Bet. 1993/94:KU22

Konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU22

Valperiodens längd och vissa andra grundlagsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1993/94

KU22

Sammanfattning

I betänkandet behandlas förslagen i proposition 1993/94:115 om förlängd

valperiod, ökat inslag av personval och sänkt behörighetsålder för statschefen.

Utskottet tillstyrker förslagen.

Vidare behandlas ett antal motioner från allmänna motionstiden 1993 och 1994

med anknytning till grundlagsfrågor. Förutom motioner om statsskicket och om

vissa skyldigheter för statschefen m.fl. behandlas motioner om valperiodens

längd och den gemensamma valdagen, om personval och sambandet mellan mandat och

parti, om antalet riksdagsledamöter, om rösträtt i val, om

folkomröstningsinstitutet, om allmän grundlagsöversyn och allmänna

demokratifrågor, om riksdagens finansbemyndigande, om Riksbankens ställning och

om Utrikesnämnden. Slutligen behandlas en motion om opinionsundersökningar.

Utskottet tillstyrker ett motionsförslag om att folkomröstningsinstitutet

skall ses över, mot vilket s-ledamöterna har reserverat sig. I övrigt avstyrks

motionerna.

Till betänkandet har fogats fem reservationer och en meningsyttring (v).

Propositionen

I proposition 1993/94:115 föreslår regeringen att riksdagen antar de i

propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i regeringsformen,

2. lag om ändring i kommunallagen (1991:900).

Lagförslag 1 är intaget som bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1993/94:K16 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en analys av

fördelarna med ett ökat personvalsinslag.

1993/94:K17 av Ian Wachtmeister och Harriet Colliander (nyd) vari yrkas att

riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar om sådan ändring i

regeringsformen att val till riksdagen skall ske i form av personval i stället

för partival.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994

1993/94:K203 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsning av antalet

riksdagsledamöter.

1993/94:K209 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att såsom vilande anta motionärernas förslag till

lag om ändring i regeringsformen,

2. att riksdagen beslutar att såsom vilande anta förslaget att

successionsordningen skall upphöra att gälla vid utgången av år 1994,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till följdändringar i lagtext

i övrigt och till reglering av andra förhållanden som kan föranledas av beslut

om övergång till republik.

1993/94:K210 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om betydelsen av att politiken inriktas mot ett jämlikt samhälle med

allas rätt till arbete och en kortare arbetstid för att demokratin skall kunna

utvecklas och fördjupas,

2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning

med uppdrag att ta fram förslag om att förstärka folkomröstningsinstitutet,

3. att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag om rösträtt för

invandrare i riksdagsval, oberoende av medborgarskap, föreläggs riksdagen.

1993/94:K617 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om statschefens religionstillhörighet.

1993/94:K705 av Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar om

sådan ändring i 3 kap. 2 § regeringsformen att rösträttsåldern sänks till 16

år.

1993/94:K807 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds, v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en

parlamentariskt sammansatt utredning för att pröva hur förtroendet för

politiker skall kunna höjas.

1993/94:Sf616 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

8. att riksdagen begär att ett förslag om rösträtt för invandrare i

riksdagsval, oberoende av medborgarskap, snarast föreläggs riksdagen.

1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c)

56. att riksdagen beslutar att ändra kyrkolagens bestämmelser om valperioder

för kyrkliga val till fyra år.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993

1992/93:K201 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsning av antalet

riksdagsledamöter.

1992/93:K204 av Daniel Tarschys (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om

sådan ändring i regeringsformen att antalet riksdagsledamöter från 1997 års val

minskas till 299.

1992/93:K207 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om nödvändigheten att stärka de underprivilegierades politiska

resurser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om hur arbetslöshet, ökade ekonomiska klyftor i samhället och

privatiseringar påverkar demokratin,

4. att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag om rösträtt för

invandrare i riksdagsval, oberoende av medborgarskap, snarast föreläggs

riksdagen,

10. att riksdagen hos regeringen begär att frågan om förstärkning av

folkomröstningsinstitutet utreds enligt vad i motionen anförts om beslutande

folkomröstningar.

1992/93:K208 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna om folkomröstning i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1992/93:K209 av Martin Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en reformering

av successionsordningen.

1992/93:K211 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att Riksbankens inflytande över penning- och

valutapolitiken skall vara politiskt förankrad i riksdagen i enlighet med vad

som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att Riksbankschefens mandatperiod skall

överensstämma med riksdagens.

1992/93:K215 av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av regeringsformens bestämmelser vad

avser riksdagsmandatets knytning till individ resp. parti.

1992/93:K216 av Ingrid Näslund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om rösträtt i

riksdagsval för medborgare från annat nordiskt land som är bosatt i Sverige.

1992/93:K218 av Martin Nilsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att en författningspolitisk utredning

tillsätts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om längre mandatperioder,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om personval,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skilda valdagar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att kommuner och landsting (länsparlament) bör ges rätt att själva

bestämma tidpunkt för val.

1992/93:K219 av Daniel Tarschys (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om en

översyn av utformningen av riksdagens finansbemyndiganden i enlighet med vad

som föreslås i motionen.

1992/93:K220 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna måste

ändras så att den som lämnar sitt parti i riksdagen samtidigt blir tvungen att

ställa sin plats som riksdagsledamot till förfogande.

1992/93:K222 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en

grundlagsutredning bör tillsättas med sikte på att låta svenska folket ta

ställning till en samlad ny grundlag för 2000-talet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Utrikesnämndens konstitutionella funktion och betydelse bör bli

föremål för särskild utredning.

1992/93:K321 (delvis) av Ulf Kristersson m.fl. (m, s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen och talmanskonferensen till känna vad i

motionen har anförts om riksdagsledamöternas ställning.

1992/93:K705 av Gunnar Thollander (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att vid en samlad kyrkans valdag direktval införs till

stiftsfullmäktige och kyrkomöte,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att mandatperioden bör bli fyraårig.

1992/93:K802 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av en

utredning för att se över effekterna av opinionsundersökningar.

1992/93:Ju618 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

10. att riksdagen hos regeringen begär att förslag om rösträtt för

invandrare i riksdagsval, oberoende av medborgarskap, snarast föreläggs

riksdagen.

Motion 1992/93:K321 av Ulf Kristersson m.fl. (m, s) i den del den avser

riksdagens arbetsformer behandlas i utskottets betänkande 1993/94:KU18.

Utskottet

Inledning

De centrala bestämmelserna om landets styrelse finns i regeringsformen (RF)

från år 1974. De grundläggande principerna kommer till uttryck i

regeringsformens första kapitel, som handlar om statsskickets grunder. I dess

första paragraf anges att all offentlig makt utgår från folket. Folkstyrelsen

bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas

genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal

självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna. Regeringsformen

innehåller vidare i skilda kapitel bestämmelser om grundläggande fri- och

rättigheter, om riksdagen, om riksdagsarbetet, om statschefen, om regeringen,

om regeringsarbetet, om lagar och andra föreskrifter, om finansmakten, om

förhållandet till andra stater, om rättskipning och förvaltning och om

kontrollmakten. Därutöver finns ett kapitel om vad som skall gälla vid krig och

krigsfara. I övergångsbestämmelserna finns föreskrifter om Svenska kyrkan.

Bestämmelser om riksdagens arbete finns också i riksdagsordningen. Vissa

bestämmelser om statschefen -- kung eller regerande drottning -- finns i

successionsordningen. Förutom regeringsformen och successionsordningen är

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen grundlagar.

Grundlag stiftas enligt 8 kap. 15 § regeringsformen genom två

likalydande beslut. Det andra beslutet får inte fattas förrän det efter det

första beslutet har hållits val till riksdagen i hela riket och den nyvalda

riksdagen har samlats. Vidare skall minst nio månader förflyta mellan den

tidpunkt då ärendet första gången anmäldes i riksdagens kammare och valet.

Undantag från niomånaderskravet kan dock medges av konstitutionsutskottet genom

beslut som fattas senast vid ärendets beredning och varom minst fem sjättedelar

av ledamöterna förenar sig.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ordinarie allmänna val, som nu hålls vart tredje

år, i stället skall hållas vart fjärde år och att det i 3 kap. 1 §

regeringsformen skall införas en bestämmelse om att val till riksdagen sker

genom röstning på parti med möjlighet för väljarna att avge särskild

personröst.

Vidare föreslås att statschefens behörighetsålder skall sänkas från 25 till

18 år.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995. Detta

betyder att valperioden skall vara fyra år redan fr.o.m. 1994 års val.

I propositionen redovisas vidare att vid beredningen av förslag i centrala

konstitutionella frågor förekommer överläggningar med företrädare för

riksdagspartierna och att sådana överläggningar förekommit i bl.a. de i

propositionen upptagna frågorna. Överläggningarna har resulterat i att

partiföreträdarna är överens om att valperioden förlängs till fyra år med

bevarad gemensam valdag, att ett ökat inslag av personval införs och att

statschefens behörighetsålder sänks.

Propositionen anmäldes i riksdagens kammare första gången den 16 december

1993, dvs. nio månader före 1994 års ordinarie val.

Behörighet som statschef m.m.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om statsskicket och om statschefen finns i 5 kap.

regeringsformen. Bestämmelser om statschefens uppgifter finns även i andra

kapitel i regeringsformen och i riksdagsordningen. Successionsordningen

reglerar den ordning i vilken den nuvarande kungens efterkommande har tillträde

till tronen. Kungen, eller drottning som enligt successionsordningen innehar

Sveriges tron, är enligt 1 kap. 5 § regeringsformen rikets statschef.

Statschefens uppgifter inskränktes genom nuvarande regeringsform och

riksdagsordning till att avse följande funktioner.

Statschefen deltar i två ceremonier. Han skall dels förklara riksmötet

öppnat, dels delta i konselj i samband med regeringsskifte. I övrigt bestäms

statschefens representativa uppgifter till stor del genom sedvana. Av särskilt

intresse anses rollen vara som rikets främste företrädare i förhållande till

andra länder. Vidare fullgör han inrikes representationsuppgifter av mer eller

mindre officiell karaktär på skilda områden i samhällslivet. För att kunna

fullgöra sina representativa uppgifter måste statschefen vara väl orienterad om

rikets in- och utrikespolitiska angelägenheter. Därför skall sammanträde av

informationskaraktär, konselj, äga rum mellan statschefen och regeringen när

det behövs. Som ordförande i konselj skall statschefen vara formellt

sammankallande. Vidare skall han vara ordförande i Utrikesnämnden.

Som statschef får enligt 5 kap. 2 § regeringsformen endast den tjänstgöra

som är svensk medborgare och har fyllt 25 år. Därutöver ställs krav på viss

trosbekännelse. -- Om kungen av sjukdom, utrikes resa eller någon annan orsak

är hindrad att fullgöra sina uppgifter, inträder enligt gällande tronföljd en

medlem av kungahuset att som tillfällig riksföreståndare fullgöra statschefens

uppgifter. Finns det ingen behörig medlem av kungahuset, kan statschefens

funktioner utövas av en av riksdagen utsedd person. Om ingen annan behörig kan

tjänstgöra som statschef, tjänstgör efter regeringens förordnande talmannen som

tillfällig riksföreståndare.

Om kungen dör eller avgår och tronföljaren ännu inte har fyllt 25 år, utser

riksdagen enligt 5 kap. 4 § regeringsformen en riksföreståndare som får

fullgöra statschefens uppgifter tills vidare. Vid uppnådd behörighetsålder

kommer den nya kungen (drottningen) därmed automatiskt att överta uppgiften som

statschef.

Statschefens behörighetsålder

Propositionen

I propositionen föreslås att statschefens behörighetsålder sänks till 18 år.

I propositionen lämnas en redogörelse för bakgrunden till nuvarande

behörighetsålder. Vidare lämnas en redogörelse för statschefens

behörighetsålder i några andra länder. Regeringen anser att det i dag saknas

tillräckliga skäl att för kungen eller drottningen avvika från den allmänna

myndighetsåldern när det är fråga om behörighet att tjänstgöra som statschef.

Motioner

Förslaget i propositionen att sänka behörighetsåldern för statschefen har

inte föranlett några motionsyrkanden.

Utskottets bedömning

Utskottet har inte någon erinran mot regeringens förslag utan tillstyrker

propositionen i denna del.

Statsskicket

Motion

I motion 1993/94:K209 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs att Sverige bör

övergå till ett republikanskt statskick. Motionärerna lägger fram ett förslag

till ändring i regeringsformen och begär att riksdagen beslutar att som vilande

anta lagförslaget (yrkande 1). De begär vidare att riksdagen som vilande skall

anta förslag att successionsordningen skall upphöra att gälla vid utgången av

år 1994 (yrkande 2) samt att hos regeringen skall begäras förslag till

följdändringar i lagtext i övrigt och till reglering av andra förhållanden som

kan föranledas av beslut om övergång till republik (yrkande 3).

Motionärernas lagförslag återges i bilaga 2 till betänkandet.

Motionen anmäldes i riksdagens kammare den 8 februari 1994, dvs. mindre än

nio månader före 1994 års ordinarie val.

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet har tidigare vid ett stort antal tillfällen och senast under hösten

1989 (1989/90:KU12) behandlat motsvarande motionsyrkanden. Andra

motionsyrkanden om övergång till republik har behandlats senast hösten 1992

(1992/93:KU5). Yrkandena har avstyrkts under erinran om den ståndpunkt angående

statsformen som intogs vid 1974 års författningsreform.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning och avstyrker motion 1993/94:K209.

