Bet. 1993/94:KrU2

Kulturutskottets betänkande

1993/94:KRU02

Ortnamn

Innehåll

Sammanfattning

Motionen

Utskottet

Hemställan

1993/94

KrU2

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en motion om behovet av ökat

skydd för ortnamn. Med anledning av motionen föreslår utskottet

att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att

överväganden ånyo bör göras i frågan om behovet och lämpligheten

av en lagstiftning som har till syfte att skydda ortnamn.

Prövningen bör i första hand avse frågan om införande av en

hänsynsbestämmelse i kulturminneslagen. Regeringen bör göra

sådana överväganden och ta fram förslag till hur en

hänsynsbestämmelse lämpligen kan utformas samt återkomma till

riksdagen i frågan. Regeringen bör också överväga om det är

lämpligt att skapa ett skydd för ortnamn även i annan

lagstiftning av betydelse på området, bl.a.

fastighetsbildningslagstiftningen.

Motionen

1992/93:Kr208 av Stina Gustavsson och Sigge Godin (c, fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att kulturminneslagen får en

utformning som inrymmer även ortnamn.

Begreppet ortnamn

Ortnamnsutredningen diskuterade i sitt betänkande (SOU

1982:45) Ortnamns värde och vård begreppet ortnamn och anförde

att ortnamn kan definieras som "en under en viss tid och i en

viss krets av människor entydig benämning på en viss geografisk

lokalitet". Alla namn som förekommer på de allmänna kartor som

Lantmäteriverket (LMV) har att framställa och ge ut -- bl.a. de

ekonomiska och topografiska kartorna -- betraktas som ortnamn,

t.ex. bebyggelsenamn, naturnamn, sockennamn, länsnamn m.m.

Ansvariga för ortnamnen

Många olika instanser på central och lokal nivå beslutar om

ortnamn.

Regeringen beslutar om namn på kommuner och

landstingskommuner.

LMV är central förvaltningsmyndighet för frågor om

fastighetsbildning, fastighetsregistrering, allmän kartläggning

m.m. LMV har dessutom uppgiften att verka för ett ändamålsenligt

och vårdat ortnamnsskick och att fastställa ortnamn i den

utsträckning inte någon annan har en sådan befogenhet. LMV

beslutar om bl.a. tätortsnamn och fastigheters registernamn samt

om namn redovisade på allmänna kartor. LMV har en samordnande

uppgift inom ortnamnsområdet.

Vid beslut om traktnamn och traktindelning i samband med

fastighetsbeteckningsreformen (datoriseringen av

fastighetsregistreringen) skall LMV inhämta yttranden från

berörda fastighetsägare samt från Riksantikvarieämbetet (RAÄ)

och Ortnamnsarkivet i Uppsala. Samråd skall även ske med

kommunen i vissa fall.

Till LMV finns sedan år 1985 knutet ett Ortnamnsråd. Rådet har

till uppgift att främja ett ändamålsenligt och vårdat

ortnamnsskick. Innan mera betydelsefulla frågor om ortnamn

avgörs av LMV skall verket inhämta rådets synpunkter. I

Ortnamnsrådet finns företrädare för Postverket, Vägverket, RAÄ,

LMV, Språk- och folkminnesinstitutet (tidigare Dialekt- och

ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv, DOVA), Svenska

språknämnden, Sveriges hembygdsförbund (tidigare Riksförbundet

för hembygdsvård), Svenska kommunförbundet, universiteten och

sameorganisationerna. När det behövs kan rådet tillkalla

ytterligare ledamöter. Så har skett t.ex. beträffande Svenska

Tornedalingars Riksförbund.

Postverket fastställer postadresser och beslutar om

adresseringssystem. I proposition 1993/94:38 har regeringen

förelagt riksdagen förslag om införande av en postlag och om

bolagisering av Postverket. I ett avsnitt av propositionen

benämnt Statsmakternas styrning, kontroll samt insyn i ett

statligt ägt aktiebolag anför kommunikationsministern följande.

Från kulturpolitisk synpunkt finns det också skäl att notera

den påverkan som Postverket genom sina adresseringskrav kan

utöva på valet av ortnamn i landet. Staten kan emellertid via

sin ägarroll eller på annat sätt garantera att Posten AB inte

utövar detta inflytande på ett sätt som strider mot god

ortnamnssed.

Proposition 1993/94:38 har remitterats till trafikutskottet,

som kommer att behandla propositionsförslagen senare under

riksmötet 1993/94.

Vägverket ger ut anvisningar om vägskyltning.

Vägförvaltningarna ansvarar för vägskyltningen.

Flera myndigheter fastställer namn inom sina områden, t.ex.

Sjöfartsverket på fyrar, Banverket på trafikplatser,

Luftfartsverket på flygplatser.

Kommunerna fastställer enligt praxis namn på stadsdelar,

gator, vägar, torg och andra allmänna platser. Kommunerna

fastställer enligt författning namn på kvarter.

Fastighetsägare och tomtägarföreningar fastställer i vissa

fall namn på gator, vägar och byggnader.

Tidigare riksdagsbehandling av ortnamnsfrågor

En utförlig redovisning av ortnamnsfrågornas behandling i

riksdagen under de senaste årtiondena fram till och med

riksmötet 1990/91 gavs i utskottets betänkande 1990/91:KrU6. En

sammanfattning gavs i betänkandet 1991/92:KrU3, vilken återges

nedan.

Skyddet för ortnamn aktualiserades under 1960- och 1970-talen

i samband med besluten om en reformering av

fastighetsregistreringen. Riksdagen förutsatte att man vid

reformen skulle slå vakt om de existerande namnen i registren.

Beteckningsbyten skulle ske med stor försiktighet för att bevara

de kulturvärden som ligger i namntraditioner.

Riksdagen begärde vid riksmötet 1978/79 en allsidig utredning

på ortnamnsområdet. Utredningen avslutade sitt arbete år 1982. I

utredningsbetänkandet (SOU 1982:45), Ortnamns värde och vård,

föreslogs en rad åtgärder för ett bättre ortnamnsskydd, bl.a. en

ortnamnslag för sådan ortnamnsverksamhet som utövas av statliga

myndigheter, kommuner och landstingskommuner samt församlingar

och kyrkliga samfälligheter.

Regeringen ansåg emellertid inte att det behövdes en särskild

ortnamnslag av det slag som utredningen föreslagit. I

budgetpropositionen år 1985 anfördes att ortnamnsskyddet kunde

förbättras genom andra sådana åtgärder som utredningen

föreslagit i sitt betänkande. Dessa åtgärder kunde vidtas av

regeringen eller av myndigheter utan riksdagens godkännande.

Riksdagen hade inte några invändningar mot de riktlinjer för

ortnamnsverksamheten som regeringen redovisade i propositionen

(bet. KrU 1984/85:16, rskr. 1984/95:253). De redovisade

riktlinjerna innebär bl.a. att lantmäteriverket skulle få en

samordnande uppgift för att åstadkomma bättre enhetlighet och

samordning i ortnamnsverksamheten. Till lantmäteriverket skulle

knytas ett ortnamnsråd. Namnformerna på de allmänna kartorna,

som lantmäteriverket ger ut, skulle bli normgivande.

Vid det senaste riksmötet, 1990/91, behandlade kulturutskottet

en motion om införande av en ortnamnslag (bet. 1990/91:KrU6).

Kulturutskottet konstaterade att ortnamn förändras, försvinner

och tillkommer och att detta sker i snabbare takt, bl.a.

beroende på fastighetsregisterreformen, ändringar i landskapet

och sammanläggningar av fastigheter. Utskottet ansåg att de

allmänna kartorna, som innehåller avsevärt fler ortnamn än vad

fastighetsregistrets registerkartor gör, är av mycket stor

betydelse för bevarandet och skyddet av ortnamnen. De allmänna

kartorna är dessutom i mera allmänt bruk än vad uppgifterna i

fastighetsregistret kan bli. Utskottet förutsatte att

lantmäteriverket i kartproduktionen visar stor generositet när

det gäller att på kartor bevara och återge namn på gårdar, byar,

m.m., vilka inte längre används som registernamn i

fastighetsregistret.

Utskottet förutsatte vidare att övriga myndigheter inom

ortnamnsområdet tar de kulturhistoriska hänsyn som krävs för att

ortnamn skall kunna bevaras och skyddas. Utskottet ansåg att

ortnamnsverksamheten borde fortsätta och fullföljas i enlighet

med 1985 års principer. Förutsättningarna för att göra detta

inom ramen för befintliga regler och institutioner var enligt

utskottets mening goda. Med hänsyn härtill ansåg utskottet det

inte motiverat att reglera ortnamnsområdet genom lagstiftning. I

enlighet med utskottets förslag avslog riksdagen den då aktuella

motionen.

Även vid riksmötet 1991/92 aktualiserades frågan om skydd för

ortnamn. Utskottet anförde -- liksom tidigare -- att

förutsättningarna var goda för att fortsätta och fullfölja

ortnamnsverksamheten enligt 1985 års principer inom ramen för

befintliga regler och institutioner, varför någon lagreglering

inte ansågs motiverad. Däremot begärde riksdagen att en

utredning skulle göras av hur många traktnamn som försvunnit

genom sammanläggningar av fastigheter och hur vanligt det är med

fastighetsbildningar över traktgränser (bet. 1991/92:KrU3, rskr.

1991/92:6).

Inte heller vid föregående riksmöte ansåg utskottet en

lagreglering motiverad. Med hänvisning härtill och med en

redovisning av pågående utredningsarbete dels vid LMV

beträffande fastighetssammanläggningar, dels inom en särskild

kommitté beträffande verksamheten vid Dialekt- och

ortnamnsarkivet samt svenskt visarkiv (numera Språk- och

folkminnesinstitutet) avstyrkte riksdagen de då aktuella

motionsyrkandena (bet. 1992/93:KrU6).

Lantmäteriverket

Vid tidigare riksmöten (senast i bet. 1992/93:KrU6) har

utskottet redovisat verksamheten beträffande ortnamnsfrågor vid

LMV och det till verket knutna Ortnamnsrådet. Vidare har

redovisats den handlingsplan som LMV antagit samt de allmänna

råd och rekommendationer och den skriftserie LMV ger ut.

LMV fick i september 1992 regeringens uppdrag att utföra den

av riksdagen begärda utredningen av hur många traktnamn som

försvunnit vid sammanläggningar av fastigheter, m.m.

Undersökningens resultat redovisas i en PM den 7 januari 1993

(M91/92/3418/7). I denna sammanfattas redovisningen enligt

följande.

Utredningens resultat är, att fastighetsbildning över

traktgräns är en relativt vanlig företeelse. Knappt 20 % av

antalet fastighetsbildningsåtgärder av typen fastighetsreglering

och sammanläggning har berört mer än en trakt i nio undersökta

län. I genomsnitt gäller det ungefär 80 fall per län och år

under åren 1981 och 1991.

Antalet trakter, som blivit avregistrerade på grund av

fastighetsreglering och sammanläggning, har undersökts för

sjutton län. Drygt 2 600 trakter har avregistrerats i dessa län

under perioden den 1 jan 1972--31 dec 1991. Extrapolerat till

att gälla hela landet blir det ca 3 700, eller ungefär 3 % av

det totala antalet trakter i landet. En tydlig minskning i

antalet fall har skett mot slutet av den undersökta

20-årsperioden. I texten ställs denna utveckling mot den

allmänna ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1970- och

80-talen, särskilt vad gäller jord- och skogsbrukssektorn.

Ortnamnsarkivets undersökningar visar, att mer än hälften av

de avregistrerade namnen finns representerade såväl i jordeboken

som i arkivets upptecknade material.

Utredningen har gjorts vid Lantmäteriverket. Av stor betydelse

har varit den arbetsgrupp som fortlöpande följt och påverkat

utredningsarbetet på ett konstruktivt sätt och värderat det

framställda statistiska materialet. Gruppen har bestått av

personer från Ortnamnsarkivet i Uppsala, Riksantikvarieämbetet

och Lantmäteriverket.

Utredningens resultat beskrivs till övervägande del i

kvantitativa termer. Fördjupade kvalitativa studier, t.ex. av de

bakomliggande, reella orsakerna till att vissa traktnamn

avregistrerats, har inte gjorts. Sådana analyser skulle kräva

ytterligare forskning, bl.a. om de enskilda traktnamnen, samt

tillgång till moderna ortnamnsuppteckningar. Det vore önskvärt

att berörda myndigheter bereddes möjligheter att genomföra

sådana undersökningar.

I skrivelse till regeringen den 21 december 1992 överlämnade

LMV promemorian. LMV fann -- med hänvisning till promemorian --

att några särskilda åtgärder till skydd för gamla bynamn vid

fastighetssammanläggningar för närvarande inte erfordras.

Ärendet hade behandlats i Ortnamnsrådet, som gjort samma

bedömning som LMV. Sveriges hembygdsförbunds representant i

Ortnamnsrådet hade redovisat avvikande mening.

Riksantikvarieämbetet

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har inte befogenheter att

fastställa ortnamn. Däremot har ämbetet en aktiv roll som

rådgivnings-, remiss- och expertorgan. RAÄ har en representant i

Ortnamnsrådet. Vid föregående riksmöte godkände riksdagen en

förändrad ansvarsfördelning mellan RAÄ och länsstyrelserna

beträffande kulturmiljövården, som bl.a. innebär att RAÄ

fortsättningsvis skall ägna sig mera åt att utveckla de centrala

myndighetsfunktionerna och leda arbetet med att bygga upp

kulturmiljövårdens kunskapsunderlag (prop. 1992/93:100, yttr.

1992/93:KrU7y, bet. 1992/93:BoU17, rskr. 1992/93:283).

Bland RAÄ:s åtgärder för att skapa insikt om värdet av våra

ortnamn och betydelsen av att de bevaras kan nämnas utgivandet

av den nyligen publicerade boken Kulturlandskapets språkliga

dimension, Ortnamnen, av Jan Paul Strid. I inledningen till

boken framhåller dåvarande riksantikvarien bl.a. att ortnamnen

numera ses som en del av kulturlandskapet och att arbetet med

ortnamnsvård har medfört en ökad insikt i ortnamnens sociala

betydelse, deras förmåga att skapa identitet och samhörighet.

För kulturmiljövården handlar det inte bara om ett ansvar för

att de bebyggelsehistoriska värdena i ortnamnen beaktas utan

också om ortnamnens sociala betydelse. Samtidigt medför

ortnamnens abstrakta karaktär att det inte är möjligt att genom

lagstiftning skydda ortnamnen på samma sätt som fornlämningar

eller kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Svårigheten att

genom lagstiftning skydda ortnamnen innebär att

kulturmiljövården i sin verksamhet måste lägga särskild vikt vid

andra medel, bl.a. kunskapsspridning.

I maj 1993 anordnade RAÄ en nordisk ortnamnskonferens med

syfte att diskutera ortnamnens kulturella värden och deras

funktion i kulturlandskapet samt att belysa förutsättningarna

för att bevara dem och för att bedriva en allsidig ortnamnsvård.

En av programpunkterna avsåg diskussion om möjligheterna att

genom lagstiftning stärka skyddet för ortnamnen. En rapport från

konferensen kommer att publiceras.

Till stöd för RAÄ:s arbete med kunskapsuppbyggnad disponerar

ämbetet särskilda medel för forskning. Medlen fördelas efter

beredning i ett till RAÄ knutet forskningsråd. Det förväntas att

ortnamnsfrågor kommer att bli aktuella vid nästa

ansökningstillfälle, dvs. i början av år 1994.

Språk- och folkminnesinstitutet

Vid riksmötet 1992/93 godkände riksdagen regeringens förslag

till framtida organisation och verksamhet för Dialekt- och

ortnamnsarkivet samt svenskt visarkiv (prop. 1992/93:150 bil. 9,

bet. 1992/93:KrU31, rskr. 1992/93:378). Beslutet innebär ingen

ändring av den yttre ramen för verksamheten, vilket innebär att

den särskilda myndigheten behålls med det nya namnet Språk- och

folkminnesinstitutet. Ledningen av myndigheten har förstärkts.

Den övergripande målsättningen för verksamheten skall vara att

verka för att kunskaperna om hela landets kulturarv i fråga om

ortnamn, dialekter och folkminnen hålls levande och sprids i

samhället. Till myndighetens uppgifter hör bl.a. att verka för

att landets ortnamnstraditioner förs vidare i officiellt

namnbruk.

Utskottet

Frågor om åtgärder för att skapa ett bättre skydd för ortnamn

har behandlats av riksdagen vid flera tillfällen under de

senaste årtiondena, bl.a. i samband med fastighetsdatareformen

och då riktlinjer för ortnamnsverksamheten i landet lades fast

år 1985. Under senare år har förslag om lagreglering av

ortnamnsområdet framförts motionsvägen. Riksdagen har dock --

under hänvisning bl.a. till 1985 års riktlinjer och till

verksamheten inom Lantmäteriverket (LMV), Ortnamnsrådet vid LMV,

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) m.fl. myndigheter och institutioner

-- inte funnit det motiverat med en lagreglering. En närmare

redovisning av tidigare riksdagsbehandling, av

ansvarsfördelningen på ortnamnsområdet, av LMV:s, RAÄ:s och

Språk- och folkminnesinstitutets uppgifter på området, m.m.

lämnas i de inledande avsnitten av detta betänkande.

I motion Kr208 (c, fp), som väckts under allmänna motionstiden

i januari 1993, redovisas att riksdagen vid riksmötet 1991/92

begärde en utredning av hur många traktnamn som försvunnit genom

sammanläggningar av fastigheter och hur vanligt det är med

fastighetsbildningar över traktgränser. Motionärerna anser att

den utredningsrapport av mera statistisk karaktär som LMV lämnat

i frågan inte är till fyllest. Utredningen borde enligt

motionärernas mening ha omfattat även kulturella aspekter,

ortnamnens sociala och kulturhistoriska värden m.m. Motionärerna

delar inte LMV:s och Ortnamnsrådets slutsats att några särskilda

åtgärder till skydd för gamla bynamn vid

fastighetssammanläggningar för närvarande inte erfordras.

Motionärerna anser i stället att utredningsresultaten påvisar

ett stort behov av skydd för ortnamn. En lagreglering av

ortnamnsområdet skulle enligt motionärernas mening underlätta

kulturmiljövårdens möjligheter att påverka andra myndigheters

handläggning av ortnamnsfrågor. Riksdagen bör enligt motionen

som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i

motionen om att kulturminneslagen bör få en sådan utformning att

den omfattar även skydd av ortnamn.

Utskottet har vid sin tidigare behandling av frågor om skydd

för ortnamn framhållit att det är av stort kulturhistoriskt och

socialt värde att nedärvda ortnamn vårdas och bevaras. Som

utskottet redovisat i ett inledande avsnitt i betänkandet är

många olika instanser på central och lokal nivå ansvariga för

beslut i ortnamnsfrågor. Deras verksamhet skall ske i enlighet

med de riktlinjer för ortnamnsverksamheten som fastlades år

1985. Vid föregående riksmöte uttalade utskottet att resultaten

av då pågående arbete inom LMV med att kartlägga

fastighetsbildningar över traktgränser och inom utredningen om

DOVA borde avvaktas innan ytterligare överväganden beträffande

behovet av ett ökat ortnamnsskydd gjordes.

Åtta år har gått sedan de nu gällande riktlinjerna för

ortnamnsverksamheten lades fast. Ett omfattande arbete har

gjorts inom bl.a. LMV, Ortnamnsrådet, RAÄ, dåvarande DOVA

(numera benämnt Språk- och folkminnesinstitutet) m.fl.

myndigheter och institutioner beträffande ökat skydd av ortnamn,

ökad information om ortnamnens betydelse, kunskapsuppbyggnad,

utbildning och fortbildning, m.m. De diskussioner om behovet av

ökat skydd för ortnamn som förts sedan riktlinjerna lades fast

har bl.a. rört de tidigare beslutade principerna för den snart

avslutade fastighetsdatareformen, de allt snabbare

förändringarna inom jordbruket och skogsbruket som bl.a. tar sig

uttryck i ändringar i fastighetsindelningen och förändringar av

kulturlandskapet, indragningarna av postorter, införandet av

vägnamn på landsbygden, skyddet för och användningen av samiska

och finska ortnamn inom landet, m.m. Då frågan om en

lagreglering av ortnamnsområdet aktualiserats har det ofta gällt

införande av en s.k. hänsynsparagraf i kulturminneslagen. I

vissa sammanhang har också uppmärksammats vad lagstiftningen på

fastighetsbildningsområdet betyder för skyddet av ortnamn.

Sedan riksdagen år 1985 tog ställning till principerna för

ortnamnsverksamheten har betydande samhällsförändringar ägt rum,

vilka påverkar ortnamnsbruket och behovet av skydd för ortnamn.

Utskottet anser att det mot denna bakgrund är nödvändigt att

överväganden ånyo görs i frågan om behovet och lämpligheten av

en lagstiftning som har till syfte att skydda ortnamn. En sådan

prövning bör i första hand avse frågan om införande av en

hänsynsbestämmelse i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. i

detta syfte. Regeringen bör enligt utskottets mening göra sådana

överväganden som ovan angetts samt ta fram förslag till hur en

hänsynsbestämmelse lämpligen kan utformas samt återkomma till

riksdagen i frågan. Regeringen bör också överväga om det är

lämpligt att skapa ett skydd för ortnamn även i annan

lagstiftning av betydelse på området, bl.a.

fastighetsbildningslagstiftningen. Utskottet anser att riksdagen

med anledning av motion Kr208 som sin mening bör ge regeringen

till känna vad utskottet anfört om lagreglerat skydd för

ortnamn.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande skydd för ortnamn

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Kr208 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

lagreglerat skydd för ortnamn.

Stockholm den 26 oktober 1993

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Charlotte

Branting (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja

Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Göran

Åstrand (m), Leo Persson (s), Rose-Marie Frebran (kds), Ingegerd

Sahlström (s), Björn Kaaling (s), Birgitta Wistrand (m), Monica

Widnemark (s) och Simon Liliedahl (nyd).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.