Bet. 1993/94:KU28

Konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU28

Ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservation

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1993/94

KU28

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas 25 motioner om ytterligare

åtgärder mot barnpornografi m.m.

Konstitutionsutskottet föreslår med anledning av ett antal

motioner grundlagsändringar som innebär att det skall bli

straffbart att inneha barnpornografi fr.o.m. den 1 januari 1999.

För tiden fram till den dagen föreslår konstitutionsutskottet

vissa andra åtgärder som innebär ändring i grundlag. Sålunda

föreslår konstitutionsutskottet att det fr.o.m. den 1 januari

1995 skall bli möjligt att konfiskera barnpornografiskt material

som påträffas i samband med en förundersökning och att det skall

bli möjligt att förverka den ekonomiska vinningen av

barnpornografi. Beträffande dessa förslag har

konstitutionsutskottet beslutat om undantag från

niomånadersregeln i 8 kap. 15 § regeringsformen.

Vidare föreslår konstitutionsutskottet att riksdagen gör

tillkännagivanden till regeringen om begreppet barn i

bestämmelserna om barnpornografibrott, om skärpt straff för

barnpornografibrott och om förbättringar inom

polisorganisationen för att bekämpa barnpornografibrott.

Till betänkandet har fogats en reservation, fyra särskilda

yttranden och en meningsyttring.

Motioner

1993/94:K401 av Margareta Viklund och Dan Ericsson i Kolmården

(kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att kriminalisera innehav

av barnpornografi.

1993/94:K402 av Margareta Viklund och Chatrine Pålsson (kds)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning för

att få fram en strategi för att minska videovåldets negativa

effekter.

1993/94:K403 av Sigrid Bolkéus och Birthe Sörestedt (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i motionen om kriminalisering av innehav av

barnpornografi.

1993/94:K404 av Ingbritt Irhammar och Rosa Östh (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om kriminalisering av innehav av

barnpornografi.

1993/94:K405 av Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lagstiftning om förbud att inneha

barnpornografisk bild.

1993/94:K406 av Holger Gustafsson och Liisa Rulander (kds)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet att kriminalisera

innehav av barnpornografi.

1993/94:K407 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en höjning av straffpåföljden för brott

mot förbudet mot spridning och tillverkning av barnpornografi,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en åldersgräns för personers medverkan i

pornografiska sammanhang,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utredning av konsekvenserna av ett

eventuellt förbud mot innehav av barnpornografi.

1993/94:K410 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen beslutar kriminalisera innehav av barnpornografi.

1993/94:K411 av Ingela Thalén m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förbud mot innehav av barnpornografi.

1993/94:K412 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen beslutar kriminalisera innehav av barnpornografi.

1993/94:K415 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kriminalisering av innehav av

barnpornografiskt material,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn av tryck- och

yttrandefrihetslagstiftningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn av straffsatserna för

barnpornografibrott.

1993/94:K417 av Inger Koch och Christel Anderberg (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att innehav av barnpornografi bör

kriminaliseras.

1993/94:K424 av Birgit Henriksson (m) vari yrkas

1. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om åldersgräns för medverkan i pornografiska sammanhang

och kriminalisering av innehav av barnpornografiska alster,

2. att riksdagen ger regeringen till känna att åldersgränsen

för barn bör vara densamma som myndighetsåldern.

1993/94:K426 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att förbjuda innehav av

barnpornografi i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar utvidga förbudet mot olaga

våldsskildring till att även avse innehav.

1993/94:K427 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kriminalisering av innehav av

barnpornografi.

1993/94:K430 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utvärdering av de förändringar som

tillkom genom 1990 års riksdagsbeslut om våldsskildringar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av forskning om det s.k.

underhållningsvåldets effekter.

1993/94:K432 av Birgitta Dahl m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kriminalisering av innehav och all

hantering av barnpornografi,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införande av skärpta straffsatser,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett samnordiskt uppträdande i

barnpornografiska frågor, såväl inom Norden som på det

internationella planet.

1993/94:K436 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

kriminalisering av innehav av barnpornografi,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sannolika skäl och domstolsbeslut som

förutsättning för tvångsmedel,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åldersgränsen för barnpornografibrott.

1993/94:K439 av Berndt Ekholm och Lena Klevenås (s) vari yrkas

att riksdagen beslutar om erforderliga grundlagsändringar för

att förbjuda innehav av barnpornografi.

1993/94:K440 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att förbjuda innehav av

barnpornografi i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar utvidga förbudet mot olaga

våldsskildring till att även avse innehav.

1993/94:K445 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds,

nyd, v, -) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar kriminalisera innehav av

barnpornografi vars framställning förutsätter sexuella övergrepp

på barn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om datateknik och teleöverföring av

barnpornografi,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av lagstiftningen om spridning

av barnpornografi,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av straffsatserna för

barnpornografiska brott.

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjlighet för domstol att förstöra

beslagtagna barnpornografiska foton, filmer, videor eller

disketter,

1993/94:Ju809 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

5. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 7 kap. 4 § punkt

12 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen att innehav av barnpornografi

förbjuds.

1993/94:Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om våldspornografi.

1993/94:U615 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

12. att riksdagen beslutar att innehav av barnpornografi skall

kriminaliseras.

1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändring av 16 kap. 10 b § brottsbalken.

Utskottet

Inledning

Barnpornografibrottet infördes i brottsbalken och

tryckfrihetsförordningen år 1980. Under senare tid har

barnpornografi aktualiserats alltmer i den allmänna debatten och

i riksdagen. I en skrivelse till justitieministern hösten 1992

hemställde Rädda barnen att innehav av barnpornografi skulle bli

straffbart. Genom två stora förundersökningar med åtföljande

rättegångar har barnpornografibrottsligheten visat sig vara mer

utbredd och avsevärt grövre än vad de flesta har kunnat

föreställa sig.

I det ena fallet väckte Justitiekanslern våren 1993 åtal vid

Stockholms tingsrätt mot två personer med påstående om

yttrandefrihetsbrott innefattande barnpornografibrott och olaga

våldsskildring (det s.k. Huddingefallet). Fler än 100 filmer som

hade tagits i beslag lämnades över till tingsrätten i samband

med att åtalet väcktes. De flesta begärdes konfiskerade, men ett

antal hade tagits i beslag i utredningssyfte och gavs in till

tingsrätten som bevisning. Filmerna kom efter prövning i Svea

hovrätt att anses utgöra allmänna handlingar och någon

sekretessbestämmelse var inte tillämplig på dem. Filmerna skulle

därför visas för eller lämnas ut till dem som begärde att få ta

del av dessa. Efter ett snabbt beredningsförfarande föreslog

regeringen i en proposition till riksdagen en ändring i

sekretesslagen (1980:100) av innebörd att sekretess skulle gälla

i mål om ansvar för barnpornografibrott. Efter en hänvändelse

till konstitutionsutskottet från Justitiekanslern kom på

initiativ av konstitutionsutskottet de lagändringar som

riksdagen antog även att innefatta skildringar avseende olaga

våldsskildringar (prop. 1992/93:256, bet. 1992/93:KU40, rskr.

1992/93:364). Ändringarna gällde 5 kap. 6 §, 9 kap. 16 § och 12

kap. 3 § sekretesslagen och trädde i kraft den 3 juni 1993 (SFS

1993:437).

I det andra fallet inledde Justitiekanslern i december 1993 en

ny förundersökning om barnpornografibrott, och därefter har över

2 000 filmer som misstänks innefatta barnpornografibrott tagits

i beslag (det s.k. Norrköpingsfallet).

Justitiekanslern har i ett remissyttrande till

Justitiedepartementet över den i det följande nämnda

departementspromemorian Ökat skydd för barn anfört att det i de

nämnda två fallen är fråga om inspelningar, vanligen

oprofessionellt gjorda och av tekniskt sett mycket varierande,

ofta mycket låg kvalitet, som syntes ha sitt ursprung i andra

länder, företrädesvis ostasiatiska. Enligt Justitiekanslern

förekommer dock även inspelningar med svenskt tal och med svensk

musik i materialet. Han anser att det även på andra grunder

klart kan konstateras att barnpornografi spelas in i Sverige. I

den s.k. Huddingeutredningen är det enligt Justitiekanslern

nämligen belagt fall med en direkt koppling mellan sexualbrott

mot barn och produktion av barnpornografi med barn i Sverige.

Justitiekanslern anför vidare att barn, allt från späd ålder och

upp i tonåren, finns representerade i materialet och att detta

innehåller barnpornografiskt material av ett slag som

allmänheten kanske kan föreställa sig hur det ser ut. Men

därutöver, och det är enligt Justitiekanslern mycket allvarligt,

förekommer även skildringar där barn, också i späd ålder,

utsätts för tortyr av direkt sexuell natur eller för extrema

perversiteter.

I riksdagen aktualiserades frågan om kriminalisering av

innehav av barnpornografi motionsvägen våren 1993 (mot.

1992/93:Ju15, Ju14, Ju16 och Ju648). Justitieutskottet

konstaterade då i sitt av riksdagen godkända betänkande

(1992/93:JuU16 s. 11) att frågan om kriminalisering av innehav

är komplicerad och rymmer en rad principiella frågor. En

kriminalisering skulle dock ytterligare understryka hur

allvarligt samhället ser på hanteringen med barnpornografi.

Något ställningstagande då ansåg justitieutskottet emellertid

inte aktuellt. I stället borde ett pågående beredningsarbete i

Justitiedepartementet avvaktas.

Hösten 1993 publicerades den nämnda departementspromemorian

(Ds 1993:80) Ökat skydd för barn, vilken har remissbehandlats.

Remisstiden gick ut i januari 1994. I promemorian föreslogs,

främst med hänvisning till bärande tryckfrihetsrättsliga och

yttrandefrihetsrättsliga principer, ingen kriminalisering av

innehav av barnpornografi. Denna slutsats kritiserades av

flertalet remissinstanser. Inom Justitiedepartementet

upprättades därefter en promemoria om grundlagsändringar i fråga

om barnpornografi.

Under den allmänna motionstiden i år har, som framgår av

motionsredovisningen i det föregående, väckts ett stort antal

motioner med krav på ytterligare åtgärder mot barnpornografi. I

de flesta förespråkas att innehav av barnpornografi skall bli

straffbelagt.

Konstitutionsutskottet beslutade vid sammanträde den 8

februari 1994 att motionerna skulle behandlas med sikte på ett

riksdagsbeslut under våren 1994. Samtidigt bereddes

justitieutskottet tillfälle att yttra sig över motionerna.

Justitiekanslerns remissyttrande över promemorian Ökat skydd

för barn och Justitiedepartementets promemoria om

grundlagsändringar lades till grund för en s.k. hearing i

departementet den 8 februari 1994. Yttrandet liksom promemorian

innehöll utkast till lagtext för att illustrera vilka ändringar

i grundlagarna en kriminalisering av innehav av barnpornografi

eller en utvidgad möjlighet till konfiskering av sådana alster i

princip skulle kräva.

Konstitutionsutskottet och justitieutskottet anordnade

gemensamt en utfrågning den 3 mars 1994 om barnpornografi,

bilaga 11.

Den 17 mars 1994 överlämnade regeringen en remiss till

Lagrådet som innehöll två alternativa förslag. Det anfördes att

regeringen -- mot bakgrund av lagstiftningsärendets speciella

art -- hade låtit utarbeta två olika alternativ till

grundlagsändringar i syfte att inhämta Lagrådets synpunkter på

dessa.

Enligt det ena alternativet kriminaliseras innehav av

barnpornografiska bilder och innehav av tryckta skrifter som

innehåller sådana bilder samt innehav av barnpornografiska

filmer. För att innehavet skall vara straffbart krävs dock att

bilden innefattar en skildring av verklighetstrogen karaktär.

Att inneha sådana skildringar i form av endast text eller ljud

blir inte straffbart.

Enligt det andra alternativet utvidgas möjligheten att

konfiskera och förverka barnpornografiska bilder, tryckta

skrifter och filmer som innefattar skildringar av

verklighetstrogen karaktär och som påträffas i samband med en

förundersökning.

De lagförslag som regeringen remitterade till Lagrådet har

tagits in som bilaga 1 till betänkandet.

En proposition i ärendet, som alltså skulle förväntas

innehålla förslag till grundlagsändringar, skulle komma att

läggas fram för riksdagen senare än vid den senaste tidpunkt som

normalt gäller för grundlagsändringar enligt 8 kap. 15 § första

stycket regeringsformen. Enligt den bestämmelsen stiftas

grundlag genom två likalydande beslut med val emellan. Riksdagen

får dock inte fatta slutligt beslut i en grundlagsfråga med

mindre ärendet anmälts i riksdagens kammare senast nio månader

före valet. I lagrådsremissen antyddes emellertid att

konstitutionsutskottet skulle kunna utnyttja en undantagsregel i

samma grundlagsbestämmelse och ge dispens från

niomånadersregeln. I så fall skulle en ny reglering kunna träda

i kraft den 1 januari 1995.

Lagrådet anför i sitt yttrande över förslagen den 25 mars 1994

(bilaga 2) att det inte är tillfredsställande att frågor om

ändring av grundlag drivs under sådan tidspress som i detta

ärende, och Lagrådet anför att de motiv för att i förevarande

fall tillämpa den nyssnämnda undantagsregeln inte är särskilt

starka. Lagrådet understryker att remissbehandlingen av

lagförslag inom det yttrandefrihetsrättsliga området brukar

avkasta värdefulla synpunkter av både saklig och teknisk

karaktär som kan tas till vara i den fortsatta beredningen av

ärendet. Sammanfattningsvis ifrågasätter Lagrådet om ärendet

fått den allsidiga belysning som bör föreligga innan en

grundlagsändring genomförs. Lagrådet pekar vidare på brister i

lagförslagen i remissen och anför härutöver att de lösningar som

presenteras i remissen inte är de enda tänkbara. Avslutningsvis

föreslår Lagrådet vissa ändringar i de remitterade lagförslagen.

Justitiedepartementet meddelade den 15 april 1994 att

regeringen inte nu kommer att förelägga riksdagen något förslag

om grundlagsändringar när det gäller barnpornografibrott.

Justitieutskottet avgav den 26 april 1994 sitt yttrande till

konstitutionsutskottet, bilaga 3.

Inom konstitutionsutskottets kansli har den 19 maj 1994

upprättats en promemoria med lagförslag rörande vissa

ytterligare åtgärder mot barnpornografi, bilaga 4.

Konstitutionsutskottet beslutade samma dag att inhämta

Lagrådets yttrande över vissa av de i promemorian framlagda

lagförslagen. Lagrådet avgav ett yttrande den 26 maj 1994,

bilaga 5.

Den 26 maj 1994 beslutade konstitutionsutskottet att bereda

justitieutskottet tillfälle att avge yttrande över en i en

bilagd promemoria berörd fråga om inrättandet av en särskild

enhet inom Rikspolisstyrelsen med uppgift att bekämpa

barnpornografi. Justitieutskottet avgav den 31 maj 1994 ett

yttrande över frågan, bilaga 6.

Grundläggande principer i den tryckfrihetsrättsliga

regleringen

Regeringsformen och den särskilda grundlagsregleringen av

tryckfriheten och yttrandefriheten

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är varje medborgare gentemot

det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal,

skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt

uttrycka tankar, åsikter och känslor. Varje medborgare är enligt

paragrafen vidare tillförsäkrad informationsfrihet: frihet att

inhämta och motta upplysningar och i övrigt ta del av andras

yttranden.

Tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i

ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer,

videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt

ljudupptagningar har emellertid undantagits från

regeringsformens regelsystem. I stället gäller vad som är

föreskrivet i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen.

Viktiga principer i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen

Tryckfrihetens innebörd m.m.

Med tryckfrihet förstås enligt 1 kap. 1 § första stycket

tryckfrihetsförordningen "varje svensk medborgares rätt att,

utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda

hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig

domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat

fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot

tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla

allmän upplysning".

I fråga om ljudradio, television och vissa liknande

överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar av

rörliga bilder samt ljudupptagningar finns en regel av

motsvarande innebörd i 1 kap. 1 § första stycket

yttrandefrihetsgrundlagen.

Enligt tredje stycket i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen

skall det stå var och en fritt att i alla de fall då ej annat är

föreskrivet i tryckfrihetsförordningen meddela uppgifter och

underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i

tryckt skrift till författare, tidningsredaktioner och liknande

i bestämmelsen angivna mottagare. En motsvarande regel finns i 1

kap. 2 § första meningen yttrandefrihetsgrundlagen.

Enligt fjärde stycket i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen

skall var och en ha rätt att, om ej annat följer av

tryckfrihetsförordningen, anskaffa uppgifter och underrättelser

i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift

eller för att lämna meddelande som avses i tredje stycket. En

liknande regel finns i 1 kap. 2 § andra meningen

yttrandefrihetsgrundlagen.

Förbudet mot censur och rätten att framställa, att ge ut och

att sprida

Enligt 1 kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen får

det inte ställas upp något krav på att myndigheter skall granska

en skrift före det att den ges ut. Inte heller får det införas

bestämmelser som innebär ett förbud mot att trycka en skrift.

Detta förbud mot censur är utan undantag.

I tryckfrihetsförordningen finns även bestämmelser om skydd

för tryckning, utgivning och spridning av tryckt skrift (1 kap.

2 § andra stycket, 4 kap. 1 § och 6 kap. 1 §). Bestämmelserna

innebär att myndigheter inte på grund av innehållet i skriften

får hindra tryckning eller utgivning av den eller att den sprids

bland allmänheten, att det inte får ställas krav på tillstånd

att driva tryckeri samt att alla har rätt att sprida redan

tryckta skrifter. Rätten att trycka är också undantagslös. Som

framgår av det följande finns däremot vissa inskränkningar i

spridningsrätten.

De nu berörda tryckfrihetsrättsliga principerna har överförts

till yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde med undantag

från möjligheten att i lag föreskriva om godkännande och

granskning av filmer som skall visas offentligt. Det får således

inte förekomma att något som är avsett att framföras i ett

radio- eller TV-program, i en ljudupptagning eller i en film som

inte skall visas offentligt först måste granskas av en myndighet

eller annat allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för

myndigheter eller andra allmänna organ att på grund av det

väntade innehållet i ett program, en ljudupptagning eller en

film förbjuda eller hindra att framställningen offentliggörs

eller att den sprids (1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen).

Enligt yttrandefrihetsgrundlagen har vidare alla rätt att

framställa och sprida filmer m.m.

Bestämmelserna i de båda grundlagarna hindrar inte att det

meddelas föreskrifter i lag om straff och särskild rättsverkan

för vissa förfaranden med bilder, tryckta skrifter och filmer.

Enligt 6 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen hindrar nämligen

bestämmelserna i förordningen inte vad i lag är föreskrivet för

det fall att någon

1. förevisar pornografisk bild på eller vid allmän plats genom

skyltning eller något liknande förfarande på ett sätt som är

ägnat att väcka allmän anstöt eller utan föregående beställning

med posten sänder eller på annat sätt tillställer någon sådan

bild,

2. bland barn och ungdom sprider tryckt skrift, som genom sitt

innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara

för de ungas sedliga fostran.

En motsvarande undantagsbestämmelse finns i 3 kap. 12 §

yttrandefrihetsgrundlagen i fråga om bilder och filmer.

Ensamansvar

I både tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen

är huvudprincipen att endast en person skall vara ansvarig för

innehållet i den tryckta skriften eller filmen. Detta

ensamansvar innebär att andra som medverkar vid framställningens

tillkomst i princip inte kan ställas till ansvar för innehållet.

Ansvaret är formellt i den meningen att det anses att den som är

ansvarig för framställningen känner till dess innehåll.

För periodiska skrifter, för radio- och TV-program, filmer och

videogram skall det finnas en utgivare. Denne är i första hand

ansvarig för innehållet. Utgivaren har bestämmanderätten över

vad som skall tas in i framställningen. Om det inte finns någon

utgivare för en periodisk skrift, är det ägaren som är ansvarig

för innehållet. För skrifter som inte är periodiska är det i

första hand författaren som är ansvarig för innehållet, om han

finns angiven på skriften. I annat fall faller ansvaret på den

som har haft hand om tryckningen eller givit ut annans skrift

(förläggaren). Om man inte vet vem som är förläggare, är den som

faktiskt har tryckt skriften ansvarig.

Om det inte finns någon utgivare för en film, är det den som

låtit framställa filmen som är ansvarig för innehållet.

För såväl tryckta skrifter som filmer finns en gemensam i

sista hand ansvarig person för innehållet, nämligen spridaren.

I tryckfrihets- och yttrandefrihetsprocessen finns vissa

regler som syftar till att utröna vem som skall anses som

ansvarig. En person som inte först är ansvarig i de nämnda

ansvarskedjorna och som åtalas för tryckfrihets- eller

yttrandefrihetsbrott skall vid en förberedande förhandling i

målet uppge de omständigheter som kan medföra att någon annan i

ansvarighetskedjan är ansvarig för innehållet för att undvika

att själv bli ansvarig. En spridare som åtalas för

yttrandefrihetsbrott i en film kan gå fri från ansvar genom att

uppge en tidigare inte känd person som låtit framställa filmen.

Åtal skall då i stället väckas mot den personen (8 kap. 11 §

tryckfrihetsförordningen och 6 kap. 6 §

yttrandefrihetsgrundlagen). Om spridaren inte gör någon

invändning, anses han som ansvarig för framställningen vid den

fortsatta handläggningen av målet.

När det gäller skrifter som trycks utomlands och filmer som

framställs utomlands vilar det tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga ansvaret på den som lämnar ut dem här

för spridning, dvs. den som ser till att skriften eller filmen

"ges ut" här. Om den personen inte går att identifiera, eller om

denne inte bodde här när skriften eller filmen gavs ut, är det

utspridaren som är ansvarig.

De nu nämnda ansvarighetsreglerna innebär att den som enbart

köper eller på annat sätt förvärvar tryckta skrifter eller

filmer som innefattar tryck- eller yttrandefrihetsbrott inte kan

fällas till ansvar för detta.

Principen om ensamansvaret är inte helt utan undantag. I vissa

fall kan även den som skaffar fram eller lämnar en uppgift till

en redaktion eller någon som är verksam i de former som skyddas

av grundlagarna bli ansvarig. Och om någon av dessa personer har

skaffat fram informationen genom brottsliga metoder kan de bli

ansvariga för de brott som de då kan ha gjort sig skyldiga till

(7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen och 5 kap. 3 §

yttrandefrihetsgrundlagen).

Betydelsen av utgivning

Utgivningen är av betydelse på flera sätt. Tryckfrihets- och

yttrandefrihetsbrott föreligger först genom utgivningen och

ingripande mot sådana brott får ske först efter utgivningen.

Kontrollen över tryckta skrifter och filmer knyter också an till

utgivningen. När skriften eller filmen ges ut inträder nämligen

en skyldighet att lämna exemplar för arkiv och granskning (4

kap. 4 § tryckfrihetsförordningen och 3 kap. 6 och 9 §§

yttrandefrihetsgrundlagen). Utgivningen har även betydelse för

frågan om preskription.

En skrift som inte är utgiven är inte en tryckt skrift i

tryckfrihetsförordningens mening (1 kap. 6 §).

Tryckfrihetsförordningen tillåter inte att ingripande sker mot

skrift som inte är tryckt (1 kap. 2 och 3 §§). För filmer m.m.

finns motsvarande bestämmelser i 1 kap. 3, 4 och 10 §

yttrandefrihetsgrundlagen. Denna princip är grundläggande för

tryckfrihets- och yttrandefrihetsrätten.