Vissa skyldigheter för statschefen m.fl.

Gällande bestämmelser

Successionsordningen tillkom år 1810 efter det att den franske marskalken

Jean Baptiste Bernadotte hade valts till kronprins i Sverige. Den ändrades

senast år 1979, då fullt kognatisk tronföljd infördes.

Enligt § 4 skall kung eller regerande drottning alltid vara "av den rena

evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen,

samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är". Detta gäller

även enligt övergångsbestämmelserna till 1974 års regeringsform. Också prinsar

och prinsessor av kungahuset skall uppfostras i samma lära och inom riket.

Enligt § 5 får en prins eller prinsessa av kungahuset inte gifta sig, om inte

regeringen på hemställan av statschefen lämnat samtycke.

Enligt § 7 får tronföljaren inte resa utomlands utan statschefens vetskap och

samtycke.

Motioner

I motion 1992/93:K209 av Martin Nilsson (s) föreslås, mot bakgrund av att

motionsyrkanden om att monarkin skall avskaffas brukar avslås av riksdagen, att

successionsordningen reformeras. Vissa regler saknar enligt motionären

betydelse och bör därför och av andra skäl upphävas. Dessa regler är regeln i

§ 4 att statschefen skall tillhöra viss teologisk lära samt reglerna i § 5,

som inskränker tronföljarens rätt att själv bestämma vem han eller hon skall

gifta sig med, och i § 7, som inskränker hans eller hennes rätt att resa

utomlands. Vad beträffar statschefens religiösa tro anser motionären att det är

ointressant om statschefen bekänner sig till den i paragrafen angivna läran,

och att svenska folket inte vet om han gör det och inte heller vad det angivna

beslutet från år 1593 innebär. Bestämmelsen är också kränkande för individens,

dvs. i detta fall statschefens, självbestämmanderätt. Vad beträffar

tronföljarens rätt att välja äktenskapspartner och att resa utomlands anser

motionären att tronföljaren bör få bestämma själv i dessa angelägenheter.

Även Ingela Mårtensson (fp) kritiserar, i motion 1993/94:K617, att

statschefen inte omfattas av religionsfriheten, och hon begär i yrkande 2 ett

tillkännagivande om att bestämmelserna om statschefens trostillhörighet bör

upphävas.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

§§ 4 och 5 i successionsordningen fick sin nuvarande lydelse i samband med

införandet av kvinnlig tronföljd. I propositionen om kvinnlig tronföljd (prop.

1977/78:71) förordade föredragande statsrådet att i princip endast uppenbart

nödvändiga följdändringar till införandet av kvinnlig tronföljd skulle göras. I

fråga om kravet på viss religionstillhörighet tillade han att frågan skulle

komma att aktualiseras under det kommande arbetet med regleringen av

förhållandet mellan kyrkan och staten. Beträffande kravet på samtycke för

äktenskap ansåg han inte att något skäl förelåg att i sak ändra gällande

ordning.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen avslogs ett motionsyrkande om

slopat krav på tronföljare att omfatta viss tro. Frågan om samtycke till

äktenskap berördes inte. (Se KU 1977/78:36.)

Utskottet behandlade frågan om religionsfrihet för medlemmar av kungahuset

senast i sitt betänkande 1991/92:KU32. Utskottet hänvisade därvid till att

frågan om kravet på viss religionstillhörighet för statschefen och

tronarvingarna kunde komma att aktualiseras i det aviserade beredningsarbetet i

frågan om regleringen av Svenska kyrkans förhållanden. Utskottet var inte

berett att föregripa resultatet av detta arbete och avstyrkte det då

föreliggande motionsyrkandet.

I proposition 1993/94:115 anförs i fråga om kravet på viss trosbekännelse för

statschefen att kravet har samband med frågan om staten och kyrkan och att det

därför saknas anledning att gå in på det i detta sammanhang.

Kyrkoberedningen, som har till uppgift att se över den statliga regleringen

av Svenska kyrkans ställning, organisation och ekonomi (se dir. 1992:45),

beräknas avlämna sitt slutbetänkande under våren 1994.

Utskottets bedömning

Utskottet är inte berett att föregripa resultatet av beredningsarbetet i

frågan om regleringen av Svenska kyrkans förhållanden. Utskottet avstyrker

därmed motionerna 1993/94:K617 yrkande 2 och 1992/93:K209 i denna del.

Utskottet finner inte heller skäl att föreslå riksdagen någon förändring i

fråga om rätten för medlemmar av kungahuset att gifta sig eller att resa

utomlands efter eget tycke. Utskottet avstyrker därmed motion 1992/93:K209 även

i dessa delar.

Valperiodens längd och den gemensamma valdagen

Gällande bestämmelser m.m.

Ordinarie val till riksdagen förrättas enligt 3 kap. 3 § regeringsformen

vart tredje år. I 3 kap. 5 § ges en bestämmelse om när nyvald riksdag skall

samlas. Vidare anges att varje val gäller för tiden från det att den nyvalda

riksdagen har samlats till dess den närmast därefter valda riksdagen samlas,

och att denna tid är riksdagens valperiod.

Närmare bestämmelser om tidpunkten för val finns i vallagen (1972:620).

Enligt 1 kap. 3 § denna lag skall ordinarie val till riksdagen samt val i hela

riket av landstingsledamöter och kommunfullmäktige förrättas samma dag, och

valdag är tredje söndagen i september.

Beslut om att utlysa ett extra val fattas av regeringen. Ett extra val ändrar

emellertid inte tidpunkten för nästa ordinarie val. Enligt gällande regler (3

kap. 4 § regeringsformen) får en regering, som inte är en s.k.

expeditionsregering, när som helst förordna om extra val utom under tre månader

efter det att en tidigare nyvald riksdag börjat sammanträda. En regering som

drabbats av en misstroendeförklaring har en vecka på sig att bestämma om den

vill utlysa extraval. Gör den inte det, entledigas den av talmannen (6 kap.

5 §).

Ordningen med treåriga valperioder och gemensam valdag för riksdags-,

landstings- och kommunalval infördes genom den partiella grundlagsreformen

1968--1969, och val enligt den nya ordningen ägde rum första gången år 1970.

I kommunallagen (1991:900) finns bestämmelser om mandattider inom kommuner

och landsting. Mandattiden är tre år såväl för ledamöterna och ersättarna i

fullmäktige (5 kap. 5 §) som för ledamöterna och ersättarna i styrelsen (6

kap. 12 §).

Kommuner eller landsting kan sluta sig samman till kommunalförbund för att ha

hand om en eller flera kommunala angelägenheter. Bestämmelser om sådana förbund

finns i kommunalförbundslagen (1985:894). Kommunalförbund kan ha fullmäktige,

styrelse och andra nämnder eller vara organiserat enbart med en

förbundsdirektion. Mandattiden för ledamöter och ersättare i

förbundsfullmäktige är tre år enligt 2 kap. 7 § denna lag.

I kyrkolagen (1992:300) föreskrivs treåriga valperioder bl.a. för

kyrkofullmäktige i församling (13 kap. 5 §), för församlingsdelegerade (15

kap. 6 §), för kyrkoråd (17 kap. 11 §) och för kyrkomötet (29 kap. 4 §).

Partiföreträdaröverläggningar

Vid de överläggningar som under hösten 1993 hölls mellan företrädare för

riksdagspartierna om vissa författningsfrågor har överenskommits att

mandatperioden för riksdagen samt landstings- och kommunfullmäktige förlängs

till fyra år utan förändringar i fråga om den gemensamma valdagen.

Vid överläggningarna har också överenskommits att mandatperioden och valdagen

för kyrkofullmäktige skall diskuteras mellan partierna under våren 1994.

Propositionen

I propositionen föreslås att ordinarie val till riksdagen och de kommunala

beslutande församlingarna fr.o.m. 1994 års val skall förrättas vart fjärde år i

stället för som nu vart tredje år. Sålunda skall de första ordinarie valen

därefter hållas år 1998. Detta föranleder förutom ändring i regeringsformen

även en ändring i 5 kap. 5 § kommunallagen (1991:900) så att den kommunala

valperioden också blir fyra år.

Propositionen innehåller inte något förslag om förlängning av valperioderna

inom det kyrkliga området.

Motioner

Någon motion har inte väckts med anledning av propositionen.

I en motion, 1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c), från årets allmänna

motionstid påpekas dock att frågan om valperioder för kyrkliga församlingar och

samfälligheter inte behandlas i proposition 1993/94:115. Enligt motionärernas

mening bör även de kyrkliga valperioderna förlängas till fyra år, och de begär

(yrkande 56) att riksdagen beslutar ändra kyrkolagens bestämmelser om

valperiod.

En motion om de kyrkliga valen väcktes också under förra årets allmänna

motionstid. Gunnar Thollander (s) anser i motion 1992/93:K705 (yrkande 1) att

ett sätt att höja intresset för de kyrkliga valen är att vidga möjligheterna

att påverka kyrkan genom att direktval införs även till stiftsfullmäktige och

kyrkomöte och att detta direktval bör hållas samtidigt med valen till

kyrkofullmäktige. Vidare anser motionären (yrkande 2) att kyrkofullmäktigevalet

är felplacerat i tiden och borde hållas ett annat år än riksdags- och

kommunalval samt att mandatperioderna borde bli fyraåriga i stället för

treåriga.

Frågan om valperiodens längd och sammanhängande frågor tas upp i en motion

från förra årets allmänna motionstid. I motion 1992/93:K218 av Martin Nilsson

m.fl. (s) föreslås att mandatperioden för kommuner, landsting och riksdag

förlängs till fyra år (yrkande 2). I motionen föreslås vidare att skilda

valdagar införs vid val till riksdagen å ena sidan och till regionala och

lokala självstyrelseorgan å den andra (yrkande 5) samt att kommuner och

landsting (länsparlament) ges rätt att själva bestämma tidpunkt för sina val

(yrkande 6).

Utskottets bedömning

Som redovisas ovan gäller val till riksdagen från det att den nyvalda

riksdagen samlats till dess att den närmast därefter valda riksdagen samlas.

Denna tid är riksdagens valperiod. Utskottet tillstyrker förslaget i

propositionen att förlänga perioden mellan ordinarie val till riksdagen till

fyra år. Förändringen bör, som föreslås i propositionen, träda i kraft den 1

januari 1995. Om riksdagen nu antar förslaget som vilande och efter höstens val

slutligt antar det vilande förslaget, kommer alltså nästa ordinarie val till

riksdagen att äga rum år 1998. Om riksdagen efter höstens val däremot förkastar

det vilande förslaget, kommer nästa ordinarie riksdagsval att äga rum år 1997.

-- Utskottet tillstyrker förslaget även i den del det avser mandattider för de

kommunala beslutande församlingarna. Genom förslaget i propositionen

tillgodoses också motion 1992/93:K218 yrkande 2.

Regeringens förslag till lag om ändring i kommunallagen innefattar inte

mandattiden för ledamöter och ersättare i styrelsen för kommuner och landsting.

Enligt utskottets mening bör förlängningen av mandatperioden omfatta även

styrelserna, och utskottet lägger därför i bilaga 3 fram ett eget förslag till

lag om ändring i kommunallagen.

Propositionen innehåller inte heller något förslag till ändring av

mandattiden för ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige i

kommunalförbund. Även kommunalförbundsfullmäktige bör omfattas av förlängningen

av mandatperioden. Utskottet lägger i bilaga 3 också fram förslag till lag om

ändring i kommunalförbundslagen.

I fråga om val till kyrkliga församlingar vill utskottet hänvisa till att

kyrkoberedningen beräknas avlämna sitt slutbetänkande under våren 1994.

Utskottet anser vidare såvitt avser valperiodernas längd för de kyrkliga valen

att resultatet av fortsatta överläggningar mellan företrädare för

riksdagspartierna bör avvaktas. Utskottet avstyrker därmed motionerna

1993/94:A815 yrkande 56 och 1992/93:K705.

Förlängningen av valperioderna kan ha betydelse i ytterligare hänseenden.

Utskottet vill peka på att beräkningen av det statliga stödet till de politiska

partierna sker med varierande genomslag för de båda senaste valen mellan åren i

valperioden. Utskottet utgår från att regeringen uppmärksammar i vilka

hänseenden ändringar behöver göras i denna och annan lagstiftning med anledning

av att valperioden förlängs samt i den mån så behövs lägger fram förslag för

riksdagen.

Som ovan angivits har i överläggningar mellan företrädare för

riksdagspartierna överenskommelse träffats om förlängning av valperioderna för

riksdag, landsting och kommuner utan förändringar i fråga om den gemensamma

valdagen. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motion 1992/93:K218 yrkandena

5 och 6.

Personval m.m.

Gällande bestämmelser m.m.

I 3 och 4 kap. regeringsformen finns bestämmelser om riksdagen och

riksdagsarbetet.

I 3 kap. anges att mandaten fördelas mellan partier (7 §) och att för varje

mandat som ett parti har erhållit en riksdagsledamot och ersättare för honom

utses (9 §). Någon direkt bestämmelse som reglerar frågan om personval finns

inte i regeringsformen.

