Bet. 1993/94:KU2

Konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU02

Vissa yttrandefrihetsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1993/94

KU2

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett antal motioner om

yttrandefrihetsfrågor från de allmänna motionstiderna åren 1992

och 1993. Utskottet avstyrker samtliga motioner. Till

betänkandet har fogats fyra reservationer, två särskilda

yttranden och en meningsyttring.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1992

1991/92:K409 av Isa Halvarsson m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förhandsgranskning av våldsvideo i avsikt

att hejda/hindra det förråande videoutbudet.

1991/92:K413 av Ulf Kristersson (m) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till sådan ändring i

yttrandefrihetsgrundlagen att etermediers rätt till fri

finansiering slås fast.

1991/92:K418 av Per Stenmarck (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nödvändigheten av att revidera

yttrandefrihetsgrundlagen i syfte att garantera etermedierna

frihet från statlig styrning,

1991/92:K420 av Henrik S Järrel och Björn von der Esch (m)

vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avskaffa 2 kap. 12 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen,

1991/92:K421 av Åke Carnerö och Ulf Björklund (kds) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till lag om

förhandsgranskning av de filmer och videogram som försäljs eller

uthyrs till allmänheten.

1991/92:K428 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen upphäver 1 kap. 12 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen.

Motioner väckta under allmänna motionstiden år 1993

1992/93:K405 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av lagen om

satellitsändningar i enlighet med vad i motionen anförts.

1992/93:K410 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ändring av brottsbalkens och

tryckfrihetsförordningens förbud mot hets mot folkgrupp till att

även omfatta homosexuella.

1992/93:K411 av Isa Halvarsson m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förhandsgranskning av våldsvideo i avsikt

att hejda/hindra det förråande videoutbudet.

1992/93:K414 av Thage G Peterson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att förbudet mot åsiktsreklam upprätthålls i

etermedierna, oavsett distributionsmetod av programmen.

1992/93:K417 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att förutsättningarna för att förstärka

genmälesrätten skall utredas.

1992/93:K418 av Ian Wachtmeister och Harriet Colliander (nyd)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att snarast ändra

lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihetsprocessen i fråga om

jury.

1992/93:K419 av Ian Wachtmeister och Harriet Colliander (nyd)

vari yrkas att riksdagen upphäver 1 kap. 12 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen.

1992/93:K420 av Per Olof Håkansson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om manipulerade bilder i medier.

1992/93:K423 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avskaffande av den statliga

förhandsgranskningen av film.

1992/93:K426 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om översyn av reglerna för tillsättande av jury i

tryckfrihetsmål.

1992/93:K429 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar avskaffa bestämmelsen i 1 kap. 12 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen.

1992/93:Ju834 av Christina Linderholm (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utvidgning av skyddet i brottsbalken och

tryckfrihetsförordningen mot hets mot folkgrupp till att också

omfatta hets mot homosexuella.

Utskottet

Censur

Bakgrund

Av 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att det inte

får förekomma att filmer eller videogram först måste granskas av

en myndighet eller något annat offentligt organ. Genom lag får

dock meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av

filmer och videogram som skall visas offentligt. Sådana

föreskrifter har meddelats genom lagen (1990:886) om granskning

och kontroll av filmer och videogram. Av den framgår att

framställningen i en film eller ett videogram skall vara

granskad och godkänd av Statens biografbyrå innan den får visas

vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning.

Framställningen i en film eller ett videogram får inte godkännas

för visning för barn under sju år, under elva år eller under

femton år, om det kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen

psykisk skada.

Våldsskildringsrådet överlämnade i maj 1993 betänkandet

(SOU 1993:39) En gräns för filmcensuren. Rådet förordar att de

nuvarande åldersgränserna för filmvisning på biografer får

finnas kvar oförändrade och att ytterligare en gräns vid arton

år införs. Rådet föreslår samtidigt att vuxencensuren tas bort.

Betänkandet bereds i regeringskansliet.

Motionerna

I motionerna 1991/92:K409 och 1992/93:K411 av Isa Halvarsson

m.fl. (fp) vänder sig motionärerna mot vad de anser vara ett

förråande utbud av våldsskildringar i videogram. I motionerna

anförs att det explosionsartade utbudet av videofilmer har

medfört att barn i hög utsträckning ser på videogram utan att

vuxna deltar i tittandet eller i förklarande samtal efteråt.

