Bet. 1993/94:KrU3

Kulturutskottets betänkande

1993/94:KRU03

Arkeologiska massfynd

Innehåll

Sammanfattning

Motionen

Utskottet

Hemställan

1993/94

KrU3

Sammanfattning

Utskottet avstyrker en motion som syftar till att regler skall

utfärdas om avyttring av föremål från arkeologiska massfynd och

att reglerna skall ha ett innehåll som innebär ett klart och

positivt ställningstagande till sådan avyttring. Utskottets

ställningstagande innebär att det, i vart fall i avvaktan på

resultatet av kommande förslag av Museiutredningen, får göras en

prövning av regeringen i varje enskilt fall om det föreligger så

särpräglade omständigheter att undantag bör göras från

huvudprincipen om att fornfynd skall bevaras.

Med anledning av vad som anförs i motionsmotiveringen berör

utskottet även frågan om tillstånd bör ges till försäljning av

fynd från Ostindiefararen Götheborg.

Motionen

1992/93:Kr222 av Lennart Fridén och Erling Bager (m, fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nya regler för avyttrande av föremål från

arkeologiska massfynd.

Vissa lagregler om fornfynd

Fornfynd är föremål som saknar ägare när de hittas och som 1.

påträffas i eller vid en fast fornlämning och har samband med

denna eller 2. påträffas under andra omständigheter och kan

antas vara minst etthundra år gamla (2 kap. 3 §

kulturminneslagen). Sådana fornfynd som avses i 3 § 1 tillfaller

staten. Övriga fornfynd tillfaller upphittaren men i fråga om

vissa av dem, bl.a. sådana som helt eller delvis består av guld

eller silver, föreligger en skyldighet för upphittaren att

erbjuda staten att få lösa in dem mot betalning (hembud) (2 kap.

4 § samma lag).

I 2 kap. 17 § kulturminneslagen stadgas att

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) genom fyndfördelning får överlåta

statens rätt till fornfynd på museum som åtar sig att vårda det

i framtiden på ett tillfredsställande sätt.

I den fram till årsskiftet 1988--1989 gällande fornminneslagen

fanns motsvarande bestämmelser. Dessa hade i princip samma

innehåll som bestämmelserna i den nu gällande lagen med den

avvikelsen att i fråga om fynd av större betydelse fick

överlåtelse på museum ej ske utan regeringens medgivande (se 9

a, 9 b och 13 §§).

Varken den nya eller den gamla lagen innehåller något

bemyndigande för RAÄ att medge försäljning av fornfynd.

Grunderna för hur statens egendom får disponeras finns i 9 kap.

8 och 9 §§ regeringsformen. Statens medel och dess övriga

tillgångar står med vissa här icke aktuella undantag till

regeringens disposition. Riksdagen fastställer i den omfattning

som behövs grunder för förvaltningen av statens egendom och

förfogande över den. Riksdagen kan därvid föreskriva att

åtgärder av visst slag ej får vidtagas utan riksdagens

tillstånd.

Beslut år 1988 av RAÄ rörande frågor om försäljning av

porslinsskärvor

RAÄ fattade i mars 1988 beslut rörande en ansökan från

Stiftelsen Ostindiefararen Götheborg om tillstånd att som

souvenirer få försälja en del av de porslinsskärvor som tagits

upp från vraket under dykningar åren 1985--1987. Ansökan togs

inte upp till prövning i sak. Hänvisning skedde till vissa av de

bestämmelser i fornminneslagen som angivits ovan samt till

angivna lagrum i regeringsformen.

I en samtidigt avgiven särskild skrivelse redovisade RAÄ sin

principiella uppfattning i sakfrågan rörande försäljning av

fornfynd. I skrivelsen angavs inledningsvis bl.a. att problemet

att hantera fynd som innehåller stora mängder föremål av

likartad karaktär aktualiserats vid några tillfällen under de

senaste åren och att diskussioner under hand förts med olika

museer och institutioner. De synpunkter som härvid framförts

visar -- anfördes det i skrivelsen -- att det generellt råder

mycket stor tveksamhet mot att försälja eller ge bort delar av

fynd eller på annat sätt splittra ens sådana fynd som inte

omedelbart synes kunna tillföra vetenskapen värdefullare ny

kunskap. RAÄ delar denna uppfattning. RAÄ fortsatte:

Detta synsätt hänger ihop med den i arkeologiska sammanhang

hävdvunna principen om att samlade fynd alltid bör bevaras så

intakta som möjligt och på samma plats. Naturligtvis kan

depositioner i de flesta fall accepteras.

