.

Fråga om uppförande av svenska objekt på Världsarvslistan

Regeringen beslöt i juni 1989 -- efter förslag av RAÄ -- att

ansöka om att följande kulturegendomar införs i internationella

registret för kulturegendom under särskilt skydd enligt artikel

8 i Haagkonventionen.

1. Hällristning i Fossum, Tanums socken, Bohuslän,

2. Birka/Björkö och Adelsö vikingatida bosättningar, Uppland,

3. Engelsbergs bruk, Västmanland,

4. Drottningholms slott, Lovö socken, Uppland,

5. Skogskyrkogården, Stockholm.

Regeringen beslöt vidare att till Unescos Världsarvskommitté

föreslå att de ovan nämnda kulturegendomarna nr 1--5 upptas

också på Unescos Världsarvslista enligt artikel 11 i

Pariskonventionen. Förslaget omfattade även följande

naturegendom.

6. Sjaunjaområdet, Norrbotten.

Regeringen beslöt slutligen att till Unescos

Världsarvskommitté, den tentativa listan, redovisa följande

kulturegendomar 7--9.

7. Markim/Orkesta kulturlandskapsområde i Vallentuna, Uppland,

8. Falu gruva, Dalarna,

9. Gammelstads kyrkstad, Luleå.

I november 1990 återkallades förslaget om Sjaunjaområdet,

sedan Naturvårdsverket uttalat att det borde övervägas om ett

väsentligt större område än Sjaunja skulle anmälas till

Världsarvslistan. Utskottet har inhämtat att diskussioner i

detta syfte har tagits upp mellan Naturvårdsverket och dess

motsvarighet i Norge.

Genom beslut i december 1991 av Världsarvskommittén uppfördes

Drottningholm på Världsarvslistan.

Beträffande det aktuella läget i vad avser vissa av de ovan

angivna objekten har utskottet inhämtat följande från RAÄ.

I december i år kommer Unescos Världsarvskommitté att slutligt

pröva ansökningarna rörande objekten under punkt 2, som numera

betecknas Björkö-Hovgården, och under punkt 3, Engelsbergs bruk.

I fråga om de övriga objekten har gjorts eller kommer att göras

vissa kompletteringar. Detta gäller bl.a. objektet under punkt

1, som numera betecknas Hällristningsområde i Tanum. I fråga om

Falu gruva finns långt framskridna planer på

byggnadsminnesförklaring. Slutlig prövning av ansökningarna

rörande dessa båda objekt bedöms kunna komma att ske i december

1994.

Utskottet har också inhämtat att frågan om uppförande av Visby

medeltida stadskärna på Världsarvslistan har aktualiserats genom

en skrivelse till regeringen från Gotlands kommun och

Länsstyrelsen i Gotlands län. Regeringen har den 26 augusti i år

beslutat att överlämna skrivelsen till RAÄ för den åtgärd

vartill anledning kan finnas. Regeringen har i beslutet anmärkt

att det bör ankomma på RAÄ att bedöma behovet och lämpligheten

av att objekt -- utöver dem som omfattas av ansökan i juni 1989

-- föreslås till Världsarvslistan.

Tidigare riksdagsbehandling

I sina av riksdagen godkända betänkanden 1991/92:KrU6 och

1992/93:KrU4 har utskottet behandlat motioner om uppförande av

ytterligare svenska objekt på Världsarvslistan. Utskottet har

avstyrkt yrkandena av skäl som i huvudsak redovisas i det

följande i samband med utskottets ställningstagande till det nu

aktuella motionsyrkandet.

Utskottet

Inrättande av ett gruvmuseum i Grängesberg

Motionärerna bakom motion Kr216 (s) anser att det kulturarv

som finns kvar i Grängesberg efter det att gruvan lades ner i

slutet av 1980-talet bör räddas. Enligt motionärerna finns

möjlighet att med hjälp av bild och film och de bevarade

miljöerna som grund bygga upp en museiverksamhet. Motionärerna

föreslår att riksdagen skall ge regeringen till känna behovet

av ett gruvmuseum i Grängesberg (yrkande 1) och att

förutsättningarna för ett sådant gruvmuseum skall utredas

(yrkande 2).

Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att historien

kring den traditionsrika gruvhanteringen i Bergslagen som nu i

det närmaste är utdöd kan bevaras för framtiden. Det är därför

glädjande att -- enligt vad som redovisats i ett föregående

avsnitt i detta betänkande -- en museiutvecklingsplan har

upprättats under medverkan av Dalarnas museum samt att en

ansökan om att bilda en museistiftelse lämnats in till

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som för närvarande bereder

densamma.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om de principer som

fastlagts på museiområdet och som redovisats i ett föregående

avsnitt i detta betänkande och som bl.a. innebär att inrättande

av lokala museer är en uppgift som bör ankomma på regionala och

lokala intressenter. Utskottet erinrar även om att

Museiutredningen (dir. 1993:26) i sitt arbete skall överväga

frågan om den statliga museipolitikens räckvidd bl.a. mot

bakgrund av förslag som i olika sammanhang framförts om statligt

ansvarstagande eller statligt stöd till nya museer. Mot denna

bakgrund avstyrks yrkande 1 i motionen.

När det gäller frågan om att utreda förutsättningarna för ett

gruvmuseum i Grängesberg konstaterar utskottet att -- som nämnts

-- en museiutvecklingsplan har upprättats. Vidare hänvisar

utskottet till det utredningarbete som för närvarande görs av

Museiutredningen och som inte bör föregripas. Även yrkande 2 i

motionen avstyrks således.

Vissa frågor om stöd till industriminnesvård

Förslagen i två av de motioner som utskottet här behandlar tar

upp frågor om stöd till industriminnesvård.

I motion Kr296 (s), som väcktes under allmänna motionstiden i

januari 1993, anförs att visningsverksamheten vid Sala

silvergruva är hotad och enligt Yrkesinspektionen ej får

fortsätta utan att en reservutgång inrättas. Motionärerna anser

att det borde vara ett riksintresse att slå vakt om Sala

silvergruva som traditionsrik riksklenod och att det är

angeläget att staten tar ytterligare ekonomiskt ansvar.

Hösten 1991 uttalade utskottet att gruvan är intressant både

från kulturhistorisk och ekonomiskhistorisk synpunkt och att den

torde vara av stort intresse för turismen i landet. Utskottet

ansåg därför att det är angeläget att gruvan kan bevaras (bet.

1991/92:KrU4, s. 14). Utskottet konstaterar att staten under en

rad av år har satsat resurser på olika anläggningar i och kring

gruvan, vilket närmare beskrivs i ett tidigare avsnitt i detta

betänkande. Enligt vad utskottet har inhämtat installerades en

hiss under våren 1993, vilket innebär att de krav som

Yrkesinspektionen ställt på en reservutgång tillgodosetts.

I motion Kr272 (fp) betonas kulturpolitikens betydelse för den

regionala utvecklingen. Motionärerna tar därefter upp en rad

olika kulturfrågor som berör Skåne. De anför bl.a. att gamla

byggnader från industrialismens genombrott borde erkännas som en

del av vår kulturs rötter och som ett intresse för hela riket.

Industriminnena i Skåne är enligt motionen en viktig del av

landets historia och borde få del av de statliga bidrag som

utgår till vård och underhåll av kulturminnen (yrkande 7).

Utskottet vill med anledning av de båda motionerna

inledningsvis erinra om de överväganden rörande

kulturmiljövården som kulturministern gjorde i 1993 års

budgetproposition och som bl.a. innebar att industriminnesvården

utpekades som en av de mest brännande frågorna inom den

kulturhistoriska byggnadsvården och att industriminnesvården

skulle tillhöra de prioriterade områdena under perioden

1993/94--1995/96 (prop. 1992/93:100 bil. 12, s. 127--129).

Utskottet konstaterade i sitt betänkande 1992/93:KrU23 att

kulturministerns överväganden i budgetpropositionen inte

underställts riksdagen för godkännande. Likväl ville utskottet

framhålla att de redovisade övervägandena och riktlinjerna för

kulturmiljövården i dess helhet syntes vara väl ägnade att

åstadkomma en effektiv statlig politik på området (bet. s. 4).