Motionärerna anser att spridningen av de allra grövsta alstren

bör begränsas genom en generell förhandsgranskning av

videogrammen. Liknande uppfattningar förs fram i motion

1991/92:K421 av Åke Carnerö och Ulf Björklund (kds).

I motion 1992/93:K423 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (s)

anförs att den enda form av kulturyttring som nu utsätts för

statlig förhandsgranskning är filmer som skall visas offentligt.

Motionärerna anser att denna typ av förhandsgranskning har

överlevt sig själv. De praktiska förutsättningarna i form av

gemensam moral- och etiksyn, den nya tekniken och de nya

formerna för information och kulturyttringar är enligt

motionärerna helt förändrade och omöjliggör i sig en statlig

förhandsgranskning. Motionärerna menar också att de principiella

skälen mot att förhandsgranska en viss form av kulturyttring

talar mot alla former av censur. De vill därför att den statliga

förhandsgranskningen av film avskaffas.

Utskottets bedömning

Som utskottet anförde vid den första behandlingen av ärendet

om yttrandefrihetsgrundlagen (bet. 1990/91:KU21) skulle det

innebära ett betydande avsteg från de principer som gäller på

det yttrandefrihetsrättsliga området att införa obligatorisk

förhandsgranskning av filmer och videogram som är avsedda för

privat bruk. Ett förbud mot sådan censur är ett grundläggande

inslag i det konstitutionella skyddet för yttrandefriheten efter

tryckfrihetsförordningens mönster. Utskottet avstyrker därför

motionerna 1991/92:K409, 1991/92:K421 och 1992/93:K411.

Som framgår av det föregående bereds nu i regeringskansliet

ett förslag om avskaffande av den statliga förhandsgranskningen

av filmer som skall visas offentligt för vuxna. Beredningen bör

inte föregripas genom något uttalande från riksdagens sida.

Utskottet avstyrker därför motion 1992/93:K423.

Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel

Bakgrund

Av 1 kap. 12 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen

framgår att föreskrifter i lag får meddelas om annonser om

alkohol eller tobak i fråga om ljudradio- och televisionsprogram

utan hinder av grundlagen. Bestämmelserna i grundlagen hindrar

enligt paragrafens andra stycke inte att det i lag meddelas

föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam eller om

villkor för annan annonsering och sändning av program som helt

eller delvis bekostas av annan än den som bedriver

programverksamheten.

Motionerna

Bestämmelsen i 1 kap. 12 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen tas upp i motionerna 1991/92:K413 av

Ulf Kristersson (m), 1991/92:K418 yrkande 1 av Per Stenmarck

(m), 1991/92:K420 yrkande 1 av Henrik S Järrel och Björn von der

Esch (m), 1991/92:K428 och 1992/93:K419 av Ian Wachtmeister

m.fl. (nyd) samt 1992/93:K429 av Henrik S Järrel (m).

Motionärerna menar att bestämmelsen gör det möjligt att

inskränka yttrandefriheten och att den därför bör avskaffas.

Utskottets bedömning

Som utskottet anförde vid den första behandlingen av ärendet

om yttrandefrihetsgrundlagen (bet. 1990/91:KU21) är bakgrunden

till bestämmelserna om reklamförbud att ordningen med

reklamfrihet i Sveriges Radio-företagens sändningar skall kunna

bli rättsenlig även med den nya grundlagen. Utskottet avstyrker

därför motionsyrkandena.

Åsiktsreklam

Bakgrund

För den marksända televisionen gäller enligt 10 § radiolagen

(1966:755) att annonser inte får syfta till att vinna stöd för

politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor

på arbetsmarknaden. Något sådant förbud mot åsiktsreklam finns

emellertid inte i lagstiftningen om kabelsändningar till

allmänheten, satellitsändningar av TV-program till allmänheten,

privat lokalradio eller om närradio.