De nu aktuella föremålen från Ostindiefararen Götheborg utgör

visserligen endast en del av den ursprungliga lasten men enligt

hittills gällande principer utgör de ett samlat fynd. Detta

gäller oberoende av om resterande föremål i vraket tas upp eller

inte. Mot denna bakgrund bör enligt RAÄ:s mening någon

försäljning av fynd eller delar därav inte komma i fråga.

Före eventuella fortsatta arbeten utöver planerade

undersökningar enligt gällande beslut måste ingående

diskussioner föras mellan berörda parter. Bl.a. bör man utreda

om det från vetenskaplig synpunkt kan anses motiverat att

bedriva ytterligare undersökningar. Härvid måste också frågan om

fyndets framtida placering belysas. Beslut härom tas dock först

sedan undersökningarna avslutats och fullständiga rapporter

föreligger.

Riksdagsbehandling år 1989

År 1989 behandlade kulturutskottet med anledning av motion

1988/89:Kr286 (m, fp, c, mp) frågan om försäljning av

porslinsskärvor som bärgats från vraket av Ostindiefararen

Götheborg. I motionen framhölls bl.a. att stora mängder sådana

skärvor tagits upp, att de granskats och katalogiserats, att de

knappast i sin helhet kunde bevaras utan stora olägenheter och

kostnader och att en del av skärvorna borde kunna få försäljas

som souvenirer och ge ett ekonomiskt tillskott till fortsatta

marinarkeologiska undersökningar.

Kulturutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1989/90:KrU1 följande (s. 20).

I kulturminneslagen har det inte intagits regler som ger

utrymme för en sådan försäljning som föreslås i motionen.

Utgångspunkten för den reglering som skett i lagen rörande

fornfynd är att dessa skall bevaras för framtiden. Som framgår

av den i det föregående lämnade redovisningen torde

bestämmelserna i kulturminneslagen dock inte utgöra något hinder

för regeringen att i ett enskilt fall lämna tillstånd till

försäljning av fornfynd. Det synsätt på kulturminnesvården som

är allmänt godtaget och som återspeglas i kulturminneslagens

bestämmelser innebär dock att regeringen bör ge tillstånd till

försäljning av fornfynd endast i undantagsfall. Vid regeringens

prövning av ett ärende av här aktuellt slag är det självklart

att mycket stor hänsyn måste tas till den bedömning som görs av

den myndighet som är sakkunnig på området, nämligen

riksantikvarieämbetet.

I början av förra året (anm: dvs. år 1988) redovisade

riksantikvarieämbetet synpunkter på frågan om avyttring av

fornfynd från Ostindiefararen Götheborg. Myndigheten ansåg då --

i enlighet med vad som redovisats i det föregående -- att någon

sådan försäljning inte borde komma i fråga. I enlighet med det

förut sagda måste stor hänsyn tas till synpunkter från

myndigheten vid en prövning av frågan om rätten till en

försäljning av föremål som ingår i fornfyndet. Regeringen är

emellertid inte bunden av de synpunkter myndigheten anfört eller

de slutsatser den kommit till utan har liksom i andra ärenden

att göra en självständig bedömning av samtliga föreliggande

omständigheter. Utskottet vill för sin del peka på att det här

är fråga om ett fynd som innehåller ett mycket stort antal

skärvor -- ca 2 miljoner vägande 2 ton -- och att det kan

medföra stora olägenheter och kostnader att bevara samtliga

dessa för framtiden. Det bör inte ankomma på utskottet att --

utöver vad som innefattas i det förut sagda -- göra något

uttalande om regeringen nu eller i framtiden bör ge tillstånd

till försäljning av fynd från Ostindiefararen Götheborg.

