Bet. 1993/94:KU10

Konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU10

Kommission om utredningen av mordet på Olof Palme

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1993/94

KU10

Sammanfattning

I betänkandet behandlas två motioner från den allmänna

motionstiden 1993 med yrkanden om att en ny kommission skall

tillsättas för granskning av utredningen av mordet på

statsminister Olof Palme. Yrkande framställs även beträffande

denna kommissions sammansättning. Med anledning av motionerna

föreslår utskottet att en genomgång av brottsutredningen och en

på denna genomgång grundad redovisning bör göras av en

kommission. Regeringen bör tillsätta en sådan kommission.

Motionerna

1992/93:K508 av Kent Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny

kommission som granskar utredningen av mordet på statsminister

Olof Palme,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sammansättningen av kommissionens

ledamöter.

1992/93:K809 av Lars Andersson (-) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att en medborgarkommission angående utredningar om mordet på

Olof Palme bör tillsättas.

Utskottet

Motionerna

I motion 1992/93:K508 av Kent Carlsson m.fl. (s) framhåller

motionärerna att det av flera skäl är viktigt att arbetet med

att få tag i den eller dem som mördade Olof Palme fortsätter.

För att upprätthålla rättsmoralen och tilltron till vårt

rättssystem är det dessutom enligt motionen viktigt att

medborgarna har förtroende för den spaningsutredning som görs.

Motionärerna anser att när så pass graverande uppgifter

framkommer om brister i utredningsarbetet som det har gjort

under 1992 minskar tilltron till polis och åklagares arbete och

indirekt tilltron till vårt rättssamhälle. För att undanröja de

tvivel som enligt motionärerna nu finns om att utredningen inte

skulle ha utrett vissa händelser ordentligt och att vissa

väsentliga uppgifter om attentat/kupp inte har nått utredningen,

föreslås i motionen att en ny kommission tillsätts för att göra

en granskning av utredningsarbetet.

I kommissionen bör enligt motionärerna ingå, förutom

politiker, poliser och åklagare, personer som står utanför det

traditionella rättsväsendet. Erfarna poliser och

brottsundersökare från de nordiska länderna bör enligt motionen

finnas med i kommissionen för att undanröja alla eventuella

misstankar om att den svenska utredningspersonalen varit mindre

villig att utreda det s.k. polisspåret. Motionärerna kan även

tänka sig att ha med samhällsforskare, författare, journalister

och andra som kan bidra med annorlunda infallsvinklar i

granskningen.

I motion 1992/93:K809 av Lars Andersson (-) anses att de

privatspaningar som görs avseende mordet på Olof Palme är ett

utslag av allmänhetens misstro mot de myndigheter som har att

handha utredningen. Motionären anser att tiden är mogen för

tillsättande av en medborgarkommission med uppgift att göra en

allsidig granskning av mordutredningen. Syftet är enligt

motionären inte att störa polisutredningen, men en

medborgarkommission kan medverka till att öka den medborgerliga

insynen samt räta ut en hel del frågetecken.

Yttrande

Utskottet har från Riksåklagaren inhämtat yttrande över de två

motionerna. Detta fogas som bilaga till betänkandet.

Utskottet återkommer till yttrandet nedan.

Bakgrund

Regeringen beslöt den 22 maj 1986 att tillkalla en

juristkommission med anledning av mordet på statsminister Olof

Palme den 28 februari 1986. Kommissionen bestod av

justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson, hovrättspresidenten

Carl-Ivar Skarstedt och ordföranden i arbetsdomstolen Olof

Bergqvist. I regeringens beslut anfördes att mordet aktualiserat

frågor om hur våldsdåd av detta slag skall förebygggas i ett

samhälle av vår typ och om hur samhällets beredskap för att

hantera sådana händelser bör vara utformad, om de ändå

inträffar. Till underlag för statsmakternas bedömning av dessa

frågor borde en granskning ske av hur berörda myndigheter och

andra samhällsorgan utfört sina uppgifter. Kommissionens uppgift

var att genomföra den nämnda granskningen.

Till en början borde kommissionen studera hur säkerhetsskyddet

för statsråd och andra offentliga personer fungerat i praktiken

och vidare hur den dåvarande organisationen för att förebygga

terrorism och liknande angrepp fungerat. En väsentlig del av

uppdraget bestod vidare i att undersöka de frågor som berört de

centrala samhällsfunktionerna den närmaste tiden efter mordet

och att därvid uppmärksamma bl.a. rutinerna för beredskap och

säkerhetsskydd. Sambands- och informationsfrågorna i det

sammanhanget borde även studeras. En annan viktig del av

uppdraget angavs vara att granska brottsutredningen. I övrigt

borde enligt regeringens beslut kommissionen ha stor frihet när

det gällde granskningsarbetets närmare inriktning och

uppläggning. Resultatet av kommissionens arbete borde så långt

som möjligt redovisas öppet.

I april år 1987 överlämnade Juristkommissionen den första

delen av sin rapport om händelserna efter mordet på

statsminister Olof Palme (SOU 1987:14). I den delen behandlades

polisarbetet under de första 12 timmarna, de centrala

samhällsfunktionerna samt skyddet av offentliga personer och

bekämpningen av terrorism. I rapportens andra del (SOU 1987:72),

som överlämnades i december 1987, togs till granskning upp

brottsutredningen fr.o.m. den 1 mars 1986 fram till den tidpunkt

då den nya ledningsorganisationen tillskapades, dvs. t.o.m. den

4 februari 1987.