Motionerna

I motion 1992/93:K414 av Thage G Peterson m.fl. (s) anför

motionärerna att speciella krav kan ställas på etermediernas

innehåll. De har enligt motionärerna stor genomslagskraft, och

tillgången på sändningstid och distributionskanaler är

begränsad. Motionärerna anför att anledningen till förbudet mot

åsiktsreklam i radiolagen var att söka motverka att den

offentliga debatten i ökad utsträckning skulle komma att styras

av ekonomiska intressen och av aktörer med god ekonomi som hade

bättre möjligheter än andra att köpa sändningstid. Motionärerna

pekar på att det som riksdagen i stor enighet beslutade vad

gäller åsiktsreklam i den markbundna kanalen inte gäller för

kabel- och satellitsändningar av TV-program och för den

kommersiella radion. Därmed är enligt motionärerna fältet

upprivet och åsiktsreklam till stor del accepterad. Motionärerna

menar att möjligheter öppnas för starka grupper och

organisationer med god ekonomi att bedriva opinionsbildning och

propaganda i etermedierna -- en utväg som inte står till buds

för ekonomiskt svagare grupper. Det samlade resultatet av en

sådan ordning blir enligt motionärerna att medierna i ökad grad

kommer under kontroll av opinionsbildare, som förfogar över de

ekonomiska resurserna och att den offentliga debatten kommer att

styras av olika aktörers möjlighet att köpa sändningstid. Detta

är enligt motionärerna till skada för yttrandefriheten i vårt

samhälle och ytterst till skada för demokratin. De anser att

förbudet mot åsiktsreklam måste gälla för såväl ljudradio som

television, oavsett distributionsmetod av programmen.

I motion 1992/93:K405 av Bengt Hurtig m.fl. (v) framförs

liknande synpunkter i fråga om lagstiftningen om satellitsända

TV-program.

Utskottets bedömning

Riksdagen har nyligen beslutat om reklamregler för

kabelsändningar, satellitsända TV-program, privat lokalradio och

närradio och funnit att reglerna inte bör innehålla förbud mot

åsiktsannonsering. Utskottet anser inte att det finns skäl att

frångå denna uppfattning och avstyrker därför motionerna.

Frågan om rätt till genmäle i massmedierna

Bakgrund

Skyddet för det redaktionella oberoendet gentemot det allmänna

är en grundläggande princip inom tryckfrihets- och

yttrandefrihetsrätten. Av 3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen

följer också att den som sänder radio- och TV-program

självständigt avgör vad som skall förekomma i programmen.

Enligt 7 § radiolagen (1966:755) får i avtal mellan regeringen

och programföretaget föreskrivas skyldighet att sända

redogörelse för beslut av Radionämnden där nämnden har förklarat

att programföretaget har brutit mot reglerna i radiolagen eller

avtalet. Vidare får i avtalen bestämmas om skyldighet för

programföretagen att sända genmälen eller beriktiganden. Sådana

bestämmelser har tagits in i avtalen med Sveriges

Radio-företagen och Nordisk Television AB.

Lagen (1992:1356) om satellitsändningar av TV-program till

allmänheten bygger på ett EG-direktiv i samma ämne. I 12 §

föreskrivs att uppgifter som har förekommit i ett program skall

beriktigas när det är befogat. Kabelnämnden får enligt 27 §

ålägga ett satellitprogramföretag att på lämpligt sätt

offentliggöra beslut enligt vilket företaget har brutit mot

bestämmelserna om beriktigande. I lagstiftningsärendet ansåg

Lagrådet att man kunde uppfatta EG-direktivet så att det utgick

från att beriktigande skulle ske i TV-programmen. Lagrådet fann

att med den nuvarande grundlagsregleringen rätten till

beriktigande kunde ha ett begränsat värde och ifrågasatte om

inte grundlagen borde ändras så att det blir möjligt att besluta

om att beriktigande skall ske i ett program som företaget

sänder. Några förslag med den innebörden lades dock inte fram

(prop. 1992/93:75).

I sin bedömning anförde konstitutionsutskottet att de frågor

som Lagrådet aktualiserat kunde tas upp i Radiolagsutredningens

arbete. Utskottet avstyrkte därmed motionsyrkanden om sådana

ändringar i grundlagen som skulle medge tvingande lagstiftning

om rätt till genmäle eller beriktigande (bet. 1992/93:KU12).