Närmare bestämmelser om registrering av partibeteckning och anmälan av

kandidater finns i 5 kap. vallagen (1972:620). I 6 kap. samma lag finns

bestämmelser om valsedlar. På en valsedel skall finnas partibeteckning, och den

bör dessutom innehålla namn på en eller flera kandidater. -- Ett parti kan gå

fram med en eller flera listor inom samma valkrets. Grupper inom partierna

anmäler också ibland s.k. spränglistor. Partiernas nomineringsförfarande är

inte reglerat i lag. Med den inskränkning som ligger i att det första namnet på

en valsedel måste vara anmält till centrala valmyndigheten för att ordningen

mellan kandidaterna på valsedeln skall beaktas, råder stor frihet för väljarna

att sätta in eller stryka namn på partiernas valsedlar. -- Valsystemet kan

karaktäriseras som ett renodlat partival. Väljaren tar ställning till de

alternativ som partierna utgör. Inom partivalets ram finns möjligheter för

väljaren att påverka vilka personer som skall ta plats i de beslutande

församlingarna. Formellt har väljarna i det närmaste total frihet att lägga sin

röst på just de personer som bäst svarar mot deras preferenser. I realiteten är

emellertid inslaget av personröstning obetydligt.

Enligt 4 kap. 7 § regeringsformen får en ledamot inte själv lämna sitt

uppdrag utan riksdagens medgivande och inte annat än i vissa undantagsfall mot

sin vilja skiljas från uppdraget.

Utredningsbetänkande

Personvalskommittén avlämnade under våren 1993 sitt betänkande (SOU 1993:21)

Ökat personval. Kommitténs huvudsakliga uppgifter var att, inom ramen för det

nuvarande partivalssystemet, lägga fram förslag till ett ökat personvalsinslag

för val till riksdagen samt att föreslå åtgärder som förhindrar att den fria

nomineringsrätten missbrukas. I betänkandet läggs fram fyra modeller som alla

bygger på inslag från utländska system. För en modifierad dansk modell har

utarbetats mer detaljerade bestämmelser än för de övriga. Grunddragen i denna

modell är följande. Partierna förutsätts liksom nu presentera listor på vilka

kandidaterna rangordnats i enlighet med partiets nominering. Väljarna får

möjlighet att göra en markering intill ett av namnen på valsedeln. Därmed har

en personröst avgetts för den aktuella kandidaten. Avgörande för vilken eller

vilka kandidater som skall förklaras valda är antalet personröster på varje

kandidat under förutsättning att kandidaten fått ett visst minsta antal

personröster. Den kandidat som har fått flest personröster blir vald först,

kandidaten med näst flest personröster blir vald därnäst osv. Om inte alla

mandat som partiet vunnit kan tillsättas med kandidater som kommit över

spärren, övergår man till att utse ledamöter med den nuvarande metoden, vilken

innebär att listordningen i regel blir bestående.

Kommittén har också redovisat överväganden i frågan om valfinansiering i ett

personvalssystem. Kommittén har därvid gjort den bedömningen att ett ökat

personvalsinslag i den form kommittén presenterat inte skulle komma att medföra

sådana oönskade konsekvenser i fråga om valfinansiering att det var befogat att

föreslå att det nu införs beloppsmässiga begränsningar eller andra

inskränkningar i fråga om bidrag till enskilda kandidater. Kommittén har gjort

samma bedömning vad gäller införandet av en särskild skyldighet för kandidater

att redovisa för mottagna medel. Skulle utvecklingen visa sig bli en annan än

vad kommittén förutspått måste naturligtvis frågan, enligt vad kommittén

framhåller, tas upp till behandling på nytt.

Kommittén har vidare lämnat förslag för att komma till rätta med missbruk av

den s.k. fria nomineringsrätten. -- En proposition (prop. 1993/94:146) grundad

på kommitténs förslag i detta avseende har också nyligen lagts fram för

riksdagen och skall behandlas i utskottets betänkande KU46.

Ökat inslag av personval

Propositionen m.m.

I propositionen föreslås att en bestämmelse skall införas i regeringsformen

om att vid val till riksdagen röstning sker på parti med möjlighet för väljarna

att avge särskild personröst. -- Vidare anmäls att företrädare för

riksdagspartierna kommit överens om att en personvalsreform bör föregås av

försök vid valen år 1994.

En proposition om försök i vissa kommuner där väljarna skall kunna avge

särskild personröst har också lagts fram för riksdagen (prop. 1993/94:129). Den

propositionen behandlas i betänkande 1993/94:KU23.

Regeringen avser enligt propositionen vidare att efter den utvärdering som

bör göras med anledning av försöksverksamheten lägga fram ett slutligt förslag

i frågan om personröstning samt om de övriga förslag som kvarstår beträffande

Personvalskommitténs betänkande.

Som skäl för förslaget att föra in bestämmelsen i regeringsformen anförs att

inslaget av personval i valsystemet är av så grundläggande betydelse att

principen bör komma till uttryck i grundlag. Även i fortsättningen skall

emellertid de närmare bestämmelserna ges i vallagen. Den princip som slås fast

bör gälla för alla allmänna val.

Motioner

Frågan om personval tas upp i två motioner som väckts med anledning av

propositionen. I motion 1993/94:K17 av Ian Wachtmeister och Harriet Colliander

(nyd) anser motionärerna att personval skulle vitalisera demokratin och

motverka fastlåsningar i åsikter och handlingsstrategier inom partierna. De

anser att en bättre personvalsmodell kommer att förhindras av den föreslagna

grundlagsbestämmelsen och yrkar därför avslag på propositionen med begäran att

riksdagen i stället beslutar sådan ändring i regeringsformen att val till

riksdagen skall ske i form av personval i stället för partival. Sten Andersson

i Malmö (m) ifrågasätter i motion 1993/94:K16 i stället fördelarna med

personvalsinslaget. Han varnar för korruption och ekonomiskt beroende av

bidragsgivare och anser att det inte går att utesluta att politikerna kan bli

mindre oberoende. Vidare efterlyser han en analys av fördelarna med ökat

personvalsinslag.

Från allmänna motionstiden 1993 finns också två motioner om personval. Martin

Nilsson m.fl. (s) anser i motion 1992/93:K218 att det skall vara möjligt både

att ge en ren partiröst och att personrösta på av partierna nominerade

kandidater. Motionärerna begär därför att möjligheterna ökas till personval

inom det starka partisystemets ram (yrkande 3). I motion 1992/93:K321 av Ulf

Kristersson m.fl. (m, s), som rör riksdagsledamöternas ställning och riksdagens

arbetsformer, tas också frågan om personval upp. I denna del anser motionärerna

att det skall vara ett personligt förtroendeuppdrag att vara riksdagsman, ett

sätt för väljarna att medvetet lägga makt och ansvar för det gemensamma på

någon som de har förtroende för och att Personvalskommitténs förslag måste

innebära en dramatisk förändring och verkliga personvalsinslag.

Utskottets bedömning

Med regeringens förslag blir, förutom det grundläggande partivalsmoment som

redan finns i det svenska valsystemet, personröstningsmomentet

grundlagsreglerat. Genom ett sådant system får väljarna bättre möjlighet att

påverka vilka personer som skall representera dem, och detta bör kunna bidra

till ett stigande intresse hos såväl politiker som allmänheten inför en

valrörelse. Utskottet är dock medvetet om att ett större inslag av personval

kan medföra risker för oönskade bindningar mellan enskilda kandidater och stora

bidragsgivare. Utvecklingen måste därför följas med uppmärksamhet.

Utskottet tillstyrker med det anförda propositionen i denna del och avstyrker

motionerna 1993/94:K16, 1993/94:K17, 1992/93:K218 yrkande 3 och 1992/93:K321 i

denna del.

Samband mellan mandat och parti

Motioner

Den personvalet närliggande frågan om ett riksdagsmandat bör anses knutet

till partiet eller individen, när en riksdagsledamot som kommit in i riksdagen

för ett visst parti lämnar detta under pågående mandatperiod, tas också upp i

två motioner från allmänna motionstiden 1993. I motion 1992/93:K215 av Bengt

Silfverstrand och Jan Andersson (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en

översyn av regeringsformens bestämmelser vad avser riksdagsmandatets knytning

till individ resp. parti, och i motion 1992/93:K220 av Ian Wachtmeister m.fl.

(nyd) yrkas ett tillkännagivande om att reglerna måste ändras så att den som

lämnar sitt parti i riksdagen samtidigt blir tvungen att ställa sin plats som

riksdagsledamot till förfogande.

Tidigare utskottsbehandling

Frågan om sambandet mellan mandat och parti behandlades av utskottet under

riksmötet 1983/84. I betänkande KU 1983/84:26 ville utskottet framhålla att det

svenska valsystemet utmärks av att väljarna röstar på parti snarare än på

person. Varje mandat är emellertid knutet till en viss individ. Ingen ledamot

av riksdagen kan utom i vissa undantagsfall tvingas att mot sin vilja frånträda

sitt mandat. Det föreliggande motionsförslaget bröt mot denna grundläggande

princip, och utskottet avstyrkte motionen.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller bedömningen att en skyldighet för en riksdagsledamot att

ställa sin riksdagsplats till förfogande om han eller hon lämnar sitt parti

under pågående valperiod skulle bryta mot den grundläggande principen att ingen

riksdagsledamot utom i vissa undantagsfall kan tvingas att mot sin vilja

frånträda sitt mandat. Utskottet avstyrker därmed motionerna 1992/93:K215 och

1992/93:K220.

Antalet ledamöter i riksdagen

Gällande bestämmelser med bakgrund

Enligt 3 kap. 1 § regeringsformen består riksdagen av en kammare med 349

ledamöter.

Författningsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1963:17) Sveriges

statsskick att vid övergång till enkammarriksdag antalet ledamöter i riksdagen

skulle reduceras från dåvarande 383 till 290. Enligt utredningens mening skulle

man då trots reduktionen få lika fullständig representation som man hade i

andra jämförbara länder. Vid remissbehandlingen av utredningens förslag var

meningarna starkt delade om det lämpliga antalet ledamöter.

Grundlagberedningen ansåg i sitt betänkande (SOU 1967:26) Partiell

författningsreform att det fanns anledning att gå fram med försiktighet om man

ville begränsa antalet ledamöter i en enkammarriksdag. Enligt beredningen

skulle en begränsning sannolikt gå ut framför allt över glesbygdernas

representation. Vid en avvägning mellan de skilda synpunkter som framförts kom

beredningen för sin del till uppfattningen att enkammarriksdagen borde bestå av

350 ledamöter.

Frågan om den nya riksdagens ledamotsantal blev föremål för en omfattande

debatt. Konstitutionsutskottet (KU 1968:20) konstaterade att det även inom

utskottet funnits delade meningar, men att flertalet ledamöter funnit sig böra

godta den kompromiss som träffats av Grundlagberedningens majoritet.

I Grundlagberedningens betänkande (SOU 1970:17) Ersättare för

riksdagsledamöterna väcktes tanken att ett införande av ett ersättarsystem

borde kombineras med en sänkning av riksdagens ledamotsantal. Beredningen fann

dock att det angelägna i en nära och levande kontakt mellan väljare och valda

bjöd till försiktighet inför tanken att minska ledamotsantalet.

Föredragande statsrådet anförde i samband med förslaget om införande av

ersättare (prop. 1972:66) att det enligt hans mening inte fanns anledning att

koppla samman ersättarfrågan med den större frågan om lämpligt antal

riksdagsledamöter. Han tillfogade att den senare frågan varken kunde eller

borde bedömas uteslutande eller ens huvudsakligen under hänsynstagande till

arbetsförhållandena i riksdagen. Andra faktorer som t.ex. hänsynen till

möjligheterna att bereda olika landsdelar allsidig representation i riksdagen

måste enligt föredragande statsrådet väga tyngre. Utskottet (KU 1972:30) kunde

för sin del ansluta sig till denna ståndpunkt. Enligt utskottets mening borde

därför inte frågan om riksdagens ledamotsantal tas upp till prövning i det

sammanhanget.

Antalet ledamöter i riksdagen ändrades vid antagandet av 1974 års

regeringsform till 349.

Folkstyrelsekommittén ansåg i betänkandet (SOU 1987:6) Folkstyrelsens villkor

att antalet ledamöter i riksdagen inte gärna kunde minskas om man ville behålla

en rimlig representation även för de rena glesbygdsområdena.

Utredningsbetänkande m.m.

Ekonomikommissionen föreslår i sitt betänkande (SOU 1993:16) Nya villkor för

ekonomi och politik att antalet riksdagsledamöter minskas, förslagsvis till

hälften. En mindre riksdag skulle enligt kommissionen bli mer effektiv och

handlingskraftig, bl.a. genom att sektorsspecialiseringen inte kan drivas så

långt. I regeringens proposition 1993/94:25 om inriktningen av den ekonomiska

politiken meddelas att regeringen inom ett tiotal områden inte delar

kommissionens analys och inte avser att lägga fram förslag, och att detta

gäller bl.a. förslaget att minska antalet riksdagsledamöter.

Motioner

I fyra motioner tas frågan upp om att minska antalet riksdagsledamöter.

Jerzy Einhorn (kds) anför i motionerna 1992/93:K201 och 1993/94:K203 att

Sverige jämfört med andra länder har ett i förhållande till sin folkmängd stort

antal riksdagsledamöter. Motionären har intrycket att riksdagsarbetet skulle

effektiviseras om antalet minskas till förslagsvis 251, och han begär att en

utredning görs om önskvärt antal riksdagsledamöter.

Daniel Tarschys (fp) anser i motion 1992/93:K204 att "vi är för många" och

yrkar att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringsformen att antalet

riksdagsledamöter från 1997 års val minskas till 299.

Även i motion 1992/93:K321 av Ulf Kristersson m.fl. (m, s), som rör

riksdagsledamöternas ställning, tas frågan om antalet ledamöter upp.

Motionärerna anser i denna del att antalet ledamöter bör halveras.

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet behandlade motioner om att minska antalet riksdagsledamöter i sitt

betänkande 1989/90:KU12 och delade därvid Folkstyrelsekommitténs uppfattning

att antalet ledamöter i riksdagen inte gärna kunde minskas om man ville behålla

en rimlig representation även för de rena glesbygdsområdena. Utskottet pekade

på att det framgått bl.a. av de studier som utförts för Folkstyrelsekommitténs

räkning att kraven på och önskemålen om deltagande av riksdagsledamöter i

sammankomster och andra aktiviteter i valkretsarna ökat starkt under senare år.

Ett minskat antal ledamöter i riksdagen skulle göra det ännu svårare för

framför allt ledamöterna från de mindre partierna att tillfredsställa dessa

önskemål om deltagande i verksamhet i valkretsarna. Utskottet avstyrkte

föreliggande motioner.

När utskottet senast behandlade frågan (1992/93:KU5) hänvisade utskottet

inledningsvis till att det lämpliga antalet ledamöter i riksdagen behandlats av

en rad författningsutredningar. Utskottet erinrade om att det gällande antalet

mandat härrör från den partiella författningsreformen 1969--1970, 1974

modifierat till 349 för att undvika parlamentariska dödlägen, och att antalet

avspeglar den strävan som fanns att minska antalet ledamöter jämfört med

tvåkammarsystemet. Utskottet påpekade att motioner om minskat antal ledamöter

vid flera tillfällen under senare tid avstyrkts av utskottet, varvid utskottet

instämt i den bedömning som Folkstyrelsekommittén presenterat. Utskottet

bedömde att frågan om riksdagsledamöternas antal kunde komma att beröras i

pågående samtal mellan de politiska partierna, och utskottet ansåg att det i

avvaktan på att dessa samtal slutfördes inte fanns anledning för utskottet att

ta något initiativ i anledning av då föreliggande motionsyrkanden.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening medför en minskning av antalet riksdagsledamöter,

under förutsättning att den är mer än helt marginell, svårighet att behålla

såväl en rimlig partirepresentation som en representation över huvud taget från

olika delar av landet. Som utskottet tidigare påpekat skulle också ett minskat

antal ledamöter göra det ännu svårare för framför allt ledamöterna från de

mindre partierna att tillfredsställa önskemål om deltagande i sammankomster och

andra aktiviteter i valkretsarna. Utskottet avstyrker motionerna 1992/93:K201,

1992/93:K204 och 1992/93:K321 i denna del.

Rösträtt i val

Gällande bestämmelser m.m.

Förutsättningarna för rösträtt i riksdagsval anges i 3 kap. 2 §

regeringsformen. För att ha rösträtt krävs svenskt medborgarskap och en uppnådd

ålder av 18 år. Den som uppfyller dessa krav och är bosatt i landet har

rösträtt enligt regeringsformen. För den som inte är bosatt i landet finns

bestämmelser i lag, även om riksdagen har antagit som vilande ett förslag om

grundlagsreglering av utlandssvenskarnas rösträtt. Vid utskottsbehandlingen

av förslaget reserverade sig s-ledamöterna, och vid omröstningen i kammaren

röstade s- och v-ledamöterna mot förslaget. -- Frågan om rösträtt föreligger

avgörs på grundval av en före valet upprättad röstlängd.

Rösträttsåldern

Motion

1993/94:K705 av Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar om

sådan ändring i 3 kap. 2 § regeringsformen att rösträttsåldern sänks till 16

år. Som skäl till förslaget anför motionären bl.a. att en sänkt rösträttsålder

skulle kunna minska de politiska ungdomsförbundens svårigheter att få ungdomar

att engagera sig i politiskt arbete.

Bakgrund till gällande bestämmelse

Rösträttsåldern sänktes, liksom den civilrättsliga myndighetsåldern, från 21

till 20 år 1969. Genom 1974 års regeringsform sänktes rösträttsåldern

ytterligare till nuvarande 18 år. Som skäl framhölls bl.a. (prop. 1973:90 s.

162 f.) att samhällsutvecklingen fört med sig att ungdomen i allmänhet hade

större insikter i sociala, politiska och ekonomiska frågor än tidigare och att

en sänkning av rösträttsåldern borde kunna medverka till att rikta ungdomens

intresse i samhällsfrågor till den politiska aktivitet som hade den

representativa demokratin och dess olika organ som bas. Det ansågs samtidigt

värdefullt att bevara sambandet mellan rösträttsåldern och myndighetsåldern,

som sänktes till 18 år genom en ändring i föräldrabalken år 1974.

Utskottets bedömning

Utskottet anser inte att det finns skäl att sänka rösträttsåldern under den

ålder som nu gäller för rösträtt och i civilrättsligt avseende. Utskottet

avstyrker motion 1993/94:K705.

Medborgarskapskravet

Motioner

I fyra liknande motionsyrkanden -- 1992/93:K207 yrkande 4, 1992/93:Ju618

yrkande 10, 1993/94:K210 yrkande 3 och 1993/94:Sf616 yrkande 8 -- begär Gudrun

Schyman m.fl. (v) att regeringen snarast skall förelägga riksdagen ett förslag

om rösträtt för invandrare i riksdagsval, oberoende av medborgarskap.

Motionärerna anser att rösträtt i riksdagsval på samma grunder som i kommunala

val är ett viktigt led i invandrares integrering i det svenska samhället.

Liknande synpunkter i fråga om nordiska medborgare som bor i Sverige framförs

i motion 1992/93:K216 av Ingrid Näslund (kds). I motionen begär hon en

utredning i frågan.

Tidigare utskottsbehandling

Vid sin senaste behandling av frågor om rösträtt för invandrare (1992/93:KU5)

erinrade utskottet om bl.a. följande. 1983 års Rösträttskommittés i betänkandet

(SOU 1984:11) Rösträtt och medborgarskap framlagda förslag om rösträtt i

riksdagsval för medborgare i övriga nordiska länder efter tre års

kyrkobokföring föranledde ingen åtgärd, då någon överenskommelse med andra

länder avseende dubbel rösträtt inte kunde ingås. Ett i Nordiska rådet

diskuterat förslag om rösträtt men inte valbarhet vid val till det nationella

parlamentet för de medborgare som flyttat till ett nordiskt grannland har inte

förts vidare. -- Medborgarbestämmelser och politiska rättigheter är under

omprövning i flera länder, bl.a. som en följd av internationalisering och den

europeiska integrationen. -- Motionsyrkanden i frågan hade tidigare avstyrkts

med hänvisning till Medborgarskapskommittén, som undersökte sambandet mellan

rösträtt och medborgarskap. Kommitténs arbete avslutades år 1988.

Utskottet noterade att utredningar om sambandet mellan medborgarskap och

rösträtt inte föranlett någon åtgärd, att rösträtt vid val till riksdagen

tillkommer svensk medborgare och att möjlighet för invandrare att erhålla

medborgarskap successivt underlättats genom lagstiftningen om naturalisation.

Utskottet avstyrkte med hänvisning till detta det föreliggande motionsyrkandet.

Utskottets bedömning

Utskottet noterar att utredningar om sambandet mellan medborgarskap och

rösträtt inte föranlett någon åtgärd från regeringen. Utskottet noterar vidare

att rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk medborgare och att

möjligheten för invandrare att erhålla svenskt medborgarskap successivt

underlättats genom lagstiftningen om naturalisation. Utskottet vidhåller

således sin tidigare uppfattning i denna fråga och avstyrker motionerna

1992/93:K207 yrkande 4, 1992/93:K216, 1992/93:Ju618 yrkande 10, 1993/94:K210

yrkande 3 och 1993/94:Sf616 yrkande 8.

Folkomröstningsinstitutet

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om folkomröstning finns i 8 kap. regeringsformen och i

riksdagsordningen. I 8 kap. 4 § regeringsformen anges att föreskrifter om

rådgivande folkomröstning i hela riket och om förfarandet vid folkomröstning i

grundlagsfråga meddelas genom lag. I 8 kap. 15 § regeringsformen, som

innehåller bestämmelser om stiftande av grundlag, anges förutsättningarna för

att folkomröstning om vilande grundlagsförslag skall anordnas och ges

föreskrifter om folkomröstningen.

För att folkomröstning om vilande grundlagsförslag skall anordnas, krävs

bl.a. att minst en tredjedel av riksdagens ledamöter röstar för sådan

omröstning. Folkomröstningen skall hållas samtidigt med val till riksdagen. Vid

omröstningen får de delta som har rösträtt vid valet. Förslaget faller, om de

flesta av dem som deltar i omröstningen röstar mot förslaget och de är fler än

hälften av dem som har avgett godkända röster vid riksdagsvalet. Om förslaget

inte faller, tar riksdagen upp det till slutlig prövning.

I 10 kap. regeringsformen, som gäller förhållandet till andra stater,

hänvisas till bestämmelserna om s.k. beslutande folkomröstning.

Enligt 10 kap. 2 § får regeringen inte ingå en för riket bindande

internationell överenskommelse utan att riksdagen har godkänt den, om

överenskommelsen förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag

stiftas eller om den i övrigt gäller ett ämne i vilket riksdagen skall besluta.

Om särskild ordning är föreskriven för det riksdagsbeslut som förutsätts, skall

samma ordning iakttas vid godkännandet av överenskommelsen. Ett internationellt

fördrag, som i sig förutsätter ändringar i grundlag, måste alltså, om inte

grundlagen hunnit bli ändrad innan godkännande skall ske, godkännas i samma

form som gäller för grundlagsändring. Det innebär att, om en tredjedel av

riksdagen så beslutar, kan i denna situation också ett internationellt fördrag

som sådant bli föremål för beslutande folkomröstning.

10 kap. 5 § gäller överlåtelse av beslutanderätt till mellanfolklig

organisation. En överlåtelse förutsätter beslut enligt de regler som gäller för

ändring av grundlag. Visserligen kan, om beslut i denna ordning inte kan

avvaktas, riksdagen besluta om överlåtelse om minst fem sjättedelar av de

röstande och minst tre fjärdedelar av ledamöterna förenar sig därom. Om en

sådan majoritet inte finns och en tredjedel av ledamöterna beslutar att vänta

över ett val och också ordna en folkomröstning kring överlåtelseförslaget,

utlöses en folkomröstning.

Bestämmelser i ämnet finns vidare i folkomröstningslagen (1979:369). Inför

rådgivande folkomröstning skall i särskild lag anges den fråga som skall

ställas till folket samt tidpunkten för omröstningen (18 §).

Motioner

Gudrun Schyman m.fl. (v) tar upp frågan om folkomröstningsinstitutet i

motioner såväl från allmänna motionstiden 1993 som allmänna motionstiden 1994.

I motion 1992/93:K207 anser motionärerna att det i samband med debatten om

folkomröstning om EG-medlemskap blivit tydligt att inget alternativ som

grundlagen erbjuder är tillfredsställande. Om folkomröstningen hålls separat

från riksdagsval kan den bara vara rådgivande, och erfarenheten säger då enligt

motionärerna att riksdagen mycket väl kan fatta ett annat beslut än utslaget i

folkomröstningen ger. Skall folkomröstningen vara beslutande måste den gälla

vilande grundlagsförslag. En möjlighet vore enligt motionärerna att genomföra

beslutande folkomröstningar skilda från riksdagsvalet och utan direkt koppling

till valdeltagandet i närmast föregående riksdagsval, även om någon spärr mot

att folkomröstningen skall kunna bli beslutande vid alltför lågt deltagande

torde behövas. Motionärerna begär att frågan om förstärkning av

folkomröstningsinstitutet skall utredas (yrkande 10). I motion 1993/94:K210

begär motionärerna att en parlamentarisk utredning skall tillsättas med uppdrag

att ta fram förslag om att förstärka folkomröstningsinstitut (yrkande 2).

Även i motion 1992/93:K208 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)

begärs en översyn av reglerna om folkomröstning. I motionen redogörs för

gällande ordning. Motionärerna framhåller att det är mycket angeläget att

folkomröstningsinstitutet har en sådan utformning att det kan tillämpas på ett

meningsfullt sätt. De anser att det i detta avseende finns stora brister.

Möjligheten att göra omröstningar formellt beslutande är begränsad. Vid

rådgivande omröstningar kan, som skedde vid kärnkraftsomröstningen 1980, flera

alternativ förekomma och därigenom inget alternativ få majoritet. Tvister om

hur omröstningsresultat skall tolkas minskar effekten av folkomröstningen och

tilltron från allmänhetens sida till de beslutandes ärliga vilja. Motionärerna

anser att de erfarenheter som vunnits i vårt land och andra länder under

efterkrigstiden skall sammanställas, utvärderas och läggas till grund för nya

regler om folkomröstning. Det naturliga bör vara att omröstningarna skall vara

beslutande, vilket de är i flertalet andra länder. Det som ligger närmast till

hands är enligt motionärerna att anknyta till de regler som nu gäller för

folkomröstningar i grundlagsfrågor men utan den bindning till bl.a. de

tidsregler och den knytning till de allmänna valen som där gäller. I ett

avseende förefaller det särskilt lämpligt att ha liknande regler, nämligen så

att riksdagen först skall fatta ett beslut men detta beslut på vissa villkor

skall kunna gå till folkomröstning. Vilket minoritetsskydd som bör byggas in

vad gäller andra frågor än grundlagsfrågor kan behöva övervägas ytterligare,

liksom om alla frågor under alla omständigheter skall kunna gå till omröstning,

eller om en riksdagsmajoritet i vissa fall skall kunna förhindra detta.

Utredningsbetänkanden m.m.

Frågan om en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet diskuterades i

Folkstyrelsekommitténs betänkande (SOU 1987:6) Folkstyrelsens villkor.

Kommittén, som ville slå vakt om de politiska partiernas centrala ställning i

vår demokrati och ansåg att partiernas ansvar inför väljarna så småningom

skulle urholkas om folkomröstningar skulle bli ett normalt inslag i vårt

styrelseskick, föreslog inga ändringar i gällande regler.

I Lokaldemokratikommitténs betänkande (SOU 1993:90) Lokal demokrati i

utveckling ges en översikt över regler om lokala folkomröstningar i andra

länder i Europa.

Frågan om folkomröstning om EG-anslutning har diskuterats i

Grundlagsutredningens inför EG betänkande (SOU 1993:14) EG och våra grundlagar.

Utredningen lämnar inte några uttryckliga förslag om vilket slag av

folkomröstning som bör hållas eller om när den bör äga rum. Utredningen

framhåller dock att, oberoende av vilken form av omröstning som väljs, bör

klara alternativ ställas mot varandra och att omröstningen bör gälla frågan om

medlemskap, baserat på ett färdigförhandlat förslag till avtal.

Tidigare utskottsbehandling

Frågor om folkomröstningsinstitutet behandlades av utskottet senast i dess

betänkande 1992/93:KU5. Utskottet angav att den svenska grundlagen baseras på

den representativa demokratins principer men att folkomröstningar kan

genomföras. Utskottet hänvisade till att det vid flera tillfällen tidigare

(1990/91:KU1 och 32) förklarat att ett vidgat bruk av folkomröstningar kan

försvaga det parlamentariska styrelseskicket och motverka strävandena att

stärka riksdagens ställning. Utskottet fann ingen anledning att frångå sina

tidigare ställningstaganden om användningen av konsultativa folkomröstningar.

Utskottets bedömning

Såsom anförs i motionerna finns brister i nuvarande folkomröstningsinstitut.

En sådan brist är att möjligheten att göra omröstningar formellt beslutande är

begränsad. Genom att flera alternativ än två kan förekomma vid en omröstning

kan resultatet bli att inget alternativ får absolut majoritet, och tvister kan

då uppstå om hur resultatet skall tolkas. Det finns enligt utskottets

uppfattning anledning att sammanställa och utvärdera erfarenheter av

folkomröstningar i Sverige och i andra länder. Sammanställningen bör ligga till

grund för en översyn av gällande regler och ett övervägande av behovet av nya

regler. Övervägandena bör innefatta frågan hur nära bestämmelserna bör anknyta

till de regler som nu gäller för folkomröstningar i grundlagsfrågor och frågan

om vilket minoritetsskydd som behövs.

Det anförda bör med bifall till motion 1992/93:K208 och med anledning av

motionerna 1992/93:K207 yrkande 10 och 1993/94:K210 yrkande 2 ges regeringen

till känna.

Allmän grundlagsöversyn m.m.

De centrala bestämmelserna om landets styrelse finns, som nämnts ovan, i

regeringsformen. Nuvarande bestämmelser hänför sig till genomgripande

grundlagsreformer som genomfördes åren 1969--1970 -- enkammarriksdagen,

förändrat valsystem och gemensam valdag -- samt 1974 -- regeringsformen m.m.

Därefter har en utbyggnad av fri- och rättighetsskyddet i 2 kap.

regeringsformen genomförts.

Motioner

I två motioner behandlas förslag till större författningsreformer.

Martin Nilsson m.fl. (s) framhåller i motion 1992/93:K218 vikten av att

författningen garanterar grundläggande fri- och rättigheter och av att

demokratin sidoordnas friheten och jämlikheten. Författningstekniska lösningar

bör väljas som inte bara tillgodoser de formella kraven på en demokrati utan

också främjar rättvisa beslut, effektivt offentligt beslutsfattande och stort

deltagande av medborgarna. Motionärerna begär att en författningspolitisk

utredning skall tillsättas (yrkande 1).

Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) anser i motion 1992/93:K222 att en ny grundlag

bör renodla riksdagens och regeringens roller och befästa skyddet för

medborgarnas frihet och personliga integritet. Motionärerna anser bl.a. att

personval till riksdagen och direkt val av statsminister bör införas. De

föreslår att en grundlagsutredning skall tillsättas med sikte på att låta

svenska folket ta ställning till en samlad ny grundlag för 2000-talet

(yrkande 1).

I detta sammanhang behandlas också två motioner av Gudrun Schyman m.fl. (v),

som tar upp mer allmänna demokratifrågor. I motion 1993/94:K210 anförs att

demokrati hänger ihop med den sociala och ekonomiska utvecklingen och att ökade

ekonomiska och sociala klyftor också medför ökade skillnader i möjlighet att

fylla de demokratiska rättigheterna med innehåll. En ekonomisk och social

utjämningspolitik, en aktiv kamp för att få ned arbetslösheten, och en

förkortning av arbetstiden och andra åtgärder för att få ner stressen i

tillvaron är enligt motionärerna viktiga led i en politik för demokratins

fördjupning. Likaså anser de att privatisering och kommersialisering av

offentlig verksamhet måste stoppas. De begär ett tillkännagivande om betydelsen

av att politiken inriktas mot ett jämlikt samhälle med allas rätt till arbete

och en kortare arbetstid för att demokratin skall kunna utvecklas och fördjupas

(yrkande 1). I motion 1992/93:K207 anförs att de underprivilegierades politiska

resurser måste stärkas och ett tillkännagivande begärs om nödvändigheten av

detta (yrkande 1). Motionärerna anför vidare att ökade inslag av

marknadsstyrning i ekonomin kombinerade med större ojämlikhet vad gäller

inkomster och förmögenhet bidrar till att makten över samhällsutvecklingen blir

mer ojämnt fördelad och att minskad arbetslöshet och inkomstutjämning stärker

demokratin. De begär ett tillkännagivande om vad som anförts om hur

arbetslöshet, ökade ekonomiska klyftor i samhället och privatiseringar påverkar

demokratin (yrkande 2).

Vidare behandlas i detta sammanhang motion 1993/94:K807 av Barbro Westerholm

m.fl. (fp, m, c, kds, v). Motionärerna pekar på att förtroendet för politiker

tycks ha sjunkit stadigt under senare årtionden och att det är allvarligt om

gapet mellan medborgare och folkvalda vidgas. Motionärerna vill få till stånd

en självkritisk granskning av det politiska uppträdandet när man som politiker

strävar efter att få och utöva makten och att söka finna orsakerna till

misstron mot politiker. De pekar på att en grupp riksdagsledamöter från

samtliga riksdagspartier under innevarande riksdagsår fört debatten om etiken i

politiken vid seminarier, i artiklar och i en särskild tidning "Etik i

politiken". För att komma vidare anser de dock att en parlamentariskt

sammansatt utredning bör tillsättas för att pröva hur förtroendet för politiker

skall kunna höjas och begär ett tillkännagivande härom.

Utredningsbetänkanden m.m.

Under innevarande valperiod har, som delvis berörts ovan, olika kommittéer

avlämnat bl.a. följande betänkanden: Ekonomikommissionens betänkande (SOU

1993:16) Nya villkor för ekonomi och politik, Personvalskommitténs betänkande

(SOU 1993:21) Ökat personval samt Fri- och rättighetskommitténs betänkande (SOU

1993:40) Fri- och rättighetsfrågor. Vidare har avlämnats betänkanden rörande

grundlagarna och EG, dels Grundlagsutredningens inför EG betänkande (SOU

1993:14) EG och våra grundlagar, dels Justitiedepartementets promemoria (Ds

1993:36) Våra grundlagar och EG -- förslag till alternativ.

Förslag har i december förelagts riksdagen om viktiga förändringar i vår

grundlag; förutom den i detta betänkande behandlade propositionen, även bl.a.

prop. 1993/94:114 om grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i

Europeiska unionen och 1993/94:117 om inkorporering av Europakonventionen och

andra fri- och rättighetsfrågor. Fri- och rättighetskommittén beräknas avge

sitt slutbetänkande i juni 1994.

År 1990 avlämnade Maktutredningen sitt huvudbetänkande (SOU 1990:44)

Demokrati och makt i Sverige. Utredningen hade haft i uppdrag att analysera

fördelningen av makt och inflytande inom olika områden av det svenska

samhället. Utredningen var sammansatt av forskare från olika discipliner och

hade till uppgift att fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor,

om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor och om de faktorer

som skapar makt att forma morgondagens Sverige. Utredningens direktiv hade rest

ett antal centrala frågor om makten i det svenska samhället. Vilken betydelse

har skillnader i levnadsvillkor och fördelningen av olika resurser för

medborgarnas faktiska möjligheter att delta i samhällets beslutsprocesser? Hur

fördelas maktresurser och inflytande inom olika områden av svenskt samhällsliv?

Hur påverkar samhällsutvecklingen olika former av maktutövning? Utredningen

framhåller att någon heltäckande beskrivning inte kan ges om de frågor om

demokrati, makt och samhällsutveckling som formuleras i direktiven. I

huvudbetänkandet diskuteras mot bakgrund av de pågående förändringarna inom ett

antal centrala samhällsområden några av demokratins principiella problem och

dilemman. Sålunda tas i olika kapitel upp frågor om opinionsbildningen, om

genussystemet, om makten över kapitalet, om de organiserade intressena, om

medborgarna och politiken, om den offentliga sektorn, om makten över

marknaderna, om makteliten, om yttre krafter samt om makt och demokrati under

förändrade villkor.

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet uttryckte vid sin behandling av författningsfrågor under 1990/91

års riksmöte det angelägna i att den författningspolitiska debatten fortsatte i

syfte att uppnå breda politiska lösningar (1990/91:KU1 och KU32).

Vid sin behandling av frågan under förra riksmötet (se 1992/93:KU5) hänvisade

utskottet till att det författningspolitiska arbetet fortgick på två parallella

vägar, nämligen dels genom politiska samtal mellan partierna, dels genom

behandling i flera separata utredningar. Med hänvisning till att det, när

författningsfrågor utreds, alltid föreligger en strävan att uppnå breda och

samlande lösningar och till att regeringen förklarat att detta är avsikten med

partisamtalen, avvaktade utskottet denna beredning och avstyrkte föreliggande

motioner.

Utskottets bedömning

Under år 1993 har, som ovan redovisats, lämnats utredningsbetänkanden i flera

grundlagsfrågor, och propositioner har också avlämnats till riksdagen.

Utskottet anser inte att det nu finns anledning till ytterligare utredningar av

det slag som begärs i motionerna 1992/93:K218 yrkande 1 och 1992/93:K222

yrkande 1. Utskottet avstyrker motionsyrkandena.

De frågor som berörs i motionerna 1992/93:K207 yrkandena 1 och 2 och

1993/94:K210 yrkande 1 är av central betydelse för demokratin, och utskottet

anser det vara värdefullt att de diskuteras i en fri och öppen debatt.

Utskottet avstyrker motionsyrkandena.

Utskottet anser det vidare viktigt att diskussionen om etik i politiken förs

inom och mellan partierna och i den allmänna debatten. Utskottet avstyrker

däremot förslaget i motion 1993/94:K807 om tillsättande av en särskild

parlamentarisk utredning.

Finansbemyndigande

Gällande bestämmelser m.m.

9 kap. regeringsformen innehåller bestämmelser om finansmakten. Bl.a. anges i

2 § att statens medel inte får användas på annat sätt än riksdagen har

bestämt. Riksdagen bestämmer om användningen av statsmedel för skilda behov

genom budgetreglering, men riksdagen får också bestämma att medel tas i anspråk

i annan ordning. I 7 § anges att riksdagen i samband med budgetreglering eller

annars kan besluta riktlinjer för viss statsverksamhet för längre tid än anslag

till verksamheten avser och i 10 § att regeringen inte utan riksdagens

bemyndigande får ta upp lån eller i övrigt ikläda staten ekonomisk

förpliktelse.

Med stöd av finansfullmakten kan regeringen, om arbetsmarknadsläget kräver

det, omedelbart besluta om utgifter för vissa sysselsättningsskapande åtgärder

trots att särskilda medel inte har anvisats på statsbudgeten för ändamålet. Den

beloppsmässiga omfattningen av detta bemyndigande omprövas varje år. Enligt

givna bemyndiganden får finansfullmakten användas för vissa specificerade

ändamål.

Inom försvarssektorn används beställningsbemyndiganden för att styra

materielanskaffningen. Genom ett sådant bemyndigande ger riksdagen regeringen

fullmakt att medge att varor och tjänster beställs upp till ett visst

totalbelopp, men utan hänsyn till det aktuella budgetåret.

I lagen (1988:1387) om statens upplåning anges för vilka ändamål regeringen

eller efter regeringens bestämmande Riksgäldskontoret får ta upp lån till

staten. Dessa ändamål är bl.a. att finansiera löpande underskott i

statsbudgeten och andra utgifter som grundar sig på riksdagens beslut samt att

tillhandahålla sådana krediter och fullgöra sådana garantier som riksdagen

beslutat om. Lån får tas upp endast efter särskilt bemyndigande som lämnas av

riksdagen för ett budgetår i sänder. Lånebemyndigandet är beloppsmässigt

opreciserat.

Motion

I motion 1992/93:K219 av Daniel Tarschys (fp) yrkas att riksdagen beslutar om

en översyn av utformningen av riksdagens finansbemyndiganden -- de beslut

riksdagen fattar inom ramen för finansmakten, i synnerhet 7 och 10 §§ i 9 kap.

regeringsformen.

Motionären anför att riksdagens beslut den 18 december 1992 om åtgärder för

att stärka det finansiella systemet inrymde det största finansbemyndigande som

riksdagen någonsin har givit regeringen. Motionären utgår från att regeringen

själv överväger behovet av preciseringar och begränsningar av bemyndigandet,

och uppmärksammar i stället främst en mer principiell konstitutionell fråga,

nämligen om det är ändamålsenligt att finansbemyndiganden kan ges utan krav på

lagform. En olycklig effekt av den rådande formlösheten är enligt motionären

svårigheten att hålla ordning på alla de bemyndiganden som är givna, en annan

är att tolkningen kan försvåras. En särskild omständighet är att bemyndigandets

innebörd och omfång är av stort intresse inte enbart för dess direkta adressat,

dvs. regeringen, utan också för många andra ekonomiska aktörer.

Bakgrund

I proposition 1992/93:135 om åtgärder för att stärka det finansiella systemet

föreslog regeringen att staten skulle garantera att banker och vissa

kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid samt att regeringen

skulle bemyndigas att besluta om stödåtgärder som säkerställer detta åtagande.

I propositionen utsades att de statliga åtagandena skulle komma att bli

omfattande och kunna uppgå till åtskilliga miljarder kronor, men att det inte

"nu" gick att beräkna kostnaden för åtagandena. Riksdagen föreslogs därför

bemyndiga regeringen att besluta om stöd till banker och andra kreditinstitut i

erforderlig omfattning. Med hänsyn till att regeringen kunde väntas göra

betydande åtaganden för statens räkning med stöd av det begärda bemyndigandet

aviserades att regeringen fortlöpande skulle hålla riksdagen informerad om

vilka åtgärder som vidtas. Större enskilda åtaganden skulle riksdagen kunna

informeras om under pågående riksmöte. Härutöver avsågs redovisningar lämnas

årligen i budgetpropositionen fr.o.m. år 1994.

På tillstyrkande av näringsutskottet biföll riksdagen regeringens förslag i

nämnda delar (1992/93:NU16, rskr. 440). Lagen (1993:765) om statligt stöd till

banker och andra kreditinstitut trädde i kraft den 1 juli 1993.

Frågor om bankstödet m.m. behandlades även senare under riksmötet 1992/93.

Med anledning av förslag i budgetpropositionen (prop. 1992/93:100 bil. 8)

behandlades frågor om bankstödet m.m. i näringsutskottets betänkande NU24. En

proposition (prop. 1992/93:245) om lagreglering av det statliga stödet till

banker och andra kreditinstitut, m.m. behandlades i betänkandet NU35 och

regeringens skrivelse 1992/93:251 med vidtagna åtgärder för att stärka det

finansiella systemet i betänkandet NU37. -- Även till årets riksmöte har

regeringen avlämnat en skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder för att

stärka det finansiella systemet (skr. 1993/94:61, NU7). Ytterligare redovisning

ges i budgetpropositionen (1993/94:100, bil. 8).

Begärd utredning

Finansutskottet behandlade i sitt betänkande 1992/93:FiU30 frågan om på

vilket sätt riksdagen skall utöva sin finansmakt.

Utskottet påpekade att det finns motiv för att införa andra finansieringsformer

för investeringar än via anslagsmedel men underströk att det är nödvändigt att

i detta sammanhang beakta de krav som riksdagen ställer beträffande möjligheter

till inflytande och överblick. Utskottet anförde vidare bl.a. att det hittills

vedertagna sättet att genom anslagsbeslut fastställa en budgetreglering för

nästkommande budgetår skulle behöva utvecklas vidare till att omfatta även

investeringsbemyndiganden och liknande långsiktiga utgiftsåtaganden och att en

närmare prövning därför borde göras av hur riksdagens finansmakt skall

utformas. Utskottet ansåg att en utredning borde tillsättas med uppgift att se

över hur utgifter för statliga investeringar skall tas upp i statsbudgeten och

hur de skall redovisas. Det är därvid, framhöll utskottet, av stor vikt att

inte endast strävan att förbättra den statliga redovisningen beaktas utan även

hur riksdagens beslutsunderlag skall utformas. Vidare bör bedömningar göras av

vad riksdagen skall ta ställning till och hur sådana utgifter skall

finansieras. Utskottet ansåg även att den av utskottet förordade utredningen

också bör överväga omfattningen av den statliga budgeten -- vilka principer som

över huvud taget skall gälla för att statlig verksamhet skall redovisas över

budgeten eller vid sidan av budgeten. -- Utskottet ansåg slutligen att

riksdagen som sin mening borde ge regeringen till känna vad utskottet anfört om

att utreda frågan om avgränsningar för statsbudgeten och i samband därmed

överväga en uppdelning av statsbudgeten i drifts- och investeringsutgifter.

Riksdagen godkände vad finansutskottet anfört om att utreda frågan om

statsbudgetens omfattning och uppdelningen av statens utgifter i en drift- och

en kapitalbudget samt gav som sin mening regeringen detta till känna (rskr. 447

och 454).

I årets finansplan (prop. 1993/94:100, bil. 1) redovisas att det inom

Finansdepartementet inletts ett utredningsarbete om hur statens inkomster,

utgifter och förmögenhet bör budgeteras och redovisas samt att inom ramen för

detta arbete behandlas hur de statliga investeringarna bör budgeteras och

redovisas. Regeringen avser att successivt återkomma till riksdagen med en

redovisning av resultatet av detta arbete.

Utskottets bedömning

Riksdagen har begärt en utredning om bl.a. statsbudgetens omfattning. Därvid

påpekades att det är nödvändigt att beakta de krav som riksdagen ställer

beträffande möjligheter till inflytande och överblick och att en närmare

prövning bör göras av hur riksdagens finansmakt skall utformas.

Utredningsarbete pågår också inom Finansdepartementet.

Utskottet anser att resultatet av den begärda utredningen skall avvaktas och

avstyrker motion 1992/93:K219.

Riksbanksfrågor

Gällande bestämmelser

Riksbanken är enligt 9 kap. 12 § regeringsformen rikets centralbank med

ansvar för valuta- och kreditpolitik. Den skall också främja ett säkert och

effektivt betalningsväsende. Riksbanken är en myndighet under riksdagen. Den

förvaltas av åtta fullmäktige, av vilka sju väljs av riksdagen. Valet avser

riksdagens valperiod (8 kap. 6 § riksdagsordningen). Dessa sju riksdagsvalda

väljer i sin tur en fullmäktig, som skall vara chef för Riksbanken.

Riksbankschefen väljs för en tid av fem år. De riksdagsvalda fullmäktige väljer

inom sig ordförande.

Motion

I motion 1992/93:K211 av Hans Göran Franck (s) framhålls att Riksbankens roll

i den ekonomiska politiken har ökat under senare år. Motionären anser att

demokratiskt valda politiker och inte marknadskrafterna skall bestämma om den

viktiga avvägningen mellan inflation och sysselsättning och om valuta- och

räntepolitiken i övrigt. Han hänvisar till att det inför anpassningen till EG

pågår en översyn av riksbankslagen samt anför att det finns starka förespråkare

för en avpolitisering av Riksbanken. Inom EG får nu centralbankerna en allt

självständigare ställning i förhållande till regeringar och parlament. Enligt

Maastrichtavtalet skall regeringar eller parlament inte kunna påverka beslut av

centralbankerna. Detta anser motionären vara en farlig utveckling, som på allt

sätt måste motverkas. Han hemställer att riksdagen skall besluta att

Riksbankens inflytande över penning- och valutapolitiken skall vara politiskt

förankrad i riksdagen (yrkande 1) och att riksbankschefens mandatperiod skall

överensstämma med riksdagens (yrkande 2).

Utredningsbetänkanden m.m.

Riksbanksutredningen avlämnade under våren 1993 sitt betänkande (SOU 1993:20)

Riksbanken och prisstabiliteten. Utredningens uppdrag var att analysera

Riksbankens ställning och lämna förslag om mål och former för Riksbankens

verksamhet i syfte att skapa en klar och ändamålsenlig ram för

penningpolitiken. Enligt tilläggsdirektiv hade utredningen att lämna förslag

som tillgodoser de krav som kan komma att ställas på penning- och

valutapolitisk lagstiftning vid ett svenskt medlemskap i EG. I syfte att öka

penning- och valutapolitikens effektivitet borde Riksbankens institutionella

oberoende därvid stärkas.

Riksbanksutredningens förslag innebär bl.a. följande. Riksbanken skall även

fortsättningsvis vara direkt underställd riksdagen, som också skall utse

ledamöter i riksbanksfullmäktige. Riksdagen skall ange mål och ge andra

föreskrifter i penning- och valutapolitiska frågor genom lag. Bankens ställning

bör vara fristående i den meningen att riksdag och regering inte får bestämma

hur den skall besluta i enskilda frågor. Riksbanken skall självständigt kunna

förfoga över de penningpolitiska styrmedlen. Ökad självständighet för

Riksbanken förutsätter att ett mål för dess verksamhet anges av riksdagen.

Härigenom får penning- och valutapolitiken en demokratisk förankring. Målet för

Riksbanken bör vara att värna penningvärdet. -- Sju fullmäktigeledamöter

föreslås väljas av riksdagen för en sjuårig mandatperiod genom successiva val.

De sju av riksdagen utsedda fullmäktigeledamöterna skall även fortsättningsvis

på fem år välja en riksbankschef, som därtill tillika blir fullmäktig, samt två

vice riksbankschefer, vilka kan tjänstgöra som suppleanter i fullmäktige.

Valbarheten till fullmäktige begränsas. Bl.a. föreslås att en ledamot av

fullmäktige inte samtidigt skall få vara ledamot av riksdagen. För att stärka

den demokratiska kontrollen skall Riksbanken regelbundet inför riksdagen

offentligt redovisa sin syn på penning- och valutapolitiken. -- I en

reservation till betänkandet föreslog de två socialdemokratiska ledamöterna,

med hänvisning till att tidpunkten just nu är ovanligt illa vald att fatta

beslut i frågor som gäller penning- och valutapolitikens institutionella ram,

att utredningen skulle avstå från att lägga fram ett sedvanligt slutbetänkande

och i stället avsluta sitt arbete med att enbart lägga fram det underlags- och

analysmaterial den hade utarbetat. Reservanterna framhöll vikten av att

penningpolitik och finanspolitik står i samklang med varandra. De ansåg bl.a.

att riksdagen utgör en god rekryteringsbas för riksbanksfullmäktige och att

förslaget med sjuåriga mandatperioder för flertalet fullmäktige samtidigt som

riksbankschefen skall utses på fem år inte har några större fördelar. --

Riksbankens ställning behandlas även i Ekonomikommissionens ovan nämnda

betänkande Nya villkor för ekonomi och politik, och kommissionens förslag

ligger i linje med Riksbanksutredningens.

I regeringens proposition 1993/94:25 om inriktningen av den ekonomiska

politiken framhåller regeringen i samband med en redogörelse för förändringar

till följd av Ekonomikommissionens förslag att en bred politisk enighet är

nödvändig eller speciellt önskvärd på vissa områden och att detta gäller t.ex.

Riksbankens ställning.

Vid de överläggningar som under hösten hållits mellan företrädare för

riksdagspartierna har även frågan om Riksbankens ställning berörts.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att något förslag till ändring i regeringsformen med

anledning av Riksbanksutredningens förslag inte har lagts fram för riksdagen

inom den tid som gäller för förslag till grundlagsändringar som skall träda i

kraft under nästa valperiod. Med hänsyn till önskemålet om bred politisk

enighet vid en förändring av Riksbankens ställning utgår utskottet från att

något sådant förslag inte heller läggs fram utan att sådan enighet nåtts.

Utskottet anser därmed att motion 1992/93:K211 inte bör föranleda något

uttalande av riksdagen. Utskottet avstyrker motionen.

Utrikesnämnden

Gällande bestämmelser m.m.

Regeringsformen innehåller i 10 kap. bestämmelser om förhållandet till andra

stater. Bl.a. finns bestämmelser om Utrikesnämnden. Enligt 6 § skall

regeringen dels hålla Utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska

förhållanden som kan få betydelse för riket och överlägga med nämnden om dessa

så ofta det erfordras, dels i alla utrikesärenden av större vikt normalt

överlägga med nämnden före avgörandet.

Enligt 7 § består Utrikesnämnden av talmannen samt nio andra ledamöter som

riksdagen väljer inom sig, och närmare bestämmelser om nämndens sammansättning

meddelas i riksdagsordningen. Val av ledamöter avser riksdagens valperiod (8

kap. 7 § riksdagsordningen).