Vid tillsättandet av Juristkommissionen aviserade regeringen

att en kommission med företrädare för de politiska partierna

senare skulle överta ansvaret för utredningsarbetet. För detta

ändamål tillkallades den 19 mars 1987 en kommission bestående av

f.d. riksdagsledamoten och f.d. landshövdingen Ragnar Edenman,

ordförande, f.d. riksdagsledamöterna Thorbjörn Fälldin och Sven

Gustafson, riksdagsledamoten Doris Håvik, kommunalrådet Sören

Mannheimer, riksdagsledamöterna Ivar Nordberg och Jörn Svensson

samt f.d. riksdagsledamoten hovrättspresidenten Håkan Winberg.

Kommissionen hade ställning av kommitté enligt

kommittéförordningen.

Kommissionen skulle enligt sina direktiv (dir. 1987:15)

genomföra den fortsatta granskning som borde ske med anledning

av mordet på statsminister Olof Palme. Huvuduppgiften för

kommissionen skulle vara att dra slutsatser av det material som

den då arbetande Juristkommissionen inom kort skulle komma att

presentera samt att lägga fram de förslag som kunde föranledas

därav.

De överväganden som borde ankomma på den nya kommissionen

torde enligt direktiven få följa två huvudlinjer. Den ena avsåg

de frågor om säkerhetsskydd och andra förebyggande åtgärder samt

beredskap som mordet och händelserna kring detta hade

aktualiserat. Den andra gällde de olika principiella frågor

rörande bl.a. ansvarsförhållandena mellan berörda myndigheter

som mordet och brottsutredningen hade gett upphov till. Det

borde enligt direktiven ankomma på kommissionen att själv

bestämma om en samlad redovisning av uppdraget borde ske eller

om detta borde redovisas i etapper. Kommissionen borde också

själv avgöra i vad mån de ställningstaganden för framtiden som

den kom fram till borde ta sig uttryck i utarbetade förslag

angående t.ex. organisation och lagstiftning eller stanna vid

förslag till fortsatta mera specialinriktade undersökningar

enligt riktlinjer som kommissionen i så fall borde föreslå. I

direktiven förutskickades att vissa av de frågor som

Juristkommissionen tog upp kunde vara av den arten att de

antingen redan var åtgärdade eller också borde åtgärdas

omedelbart. Det var justitieministerns avsikt att hålla den

parlamentariska kommissionen underrättad om de bedömningar som

kom att göras i detta hänseende.

Enligt direktiven låg i det anförda att det material som

Juristkommissionen kom att presentera bildade en naturlig

utgångspunkt för arbetet. Juristkommissionen borde även sedan

dess arbete hade avslutats stå till den parlamentariska

kommissionens förfogande för det fall den skulle finna det

ändamålsenligt att uppdra eventuella kompletterande

undersökningar åt Juristkommissionen.

Den parlamentariska kommissionens uppdrag borde enligt

direktiven inte begränsas till de frågor som hade berörts, utan

den borde ha frihet att behandla ämnet även från andra

infallsvinklar. Enligt direktiven saknade mordet på Olof Palme

motsvarighet i vår moderna historia och det hade inneburit

påfrestningar för vårt samhälle. Det hade berört medborgarna,

myndigheterna, rättsapparaten, massmedierna och åtskilliga andra

grupper och organ. Man behövde få perspektiv på det inträffade.

Det var enligt direktiven en fördel om kommissionen sökte belysa

de långsiktiga återverkningarna för ett öppet och demokratiskt

samhälle som vårt av ett händelseförlopp av det slag som vi hade

upplevt.

I kommissionens direktiv anmärktes att en granskning av vissa

frågor med anknytning till brottsutredningen hade inletts även

av riksdagens konstitutionsutskott.

Den parlamentariska kommissionen avlämnade sin rapport (SOU

1988:18) i april 1988. Rapporten underskrevs inte av ledamoten

Jörn Svensson. I rapporten övervägdes frågor om säkerhetsskyddet

och andra förebyggande åtgärder mot terrorism och liknande

angrepp samt frågor om de centrala samhällsfunktionernas

beredskap och säkerhetsskydd. I samband härmed togs upp frågor

om information och samband. Slutligen togs upp frågor om

polisens insatser den närmaste tiden efter mordet och frågor

rörande brottsutredningen. Arbetet innefattade dels en

granskning av hur berörda myndigheter och samhällsorgan hade

utfört sina arbetsuppgifter, dels övervägande om kommissionens

iakttagelser borde föranleda förändringar i regler eller

organisation.

I rapporten finns i inledningen en närmare beskrivning av

kommissionens uppdrag och uppläggningen av dess arbete (s. 29).

Här redogörs först för vad Juristkommissionen i sin första

rapport uttalade om sitt uppdrag. Följande uttalande återges.

Vi har inte ålagts någon kontroll- eller tillsynsfunktion. Att

vi inte heller skall ägna oss åt någon operativ verksamhet som

att söka finna mördaren eller mördarna är så självklart att det

knappast behöver sägas. Vi skall i stället iaktta och

sammanfatta skeenden. Enskilda händelser eller enskilda

personers handlande intresserar i det perspektivet i första hand

som illustrationer till eller faser i ett förlopp. Hur en

händelse eller ett handlande i sig värderas blir i sammanhanget

av underordnad betydelse. För att anknyta till redan existerande

granskningsfunktioner; om någon granskning av det slag som JO

och JK gör är det här inte fråga. Vi ger vår granskning en

mer principiell och systemrelaterad inriktning för att det skall

bli möjligt för samhället att dra lärdom av det skedda och stå

bättre rustat att möta plötsliga och oförutsedda händelser av

det extraordinära slag som det här rörde sig om. Att den

inriktningen av arbetet inte utesluter och ibland tvingar fram

värderingar av individuella insatser eller omdömen om detaljer

är uppenbart.