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1992/93:117).

Motionen

I motion 1992/93:K417 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) anför

motionärerna att genmälesrätten bör förstärkas i sådan grad att

den enskilde skall ges rätt att i det medium där felaktigheten

framsagts eller publicerats själv få komma till tals och rätta

felaktig uppgift om sin person eller om händelse där

vederbörande varit delaktig. De anser att en utredning bör

tillsättas för att utreda förutsättningarna för en förstärkt och

utvidgad genmälesrätt.

Utskottets bedömning

Spörsmålet om rätten att få felaktiga uppgifter i radio- eller

TV-program rättade kan, som utskottet anförde i

lagstiftningsärendet om satellitsända TV-program, tas upp i

Radiolagsutredningens arbete. Utredningens arbete bör därför

inte föregripas med några uttalanden från riksdagens sida i den

fråga som motionärerna har väckt. Utskottet avstyrker motionen.

Manipulerade bilder i medier

Motionen

Med den nya bild- och datatekniken finns enligt motion

1992/93:K420 av Per Olof Håkansson m.fl. (s) en allmänt

tillgänglig teknik för manipulering av bilder. Motionärerna

anför att mediaområdet är speciellt känsligt. Genom den roll som

bilden har som nyhets- och informationsbärare i media borde det

enligt motionärerna alltid anges om en bild är manipulerad. De

anser att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att på lämpligt

sätt initiera regler som säkerställer att en manipulerad bild

får visas i media enbart om det anges att den är manipulerad.

Utskottets bedömning

Bilder i massmedia kan framställas genom många olika tekniker.

I sammanhanget kan erinras om att framställningar som kränker

någon kan bedömas som ärekränkningsbrott. Som nämnts i det

föregående är skyddet för det redaktionella oberoendet gentemot

det allmänna en grundläggande princip inom tryckfrihets- och

yttrandefrihetsrätten. De regler som motionärerna efterlyser

skulle komma i konflikt med denna princip. Utskottet avstyrker

därför motionen.

Jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål

Bakgrund

I 12 kap. tryckfrihetsförordningen finns bestämmelser om

rättegången i tryckfrihetsmål. I sådana mål där talan förs om

ansvar skall frågan huruvida brott föreligger prövas av en jury

om nio medlemmar, om inte parterna på ömse sidor förklarar att

de i stället hänskjuter målet till rättens avgörande. Finner

juryn att brott inte föreligger, skall den tilltalade frikännas

(2 §). För varje län skall utses jurymän fördelade i två grupper

med sexton jurymän i första gruppen och åtta jurymän i den andra

gruppen. Jurymännen skall vara eller ha varit nämndemän vid

allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol (3 §).

Jurymännen utses genom val för en tid av fyra kalenderår. Valet

skall förrättas av landstinget i länet eller i vissa fall av

kommunfullmäktige (4 §). Till jurymän skall utses svenska

medborgare, som är bosatta inom länet. De bör vara kända för

omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. Bland

jurymännen bör skilda samhällsgrupper och meningsriktningar samt

olika delar av länet vara företrädda (5 §). De som är utsedda

till jurymän skall uppföras på en jurymannalista (9 §). Då mål

vari jury skall delta förekommer, skall rätten föredra

jurymannalistan samt till behandling uppta frågan, huruvida jäv

föreligger mot någon som finns upptagen på listan. Därefter

skall juryn bildas av de ojäviga jurymännen sålunda att vardera

parten har rätt att utesluta tre jurymän inom den första gruppen

och en inom den andra samt rätten genom lottning bland de övriga

uttar så många till suppleanter att sex kvarstår i den första

gruppen och tre i den andra (10 §).

Enligt artikel 6 i Europakonventionen skall envar, när det

gäller att pröva anklagelse mot honom för brott, vara berättigad

till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför

en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.

Hos domstolen för de mänskliga rättigheterna har

anhängiggjorts ett mål mot Sverige som gäller huruvida utseendet

av jurymän kränker konventionen. Målet har föranletts av ett

fall där ett åtal för förtal i en skrift utgiven av ett förlag

som står nära ett politiskt parti hade ogillats av en jury vars

flesta medlemmar angavs stå nära partiet. Förhandlingar inför

domstolen ägde rum i juni 1993 och någon dom har ännu inte

meddelats.