Vidare vill utskottet erinra om att Riksantikvarieämbetet

(RAÄ) från och med innevarande budgetår efter regeringens

bemyndigande överlåter beslutanderätten över bidrag till

kulturmiljövård liksom dispositionsrätten över medel som

anvisats över anslaget Kulturmiljövård till länsstyrelserna. Som

nämnts i ett tidigare avsnitt i detta betänkande har RAÄ i sin

kommentar till fördelningen av de länsvisa ramarna bl.a. anfört

att de resurser, utöver ett grundbelopp på 1 miljon kronor till

varje län, som fördelats till länen baserats på bl.a. behovet av

stöd till industriminnen.

Utskottet anser att riksdagen inte nu bör göra några

uttalanden om behovet av stöd till vården av visst industriminne

eller behovet av medel till industriminnesvård i vissa län.

Utskottets ställningstagande sker dels mot bakgrund av den

redovisade ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården, dels med

hänvisning till den prioritering av industriminnesvården i

landet under perioden 1993/94--1995/96 som kulturministern

förordat i 1993 års budgetproposition.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion

Kr296 om Sala silvergruva.

Vidare avstyrker utskottet med det anförda motion Kr272

yrkande 7 om industriminnesvården i Skåne.

Viss fråga rörande Världsarvslistan

Sverige har ratificerat dels 1954 års Unescokonvention om

skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt samt

konventionens tilläggsprotokoll, dels 1972 års Unescokonvention

om skydd för världens kultur- och naturarv.

Enligt förstnämnda konvention förutsätts två grader av skydd.

Den egendom som åtnjuter den högsta graden av skydd skall

registreras på en särskild lista hos Unesco, Internationella

registret för kulturegendom under särskilt skydd (artikel 8 i

konventionen). I enlighet med vad som föreskrivs i 1972 års

konvention har det bildats en mellanstatlig kommitté för skydd

av världens kultur- och naturarv. Kommittén upprättar en lista

över objekt som förklaras vara en del av världens kulturarv,

Världsarvslistan (artikel 11 i konventionen). I ett föregående

avsnitt har lämnats en utförligare redovisning för

konventionerna och för svenska objekt som nominerats för

inskrivning på Världsarvslistan. I december månad år 1991 fördes

Drottningholms slottsmiljö upp på denna lista.

Världsarvslistan innehåller närmare 400 objekt, varav

merparten är kulturobjekt. Det totala antalet nomineringar varje

år är stort men endast en handfull fyller kraven för att

inskrivas på listan.

Motionärerna bakom motion Bo509 (s, c) anför att -- utöver

Drottningholm -- ytterligare svenska objekt för uppförande på

Världsarvslistan bör föreslås och i första hand Ekoparken, som

har natur- och kulturkvaliteter som är fullt jämförbara med

Drottningholms slottsmiljö (yrkande 3).

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att jordbruksutskottet

i sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:JoU10 behandlat

motioner där det begärdes att områdena kring Haga-Brunnsviken

och Ulriksdal samt Djurgården i Stockholm skulle skyddas mot

fortsatt exploatering. Utskottet delade motionärernas

uppfattning att hela området, i en av motionerna benämnt

Ekoparken, har utomordentligt stora natur-, kultur- och

rekreationsvärden. Haga-Brunnsviken-Ulriksdal-området som av en

svunnen tid präglats till Gustavianska parken utgör en mycket

värdefull del av vårt svenska kulturarv. Dess kulturhistoria har

stark europeisk anknytning, framhöll jordbruksutskottet vidare.

Utskottet ansåg det angeläget att området skyddas mot fortsatt

exploatering.

Kulturutskottet ansluter sig helt till den bedömning som

jordbruksutskottet i enlighet med den lämnade redovisningen gett

uttryck åt. I sammanhanget vill utskottet nämna att

bostadsutskottet i sitt betänkande 1993/94:BoU1 kommer att

behandla frågan om planeringen av det aktuella området.

Kulturutskottet hänvisar också till att det i proposition

1993/94:30 En strategi för biologisk mångfald anförs att den

redovisning som berörda kommuner -- Stockholms och Solna --

skall göra enligt ett regeringsbeslut den 21 november 1991 kan

komma att ge underlag för ett eventuellt ställningstagande till

behovet av ändringar i lagstiftningen för att skydda större

sammanhängande parkområden med samlade natur-, kultur- och

friluftsvärden (nämnda prop. s. 70).