Motion

I motion 1992/93:K222 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) påtalar motionärerna

att utformningen av gällande bestämmelser gör det ytterligt svårt för små

partier att få en plats i Utrikesnämnden, och att det måste ifrågasättas om

inte nämnden kan ha spelat ut sin roll i en modern demokrati på väg ut i

Europa. Motionärerna begär att Utrikesnämndens konstitutionella funktion och

betydelse blir föremål för särskild utredning (yrkande 3).

Bakgrund

Utrikesnämnden inrättades som ett permanent organ genom en grundlagsändring

år 1921. Mellan åren 1937 och 1971 rådde personalunion mellan nämnden och

utrikesutskottet. I samband med att enkammarriksdagen infördes hävdes

personalunionen, och antalet ledamöter i nämnden minskades från sexton till

nio. Därvid åberopades "uppdragets särskilda förtroendekaraktär".

Utrikespolitiken är enligt 1974 års regeringsform, liksom tidigare, en

regeringens styrelsefunktion. I samband med författningsreformen framhöll

emellertid såväl Grundlagberedningen som föredragande statsrådet att

utrikespolitikens betydelse för rikets säkerhet motiverade att riksdagen hade

en vidsträckt insyn och ett starkt inflytande på detta område. I ett yttrande

till konstitutionsutskottet (se KU 1976/77:36) angående riksdagens ställning i

den utrikespolitiska beslutsprocessen erinrade utrikesutskottet om att ett

flertal former för riksdagens insyn i och inflytande över utrikespolitiken har

vuxit fram utöver dem som uttryckligen föreskrivs i grundlagen. Det var enligt

utskottet givet att Utrikesnämnden och utrikesutskottet har centrala

funktioner, men information i olika utrikespolitiska frågor till riksdagen

förekommer också i en rad andra berednings- och samrådsformer varigenom

riksdagsledamöter och de politiska meningsriktningar de företräder kan få insyn

i och utöva påverkan på regeringspolitikens utformning på utrikesområdet.

Utskottets bedömning

Utrikesnämnden är ett forum för fortlöpande och förtroligt samråd mellan

regeringen och riksdagen i alla utrikesfrågor av större vikt och betydelse för

vårt land. Utskottet ser inte anledning att ompröva nämndens roll och

sammansättning, och utskottet avstyrker motion 1992/93:K222 yrkande 3.

Opinionsundersökningar

Motion

Frågan om politiska opinionsundersökningar och deras effekter tas upp i

motion 1992/93:K802 av Jerzy Einhorn (kds). Motionären anför i motionen till en

början att de korta valperioderna i Sverige skapar en ryckighet och försvårar

långsiktiga lösningar och att landet skulle gagnas av väsentligt längre

valperioder. Den fråga som motionen avser är emellertid de tätt återkommande

opinionsundersökningarna, som enligt motionären påverkar det politiska livet på

samma ogynnsamma sätt. Motionären pekar på de stora felmarginalerna i

opinionsundersökningar baserade på ett litet antal tillfrågade

intervjupersoner. Han vill inte förespråka något förbud mot

opinionsundersökningar men pekar på att i många länder finns lagliga

begränsningar för publicering av opinionsundersökningar. I motionen föreslås

att en utredning skall tillsättas med uppdrag att se över och redovisa

litteraturen som finns om opinionsundersökningarnas effekter och bestämmelser i

andra länder för olika former av begränsning för publicering av

opinionsundersökningar mellan valen. Utredningen bör lägga fram alternativa

förslag till eventuella begränsningar i genomförande eller publicering av

opinionsundersökningar som är förenliga med grundlagen.

Bakgrund med gällande bestämmelser

Regeringsformens andra kapitel innehåller, som berörts ovan, bestämmelser om

grundläggande fri- och rättigheter. Varje medborgare är enligt 1 § gentemot

det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet och informationsfrihet.

Yttrandefrihet definieras som frihet att i tal, skrift eller bild eller på

annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.

Informationsfrihet definieras som frihet att inhämta och ta emot upplysningar

samt att i övrigt ta del av andras yttranden.

De nämnda fri- och rättigheterna får i viss utsträckning begränsas genom lag.

Begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett

demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt

med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig

så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som en av

folkstyrelsens grundvalar. Vidare får begränsning inte göras enbart på grund av

politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Yttrande- och

informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet,

folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets

helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Friheten att yttra sig i

näringsverksamhet får begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten

och informationsfriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. --

Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall särskilt beaktas vikten

av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska,

religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

Forskningsrådsnämnden utgav år 1986 i serien Källa ett häfte med rubriken

Makten över opinionen (Källa 23). I en av uppsatserna i häftet konstaterades

att samhällsforskningen ännu inte har någon bestämd uppfattning om effekterna

av opinionsundersökningar i den politiska processen. I en annan uppsats

hänvisades till de relativt likartade riktlinjer för opinionsjournalistik, som

utvecklats i USA, Europa och Japan, och som för Europas del formulerats av

ESOMAR (the European Society for Opinion and Marketing Research) i

International Code of Practice for the Publication of Public Opinion Research.

Vidare nämndes fransk lagstiftning mot publicering av opinionsundersökningar

inför val, och en redogörelse lämnades för de slutsatser som en

utredningskommitté under Europarådet lämnat år 1985. Kommittén ansåg att

skärpta kontroller varken var önskvärda eller nödvändiga. Inte heller var det

enligt kommittén nödvändigt eller värdefullt att eftersträva internationellt

harmoniserad lagstiftning, men undersökningsinstituten borde efterleva lämpliga

etiska riktlinjer och medlemsstaterna använda sitt inflytande för att försäkra

sig om att undersökningsinstituten tillämpade någon form av självreglering.

Utskottets bedömning

Den utredning som föreslås i motion 1992/93:K802 skulle ha till uppgift bl.a.

att föreslå sådana begränsningar i fråga om genomförande och publicering av

opinionsundersökningar som är förenliga med grundlagen. Utskottet kan inte se

hur sådana begränsningar skulle kunna åstadkommas utan att komma i konflikt med

grundlagsreglerna om informations- och yttrandefriheten. Utskottet avstyrker

motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändring i regeringsformen

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:K218 yrkande 2 och

med avslag på motionerna 1993/94:K16, 1993/94:K17, 1992/93:K218 yrkande 3 och

1992/93:K321 i denna del som vilande antar det i proposition 1993/94:115

framlagda förslaget till lag om ändring i regeringsformen,

res. 1 (nyd)

2. beträffande ändring i kommunallagen m.m.

att riksdagen med anledning av propositionen antar

dels det av utskottet i bilaga 3 framlagda förslaget till lag

om ändring i kommunallagen (1991:900),

dels det av utskottet i bilaga 3 framlagda förslaget till lag

om ändring i kommunalförbundslagen (1985:894),

3. beträffande övergång till republik

att riksdagen avslår motion 1993/94:K209,

men. (v) - delvis

4. beträffande statschefens religionstillhörighet

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K209 i denna del och

1993/94:K617 yrkande 2,

5. beträffande vissa skyldigheter för tronföljaren m.fl.

att riksdagen avslår motion 1992/93:K209 i denna del,

6. beträffande val i kyrkliga församlingar

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K705 och 1993/94:A815

yrkande 56,

7. beträffande skilda valdagar m.m.

att riksdagen avslår motion 1992/93:K218 yrkandena 5 och 6,

8. beträffande sambandet mellan mandat och parti

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K215 och 1992/93:K220,

res. 2 (nyd)

9. beträffande antalet ledamöter i riksdagen

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K201, 1992/93:K204,

1992/93:K321 i denna del och 1993/94:K203,

10. beträffande sänkning av rösträttsåldern

att riksdagen avslår motion 1993/94:K705,

11. beträffande slopat krav på medborgarskap för rösträtt

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K207 yrkande 4,

1992/93:Ju618 yrkande 10, 1993/94:K210 yrkande 3 och 1993/94:Sf616 yrkande 8,

men. (v) - delvis

12. beträffande rösträtt för nordiska medborgare

att riksdagen avslår motion 1992/93:K216,

13. beträffande folkomröstningsinstitutet

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K208 och med

anledning av motionerna 1992/93:K207 yrkande 10 och 1993/94:K210 yrkande 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 3 (s)

14. beträffande grundlagsutredning

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K218 yrkande 1 och

1992/93:K222 yrkande 1,

res. 4 (nyd)

15. beträffande politiska resurser m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K207 yrkandena 1 och 2 och

1993/94:K210 yrkande 1,

men. (v) - delvis

16. beträffande förtroendet för politiker

att riksdagen avslår motion 1993/94:K807,

17. beträffande finansbemyndigande

att riksdagen avslår motion 1992/93:K219,

18. beträffande Riksbanken

att riksdagen avslår motion 1992/93:K211,

19. beträffande Utrikesnämnden

att riksdagen avslår motion 1992/93:K222 yrkande 3,

res. 5 (nyd)

20. beträffande opinionsundersökningar

att riksdagen avslår motion 1992/93:K802.

Stockholm den 17 mars 1994

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c),

Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove

Johansson (s), Ingvar Johnsson (s), Inger René (m), Hans Göran Franck (s),

Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Lisbeth Staaf-Igelström (s),

Elvy Söderström (s), Ingela Mårtensson (fp) och Göran Åstrand (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga

behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Ändring i regeringsformen (mom. 1)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Med

regeringens" och slutar med "denna del." bort ha följande lydelse:

Regeringens förslag bygger på partival med inslag av personröstning.

Utskottet anser detta vara fel väg. Val till riksdagen bör i stället grundas på

personval där den kandiderande personen kan, men inte måste, tillhöra ett

parti. Som framhålls i motion 1993/94:K17 skulle personval vitalisera

demokratin och motverka fastlåsningar i åsikter och handlingsstrategier inom

partierna. Ett personvalssystem av finsk eller rysk modell vore enligt

utskottets mening att föredra. Detta förhindras genom att en sådan bestämmelse

som regeringen föreslår införs i 3 kap. 1 § regeringsformen. Utskottet anser

därför att regeringens förslag i denna del bör avslås.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande ändring i regeringsformen

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:K218 yrkande 2,

1992/93:K321 i denna del och 1993/94:K17 och med avslag på motionerna

1993/94:K16 och 1992/93:K218 yrkande 3

dels avslår det i proposition 1993/94:115 framlagda förslaget

till lag om ändring i regeringsformen såvitt avser 3 kap. 1 §,

dels som vilande antar det i propositionen framlagda förslaget

till lag om ändring i regeringsformen i övrigt,

2. Sambandet mellan mandat och parti (mom. 8)

Hariet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med

"Utskottet vidhåller" och på slutar med "och 1992/93:K220." bort ha följande

lydelse:

Som framhålls i motion 1992/93:K220 utses för varje mandat som ett parti

erhåller en riksdagsledamot och en ersättare för ledamoten. Enligt utskottets

uppfattning förutsätter väljarna med nuvarande valsystem att den som väljs för

ett visst parti skall fullgöra det uppdrag som han eller hon har åtagit sig och

inte lämna partiet. Möjligheten för ledamöter att stanna kvar i riksdagen utan

att representera det parti som han eller hon har valts för är ägnad att rubba

tilltron till det politiska systemet, den representativa demokratin och dess

funktioner. Gällande regler i detta hänseende bör därför ändras.

Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna, och

regeringen bör vidta de åtgärder som tillkännagivandet ger anledning till.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

8. beträffande sambandet mellan mandat och parti

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K220 och med

anledning av motion 1992/93:K215 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Folkomröstningsinstitutet (mom. 13)

Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar Johnsson, Hans

Göran Franck, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy Söderström (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Såsom

anförs" och slutar med "till känna." bort ha följande lydelse:

Den representativa demokratins principer är grundläggande för det svenska

statsskicket. De regler som gäller för folkomröstning i den svenska

författningen har utvecklats med utgångspunkt från dessa principer.

Ett vidgat bruk av folkomröstningar och ett införande av beslutande

folkomröstningar kommer att allvarligt försvaga det parlamentariska

styrelseskicket och motverka strävandena att stärka riksdagens ställning. En

sådan utveckling är inte önskvärd.

Ändringar i regelverket för folkomröstningsinstitutet måste därför ske med

stor varsamhet och utan att de grundläggande principerna för det

parlamentariska styrelseskicket går förlorade.

Så sent som under november/december 1993 har ett flertal frågor som rör det

svenska statsskicket diskuterats och beretts av de politiska partierna i

riksdagen. Enighet har uppnåtts i viktiga grundlagsfrågor, bl.a. om

valperiodernas längd och om införande av ett ökat inslag av personval.

Utskottet anser att det så kort tid efter en överenskommelse mellan partierna

om ändringar i författningen inte bör komma i fråga att ta upp spörsmålet om

folkomröstning.

Utskottet finner inte anledning att frångå sitt tidigare ställningstagande.

Därmed avstyrks motionerna 1992/93:K207 yrkande 10, 1992/93:K208 och

1993/94:K210 yrkande 2.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

13. beträffande folkomröstningsinstitutet

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K207 yrkande 10,

1992/93:K208 och 1993/94:K210 yrkande 2,

4. Grundlagsutredning (mom. 14)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "Under

år" och slutar med "avstyrker motionsyrkandena." bort ha följande lydelse:

En ny grundlag bör enligt utskottets uppfattning renodla riksdagens och

regeringens roller och befästa skyddet för medborgarnas frihet och personliga

integritet. En utredning bör därför, som framhålls i motion 1992/93:K222

yrkande 1, tillsättas med sikte på att låta svenska folket ta ställning till en

samlad ny grundlag för 2000-talet.

dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

14. beträffande grundlagsutredning

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K222 yrkande 1 och

med avslag på motion 1992/93:K218 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

5. Utrikesnämnden (mom. 19)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med

"Utrikesnämnden är" och slutar med "yrkande 3." bort ha följande lydelse:

Det kan ifrågasättas om inte Utrikesnämnden spelat ut sin roll i en modern

demokrati. Som framhålls i motion 1992/93:K222 yrkande 3 gör också utformningen

av gällande bestämmelser det ytterst svårt för små partier att få en plats i

nämnden.