Motionerna

I motion 1992/93:K418 av Ian Wachtmeister och Harriet

Colliander (nyd) och 1992/93:K426 av Liisa Rulander (kds) tar

motionärerna upp det ovan nämnda fallet och förespråkar med

anledning av detta en ändring av reglerna om tillsättande av

jury i tryckfrihetsmål.

Utskottets bedömning

Ett ställningstagande till frågan om en ändring av reglerna om

utseende av jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål bör

anstå till dess målet i domstolen för de mänskliga rättigheterna

har avgjorts. Utskottet utgår från att regeringen följer

ärendet. Motionerna avstyrks.

Kriminalisering av hets mot homosexuella

Bakgrund

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar

eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan

grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt

eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms enligt 16 kap.

8 § brottsbalken för hets mot folkgrupp. Brottet kan utgöra

tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott.

En allmän strafflagsbestämmelse om hets mot folkgrupp tillkom

år 1948. Bestämmelsen överfördes sedermera till brottsbalken.

Den skärptes i samband med att Sverige år 1971 tillträdde FN:s

rasdiskrimineringskonvention och därefter år 1982, då den kom

att omfatta även kollektiv av invandrare. Efter ändringar som

trädde i kraft år 1989 skärptes bestämmelsen ytterligare i syfte

att förhindra verksamhet av rasistiska organisationer. Då

borttogs nämligen kravet att ett uttalande skall ha gjorts

offentligt eller spritts bland allmänheten för att det skall

kunna vara straffbart.

Utredningen om homosexuellas situation i samhället föreslog i

betänkandet (SOU 1984:63) Homosexuella och samhället att

bestämmelserna om hets mot folkgrupp i brottsbalken och

tryckfrihetsförordningen skulle ändras så att anspelning på

sexuell läggning också skall vara straffbar.

Frågan togs upp i propositionen om de homosexuellas situation

i samhället (prop. 1986/87:124). I sin anmälan till

propositionen förklarade justitieministern att han ansåg att

tillräckliga skäl inte förelåg att föreslå en ändring av

bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Justitieministern

konstaterade att en ändring av brottsbalksbestämmelsen

förutsatte att även tryckfrihetsförordningen ändrades. Han

anförde att starka skäl krävs för att göra en grundlagsändring

och att den bör vara påkallad av ett påtagligt behov. Detta

gällde i särskilt hög grad när det är fråga om att göra

inskränkningar i tryckfriheten som sedan lång tid tillbaka har

ett mycket starkt skydd i vårt land. Enligt justitieministern

fanns det i lagstiftningsärendet inte underlag för någon

bedömning av i vad mån kränkningar av homosexuella förekommer i

tryckta skrifter eller eljest i de situationer som omfattas av

brottsbalksbestämmelsen. Härtill kom att det tedde sig mycket

svårt att överblicka konsekvenserna av en lagstiftning i

enlighet med förslaget. Justitieministern anförde att det t.ex.

var tänkbart att den skulle drabba olika slags framställningar

med religiös bakgrund och över huvud taget snarare bidra till en

konflikt mellan de homosexuella och samhället i övrigt än göra

någon verklig nytta.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen beredde

socialutskottet ärendet. Med anledning av ett motionsyrkande om

förslag till lagstiftning i enlighet med det nyss berörda

utredningsförslaget förklarade sig socialutskottet vara tveksamt

till behovet av en regeländring. Socialutskottet anslöt sig till

justitieministerns uppfattning och avstyrkte motionsyrkandet.

Med anledning av ett annat motionsyrkande uttalade

socialutskottet att det ansåg det självklart att regeringen

skyndsamt vidtar åtgärder och i förekommande fall återkommer

till riksdagen med lagförslag, om regeringen skulle få

information om att yttranden som kan liknas vid hets mot

folkgrupp sprids om homosexuella (bet. SoU 1986/87:31).

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1986/87:351).