Juristkommissionen hade också erinrat om att det inte ingick i

dess uppdrag att lägga fram några utarbetade förslag till

ändringar i lagstiftningen eller förändringar i andra

hänseenden.

När det gällde Juristkommissionens arbete hade den

parlamentariska kommissionens uppgift, enligt deras rapport,

främst varit att utvärdera och dra slutsatser av det material

Juristkommissionen hade tagit fram. Man hade inte ansett det som

sin uppgift att i varje detalj granska om de uppgifter

Juristkommissionen redovisade var riktiga eller inte.

Den parlamentariska kommissionen anförde vidare (s. 30 f.).

Vad beträffar granskningen av hur myndigheterna skött sina

åligganden har vi främst studerat om myndigheterna och deras

befattningshavare handlat och uppträtt på ett sätt som svarat

mot samhällets berättigade krav på dem. Vårt arbete har

bedrivits med sikte på framtiden och det är därför frågorna om

organisation, arbetssätt och reglering som varit av särskilt

intresse. Vår uppgift har inte varit att öva tillsyn över

myndigheterna eller söka utröna om olika befattningshavare vid

dessa bör ställas till ansvar. Vi har därför inte heller prövat

om de många olika beslut som domstol, åklagare och polis har

fattat har stått i överensstämmelse med gällande lagar och

förordningar. Dessa tillsynsuppgifter ankommer på bl.a.

riksdagens ombudsmän och justitiekanslern. Trots det sagda har

vi vid vår genomgång i några fall kommit att beröra sådana

beslut.

När det gäller brottsutredningen har vi därför inte prövat de

olika spår och uppslag som utretts av polisen. Denna inställning

beror till stor del på att förundersökningen inte är avslutad.

När det gällde det s.k. polisspåret gjorde vi dock en särskild

granskning som vi redovisade genom en skrivelse den 21 december

1987 till justitieministern.

Som ovan framgått hade Juristkommissionen fört sin granskning

av brottsutredningen fram till omorganisationen den 5 februari

1987. Denna tidsmässiga avgränsning hade till viss del skett för

att anpassa Juristkommissionens arbete till den parlamentariska

kommissionens arbete. I den parlamentariska kommissionens

rapport anges i inledningen (s. 31) att man bl.a. genom samtal

med bitr. riksåklagaren Axel Morath och byråcheferna hos

riksåklagaren Solveig Riberdahl och Jörgen Almblad samt

avdelningschefen Ulf Karlsson och byråchefen Per-Göran Näss vid

Rikspolisstyrelsen blivit informerade om utredningsarbetet efter

omorganisationen. De upplysningar man därvid inhämtat hade, mot

bakgrund av den inriktning på kommissionens arbete som tidigare

redovisats, inte gett kommissionen anledning att själv företa

eller låta Juristkommissionen för deras räkning företa en

granskning av brottsutredningen under senare tid.

Den skrivelse till chefen för Justitiedepartementet i december

1987 i vilken den parlamentariska kommissionen redogjort för sin

granskning av det s.k. polisspåret fogades som bilaga till

kommissionens rapport. Under hösten 1987 hade det i press, radio

och TV pågått en debatt om något som kallades för polisspåret i

utredningen om mordet på statsminister Olof Palme. I debatten

hade det från flera håll föreslagits att åklagarnas och polisens

handläggning av detta spår skulle granskas särskilt. Den

intensiva debatt som polisspåret gav upphov till och de rykten

som blev en följd bl.a. av att polisens utredning i denna del

inte kunde göras offentlig -- i varje fall inte då -- gjorde att

kommissionen ansåg det påkallat att företa en granskning av

brottsutredningen i de delar den gällde misstankar om polismäns

eventuella medverkan till mordet. Detta gjordes utan att avvakta

Juristkommissionens rapport.

Det betonades i skrivelsen att ledningen och utförandet av

brottsutredningen ankommer på åklagarna och polisen.

Kommissionen hade begränsat sin uppgift till att granska om

åklagarna och polisen i tillräcklig omfattning utredde de

påståenden i brottsutredningen som gällde polismäns eventuella

medverkan till mordet. Vidare framhölls att granskningen

självfallet bara kunde avse brottsutredningen i dess dåvarande

skick.

Granskningen avsåg brottsutredningen i vissa delar vilka

angavs i skrivelsen. Enligt kommissionen hade merparten av de

angivna spaningsuppslagen utretts. I några fall -- främst sådana

där anmälan eller tipset kommit in nyligen -- pågick eller

planerades utredning.

Kommissionen fann att åklagarna och polisen i allt väsentligt

vidtagit eller avsåg att vidta de åtgärder som spaningsuppslagen

rimligen borde föranleda. Enligt kommissionens mening gav

utredningsmaterialet ingen anledning till erinran mot åklagarnas

bedömning att det för närvarande saknades grund för misstanke

mot någon polisman. Spaningsuppslagen fanns kvar i

utredningsmaterialet och något eller några av dem kunde därför

komma att få betydelse om nya uppgifter gav anledning till det.

Vidare var det enligt kommissionen självklart att det -- innan

det blivit utrett vem eller vilka som begått mordet -- inte gick

att utesluta att mördaren eller någon medverkande till mordet

fanns inom poliskåren eller inom någon annan yrkesgrupp.

Beträffande frågan om den tid det tog för polisen att komma

fram till mordplatsen hade kommissionen vid sin granskning inte

funnit något som tydde på annat än att de första polismännen kom

till platsen inom ett par, tre minuter efter mordet. Det

påpekades att Juristkommissionen hade kommit fram till samma

slutsats.

Det underströks avslutningsvis än en gång att kommissionens

granskning och de slutsatser man redovisat endast avsett

brottsutredningen i de delar den gällde misstankar mot polismän

och inte mordutredningen i sin helhet.

De rapporter som Juristkommissionen och den parlamentariska

kommissionen lämnade, behandlades i vissa delar vid

konstitutionsutskottets granskning under riksmötet 1987/88, för

vilken redogörs nedan.

Konstitutionsutskottets granskning

I konstitutionsutskottets granskningsbetänkande vid riksmötet

1985/86 lämnade utskottet (1985/86:KU25) en kort redovisning för

regeringsskiftesproceduren efter statsminister Olof Palmes död.

Utskottet uttalade som sin avsikt att återkomma till olika

spörsmål som aktualiserats med anledning av den extraordinära

situation som mordet på landets statsminister givit upphov till.

Utskottet granskade året därpå (1986/87:KU33 s. 14)

regeringens åtgärder med anledning av mordet på statsminister

Olof Palme. Granskningen inriktades dels på regeringens

handlande på mordnatten och den närmaste tiden därefter, dels på

regeringens kontakter med polis och åklagare och på besluten om

omorganisation av utredningen.

Inför utskottet företrädde flera personer och lämnade

upplysningar i saken. Utskottet tog även del av

justitiekanslerns beslut den 4 december 1986 och den 19 februari

1987 med anledning av klagomål mot utredningen rörande en

misstänkts delaktighet i mordet. I JK:s beslut behandlades bl.a.

fråga om ansvaret för förundersökningens bedrivande samt

förhållandet mellan polis och åklagare.

Utskottet ansåg att regeringens åtgärder med anledning av

mordet på statsminister Olof Palme måste ses mot bakgrund av

händelsens exceptionella karaktär, men att det var angeläget att

regeringens handlande även i sådana situationer granskas från

konstitutionella utgångspunkter. Innan utskottet gick in på en

bedömning av sakfrågorna framhölls att såväl Juristkommissionen

som den parlamentariska kommissionen skulle komma att beröra de

frågeställningar som utskottet tog upp. Det kunde således enligt

utskottet finnas anledning för utskottet att återkomma i dessa

och även i andra frågor sedan de båda kommissionerna slutfört

sitt arbete.

Mot bakgrund av det ansvar som regeringen har för rikets

säkerhet fann utskottet det riktigt att regeringen via

justitieministern höll sig informerad om spaningsarbetet.

Eftersom behovet av information främst gällde säkerhetsfrågor

var det i första hand polisens bedömningar i just detta avseende

som var av intresse för regeringen. När det gällde formerna för

informationsöverföringen mellan spaningsledningen och regeringen

fick dessa enligt utskottet i detta unika fall främst bedömas

från praktiska utgångspunkter. Här förelåg ett behov av mer

eller mindre daglig informationsförmedling. Från denna synpunkt

fanns enligt utskottet inget att invända mot ordningen med en

tjänsteman som var närvarande vid spaningsledningens möten.

Beträffande meningsmotsättningarna mellan polis- och

åklagarmyndigheterna gjorde regeringen enligt utskottet stora

ansträngningar för att förmå de ansvariga tjänstemännen att

bilägga dessa. Då detta inte visade sig möjligt blev regeringen

nödsakad att ingripa. Detta skedde i nära samråd med de berörda

myndigheterna och med oppositionsledarna. Den lämpligaste

tidpunkten för omorganisationen kunde enligt utskottet

naturligtvis diskuteras. Det handlade emellertid om en svår

bedömningsfråga där utskottet på grundval av föreliggande

material inte fann anledning att rikta kritik mot regeringen.

Utskottets granskning av regeringens beslut om omorganisation

av utredningen avsåg två beslut den 5 februari 1987. I det ena

beslutet uppdrog regeringen åt Rikspolisstyrelsen att leda

polisverksamheten i samband med mordet på Olof Palme. Detta

skedde med stöd av 7 § polislagen (1984:387). Genom det andra

beslutet fick riksåklagaren i uppdrag att leda förundersökningen

rörande mordet. För detta beslut åberopades inget lagrum som

stöd. Enligt utskottet hade regeringen genom det sistnämnda

beslutet inte bestämt hur riksåklagaren skulle besluta i

ett ärende av det slag som anges i 11 kap. 7 § regeringsformen,

och regeringsbeslutet träffades därför inte av förbudet i denna

grundlagsbestämmelse. Enligt utskottet borde dock i

organisationsfrågor med rättssäkerhetsaspekter beslut av detta

eller liknande slag endast göras i yttersta undantagsfall.

Situationen i utredningen av mordet på Olof Palme var enligt

utskottet emellertid så allvarlig att ett regeringsbeslut i

frågan blev nödvändigt.

I en reservation (m, fp, c) riktades kritik mot

justitieministern och regeringen i sin helhet. Riksdagen följde

utskottsmajoritetens uttalanden.

Efter det att Juristkommissionen och den parlamentariska

kommissionen slutfört sitt arbete, återkom

konstitutionsutskottet vid riksmötet 1987/88 (1987/88:KU40 s.

10 f.) till frågan om regeringens åtgärder med anledning av

mordet på statsminister Olof Palme. En redovisning gavs i

granskningsbetänkandet av innehållet i de två kommissionernas

rapporter. Utskottet ansåg det värdefullt att utredningen av

mordet hade fått en så ingående belysning som skett genom de

båda kommissionernas arbete.

Ingen av kommissionerna hade funnit att arrangemanget med en

särskild observatör från Justitiedepartementet i polisens

ledningsgrupp innefattade någon otillbörlig påverkan av

polismyndighetens arbete. Utskottet delade denna uppfattning.

Den parlamentariska kommissionen hade dock framhållit att det

var den exceptionella situationen som åtminstone under den

första tiden efter mordet motiverade att regeringen följde

arbetet med utredningen genom en observatör. Metoden borde

enligt kommissionen endast användas för mycket speciella

situationer. Utskottet ansåg att de preciseringar som gjorts

genom kommissionens påpekanden var värdefulla.

Ingen av de båda kommissionerna hade ansett att

justitieministern handlade partiskt då han till övervägande

delen hämtade sin information om brottsutredningen från polisen.

För detta fanns goda skäl eftersom behovet av information främst

gällde säkerhetsfrågor. Enligt utskottet hade det dock, som

Juristkommissionen framhållit, varit av värde om regeringen sökt

förekomma missförstånd om anledningen till att kontakterna

skedde med polisen i stället för med förundersökningsledaren.

När det gällde samarbetssvårigheterna mellan polis och

åklagare ansåg den parlamentariska kommissionen att

justitieministern redan tidigt borde ha erinrat polisledningen

om reglerna i rättegångsbalken om ledning av förundersökning.

Under de diskussioner som föregick omorganisationsbeslutet då

polisledningen enligt kommissionen visade bristande respekt för

dessa regler, borde man från Justitiedepartementets sida ha

förklarat för länspolismästaren att han var skyldig att följa

förundersökningsledarens beslut och anvisningar. Utskottet

delade denna uppfattning.

I fråga om beredskaps- och säkerhetsfrågor fanns enligt

utskottet anledning för regeringen att noga pröva de förslag som

de båda kommissionerna hade lagt fram på detta område. Utskottet

ansåg liksom de båda kommissionerna att det var viktigt att

rutinerna för beredskap och samband fortlöpande sågs över och

att utbildning, kontroll och övningar anordnades så att

beredskapen inte försämrades under lugnare perioder. Utskottet

avsåg att följa dessa frågors vidare behandling i regeringen.

I en reservation (m) framhölls att mot bakgrund av de

uppgifter som kommissionerna tagit fram förelåg behov av att

ytterligare belysa regeringens befattning med utredningen, bl.a.

genom utfrågningar av statsminister Ingvar Carlsson, förre

justitieministern Sten Wickbom och förre överåklagaren Claes

Zeime. Enligt reservanterna stod det emellertid redan klart att

den kritik som i reservationen till föregående års

granskningsbetänkande riktats mot regeringens handläggning av

mordutredningen i stor utsträckning fått stöd genom de företagna

utredningarna.

Enligt ett särskilt yttrande (vpk) var många frågor om det

s.k. huvudspårets ursprung och bakgrund obesvarade trots de

utredningar som gjorts. Ledamoten ansåg att det kunde bli

anledning att återkomma till dessa frågor.

Granskningsbetänkandet debatterades i riksdagen den 2 juni

1988. Riksdagen ställde sig även denna gång bakom

utskottsmajoritetens uttalanden. Under debatten berördes den då

i medierna aktualiserade frågan om Ebbe Carlssons medverkan i

mordutredningen (se riksdagens protokoll 1987/88:132). Uppgifter

hade i massmedia framkommit om att en privatperson,

bokförläggaren Ebbe Carlsson, bedrev spaningar efter

statsminister Olof Palmes mördare i samverkan med polismän, som

var knutna till säkerhetspolisen och att en av dessa polismän

ertappats av den svenska tullen då han försökte föra in

utrustning för olaglig elektronisk avlyssning i landet.

Efter entledigandet av dåvarande justitieministern Anna-Greta

Leijon den 7 juni 1988, diskuterade konstitutionsutskottet vid

ett sammanträde den 8 juni 1988 frågan om den fortsatta

granskningen mot bakgrund av det inträffade. Utskottet avslog då

ett yrkande om att det skulle sammanträda under sommaren för att

behandla granskningsfrågan.

Granskningarbetet återupptogs dock under sommaren 1988. En

utförlig beskrivning av det händelseförlopp som ledde härtill

ges i inledningen till utskottets utkast till betänkande

1988-09-01 (1988/89:KU30 bilagedel C).

Justitiekanslern Hans Stark avgav den 1 juli 1988 till

regeringen sitt yttrande om Rikspolisstyrelsens handlande i

samband med Ebbe Carlssons verksamhet. Detta yttrande liksom

regeringens s.k. vitbok av den 1 juli 1988 utgjorde underlag för

utskottets granskning. För inhämtande av ytterligare

upplysningar genomförde utskottet 18 utfrågningar, alla utom tre

offentliga.

Den granskning som utskottet genomförde under sommaren 1988

avslutades med att utskottet utformade ett utkast till

betänkande. Detta tillställdes riksdagens ledamöter och

offentliggjordes den 1 september 1988. Utkastet innehåller en

beskrivning av händelseförloppet i vad som kom att kallas Ebbe

Carlsson-affären så långt detta var känt i augusti 1988, jämte

utskottets överväganden och slutsatser på grundval av det då

tillgängliga materialet. Det överlämnades till det efter valet

tillträdda utskottet och låg till grund för granskningsarbetet

under riksmötet 1988/89.

Under våren 1989 anordnade utskottet ett flertal utfrågningar

som hade till syfte att komplettera den granskning som

genomfördes under sommaren 1988. Enligt 1989 års

granskningsbetänkande (1988/89:KU30 s. 24 f.) hade utskottet i

granskningen så långt möjligt sökt belysa regeringens befattning

med utredningen om mordet på statsminister Olof Palme och med

den s.k. Ebbe Carlsson-affären. Utskottet framhöll att

förundersökningar då fortfarande pågick rörande såväl införseln

av avlyssningsutrustning som den olovliga avlyssning som

misstänktes ha ägt rum. Det kunde inte uteslutas att dessa

utredningar kunde ge utskottet anledning att återkomma till

frågan i sitt kommande granskningsarbete.

Utskottet återkom till frågan om olovlig avlyssning i sitt

granskningsbetänkande vid riksmötet 1990/91 (1990/91:KU30 s. 42

f.). I avvaktan på den fortsatta rättsliga processen i

avlyssningsmålet och JO:s utredning beslöt utskottet att då --

utöver i granskningsbetänkandet gjord redovisning -- inte göra

någon närmare granskning eller bedömning av regeringens

befattning med frågan om sekretess i samband med rättegången vid

Stockholms tingsrätt.

Enligt utskottet kunde det inte uteslutas att det i den då

pågående rättegången rörande olovlig införsel framkom uppgifter

som kunde ge utskottet anledning att inhämta ytterligare

information för bedömningen av regeringens befattning med den

s.k. Ebbe Carlsson-affären. Utskottet skulle i så fall, så snart

rättegången vid tingsrätten var avslutad, komma att ta ställning

till hur den fortsatta granskningen i ärendet skulle bedrivas.

Övriga utredningar

Den 5 november 1987 tillkallades en kommitté, benämnd

SÄPO-kommittén, med uppdrag att genomföra en översyn av den

svenska säkerhetspolisen. Till ordförande förordnades

ambassadören Carl Lidbom och till övriga ledamöter

riksdagsledamöterna Lennart Andersson och Olle Aulin, pol. mag.

Göran Johansson, riksdagsledamoten Lars-Erik Lövdén, docenten

Ola Nyquist samt riksdagsledamoten Anita Persson.

SÄPO-kommittén avgav i juli 1988 sitt delbetänkande (SOU

1988:16) SÄPO -- Säkerhetspolisens inriktning och organisation.

I detta betänkande berörs i ett avsnitt (s. 53) den interna

utredning som företagits inom Rikspolisstyrelsen (RPS) för att

kontrollera riktigheten av vissa påståenden från Ebbe Carlsson

om att säkerhetspolisen brustit i skyddet av Olof Palme och att

säkerhetspolisen, sedan Olof Palme mördats, inte medverkat i

mordutredningen på det sätt som borde ha skett. Kommittén

redovisar i det sammanhanget följande överväganden.

Kommittén har informerat sig om den inom RPS företagna

utredningen. Därav synes bl.a. framgå att informationsflödet

från säkerhetspolisen till mordutredningen inte i alla delar

fungerat med önskvärd snabbhet. Bl.a. har ett antal

spaningsrapporter tillställts mordutredningen på ett mycket sent

stadium. Dessa rapporter gällde en person med anknytning till en

i Sverige etablerad terroristorganisation. Denne företog under

januari och februari 1986 ett stort antal promenader med

konspirativa möten i olika delar av Stockholm -- bl.a. i

trakterna av Olof Palmes bostad på Västerlånggatan -- som

säkerhetspolisen ansåg sig böra hålla ett öga på.

Beträffande skyddet av Olof Palme veckorna före mordet är det

svårt att dra några säkra slutsatser av RPS interna utredning.

Materialet visar visserligen att det förekommit hotfulla och

aggressiva uttalanden bl.a. mot Olof Palme i ett antal

telefonavlyssnade samtal mellan personer med anknytning till den

nyss nämnda terroristorganisationen. I några av dessa talas i

förtäckta ordalag om attentat eller mord som skall utföras. Det

förefaller i och för sig egendomligt att säkerhetspolisen inte

med anledning av detta material försökt ordna med ständig,

noggrann bevakning av Olof Palme. Men det kan finnas naturliga

förklaringar till detta. Övervakningen genom spaning gav inte

några konkreta upplysningar. Telefonsamtalen var inte alltid

lättolkade. I fråga om samtalen är dessutom att märka att det i

en del fall inte längre går att fastställa om de förelåg

översatta och utskrivna vid tiden för mordet. Tydligt är att

säkerhetspolisen vid ifrågavarande tidpunkt inte hade

tillräckliga resurser för att snabbt klara allt arbete med

översättningar och analys. En del bandupptagningar blev liggande

åtskillig tid utan att man gjorde något åt dem.

Det bör kanske tilläggas att RPS utredning inte ger något som

helst stöd för påståendena om att personer inom säkerhetspolisen

aktivt skulle ha motarbetat mordutredningen.

SÄPO-kommittén överlämnade i juni 1990 sitt slutbetänkande

(SOU 1990:51) SÄPO -- Säkerhetspolisens arbetsmetoder,

personalkontroll och meddelarfrihet.

Regeringen uppdrog den 25 augusti 1988 åt landshövding Gösta

Gunnarsson att utreda vissa frågor om säkerhetsskyddet m.m. vid

tiden för mordet av Olof Palme. Hans rapport (SOU 1989:1)

presenterades i januari 1989. Gunnarsson konstaterade

inledningsvis att det inte förelegat några sådana omständigheter

att det var uppenbart att statsministerns säkerhet var i fara.

Mot bakgrund av bl.a. den tydliga hotbild som förelåg från PKK

mot den svenska regeringen med Olof Palme som dess främste

företrädare borde dock säkerhetsavdelningen vid

Rikspolisstyrelsen (SÄK) enligt utredningen ha uppfattat

innehållet i vissa s.k. bröllopssamtal som ett hot, vilket även

skulle kunna ha varit riktat mot Olof Palme. Utredaren ansåg att

SÄK när bröllopssamtalen blev kända borde ha informerat Olof

Palme i syfte att skapa förutsättningar för ett bättre skydd

kring honom inom det område där han inte redan hade skydd.