En skrift eller en film anses vara utgiven då den blivit

utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt. Spridandet

behöver i regel inte göras bland allmänheten, utan även

utlämnande till spridning inom en begränsad krets av personer

medför att skriften eller filmen anses utgiven. Kretsen får dock

inte vara alltför begränsad. Det är tillräckligt att skriften

eller filmen har lämnats ut för spridning, och det räcker alltså

att den har blivit tillgänglig för allmänheten eller för den

krets den var avsedd för (SOU 1947:60 s. 216 f.).

En skrift som tryckts utomlands anses utgiven här i Sverige,

när den blivit utlämnad för försäljning här eller för spridning

här på annat sätt (13 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen).

Enstaka exemplar av en skrift som förs in i landet av en enskild

föranleder inte att skriften anses vara utgiven. Detsamma gäller

filmer som tillverkats utomlands (se 10 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen). Detta innebär att ingripande inte

kan ske mot i utlandet tryckt skrift eller framställd film,

förrän den i den angivna meningen är utgiven i Sverige. Den

anses inte vara utgiven endast genom att t.ex. en person

passerar gränsen med flera hundra exemplar av en skrift eller en

film, även om det är uppenbart att exemplaren är avsedda att

spridas i Sverige. Det är först när den som fört in skrifterna

eller filmerna har lämnat ut några exemplar till annan eller har

hållit dem tillgängliga för allmänheten som ingripande kan ske.

Dessförinnan kan inte ett ingripande ske, även om innehållet är

sådant att det innefattar tryckfrihets- eller

yttrandefrihetsbrott.

Utgivningen är som framgår av det följande också av betydelse

för konfisering, beslag och preskription.

Konfiskering

När en tryckt skrift eller en film utgör missbruk av tryck-

eller yttrandefriheten och innefattar brott enligt

tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen medger

de båda grundlagarna att det vidtas tvångsåtgärder mot

framställningen. Enligt 7 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen och

5 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen får framställningen

konfiskeras. Konfiskering innebär att alla exemplar som var

avsedda att spridas skall förstöras, och material som används

uteslutande för tryckningen av just den skriften eller särskilt

för framställande av filmen skall göras obrukbart för att hindra

missbruk.

För konfiskering krävs alltså att framställningen innefattar

tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott och alltså att skriften

eller filmen är utgiven. Men det krävs inte att någon faktiskt

kan dömas till ansvar för brottet.

Beslag

Om det finns anledning att tro att en skrift eller en film får

konfiskeras på grund av tryckfrihets- eller

yttrandefrihetsbrott, får den tas i beslag. Det som tas i beslag

är den upplaga som är avsedd för spridning, i syfte att hindra

vidare spridning av skriften eller filmen. Eftersom konfiskering

endast får ske på grund av att innehållet utgör brott mot

grundlagarna, kan beslag omfatta endast skrifter och filmer som

är att anse som utgivna. Redan spridda exemplar får dock inte

tas i beslag i konfiskeringssyfte. Innehav hos andra än den

tryckfrihetsrättsligt ansvarige kan därför inte föranleda sådant

ingripande.

Om något exemplar som redan har spritts kan ha betydelse vid

utredning om brott enligt tryckfrihetsförordningen eller

yttrandefrihetsgrundlagen, får dock utredningsbeslag göras på

ett sådant exemplar hos vilken innehavare som helst (10 kap. 14

§ tryckfrihetsförordningen). Ett utredningsbeslag skall hävas

när t.ex. en rättegång mot en utgivare har avslutats. Det

beslagtagna skall då återlämnas till den som innehade det.

Preskriptionstid

Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott skall väckas inom en viss

tid, ett år från det att en skrift utgavs, om det inte är fråga

om periodisk skrift då tiden är sex månader (9 kap. 3 §).

Därefter kan inte Justitiekanslern väcka allmänt åtal eller göra

ansökan om konfiskering. För målsägandens talan gäller dock

preskriptionsreglerna i vanlig lag.

Allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott som har begåtts i radio-

eller TV-program skall väckas senast sex månader från det att

programmet sändes. För filmer och ljudupptagningar är

huvudregeln att preskriptionstiden är ett år efter det att

upptagningen lämnades ut för spridning. När en viss tid

förflutit efter utgivningen får således inga åtgärder vidtas mot

den tryckta skriften eller filmen. Den är då fredad från

ingripanden.

För brotten olaga våldsskildring och barnpornografibrott

gäller dock brottsbalkens preskriptionsregler. Detta innebär att

åtal kan väckas och konfiskeringsyrkande kan framställas på

grund av dessa brott fem år från det att brottet begicks (35

kap. 1 § brottsbalken). Tiden räknas emellertid först från det

att filmen lämnas till Arkivet för ljud och bild i enlighet med

föreskrifterna i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument.

Rätten att inneha informationsbärare

Yttrandefrihetsutredningen föreslog i betänkandet

(SOU:1983:70) Värna yttrandefriheten! att skyddet för

informationsfriheten skulle förstärkas genom en regel i grundlag

om rätt att inneha föremål som bär eller förmedlar yttranden,

avsedda för spridning bland allmänheten. Enligt den föreslagna

bestämmelsen skulle varje svensk medborgare gentemot det

allmänna ha rätt att för privat bruk inneha tryckta skrifter,

mottagare för eter- eller trådsändning, ljudupptagningar,

upptagningar av rörliga bilder och apparatur för inspelning

eller återgivning av sådana upptagningar samt andra föremål

avsedda att ta emot eller återge yttranden riktade till

allmänheten. I fråga om den som är berövad friheten skulle gälla

bestämmelser i vanlig lag.

Utredningen föreslog att bestämmelsen skulle föras in i

regeringsformens fri- och rättighetskapitel. Den föreslagna

informationsfriheten hörde inte till dem som kunde begränsas

genom lag bortsett från det nämnda fallet då någon var berövad

friheten.

I remissbehandlingen av utredningens betänkande framfördes

kritik mot förslaget. Kritikerna menade att en generell

författningsreglering av rätten att inneha informationsbärare

var både onödig och vilseledande. Några hävdade att den

föreslagna bestämmelsen skulle kunna läsas motsättningsvis så

att det skulle vara tillåtet eller rent av godtagbart att t.ex.

begränsa rätten att inneha dessa för annat än "privat bruk"

eller rätten att ha utrustning som används för att ta emot och

lagra yttranden som inte riktar sig till allmänheten. Frågan

togs år 1986 upp i en lagrådsremiss som innehöll förslag som

till större delen byggde på utredningens förslag i det nämnda

betänkandet. Departementschefen slog i remissen fast att även om

det inte uttryckligen är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen

fick det anses följa av grundlagsbestämmelserna om tryckfriheten

att rätten att inneha tryckta skrifter inte får begränsas annat

än av ordnings- och säkerhetsskäl på sådana institutioner som

t.ex. sjukhus, militärförläggningar och kriminalvårdsanstalter.

Om det särskilda grundlagsskyddet för tryckta skrifter skulle

utsträckas till att omfatta också andra medier, skulle

motsvarande princip komma att gälla för dem. Departementschefen

delade den remisskritik som hade förts fram och avstyrkte

förslaget (prop. 1986/87:151).

Lagrådsremissen i denna del ledde emellertid inte fram till

lagstiftning, varför frågan då inte kom att behandlas av

riksdagen. Saken togs emellertid upp i ärendet om den nya

yttrandefrihetsgrundlagen under riksmötet 1990/91. I

propositionen hänvisas till uttalandena i 1986 års lagrådsremiss

om att det följer av grundlagsbestämmelserna om tryckfriheten

att rätten att inneha tryckta skrifter inte får begränsas annat

än av ordnings- och säkerhetsskäl e.d. på sådana institutioner

som t.ex. sjukhus, militärförläggningar och

kriminalvårdsanstalter. Enligt propositionen kan det också på

goda grunder hävdas att detsamma skulle bli fallet med tekniska

hjälpmedel som behövs för att ta del av framställningar i andra

medier som förses med ett grundlagsstöd som bygger på

yttrandefrihetsrättsliga principer (prop. 1990/91:64 s. 77). Vid

riksdagsbehandlingen förekom inga invändningar häremot (bet.

1990/91:KU21, rskr. 1990/91:254).

Tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens

bestämmelser om att konfiskering endast får omfatta de exemplar

som innefattar tryckfrihets- resp. yttrandefrihetsbrott och som

är avsedda för spridning utgör ett uttryck för rätten att inneha

tryckta skrifter och filmer. Exemplar som redan är spridda och

har hamnat i enskildas ägo för privat bruk eller som finns i

bibliotek, arkiv etc. är med den nuvarande ordningen skyddade

från ingripanden från det allmännas sida och får således inte

konfiskeras eller slutligt tas ifrån den enskilde.

Varken tryckfrihetsförordningen eller

yttrandefrihetsgrundlagen innehåller således någon bestämmelse

som innebär att det kan vara straffbart att inneha en viss

skrift eller en film. Av redogörelsen i det föregående framgår

att det uppenbarligen inte är förenligt med grundlag att i

vanlig lag föreskriva om en möjlighet att ingripa mot en enskild

person endast under åberopande av att denne innehar en skrift

eller en film som innehåller yttranden eller skildringar som vid

utgivning eller spridning skulle kunna utgöra tryckfrihets-

eller yttrandefrihetsbrott. Inte heller är det möjligt att

ingripa mot skriften eller filmen genom konfiskering.

Barnpornografibrott

Bestämmelser om barnpornografibrott

För barnpornografibrott döms enligt 16 kap. 10 a §

brottsbalken den som skildrar barn i pornografisk bild med

uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till

omständigheterna är försvarlig. Detsamma gäller den som sprider

sådan bild av barn. För att det skall vara möjligt att ingripa

om sådana skildringar sprids genom tryckt skrift eller i en

film, finns en bestämmelse i 7 kap. 4 § 12

tryckfrihetsförordningen, till vilken 5 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen hänvisar.

Bakgrunden till bestämmelserna

Bestämmelserna om barnpornografibrott tillkom efter förslag

som Yttrandefrihetsutredningen lade fram i delbetänkandet

Barnpornografi (Ds Ju 1978:8). Då omfattades inte filmer av

något grundlagsskydd motsvarande det tryckfrihetsrättsliga. Ett

sådant skydd infördes fullt ut först i och med att

yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft den 1 januari 1992.

Av Yttrandefrihetsutredningens delbetänkande framgår att

barnpornografi vid tiden för betänkandet var en tämligen ny

företeelse i Sverige. Produkterna bestod till övervägande del av

tryckta skrifter, men det förekom även filmer. I betänkandet

anförs att de dåvarande bestämmelserna i 6 kap. brottsbalken om

otukt med barn och otuktigt beteende i viss omfattning satte en

spärr för produktion av barnpornografi, men att det var möjligt

att framställa barnpornografiska bilder utan att komma i

konflikt med dessa bestämmelser. Vidare befanns Sverige vara ett

av mycket få länder som tillät barnpornografi. Det framhålls i

betänkandet att avbildande av barn i syfte att framställa

barnpornografi utgör en allvarlig kränkning av barnets

integritet. Även den kränkning av barn i allmänhet som

förekomsten av barnpornografiska alster innebär anses i

betänkandet vara ett motiv för kriminalisering.

Regeringen ansåg i likhet med Yttrandefrihetsutredningen att

den integritetsskada som kan uppkomma när barn medverkar vid

tillkomsten av pornografiska alster var en tillräcklig grund för

ett förbud. De barn som medverkade kunde normalt inte bedöma

innebörden och konsekvenserna av sin medverkan. Enligt

regeringen kunde man inte heller bortse från de skadeverkningar

som kan drabba dessa barns syn på sexualiteten. Som framhållits

under remissbehandlingen kunde enligt regeringen som ytterligare

motiv för en kriminalisering anföras att framställning och

spridning av barnpornografiska alster är kränkande för barn över

huvud taget.

Regeringen delade också utredningens uppfattning att det

förelåg sådana skäl som i 2 kap. 13 § regeringsformen anges som

en förutsättning för begränsning av den grundlagsfästa

yttrandefriheten. Således ansåg regeringen i likhet med

utredningen att en kriminalisering borde komma till stånd.

Vad gällde avgränsningen av det straffbara området hade

Yttrandefrihetsutredningen stannat för att enbart bilder skulle

omfattas av förbudet men att det å andra sidan skulle gälla alla

slags bilder, dvs. även tecknade bilder. Som skäl för att

kriminalisera också tecknade bilder hade utredningen anfört att

det inte kunde uteslutas att levande modell hade begagnats vid

framställningen. Vid remissbehandlingen kritiserades detta, men

en del instanser hade å andra sidan ifrågasatt om inte även

andra framställningar än bilder borde kriminaliseras.

Att utsträcka förbudet till annat än bilder och längre än vad

utredningen hade föreslagit, kunde enligt regeringen inte komma

i fråga. Regeringen delade utredningens uppfattning att även

tecknade bilder med barnpornografiskt motiv borde omfattas av en

förbudsregel. Som skäl för kriminalisering kunde här enligt

regeringen i första hand åberopas att bilder av denna typ är

kränkande för barn över huvud taget, inte bara för det barn som

kan ha använts som modell. En straffbestämmelse om

barnpornografi borde alltså enligt departementschefen i princip

gälla bilder av alla slag. Av särskild praktisk betydelse var

givetvis bilder i tryckta skrifter, fotografiska bilder, däri

inbegripet film, samt bilder som förmedlas med TV-teknik eller

videogram.

I frågan om vad en bild skall föreställa för att falla inom

det straffbara området, delade regeringen utredningens

uppfattning att straffbarheten inte borde begränsas till bilder

där barn är inbegripna i handlingar som uppenbarligen har en

sexuell innebörd. Med hänsyn till motivet för kriminaliseringen

borde enligt regeringen bestämmelsen också kunna gälla t.ex.

pornografiska bilder där barn förekommer tillsammans med en

eller flera vuxna personer som utför sådana handlingar.

Yttrandefrihetsutredningen hade även framhållit att man kunde

tänka sig fall där ett barn t.ex. genom speciella

kameraarrangemang framställs på ett sätt som är ägnat att vädja

till sexualdriften utan att det avbildade barnet kan sägas ha

deltagit i ett sexuellt beteende vid avbildningen. Enligt

regeringen var i sådana fall en viss försiktighet påkallad så

att det straffbara området inte blev alltför vidsträckt eller

svårbestämt. Det var t.ex. givet att det inte kunde komma i

fråga att straffbelägga all avbildning av nakna barn eller alla

bilder där ett barns könsorgan kan urskiljas även om sådana

bilder skulle kunna stimulera en del människors sexualdrift. För

att en bild av ett barn skall vara straffbar måste enligt

regeringen fordras att den enligt vanligt språkbruk och allmänna

värderingar är pornografisk.

Enligt regeringen var det uppenbarligen förenat med

svårigheter att i lagtext åstadkomma en skarp avgränsning av det

straffbara området. Det kunde därför inte undvikas att man måste

beskriva detta område i tämligen allmänna ordalag och att den

närmare avgränsningen i viss mån fick ske i rättstillämpningen.

Enligt regeringen var det lämpligt att i brottsbeskrivningen

använda uttrycket pornografisk bild. Detta uttryck förekom redan

i bestämmelserna om skyltningsförbud i 16 kap. 11 § brottsbalken

och torde inte behöva föranleda några särskilda svårigheter vid

tillämpningen.

I frågan om vad som enligt lagrummet skall förstås med att en

bild sprids anslöt sig regeringen till den uppfattning som

Lagrådet gav uttryck för i ärendet. Med begreppet sprida avsågs

alla förfaranden som när det är fråga om tryckt skrift omfattas

av den i tryckfrihetsförordningen reglerade spridningsrätten,

dvs. åtgärder som innefattar att exemplar av bilden hålls till

salu, försänds eller distribueras på annat sätt. Alla tänkbara

förfaranden genom vilka ett bildinnehåll förmedlas eller görs

tillgängligt för andra avsågs. Att bilden förmedlas till

allmänheten uppställdes inte som ett krav. Om en bild inte

förmedlas till allmänheten, fordras det dock för att bilden

skall anses som spridd något mera än att bilden gjorts

tillgänglig för endast ett fåtal personer.

I likhet med Yttrandefrihetsutredningen ansåg regeringen att

straffbestämmelsen borde innehålla ett uttryckligt undantag för

vissa fall. Detta undantag borde gälla gärningar som är

försvarliga t.ex. av konstnärliga eller vetenskapliga hänsyn

eller som led i en allvarligt syftande nyhetsförmedling.

Trots att frågor om pornografi i allmänhet, våldsskildringar

och avskaffandet av filmcensuren var föremål för utredning

förordade regeringen att utredningens förslag skulle genomföras.

Med hänsyn till att det krävdes grundlagsändring och då det

ansågs angeläget att undvika tidsspillan lades redan våren 1979

fram ett förslag till riksdagen (prop. 1978/79:179, bet. KU

1978/79:33).

Innebörden av bestämmelserna

Innebörden av straffbestämmelserna om barnpornografibrott

enligt brottsbalken och de båda grundlagarna är i huvudsak

följande. Brottet avser skildrande i bild. Motsvarande

företeelser i text eller enbart ljud omfattas därför inte av

straffbestämmelserna. Däremot omfattas även tecknade bilder och

filmer och andra icke autentiska skildringar, bl.a. sådana som

framställs genom bildmanipulation.

Under de båda grundlagarnas och brottsbalkens bestämmelser

faller all barnpornografi i form av tryckta bilder och

teckningar samt stillbilder eller rörliga bilder i filmer och på

television. Bilder och teckningar som inte är tryckta samt

stillbilder eller rörliga bilder i datornät faller i huvudsak

utanför grundlagarnas bestämmelser men under brottsbalkens

straffbestämmelse. I detta sammanhang bör erinras om den

särskilda regleringen i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen. Av

den paragrafen framgår att grundlagens föreskrifter om

radioprogram (vari inbegrips TV-program) är tillämpliga också

när en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för ett

radioprogram, ett företag för framställning av filmer eller

ljudupptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av

elektromagnetiska vågor på begäran tillhandahåller allmänheten

upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för

automatisk databehandling. Detta gäller dock inte om den

mottagande kan ändra innehållet i registret. Av 5 kap. 1 §

första stycket yttrandefrihetsgrundlagen och 7 kap. 4 § 12

tryckfrihetsförordningen framgår att barnpornografibrott är

straffbart när det förekommer i sådana överföringar som omfattas

av 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen och att det då är att

anse som yttrandefrihetsbrott. Om spridningen sker i andra

former, dvs. om den inte sker via massmedieföretag, omfattas den

emellertid inte av yttrandefrihetsgrundlagens skydd. Spridningen

blir då att bedöma som ett vanligt barnpornografibrott.

För att ett straffbart spridande skall föreligga skall

bildinnehållet förmedlas till eller göras tillgängligt för

andra. Det ställs inte upp något krav på att bilden skall

förmedlas till allmänheten. Det fordras emellertid att bilden

har gjorts tillgänglig för fler än endast ett fåtal personer för

att bilden skall anses som spridd.

Bilden skall enligt vanligt språkbruk vara pornografisk för

att den skall vara straffbar till sitt innehåll. Det krävs inte

att bilden skildrar ett barn som deltar i en sexuell handling.

Även en bild som på annat sätt skildrar barn på ett sätt som är

ägnat att vädja till sexualdriften kan omfattas av det

straffbara området.

Med barn avses en person vars könsmognadsprocess ännu inte är

avslutad. Det finns således ingen fixerad åldersgräns när det

gäller att bestämma vad som avses med barn.

Som framgått av det föregående är inte varje skildring av barn

i pornografisk bild straffbar. Undantag görs för det fall att

gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Av

motiven framgår att avgörande vid denna bedömning bör vara det

syfte som ligger bakom framställningen och det sammanhang som

den förekommer i (prop. 1978/79:179). Som exempel på fall där

ett spridande kan vara försvarligt kan nämnas publicering som

låter sig försvaras av hänsyn till konstnärliga intressen. Också

som ett led i en allvarligt syftande nyhetsförmedling eller i

vetenskapliga arbeten kan spridande av barnpornografiska

skildringar i bild framstå som försvarliga. För att en sådan

bedömning skall komma i fråga skall bilden dock ingå som ett

naturligt och befogat led i det sammanhang där den förekommer.

Det kan här erinras om konstitutionsutskottets uttalanden om

försvarlighetsrekvisitets betydelse för den vid föregående

riksmöte införda bestämmelsen i 5 kap. 6 § sekretesslagen

(1980:100) om sekretess i mål om ansvar för barnpornografibrott

eller olaga våldsskildring. Försvarlighetsrekvisitet angavs

innebära att det skulle vara möjligt för t.ex. en journalist, en

forskare eller en ideell organisation med humanitär inriktning

att efter särskild prövning få tillgång till materialet för att

göra reportage eller undersökningar (bet. 1992/93:KU40).

Kriminalisering av innehav av barnpornografi

Motionerna

Att riksdagen skall besluta om kriminalisering av innehav av

barnpornografi yrkas i motionerna 1993/94:K410 av Ulla

Pettersson m.fl. (s), 1993/94:K412 av Maj-Inger Klingvall m.fl.

(s), 1993/94:K426 yrkande 1 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd),

1993/94:U615 yrkande 12 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) samt

1993/94:K440 yrkande 1 av Karl Gustaf Sjödin (nyd).

I motionerna 1993/94:K439 av Berndt Ekholm och Lena Klevenås

(s) och 1993/94:Ju809 yrkande 5 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

yrkas att riksdagen skall besluta om erforderliga

grundlagsändringar för att förbjuda innehav av barnpornografi.

Yrkanden om tillkännagivande till regeringen om att innehav av

barnpornografi bör kriminaliseras har framställts i motionerna

1993/94:K401 av Margareta Viklund och Dan Ericsson i Kolmården

(kds), 1993/94:K403 av Sigrid Bolkéus och Birthe Sörestedt (s),

1993/94:K404 av Ingbritt Irhammar och Rosa Östh (c),

1993/94:K405 av Carl-Johan Wilson (fp), 1993/94:K406 av Holger

Gustafsson och Liisa Rulander (kds), 1993/94:K411 av Ingela

Thalén m.fl. (s), 1993/94:K415 yrkande 1 av Karl-Göran Biörsmark

m.fl. (fp), 1993/94:K417 av Inger Koch och Christel Anderberg

(m), 1993/94:K424 yrkande 1 delvis av Birgit Henriksson (m),

1993/94:K427 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (c) samt

1993/94:K432 yrkande 1 av Birgitta Dahl m.fl. (s). I motion

1993/94:K415 yrkande 2 av Karl-Göran Biörsmark (fp) begärs en

översyn av tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen och i motion

1993/94:K445 yrkande 2 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp,

c, kds, nyd, v, -) berörs frågor om datateknik och

teleöverföring av barnpornografi.

Sammanfattningsvis framhålls i motionerna följande.

Det främsta motivet för en kriminalisering av innehavet är

enligt flertalet motioner att barnens förödmjukelse upprepas

varje gång någon tittar på bilderna, filmerna eller

videogrammen. Genom att tillåta innehav av barnpornografi upphör

aldrig kränkningen av de barn och ungdomar som utsatts för

sexualbrott. Det framhålls även att barnpornografi också används

som redskap vid nya brott. Detta anses vara ett fall där

lagstiftningen inte överensstämmer med det allmänna

rättsmedvetandet.