Vid föregående riksmöte tog riksdagen åter upp frågan med

anledning av några motionsyrkanden. Konstitutionsutskottet

uttalade att det vid utformningen av straffbestämmelser gäller

att finna den rätta avvägningen mellan yttrandefrihetsintresset

och skilda gruppers behov av skydd mot nedsättande omdömen eller

kritik. Enligt konstitutionsutskottet saknades det mot bakgrund

av vikten av vidast möjliga yttrandefrihet anledning att utvidga

straffbestämmelserna. Konstitutionsutskottet ville därför inte

förorda någon lagändring (bet. 1992/93:KU2). Riksdagen följde

utskottet (prot. 1992/93:16).

Motionerna

I motion 1992/93:Ju834 yrkande 1 av Christina Linderholm (c)

anförs att det våld som drabbar homosexuella har stora likheter

med det våld som drabbar invandrare och andra etniska grupper.

En liknande uppfattning förs fram i motion 1992/93:K410 av

Elisabeth Persson m.fl. (v). Enligt den motionen finns en tydlig

koppling mellan hets mot homosexuella som grupp och våld mot

enskilda homosexuella. I båda motionerna begärs en utvidgning av

förbudet mot hets mot folkgrupp i brottsbalken och

tryckfrihetsförordningen till att också omfatta hets mot

homosexuella.

Utskottets bedömning

Tryckfriheten har sedan lång tid ett mycket starkt skydd i

vårt land i tryckfrihetsförordningen. Nyligen har

yttrandefriheten i andra medier än det tryckta ordet fått ett

liknande grundlagsskydd genom yttrandefrihetsgrundlagen. I fråga

om det förslag som förs fram i motionerna delar utskottet i allt

väsentligt den uppfattning som redovisas i den nyss berörda

propositionen. Man kan inte heller bortse från att förslaget kan

leda till att de homosexuella på ett sätt som många av dem inte

önskar pekas ut som en speciell grupp i samhället.

Utskottet vill således inte frångå sitt ställningstagande från

föregående riksmöte och avstyrker motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande censur

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K409, 1991/92:K421,

1992/93:K411 och 1992/93:K423,

2. beträffande yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K413, 1991/92:K418

yrkande 1, 1991/92:K420 yrkande 1, 1991/92:K428, 1992/93:K419

och 1992/93:K429,

res. 1 (nyd)

3. beträffande åsiktsreklam

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K414 och 1992/93:K405,

res. 2 (s)

4. beträffande rätt till genmäle i massmedierna

att riksdagen avslår motion 1992/93:K417,

res. 3 (nyd)

5. beträffande manipulering av bilder

att riksdagen avslår motion 1992/93:K420,

6. beträffande jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K418 och 1992/93:K426,

res. 4 (nyd)

7. beträffande kriminalisering av hets mot homosexuella

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju834 yrkande 1 och

1992/93:K410.

men. (v)

Stockholm den 12 oktober 1993

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil

Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina

Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Ingvar Johnsson (s), Hans

Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander

(nyd), Torgny Larsson (s), Henrik S Järrel (m), Lisbeth

Staaf-Igelström (s), Ola Karlsson (m) och Elvy Söderström (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit

vid behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel (mom. 2)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar

med "Som utskottet" och slutar med "därför motionsyrkandena"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är fria medier utan politisk styrning

förutsättningen för en fungerande demokrati. Från denna synpunkt

är den möjlighet till generella reklamförbud som ges i 1 kap.

12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen en faktisk

begränsning av den fria opinionsbildningen, yttrandefriheten och

informationsfriheten. Förbud mot reklam undanröjer den reella

finansieringskällan för radio- och TV-stationer.