Då det gäller det här aktuella motionsyrkandet gör

kulturutskottet följande bedömning.

Det är angeläget att det så snart som möjligt sker en prövning

av frågorna om uppförande på Världsarvslistan av de objekt --

utöver Drottningholm -- som Sverige anmält till Unescos

Världsarvskommitté för uppförande på listan. Utskottet

konstaterar med tillfredsställelse att, som angetts i ett

tidigare avsnitt, det i december i år kommer att ske en slutlig

prövning av ansökningarna beträffande Birka-Hovgården och

Engelsbergs bruk och att motsvarande prövning kan komma att ske

nästa år i fråga om ytterligare två objekt, nämligen

Hällristningsområdet i Tanum och Falu gruva.

Utskottet har tidigare intagit en ståndpunkt som kan uppfattas

som att samtliga av Sverige anmälda objekt borde prövas innan

ytterligare objekt skulle anmälas till Världsarvskommittén.

Som erfarenheterna visat kan dock omständigheterna beträffande

anmälda objekt vara sådana att särskilda utredningar

innefattande internationella jämförelser -- detta är fallet

beträffande Skogskyrkogården -- måste göras. Också andra skäl

kan göra att en prövning av visst anmält objekt måste anstå.

Utskottet anser mot den redovisade bakgrunden att regeringen --

efter hörande av RAÄ -- bör kunna överväga om det är motiverat

att väcka förslag om uppförande av ytterligare svenska objekt på

Världsarvslistan, i vart fall sedan prövningen av de fyra

angivna objekten skett. Vid sådana överväganden bör självfallet

Unescos ställningstagande till tidigare ansökningar från Sverige

och andra länder kunna tjäna som ledning. I enlighet med

utskottets tidigare ställningstagande bör riksdagen inte ta

ställning till vilka objekt som lämpligen bör anmälas för

uppförande på Världsarvslistan.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion

Bo509 yrkande 3.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ett gruvmuseum i Grängesberg

att riksdagen avslår motion 1992/93:Kr216,

2. beträffande resurser till Sala silvergruva

att riksdagen avslår motion 1992/93:Kr296,

3. beträffande industriminnesvården i Skåne

att riksdagen avslår motion 1992/93:Kr272 yrkande 7,

4. beträffande frågan om uppförande av Ekoparken på Unescos

Världsarvslista

att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo509 yrkande 3.

Stockholm den 26 oktober 1993

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Charlotte

Branting (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja

Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Göran

Åstrand (m), Leo Persson (s), Rose-Marie Frebran (kds), Ingegerd

Sahlström (s), Björn Kaaling (s), Birgitta Wistrand (m), Monica

Widnemark (s) och Elisabeth Persson (v).

Särskilt yttrande

Industriminnesvård

Åke Gustavsson, Maja Bäckström, Berit Oscarsson, Leo Persson,

Ingegerd Sahlström, Björn Kaaling och Monica Widnemark (alla

s) anför:

Vi vill erinra om att socialdemokraterna i partimotionen

1992/93:Kr335 begärde att en utredning skulle tillkallas för att

utreda bevarandefrågorna i vad gäller industrimiljöer och

industriminnen (yrkande 21). Riksdagen avslog motionen (bet.

1992/93:KrU17). I reservation 6 till kulturutskottets betänkande

föreslog vi att riksdagen skulle bifalla motionsyrkandet och att

resultatet av den begärda utredningens arbete skulle föras

vidare till utredningen om kulturpolitikens inriktning (dir.

1993:24).

De motionsyrkanden om industriminnesvård som utskottet nu

enhälligt avstyrkt avser uttalanden om stöd till

industriminnesvård i vissa län respektive stöd till visst

industriminnesobjekt. Som utskottet redovisat handhas sådana

frågor av RAÄ och länsstyrelserna. Utskottets ställningstagande

sker också mot bakgrund av de uttalanden i 1993 års

budgetproposition om prioritering av industriminnesvården under

perioden 1993/94--1995/96. Utskottet framförde inte någon

erinran mot uttalandena vid behandlingen av propositionen våren

1993 (bet. 1992/93:KrU23).