Med hänsyn till det anförda bör Utrikesnämndens konstitutionella funktion och

betydelse bli föremål för särskild utredning.

dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

19. beträffande Utrikesnämnden

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K222 yrkande 3 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet

inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Bengt Hurtig (v) anför:

Monarkin är en rest från det feodala ståndssamhället och strider mot

principerna för ett demokratiskt statsskick och om alla människors lika värde.

Även om kungens makt formellt sett är begränsad saknar monarkin inte

maktpolitisk betydelse. Den är en ideologisk maktfaktor som tjänar att bevara

en borgerlig livshållning och motverka strävandena mot jämlikhet, kamratskap

och solidaritet. Några godtagbara skäl för att bevara monarkin har enligt min

mening inte anförts. Statschefen är en av landets främsta företrädare och hans

eller hennes uppgifter är således av stor betydelse. Jag anser det därför vara

mycket viktigt att han eller hon har god kännedom om folkets liv, om

folkorganisationerna och om landets politiska system och förhållanden. Med

hänsyn till det goda anseende riksdagens talman har i alla politiska läger bör

enligt min mening talmannen vara rikets statschef. Förslagen i motion

1993/94:K209 att upphäva successionsordningen och att de representativa

uppgifter som åvilar konungen förs över till riksdagens talman bör därför

tillstyrkas.

Av de människor som arbetar på samma arbetsplats och har gemensamma sociala

och ekonomiska intressen är en del utestängda från möjligheten att politiskt

påverka dessa intressen på grund av att de är utländska medborgare. Jag anser

det vara viktigt för integreringen av våra invandrare att de får rösträtt i

riksdagsval, oberoende av medborgarskap. Det är också en viktig demokratisk

fråga.

Enligt Vänsterpartiets uppfattning är det nödvändigt att stärka de

underprivilegierades politiska resurser. De ökade inslag av marknadsstyrning i

ekonomin som införs och kombineras med större ojämlikhet vad gäller inkomster

och förmögenhet bidrar till att makten över samhällsutvecklingen blir mer

ojämnt fördelad. Arbetslöshet, ökade ekonomiska klyftor och privatiseringar

påverkar demokratin, och för att stärka demokratin måste enligt vår mening

arbetslösheten minskas och inkomsterna fördelas jämnare.

Vänsterpartiet delar vidare den i reservation 5 framförda uppfattningen att

Utrikesnämndens funktion och betydelse bör utredas.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 3, 11 och 15

borde ha hemställt:

3. beträffande övergång till republik

att riksdagen

dels med anledning av motion 1993/94:K209 yrkande 1 som

vilande antar det i bilaga 2 intagna förslaget till lag om ändring i

regeringsformen med den ändringen att till förslaget fogas en

ikraftträdandebestämmelse av följande lydelse: Denna lag träder i kraft den 1

januari 1999.,

dels med anledning av motion 1993/94:K209 yrkande 2 som

vilande antar följande

Förslag till lag om upphävande av successionsordningen

Härigenom föreskrivs att successionsordningen skall upphöra att

gälla vid utgången av år 1998.

dels med bifall till motion 1993/94:K209 yrkande 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts,

11. beträffande slopat krav på medborgarskap för rösträtt

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:K207 yrkande 4,

1992/93:Ju618 yrkande 10, 1993/94:K210 yrkande 3 och 1993/94:Sf616 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. beträffande politiska resurser m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:K207 yrkandena 1

och 2 och 1993/94:K210 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

Förslag till lag om ändring i regeringsformen

I motion 1993/94:K209 framlagt förslag

Bilaga 2

Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs i fråga om regeringsformen dels

att 5 kap. 5 och 7 §§ skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 3

och 5 §§, 5 kap. 2--4 och 6 §§ skall ha nedan angivna lydelse:

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

1 kap.

3 §

Regeringsformen, Regeringsformen,

successionsordningen, tryckfrihetsförordningen

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen

och yttrandefrihetsgrundlagen är rikets grundlagar.

är rikets grundlagar.

5 §

Konungen eller drottning, som Riksdagens talman är rikets

enligt successionsordningen statschef.

innehar Sveriges tron, är

rikets statschef.

Vad i denna regeringsform

är stadgat om konungen

skall, om drottning är

statschef, gälla henne.

5 kap.

2 §

Som statschef får endast Som statschef får endast

den tjänstgöra som är den tjänstgöra som är

svensk medborgare och har svensk medborgare. Hon eller

fyllt tjugofem år. Han han får icke samtidigt vara

får icke samtidigt vara statsråd.

statsråd eller utöva

uppdrag såsom talman eller

riksdagsledamot.

Statschefen skall samråda Statschefen skall samråda

med statsministern, innan han med statsministern, innan hon

reser utrikes. eller han reser utrikes.

3 §

Är konungen av sjukdom, Är riksdagens talman av

utrikes resa eller annan orsak sjukdom, utrikes resa eller

hindrad att fullgöra sina annan orsak hindrad att

uppgifter, inträder enligt fullgöra sina uppgifter som

gällande tronföljd statschef, inträder den av

medlem av konungahuset, som ej riksdagens vice talmän, som

är hindrad, för att är närmast i rang och ej

såsom tillfällig är förhindrad, för

riksföreståndare att såsom tillförordnad

fullgöra statschefens statschef fullgöra

uppgifter. statschefens uppgifter.

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

4 §

Utslocknar konungahuset, utser Avlider riksdagens talman,

riksdagen en fullgörs

riksföreståndare att statschefsfunktionen av den av

fullgöra statschefens riksdagens vice talmän som

uppgifter tills vidare. är närmast i rang och ej

Riksdagen utser samtidigt en är förhindrad, till dess

vice riksföreståndare. nyval av talman företagits.

Detsamma gäller, om

konungen dör eller avgår

och tronföljaren ännu ej

fyllt tjugofem år.

5 §

Har konungen under sex

månader utan avbrott varit

hindrad att fullgöra sina

uppgifter eller underlåtit

att fullgöra dem, skall

regeringen anmäla det till

riksdagen. Riksdagen

bestämmer, om konungen

skall anses ha avgått.

6 §

Riksdagen kan utse någon Om riksdagens talman och vice

att efter regeringens talmän är förhindrade

förordnande att tjänstgöra skall,

tjänstgöra som så länge hindret

tillfällig består, som

riksföreståndare när tillförordnad statschef

ingen med behörighet enligt tjänstgöra den av

3 eller 4 § kan riksdagens ledamöter som

tjänstgöra. längst tid har varit

ledamot av riksdagen.

Talmannen eller, vid

förfall för honom, vice

talman tjänstgör efter

regeringens förordnande som

tillfällig

riksföreståndare, när

ingen annan behörig kan

tjänstgöra.

7 §

Konungen kan ej åtalas

för sina gärningar.

Riksföreståndare kan ej

åtalas för sina

gärningar som statschef.

Utskottets lagförslag

1. Förslag till

Lag om ändring i kommunallagen (1991:900)

Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 5 § och 6 kap. 12 § kommunallagen

(1991:900) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

5 §

Ledamöterna och Ledamöterna och

ersättarna i fullmäktige ersättarna i fullmäktige

skall väljas för tre skall väljas för fyra

år räknat från och år räknat från och

med den 1 november valåret. med den 1 november valåret.

Om valprövningsnämnden har beslutat om omval enligt 15 kap. 7 § tredje

stycket vallagen (1972:620), skall mandattiden dock förlängas till dess omvalet

har avslutats.

I Stockholms kommun räknas mandattiden från och med den 15 oktober valåret.

6 kap.

12 §

Ledamöterna och Ledamöterna och

ersättarna i styrelsen ersättarna i styrelsen

väljs för tre år, väljs för fyra år,

räknat från och med den räknat från och med den

1 januari året efter det 1 januari året efter det

år då val av år då val av

fullmäktige har ägt rum fullmäktige har ägt rum

i hela landet. i hela landet.

Fullmäktige får dock bestämma att styrelsens mandattid skall räknas från och

med det sammanträde då valet förrättas intill det sammanträde då val av

styrelse förrättas nästa gång. I ett sådant fall skall nyvalda fullmäktige

välja styrelsen vid fullmäktiges första sammanträde.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2. När mandattid räknas första gången enligt de nya bestämmelserna skall som

valår enligt 5 kap. 5 § och år då val av fullmäktige har ägt rum i hela landet

enligt 6 kap. 12 § gälla år 1994.

2. Förslag till

Lag om ändring i kommunalförbundslagen (1985:894)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7 § kommunalförbundslagen (1985:894) skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

7 §1

Ledamöter och ersättare Ledamöter och ersättare

i förbundsfullmäktige i förbundsfullmäktige

väljs för tre år, väljs för fyra år,

räknat från och med den räknat från och med den

1 januari året efter det, 1 januari året efter det,

då val i hela riket till då val i hela riket till

kommunfullmäktige och kommunfullmäktige och

landsting har ägt rum. landsting har ägt rum.

Val av ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige förrättas av de nyvalda

fullmäktige det år då val i hela riket till kommunfullmäktige och landsting har

ägt rum.

Om val till en medlems fullmäktige har upphävts och omval har ägt rum eller

om rättelse har vidtagits genom förnyad sammanräkning och mandatfördelningen

mellan partierna i medlemmens fullmäktige därvid har ändrats, upphör uppdragen

för de ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige som har utsetts av en

sådan medlem två månader efter det att omvalet eller sammanräkningen har

avslutats. När omvalet eller den förnyade sammanräkningen har avslutats, skall

en sådan förbundsmedlems fullmäktige förrätta nytt val av ledamöter och

ersättare för återstoden av tjänstgöringstiden.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2. När mandattid räknas första gången enligt de nya bestämmelserna skall som

år då val i hela riket till kommunfullmäktige och landsting har ägt rum gälla

år 1994.

1 Senaste lydelse 1991:1695.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 2

Motioner väckta med anledning av propositionen 2

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994 2

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993 3

Utskottet 5

Inledning 5

Propositionens huvudsakliga innehåll 6

Behörighet som statschef m.m. 6

Gällande bestämmelser 6

Statschefens behörighetsålder 7

Propositionen 7

Motioner 7

Utskottets bedömning 7

Statsskicket 7

Motion 7

Tidigare utskottsbehandling 8

Utskottets bedömning 8

Vissa skyldigheter för statschefen m.fl. 8

Gällande bestämmelser 8

Motioner 8

Tidigare riksdagsbehandling m.m. 9

Utskottets bedömning 9

Valperiodens längd och den gemensamma valdagen 10

Gällande bestämmelser m.m. 10

Partiföreträdaröverläggningar 10

Propositionen 11

Motioner 11

Utskottets bedömning 11

Personval m.m. 12

Gällande bestämmelser m.m. 12

Utredningsbetänkande 13

Ökat inslag av personval 14

Propositionen m.m. 14

Motioner 14

Utskottets bedömning 15

Samband mellan mandat och parti 15

Motioner 15

Tidigare utskottsbehandling 15

Utskottets bedömning 16

Antalet ledamöter i riksdagen 16

Gällande bestämmelser med bakgrund 16

Utredningsbetänkande m.m. 17

Motioner 17

Tidigare utskottsbehandling 17

Utskottets bedömning 18

Rösträtt i val 18

Gällande bestämmelser m.m. 18

Rösträttsåldern 19

Motion 19

Bakgrund till gällande bestämmelse 19

Utskottets bedömning 19

Medborgarskapskravet 19

Motioner 19

Tidigare utskottsbehandling 19

Utskottets bedömning 20

Folkomröstningsinstitutet 20

Gällande bestämmelser 20

Motioner 21

Utredningsbetänkanden m.m. 22

Tidigare utskottsbehandling 22

Utskottets bedömning 23

Allmän grundlagsöversyn m.m. 23

Motioner 23

Utredningsbetänkanden m.m. 24

Tidigare utskottsbehandling 25

Utskottets bedömning 26

Finansbemyndigande 26

Gällande bestämmelser m.m. 26

Motion 27

Bakgrund 27

Begärd utredning 28

Utskottets bedömning 28

Riksbanksfrågor 29

Gällande bestämmelser 29

Motion 29

Utredningsbetänkanden m.m. 29

Utskottets bedömning 30

Utrikesnämnden 31

Gällande bestämmelser m.m. 31

Motion 31

Bakgrund 31

Utskottets bedömning 32

Opinionsundersökningar 32

Motion 32

Bakgrund med gällande bestämmelser 32

Utskottets bedömning 33

Hemställan 33

Reservationer 35

1. Ändring i regeringsformen (mom. 1) 35

2. Sambandet mellan mandat och parti (mom. 8) 36

3. Folkomröstningsinstitutet (mom. 13) 36

4. Grundlagsutredning (mom. 14) 37

5. Utrikesnämnden (mom. 19) 38

Meningsyttring av suppleant 38

Bilagor 40