Yttrandefriheten blir därmed illusorisk. En sådan begränsning av

yttrandefriheten är enligt utskottets mening i strid med

regeringsformens grundläggande principer om yttrandefrihet och

informationsfrihet. Begränsningen är också i strid med FN:s

konvention om de mänskliga rättigheterna och

Europarådskonventionen angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och grundläggande friheterna. Av nu angivna skäl

bör 1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen

upphävas. Utskottet tillstyrker således motionerna 1991/92:K413,

1991/92:K420 yrkande 1, 1991/92:K428, 1992/93:K419 och

1992/93:K429. Därmed är syftet med motion 1991/92:K418 yrkande

1 tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:K413,

1991/92:K420 yrkande 1, 1991/92:K428, 1992/93:K419 och

1992/93:K429 med anledning av motion 1991/92:K418 yrkande 1

som vilande antar följande

Förslag till

Lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 12 §

yttrandefrihetsgrundlagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

12 §

Vad som sägs i 1 kap. 8 och 9 §§ tryckfrihetsförordningen om

att föreskrifter i lag får meddelas i fråga om upphovsmäns

rättigheter, annonser om alkohol eller tobak,

kreditupplysningsverksamhet och tillvägagångssätt för

anskaffande av uppgifter utan hinder av grundlagen skall gälla

också i fråga om radioprogram, filmer och ljudupptagningar.

Bestämmelserna i denna

grundlag hindrar inte att det

i lag meddelas föreskrifter

om förbud i övrigt mot

kommersiell reklam i

radioprogram eller om villkor

för sådan reklam.

Detsamma gäller

föreskrifter om förbud

mot och villkor för annan

annonsering och sändning av

program, som helt eller delvis

bekostas av annan än den

som bedriver

programverksamheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2. Åsiktsreklam (mom. 3)

Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Ingvar Johnsson, Hans

Göran Franck, Torgny Larsson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy

Söderström (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar

med "Riksdagen har" och slutar med "därför motionerna" bort ha

följande lydelse:

I betänkandet 1990/91:KU39 behandlade utskottet frågan om det

i radiolagen skulle tas in en bestämmelse om förbud mot

åsiktsreklam i syfte att förhindra sådan reklam i den nya

marksända reklam-TV-kanalen. Utskottet uttalade att det är av

stor betydelse att olika meningar och åsikter får komma fram i

televisionen och att ingen skall kunna utnyttja mediet för att

oemotsagd föra fram sina uppfattningar eller för att förhindra

att meningsmotståndare kommer till tals. Utskottet uttalade

vidare att en ordning som innebär att endast de som förfogar

över stora ekonomiska resurser kan använda TV-mediet för

opinionsbildning och propaganda minskar möjligheterna till en

allsidig debatt. Utskottet fann att detta är till nackdel för

demokratin och yttrandefriheten i samhället. Av dessa skäl

tillstyrkte utskottet att ett förbud mot åsiktsreklam togs in i

radiolagen. Riksdagen beslutade i enlighet med detta (rskr.

1990/91:370).

Genom beslut som riksdagen därefter har fattat tillåts

emellertid åsiktsreklam i kabel- och satellitsändningar och i

kommersiell radio. Därigenom öppnas möjligheter för starka

grupper och organisationer med god ekonomi att bedriva

opinionsbildning och propaganda i dessa medier. Det samlade

resultatet av denna ordning blir att medierna i ökad grad kommer

under kontroll av opinionsbildare som förfogar över de

ekonomiska resurserna och att den offentliga debatten kommer att

styras av olika aktörers möjligheter att köpa annonstid.

Utskottet anser att detta skadar yttrandefriheten och därmed

också demokratin. Enligt utskottets mening måste i stället det

synsätt som kommer till uttryck i utskottets uttalande om

åsiktsreklam i den nya marksända TV-kanalen gälla för såväl

ljudradio som television och oavsett på vilket sätt programmen

sänds. Åsiktsreklam bör således vara förbjuden i alla radio- och

TV-program.

Vad utskottet nu anfört om förbud mot åsiktsreklam bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet

tillstyrker således motion 1992/93:K414. Därmed tillgodoses

syftet med motion 1992/93:K405.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande åsiktsreklam

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K414 och med

anledning av motion 1992/93:K405 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört om förbud mot åsiktsreklam.

3. Rätt till genmäle i massmedierna (mom. 4)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar

med "Spörsmålet om" och slutar med "avstyrker motionen" bort ha

följande lydelse:

Om i tryckt skrift eller radio- och TV-program felaktiga

uppgifter sprids om någon eller om en händelse som någon har

varit delaktig i, får denne bara komma till tals för att rätta

uppgifterna i det medium där felaktigheterna förekommit under

förutsättning att mediet tillåter det. Någon egentlig rätt till

genmäle finns inte. Enligt utskottets mening är detta en brist.