Utredaren fann vidare att det förelåg ett annat hot mot Olof

Palme. Det hotet kom från en enskild person och hade en sådan

styrka att SÄK om det hade varit känt borde ha agerat på något

sätt. Såvitt kunde fastställas var dock hotet inte känt för SÄK

vid tiden för mordet beroende på eftersläpning av översättningen

av de inspelade samtalen. Utredaren konstaterade också att

telefonavlyssning i spaningssyfte i vissa fall hade använts

under lång tid och att en oacceptabel eftersläpning av

översättning, bearbetning och analys av dessa samtal hade

förekommit samt att det i vissa delar saknades godtagbara

förklaringar till denna eftersläpning.

I utredningen konstaterades vidare att de enheter inom SÄK som

handlade frågor om terroristbekämpning tycktes ha saknat

tillräckliga resurser och att informationsutbytet inom SÄK kan

ha varit bristfälligt.

Riksdagens tidigare behandling

Justitieutskottet behandlade i ett betänkande i mars 1987

(1986/87:JuU19 s. 7 f.) en motion med yrkande om att

regeringen skulle tillsätta en parlamentarisk kommission med

anledning av mordet på Olof Palme. I det läge frågan om

tillsättandet av en parlamentarisk kommission då bragts saknades

enligt utskottet anledning för riksdagen att ta något initiativ

i den saken, varför motionen avstyrktes.

För att bringa klarhet i hur polisens utredningsarbete

bedrivits med anledning av mordet på statsminister Olof Palme

begärdes i en motion (mp) under riksmötet 1990/91 att en

medborgarkommission skulle tillsättas för att gå igenom det

utredningsmaterial som fanns. Justitieutskottet (1990/91:JuU23

s. 27 f.) anförde att ett flertal utredningar företagits med

anledning av mordet på Olof Palme, bl.a. av en parlamentarisk

kommission. Enligt utskottet saknades anledning för riksdagen

att initiera någon sådan utredning som motionärerna efterlyste,

och motionen avstyrktes. Riksdagen följde utskottet. Under

riksmötet 1991/92 behandlade justitieutskottet åter en motion

(nyd) med yrkande om en medborgarkommission för granskning av

polisutredningen med anledning av mordet på Olof Palme.

Justitieutskottet (1991/92:JuU23 s. 22) ansåg då att det

saknades anledning att göra någon annan bedömning än den som

gjorts vid det föregående riksmötet, och motionen avstyrktes.

Yttrande från Riksåklagaren

Utskottet har från Riksåklagaren inhämtat yttrande över de två

nu aktuella motionerna.

Enligt yttrande den 27 maj 1993 har Riksåklagaren förståelse

för kravet på insyn i utredningsarbetet. Det ligger i sakens

natur att ett mord på en statsminister ger upphov till

spekulationer så länge saken inte är uppklarad. En granskning av

en kommission kan dock enligt Riksåklagaren antas skapa klarhet

endast i mycket begränsad omfattning. Ett alternativ skulle

kunna vara att i en annan form ge ut en redovisning för

utredningsarbetet. Frågan om en sådan redovisning är möjlig och

lämplig kräver enligt Riksåklagaren ytterligare överväganden och

även formerna för en sådan redovisning måste noga prövas.

Riksåklagaren finner det inte lämpligt att uttala sig i frågan

om behovet av och formerna för en granskning av en

förundersökning som han fått i uppdrag att leda. Han avstår

därför från att ta ställning till kravet på en kommission.

Enligt Riksåklagaren kan huvuddelen av det nu pågående

utredningsarbetet beräknas vara slutförd vid årsskiftet 1993/94

om inget påtagligt nytt kommer fram. En ny och något mindre

aktiv fas torde därefter inträda. Enligt Riksåklagaren finns det

mot den bakgrunden -- om det bedöms värdefullt med en kommission

-- skäl att avvakta någon tid med att tillsätta denna.

Riksåklagaren anför slutligen att även sammansättningen av en

kommission kräver ingående överväganden. Enligt Riksåklagarens

mening är det därför naturligt att regeringen här ges en

betydande handlingsfrihet och inte blir alltför uppbunden av

uttalanden från riksdagens sida.

Riksdagens tidigare beslut om uppskjuten behandling av

motionerna

Riksdagen beslutade i juni 1993 (1992/93:KU36) att skjuta upp

behandlingen av de två motionerna till 1993/94 års riksmöte.

Utskottets socialdemokratiska ledamöter hade reserverat sig, och

i särskilt yttrande anförde de att det med hänsyn till den

debatt som uppkommit om utredningen av mordet på Olof Palme hade

varit lämpligt att behandla motionernas förslag om tillsättande

av en medborgarkommission under 1992/93 års riksmöte. I

yttrandet hänvisades till vad Riksåklagaren hade anfört om att

huvuddelen av det nu pågående utredningsarbetet beräknades vara

avslutat vid årsskiftet 1993/94. Om riksdagen begärde att

regeringen tillsatte en sådan kommission fick det enligt de

socialdemokratiska ledamöterna givetvis ankomma på regeringen

att besluta om tidpunkten för starten av kommissionens arbete

liksom också om dess sammansättning. Hade ett sådant

riksdagsbeslut fattats under riksmötet 1992/93 hade regeringen

enligt det särskilda yttrandet kunnat samordna kommissionens

start med slutförandet av den pågående fasen av åklagarnas och

polisens utredningsarbete.

Utskottets bedömning

Mordet på statsminister Olof Palme är ännu efter drygt sju år

ouppklarat. Hos allmänheten men också i massmedia ges emellanåt

uttryck för uppfattningar som kan tyda på en misstro mot

myndigheternas vilja att så grundligt som möjligt utreda alla

omständigheter kring mordet. Utskottet anser att en sådan

misstro är skadlig för vår demokrati och för vårt rättssamhälle.

Vårt demokratiska rättssamhälle bygger på öppenhet och

information. Genom en öppen information till medborgarna i

Sverige om utredningsarbetet kan eventuell misstro undanröjas.

På grundval av denna information kan en offentlig granskning

ske.

Utskottet anser att en genomgång av brottsutredningen och en

på denna genomgång grundad redovisning bör göras av en

kommission. Arbetet med denna redovisning bör också omfatta

uppgiften att göra bedömningar och värderingar av

utredningsarbetet. Mot bakgrund av den långa tid som har

förflutit sedan mordet och med hänsyn till att utredningen efter

årsskiftet 1993/94 torde inträda i en något mindre aktiv fas,

bör beslut nu fattas om tillsättande av en sådan kommission.

Avsikten är inte att kommissionen skall ägna sig åt operativ

verksamhet i syfte att finna gärningsmannen. Detta är en uppgift

i spaningsarbetet. Kommissionen skall inte heller göra några

ställningstaganden som ankommer på de rättsliga instanserna.

Brottsutredningen av mordet har tidigare granskats av en

juristkommission och en parlamentarisk kommission.

SÄPO-kommittén och den särskilde utredaren Gösta Gunnarsson har

också utrett vissa frågor med anknytning till brottsutredningen.

Kommissionernas uppdrag var i stort relaterat till

behovet av att förebygga våldsdåd av detta slag och till

utformningen av samhällets beredskap för att hantera sådana

händelser om de ändå skulle inträffa. Juristkommissionen

granskade hur berörda myndigheter och andra samhällsorgan hade

utfört sina uppgifter. Den parlamentariska kommissionen

fortsatte sedan granskningsarbetet och drog bl.a. slutsatser av

Juristkommissionens material. Granskning av brottsutredningen

ingick som en viktig del av kommissionernas uppdrag.

Kommissionernas granskning av brottsutredningen sträckte sig

fram till omorganisationen den 5 februari 1987. Den

parlamentariska kommissionen, som avlämnade sin rapport i april

1988, hade informerat sig om det fortsatta utredningsarbetet

efter omorganisationen men mot bakgrund av inriktningen på

kommissionens arbete ansågs att utredningsarbetet i denna del

inte behövde granskas närmare.

Det utredningsarbete som har utförts efter den 4 februari 1987

och det material som under denna tid har tillkommit har sålunda

inte blivit föremål för en sådan genomgång som gjordes av de

tidigare kommissionerna. Med hänsyn härtill bör den nya

kommissionen göra en, så långt som det är möjligt, öppen

redovisning av vad som förevarit under senare år. Denna

redovisning bör ske mot bakgrund av det tidigare utförda

brottsutredningsarbetet och den granskning som gjorts härav. Det

bör också ingå i kommissionens uppdrag att undersöka huruvida

det finns delar av utredningsmaterialet som inte är tillräckligt

bearbetat. Vid redovisningen bör beaktas att delar av

brottsutredningen lett till att åtal väckts och att en prövning

gjorts av domstol. Denna del av utredningen har därför i stora

delar redan blivit föremål för offentlig granskning.

Av särskilt intresse har bl.a. ansetts vara de misstankar mot

poliser m.m. som har gått under benämningen "polisspåret". Ovan

har redogjorts för den parlamentariska kommissionens skrivelse i

denna fråga till regeringen i december 1987. Kommissionens

uttalanden i skrivelsen ger vid handen att en uppföljning bör

ske i denna fråga. En sådan uppföljning bör därför göras av den

nya kommissionen. Redovisningen av kommissionens granskning och

de bedömningar som i detta sammanhang måste göras bör, så långt

som det är möjligt, ske öppet i syfte att räta ut frågetecken

och förmedla fakta. En viktig fråga för kommissionen blir att

försöka bringa klarhet och genom sitt arbete stärka förtroendet

för vårt rättsväsende.

Det material som kommissionen skall gå igenom är oerhört

omfattande. Utskottet är medvetet om att arbetet kommer att bli

tidskrävande och att kommissionen står inför en svår uppgift.

Vad utskottet anfört beträffande kommissionens arbetsuppgifter

är inte avsett att vara uttömmande. Kommissionen bör ha frihet

att behandla andra frågor, som kan aktualiseras under

kommissionens arbete.

Enligt utskottets mening innebär arbetsfördelningen mellan

riksdag och regering att det ankommer på regeringen att under

hänsynstagande till riksdagens önskemål besluta om utformningen

av kommissionens direktiv.

Det är vidare en uppgift för regeringen att besluta om

kommissionens sammansättning. Utskottet vill emellertid

framhålla betydelsen av att kommissionen får en bred

sammansättning av betrodda medborgare. Ett visst parlamentariskt

inslag är också av betydelse. Om det skulle visa sig

erforderligt, bör även kommissionen ha frihet att ta i anspråk

och till kommissionen knyta särskild expertis. Regeringen bör

också -- mot bakgrund av utredningsläget -- besluta om vid

vilken tidpunkt kommissionens arbete bör påbörjas.

Vad utskottet med anledning av motionerna 1992/93:K508 och

1992/93:K809 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:K508 och

1992/93:K809 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Stockholm den 16 november 1993

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil

Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina

Rönnung (m), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar Johnsson (s), Inger

René (m), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet

Colliander (nyd), Torgny Larsson (s), Lisbeth Staaf-Igelström

(s), Björn von der Esch (m) och Ingela Mårtensson (fp).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Bilaga