Med det anförda får motion Kr286 anses besvarad.

Regeringsbeslut år 1990

Sedan riksdagen behandlat kulturutskottets i föregående

avsnitt redovisade betänkande 1989/90:KrU1, anhöll Stiftelsen

Ostindiefararen Götheborg i december 1989 i skrivelse till

regeringen om tillstånd att som souvenirer få försälja en del av

de porslinsskärvor som bärgats från vraket av fartyget

Ostindiefararen Götheborg. Ansökan hade således samma innehåll

som den tidigare till Riksantikvarieämbetet ingivna ansökan.

Efter remissbehandling och sedan stiftelsen inkommit med

ytterligare en skrivelse i ärendet den 4 juni 1990 avgjordes

detta av regeringen den 28 i samma månad (dnr 4200/89).

I regeringsbeslutet redovisades kulturutskottets bedömning i

betänkandet 1989/90:KrU1. Härefter lämnades följande

redovisning.

Stiftelsen har i sin framställning av den 19 december 1989

anfört bl.a. att skärvorna utgör en liten del av det totala

fornmaterialet från vraket av Ostindiefararen Götheborg, att

materialet är väl dokumenterat samt att en försäljning av

skärvorna skulle möjliggöra fortsatta museiarkeologiska

undersökningar av vraket utan kostnader för stat eller kommun.

Riksantikvarieämbetet utvecklar i sitt yttrande sin

principiella syn på lämpligheten av att tillvarata en stor

fyndmassa. Ämbetet anför att dokumentationen av undersökningen

och fynden från vraket Götheborg inte kan bedömas slutligt

förrän undersökningen avslutats och publicerats. Ämbetet anför

vidare att begränsade resurser för arkeologiska undersökningar

inte kan vara ett argument för försäljning av undersökningens

eget fyndmaterial. En försäljning skulle enligt ämbetets mening

avsevärt försvåra upprätthållandet av allmänhetens respekt för

bestämmelserna om fornminnen och ytterligare förvärra

förutsättningarna att skydda fornfynd. Ämbetet, liksom

östasiatiska museet, sjöhistoriska museet och Nordiska museet

avstyrker tillstånd till försäljning av porslinsskärvorna.

Stiftelsen har i sin skrivelse av den 4 juni 1990 påpekat

nödvändigheten av att fynden av bl.a. undersökningstekniska skäl

tas tillvara samt redovisat förhållanden kring dokumentationen

och förklarat att den fortsatta undersökningen inte är beroende

av inkomster från försäljning. Däremot kan, enligt stiftelsen,

en framtida försäljning av skärvorna inbringa medel till

stiftelsen för att slutredovisa projekt Götheborg på ett

tillfredsställande sätt, allt enligt stiftelsens målsättning och

stadgar.

Regeringen avslog ansökan med följande motivering.

Regeringen finner att de vetenskapliga och museala motiven för

bevarande av ett fornfynd av den art som porslinsskärvorna är

ett exempel på -- d.v.s. en stor och delvis ensartad fyndmängd

från nyare tid -- bör kunna tillgodoses även om en viss del av

fyndet avyttras.

Beslut om tillstånd till en försäljning bör kunna grundas på

dokumentationen av en avslutad och avrapporterad arkeologisk

undersökning. Mot den bakgrunden är regeringen för närvarande

inte villig att ge det sökta tillståndet.

Regeringen finner vidare i enlighet med vad kulturutskottet

anfört att den betydande omfattningen av fyndet kan medföra

olägenheter för det framtida bevarandet. En försäljning av en

mindre del av fyndet skulle dock inte ändra detta förhållande.

Utskottet

I den i betänkandet behandlade motionen, Kr222 (m, fp),

framställs ett yrkande som syftar till att regler skall utfärdas

om avyttrande av föremål från arkeologiska massfynd och att

reglerna skall ha ett innehåll som innebär ett klart och

positivt ställningstagande till sådan avyttring.

Motionärerna uppehåller sig utförligt vid frågan om

försäljning av ett antal av de miljontals porslinsskärvor som

tagits upp från Ostindiefararen Götheborg. Det framhålls att

denna typ av massfynd efter undersökning och dokumentation

skapar problem. Bl.a. anförs följande.

Arkeologi- och historieintresset är stort hos breda folklager.

Om möjligheter funnes skulle många vilja köpa sig ett eget

arkeologiskt "fynd" och samtidigt därmed ekonomiskt bidra till

den aktuella eller framtida undersökningen och forskningen

samtidigt som man hjälper till att -- om än marginellt -- minska

magasinerings- och konserveringsproblemen. Möljligheten att få

äga ett eget litet stycke svensk historia skulle säkert också

bidra till ett vidgat intresse för vårt förflutna.

Motionärerna nämner som andra exempel på arkeologiska massfynd

fynd i form av flintavslag från en stenyxeverkstad och det fynd

i form av ett mycket stort antal kritpipor som gjorts vid

Slussen i Sockholm.

Motionärerna menar att det är en självklarhet att försäljning

enligt motionsyrkandet endast skall få ske efter vederbörlig

dokumentation, att det skall röra sig om massfynd som inte är

unika och att tillstånd skall inhämtas av antikvarisk myndighet

efter fastställda regler.

I kulturminneslagen har det inte intagits regler som ger

utrymme för en sådan försäljning som föreslås i motionen.

Utgångspunkten för den reglering som skett i lagen rörande

fornfynd som ägs av staten är att dessa skall bevaras för

framtiden. Som framgår av den i det föregående lämnade

redovisningen torde bestämmelserna i kulturminneslagen dock inte

utgöra något hinder för regeringen att i ett enskilt fall lämna

tillstånd till försäljning av fornfynd. Det synsätt på

kulturminnesvården som är allmänt godtaget och som återspeglas i

kulturminneslagens bestämmelser innebär dock att regeringen bör

ge tillstånd till försäljning av fornfynd endast i

undantagsfall. Vid regeringens prövning av ett ärende av här

aktuellt slag är det självklart att mycket stor hänsyn måste tas

till den bedömning som görs av den myndighet som är sakkunnig på

området, nämligen Riksantikvarieämbetet.

Utskottet gör bedömningen att det inte är motiverat att

riksdagen nu tar initiativ till att sådana regler som

motionärerna förordar skall tillskapas. En prövning får ske i

varje enskilt fall om det föreligger så särpräglade

omständigheter att undantag bör göras från huvudprincipen om att

fornfynd skall bevaras. Vid sin bedömning har utskottet beaktat

att, enligt vad som upplysts i ärendet, Museiutredningen kommer

att överväga frågor av det slag som tas upp i motionen. I

enlighet med det anförda avstyrks motionen.

Utskottet vill med anledning av vad som anförs i

motionsmotiveringen beträffande försäljningen av fynd från

Ostindiefararen Götheborg tillägga följande.

Utskottet har inhämtat att den totala fyndmängden nu är 10

miljoner skärvor med en vikt av 9,5 ton.

I det beslut som den förra regeringen fattade i juni 1990 och

som redovisats i ett föregående avsnitt uttalades att de

vetenskapliga och museala motiven för bevarande av ett fornfynd

av den art som porslinsskärvorna är ett exempel på -- dvs. en

stor och delvis ensartad fyndmängd från nyare tid -- bör kunna

tillgodoses även om en viss del av fyndet avyttras. Beslut om

tillstånd till en försäljning bör kunna grundas på

dokumentationen av en avslutad och avrapporterad arkeologisk

undersökning, anfördes det vidare i beslutet. Om en förnyad

ansökan görs av Stiftelsen Ostindiefararen Götheborg med stöd av

en sådan undersökning får det ankomma på regeringen att

förutsättningslöst pröva ansökan.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande arkeologiska massfynd

att riksdagen avslår motion 1992/93:Kr222.

Stockholm den 26 oktober 1993

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Charlotte

Branting (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja

Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Göran

Åstrand (m), Leo Persson (s), Rose-Marie Frebran (kds), Ingegerd

Sahlström (s), Björn Kaaling (s), Birgitta Wistrand (m), Monica

Widnemark (s) och Simon Liliedahl (nyd).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.