Utskottet anser att förutsättningarna för en förstärkt och

utvidgad genmälesrätt bör utredas. Detta bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna. Utskottet tillstyrker således

motion 1992/93:K417.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande rätt till genmäle i massmedierna

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K417 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

utredning om förutsättningarna för att förstärka rätten till

genmäle i massmedierna.

4. Jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål (mom. 6)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Ett ställningstagande" och slutar med "Motionerna avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Det fall motionerna tar upp visar enligt utskottets mening att

den politiska tillsättningen av jurymedlemmar kan ge upphov till

misstankar om bristande oväld och till att domstolens

oavhängighet ifrågasätts. Utskottet anser mot bakgrund härav att

en översyn av bestämmelserna om utseende av jury är motiverad.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker således motionerna 1992/93:K418 och

1992/93:K426.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:K418 och

1992/93:K426 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om behovet av ändrade regler om utseende av

jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål.

Särskilda yttranden

1. Censur

Ingvar Svensson (kds) anför:

Yttrandefrihetsgrundlagen medger möjlighet till

förhandsgranskning av filmer och videogram i offentlig visning.

Detta undantag kan inte ha gjorts på grund av principiella

synpunkter på yttrandefriheten utan därför att metoden att

ingripa mot t.ex. extrem våldsskildring har ansetts effektivare

än efterhandsgranskning. Samma skäl skulle kunna ha anförts vad

gäller videogram för försäljning och uthyrning till allmänheten.

Den praktiska situationen, t.ex. omfattningen av kabel- och

satellitsändningar och den enorma produktionen av olika

videofilmer, har skapat en ny situation. En generell

förhandsgranskning skulle skapa en administration, vars

kostnader inte skulle stå i rimlig proportion till den åsyftade

saneringen av extremvåldet i videogrammen.

2. Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel

Birger Hagård, Stig Bertilsson, Henrik S Järrel och Ola

Karlsson (alla m) anför:

I samband med behandlingen av förslaget till

yttrandefrihetsgrundlagen i riksdagen förklarade vi från

Moderata samlingspartiet att vi ansåg att grundlagsskyddet för

reklamen inte hade lösts på ett tillfredsställande sätt. Vi

ansåg emellertid att de lösningar som hade uppnåtts var

acceptabla eftersom de hade tillkommit genom kompromisser. Men

vi underströk också att regleringen inte kunde betraktas som

slutgiltig och att man kunde räkna med att utvecklingen skulle

komma att tvinga fram ett starkare grundlagsskydd för reklamen.

Vi anser att denna bedömning fortfarande har fog för sig. Vi

menar också att det är högst troligt att Sveriges deltagande i

det europeiska integrationsarbetet och ett införlivande av

Europarådskonventionen med svensk rätt kan komma att påskynda

utvecklingen mot ett starkare sådant skydd.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Bengt Hurtig (v) anför:

1. Åsiktsreklam

Jag ansluter mig till den socialdemokratiska reservationen i

fråga om åsiktsreklam (reservation 2).

2. Kriminalisering av hets mot homosexuella

Det är sedan länge straffbart att sprida tryckta skrifter som

innehåller hets mot folkgrupp. Begreppet hets mot folkgrupp

omfattar i straffrättslig mening hets med anspelning på ras,

hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Däremot omfattas inte hets med anspelning på homosexualitet.

Hets mot folkgrupp och hets mot homosexuella är emellertid ofta

likartade, och inte sällan sprider samma grupper hets mot båda

kategorierna. Det finns dessutom en tydlig koppling mellan hets

mot homosexuella som grupp och våld mot enskilda homosexuella.

Med hänsyn till dessa omständigheter är det märkligt att hets

mot homosexuella inte är kriminaliserad. Tillämpningsområdet för

straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp bör därför utvidgas

till att också omfatta hets mot homosexuella.

Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under 7

borde ha hemställt

7. beträffande kriminalisering av hets mot homosexuella

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju834 yrkande

1 och 1992/93:K410 som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts.