Bet. 1993/94:KU1

Konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU01

Olaga våldsskildring m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1993/94

KU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlas åtta motioner som berör frågor om

olaga våldsskildring och barnpornografibrott. Sju av motionerna

är från den allmänna motionstiden 1992 och en är från den

allmänna motionstiden 1993. Vidare behandlas en motion, väckt

under den allmänna motionstiden 1993, som gäller videovåldets

negativa effekter. Utskottet avstyrker samtliga motioner.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992

1991/92:K403 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om införande av en åldersgräns för barns

medverkan i pornografiska sammanhang.

1991/92:K404 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att begreppet

"sexuellt våld eller tvång" i pornografiska framställningar bör

preciseras ytterligare och att grunden för straffbarhet bör

skärpas i enlighet med motionens syfte.

1991/92:K405 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder gällande lagen om olaga

våldsskildringar.

1991/92:K406 av Lena Klevenås m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att 16 kap.

10 b § brottsbalken, om olaga våldsskildring, bör ses över.

1991/92:K407 av Ingela Mårtensson och Isa Halvarsson (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fist-fucking.

1991/92:K412 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en allmän översyn

av den lagstiftning och dess tillämpning som berör pornografin.

1991/92:Ju711 av Berith Eriksson m.fl. (v, s, fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

lagstiftningen enligt vad i motionen anförts om definitionen

pornografi.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993

1992/93:K403 av Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en undersökning av de negativa effekterna av

videovåldet.

1992/93:Ju648 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts gällande översyn av lagstiftningar i samband

med barnpornografi.

Utskottet

1. Olaga våldsskildring och barnpornografibrott

1.1 Motionerna

I motion 1991/92:K403 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m)

anser motionärerna att en åldersgräns bör införas för barns

medverkan i pornografiska sammanhang och att riksdagen som sin

mening skall ge regeringen detta till känna. Enligt motionärerna

är det väsentligt att Sverige studerar den lagstiftning som

finns t.ex. i USA, men även i andra länder med liknande förbud

på området, för att se om denna kan appliceras på svenska

förhållanden.

Begreppet "sexuellt våld eller tvång" i pornografiska

framställningar bör enligt motion 1991/92:K404 av Gullan

Lindblad m.fl. (m) preciseras ytterligare, och grunden för

straffbarhet bör skärpas i enlighet med motionens syfte. Detta

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Motionärerna anser att våldspornografiska framställningar med

kvinnor som "offer", som normalt måste anses skrida över

anständighetens gräns, måste kunna medföra straffbarhet.

Vad gäller olaga våldsskildring anses i motion 1991/92:K405 av

Ingegerd Sahlström m.fl. (s) att snabba åtgärder måste vidtas,

så att lagstiftarens intentioner uppnås. Detta bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna. Enligt motionen skall

marknaden för våldspornografi inte få utvecklas, därför att

tolkningen av begreppet "sexuellt våld eller tvång" tycks vara

ett tvisteämne i domstolarna.

I motion 1991/92:K406 av Lena Klevenås m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

bestämmelsen om olaga våldsskildring i 16 kap. 10 b §

brottsbalken bör ses över.

I motion 1991/92:K407 av Ingela Mårtensson och Isa Halvarsson

(fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om fist-fucking. Enligt

motionärerna bör det vara möjligt att genom lagstiftning stoppa

spridningen av videogram med fist-fucking och regeringen bör få

i uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag till en lag i

detta syfte.

Riksdagen bör enligt motion 1991/92:K412 av Birthe Sörestedt

och Bengt Silfverstrand (s) hos regeringen begära en allmän

översyn av den lagstiftning och dess tillämpning som berör

pornografin. Översynen bör enligt motionärerna göras för att

stävja en fortsatt utbredning av förnedrande skildringar av barn

och kvinnor.

I motion 1991/92:Ju711 yrkande 1 av Berith Eriksson m.fl. (v,

s, fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

lagstiftningen enligt vad i motionen anförts om definitionen av

pornografi. Enligt motionärerna definieras pornografi som

sexuella bilder, shower etc. vilkas huvudsyfte är att ge sexuell

retning och stimulans, vilket innebär att det blir en flytande

gräns gentemot sådant som har vetenskapligt eller konstnärligt

värde. Definitionen av vad pornografi är behöver enligt

motionärerna ses över.

I motion 1992/93:Ju648 yrkande 5 av Ingegerd Sahlström m.fl.

(s) anses att en översyn bör göras av lagstiftningar i samband

med barnpornografi och att riksdagen som sin mening skall ge

regeringen detta till känna. Motionärerna pekar på att vid

spridning av film skall enligt brottsbalken en film vara spridd

till flera personer för att det skall anses ha skett ett brott.

Mycket små förändringar i filmer tycks enligt motionen räcka för

att undgå lagen. Förfaringssättet anses av motionärerna vara

helt oacceptabelt och bör omedelbart leda till åtgärder.

1.2 Bakgrund

1.2.1 Olaga våldsskildring

Den som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett

televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt

våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids

eller som sprider en sådan skildring kan, om inte gärningen med

hänsyn till omständigheterna är försvarlig, dömas för olaga

våldsskildring enligt 16 kap. 10 b § brottsbalken. Detsamma

gäller den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget

skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att

bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring. Straffet

är böter eller fängelse i högst två år. Det straffbara området

avser även oaktsam spridning av våldsskildringar, om spridningen

sker i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte.

Bestämmelserna gäller inte filmer eller videogram som Statens

biografbyrå har godkänt för visning och inte heller en

upptagning av rörliga bilder med samma innehåll som en film

eller ett videogram som har godkänts av Biografbyrån. Inte

heller offentliga förevisningar av filmer eller videogram

omfattas av bestämmelserna.

Om skildringen avser sexuellt våld eller tvång och finns i

tryckt skrift kan spridandet av skriften innefatta

tryckfrihetsbrott enligt 7 kap. 4 § 13 tryckfrihetsförordningen

(TF), om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är

försvarlig. Tryckfrihetsbrottet är således begränsat till

våldspornografiska bilder.

Om skildringen sker i form av stillbilder eller rörliga bilder

i en film, vilket innefattar även videogram, kan spridandet

innebära yttrandefrihetsbrott. Enligt 5 kap. 1 § första och

andra styckena yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) anses som

yttrandefrihetsbrott dels gärningar som anges som

tryckfrihetsbrott i bl.a. 7 kap. 4 § TF om de begås i ett

radioprogram, en film eller en ljudupptagning, dels även sådan

olaga våldsskildring varigenom någon genom rörliga bilder

närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller

djur med uppsåt att framställningen sprids. Gärningen är inte

att anse som yttrandefrihetsbrott om den med hänsyn till

omständigheterna är försvarlig. Yttrandefrihetsgrundlagens

tillämpningsområde preciseras i 1 kap. 10 § till sådana filmer

och ljudupptagningar som sprids till allmänheten genom att

spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt. Den

innebär att obligatorisk förhandsgranskning av videogram får

förekomma endast inom ramen för vad som gäller om granskning av

filmer och videogram som skall visas offentligt.

Bestämmelser om förbud mot spridning av filmer och videogram

med våldsinslag infördes genom att riksdagen år 1981 antog lagen

(1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med

våldsinslag, den s.k. videovåldslagen (prop. 1980/81:176, bet.

KU 1980/81:28 och bet. KU 1981/82:38). Bakgrunden till

lagstiftningen var att den då förhållandevis nya videotekniken

även kommit att utnyttjas till att sprida våldsskildringar bl.a.

till barn och ungdomar på ett sätt som ingav starka

betänkligheter. Lagen var ett provisorium i avvaktan på

resultatet av den då arbetande Yttrandefrihetsutredningens

överväganden.

Vissa ändringar gjordes i videovåldslagen år 1985 (prop.

1984/85:116, bet. KU 1985/86:11). Dessa innebar bl.a. att

kriterierna i lagen för vad som skulle anses vara otillåtna

våldsskildringar skärptes. Avsikten var att bestämmelserna

skulle komma i närmare överensstämmelse med Biografbyråns praxis

i fråga om förbud mot offentlig visning. Det krav som tidigare

funnits i 1 § videovåldslagen på att skildringarna skulle vara

närgångna eller långvariga utgick nu när det var fråga om

sexuellt våld. Bestämmelsen skulle också omfatta annat sexuellt

tvång än sådant som är att hänföra till våld. En utvidgning av

bestämmelsen skedde också till att omfatta även skildringar av

våld mot djur och våld som inte har någon människa som direkt

eller indirekt upphov. Vidare formulerades bestämmelsen om, så

att förbud mot extremvåld blev huvudregeln och undantag kom att

gälla, om spridandet var försvarligt med hänsyn till

framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i

övrigt.

År 1988 beslutade riksdagen (prop. 1986/87:151, bet.

1987/88:KU36) att bestämmelserna i videovåldslagen -- med vissa

ändringar -- skulle överföras till 16 kap. brottsbalken och att

videovåldslagen skulle upphävas. Reglerna om olaga

våldsskildring avseende sexuellt våld eller tvång gjordes

tillämpliga även på stillbilder och på bilder i tryckta skrifter

och i televisionsprogram och andra rörliga bilder. Ändringarna

trädde i kraft den 1 januari 1989.

Genom lagändringar, som beslutades våren 1990 (prop.

1989/90:70, bet. 1989/90:KrU30) och som trädde i kraft den 1

januari 1991, skärptes det i brottsbalken föreskrivna straffet

för olaga våldsskildring från sex månaders fängelse till

fängelse i högst två år. Det straffbara området utvidgades till

att avse även oaktsam spridning av våldsskildringar om

spridningen sker i yrkesmässig verksamhet eller eljest i

förvärvssyfte. Ändringarna ingick i ett åtgärdsprogram i syfte

att komma till rätta med skadeverkningarna av våldsskildringar i

filmer och videogram. Åtgärdsprogrammet innefattade även en ny

lag (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och

videogram. Inrättandet av ett råd mot skadliga våldsskildringar

(våldsskildringsrådet) ingick också i programmet. Biografbyrån

fick i uppdrag att ha tillsyn över videogrammarknaden. I

propositionen (s. 33 f.) anförde departementschefen att för att

komma till rätta med de problem som hela utbudet av

våldsskildringar på biograf, video och TV, däri inbegripet

satellit- och kabel-TV, kunde medföra, behövdes andra insatser

än censur av extrema våldsskildringar.

I proposition 1990/91:64 om yttrandefrihetsgrundlag m.m.

anförde departementschefen beträffande våldsskildringar i

rörliga bilder (s. 75 f.) att det under behandlingen av det

ärende som lett fram till programmet för åtgärder mot skador av

våldsskildringar i filmer och videogram hade uttalats att det

fanns anledning att räkna med att åtgärdsprogrammet skulle få en

större effekt än vad en obligatorisk förhandsgranskning skulle

kunna få. Departementschefen ansåg att det självfallet inte var

möjligt att då förutsäga hur snart verkningarna av programmet

skulle komma att visa sig. Sakligt sett fanns det enligt henne

goda skäl att hoppas att det skulle komma att ske ganska snart.

Enligt departementschefen var det å andra sidan inte

orealistiskt att räkna med att den fulla effekten av de olika

åtgärderna kommer att visa sig först när verksamheten hunnit

pågå en tid och utvecklat sina former. Hon ansåg därför att det

fanns anledning att avvakta den något mera långsiktiga

utvecklingen på videogrammarknaden innan frågan om eventuella

ytterligare åtgärder mot våldsvideogrammen togs upp till nya

överväganden. I detta läge saknades det enligt

departementschefen tillräckligt starka skäl för att en ny

grundlag skulle medge censur i vidare omfattning än den

existerande. Den nya grundlagen borde däremot lämna utrymme för

sådana åtgärder som hade beslutats mot våldsskildringarna.

Konstitutionsutskottet (1990/91:KU21) tillstyrkte propositionens

förslag i denna del.

1.2.2 Barnpornografibrott

Den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att

bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn kan, om inte

gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, enligt

16 kap. 10 a § brottsbalken dömas för barnpornografibrott.

Straffet är böter eller fängelse i högst två år.

Ett barnpornografibrott som begås genom tryckt skrift skall

enligt 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen anses som

tryckfrihetsbrott. Om barnpornografibrott i stället begås i ett

radioprogram, en film (vilket avser även videogram) eller en

ljudupptagning skall det enligt 5 kap. 1 § första stycket

yttrandefrihetsgrundlagen anses som yttrandefrihetsbrott. Om

gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig är det

inte fråga om brott enligt tryckfrihetsförordningen eller

yttrandefrihetsgrundlagen.

I 16 kap. 10 a § brottsbalken anges inte någon bestämd

åldersgräns när det gäller att avgöra vad som avses med barn.

Yttrandefrihetsutredningen anförde i sitt delbetänkande (Ds JuU

1978:8) Barnpornografi beträffande vad som skulle förstås med

barn att bestämmelsen syftar till att skydda unga människor

vilkas könsmognadsprocess inte är avslutad, att någon

åldersgräns inte bör anges samt att den närmare gränsdragningen

får ankomma på rättstillämpningen. RÅ påpekade i sitt remissvar

att det skulle medföra stora olägenheter att använda sig av en

bestämd åldersgräns, bl.a. därför att det skulle leda till att

barnets identitet skulle behöva fastställas. Detta skulle i sin

tur kunna orsaka ytterligare kränkning av det avbildade barnets

integritet. Bl.a. på de skäl som RÅ hade anfört anslöt sig

föredragande departementschefen till Yttrandefrihetsutredningens

uppfattning på denna punkt (prop. 1978/79:179 s. 9).

Riksdagen godkände våren 1990 en av Förenta nationernas

generalförsamling den 20 november 1989 antagen konvention om

barnens rättigheter (prop. 1989/90:107, bet. 1989/90:SoU28,

rskr. 1989/90:350). Enligt artikel 1 i konventionen avses med

barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt

tidigare enligt lag som gäller för barnet. Konventionsstaterna

åtar sig i artikel 34 att skydda barnet mot alla former av

sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta ändamål

skall enligt artikeln konventionsstaterna särskilt vidta alla

lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för

att förhindra att barn utnyttjas i pornografiska föreställningar

och i pornografiskt material.

I propositionen gjordes vissa uttalanden om behovet av en

översyn av de straffrättsliga reglernas utformning.

Föredraganden anförde att det kunde finnas anledning att göra en

översyn av de dåvarande reglerna på det område som omfattas av

den aktuella konventionsbestämmelsen. Vid sin behandling av

propositionen förklarade socialutskottet -- i överensstämmelse

med yttranden från konstitutionsutskottet och justitieutskottet

-- att det straffrättsliga skyddet mot att barn utnyttjas i

barnpornografi kunde behöva utvidgas. Socialutskottet ansåg dock

att övervägandena lämpligen kunde ske i samband med den översyn

av de straffrättsliga reglernas utformning som aviserats i

propositionen. Utskottet avstyrkte motioner med yrkanden om en

fastställd åldersgräns på 18 år för barn i pornografiska

sammanhang. Riksdagen följde utskottet.

Våren 1991 avslog riksdagen (1990/91:KU21) en motion (fp)

enligt vilken det borde övervägas ett införande av en

åldersgräns vid sidan av den nuvarande objektiva

könsmognadsgränsen i bestämmelsen om barnpornografibrott. Med

hänsyn till de uttalanden som gjorts under föregående riksmöte

vid behandlingen av propositionen om godkännande av konventionen

om barnens rättigheter, fann konstitutionsutskottet att det inte

var påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida med anledning

av motionen.

1.3 Utredningar m.m.

Justitiekanslern (JK) har på regeringens uppdrag utrett

behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga

våldsskildring. Uppdraget redovisades i en promemoria den 23

december 1992 (dnr 2903-91-90). I promemorian ges en beskrivning

av hur föreskrifterna för att motverka förekomsten av

våldspornografi har tillämpats. JK redogör för vissa

iakttagelser om våldspornografins omfattning och spridning.

Slutligen redogörs för utredningens resultat vad gäller frågan

om behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga

våldsskildring.

Under avsnittet som gäller våldspornografi i filmer och

videogram m.m. från den 1 januari 1986 till den 31 december

1991, redogör JK bl.a. för en frikännande dom som gällde

videogram i vilka det förekom att en hand eller handen och delar

av armen fördes in vaginalt eller analt, s.k. fist-fucking. JK

anför (s. 17) att det av den med riksåklagarens hjälp inhämtade

redovisningen för rättstillämpningen framgått att denna dom har

föranlett att ett antal brottsanmälningar avseende videofilmer

med skildringar av likartat handlande inte har lett till

förundersökning eller åtal. Han anser emellertid inte att

möjligheterna att med stöd av den nu gällande regleringen uppnå

fällande domar i sådana fall måste bedömas som uttömda. I det

avsnitt i promemorian som behandlar behovet av åtgärder rörande

bestämmelserna om olaga våldsskildring anför JK (s. 30) att det

inte är någon uppgift för honom att i förevarande sammanhang gå

in på en närmare värdering av domen. Han vill för egen del

endast framhålla att domen enligt hans mening knappast tvingar

till den slutsatsen att varje framställning av likartat innehåll

skall anses straffri.

JK överväger i promemorian (s. 31 f.) bl.a. om formuleringen i

16 kap. 10 b § BrB om våldspornografisk olaga våldsskildring

borde jämkas något så att de fall den är avsedd att belägga med

straff med större säkerhet kan beivras genom åtal. En sådan

åtgärd synes enligt JK:s uppfattning emellertid kräva

grundlagsändring. Den grundlagsbestämmelse som JK avser i detta

sammanhang i promemorian är 7 kap. 4 § 13

tryckfrihetsförordningen. Vidare kan det enligt JK:s mening inte

hävdas att det i rättspraxis ännu har blivit helt klart att den

nu gällande lydelsen av den ifrågavarande bestämmelsen inte

skulle vara tillräcklig för sitt ändamål. JK anser emellertid

att frågan är värd att överväga närmare till dess erfarenheterna

har blivit större.

I promemorian (s. 27 och 41) redogör JK för problemen kring

distributionen av "piratkopierade" videogram som innehåller

kopior av ett eller flera videogram eller utdrag ur flera

förlagor och som ibland är "skräddarsydda" för en enda enskild

mottagare. De svårigheter som uppkommer är enligt JK väsentligen

hänförliga till det s.k. spridningsrekvisit som finns i

brottsbalkens bestämmelser om barnpornografibrott och olaga

våldsskildring. Innebörden härav är att en förutsättning för

straffbarhet är en avsikt att sprida det framställda materialet.

JK anför att innebörden av det nu berörda rekvisitet i vissa

fall kan vara svårbedömd, särskilt vid en prövning mot bakgrund

av vad som föreskrivs i 1 kap. 10 § YGL om spridning till

allmänheten som en förutsättning för grundlagens tillämplighet.

JK uppger att han ännu inte tagit ställning i alla uppkommande

frågor som hänger samman med det nu berörda problemet och att

han därför tills vidare inte har grund för att lägga fram någon

slutlig bedömning eller något förslag. Frågan kan dock enligt JK

få en betydande praktisk vikt, varför han velat peka på den i

sin rapport.

Erfarenheterna av de ärenden som efter

yttrandefrihetsgrundlagens ikraftträdande den 1 januari 1992

förekommit beträffande våldspornografiska skildringar i filmer

och videogram visar enligt JK:s mening (s. 43 f.) att man inte

kan bortse från en del praktiska tillämpningsproblem. JK anser

emellertid också att dessa hittills inte har visat sig vara

svårare än vad man kunnat vänta sig när ett så omfattande nytt

regelverk har antagits. Enligt JK:s mening befinner vi oss i

själva verket fortfarande klart i det skede då verksamheten ännu

till vissa delar söker sina former. En lagstiftningsprodukt av

yttrandefrihetsgrundlagens omfattning och komplexitet behöver

enligt JK självfallet få verka under en ganska avsevärd tid

innan man kan uttala sig om dess effekter med någon större

säkerhet. Enligt JK:s bedömning är det knappast på sin plats att

ännu ta upp frågor om att ändra de regler som nu gäller om

proceduren vid ingripanden mot våldspornografiska skildringar

som sprids genom filmer och videogram eller eljest i former som

faller under yttrandefrihetsgrundlagen.

JK anför avslutningsvis (s. 44 f.) att han således inte har

grund för att nu föreslå några författningsändringar för att

föreskrifterna om straff för våldspornografisk olaga

våldsskildring bättre skall kunna fylla sitt ändamål. Det

betyder emellertid inte att JK anser att man skulle kunna slå

sig till ro med vad som gjorts. JK räknar med att under

åtskillig tid framåt få ta ställning till olika praxisfrågor som

uppkommer inom ramen för det nu gällande regelsystemet på

området. Han är vidare medveten om att det kan vara en

skyldighet för honom att underrätta regeringen om behov av

regelförändringar som kan komma att visa sig under det fortsatta

arbetet med hithörande frågor.

Med anledning av riksdagens uttalanden beträffande frågor om

sexualbrott mot barn m.m., utarbetas för närvarande inom

Justitiedepartementet en promemoria avseende sådana frågor.

Promemorian kommer också att behandla frågan om det straffbara

området vad gäller barnpornografibrott. I det sammanhanget

kommer överväganden såvitt gäller möjligheten till en

kriminalisering av innehav av barnpornografi att redovisas.

Justitieutskottet behandlade under våren 1993 (1992/93:JuU16)

regeringens proposition 1992/93:141 med förslag bl.a. om ändrade

och i huvudsak skärpta straff för vissa brottsbalksbrott.

Utskottet tillstyrkte bl.a. propositionens förslag om att

straffmaximum för barnpornografibrott skulle höjas till fängelse

i två år. I samband härmed behandlade utskottet även ett flertal

följdmotioner. I flera av dessa togs upp frågan om hur vissa

våldsskildringar, bl.a. sådana som kan innebära olika former av

våld mot kvinnor vid sexuellt umgänge, skall bedömas

straffrättsligt. Mot denna bakgrund yrkades i tre motioner en

översyn av bestämmelserna om olaga våldsskildring. I en av dessa

motioner (s) yrkades tillsättande av en parlamentarisk utredning

och enligt en av motionerna (nyd) borde lagstiftningen skärpas

så att fist-fucking omfattades av förbudet mot olaga

våldsskildring. I den tredje motionen (c) framhölls behovet av

en översyn och kontroll av bestämmelserna om olaga

våldsskildring samt behovet av kontroll av spridningen av olaga

våldsskildring. Spridningen av videofilm med barnpornografiskt

innehåll borde enligt en motion (s) uppmärksammas. Motionärerna

menade att det var möjligt för den som framställer

barnpornografi att, genom att på olika sätt redigera

bildmaterialet så att varje film blir unik, undgå ansvar för

brott på grund av de nuvarande bestämmelsernas utformning.

Justitieutskottet redogjorde i sitt betänkande för

Justitiekanslerns promemoria (se ovan) och angav att denna

bereddes i Justitiedepartementet. Enligt justitieutskottets

uppfattning fanns det skäl att se mycket allvarligt på den

barnpornografi och det sexuella våld som förekom i en av allt

att döma inte obetydlig omfattning i främst videofilmer.

Justitieutskottet framhöll att bestämmelserna om barnpornografi

och olaga våldsskildring var föremål för uppmärksamhet såväl i

Justitiedepartementet som av JK och att Justitiedepartementet i

en promemoria skulle ta upp frågan om det straffbara området

beträffande barnpornografibrott. Utskottet ansåg att det

pågående beredningsarbetet borde avvaktas och utgick i övrigt

från att berörda myndigheter noga följde utvecklingen på

området. Med det anförda avstyrkte justitieutskottet de fyra

motionerna. Reservation avgavs av ledamoten för Ny demokrati,

som ansåg att det pågående beredningsarbetet borde inriktas

bl.a. på att tillämpningsområdet för bestämmelsen om olaga

pornografisk våldsskildring skulle utvidgas så att det klart

framgår att bestämmelsen omfattar även vissa former av

pornografiska skildringar såsom s.k. fist-fucking och liknande.

Justitieutskottet behandlade i sitt betänkande även motioner

om frågor om sexualbrott mot barn m.m. Utskottet hänvisade till

den promemoria som skulle utarbetas hos Justitiedepartementet

och till att denna även skulle behandla frågan om en

kriminalisering av innehav av barnpornografi och frågan om

eventuella ändringar i bestämmelsen om sexuellt umgänge med

barn. Justitieutskottet hänvisade slutligen till det pågående

relativt omfattande beredningsarbetet beträffande sexualbrott

och barnpornografibrott och ansåg att arbetet borde redovisas

för riksdagen i ett sammanhang.

1.4 Interpellationer och frågor

Den 1 december 1992 besvarade statsrådet Reidunn Laurén en

fråga av John Bouvin (nyd) om huruvida justitieministern var

beredd att medverka till en skärpning av lagstiftningen så att

fist-fucking och liknande perversiteter omfattas av förbudet mot

olaga våldsskildring. Reidunn Laurén hänvisade till

yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser gällande spekulativa

våldsskildringar och anförde att filmer som skildrar sådana

situationer som berördes i frågan redan kan vara straffbara. Om

det var erforderligt med en skärpning av bestämmelserna om olaga

våldsskildring eller inte skulle hon komma att ta ställning till

när JK:s utredning hade överlämnats och beretts.

Justitieministern besvarade den 16 mars 1993 en fråga av

Ingegerd Sahlström (s) om ändring av lagen så att innehav av

barnpornografi kriminaliseras. Justitieministern hänvisade till

den promemoria som höll på att utarbetas inom

Justitiedepartementet och som skulle beröra även denna fråga.

Frågeställaren berörde även frågan om klippning av filmer på

sådant sätt att det inte är samma film som distribueras. Hon

frågade om den problematiken fanns med i promemorian som skulle

utarbetas. Justitieministern svarade att just den fråga som

Ingegerd Sahlström tog upp var uppmärksammad och att man såg på

möjligheterna att komma åt detta kryphål.

Den 27 april 1993 besvarade justitieministern en fråga av Ulla

Pettersson (s) om vilka åtgärder som regeringen vidtagit eller

planerade med anledning av JK:s avlämnade redogörelse. På

grundval av vad JK kommit fram till i sin utredning ansåg

justitieministern i sitt svar att starka skäl talar för att

avvakta något innan man överväger nya lagstiftningsåtgärder på

detta område. För att sådana åtgärder skall bli meningsfulla

behövs nämligen enligt justitieministern ytterligare erfarenhet

av tillämpningen både av straffbestämmelsen om olaga

våldsskildring och den relativt nya yttrandefrihetsgrundlagen.

Justitieministern ansåg det rimligt att JK fullföljer det arbete

som JK själv har påtagit sig att bedriva. Hon påpekade också att

JK var mycket tydlig i sitt påpekande om sin skyldighet att

återkomma till regeringen med förslag till lagändringar.

Statsrådet Reidunn Laurén besvarade den 7 maj 1993 en

interpellation från Karl Gustaf Sjödin (nyd) om huruvida

statsrådet var beredd att medverka till att ett lagförbud mot

grov våldspornografi på nytt presenteras för riksdagen. Reidunn

Laurén hänvisade till sitt tidigare svar på en fråga i december

1992 (se ovan). Hon hänvisade också till JK:s rapport och

anförde att en ändring av gällande bestämmelser fordrar ändring

i grundlag, nämligen yttrandefrihetsgrundlagen när det gäller

filmer och videogram och tryckfrihetsförordningen när det gäller

tryckta skrifter och bilder. Hon ansåg att det finns starka skäl

att avvakta ytterligare erfarenheter av den nya grundlagen innan

man närmare överväger om en ändring av gällande rätt är

erforderlig. Hon påpekade också att de skildringar som åsyftades

i interpellationen, dvs. grov våldspornografi, är straffbara

enligt gällande rätt. Det är dock enligt henne en annan fråga om

det finns tillräckliga möjligheter att förhindra själva

spridandet av bilderna eller filmerna.

1.5 Utskottets bedömning

I motionerna K404, K405, K406 och K407 framhålls behovet av en

precisering av eller i vart fall en översyn av bestämmelserna om

olaga våldsskildring. Samtliga motionärer hänvisar till en

hovrättsdom som gällde s.k. fist-fucking. I motion K412 yrkas en

allmän översyn av den lagstiftning som berör pornografin mot

bakgrund av dess tillämpning, och enligt motion Ju711 yrkande 1

bör lagstiftningens definition av vad pornografi är ses över.

Som utskottet tidigare uttalat kan uttryck för en rå och

ohämmad spekulation i våld och människoförnedring inte

accepteras i ett samhälle som värnar om människors lika värde

och hänsyn mellan människor (1989/90:KU7y). Denna uppfattning

bildar också utgångspunkten för kriminaliseringen av vissa

våldsskildringar. Det kan dessutom inte uteslutas att råa

våldsskildringar ger brottsbenägna individer impulser till

förstärkt brutalitet vid våldsbrott.

Behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga

våldsskildring har som tidigare nämnts utretts av JK och

resultatet har redovisats i en promemoria i december 1992. Några

författningsändringar har inte föreslagits av JK. Utskottet

noterar att den hovrättsdom som nämns i några av motionerna

enligt JK:s mening knappast tvingar till den slutsatsen att

varje framställning av likartat innehåll skall anses straffri

och att JK anser att möjligheterna att uppnå fällande domar i

sådana fall således inte skulle vara uttömda. Utskottet har

inhämtat att JK har väckt åtal för olaga våldsskildring

omfattande videogram med skildringar av det slag som var föremål

för prövning i den nämnda hovrättsdomen. Målen har ännu inte

prövats.

Enligt JK:s mening är frågan hur spridningen av

våldspornografisk olaga våldsskildring på ett ännu mera

effektivt sätt än hittills skall kunna stävjas med rättsliga

medel knappast definitivt löst. Utskottet delar denna

uppfattning. Enligt utskottets mening finns dock anledning att

avvakta ytterligare erfarenheter av tillämpningen av

straffbestämmelsen om olaga våldsskildring och av den nya

yttrandefrihetsgrundlagen innan ställning tas till behovet av

ytterligare lagstiftningsåtgärder. Utskottet utgår från att

regeringen följer utvecklingen och avstyrker motionerna K404,

K405, K406, K407, K412 och Ju711 yrkande 1.

I motion 1991/92:K403 föreslås att en åldersgräns för barns

medverkan i pornografiska sammanhang skall införas. Som framgått

ovan utarbetas för närvarande inom Justitiedepartementet en

promemoria som bl.a. behandlar vissa frågor om

barnpornografibrott. Utskottet har inhämtat att även frågan om

behovet av en bestämd åldersgräns kommer att behandlas i

departementets arbete. Promemorian beräknas bli färdig under

hösten. Enligt utskottets mening bör det pågående

utredningsarbetet avvaktas, varför motionen avstyrks.

I avvaktan på resultatet av det nämnda utredningsarbetet

anser inte heller utskottet att det finns anledning för

riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motion

1992/93:Ju648 yrkande 5 om en översyn av lagstiftningen i

samband med barnpornografi. Motionen avstyrks därför.

2. Videovåldets negativa effekter

2.1 Motionen

I motion 1992/93:K403 av Chatrine Pålsson (kds) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en undersökning av de negativa effekterna av

videovåldet. Motionären anser att det är synnerligen angeläget

att få ett svar på hur mycket videovåldet påverkar barnen och

att de negativa effekterna av videovåldet bör begränsas.

2.2 Våldsskildringsrådet

Rådet mot skadliga våldsskildringar (Våldsskildringsrådet)

tillkallades i juni 1990 och skall enligt sina direktiv (dir.

1990:40) ha i uppgift att samordna verksamhet mot skadliga

våldsskildringar i rörliga bilder. Rådet skall bl.a.

kontinuerligt följa de erfarenheter som massmedie- och

påverkansforskare gör på området. Rådet skall också fortlöpande

ge Utbildningsdepartementet information om sitt arbete och om de

effekter som uppnås till följd av regeringens åtgärdsprogram.

Rådet kan ta initiativ till projekt inom forskning,

utbildningsväsende och föreningsliv. Det kan enligt direktiven

t.ex. gälla studier av skilda samhällsgruppers videokonsumtion,

lokala projekt med ambition att kartlägga utbudet, arbete med

medieprogram eller kvalitetsinbrytningar på videomarknaden.

Rådets uppgift skall vara att föreslå de projekt som här kan

vara lämpliga.

I rådets uppdrag har bl.a. ingått att överväga om det är

lämpligt att förändra de nu gällande åldersgränserna för

offentlig visning av film eller att införa nya, t.ex. en

18-årsgräns. Rådet har i ett delbetänkande (SOU 1993:39) En

gräns för filmcensuren i maj 1993 redovisat resultatet av sina

överväganden. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

I betänkandet redogörs i två avsnitt, som utgör grunden för

rådets överväganden och förslag, för vad forskningen för

närvarande vet om barn och ungdomars mediebeteende och om

effekterna av medievåldet. Det anges bl.a. att den senaste

genomgången av forskningen på området gjorts i en antologi år

1993. I denna har ett antal forskare -- med ekonomiskt stöd från

Våldsskildringsrådet -- gett del av sina erfarenheter i dessa

frågor. Antologin innehåller ett mycket stort antal referenser

till tidigare utförd forskning. Rådet anser att man

sammanfattningsvis kan säga att kunskapen om bildvåldets

effekter ökat under senare år.

2.3 Utskottets bedömning

Ovan har framgått att forskning pågår vad gäller effekterna av

medievåldet. Mot bakgrund härav och med hänsyn till de uppgifter

som Våldsskildringsrådet har bl.a. vad gäller frågan om

forskning inom området, finns det enligt utskottet inte

anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av

motionen. Motion 1992/93:K403 avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande olaga våldsskildring

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K404, 1991/92:K405,

1991/92:K406, 1991/92:K407, 1991/92:K412 och 1991/92:Ju711

yrkande 1,

2. beträffande barnpornografibrott

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K403 och 1992/93:Ju648

yrkande 5,

3. beträffande videovåldets negativa effekter

att riksdagen avslår motion 1992/93:K403.

Stockholm den 12 oktober 1993

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil

Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina

Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Ingvar Johnsson (s), Hans

Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander

(nyd), Torgny Larsson (s), Henrik S Järrel (m), Lisbeth

Staaf-Igelström (s), Ola Karlsson (m) och Elvy Söderström (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit

vid behandlingen av ärendet.