Mot bakgrund av att flera länder har infört eller överväger

att införa lagstiftning som innebär ett förbud mot innehav av

barnpornografi, uttrycker motionärerna en oro för att Sverige

skall bli ett transitland för barnpornografi, där man fritt kan

inneha barnpornografi och byta sådana alster inom den närmare

vänkretsen. En innehavskriminalisering krävs också enligt

motionärerna för att vi skall leva upp till FN:s barnkonvention

och våra egna nationella krav på en fullgod lagstiftning som

skyddar barnen.

Tryck- och yttrandefriheten anges vara grundläggande och

oförytterliga rättigheter i en demokratisk rättsstat.

Inskränkningar i dessa rättigheter kan endast motiveras om ett

motstående intresse har större skyddsbehov. Det framstår enligt

flera motioner som helt uppenbart att barnens skyddsbehov måste

gå före pedofilernas rätt att ta del av barnpornografiska

alster. Några motionärer framhåller att undantag bör kunna göras

om det kan försvaras av konstnärliga hänsyn, allvarligt syftande

nyhetsförmedling eller som inslag i vetenskapliga arbeten under

förutsättning att bilden ingår som ett naturligt och befogat

element i det sammanhang den förekommer.

I motionerna framhålls även att effektiviteten i bekämpningen

av barnpornografi kan höjas betydligt om innehav kriminaliseras.

I de fall spridningsrekvisitet inte går att styrka kan åtal i

stället väckas för innehav. Polisens möjligheter att utreda

barnpornografibrott skulle enligt motionärerna kunna förbättras.

Det blir även möjligt att förverka och förstöra de beslagtagna

pornografiska framställningarna. I några av motionerna framhålls

att det är viktigt att begränsa innehavskriminaliseringen till

sådana barnpornografialster som visar barn som utsätts för

övergrepp vilket enligt motionärerna bl.a. innebär att

teckningar och skrifter inte skall omfattas av förbudet mot

innehav.

Frågan om en begränsning av innehavskriminaliseringen till att

gälla innehav av barnpornografi vars framställning förutsätter

sexuella övergrepp på barn framförs också i motion 1993/94:K445

yrkande 1 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds, nyd,

v, -). Motionärerna yrkar att riksdagen skall besluta om en

sådan kriminalisering. I denna motion begärs också i yrkande 3

ett tillkännagivande om en översyn av lagstiftningen om

spridning av barnpornografi.

Ett yrkande om att riksdagen hos regeringen skall begära

förslag om kriminalisering av innehav av barnpornografi

framställs i motion 1993/94:K436 yrkande 1 av Gudrun Schyman

m.fl. (v).

I motion 1993/94:K407 yrkande 3 av Charlotte Cederschiöld (m)

yrkas ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en

utredning av konsekvenserna av ett eventuellt förbud mot innehav

av barnpornografi. Enligt motionären måste alla

grundlagsändringar föregås av en noggrann avvägning av dess

konsekvenser. Motionären anser mot denna bakgrund att det är

väsentligt att frågan om ett eventuellt förbud mot innehav av

barnpornografi och därmed en förändring av gällande grundlag

föregås av en utredning. Denna bör enligt motionen få till

uppgift att t.ex. se hur andra länder löst de praktiska

komplikationerna med ett förbud och vilka konsekvenser en

förändring får i förhållande till tryckfrihet och till annan

lagstiftning.

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet uttrycker först sin förvåning över den

behandling regeringen gett frågan om kriminalisering av innehav

av barnpornografi trots att justitieutskottet förra året

underströk såväl frågans angelägenhet som dess komplexitet.

Detta är enligt justitieutskottet naturligtvis

otillfredsställande.

Justitieutskottet går härefter in på de kriminalpolitiska

överväganden som bör göras.

Förbud att inneha vissa föremål är inte okända i den svenska

strafflagstiftningen. Justitieutskottet pekar på att detta t.ex.

gäller vapen, om tillstånd saknas, och olovligt innehav av

narkotika. Syftet med innehavsförbud är i allmänhet att

förhindra brott.

Enligt justitieutskottet kan på kriminalpolitiska grunder

såväl den ökade möjligheten att förebygga brott som den ökade

möjligheten att beivra brott åberopas som skäl för

kriminalisering av innehav allmänt sett.

Justitieutskottet ställer sedan frågan om dessa skäl gör sig

gällande när det gäller innehav av barnpornografi.

Justitieutskottet konstaterar först att barnpornografi som

företeelse är oacceptabel. Produktionen innebär som regel ett

allvarligt sexuellt övergrepp på barnet. Härtill kommer den

kränkning som barnet utsätts för genom att övergreppet finns

dokumenterat och tillgängligt för andra. Förekomsten av

barnpornografi måste enligt justitieutskottet dessutom anses

kränkande för barn i allmänhet.

Det anförda leder justitieutskottet fram till slutsatsen att

statsmakterna har en skyldighet att överväga alla till buds

stående medel för att skydda barn från sådana övergrepp som här

är aktuella. Det är således motiverat med en skyndsam behandling

av frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi. Vad

som enligt justitieutskottet i det sammanhanget måste övervägas

är om innehavskriminalisering kan vara en verkningsfull åtgärd.

Justitieutskottet anför att ett innehavsförbud i brottsbalken,

vid sidan av straffhotet, skulle innebära att det blev möjligt

att ta i beslag och förstöra all barnpornografi som påträffas

oavsett om den varit avsedd för spridning eller blivit spridd.

När det gäller barnpornografi som påträffas under

framställningen skulle det inte gå att freda sig med att

barnpornografin inte var avsedd för spridning. Ett

innehavsförbud skulle enligt justitieutskottet således träffa

även sådan barnpornografi som är avsedd för endast personligt

bruk. Justitieutskottet anför att åklagarens bevisbörda i mål om

barnpornografibrott följaktligen skulle bli avsevärt mycket

lättare och att straffvärda fall i större utsträckning än i dag

skulle kunna beivras.

Samtidigt skulle ett innehavsförbud enligt justitieutskottets

uppfattning bidra till en minskning av nya övergrepp på barn. En

minskad produktion av barnpornografi bör enligt

justitieutskottet nämligen bli en följd av den minskning av

efterfrågan på barnpornografi som ett straffhot kan förväntas

medföra. Härigenom slipper barn bli utsatta för sådana sexuella

övergrepp som regelmässigt förekommer i samband med

framställningen. Justitieutskottet anför att ett innehavsförbud

också skulle kunna medföra en minskning av risken att barn med

hjälp av barnpornografiska bilder bibringas uppfattningen att

det är normalt för barn att ha sexuellt umgänge med vuxna. Detta

skulle i sin tur kunna göra det lättare för barn att motsätta

sig sexuella inviter från vuxna, och barnet skulle följaktligen

slippa bli utsatt för övergrepp. I nu berörda hänseenden kan ett

innehavsförbud enligt justitieutskottet förväntas få en

brottsförebyggande effekt.

Genom ett innehavsförbud skulle samhällets inställning till

barnpornografi också bli helt klar -- man kan, anser

justitieutskottet, inte bortse från ett straffbuds moralbildande

effekt. Det är rimligt att förvänta sig att ett förbud att

inneha barnpornografi förenat med den debatt som förevarit

kommer att leda till en synnerligen restriktiv syn i samhället

på sådan pornografi. Detta är enligt justitieutskottets mening

en utveckling som måste eftersträvas.

Sammanfattningsvis anser justitieutskottet att mycket starka

skäl talar för en kriminalisering av innehav av barnpornografi.

Justitieutskottet anser att kriminaliseringen bör ske genom ett

tillägg till 16 kap. 10 a § brottsbalken och att det inte finns

någon anledning att införa en särskild straffskala för

innehavsbrott.

När det gäller straffbudets närmare utformning aktualiseras

enligt justitieutskottet frågan om innehavsförbudet, som

föreslogs i lagrådsremissen, skall begränsas till att avse

barnpornografiska bilder av verklighetstrogen karaktär.

Något motsvarande rekvisit gäller inte vid det nuvarande

barnpornografibrottet. Justitieutskottet anser det för sin del

lämpligt att det straffbara området avgränsas på det angivna

sättet.

Konstitutionsutskottets bedömning

Konstitutionsutskottet vill liksom justitieutskottet först

uttrycka sin förvåning över hur regeringen har behandlat frågan

om kriminalisering av innehav av barnpornografi. Regeringens

brist på handling är enligt konstitutionsutskottet särskilt

anmärkningsvärd mot bakgrund av att justitieutskottet förra

riksmötet underströk såväl frågans angelägenhet som dess

komplexitet. Riksdagen har till följd av denna passivitet

ställts inför en synnerligen besvärlig situation.

Konstitutionsutskottet övergår härefter till att behandla den

aktuella frågan.

Sverige har sedan lång tid ett internationellt sett unikt

skydd för tryckfriheten genom tryckfrihetsförordningen. Det

speciella värde som vi tillmäter denna konstitutionella

tradition har på senare tid betonats i diskussionen om en

eventuell svensk anslutning till EU. Konstitutionsutskottet kan

här hänvisa till sina nyligen gjorda uttalanden i ärendet om

grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i EU (bet.

1993/94:KU21). Ett annat uttryck för denna uppfattning är

tillkomsten av yttrandefrihetsgrundlagen, som trädde i kraft den

1 januari 1992. För andra medier än det tryckta ordet ger

yttrandefrihetsgrundlagen ett skydd som motsvarar det som finns

i tryckfrihetsförordningen.

Det nu anförda betyder inte att viktiga intressen inte kan få

föranleda undantag från den gällande huvudregeln om frihet att

yttra sig i de särskilt grundlagsskyddade medierna. Ett sådant

intresse är enskilda personers integritet, som inte får kränkas

genom förtal eller förolämpning i något medium. Det är hela

tiden fråga om en avvägning mellan motstående intressen där

inget alltid tar över det andra men där utgångspunkten ändå är

den principiella yttrandefriheten.

När det gäller skyddet för enskilda individer är det uppenbart

att ett sådant skydd är särskilt angeläget för dem som är mest

värnlösa, nämligen barnen. Detta skyddsvärde kommer till uttryck

i FN:s barnkonvention. Det är ett sådant synsätt som ligger

bakom att barnpornografibrottet ingår i tryckfrihetsförordningen

och yttrandefrihetsgrundlagens brottskatalog. Ett av de få

undantagen från spridningsrätten enligt de båda grundlagarna

avser också att skydda barn och ungdomar.

Barnpornografi förutsätter nästan alltid ett hänsynslöst

utnyttjande av barn. Under senare tid har framkommit att

barnpornografi av synnerligen grovt slag förekommer i betydande

omfattning. De som efterfrågar barnpornografi torde i många fall

vara i behov av någon form av psykiatrisk vård. Frågan om sådana

behandlingsåtgärder ligger dock vid sidan av de

kriminalpolitiska och tryckfrihetsrättsliga bedömningar som

skall göras i detta ärende. Utvecklingen visar enligt

konstitutionsutskottets mening att hittills vidtagna åtgärder

mot barnpornografi inte är tillräckliga. Konstitutionsutskottet

anser att det framstår som djupt kränkande att enskilda personer

utan risk för sanktioner skall kunna förvärva och inneha

material som skildrar mycket grova övergrepp mot barn. Enligt

konstitutionsutskottet måste intresset av att hindra den

fortlöpande integritetskränkning mot det skildrade barnet som

varje befattning med barnpornografiskt material utgör väga

utomordentligt tungt. Konstitutionsutskottet anser att dessa

omständigheter mycket starkt talar för att också innehav av

sådant material skall bedömas som en straffbar handling.

Konstitutionsutskottet vill understryka att skyddet av barnen

inte kan känna några territoriella gränser. Barn i andra länder

har samma skyddsvärde som barn här hemma. En sådan grundsyn har

speciell betydelse när det som i fråga om barnpornografi oftast

gäller barn från andra länder.

I likhet med justitieutskottet finner således

konstitutionsutskottet att starka kriminalpolitiska skäl talar

för att innehav av barnpornografi blir straffbart.

Också det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga intresset väger

mycket tungt. Det betyder dock inte att barnpornografi i sig är

förtjänt av grundlagens skydd. Brottet ingår redan bland tryck-

och yttrandefrihetsbrotten. Vad som i sammanhanget är

problematiskt är i stället att ingripanden mot innehav av

tryckta skrifter och annat särskilt grundlagsskyddat material är

oförenligt med viktiga tryckfrihetsrättsliga principer, varav

några är helt undantagslösa. Att göra det till ett brott att

inneha sådana informationsbärare som omfattas av

tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen fordrar

mycket starka skäl. Särskilt betänkligt ter det sig att bryta

igenom det i dag -- med undantag för biografcensuren -- absoluta

förbudet mot censur och liknande åtgärder som föregriper

materialets utgivning. Censurförbudet är en av tryckfrihetens

verkliga hörnpelare, kanske den viktigaste i hela regelsystemet.

I sammanhanget måste emellertid enligt konstitutionsutskottet

också beaktas att vad som framför allt bär upp det

konstitutionella skyddet för de grundläggande fri- och

rättigheterna är ett levande engagemang hos medborgarna för de

värden för vilka dessa fri- och rättigheter är ett uttryck. I

detta ligger att de aktuella grundlagarnas regler måste förstås

och vara förankrade hos människorna. Annars kan reglernas

legitimitet sättas i fråga.

Ett argument som anförts mot en kriminalisering av innehav av

barnpornografi är risken för "smittoeffekter". Man har menat att

grundlagsprincipen om skydd för innehav av informationsbärare

sedan länge utgör en rättsligt och psykologiskt verkande spärr

mot inskränkningar i informationsfriheten. Om en sådan grundsats

bryts igenom, skulle den för framtiden förlora en stor del av

sin betydelse som en sådan spärr. Konstitutionsutskottet anser

att det inte föreligger några sådana risker i detta fall.

Utgångspunkten är att barnen skall skyddas. De är särskilt

skyddsvärda eftersom de är beroende av vuxna och löper större

risk än vuxna att utsättas för övergrepp. Barn måste skyddas

från att utsättas för en sådan djup kränkning som kan medföra

att hela deras uppväxt och därefter vuxna liv blir förstört.

Konstitutionsutskottet vill här särskilt framhålla att Sverige

genom konventionsåtaganden har förpliktat sig att skydda barn

från att förekomma i pornografiska sammanhang.

Barnpornografibrottet är dessutom unikt i det avseendet att det

nästan alltid förutsätter ett föregående brott genom en mot

barnet riktad brottslig gärning enligt 6 kap. brottsbalken. I

och för sig kan även teckningar och tecknade filmer innefatta

barnpornografibrott. Skälet härför är enligt motiven till

bestämmelsen att förekomsten av barnpornografi är en kränkning

mot barn över huvud taget. Detta uttalande kan enligt

konstitutionsutskottets mening ses mot bakgrunden att varje

sexuell handling med ett barn är straffbar enligt 6 kap.

brottsbalken.

Det kan visserligen hävdas att också olaga våldsskildring kan

vara ett bildmaterial som kommit till genom brott och att det

därför i detta sammanhang bör kunna betraktas på samma sätt som

barnpornografibrott. Flertalet fall av olaga våldsskildring har

emellertid producerats med medverkande vuxna och med hjälp av

olika former av tekniska effekter i syfte att ge sken av ett

verkligt våld. Man kan därför enligt konstitutionsutskottets

mening inte alls på samma sätt som i fråga om barnpornografi

utgå från att det är en verklig brottslig handling som skildras.

Brotten kan således inte jämställas i detta sammanhang.

Konstitutionsutskottet återkommer i det följande till frågan om

kriminalisering av innehav av olaga våldsskildring.

Brotten barnpornografi liksom olaga våldsskildring har

emellertid det gemensamt att de inte har någon betydelse som

begränsningar av rätten att yttra sig i allmänna angelägenheter

och andra frågor som hör till tryckfriheten. Brotten hets mot

folkgrupp och förtal är däremot exempel på fall som har mycket

större aktualitet i samband med sådan yttrandefrihet. Det kan

därför enligt konstitutionsutskottet inte komma i fråga att

kriminalisera innehav av material som innefattar sådana tryck-

eller yttrandefrihetsbrott eller några andra brott av denna

karaktär.

Ett alternativ till kriminalisering av innehav av

barnpornografi som har förts fram är en utvidgning av

bestämmelserna om konfiskering i de båda grundlagarna.

Justitiekanslern har i sitt remissyttrande över

departementspromemorian Ökat skydd för barn pekat på möjligheten

att införa bestämmelser om konfiskering även av sådana exemplar

av ett barnpornografiskt alster som inte "är avsett för

spridning" utan där det är utrett endast att ett spritt exemplar

innehas av en person. Avsikten skulle vara att exemplar som

påträffas under en förundersökning om barnpornografibrott och

som blir föremål för utredningsbeslag inte som i dag skall

behöva lämnas tillbaka till innehavaren om en spridare döms för

brott beträffande innehållet i alstret. En sådan lösning kan i

och för sig synas tilltalande. Man slipper att lämna tillbaka

sådant material för eventuellt fortsatt utnyttjande, och

ingreppet i det tryckfrihetsrättsliga systemet kan bli tämligen

begränsat.

Konstitutionsutskottet anser dock att åtgärden är

otillräcklig. Enligt konstitutionsutskottet innefattar ett

innehav av barnpornografiskt material där barn utsätts för

sexuella övergrepp en sådan kränkning av barnet att innehavet

bör bedömas som en straffbar handling. Till skillnad från en

bestämmelse om endast konfiskering skulle en kriminalisering

innebära att den som får en barnpornografisk skildring i sin

besittning får anledning att förstöra den eller på annat sätt

undvika att bli ertappad med att ha den. En kriminalisering

innebär en kraftfullare markering från samhällets sida att

barnpornografi inte kan tolereras. Konstitutionsutskottet vill i

sammanhanget peka på att Rikspolisstyrelsen i sitt remissvar

över departementspromemorian Ökat skydd för barn har framhållit

att om det sätts in rättsliga sanktioner mot dem som efterfrågar

barnpornografi, torde utbudet av sådana alster komma att minska.

Konstitutionsutskottet förordar således en kriminalisering av

innehav av barnpornografi.

Ett förslag till lösning som har diskuterats är att undanta

barnpornografi från de båda grundlagarnas tillämpningsområde i

likhet med vad som har skett i fråga om kommersiell reklam,

kreditupplysning och i sig brottsliga tillvägagångssätt att

anskaffa information (1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen och 1

kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen). En avgörande skillnad är

att de nämnda fallen kan sägas ligga i utkanten av eller utanför

den tryck- och yttrandefrihet som de båda grundlagarna

garanterar. Tryckfrihetsförordningen skyddar inte varje

användning av det tryckta ordet. T.ex. bedrägeri där

vilseledandet sker genom att en tryckt skrift används utgör inte

tryckfrihetsbrott utan beivras enligt vanlig lag. Tidigare har

pornografi å andra sidan alltid ansetts falla under det som

enligt tryckfrihetsförordningen kan anses utgöra missbruk av

tryckfriheten och vars kriminalisering kräver en bestämmelse i

brottskatalogen.

I sammanhanget bör också framhållas att grundlagarna

tillförsäkrar alla en rätt att i bl.a. tryckta skrifter och

filmer yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna

handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser "i vad ämne

som helst" (1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen,

jfr 1 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen).

Grundlagarna innehåller således inte någon definition om vad

slags uppgifter, tankar m.m. som är "skyddsvärda" eller "inte

skyddsvärda" och som därför bör omfattas av deras skyddsregler

eller inte. Däremot medger grundlagarna att ingripanden sker mot

sådana yttranden m.m. som innebär att någon missbrukar denna

rätt att fritt yttra sig i alla möjliga lägen. För yttranden som

anses utgöra missbruk av denna tryck- och yttrandefrihet finns i

tryckfrihetsförordningen den brottskatalog (7 kap. 4 §) till

vilken yttrandefrihetsgrundlagen hänvisar. I brottskatalogen

finns sedan år 1980 barnpornografibrottet. Barnpornografi är

skildringar som är att anse just som missbruk av

yttrandefriheten på samma sätt som t.ex. olaga våldsskildring

och hets mot folkgrupp. Det kan enligt konstitutionsutskottets

mening inte anses godtagbart att urholka grundlagarna genom att

utmönstra vissa företeelser på grund av att de inte anses

skyddsvärda. Tvärtom medger tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen -- som redan framgått -- att det sker

ingripanden mot icke skyddsvärda yttranden i dessa medier i de

särskilda former som grundlagarna föreskriver.

Konstitutionsutskottet anser således att barnpornografibrottet

inte bör utmönstras ur grundlagarna. En kriminalisering av

innehav av barnpornografi bör i stället ske inom ramen för

grundlagsregleringen. Motivet för en kriminalisering är den

fortgående kränkningen av det barn som avbildats i en

barnpornografisk bild. Med en sådan utgångspunkt saknas det

anledning att göra skillnad mellan rörliga bilder och andra.

Både filmer och bilder bör därför enligt konstitutionsutskottet

omfattas av en kriminalisering, vilket medför att såväl

tryckfrihetsförordningen som yttrandefrihetsgrundlagen måste

ändras.

Det är tydligt att det inte går att infoga ett innehavsbrott i

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens

regelsystem utan att man gör avkall på någon grundprincip. En

utgångspunkt bör enligt konstitutionsutskottets mening vara att

ingreppen i tryckfrihetsrätten inte görs större än som

oundgängligen krävs för att tillgodose syftet med åtgärderna. En

lösning som Justitiekanslern har fört fram i sitt remissyttrande

över departementspromemorian Ökat skydd för barn innebär att

censurförbudet upprätthålls men innehav i allmänhet

kriminaliseras. Konstitutionsutskottet anser att denna lösning

utgör en rimlig avvägning av de starka intressen som här står

mot varandra. Varken censurförbudet eller rätten att framställa,

utge eller sprida tryckta skrifter m.m. behöver då inskränkas.

Inte heller berörs meddelarfriheten. Att dessa principer

upprätthålls anser konstitutionsutskottet vara av största värde.

I några motioner förs fram tanken att en kriminalisering av

innehav av barnpornografi bör ta sikte på skildringar av brott

enligt 6 kap. brottsbalken. Därmed skulle undantas

barnpornografiska framställningar som har fiktiv grund.

Konstitutionsutskottet finner att en sådan ordning skulle stå i

god överensstämmelse med syftet med en kriminalisering av

innehavet, eftersom ingen specifik individ kränks av en bild

utan verklighetsanknytning. Den skulle också innebära att

ingreppet i de tryckfrihetsrättsliga principerna blev mindre.

Svagheten med en sådan lösning är dock att den skulle innebära

ett krav på bevisning av den brottsliga gärning som bilden

visar. Och även om detta skulle vara möjligt, skulle individen

utsättas för nya lidanden genom rättegången.

Konstitutionsutskottet vill därför inte förorda den lösningen.

En annan lösning är att kriminalisera innehav av sådana bilder

som innefattar en skildring av verklighetstrogen karaktär. I så

fall skulle man kunna nöja sig med att se vad bilden i sig

visar. Utanför det straffbara området skulle då falla sådana

teckningar, animerade filmer och annat material som inte

framträder som verklighetsbaserat. En sådan avgränsning är också

motiverad från principiella tryckfrihetsrättsliga

utgångspunkter. Konstitutionsutskottet anser därför att det är

lämpligt att inskränka kriminaliseringen på detta sätt.

Med den nu angivna snäva avgränsningen av det kriminaliserade

området blir konsekvenserna på det tryckfrihetsrättsliga

systemet begränsade, och någon risk för oöverblickbara

konsekvenser som man på sina håll har befarat föreligger enligt

konstitutionsutskottet inte.

Ett i och för sig straffbart innehav bör inte föranleda ansvar

om innehavet med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. En

fråga är om den gärning som begicks när en skrift eller film

gavs ut var försvarlig skall få betydelse i detta sammanhang.

Varje skildring av barn i pornografisk bild är inte straffbar.

Undantag görs nämligen för det fall att gärningen med hänsyn

till omständigheterna är försvarlig. Av motiven framgår att

avgörande vid denna bedömning bör vara det syfte som ligger

bakom framställningen och det sammanhang som den förekommer i

(prop. 1978/79:179). Som exempel på fall där ett spridande kan

vara försvarligt kan nämnas publicering som låter sig försvaras

av hänsyn till konstnärliga intressen. Också som ett led i en

allvarligt syftande nyhetsförmedling eller i vetenskapliga

arbeten kan spridande av barnpornografiska skildringar i bild

framstå som försvarligt. För att en sådan bedömning skall komma

i fråga skall bilden dock ingå som ett naturligt och befogat led

i det sammanhang där den förekommer.

Vad frågan nu gäller är alltså om det skall kunna vara

straffbart att inneha en barnpornografisk skildring som då den

gjordes eller spreds bedömdes som försvarlig och därför var

tillåten. Det bör först framhållas att frågeställningen saknar

aktualitet i de fall där det tryck- eller

yttrandefrihetsrättsliga ansvaret inte är preskriberat, vilket

är vanligt när det gäller barnpornografiska filmer och

videogram. I andra fall kan det hävdas att det från

informationsfrihetssynpunkt aldrig bör vara straffbart att

inneha sådant som inte var brottsligt när det gavs ut. Med en

sådan utgångspunkt skulle bestämmelserna om

innehavskriminalisering utformas så att de endast tar sikte på

skildringar som innefattar barnpornografibrott. En sådan lösning

skulle emellertid kunna leda till att det skulle krävas en

bedömning av de förhållanden som förelåg vid

utgivningstillfället. Främst av detta skäl bör frågan om

skildringen var försvarlig inte få direkt betydelse för

bedömningen om innehavet är försvarligt. Bestämmelserna om

innehavskriminalisering bör därför utformas så att de tar sikte

på barnpornografiska skildringar. Konstitutionsutskottet vill

emellertid framhålla att ett innehav av en skildring som när den

spreds utgjorde en försvarlig gärning, t.ex. med hänsyn till att

den hade ett konstnärligt värde, i regel bör kunna bedömas som

försvarligt. Vid rättstillämpningen får det bli en uppgift i

första hand för Justitiekanslern att särskilt beakta det

intresse av informationsfrihet som kan göra sig gällande i detta

sammanhang (jfr den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 §

tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 5 §

yttrandefrihetsgrundlagen).

I motion K436 yrkande 2 (v) tas upp frågan om de ingrepp i

privatlivet som skulle kunna ske vid en kriminalisering av

innehav av barnpornografi genom möjligheterna att göra

husrannsakan hos enskilda personer i syfte att konstatera

innehav. Konstitutionsutskottet vill peka på att redan gällande

regler medger att husrannsakan i vissa fall kan företas hos en

enskild -- som inte måste vara misstänkt för att ha spritt

barnpornografi -- i syfte att hos denne finna och i beslag ta

egendom som kan ha betydelse för en utredning som avser ett

spridningsbrott. Enligt konstitutionsutskottets mening kan en

kriminalisering av innehav inte innebära någon avgörande

skillnad härvidlag. Garantier för att rättssäkerheten

upprätthålls i detta avseende utgörs av att det i dessa fall

i enlighet med vad som förordas i det följande är endast

Justitiekanslern som kan besluta om husrannsakan och andra

tvångsmedel. Några åtgärder med anledning av motionen är inte

nödvändiga. Motionen avstyrks.

När det gäller frågan om när den innehavskriminalisering som

konstitutionsutskottet nu har förordat skall träda i kraft måste

bestämmelserna i regeringsformen om grundlagsstiftning beaktas.

Enligt 8 kap. 15 § regeringsformen stiftas grundlag genom två

likalydande beslut. Det andra beslutet får inte fattas förrän

det efter det första beslutet har hållits val till riksdagen och

den nyvalda riksdagen har samlats. Vidare gäller att det mellan

den tidpunkt då ärendet första gången anmäldes i kammaren och

valet skall förflyta minst nio månader, såvida inte

konstitutionsutskottet med fem sjättedels majoritet medger

undantag härifrån. Bestämmelserna hindrar inte att ett förslag

till grundlagsändring läggs fram senare och läggs till grund för

ett vilande beslut. Om inte konstitutionsutskottet senast vid

beredningen av ärendet medger undantag från tidsfristen, kan

emellertid förslaget inte slutbehandlas under den närmaste

valperioden. Det måste då i stället vila till den därpå

följande, alltså över två riksdagsval.

Konstitutionsutskottet har tagit upp frågan om att medge

undantag från bestämmelsen såvitt avser förslag till ändringar i

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen med

innebörden att innehav av barnpornografi skall vara straffbart

fr.o.m. den 1 januari 1995. Tio av konstitutionsutskottets

femton ledamöter (s, c, kds, nyd) har därvid velat medge ett

sådant undantag medan återstående fem ledamöter (m, fp) har

motsatt sig detta. Suppleanten från Vänsterpartiet ansåg att

konstitutionsutskottet borde ha medgett undantaget.

Detta innebär att de förordade grundlagsändringarna inte kan

föreslås träda i kraft den 1 januari 1995 utan först den 1

januari 1999. I den delen vill konstitutionsutskottet anföra

följande.

En av riksdagens mest angelägna uppgifter är att vidta

åtgärder för att barn skall skyddas mot övergrepp av olika slag.

Ingen annan grupp är i samma behov av det allmännas stöd i olika

former. Barnpornografi förutsätter regelmässigt att vuxna

människor grovt och hänsynslöst utnyttjar barn sexuellt.

Konstitutionsutskottet anser att det redan finns ett

tillräckligt beslutsunderlag och att det mot den angivna

bakgrunden därför är angeläget att riksdagen nu tar ställning i

frågan om innehavskriminalisering av barnpornografi i stället

för att avvakta en utredning i ämnet. Resultatet av en sådan

utredning skulle enligt konstitutionsutskottets mening ändå inte

kunna bli mycket annorlunda än vad som nu förordas. Ett

riksdagsbeslut redan i vår blir enligt konstitutionsutskottets

mening en kraftfull markering från riksdagen att barnpornografi

inte kan tolereras. Ett beslut nu skulle också stärka Sveriges

internationella anseende på det nu aktuella området. Ett beslut

redan under innevarande riksmöte att som vilande anta förslag

till grundlagsändringar med denna innebörd innebär att en

kommande riksdag blir tvungen att ta slutlig ställning till

frågan. Skulle det visa sig att grundlagsändringarna bör ges en

annan utformning för att tjäna sitt syfte, är nästa riksdag

oförhindrad att fatta erforderliga beslut härom utan att detta

kommer att försena ett ikraftträdande den 1 januari 1999.

På grund av det anförda anser konstitutionsutskottet att

riksdagen redan under innevarande riksmöte bör som vilande anta

förslag till grundlagsändringar som möjliggör en kriminalisering

av innehav av barnpornografi fr.o.m. den 1 januari 1999.

Konstitutionsutskottets ställningstagande innebär att syftena

med de motioner som förespråkar förbud mot innehav av

barnpornografi blir tillgodosedda och att konstitutionsutskottet

avstyrker yrkandet i motion K407 (m) om en utredning av frågan.

Riksdagen får enligt 8 kap. 15 § andra stycket regeringsformen

inte som vilande anta ett förslag om stiftande av grundlag, som

är oförenligt med annat vilande grundlagsförslag, utan att

samtidigt förkasta det först antagna förslaget. Detta innebär

att det inte samtidigt kan få föreligga två vilande

grundlagsförslag där det ena innehåller bestämmelser om

konfiskering och det andra bestämmelser om särskild rättsverkan,

vilket innefattar förverkande, och där bestämmelserna i båda

fallen riktar sig mot samma objekt. Eftersom

konstitutionsutskottet i det följande lägger fram

grundlagsförslag om vidgade möjligheter att konfiskera

barnpornografi bör de nyss förordade grundlagsbestämmelserna om

kriminalisering av innehav av barnpornografi utformas utan

hänvisning till vad som i lag är föreskrivet om särskild

rättsverkan.

Några rättegångsfrågor

Konstitutionsutskottet vill slutligen ta upp några

rättegångsfrågor när det gäller det nya innehavsbrottet.

Mål som rör bestämmelser om ingripanden på grund av innehållet

i tryckta skrifter och filmer handläggs i den för grundlagarna

särskilda rättegångsordningen som syftar till vidast möjliga

yttrande- och informationsfrihet. Eftersom barnpornografi

innefattande spridande av tryckta skrifter och filmer handläggs

i denna ordning bör enligt konstitutionsutskottet även mål som

rör ansvar för innehav av sådana skildringar handläggas i samma

ordning.

Om forum för brottmål som handläggs som tryck- eller

yttrandefrihetsmål finns bestämmelser i 7 kap. lagen (1991:1559)

med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden. Utgångspunkten för

forumreglerna är att anknytningspunkten bör vara där den

tilltalade har sitt hemvist. Avgörande för var tryckfrihets-

eller yttrandefrihetsmål skall tas upp är dock i fråga om

periodiska skrifter och om filmer den ort där skriften eller

filmen utgavs. I sista hand skall den ort där skriften eller

filmen anträffas vara avgörande för var målet skall tas upp. Mot

bakgrund härav anser konstitutionsutskottet att ett mål om

ansvar för innehav av en tryckt skrift eller en film bör tas upp

vid den tryckfrihetsdomstol som är behörig att ta upp mål för

den ort där den tilltalade eller svaranden har sitt hemvist.

För att undvika stora kostnader och andra olägenheter bör det

emellertid föreskrivas om en möjlighet att väcka åtal vid en och

samma tryckfrihetsdomstol om det är fråga om flera personer som

åtalas och t.ex. den ene åtalas för yttrandefrihetsbrott på

grund av innehållet i filmen och den andre på grund av

innehavet. Av samma skäl bör det föreskrivas om en möjlighet att

en domstol får ta upp flera mål rörande ansvar för innehav av

samma upplaga av en film, även om enligt huvudregeln åtal skall

väckas vid skilda tingsrätter.

Vad som nu har anförts bör föranleda ändringar i lagen

(1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden i likhet med vad

konstitutionsutskottet förordar i det följande när det gäller

utvidgade möjligheter till konfiskering. Ett beslut om ändringar

i den lagen med anledning av grundlagsändringarna rörande

innehavskriminalisering ligger långt fram i tiden, och

konstitutionsutskottet lägger inte fram något förslag härom i

detta sammanhang.

Upprättade lagförslag med ikraftträdande den 1 januari 1999

I enlighet med det anförda har, såvitt gäller åtgärder med

verkan från den 1 januari 1999, upprättats förslag till

1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

2. lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,

3. lag om ändring i brottsbalken.

Lagförslagen har tagits in i bilaga 8.

Författningskommentarer till lagförslagen med ikraftträdande

den 1 januari 1999

Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

7 kap. 9 §

Paragrafen är ny.

Genom den nya bestämmelsen öppnas en möjlighet för att i lag

(brottsbalken) kriminalisera innehav av tryckta skrifter som

innefattar barnpornografi om skildringen är av verklighetstrogen

karaktär. Det straffbara området för innehav stämmer således

inte helt överens med det enligt 7 kap. 4 § 12

tryckfrihetsförordningen straffbara området för spridning. Det

skall nämligen inte kunna vara straffbart att inneha tryckta

skrifter med barnpornografiska bilder om bilderna inte är av

verklighetstrogen karaktär.

För att innehavet skall kunna föranleda ingripanden krävs att

den tryckta skrift i vilken bilden förekommer skall ha utgivits

på sådant sätt som anges i 1 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen

eller, beträffande skrifter som har tryckts utomlands, 13 kap. 2

§ tryckfrihetsförordningen. Detta innebär att bestämmelsen i

brottsbalken om straff för innehav inte kan omfatta bilder i

sådana skrifter som skall utges, men som inte redan har

utgivits. Den som innehar en skrift som inte tidigare utgivits

och som avser att ge ut den, kan således inte fällas till ansvar

för innehav. Meddelarfriheten berörs inte till den del den avser

överlämnande av icke redan utgivna skrifter (jfr 1 kap. 1 §

tredje stycket tryckfrihetsförordningen). Däremot medger den nya

bestämmelsen att den som innehar en utgiven, tryckt skrift kan

dömas för detta innehav även om den tryckta skriften överlämnas

till t.ex. en tidningsredaktion för att offentliggöras på nytt.

Det försvarlighetsrekvisit som bestämmelsen ställer upp som krav

för en kriminalisering i vanlig lag torde dock i många fall

kunna föranleda bedömningen att ett sådant innehav inte medför

ansvar.

För innehavsbrott skall den kunna dömas till ansvar som inte

är ansvarig enligt ansvarighetsbestämmelserna i 8 kap.

tryckfrihetsförordningen eller, såvitt gäller utländska

skrifter, i 13 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen. Detta innebär

att en känd utgivare, en författare, den som har haft hand om

tryckningen eller tryckt skriften, eller slutligen utspridaren

av den tryckta skriften skall fällas till ansvar för det brottet

och inte för innehavet. Förutsättningarna för ansvar för ett

innehavsbrott är inte desamma som för ansvar enligt de särskilda

ansvarighetsreglerna i tryckfrihetsförordningen. För sistnämnda

fall är ansvaret i princip strikt, och frågan om t.ex. utgivaren

eller spridaren kände till att framställningen innefattade

barnpornografi eller inte är därmed oftast inte relevant. Vid

bedömande av fråga om ansvar för den som skall svara för tryckt

skrift skall nämligen så anses som om vad skriften innehåller

införts däri med hans vetskap och vilja (8 kap. 12 §

tryckfrihetsförordningen). Är det fråga om ansvar för ett

innehavsbrott måste emellertid det barnpornografiska innehållet

vara täckt av innehavarens uppsåt (se nedan vid kommentaren till

16 kap. 10 a § brottsbalken).

Att den tryckta skriften skall innefatta skildring av barn i

pornografisk bild innebär givetvis inte att ansvar för innehav

inte skall kunna komma i fråga sedan ett eventuellt föregående

tryckfrihetsbrott preskriberats. Även om den som enligt 8 kap.

är ansvarig för tryckfrihetsbrottet inte längre kan åtalas för

detta brott på grund av att preskription inträtt, skall ändå

ansvar kunna komma i fråga för innehav om denne för innehållet

annars ansvarige fortfarande innehar några exemplar av den

tryckta skriften. I undantagsfall kan detta få till följd att

den som bär huvudansvaret för att skrifterna spritts inte kan

dömas för detta, medan den som förvärvat dem och som har dem

kvar kan dömas för innehavet.

I bestämmelsen anges att den tryckta skriften skall innefatta

skildring av barn i pornografisk bild, dvs. sådan skildring som

avses i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen. Att den gärning

som begicks när den tryckta skriften gavs ut kan ha varit

försvarlig får alltså inte den omedelbara konsekvensen att ett

innehav av en sådan tryckt skrift är straffritt. Ett innehav av

en skildring som när den spreds utgjorde en försvarlig gärning

torde dock i regel bli att bedöma som försvarligt. Att

informationsfrihetsintresset skall beaktas i detta sammanhang

berörs i den allmänna motiveringen på s. 26.

I paragrafen finns ingen hänvisning till vad som i lag är

föreskrivet om särskild rättsverkan. De föreslagna reglerna i 7

kap. 7 § tryckfrihetsförordningen om konfiskering av

barnpornografiska tryckta skrifter som påträffas i samband med

förundersökning gör nämligen en sådan hänvisning obehövlig.

Förhållandet berörs i den allmänna motiveringen på s. 28.

9 kap. 2 §

I första stycket har förts in en hänvisning till den nya

bestämmelsen i 7 kap. 9 § som medger föreskrifter i vanlig lag

om straff för innehav av barnpornografiska tryckta skrifter.

Straffprocessuella tvångsmedel som husrannsakan, beslag m.m.

kan komma att behöva användas i syfte att beivra innehavsbrott.

I likhet med vad som gäller beträffande tryckfrihetsbrotten

skall endast Justitiekanslern kunna besluta om tvångsmedel, och

han skall vara ensam behörig åklagare i dessa mål. Att

Justitiekanslern blir ensam behörig åklagare i mål om

innehavsbrott framgår av 9 kap. 2 § tredje stycket jämförd med

12 kap. 1 §.

12 kap. 1 §

Genom ett tillägg i andra stycket hänvisas till den nya

bestämmelsen i 7 kap. 9 §. Ändringen innebär att

rättegångsförfarandet i tryckfrihetsmål blir tillämpligt i mål

om ansvar för innehav. Därmed gäller även föreskriften i 14

kap. 3 § om skyndsam handläggning.

Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen

5 kap. 7 §

Paragrafen är ny.

Genom den nya bestämmelsen öppnas en möjlighet för att i lag

(brottsbalken) kriminalisera innehav av filmer som innefattar

barnpornografisk skildring. Det straffrättsliga området för

innehav är dock inskränkt i förhållande till brott som

innefattar spridande. Det skall inte vara straffbart att inneha

filmer med barnpornografiska bilder om bilderna inte är av

verklighetstrogen karaktär.

För att innehavet skall kunna föranleda ingripande enligt

bestämmelse i vanlig lag förutsätts att filmen har givits ut.

Bestämmelsen i vanlig lag om straff för innehav kan alltså inte

omfatta filmer som inte har utgivits, men som skall utges.

Meddelarfriheten berörs inte till den del den avser innehav av

icke redan utgivna filmer. Däremot medger den nya bestämmelsen

att den som innehar en redan utgiven film kan dömas för detta

nya innehav även om filmen överlämnas till t.ex. en

nyhetsredaktion för att offentliggöras på nytt. Det

försvarlighetsrekvisit som bestämmelsen ställer upp som krav för

en kriminalisering i vanlig lag torde dock i många fall kunna

föranleda bedömningen att ett sådant innehav inte medför ansvar.

För innehavsbrott skall den kunna dömas som inte är ansvarig

enligt de särskilda ansvarsbestämmelserna i 6 kap.

yttrandefrihetsgrundlagen eller, såvitt gäller filmer som

framställts utomlands, i 10 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Detta innebär att en känd utgivare eller den som skulle utse

utgivare eller, slutligen, den som sprider filmen skall fällas

till ansvar för det brottet och inte för innehavet.

Förutsättningarna för ansvar för ett innehavsbrott är inte

desamma som för ansvar enligt de särskilda ansvarighetsreglerna

i yttrandefrihetsgrundlagen. I sistnämnda fall är ansvaret i

princip strikt, och frågan om t.ex. utgivaren eller spridaren

kände till att filmen innefattade barnpornografi eller inte är

därmed oftast inte relevant. Enligt 6 kap. 7 §

yttrandefrihetsgrundlagen skall nämligen den som ansvarar för

ett yttrandefrihetsbrott i en framställning anses ha haft

kännedom om innehållet i framställningen. Är det fråga om ansvar

för ett innehavsbrott måste emellertid det barnpornografiska

innehållet vara täckt av innehavarens uppsåt (se nedan vid

kommentaren till 16 kap. 10 a § brottsbalken).

Att den utgivna filmen innefattar skildring av barn i

pornografisk bild innebär givetvis inte att ansvar för innehav

inte skall kunna komma i fråga sedan ett eventuellt föregående

tryckfrihetsbrott preskriberats. Även om den som enligt 6 kap.

är ansvarig för yttrandefrihetsbrott inte längre kan åtalas för

detta brott på grund av att preskription inträtt, skall ändå

ansvar kunna komma i fråga för innehav om den för innehållet

annars ansvarige fortfarande innehar några exemplar av filmen. I

undantagsfall kan detta få till följd att den som bär

huvudansvaret för att filmerna spritts inte kan dömas för detta,

medan den som förvärvat dem och som har dem kvar kan dömas för

innehavet.

I bestämmelsen anges således att filmen skall innefatta

skildring av barn i pornografisk bild, dvs. sådan skildring som

avses i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen. Att den gärning

som begicks när den tryckta skriften gavs ut kan ha varit

försvarlig får alltså inte den omedelbara konsekvensen att ett

innehav av en sådan film är straffritt. Ett innehav av en

skildring som när den spreds utgjorde en försvarlig gärning

torde dock i regel bli att bedöma som försvarligt. Att

informationsintresset skall beaktas i detta sammanhang berörs i

den allmänna motiveringen på s. 27.

I paragrafen finns ingen hänvisning till vad som i lag är

föreskrivet om särskild rättsverkan. De föreslagna reglerna i 5

kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen om konfiskering av

barnpornografiska filmer som påträffas i samband med

förundersökning gör nämligen en sådan hänvisning obehövlig.

Förhållandet berörs i den allmänna motiveringen på s. 28.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

16 kap. 10 a §

I andra stycket i paragrafen föreskrivs att den som innehar en

pornografisk bild av barn kan dömas för barnpornografibrott. Det

straffbara området för innehav utan spridningsuppsåt är

emellertid inskränkt i förhållande till framställnings- och

spridningsbrottet. Endast innehav av en bild som är av

verklighetstrogen karaktär skall vara straffbart. Bilden skall

givetvis innefatta barnpornografi, vilket bl.a. innebär att det

endast är skildringar av barn vars könsmognadsprocess inte

avslutats som det kan vara straffbart att inneha. Detta innebär

att tecknade bilder i huvudsak faller utanför det straffbara

området. Det är vidare inte straffbart att inneha bilder som

utgör t.ex. ett för ögat synbart montage av andra bilder som

uppenbart inte skildrar en verklig händelse. Förvanskade eller

på annat sätt konstruerade bilder som kan uppfattas som en

skildring av verkligheten skall dock kunna föranleda ansvar för

innehavsbrott. Det skall här understrykas att bilden måste vara

pornografisk i paragrafens mening.

Grundlagsstödet för bestämmelsen beträffande tryckta skrifter

och filmer finns i de föreslagna 7 kap. 9 §

tryckfrihetsförordningen resp. 5 kap. 7 §

yttrandefrihetsgrundlagen. Av dessa bestämmelser framgår att

endast innehav av enligt grundlagarna utgivna tryckta skrifter

och filmer kan straffbeläggas genom bestämmelse i vanlig lag.

Innebörden av grundlagarnas krav på utgivning överensstämmer i

princip med innebörden av spridningsrekvisitet enligt denna

paragraf. En bild som anses spridd enligt denna bestämmelse är

således att anse som utgiven enligt grundlagarna.

För innehav som faller utanför tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden tillämpas endast

denna paragraf. Detta innebär att för innehav av bilder som inte

är tryckta samt av bilder i datornät som inte faller under 1

kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen skall endast brottsbalkens

bestämmelser tillämpas, såsom gäller i dag beträffande spridning

av sådana bilder. Det innebär att sådana bilder inte behöver ha

spritts för att grunda straffbarhet vid innehav.

Innebörden av begreppet innehav skall vara likställd med vad

som i andra straffrättsliga sammanhang menas med innehav. Med

innehav avses då i huvudsak detsamma som att i civilrättslig

mening ha besittning till egendomen (jfr Kommentaren till

brottsbalken I 5:e uppl. s. 330 f.). Frågan om någon skall anses

inneha barnpornografiska skildringar blir alltså att bedöma på

samma sätt som vid innehav av t.ex. narkotika.

Är det fråga om spridning som avses i grundlagarna eller i

brottsbalken, skall givetvis den som är ansvarig för detta dömas

för spridningsbrottet och inte för innehavsbrottet. Däremot kan

den som är tryckfrihetsrättsligt ansvarig för t.ex. innehållet i

en tryckt skrift vara ansvarig för innehavsbrott beträffande en

film som han innehar. Ur ren straffrättslig synvinkel torde ett

spridningsbrott i de flesta fall vara att bedöma som mer

allvarligt än ett innehavsbrott. Även för bilder som faller

utanför grundlagarnas tillämpningsområde bör därför ansvar i

första hand komma i fråga för spridningsbrottet.

Annan befattning med barnpornografi skall inte vara straffbar.

Det skall således inte vara straffbart att t.ex. endast "titta".

Uppsåt måste finnas beträffande såväl innehavet som bildens

innehåll, dvs. att den är pornografisk. Det skall dock inte

krävas kännedom om att en bild faktiskt skildrar en faktisk

brottslig gärning riktad mot ett barn, eftersom ett straffbart

innehav endast förutsätter att bilden är av verklighetstrogen

karaktär.

Ett i och för sig straffbart innehav skall inte föranleda

ansvar om innehavet med hänsyn till omständigheterna är

försvarligt. Försvarlighetsrekvisitet torde i detta sammanhang

få samma innebörd som det nu har beträffande skildrings- och

spridningsbrottet. Detta torde medföra att t.ex. en meddelares

innehav av en tryckt skrift eller film (jfr 1 kap. 1 § tredje

stycket tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §

yttrandefrihetsgrundlagen), som skall överlämnas till en

nyhetsredaktion för ett offentliggörande på nytt, i många fall

undgår straffansvar för innehavsbrott. Naturligtvis skall inte

heller myndigheters innehav, t.ex. Justitiekanslerns eller

Biografbyråns innehav, som är betingat av deras verksamhet kunna

föranleda ansvar. Detsamma gäller arkivmyndigheters och

biblioteks innehav. För t.ex. organisationers innehav som är ett

led i seriös stöd- och informationsverksamhet torde också

försvarlighetsrekvisitet oftast medföra att det inte anses

föreligga brott.

Straffskalan för innehavsbrottet är densamma som för

spridningsbrottet. För innehav av ett fåtal exemplar torde

endast böter kunna komma i fråga. Att det finns fängelse i

straffskalan även för innehavsbrott innebär att det på grund av

misstanke om innehavsbrott kan beslutas om tvångsmedel såsom

husrannsakan, men även anhållande och häktning, eftersom

straffskalan sträcker sig utöver ett år. Beslut om

frihetsberövande på grund av misstanke om endast ett innehav

torde dock sällan kunna anses motiverat.

För innehav av tryckta skrifter som omfattas av

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är det

Justitiekanslern som är ensam behörig att fatta beslut om

tvångsåtgärder.

Ytterligare åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. år 1995

Bakgrund

Genom att den av konstitutionsutskottet i det föregående

förordade kriminaliseringen av innehav av barnpornografi inte

kan träda i kraft förrän den 1 januari 1999 uppkommer frågan

vilka åtgärder mot barnpornografi som kan vara möjliga att vidta

för tiden fram till den dagen. Som nämndes i inledningen har

inom konstitutionsutskottets kansli den 19 maj 1994 upprättats

en promemoria (bilaga 4) med lagförslag rörande vissa

ytterligare åtgärder mot barnpornografi, nämligen utvidgade

konfiskeringsmöjligheter m.m., kriminalisering av sådant

överlämnande av en barnpornografisk film till annan där ansvar

för yttrandefrihetsbrott inte kan krävas ut samt särskild

rättsverkan i fråga om ekonomisk vinning av barnpornografibrott.

I de delar som rör konfiskering m.m. är lagförslagen utformade i

överensstämmelse med vad Lagrådet föreslagit i sitt yttrande

över de lagförslag i ämnet som regeringen remitterade till

Lagrådet den 17 mars 1994. Konstitutionsutskottet beslutade den

19 maj 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag i

promemorian som gällde kriminalisering av överlämnande av en

barnpornografisk film till annan i de angivna fallen och

särskild rättsverkan i fråga om ekonomisk vinning av

barnpornografibrott. Lagrådet avgav ett yttrande den 26 maj

1994, bilaga 5.

Konstitutionsutskottet har tagit upp frågan om att medge

undantag från niomånadersregeln i 8 kap. 15 § regeringsformen

såvitt avser lagförslag av den innebörd som föreslås i

promemorian. Fyra av konstitutionsutskottets ledamöter (m) har

därvid motsatt sig ett sådant undantag beträffande lagförslaget

om kriminalisering av överlämnande av en barnpornografisk film

till annan i de nyss angivna fallen. Detta innebär att

konstitutionsutskottet har beslutat att inte medge undantag för

det lagförslaget. Däremot har utskottet beslutat att medge

undantag från niomånadersregeln såvitt gäller de förslag om

utvidgade konfiskeringsmöjligheter och särskild rättsverkan i

fråga om vinning av barnpornografibrott som redovisas i det

följande.

Utvidgade konfiskeringsmöjligheter

När en tryckt skrift eller en film (med film inbegrips i det

följande även videogram) utgör missbruk av tryck- eller

yttrandefriheten och innefattar brott enligt

tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen medger

de båda grundlagarna att det vidtas tvångsåtgärder mot

framställningen. Enligt 7 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen och

5 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen får framställningen

konfiskeras. Konfiskering innebär att alla exemplar som är

avsedda att spridas skall förstöras och material som kan

användas uteslutande för tryckningen av just den skriften eller

särskilt för framställande av filmen skall göras obrukbart för

att hindra missbruk.

För konfiskering krävs alltså att framställningen innefattar

tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott och att skriften eller

filmen är utgiven. Men det krävs inte att någon faktiskt kan

dömas till ansvar för brottet (9 kap. 5 §

tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2 §

yttrandefrihetsgrundlagen).

Om det finns anledning att tro att en skrift eller en film får

konfiskeras på grund av tryckfrihets- eller

yttrandefrihetsbrott, får den tas i beslag. Det som tas i beslag

är den upplaga som är avsedd för spridning, i syfte att hindra

vidare spridning av skriften eller filmen. Eftersom konfiskering

endast får ske på grund av att innehållet utgör brott mot

grundlagarna, kan beslag omfatta endast skrifter och filmer som

är att anse som utgivna. Redan spridda exemplar får dock inte

tas i beslag i konfiskeringssyfte.

Om något exemplar som redan har spritts kan ha betydelse vid

utredning om brott enligt tryckfrihetsförordningen eller

yttrandefrihetsgrundlagen, får dock utredningsbeslag göras på

ett sådant exemplar hos vilken innehavare som helst (10 kap.

14 § tryckfrihetsförordningen). Ett utredningsbeslag av ett

videogram skall hävas när t.ex. en rättegång mot en utgivare har

avslutats, om inte videogrammet förklaras konfiskerat. Det

beslagtagna skall då återlämnas till den som innehade det.

Motionen

I motion 1993/94:K445 yrkande 5 av Margareta Israelsson m.fl.

(s, m, fp, c, kds, nyd, v, -) förespråkas regler som innebär att

domstol kan förordna om konfiskering av i beslag tagna

barnpornografiska foton, filmer, videogram eller disketter.

Konstitutionsutskottets bedömning

I mål om tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott förekommer

det att tryckta skrifter eller filmer tas i beslag inte bara hos

den som misstänks sprida barnpornografiskt material utan också

hos den som innehar material som kan antas härröra från den

misstänkte spridaren. Avsikten med beslaget hos innehavaren är

att säkra bevisning om att spridning skett och har inte samband

med några misstankar om brott hos denne. När rättegången mot den

ifrågavarande spridaren har avslutats skall materialet

återställas till ägaren. Som Justitiekanslern har anfört i sitt

remissyttrande över departementspromemorian Ökat skydd för barn

kan denna effekt av dagens regelsystem på goda grunder betraktas

som stötande när det rör sig om barnpornografiskt material. En

lösning som Justitiekanslern har fört fram i det nämnda

remissyttrandet är att utvidga konfiskeringsbestämmelserna i de

båda grundlagarna till att avse även sådana exemplar av ett

barnpornografiskt alster som inte "är avsedda för spridning"

utan där det är utrett endast att ett spritt exemplar innehas av

en person. Avsikten är att exemplar som påträffas under en

förundersökning om barnpornografibrott och som blir föremål för

utredningsbeslag inte som i dag skall behöva lämnas tillbaka

till innehavaren om en spridare döms för brott beträffande

innehållet i alstret.

Det kan konstateras att ett förverkande, vilket konfiskering

utgör, utan att någon görs straffrättsligt ansvarig, inte är

främmande för det straffrättsliga sanktionssystemet. I

brottsbalken finns sålunda bestämmelser som innebär att föremål

som på grund av sin särskilda beskaffenhet eller

omständigheterna i övrigt kan komma till brottslig användning

och föremål som frambragts genom brott får förverkas (36 kap. 2

och 3 §§). Det räcker att föremålet på grund av sin särskilda

beskaffenhet kan komma till brottslig användning för att det

skall kunna förverkas. I sammanhanget kan erinras om den ordning

med s.k. objektiv konfiskationstalan som finns i 9 kap. 5 §

tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2 §

yttrandefrihetsgrundlagen.

Enligt konstitutionsutskottet är det angeläget att principen

om censurförbud och andra skyddsregler som gäller före

spridningen upprätthålls. Bestämmelser om utvidgade

konfiskeringsmöjligheter i de båda grundlagarna bör därför ta

sikte på skrifter och filmer som har spritts och som innefattar

skildring av barn i pornografisk bild.

Det förslag som regeringen remitterade till Lagrådet innebär

att konfiskering kan ske av barnpornografiskt material under den

enda förutsättningen att det påträffas i samband med en

förundersökning. Lagrådet har invänt mot förslaget och anfört

att om utgångspunkten tills vidare skall vara att envar har rätt

att inneha barnpornografi för eget bruk, framstår det som

motsägelsefullt att denna rätt skall kunna sättas åt sidan, om

det slumpar sig så att innehavaren blir föremål för

förundersökning. Lagrådet menar att det finns en logisk

motsättning mellan å ena sidan rätten för envar att inneha

barnpornografiskt material för eget bruk och å andra sidan

möjligheten för de rättsvårdande myndigheterna att konfiskera

sådant material i den mån innehavaren blir föremål för

förundersökning. Denna motsättning blir enligt Lagrådet mindre

uppenbar om det föreskrivs att förundersökningen, för att kunna

läggas till grund för konfiskering skall avse misstanke om

sexualbrott eller brott mot allmän ordning som avser skildringar

i pornografisk bild eller av sexuella handlingar eller av våld

eller tvång mot person (6 kap. och 16 kap. 10 a--12 §§

brottsbalken).

Konstitutionsutskottet kan konstatera att det även med

Lagrådets förslag kan bli slumpen som avgör huruvida en

barnpornografisk skildring blir föremål för konfiskering. Vidare

innebär Lagrådets förslag att barnpornografi som påträffas i

samband med förundersökningar med anledning av misstankar om

mord eller andra grova våldsbrott inte kan konfiskeras. Eftersom

det bakomliggande skälet till att utvidgade

konfiskeringsmöjligheter bör införas är att barnpornografiska

skildringar är förnedrande för barn och att fortsatt spridning

av dem därför bör förhindras, anser konstitutionsutskottet att

det inte bör föreskrivas någon sådan begränsning som Lagrådet

har förordat.

Utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna bör enligt

konstitutionsutskottets mening däremot falla sådana teckningar,

animerade filmer och annat material som inte framträder som

verklighetsbaserat. Det material som skall kunna bli föremål för

konfiskering bör således innefatta en skildring av

verklighetstrogen karaktär.

Vidare bör konfiskering inte få ske om innehavet med hänsyn

till omständigheterna är försvarligt. En fråga är om den gärning

som begicks när en skrift eller en film gavs ut var försvarlig

skall få betydelse i detta sammanhang.

Varje skildring av barn i pornografisk bild är inte straffbar.

Undantag görs nämligen för det fall att gärningen med hänsyn

till omständigheterna är försvarlig. Av motiven framgår att

avgörande vid denna bedömning bör vara det syfte som ligger

bakom framställningen och det sammanhang som den förekommer i

(prop. 1978/79:179). Som exempel på fall där ett spridande kan

vara försvarligt kan nämnas publicering som låter sig försvaras

av hänsyn till konstnärliga intressen. Också som ett led i en

allvarligt syftande nyhetsförmedling eller i vetenskapliga

arbeten kan spridande av barnpornografiska skildringar i bild

framstå som försvarligt. För att en sådan bedömning skall komma

i fråga skall bilden dock ingå som ett naturligt och befogat led

i det sammanhang där den förekommer.

Vad frågan nu gäller är alltså om konfiskering skall kunna ske

av en barnpornografisk skildring som då den gjordes eller spreds

bedömdes som försvarlig och därför var tillåten. Det bör först

framhållas att frågeställningen saknar aktualitet i de fall där

det tryck- eller yttrandefrihetsrättsliga ansvaret inte är

preskriberat vilket är vanligt när det gäller barnpornografiska

filmer och videogram. I andra fall kan det hävdas att det från

informationsfrihetssynpunkt aldrig bör vara möjligt att

konfiskera sådant som inte var brottsligt när det gavs ut. Med

en sådan utgångspunkt skulle konfiskeringsbestämmelserna

utformas så att de endast tar sikte på skildringar som

innefattar barnpornografibrott. En sådan lösning skulle

emellertid kunna leda till att det skulle krävas en bedömning av

de förhållanden som förelåg vid utgivningstillfället. Främst av

detta skäl bör frågan om skildringen var försvarlig inte få

direkt betydelse för bedömningen om innehavet är försvarligt.

Bestämmelserna om konfiskering bör därför utformas så att de tar

sikte på barnpornografiska skildringar. Konstitutionsutskottet

vill emellertid framhålla att ett innehav av en skildring som

när den spreds utgjorde en försvarlig gärning, t.ex. med hänsyn

till att den hade ett konstnärligt värde, i många fall bör kunna

bedömas som försvarligt. Vid rättstillämpningen får det bli en

uppgift i första hand för Justitiekanslern att särskilt beakta

det intresse av informationsfrihet som kan göra sig gällande i

detta sammanhang (jfr den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 §

tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 5 §

yttrandefrihetsgrundlagen).

När det gäller barnpornografisk bild som inte faller under de

båda grundlagarna kan som nyss framgått förverkande ske redan i

dag. Detta gäller alltså trots att innehav av barnpornografi

inte är kriminaliserat. En barnpornografisk bild som skildrar en

verklig brottslig gärning av sexuell innebörd riktad mot ett

barn har vidare frambragts genom brott och om den påträffas hos

annan än den som har framställt bilden, finns ofta anledning

misstänka att det tagits brottslig befattning med egendomen

(spridningsbrottet). Med stöd av bestämmelser i 36 kap.

brottsbalken och i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall

vid förverkande m.m. finns det redan i dag en möjlighet att ta i

beslag och i vanligt mål yrka förverkande av många sådana

barnpornografiska bilder som inte faller under

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, även om

talan inte förs om ansvar eller talan riktas mot en okänd.

Regleringen är emellertid inte heltäckande. Det kan förekomma

fall där förverkande inte kan ske med stöd av nu gällande

regler. Av samma skäl som beträffande den ökade möjligheten till

konfiskering anser konstitutionsutskottet därför att det bör

införas en möjlighet att förverka de bilder som

verklighetstroget återger ett sexuellt övergrepp på ett barn.

Nya bestämmelser om detta måste då införas. Detta kan lämpligen

ske genom en ny lag om förverkande av barnpornografi.

Genom vad konstitutionsutskottet nu har anfört får syftet med

motion 1993/94:K445 yrkande 5 anses tillgodosett.

Vissa övergångsfrågor

De nu förordade reglerna om konfiskering är att betrakta som

en övergångslösning inför en kriminalisering av innehav med

verkan från den 1 januari 1999. Efter 1994 års val och senast

våren 1998 bör riksdagen därför som vilande anta förslag om att

upphäva de i båda grundlagarna den 1 januari 1995 införda

reglerna om konfiskering. I samband därmed bör riksdagen som

vilande anta förslag om ändringar i båda grundlagarna med

ikraftträdande den 1 januari 1999 av innebörd att i fråga om

innehav av barnpornografi också skall gälla vad som är

föreskrivet i lag om särskild rättsverkan. Efter 1998 års val

kan dessa vilande förslag antas slutligt. I samband därmed bör

riksdagen besluta om de ändringar i lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden som föranleds därav.

Särskild rättsverkan i fråga om ekonomisk vinning av

barnpornografibrott

Bakgrund

I 5 kap. 6 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen finns

regler om särskild rättsverkan såvitt gäller brottet olaga

våldsskildring. Bestämmelsen hänvisar till allmän lag, dvs. 36

kap. brottsbalken. I det kapitlet finns regler om förverkande av

egendom, företagsbot och annan särskild rättsverkan. Det är med

stöd av sistnämnda bestämmelser som vinning från brottet olaga

våldsskildring kan neutraliseras. I grundlagsbestämmelsen nämns

inte barnpornografibrott. Yttrandefrihetsgrundlagens regler

medger således inte förverkande av det som hänför sig till

barnpornografibrott. Inkomster från försäljning av

barnpornografi går således inte att komma åt på rättslig väg.

Justitiekanslern har uppgett att i ett ärende som gäller

misstanke om yttrandefrihetsbrotten barnpornografi och olaga

våldsskildring har hos de personer som är inblandade i

brottsligheten påträffats stora penningbelopp. Enligt

Justitiekanslern hade försäljningen av barnpornografi och olaga

våldsskildring inbringat mycket stora inkomster under den tid

verksamheten pågick. Ett visst belopp, 500 000 kr, hade tagits i

beslag och sedermera belagts med kvarstad. Det synes enligt

Justitiekanslern stå klart att betydande vinning gjorts på

barnpornografibrottet.

Inom konstitutionsutskottet upprättad promemoria

I den inom utskottet den 19 maj 1994 upprättade promemorian

anförs att man kan komma till rätta med det angivna problemet

genom att bestämmelsen om särskild rättsverkan i 5 kap. 6 §

första stycket yttrandefrihetsgrundlagen ändras så att den också

omfattar barnpornografibrott. I promemorian läggs fram förslag

till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen i enlighet med

detta.

Lagrådets yttrande

Lagrådets yttrande innehåller ingen erinran mot lagförslaget.

Konstitutionsutskottets bedömning

Konstitutionsutskottet förordar att 5 kap. 6 §

yttrandefrihetsgrundlagen ändras i enlighet med vad som föreslås

i promemorian.

Några rättegångsfrågor

Konstitutionsutskottet vill slutligen ta upp några

rättegångsfrågor när det gäller konfiskering enligt de

föreslagna nya bestämmelserna.

Mål som rör bestämmelser om ingripanden på grund av innehållet

i tryckta skrifter och filmer handläggs i den för grundlagarna

särskilda rättegångsordningen som syftar till vidast möjliga

yttrande- och informationsfrihet. Eftersom barnpornografi

innefattande spridande av tryckta skrifter och filmer handläggs

i denna ordning bör enligt konstitutionsutskottet även mål som

rör konfiskering av tryckta skrifter och filmer enligt de

föreslagna nya reglerna handläggas i samma ordning.

Om forum för brottmål som handläggs som tryck- eller

yttrandefrihetsmål finns bestämmelser i 7 kap. lagen (1991:1559)

med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden. Utgångspunkten för

forumreglerna är att anknytningspunkten bör vara där den

tilltalade har sitt hemvist. Avgörande för var tryckfrihets-

eller yttrandefrihetsmål skall tas upp är dock i fråga om

periodiska skrifter och om filmer den ort där skriften eller

filmen utgavs. I sista hand skall den ort där skriften eller

filmen anträffas vara avgörande för var målet skall tas upp. Mot

bakgrund härav anser konstitutionsutskottet att en ansökan om

konfiskering enligt de föreslagna nya reglerna bör tas upp vid

den tryckfrihetsdomstol som är behörig att ta upp mål för den

ort där den tilltalade eller svaranden har sitt hemvist.

För att undvika stora kostnader och andra olägenheter bör det

emellertid föreskrivas om en möjlighet att väcka talan vid en

och samma tryckfrihetsdomstol om det är fråga om flera personer

och t.ex. den ene åtalas för yttrandefrihetsbrott på grund av

innehållet i filmen och den andre är svarande i mål om

konfiskering. Av samma skäl bör det föreskrivas om en möjlighet

att en domstol får ta upp flera mål även om enligt huvudregeln

talan skall väckas vid skilda tingsrätter.

Upprättade lagförslag med ikraftträdande den 1 januari 1995

I enlighet med det anförda har, såvitt gäller åtgärder med

verkan från den 1 januari 1995, upprättats förslag till

1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

2. lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,

3. lag om förverkande av barnpornografi,

4. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens

områden.

Lagförslagen har tagits in i bilaga 7.

Författningskommentarer till lagförslagen med ikraftträdande

den 1 januari 1995

Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

7 kap. 7 §

I första stycket i denna paragraf anges att tryckt skrift får

konfiskeras om den innefattar tryckfrihetsbrott. En tryckt

skrift kan innefatta tryckfrihetsbrott endast om den är utgiven

på sätt som anges i 1 kap. 6 §. I andra stycket anges vad

konfiskering innebär, nämligen att alla exemplar som är avsedda

för spridning skall förstöras.

I ett nytt tredje stycke föreskrivs en utvidgning av

konfiskeringsinstitutet till att gälla även redan spridda

exemplar. Den nya bestämmelsen gäller tryckta skrifter som

innefattar barnpornografi som är av verklighetstrogen karaktär.

Sådana barnpornografiska bilder i tryckta skrifter som inte

innefattar en verklighetstrogen skildring skall alltså inte

kunna konfiskeras på den nya grunden. De flesta tecknade bilder

kan därför antas komma att falla utanför den utvidgade

möjligheten till konfiskering. Vidare skall det inte vara

möjligt att på denna grund konfiskera bilder som utgör t.ex. ett

för ögat synbart montage av andra bilder som uppenbart inte

skildrar något verkligt. Förvanskade eller på annat sätt

konstruerade bilder som kan uppfattas som en skildring ur

verkligheten skall dock kunna konfiskeras enligt den nya

bestämmelsen. Bilden måste dock vara pornografisk på sätt som

avses i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen.

Alla utgivna exemplar, dvs. även spridda exemplar som

påträffas hos t.ex. en enskild person får konfiskeras.

Möjligheten till konfiskering föreligger även efter det att det

eventuella brottet som begicks när skriften gavs ut har

preskriberats. Huruvida denna gärning var försvarlig eller inte

får inte direkt betydelse för konfiskeringsfrågan. I

bestämmelsen anges nämligen inte att skildringen skall innefatta

barnpornografibrott. Det sägs i stället att den måste innefatta

en skildring av barn i pornografisk bild. Att

informationsfrihetsintresset skall beaktas i detta sammanhang

berörs i den allmänna motiveringen på s. 38.

För att markera att tvångsmedel inte skall utnyttjas endast i

syfte att utreda om en enskild innehar barnpornografiska tryckta

skrifter har som ytterligare förutsättning föreskrivits att

exemplaren skall ha påträffats i samband med en förundersökning.

9 kap. 5 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om konfiskering utan

samband med att åtal väcks. I ett nytt andra stycke

föreskrivs att Justitiekanslern får ansöka om en skrifts

konfiskering med stöd av den nya lydelsen av 7 kap. 7 §. Till

skillnad mot vad som gäller enligt första stycket i förevarande

paragraf, förs talan här mot en annan person, nämligen den som

ägde, hade skriften i sin besittning eller på annat sätt

förfogade över den. Den parten blir således svarande i målet.

Genom hänvisningen i 12 kap. 1 § till 9 kap. 5 § skall mål som

rör konfiskering enligt 7 kap. 7 § tredje stycket handläggas som

tryckfrihetsmål. Jury skall alltså pröva om den tryckta skriften

innefattar en barnpornografisk skildring och om den är av

verklighetstrogen karaktär.

10 kap. 1 §

Genom en ny andra mening i första stycket medges att

beslag läggs även på sådan barnpornografisk tryckt skrift som

avses i den nya lydelsen av 7 kap. 7 § och som påträffas i

samband med sådan förundersökning som anges där. För att inte de

särskilda reglerna om tid för åtals väckande och om

verkställighet av beslag i 10 kap. skall bli tillämpliga,

hänvisas till vad som i 10 kap. 14 § (i dess lydelse enligt bet.

1993/94:KU25) föreskrivs om utredningsbeslag. Bestämmelsen om

straff för spridande av tryckt skrift som tagits i beslag

(6 kap. 3 § andra stycket) bör inte vara tillämplig på beslag

av nu avsett slag.

12 kap. 14 §

Genom en ändring i första stycket får den som är svarande

i ett mål om konfiskering som handläggs i samma mål där en

person åtalats för att vara ansvarig för innehållet i skriften,

stå tillbaka för den sistnämndes processhandlingar såsom

hänskjutande av målet direkt till rättens avgörande och

uteslutning av jurymän. En tilltalads rätt går alltså här före

den mot vilken talan endast förs om konfiskering.

Genom en ändring i andra stycket görs klart att, om talan

förs endast om konfiskering på grund av den nya bestämmelsen i 7

kap. 7 § tredje stycket, det inte är rätten som utesluter

jurymännen, vilket är fallet vid ansökningsmål enligt 9 kap. 5 §

första stycket. Enligt en ny andra mening i stycket skall

bestämmelsen om att rätten utesluter jurymän dock gälla i de nya

konfiskeringsfallen, om någon svarandepart inte finns eller

stämning här i riket inte kan delges honom.

Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen

5 kap. 6 §

I första meningen i första stycket i paragrafen anges att en

film eller en ljudupptagning som innefattar ett

yttrandefrihetsbrott får konfiskeras. Hänvisningen i andra

meningen i första stycket till vad som är föreskrivet i lag om

särskild rättsverkan i övrigt utvidgas till att inte bara avse

brottet olaga våldsskildring utan också barnpornografibrott. För

olaga våldsskildring och barnpornografibrott kommer därmed att

gälla samma regler om särskild rättsverkan. Det blir därigenom

möjligt att t.ex. förverka vinningen från ett

barnpornografibrott.

I ett nytt tredje stycke föreskrivs en utvidgning av

konfiskeringsinstitutet såvitt gäller filmer som innefattar

barnpornografi av verklighetstrogen karaktär. Den nya

bestämmelsen innebär att även spridda exemplar kan konfiskeras.

Att icke utgivna filmer inte kan konfiskeras framgår av 1 kap.

10 § samt av att ingen ändring görs i bl.a. 1 kap. 3 § och 3

kap. 8 §.

Mål som rör konfiskering av barnpornografiska filmer enligt

den nya bestämmelsen skall handläggas som yttrandefrihetsmål.

Det framgår av 9 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen med de där

gjorda hänvisningarna till 12 kap. tryckfrihetsförordningen.

7 kap. 2 §

I ett nytt andra stycke har införts en bestämmelse som

motsvaras av det föreslagna nya andra stycket i 9 kap. 5 §

tryckfrihetsförordningen.

Förslaget till lag om förverkande av barnpornografi

Enligt lagen skall barnpornografiska skildringar som avses i

16 kap. 10 a § brottsbalken som påträffas i samband med

förundersökning förklaras förverkade, om skildringarna är av

verklighetstrogen karaktär och det inte finns särskilda skäl mot

att de förverkas.

I fråga om beslag av sådana skildringar tillämpas

bestämmelserna i rättegångsbalken.

Alla barnpornografiska skildringar som påträffas skall dock

inte förverkas. En sådan begränsning ligger redan i det

förhållandet att förverkande enligt denna lag får ske endast av

sådana skildringar som påträffas i samband med en

förundersökning. Vidare skall förverkande inte ske om det finns

särskilda skäl som talar mot det. Ledning kan här hämtas i vad

som skall utgöra försvarlig gärning enligt 16 kap. 10 a §

brottsbalken. Skildringar som innehas i t.ex. seriöst

forskningssyfte torde man därför kunna underlåta att förverka.

Kan skildringen förverkas enligt bestämmelserna i brottsbalken

skall förevarande lag inte tillämpas. För skildringar som

omfattas av tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen gäller dessa grundlagars bestämmelser

om konfiskering.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden

7 kap. 1 §

I paragrafen har införts en hänvisning till den föreslagna nya

7 kap. 3 a §.

7 kap. 3 a §

Paragrafen är ny.

I den nya bestämmelsen föreskrivs att avgörande för var

ansökan skall göras enligt de föreslagna nya bestämmelserna om

konfiskering i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2

§ yttrandefrihetsgrundlagen är den ort där svaranden har sitt

hemvist. Om det inte är känt var han har sitt hemvist eller om

han inte har hemvist här i landet skall bestämmelserna i

kapitlets 2 och 3 §§ om forum i tryckfrihets- och

yttrandefrihetsmål gälla.

7 kap. 7 a §

Paragrafen är ny.

Om det förekommer flera mål varav ett rör ansökan om

konfiskering enligt de föreslagna nya bestämmelserna i 9 kap. 5

§ tryckfrihetsförordningen eller 7 kap. 2 §

yttrandefrihetsgrundlagen, ges enligt förevarande paragraf en

möjlighet att ta upp samtliga mål vid en och samma domstol som

är behörig att ta upp tryckfrihetsmål. Har mål på detta sätt

tagits upp vid samma tingsrätt, skall de enligt tredje stycket

handläggas i en rättegång, om inte synnerliga skäl talar mot

det.

Justitiekanslern är ensam behörig åklagare i mål om

konfiskering och är således ensam behörig att hos rätten begära

att ansökan om konfiskering skall tas upp vid annan domstol än

den som anges enligt den föreslagna huvudregeln i 3 a §.

Rättens ställningstagande i saken kan inte överklagas

särskilt.

Begreppet barn

Bakgrund

Som framgår av det föregående anges i den aktuella

brottsbalksbestämmelsen inte någon bestämd åldersgräns när det

gällde att avgöra vad som avses med barn.

Yttrandefrihetsutredningen anförde i frågan om vad som skulle

förstås med barn att bestämmelsen syftade till att skydda unga

människor vilkas könsmognadsprocess inte är avslutad, att någon

åldersgräns inte borde anges samt att den närmare

gränsdragningen fick ankomma på rättstillämpningen. Några

remissinstanser hade kritiserat utredningens ståndpunkt och

förordat en åldersgräns.

Riksåklagaren påpekade i sitt remissyttrande över

Yttrandefrihetsutredningens betänkande att det skulle medföra

stora olägenheter att använda sig av en bestämd åldersgräns,

bl.a. därför att det skulle leda till att barnets identitet

skulle behöva fastställas. Detta skulle i sin tur kunna orsaka

ytterligare kränkning av det avbildade barnets integritet. Bl.a.

på de skäl som Riksåklagaren hade anfört anslöt sig regeringen

till Yttrandefrihetsutredningens uppfattning på denna punkt

(prop. 1978/79:179).

Justitieutskottet behandlade den här aktuella frågan tämligen

utförligt år 1990 i sitt yttrande (1989/90:JuU3y) till

socialutskottet över FN:s barnkonvention. Enligt artikel 1 i

barnkonventionen avses med barn varje människa under 18 år, om

inte barnet blir myndigt tidigare enligt lag som gäller för

barnet. Justitieutskottet som fann att utformningen av den

svenska lagstiftningen uppfyller kraven i barnkonventionen

avstyrkte då bifall till motionsyrkanden om en åldersgräns.

Justitieutskottet anförde bl.a. att en strikt åldersgräns -- i

vart fall med den utformning som då var aktuell -- var behäftad

med flera nackdelar. Den identifiering som skulle kunna bli

nödvändig skulle innebära ytterligare integritetskränkningar av

barnet. Vidare skulle en åldersgräns kunna medföra att åklagaren

i många fall skulle vara tvungen att styrka att ett avbildat

barn inte fyllt 18 år, något som med all sannolikhet kraftigt

skulle kunna begränsa möjligheterna till åtal på grund av de

bevissvårigheter som kunde förväntas uppstå. Justitieutskottets

bedömning var att införandet av en åldersgräns -- i vart fall

med den utformning som föreslogs -- snarast skulle motverka

motionärernas syfte genom att i praktiken inskränka möjligheten

att bestraffa utnyttjandet av barn i pornografiskt syfte.

Samtidigt hänvisade justitieutskottet till Justitiekanslerns

remissyttrande över barnkonventionen där han anförde att det

skulle vara önskvärt att skyddet i vart fall kunde utvidgas till

att omfatta även unga personer vars könsmognadsprocess var

avslutad men som uppenbarligen i övrigt fortfarande befinner sig

i den utvecklingsprocess i stort som utgör motiv för

lagstiftningens skyddsbestämmelser. Justitieutskottet ansåg

således att en utvidgning av det straffbara området i linje med

Justitiekanslerns synpunkter kunde övervägas.

Sådana överväganden har skett inom ramen för arbetet med

promemorian Ökat skydd för barn. I promemorian föreslås att

bestämmelsen om sexuellt ofredande i 6 kap. 7 § brottsbalken

utvidgas på så sätt att det blir straffbart att förmå även den

som fyllt 15 men inte 18 år att medverka vid framställning av

pornografisk bild eller vid sexuell posering. För närvarande

träffar straffbudet endast förfaranden med barn under 15 år.

Promemorians förslag i denna del bereds för närvarande i

Justitiedepartementet.

Med anledning av ett motionsyrkande om införande av en

åldersgräns för barns medverkan i pornografiska sammanhang

behandlades frågan av konstitutionsutskottet hösten 1993.

Konstitutionsutskottet avstyrkte motionsyrkandet med hänvisning

till det nämnda promemoriearbetet (bet. 1993/94:KU1).

Motionerna

Ett yrkande om tillkännagivande till regeringen om en

åldersgräns för barnpornografibrott framställs i motionen

1993/94:K436 yrkande 3 av Gudrun Schyman m.fl. (v). Enligt

motionärerna är det en stor brist med de nuvarande

bestämmelserna om barnpornografi att barn definieras som en

person vars könsmognad inte är avslutad. Enligt motionärerna

saknar därför tidigt könsmogna barn skydd av lagen. I stället

bör enligt motionen -- i överensstämmelse med barnkonventionen

-- en 18-årsgräns införas som huvudregel. Om identifiering och

därmed fastställande av ålder inte låter sig göras bör nuvarande

definition av barn tillämpas.

I motionen 1993/94:K407 yrkande 2 av Charlotte Cederschiöld

(m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i

motionen anförts om en åldersgräns för personers medverkan i

pornografiska sammanhang. Motionären har enligt ovan ansett att

en utredning bör ske av konsekvenserna av ett eventuellt förbud

mot innehav av barnpornografi och att denna bör få till uppgift

att t.ex. se hur andra länder löst de praktiska komplikationerna

med ett förbud och vilka konsekvenser en förändring får i

förhållande till tryckfrihet och till annan lagstiftning. I

detta sammanhang menar motionären bl.a. bristen på en tydlig

definition -- t.ex. när det gäller ålder -- av barnpornografi.

Enligt motionen 1993/94:K424 yrkande 1 delvis och yrkande 2 av

Birgit Henriksson (m) bör en åldersgräns motsvarande

myndighetsåldern, dvs. 18 år, dras för medverkan i pornografiska

sammanhang.

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet konstaterar att förslaget i den nämnda

departementspromemorian i princip innebär att det skulle bli

straffbart att utnyttja personer som inte fyllt 18 år i

pornografiska syften och att detta gäller oavsett om det handlar

om framställning av barnpornografiska bilder för eget bruk eller

för spridning i tryckt skrift eller t.ex. sexuell posering. Med

detta vore enligt justitieutskottets mening en hel del vunnet. I

sammanhanget är att märka att en konsekvens av den föreslagna

regleringen är att all framställning av pornografi där barn

medverkar skulle komma att innefatta även ett brott mot 6 kap.

brottsbalken för vilket får dömas i brottskonkurrens i

tillämpliga fall.

Justitieutskottet ifrågasätter dock om detta är tillräckligt

för att komma till rätta med barnpornografibrottet enligt 16

kap. brottsbalken. Justitieutskottet anför att här gäller till

skillnad från regleringen i 6 kap. brottsbalken inte endast att

bereda skydd för individen utan även att motverka den kränkning

som barn i allmänhet utsätts för genom förekomsten av

barnpornografi. Mot den bakgrunden pekar justitieutskottet på

den norska lösningen på motsvarande problem. I Norge innefattar

barnpornografibrottet förbud att inneha eller till Norge införa

pornografiska bilder av någon som är, kan antas vara eller

framställs som att vara under 16 år. Det bör enligt

justitieutskottets mening övervägas om en liknande lösning men

med en 18-årsgräns går att finna för svenskt vidkommande.

Justitieutskottet noterar dock att också en lösning efter dessa

linjer kan medföra vissa problem när det gäller avgränsningen av

det straffbara området. De bevissvårigheter som eventuellt kan

bli följden av ett åldersrekvisit måste enligt justitieutskottet

också noga övervägas. Avslutningsvis vill justitieutskottet

framhålla att några övertygande skäl för en strikt

åldersgräns, där barn definieras som en person som inte fyllt 18

år, hittills inte presenterats.

Konstitutionsutskottets bedömning

Enligt konstitutionsutskottets mening föreligger skäl att

utvidga lagstiftningens skydd till att omfatta även unga

människor vars könsmognadsprocess är avslutad men som

uppenbarligen fortfarande befinner sig i den utveckling som

motiverar lagstiftningens skyddsbestämmelser. När det gäller

frågan om hur en utvidgning av skyddet skall utformas vill

konstitutionsutskottet liksom justitieutskottet först framhålla

att det inte har presenterats några övertygande skäl för en

strikt åldersgräns, där barn definieras som en person under 18

år. Konstitutionsutskottet avstyrker därför motion 1993/94:K424

yrkande 1 i denna del och yrkande 2.

Som justitieutskottet anför bör emellertid övervägas om en

liknande lösning som den norska men med en 18-årsgräns går att

finna för svenskt vidkommande. Konstitutionsutskottet delar

justitieutskottets bedömning att en sådan lösning kan medföra

vissa problem när det gäller avgränsningen av det straffbara

området. Också de bevissvårigheter som eventuellt kan bli

följden av ett åldersrekvisit måste beaktas. Enligt

konstitutionsutskottet bör regeringen se till att frågan blir

föremål för utredning. Detta bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Därmed får syftena med motionerna

1993/94:K407 yrkande 2 och 1993/94:K436 yrkande 3 anses

tillgodosedda.

Frågan om straffskärpning för barnpornografibrottet

Bakgrund

Straffskalan för barnpornografibrott omfattar, efter en

ändring som trädde i kraft den 1 juli 1993, böter eller fängelse

i högst två år (prop. 1992/93:141, bet. 1992/93:JuU16, rskr.

220).

Motionerna

Påföljden för barnpornografibrottet berörs i fyra motioner,

nämligen 1993/94:K407 yrkande 1 av Charlotte Cederschiöld (m),

1993/94:K445 yrkande 4 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp,

c, kds, nyd, v, -), 1993/94:K415 yrkande 4 av Karl-Göran

Biörsmark m.fl. (fp) och 1993/94:K432 yrkande 2 av Birgitta Dahl

m.fl. (s).

I motionerna 1993/94:K407 yrkande 1 av Charlotte Cederschiöld

(m) och 1993/94:K432 yrkande 2 av Birgitta Dahl m.fl. (s) begärs

tillkännagivande till regeringen om skärpta straffsatser. Enligt

motionen K407 bör en höjning av straffpåföljden till sex år

övervägas dels för att markera samhällets avståndstagande och

allvarliga syn på brott mot förbudet, dels också i avskräckande

syfte. Enligt motionärerna i motionen K432 bör straffen skärpas

avsevärt.

Motionärerna i motionen 1993/94:K415 yrkande 4 av Karl-Göran

Biörsmark m.fl. (fp) anser att man, i samband med en

kriminalisering av innehav av barnpornografiskt material, bör

göra en översyn av straffsatserna och här överväga en

straffskärpning. I motionen 1993/94:K445 yrkande 4 av Margareta

Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds, v, -) finner motionärerna

det märkligt att när det i Justitiedepartementets promemoria

Ökat skydd för barn föreslås en straffskärpning för grovt

sexuellt utnyttjande till högst sex år, skall skildrandet av

övergreppet endast bestraffas med böter eller fängelse i högst

två år. Motionärerna anser att en översyn av straffskalorna för

barnpornografibrott bör göras i samband med en lagändring.

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet anser för sin del att frågan om en

ytterligare skärpning av straffskalan är för tidigt väckt. I

sammanhanget erinrar justitieutskottet också om att för det fall

ett barnpornografibrott innefattar framställning av

pornografiska bilder där barn medverkar torde gärningsmannen som

regel i brottskonkurrens kunna dömas även för ett sexuellt

övergrepp på barnet enligt 6 kap. brottsbalken. Detta får enligt

justitieutskottet i skärpande riktning betydelse för den påföljd

som kan utmätas (se 26 kap. 2 § brottsbalken).

Konstitutionsutskottets bedömning

Som framgått av det föregående förutsätter barnpornografi

nästan alltid ett hänsynslöst utnyttjande av barn.

Konstitutionsutskottet har också kunnat konstatera att det under

senare tid har framkommit att barnpornografi av synnerligen

grovt slag förekommer i betydande omfattning och att

utvecklingen har visat att hittills vidtagna åtgärder inte är

tillräckliga. Mot denna bakgrund är det angeläget att ökade

resurser sätts in för att bekämpa barnpornografibrottsligheten.

Även ökad information om denna brottslighet kan leda till att

fall där den förekommer uppmärksammas mera och därmed kommer

till de rättsvårdande myndigheternas kännedom.

Nyligen höjdes straffmaximum från sex månaders fängelse till

två års fängelse. Med hänsyn till den utveckling som nyss har

berörts är det enligt konstitutionsutskottet angeläget att följa

upp och utvärdera detta beslut. Skulle det vid en sådan

utvärdering visa sig att en ytterligare skärpning av

straffskalan kan få betydelse i kampen mot

barnpornografibrottsligheten, bör regeringen återkomma till

riksdagen med förslag härom. Vad konstitutionsutskottet nu har

anfört bör riksdagen med anledning av motionerna i denna del som

sin mening ge regeringen till känna.

Förbättringar inom polisorganisationen för att bekämpa

barnpornografibrott

Bakgrund

Konstitutionsutskottet beslutade den 26 maj 1994 att bereda

justitieutskottet tillfälle att avge yttrande över en i en

bilagd promemoria berörd fråga om inrättandet av en särskild

enhet inom Rikspolisstyrelsen med uppgift att bekämpa

barnpornografi.

Ett motiv för inrättandet av en sådan enhet anges i

promemorian vara barnpornografibrottslighetens särskilda

karaktär med ibland förekommande förgreningar i olika nätverk

såväl inom som utom landet. Detta föranleder enligt promemorian

behov av en underrättelseinhämtning på central nivå rörande

denna brottslighet. Den särskilda enheten skulle också, anförs

det, kunna biträda vid större förundersökningar om

barnpornografibrott. Om inrättandet av en särskild enhet inte

bedöms vara en lämplig åtgärd, bör enligt promemorian övervägas

att på annat sätt avdela resurser inom Rikspolisstyrelsen för de

angivna uppgifterna.

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet avgav den 31 maj 1994 ett yttrande över den

fråga som berördes i promemorian, bilaga 6.

Enligt justitieutskottets uppfattning finns det behov av en

förbättrad underrättelseinhämtning på central nivå när det

gäller barnpornografibrott. Justitieutskottet efterlyser bl.a.

bättre kunskap om de datanätverk i vilka barnpornografiskt

material sprids och ökad spaningsverksamhet mot dessa och andra

spridningskällor för barnpornografiskt material. Också de

internationella aspekterna av den aktuella brottsligheten

behöver enligt justitieutskottet beaktas i ökad utsträckning,

inte minst mot bakgrund av att Interpol under det senaste

halvåret har byggt upp en särskild analysgrupp för sådan

brottslighet. Även metodutvecklingen på området framstår som

angelägen.

Det har enligt justitieutskottet under senare tid visat sig

att utredningar om barnpornografisk brottslighet kan bli både

omfattande och på många sätt krävande för berörd personal.

Justitieutskottet anser mot den bakgrunden att det behövs en

utbyggd central beredskap också för för att kunna bistå

polismyndigheterna med kunskap och resurser av olika slag vid

större förundersökningar rörande barnpornografibrott.

Justitieutskottet anser att det bör överlämnas åt regeringen

att ta ställning till hur de förbättringar i polisorganisationen

som justitieutskottet här har föreslagit för att bekämpa

barnpornografibrott skall komma till stånd. Regeringen bör

senast i 1995 års budgetproposition återkomma till riksdagen med

en redovisning av vilka åtgärder som har vidtagits. Vad som nu

anförts bör konstitutionsutskottet enligt justitieutskottets

uppfattning som sin mening ge regeringen till känna.

Konstitutionsutskottets bedömning

Konstitutionsutskottet ställer sig bakom de förslag till

förbättringar i polisorganisationen som justitieutskottet har

fört fram när det gäller att bekämpa barnpornografibrott.

Konstitutionsutskottet delar justitieutskottets uppfattning att

det bör överlämnas åt regeringen att avgöra hur förbättringarna

bör komma till stånd och att regeringen senast i 1995 års

budgetproposition bör återkomma till riksdagen med en

redovisning av vilka åtgärder som har vidtagits. Vad

konstitutionsutskottet nu har anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Samordnade nordiska insatser mot barnpornografi

Motionen

I motionen 1993/94:K432 yrkande 3 av Birgitta Dahl m.fl. (s)

yrkas ett tillkännagivande om ett samnordiskt uppträdande i

barnpornografiska frågor, såväl inom Norden som på det

internationella planet.

En mellan de nordiska länderna gemensam hållning i

barnpornografiska frågor faller sig naturlig enligt

motionärerna. Enligt motionen kan en samnordisk linje tjäna som

språngbräda för och ge kraft åt fortsatta gemensamma aktiviteter

i internationella sammanhang mot barnpornografin.

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet erinrar till en början om att det i sitt

betänkande om anslag till polisväsendet (1993/94:JuU19) nyligen

har behandlat några motionsyrkanden med liknande inriktning.

Justitieutskottet anför vidare att regeringen i

planeringsdirektiv för polisväsendet avseende budgetåret 1994/95

under anslaget till Rikspolisstyrelsen har beräknat medel för

ett ökat nordiskt samarbete med utländsk polis för att bekämpa

brottslighet som består i att nordiska medborgare begår sexuella

övergrepp mot barn utomlands. Av betydelse i det sammanhanget är

att en polissambandsman sedan december 1993 är placerad i

Thailand med den enda uppgiften att bevaka frågor rörande

sexuella övergrepp på barn. Justitieutskottet nämner också att

betydelsen av ett utvidgat internationellt polissamarbete

understryks i årets budgetproposition (s. 93) och att regeringen

anser att det är nödvändigt att utveckla starka och effektiva

funktioner på central nivå inom polisen med uppgifter inom det

internationella polissamarbetet. Justitieutskottet pekar också

på att Sverige även är internationellt verksamt, t.ex. inom

Europarådet, när det gäller att utarbeta rekommendationer för

att med internationella insatser bekämpa barnprostitution och

utnyttjande av barn för pornografi.

Justitieutskottet understryker det angelägna i att de nordiska

insatserna till skydd för barn i görligaste mån samordnas för

att få en bättre genomslagskraft internationellt.

Justitieutskottet delar således motionärernas uppfattning i

princip. När det gäller hur det praktiska arbetet skall utformas

torde det enligt justitieutskottet närmast vara en fråga för

regeringen och berörda myndigheter.

Konstitutionsutskottets bedömning

Konstitutionsutskottet delar justitieutskottets bedömning.

Något uttalande från riksdagens sida är således inte påkallat

med anledning av motionen. Motionen avstyrks.

Olaga våldsskildring

Bakgrund

Bestämmelser om förbud mot spridning av filmer och videogram

med våldsinslag infördes genom att riksdagen år 1981 antog lagen

(1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med

våldsinslag, den s.k. videovåldslagen (prop. 1980/81:176, bet.

KU 1980/81:28 och bet. KU 1981/82:38). Bakgrunden till

lagstiftningen var att den då förhållandevis nya videotekniken

även kommit att utnyttjas till att sprida våldsskildringar bl.a.

till barn och ungdomar på ett sätt som ingav starka

betänkligheter. Lagen var ett provisorium i avvaktan på

resultatet av den då arbetande Yttrandefrihetsutredningens

överväganden.

Vissa ändringar gjordes i videovåldslagen år 1985 (prop.

1984/85:116, bet. KU 1985/86:11). Dessa innebar bl.a. att

kriterierna i lagen för vad som skulle anses vara otillåtna

våldsskildringar skärptes. Avsikten var att bestämmelserna

skulle komma i närmare överensstämmelse med biografbyråns praxis

i fråga om förbud mot offentlig visning. Det krav som tidigare

funnits i 1 § videovåldslagen på att skildringarna skulle vara

närgångna eller långvariga utgick nu när det var fråga om

sexuellt våld. Bestämmelsen skulle också omfatta annat sexuellt

tvång än sådant som är att hänföra till våld. En utvidgning av

bestämmelsen skedde till att omfatta också skildringar av våld

mot djur och våld som inte har någon människa som direkt eller

indirekt upphov. Vidare formulerades bestämmelsen om, så att

förbud mot extremvåld blev huvudregeln och undantag kom att

gälla, om spridandet var försvarligt med hänsyn till

framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i

övrigt.

År 1988 beslutade riksdagen (prop. 1986/87:151, bet. KU

1987/88:36) att bestämmelserna i videovåldslagen -- med vissa

ändringar -- skulle överföras till 16 kap. brottsbalken och att

videovåldslagen skulle upphävas. Reglerna om olaga

våldsskildring avseende sexuellt våld eller tvång gjordes

tillämpliga även på stillbilder och på bilder i tryckta skrifter

och i televisionsprogram och andra rörliga bilder. Ändringarna

trädde i kraft den 1 januari 1989.

Genom lagändringar, som beslutades våren 1990 (prop.

1989/90:70, bet. 1989/90:KrU30) och som trädde i kraft den 1

januari 1991, skärptes det i brottsbalken föreskrivna straffet

för olaga våldsskildring från sex månader till fängelse i högst

två år. Det straffbara området utvidgades till att avse även

oaktsam spridning av våldsskildringar om spridningen sker i

yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte. Ändringarna

ingick i ett åtgärdsprogram i syfte att komma till rätta med

skadeverkningarna av våldsskildringar i filmer och videogram.

Åtgärdsprogrammet innefattade även en ny lag (1990:886) om

granskning och kontroll av filmer och videogram. Inrättandet av

ett råd mot skadliga våldsskildringar (Våldsskildringsrådet)

ingick också i programmet. Biografbyrån fick i uppdrag att ha

tillsyn över videogrammarknaden. I propositionen anförde

departementschefen att för att komma till rätta med de problem

som hela utbudet av våldsskildringar på biograf, video och TV,

däri inbegripet satellit- och kabel-TV, kunde medföra, behövdes

andra insatser än censur av extrema våldsskildringar.

I proposition 1990/91:64 om yttrandefrihetsgrundlag m.m.

anförde departementschefen beträffande våldsskildringar i

rörliga bilder att det under behandlingen av det ärende som lett

fram till programmet för åtgärder mot skador av våldsskildringar

i filmer och videogram hade uttalats att det fanns anledning att

räkna med att åtgärdsprogrammet skulle få en större effekt än

vad en obligatorisk förhandsgranskning skulle kunna få.

Departementschefen ansåg att det självfallet inte var möjligt

att då förutsäga hur snart verkningarna av programmet skulle

komma att visa sig. Sakligt sett fanns det enligt henne goda

skäl att hoppas att det skulle komma att ske ganska snart.

Enligt departementschefen var det å andra sidan inte

orealistiskt att räkna med att den fulla effekten av de olika

åtgärderna kommer att visa sig först när verksamheten hunnit

pågå en tid och utvecklat sina former. Hon ansåg därför att det

fanns anledning att avvakta den något mera långsiktiga

utvecklingen på videogrammarknaden innan frågan om eventuella

ytterligare åtgärder mot våldsvideogrammen togs upp till nya

överväganden. I detta läge saknades det enligt

departementschefen tillräckligt starka skäl för att en ny

grundlag skulle medge censur i vidare omfattning än den

existerande. Den nya grundlagen borde däremot lämna utrymme för

sådana åtgärder som hade beslutats mot våldsskildringarna.

Konstitutionsutskottet (1990/91:KU21) tillstyrkte propositionen

i denna del.

De nu gällande bestämmelserna om olaga våldsskildring har

följande innehåll.

Enligt 16 kap. 10 b § första stycket brottsbalken skall den

som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett

televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt

våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids

eller som sprider en sådan skildring dömas, om inte gärningen

med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga

våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget eller

utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt

att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring.

I paragrafens andra stycke straffbeläggs oaktsam spridning av

nu nämnt material under förutsättning att spridningen sker i

yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte.

I paragrafens tredje och fjärde stycke görs bl.a. undantag för

sådana bilder som godkänts för visning av Statens biografbyrå.

Såvitt avser skildrandet av sexuellt våld eller tvång finns i

princip motsvarande reglering i 7 kap. 4 § 13

tryckfrihetsförordningen respektive 5 kap. 1 § första stycket

yttrandefrihetsgrundlagen. Som yttrandefrihetsbrott skall också

enligt 5 kap. 1 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen anses

att t.ex. sprida sådana olaga våldsskildringar som i rörliga

bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot

människor eller djur.

Justitiekanslern har på regeringens uppdrag utrett behovet av

åtgärder rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring.

Uppdraget redovisades i en promemoria den 23 december 1992. I

promemorian ges en beskrivning av hur föreskrifterna för att

motverka förekomsten av våldspornografi har tillämpats.

Justitiekanslern redogör för vissa iakttagelser om

våldspornografins omfattning och spridning. Slutligen redogörs

för utredningens resultat vad gäller frågan om behovet av

åtgärder rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring.

Under avsnittet som gäller våldspornografi i filmer och

videogram m.m. från den 1 januari 1986 till den 31 december

1991, redogör Justitiekanslern bl.a. för en frikännande dom från

Hovrätten för Västra Sverige som gällde videogram i vilka det

förekom att en hand eller handen och delar av armen fördes in

vaginalt eller analt, s.k. fistfucking. Justitiekanslern anför

att det, av en med Riksåklagarens hjälp inhämtad redovisning för

rättstillämpningen, framgått att denna dom har föranlett att ett

antal brottsanmälningar avseende videofilmer med skildringar av

likartat handlande inte har lett till förundersökning eller

åtal. Justitiekanslern anser emellertid inte att möjligheterna

att med stöd av den nu gällande regleringen uppnå fällande domar

i sådana fall måste bedömas som uttömda. I det avsnitt i

promemorian som behandlar behovet av åtgärder rörande

bestämmelserna om olaga våldsskildring anför Justitiekanslern

att det inte är någon uppgift för honom att i förevarande

sammanhang gå in på en närmare värdering av domen. Han vill för

egen del endast framhålla att domen enligt hans mening knappast

tvingar till den slutsatsen att varje framställning av likartat

innehåll skall anses straffri.

Justitiekanslern överväger i promemorian om formuleringen i 16

kap. 10 b § BrB om pornografisk olaga våldsskildring borde

jämkas något så att de fall den är avsedd att belägga med straff

med större säkerhet kan beivras genom åtal. En sådan åtgärd

synes enligt Justitiekanslerns uppfattning emellertid kräva

grundlagsändring. Vidare kan det enligt Justitiekanslerns mening

inte hävdas att det i rättspraxis ännu har blivit helt klart att

den nu gällande lydelsen av den ifrågavarande bestämmelsen inte

skulle vara tillräcklig för sitt ändamål. Justitiekanslern anser

emellertid att frågan är värd att överväga närmare när

erfarenheterna har blivit större.

Hösten 1993 behandlade konstitutionsutskottet några

motionsyrkanden om översyn av bestämmelsen om olaga

våldsskildring vilka var föranledda av den nämnda hovrättsdomen.

Konstitutionsutskottet noterade att domen enligt

Justitiekanslerns mening knappast tvingar till den slutsatsen

att varje framställning av likartat innehåll skall anses

straffri och att Justitiekanslern ansåg att möjligheterna att

uppnå fällande domar i sådana fall således inte skulle vara

uttömda. Konstitutionsutskottet hade inhämtat att

Justitiekanslern hade väckt flera åtal för olaga våldsskildring

omfattande videogram med skildringar av det slag som var föremål

för prövning i hovrättsdomen. Enligt konstitutionsutskottets

mening fanns anledning att avvakta ytterligare erfarenheter av

tillämpningen av straffbestämmelsen om olaga våldsskildring och

av den nya yttrandefrihetsgrundlagen innan ställning togs till

behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Stockholms tingsrätt meddelade den 11 april 1994 (DB 3) en dom

i ett mål där Justitiekanslern fört talan om ansvar för bl.a.

olaga våldsskildring avseende fistfucking. Tingsrätten uttalar i

sina domskäl bl.a. att lagförarbetena med kommentar måste

uppfattas så att det för straffbarhet i fråga om sexuellt

videovåld krävs att skildringen är ägnad att hos åskådaren inge

föreställningen att offret utsätts för våld, det vill säga

upplever smärta. I fråga om sexuellt tvång krävs på motsvarande

sätt att skildringen är ägnad att hos åskådaren inge

föreställningen att offret mot sin vilja tvingas underkasta sig

en kränkande eller nedvärderande behandling av sexuell natur.

Tingsrätten dömde för olaga våldsskildring avseende ett stort

antal videogram av här aktuell natur.

Utvidgning av det straffbara området

Motionerna

I motionerna 1993/94:Ju810 yrkande 17 av Ian Wachtmeister

m.fl. (nyd) och 1993/94:A815 yrkande 48 av Karin Starrin m.fl.

(c) begärs en utvidgning av bestämmelsen om olaga våldsskildring

så att s.k. fistfucking faller inom det straffbara området.

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet konstaterar med hänvisning till Stockholms

tingsrätts ovan berörda dom att rättspraxis förefaller utvecklas

på det sätt som Justitiekanslern förutsåg i sin tidigare

omnämnda promemoria. För närvarande kan det enligt

justitieutskottet inte anses påkallat med någon utvidgning av

rekvisiten för olaga våldsskildring.

Konstitutionsutskottets bedömning

Konstitutionsutskottet finner inte skäl att frångå sin

bedömning från hösten 1993 och avstyrker följaktligen

motionerna.

Kriminalisering av innehav av olaga våldsskildring

Motionerna

I motionerna 1993/94:K426 yrkande 2 av Karl-Gustaf Sjödin

m.fl. (nyd) och 1993/94:K440 yrkande 2 av Karl-Gustaf Sjödin

(nyd) begärs att riksdagen skall besluta utvidga förbudet mot

olaga våldsskildring till att även avse innehav. Enligt

motionärerna är detta en viktig jämställdhetsfråga. Samhället

bör enligt motionerna inte tolerera att kvinnor förnedras och

utnyttjas i pornografiska våldsskildringar. Yrkandet omfattar

även de situationer där män utnyttjas på samma sätt.

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet erinrar till en början om att det har tagit

ställning för ett förbud att inneha barnpornografi.

Justitieutskottet anför att de skäl av kriminalpolitisk natur

som justitieutskottet anfört i det sammanhanget inte gör sig

gällande med samma styrka beträffande olika typer av olaga

våldsskildringar. Justitieutskottet pekar särskilt på att det är

vuxna människor som agerar vid framställningar av sådana

skildringar. Det får enligt justitieutskottet förutsättas att

medverkandet sker frivilligt och att det skildrade våldet

framställts genom olika former av tekniska effekter för att ge

sken av verkligt våld. När det gäller barnpornografi däremot får

man enligt justitieutskottet utgå från att det som regel är ett

verkligt övergrepp som skildras. Det går således inte att i

detta sammanhang dra paralleller mellan barnpornografi och olaga

våldsskildringar.

Konstitutionsutskottets bedömning

Grundlagsprincipen om skydd för informationsbärare utgör sedan

länge en rättsligt och psykologiskt verkande spärr mot

begränsningar i informationsfriheten. För att göra undantag från

denna viktiga princip måste enligt konstitutionsutskottet

synnerligen starka skäl tala därför. Sådana skäl kan enligt

konstitutionsutskottets mening föreligga när det gäller innehav

av barnpornografi men däremot inte i fråga om innehav av olaga

våldsskildring i övrigt.

Som justitieutskottet anför torde flertalet fall av olaga

våldsskildring produceras med frivilligt medverkande vuxna och

med hjälp av olika tekniska effekter i syfte att ge sken av

verkligt våld. Man kan därför enligt konstitutionsutskottets

mening inte alls på samma sätt som i fråga om barnpornografi

utgå från att det är en verklig brottslig handling som skildras.

Barnpornografibrottet förutsätter nämligen nästan alltid ett

föregående brott genom en mot barnet riktad brottslig gärning

enligt 6 kap. brottsbalken. Utgångspunkten när det gäller

barnpornografi är vidare att barn måste skyddas från att

utsättas för en sådan djup kränkning som kan medföra att hela

deras uppväxt och därefter vuxna liv blir förstört. Olaga

våldsskildring och barnpornografi kan därför inte jämställas i

detta sammanhang. Konstitutionsutskottet anser med hänsyn till

det anförda att det inte kan komma i fråga att överväga en

kriminalisering av innehav av olaga våldsskildringar och

avstyrker således motionerna.

Utredningar om videovåldets negativa effekter

Bakgrund

Rådet mot skadliga våldsskildringar (Våldsskildringsrådet)

tillkallades i juni 1990 och skall enligt sina direktiv (dir.

1990:40) ha i uppgift att samordna verksamhet mot skadliga

våldsskildringar i rörliga bilder. Rådet skall bl.a.

kontinuerligt följa de erfarenheter som massmedie- och

påverkansforskare gör på området. Rådet skall också fortlöpande

ge Utbildningsdepartementet information om sitt arbete och om de

effekter som uppnås till följd av regeringens åtgärdsprogram.

Rådet kan ta initiativ till projekt inom forskning,

utbildningsväsende och föreningsliv. Det kan enligt direktiven

t.ex. gälla studier av skilda samhällsgruppers videokonsumtion,

lokala projekt med ambition att kartlägga utbudet, arbete med

medieprogram eller kvalitetsinbrytningar på videomarknaden.

Rådets uppgift skall vara att föreslå de projekt som här kan

vara lämpliga.

I rådets uppdrag har bl.a. ingått att överväga om det är

lämpligt att förändra de nu gällande åldersgränserna för

offentlig visning av film eller att införa nya, t.ex. en

18-årsgräns. Rådet har i ett delbetänkande (SOU 1993:39) En

gräns för filmcensuren i maj 1993 redovisat resultatet av sina

överväganden. I betänkandet redogörs i två avsnitt, som utgör

grunden för rådets överväganden och förslag, för vad forskningen

för närvarande vet om barn och ungdomars mediebeteende och om

effekterna av medievåldet. Det anges bl.a. att den senaste

genomgången av forskningen på området gjorts i en antologi år

1993. I denna har ett antal forskare -- med ekonomiskt stöd från

Våldsskildringsrådet -- gett del av sina erfarenheter i dessa

frågor. Antologin innehåller ett mycket stort antal referenser

till tidigare utförd forskning. Rådet anser att man

sammanfattningsvis kan säga att kunskapen om bildvåldets

effekter ökat under senare år.

I betänkandet 1993/94:KU1 tog konstitutionsutskottet ställning

till motionsyrkanden om utredning av videovåldets negativa

effekter. Konstitutionsutskottet konstaterade att det pågick

forskning vad gäller effekterna av medievåld. Mot bakgrund

härav, och med hänsyn till de uppgifter som Våldsskildringsrådet

har bl.a. vad gäller frågan om forskning inom området, fanns det

enligt konstitutionsutskottet inte anledning för riksdagen att

vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandet.

Motionerna

I två motioner, 1993/94:K402 av Margareta Viklund och Chatrine

Pålsson (kds) och 1993/94:K430 av Birthe Sörestedt m.fl. (s)

begärs att videovåldets negativa effekter skall utredas.

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet uttalar förståelse för syftet med

motionerna. Enligt justitieutskottets mening kan det inte

uteslutas att t.ex. barn och ungdom på ett negativt sätt

påverkas av det utbredda våldet i bl.a. filmer. Tvärtom framstår

det enligt justitieutskottet som sannolikt att sådana effekter

finns även om de är svåra att påvisa. Justitieutskottet är dock

med hänvisning till det arbete som gjorts under senare år och

det som nu pågår inte berett att förorda att ytterligare

utredningsarbete inleds.

Enligt justitieutskottets mening finns det heller ingen

anledning att, från straffrättsliga utgångspunkter, nu initiera

en ny översyn av lagstiftningen.

Konstitutionsutskottets bedömning

Konstitutionsutskottet delar justitieutskottets bedömning och

avstyrker därmed motionerna.

Övrigt

Under ärendets beredning har konstitutionsutskottet

uppmärksammat ett behov av justering av lydelsen i 3 kap. 17 §

lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens

och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen). Med

begagnande av sin initiativrätt föreslår konstitutionsutskottet

att justeringen görs på sätt som framgår av

konstitutionsutskottets hemställan (mom. 10 och 11).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kriminalisering av innehav av barnpornografi

med ikraftträdande den 1 januari 1999

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:K401,

1993/94:K403, 1993/94:K404, 1993/94:K405, 1993/94:K406,

1993/94:K410, 1993/94:K411, 1993/94:K412, 1993/94:K415 yrkandena

1 och 2, 1993/94:K417, 1993/94:K424 yrkande 1 i denna del,

1993/94:K426 yrkande 1, 1993/94:K427, 1993/94:K432 yrkande 1,

1993/94:K436 yrkande 1, 1993/94:K439, 1993/94:K440 yrkande 1,

1993/94:K445 yrkandena 1, 2 och 3, 1993/94:U615 yrkande 12 samt

1993/94:Ju809 yrkande 5 och med avslag på motionerna

1993/94:K407 yrkande 3 och 1993/94:K436 yrkande 2 som vilande

antar av konstitutionsutskottet i bilaga 8 framlagda förslag

till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen och lag om

ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,

res. (m), (fp)

2. beträffande andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den

1 januari 1995

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:K445 yrkande 5

som vilande antar av konstitutionsutskottet i bilaga 7 framlagda

förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen och lag

om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,

3. beträffande begreppet barn

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:K407 yrkande

2 och 1993/94:K436 yrkande 3 samt med avslag på motion

1993/94:K424 yrkande 1 i denna del och yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad konstitutionsutskottet anfört,

4. beträffande straffskärpning för barnpornografibrott

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:K407 yrkande

1, 1993/94:K415 yrkande 4, 1993/94:K432 yrkande 2 och

1993/94:K445 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna

vad konstitutionsutskottet anfört,

5. beträffande förbättringar inom polisorganisationen för

att bekämpa barnpornografibrott

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

konstitutionsutskottet anfört,

6. beträffande samordnade nordiska insatser mot

barnpornografi

att riksdagen avslår motion 1993/94:K432 yrkande 3,

7. beträffande utvidgning av det straffbara området vid

olaga våldsskildring

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju810 yrkande 17 och

1993/94:A815 yrkande 48,

8. beträffande kriminalisering av innehav av olaga

våldsskildring

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K426 yrkande 2 och

1993/94:K440 yrkande 2,

9. beträffande utredning om videovåldets negativa effekter

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K402 och 1993/94:K430,

10. beträffande lagen (1994:132) om ändring i

tillämpningslagen

att riksdagen antar av konstitutionsutskottet i bilaga 9

framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1994:132) om

ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens

områden,

11. beträffande lagen (1994:400) om ändring i

tillämpningslagen

att riksdagen antar av konstitutionsutskottet i bilaga 10

framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1994:400) om

ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens

områden.

Konstitutionsutskottet föreslår att ärendet avgörs efter en

bordläggning.

Stockholm den 3 juni 1994

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit:

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Birger

Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove

Johansson (s), Ingvar Johnsson (s), Inger René (m), Hans Göran

Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Simon Liliedahl* (nyd),

Henrik S Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Ulla

Pettersson (s), Ingela Mårtensson (fp) och Christina Linderholm

(c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

*Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

Kriminalisering av innehav av barnpornografi med

ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1)

Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Inger René (m), Henrik

S Järrel (m) och Ingela Mårtensson (fp) anser

dels att den del av konstitutionsutskottets yttrande på s.

21 som börjar med "Konstitutionsutskottet vill" och på s. 34

slutar med "om tvångsåtgärder" bort ha följande lydelse:

Sverige har sedan lång tid ett internationellt sett unikt

skydd för tryckfriheten genom tryckfrihetsförordningen. Det

speciella värde som vi tillmäter denna konstitutionella

tradition har på senare tid betonats i diskussionen om en

eventuell svensk anslutning till EU. Konstitutionsutskottet kan

här hänvisa till sina nyligen gjorda uttalanden i ärendet om

grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i EU (bet.

1993/94:50). Ett annat uttryck för denna uppfattning är

tillkomsten av yttrandefrihetsgrundlagen, som trädde i kraft den

1 januari 1992. För andra medier än det tryckta ordet ger

yttrandefrihetsgrundlagen ett skydd som motsvarar det som finns

i tryckfrihetsförordningen.

Det nu anförda betyder inte att viktiga intressen inte kan få

föranleda undantag från den gällande huvudregeln om frihet att

yttra sig i de särskilt grundlagsskyddade medierna. Ett sådant

intresse är enskilda personers integritet, som inte får kränkas

genom förtal eller förolämpning i något medium. Det är hela

tiden fråga om en avvägning mellan motstående intressen där

inget alltid tar över det andra, men där utgångspunkten ändå är

den principiella yttrandefriheten. Det är således inte möjligt

att göra vare sig en ensidig kriminalpolitisk eller rent

yttrandefrihetsrättslig bedömning. Det är också

konstitutionsutskottets uppgift att svara för de -- många gånger

-- svåra avvägningar som måste göras.

När det gäller skyddet för enskilda individer är det uppenbart

att ett sådant skydd är särskilt angeläget för dem som är mest

värnlösa, nämligen barnen. Detta skyddsvärde kommer till uttryck

bl.a. i FN:s barnkonvention. Det är ett sådant synsätt som

ligger bakom att barnpornografibrottet ingår i

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagens

brottskatalog. Ett av de få undantagen från spridningsrätten

enligt de båda grundlagarna avser också att skydda barn och

ungdomar.

Barnpornografi förutsätter nästan alltid ett hänsynslöst

utnyttjande av barn. De som efterfrågar barnpornografi torde i

många fall vara i behov av någon form av psykiatrisk vård.

Frågan om sådana behandlingsåtgärder ligger dock vid sidan av de

bedömningar som skall göras i detta ärende. Utvecklingen visar

dock enligt konstitutionsutskottets mening att hittills vidtagna

åtgärder mot barnpornografi inte är tillräckliga.

Konstitutionsutskottet anser att det framstår som stötande att

enskilda personer fritt skall kunna ta befattning med material

som skildrar mycket grova övergrepp mot barn. Enligt

konstitutionsutskottet måste intresset av att hindra den

fortlöpande integritetskränkning mot det skildrade barnet som

varje befattning med barnpornografiskt material utgör väga

utomordentligt tungt. Konstitutionsutskottet anser därför att

dessa omständigheter i sig starkt talar för att också innehav av

sådant material bör bedömas som en straffbar handling.

Konstitutionsutskottet vill understryka att skyddet av barnen

inte kan känna några territoriella gränser. Barn i andra länder

har samma skyddsvärde som barn här hemma. En sådan grundsyn har

speciell betydelse när det, som i fråga om barnpornografi,

oftast gäller barn från andra länder.

Justitieutskottet har för sin del också funnit att starka

kriminalpolitiska skäl talar för att innehav av barnpornografi

bör bli straffbart.

Som konstitutionsutskottet tidigare redovisat väger även de

tryck- och yttrandefrihetsrättsliga intressena mycket tungt. Det

betyder dock inte att barnpornografi i sig är förtjänt av

grundlagens skydd. Brottet ingår redan bland tryck- och

yttrandefrihetsbrotten. Vad som i sammanhanget är problematiskt

är i stället att ingripanden mot innehav av tryckta skrifter och

annat särskilt grundlagsskyddat material är oförenligt med

viktiga tryckfrihetsrättsliga principer, varav några är helt

undantagslösa. Att göra det till ett brott att inneha sådana

informationsbärare som omfattas av tryckfrihetsförordningen

eller yttrandefrihetsgrundlagen fordrar mycket starka skäl.

Särskilt betänkligt ter det sig att bryta igenom det i dag --

med undantag för biografcensuren -- absoluta förbudet mot censur

och liknande åtgärder som föregriper materialets utgivning.

Censurförbudet är en av tryckfrihetens verkliga hörnpelare,

kanske den viktigaste i hela regelsystemet.

I sammanhanget måste givetvis enligt konstitutionsutskottet

också beaktas att vad som framför allt bär upp det

konstitutionella skyddet för de grundläggande fri- och

rättigheterna är ett levande engagemang hos medborgarna för de

värden för vilka dessa fri- och rättigheter är ett uttryck. I

detta ligger att de aktuella grundlagarnas regler måste förstås

och vara förankrade hos människorna. Annars kan reglernas

legitimitet sättas i fråga.

Barnpornografi förutsätter nästan regelmässigt att vuxna

människor grovt och hänsynslöst utnyttjar barn sexuellt. En av

statsmakternas mest angelägna uppgifter är att vidta åtgärder

för att barn skall skyddas mot övergrepp av olika slag. Ingen

annan grupp är i samma behov av det allmännas stöd i olika

former. Utgångspunkten är att barnen skall skyddas. De är

särskilt skyddsvärda eftersom de är beroende av vuxna och löper

större risk än vuxna att utsättas för övergrepp. Barn måste

skyddas från att utsättas för en sådan djup kränkning som kan

medföra att deras uppväxt skadas och därmed att deras vuxna liv

kan bli förstört.

Barnpornografibrottet är unikt i det avseendet att det nästan

alltid förutsätter ett föregående brott, nämligen en mot barnet

riktad brottslig gärning enligt 6 kap. brottsbalken. I och för

sig kan även teckningar och tecknade filmer innefatta

barnpornografibrott. Skälet härför är enligt motiven till

bestämmelsen att förekomsten av barnpornografi är en kränkning

mot barn över huvud taget. Detta uttalande kan enligt

konstitutionsutskottets mening ses mot bakgrunden av att varje

sexuell handling med ett barn är straffbar enligt 6 kap.

brottsbalken.

Sverige har genom konventionsåtaganden förpliktat sig att

skydda barn från att förekomma i pornografiska sammanhang.

Beträffande FN:s barnkonvention anförde Justitiekanslern i sitt

yttrande den 31 januari 1994 över departementspromemorian (Ds

1993:80) Ökat skydd för barn att det, såvitt konventionens

lydelse gav vid handen, saknades stöd för någon annan mening än

att barnkonventionen inte kräver att innehav av barnpornografi

skall kriminaliseras. Justitiekanslern utgick därför i sitt

yttrande, liksom hans företrädare tidigare hade gjort, från att

det inte kan anses föreligga någon folkrättsligt grundad

förpliktelse för Sverige att införa straff för innehav av

barnpornografiska alster. En annan sak var enligt

Justitiekanslern att Sverige till följd av sin anslutning till

konventionen givetvis har ett ansvar för att dess ändamål

uppfylls. Detta ansvar bör enligt Justitiekanslern Sverige utöva

med höga ambitioner. Såvitt gällde medlen härför lämnade

emellertid, enligt Justitiekanslern, konventionen utrymme för

att välja lösningar som står i samklang med svensk rätt.

Konstitutionsutskottet delar de bedömningar som Justitiekanslern

i detta avseende har gjort.

Som Lagrådet anför i sitt yttrande över de lagförslag

regeringen remitterade dit den 17 mars 1994 är det inte

tillfredsställande att frågor om ändring av grundlag drivs under

tidspress. Enligt konstitutionsutskottets mening behövs ett

brett beslutsunderlag innan ändringar vidtas som innebär ett

genombrott i de tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principerna.

Vad gäller frågan om en innehavskriminalisering av

barnpornografi anser konstitutionsutskottet att det föreliggande

beslutsunderlaget inte är tillräckligt för att man nu skall

kunna ta ställning.

Konstitutionsutskottet vill liksom Lagrådet framhålla att

remissbehandling av lagförslag på detta område

erfarenhetsmässigt brukar avkasta värdefulla synpunkter av både

saklig och teknisk karaktär som kan tas till vara i beredningen

av ärendet. Enligt konstitutionsutskottets mening bör redan av

detta skäl frågan om en kriminalisering av innehav av

barnpornografi bli föremål för en bred utredning där såväl de

tryckfrihetsrättsliga som de straffrättsliga aspekterna noga

penetreras. Konstitutionsutskottet vill här särskilt peka på en

viktig sådan aspekt. Grundlagsprincipen om skydd för

informationsbärare utgör sedan länge en rättsligt och

psykologiskt verkande spärr mot begränsningar av

informationsfriheten. Av största vikt är därför att

utredningsarbetet leder till att grundlagsändringar får en sådan

utformning att de inte medför några "smittoeffekter" i fråga om

informationsbärare med annat innehåll än barnpornografi.

Konstitutionsutskottet kan som exempel på "smittoeffekt" peka på

det krav som förs fram motionsledes om kriminalisering av

innehav av olaga våldsskildring och som utskottet behandlar i

det följande. Utredningsarbetet bör bedrivas så att de förslag

som utredningen lägger fram kan leda till lagstiftning som kan

träda i kraft senast den 1 januari 1999. En sådan beslutsordning

leder således inte till ett senare ikraftträdande än om

riksdagen redan i vår fattar ett första beslut om ett

grundlagsförslag som kan antas slutligt först efter 1998 års

val. Vad som nu har anförts om utredning och om förslag till

grundlagsändringar bör riksdagen med bifall till motion K407

yrkande 3 och med anledning av övriga motioner i denna del som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att konstitutionsutskottets hemställan under 1 bort

ha följande lydelse.

1. beträffande kriminalisering av innehav av barnpornografi

med ikraftträdande den 1 januari 1999

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:K407 yrkande 3

och med anledning av motionerna 1993/94:K401, 1993/94:K403,

1993/94:K404, 1993/94:K405, 1993/94:K406, 1993/94:K410,

1993/94:K411, 1993/94:K412, 1993/94:K415 yrkandena 1 och

2, 1993/94:K417, 1993/94:K424 yrkande 1 i denna del,

1993/94:K426 yrkande 1, 1993/94:K427, 1993/94:K432 yrkande

1, 1993/94:K436 yrkandena 1 och 2, 1993/94:K439,

1993/94:K440 yrkande 1, 1993/94:K445 yrkandena 1, 2 och 3,

1993/94:U615 yrkande 12 samt 1993/94:Ju809 yrkande 5 som sin

mening ger regeringen till känna vad konstitutionsutskottet

anfört om utredning och om förslag till grundlagsändringar,

Särskilda yttranden

1. Kriminalisering av innehav av barnpornografi med

ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1)

Birger Hagård, Stig Bertilsson, Inger René och Henrik S Järrel

(alla m) anför:

Procedurordningen för beredningen av ärendet som rör skärpt

lagstiftning mot barnpornografi uppvisar, enligt vår mening,

betänkliga brister.

Vår principiella inställning är att alla ändringar av

grundlagarna, inte minst de erkänt komplicerade

Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen

(YGL), bör föregås av ett omsorgsfullt utredningsarbete som även

innefattar beredning av lagstiftningsförslagen genom en eller

flera remissomgångar.

Kravet på ett skäligt rådrum och tillräcklig betänketid inför

förslag om grundlagsändringar ligger bakom den s k

niomånadersregeln, dvs. att regeringen senast nio månader före

ett ordinarie val till riksdagen måste anmäla ärendet i

riksdagens kammare. Likaså att det, för att frångå denna

grundregel, krävs att 5/6 av Konstitutionsutskottets ledamöter

medger undantag från den (8 kap. 15 § regeringsformen).

Härigenom garanteras att en minoritet -- som anser att ärendet

är ofullständigt berett -- kan hindra en forcerad

grundlagsändring. Bakom denna ordning döljer sig också en

strävan efter att uppnå så stor enighet som möjligt kring

stiftande och/eller ändring av grundlag.

Som framgår av vår reservation anser vi, i likhet med bl.a.

Lagrådet, att frågan om en eventuell kriminalisering av innehav

av barnpornografi är ofullständigt beredd. Dessutom

förutsätter en innehavskriminalisering genombrott av

yttrandefrihetsrättsliga principer (censurförbudet). Detta får

mera svåröverskådliga konsekvenser än vad som är fallet vid

t.ex. grundlagsändring för att möjliggöra konfiskering av

barnpornografiskt material som påträffats i samband med

förundersökning i brottmål.

Att därför frångå de beredningsrutiner som normalt brukat

tillämpas vid mera genomgripande grundlagsändringar och

låta konstitutionsutskottet -- utan t.ex. ett sedvanligt

remissförfarande -- lägga fram ett förslag om kriminalisering av

innehav av barnpornografi, ter sig tveksamt från

rättssäkerhetssynpunkt.

Vi finner det också anmärkningsvärt att vårt moderata för-

slag om konfiskering av barnpornografi -- som vi lade fram

inför konstitutionsutskottet den 3 maj i år -- inte bereddes så

att det kunde tas upp till behandling i utskottet förrän den 26

maj. Härigenom försinkades betänketiden för det förslag som

konstitutionsutskottet numera, på vårt initiativ, enat sig

kring.

Den brådska och politiseringsiver som nu kännetecknat hela

ärendets handläggning har inte varit ägnad att undanröja

våra principiella betänkligheter mot snabba grundlagsändringar.

Vi konstaterar att det i och för sig funnits tid för

socialdemokratiska regeringar att under 1980-talet bereda

frågan och lägga fram förslag om innehavskriminalisering av

barnpornografi. Men varken viljan, förmågan eller insikten

tycks ha funnits då, lika litet som 1970 då (s) avskaffade

tukt- och sedlighetsparagrafen i Brottsbalken. Därmed lämnades

fältet fritt för bl.a. barnpornografi.

Det bör slutligen noteras att det är borgerliga regeringar

som tagit initiativ till såväl lagstiftning mot barnpornografi

(förbud mot produktion och handel, 1980) som straffskärpningar

för barnpornografibrott (1993) och sexualbrott

riktade mot barn och ungdom (1994).

2. Kriminalisering av innehav av barnpornografi med

ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1)

Ingela Mårtensson (fp) anför:

Jag är mycket kritisk till vissa inslag i beredningen av

ärendet om skärpt lagstiftning mot barnpornografi.

I grundlagsfrågor bör man eftersträva bred enighet. Detta har

partierna vid flera tillfällen slagit fast, senast i samband med

att de enades om ett antal författningsreformer i höstas. Den

ambitionen har partierna också levt upp till i andra nu aktuella

grundlagsfrågor. Strävan efter enighet är så viktig, att den

ibland får tillåtas ta viss tid.

Barnpornografifrågans beredning har, till skillnad från andra

grundlagsfrågor som behandlats under vårriksdagen, präglats av

brådska och hård partipolitisk profilering. Regeringen saknar

naturligtvis inte ansvar för detta. Det var olyckligt att

departementspromemorian i ärendet inte kom i sådan tid och hade

ett sådant innehåll, att den kunde utgöra grund för ett samlat

agerande. Det var också olyckligt att regeringen inte under

våren kunde ena sig om ett förslag om konfiskering av

barnpornografi. Men ett tungt ansvar åvilar också de partier som

format majoriteten i konstitutionsutskottet i detta ärende.

Rätten att inneha skrifter är ett fundament i det svenska

rättssamhället. Inte i något enda fall har lagstiftaren hittills

ansett att det faktum att skriften utgör ett tryckfrihetsbrott

motiverar att den som innehar skriften straffas. Ansvaret för

brottet ligger hos utgivaren och distributören.

Jag anser personligen att de speciella omständigheterna kring

barnpornografibrotten sannolikt motiverar att den nämnda

grundregeln ändras. Men för mig är det uppenbart att detta är

ett mycket stort principiellt steg och att det kräver en

eftertanke som det nu inte funnits tid för. Lagrådet har

framfört samma synpunkt.

För mig, som under mina år i riksdagen starkt engagerat mig

för medborgerliga fri- och rättigheter, har det varit

påfrestande att ta del i en process där mycket viktiga lagregler

ändrats under stor tidspress. Jag har ändå, med tanke på den

vidriga brottslighet det här gäller att bekämpa, ansett mig böra

biträda de lagändringar där Lagrådets invändningar förefallit

mindre allvarliga.

De nu gällande reglerna för grundlagsändring infördes på

70-talet i samband med att skyddet för de medborgliga fri- och

rättigheterna stärktes. Från Folkpartiets sida drevs kravet på

att grundlagsändringar skulle läggas fram i god tid, för att en

ordentlig debatt skulle bli möjlig. Resultatet blev bestämmelsen

i 8 kap. 15 § regeringsformen om niomånadersregeln. Det som hänt

de senaste månaderna visar att detta krav var riktigt.

Men för att en bred uppslutning skulle åstadkommas kring

niomånadersregeln, fick Folkpartiet acceptera en kompromiss. Den

innebar att niomånadersregeln skulle kunna upphävas om minst 5/6

av konstitutionsutskottet var eniga om det. Men ett starkt

minoritetsskydd bibehölls alltså: om 1/6 av KU ansåg att

ytterligare tid för beredning behövdes, skulle en första läsning

inte kunna komma till stånd.

Det som utskottsmajoriteten föreslår i detta betänkande

strider mot andan i denna kompromiss.

Det är en uppseendeväckande demonstrationspolitik att, trots

att minoritetsskyddet utnyttjats, ändå gå vidare med första

läsningen av ett grundlagsförslag.

Syftet med niomånadersregeln är att få tid för debatt och

överväganden innan riksdagen fattar beslut om en första

grundlagsändring. Innebörden av majoritetens beslut att gå

vidare -- trots att Lagrådet avrått och minoritetsskyddet

utlösts -- är att majoriteten anser att minoriteten missbrukat

sin lagliga rätt, eftersom inget ytterligare finns att tillföra

ärendet. Som tillhörig denna minoritet, 5 av 15 ledamöter,

finner jag detta kränkande.

Jag finner det också betänkligt att som motiv för en

grundlagstiftning, som saknar rättsverkan under fyra år framåt,

anföra att beslutet är en "markering". Ett uttalande från

riksdagen hade varit en betydligt naturligare form för en sådan

markering. Ett sådant uttalande hade också, om det utformats på

ett riktigt sätt, haft förutsättningar att få betydligt bredare

uppslutning i riksdagen.

3. Andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den 1 januari

1995 (mom. 2)

Thage G Peterson (s), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove Johansson

(s), Ingvar Johnsson (s), Ingvar Svensson (kds), Simon Liliedahl

(nyd), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Ulla Pettersson (s), Ingela

Mårtensson (fp) och Christina Linderholm (c) anför:

Vi anser att det är riksdagens skyldighet att överväga alla

till buds stående medel för att skydda barn från de övergrepp

som barnpornografin innebär. Som framgår av betänkandet kan en

kriminalisering av innehav av barnpornografi tidigast träda i

kraft den 1 januari 1999. I det läge som sålunda uppstått har

övervägts vilka andra åtgärder mot barnpornografi som skulle

kunna vidtas fr.o.m. den 1 januari 1995. Utvidgade

konfiskeringsmöjligheter har därvid förts fram som en sådan

åtgärd, vilket också här har föreslagits av

konstitutionsutskottet. Vi har ansett att den åtgärden inte är

tillräcklig. För att förbättra möjligheterna att komma åt

barnpornografiska filmer och videogram har vi därför förespråkat

en bestämmelse i yttrandefrihetsgrundlagen som möjliggör

bestämmelser i lag om straff för den som till annan överlämnar

en barnpornografisk film eller ett barnpornografiskt videogram

och där ansvar för yttrandefrihetsbrott inte kan krävas ut. För

närvarande är detta nämligen i inte straffbart. Vi har funnit

att en sådan kriminalisering i realiteten innebär en viss

utvidgning av det straffrättsliga ansvaret för utspridare av

barnpornografi i filmer och videogram, samtidigt som det blir

tydligare var gränsen går mellan vad som är tillåtet och

otillåtet när det gäller att förse andra med sådana skildringar.

Justitiekanslern har i sitt yttrande över

departementspromemorian Ökat skydd för barn anfört att det

fordras ett betydande arbete för att styrka

spridningsrekvisitet. Den straffbestämmelse om överlämnande av

barnpornografisk film eller barnpornografiskt videogram som vi

förordar skulle ändra på detta. Lagrådet har i sak inte anfört

någon invändning mot de förslag till en sådan reglering som

utskottskansliet arbetade fram i promemorian den 19 maj 1994.

Det var med stor tillfredsställelse som vi vid

konstitutionsutskottets sammanträde den 31 maj 1994 fann att det

förelåg en tillräckligt stor majoritet för att medge undantag

från bestämmelsen i 8 kap. 15 § regeringsformen så att en

lagstiftning med denna innebörd skulle kunna träda i kraft den 1

januari 1995. Fjorton av konstitutionsutskottets femton

ledamöter röstade nämligen för att konstitutionsutskottet skulle

medge ett sådant undantag. Endast en ledamot (m) röstade emot.

Vi kunde konstatera att konstitutionsutskottet därmed, i det

läge som uppstått när en innehavskriminalisering inte blir

möjlig förrän år 1999, kunde skilja sig från ärendet på ett

nöjaktigt sätt.

Vid det till slutjustering utsatta sammanträdet den 1 juni

1994 förklarade emellertid de tre ledamöter från Moderata

samlingspartiet som dagen före hade röstat för undantaget att de

hade ändrat sig och inte längre ville medge undantag. Vid en

härefter företagen ny omröstning i frågan röstade de fyra

ledamöterna från Moderata samlingspartiet nu mot ett undantag.

Härigenom blockerades möjligheten att år 1995 införa en

kriminalisering av överlämnande av barnpornografisk film eller

barnpornografiskt videogram. Den frågan har nu fallit. Vi finner

detta agerande från ledamöterna från Moderata samlingspartiet

synnerligen anmärkningsvärt och ägnat att sätta

konstitutionsutskottets anseende i fråga hos allmänheten. Det är

enligt vår mening djupt beklagligt att konstitutionsutskottets

ansträngningar för att få till stånd verkningsfulla åtgärder mot

barnpornografi redan från år 1995 inte har kunnat få leda till

önskat resultat.

4. Andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den 1 januari

1995 (mom. 2)

Hans Göran Franck (s) anför:

Jag delar den kritik som förs fram i det särskilda yttrandet

från övriga ledamöter från Socialdemokraterna och ledamöterna

från Centern, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokratiska

samhällspartiet och Ny demokrati.

Enligt min uppfattning hade den reglering för tiden fr.o.m. år

1995 som konstitutionsutskottet stod bakom vid sammanträdet den

31 maj 1994 avsevärda fördelar jämfört med vad som blev

resultatet vid sammanträdet dagen därpå. Vid det förstnämnda

sammanträdet förelåg nämligen tillräcklig majoritet för att

genom dispens från niomånadersregeln i 8 kap. 15 §

regeringsformen genomföra förslaget till kriminalisering av

överlämnande av en film eller ett videogram med

barnpornografiskt innehåll men inte när det gällde utvidgade

konfiskeringsmöjligheter beträffande barnpornografi som

påträffas vid vilken förundersökning som helst. I den delen

förelåg i stället en tillräcklig majoritet för dispens för ett

förslag i enlighet med vad Lagrådet hade förordat med den

ändringen att begränsningen i fråga om förundersökningar

vidgades till att också avse förundersökningar med anledning av

misstankar om brott mot liv och hälsa samt frihet och frid. En

sådan reglering hade sammantaget enligt min mening

förutsättningar att få effekt samtidigt som den uppfyllde de

krav på förutsägbarhet som i ett rättssamhälle måste ställas på

regler som ingriper mot den enskilde.

Den konfiskeringsreglering som blev resultatet av sammanträdet

den 1 juni 1994 uppfyller enligt min mening inte dessa krav och

kommer att vålla svårigheter vid rättstillämpningen. När

konstitutionsutskottet åter hade att ta ställning till frågan om

undantag från niomånadersregeln i 8 kap. 15 § regeringsformen

för en konfiskeringsreglering utan de angivna begränsningarna

motsatte jag mig därför att konstitutionsutskottet skulle medge

ett sådant undantag.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Bengt Hurtig (v) anför:

1. Kriminalisering av innehav av barnpornografi med

ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1)

Mot bakgrund av de förslag som väckts och diskuterats i

riksdagen och den offentliga debatten delar Vänsterpartiet

konstitutionsutskottets förvåning över hur regeringen behandlat

frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi.

Möjligheten att redan från den 1 januari 1995 genom

grundlagsändring införa kriminalisering av innehav av

barnpornografi och överlämnande av enskilda exemplar av redan

spridda barnpornografiska filmer har prövats enligt 8 kap. 15 §

regerinsformen. Dessa möjligheter har tyvärr blockerats av en

minoritet i konstitutionsutskottet.

Vi kan nu finna lagförslagen som syftar till kriminalisering

av innehav från den 1 januari 1999 godtagbara. Men många

erfarenheter kommer sannolikt att göras under de närmaste åren.

Senast våren 1998 skall de nu framlagda vilande lagförslagen

omarbetas. Vänsterpartiet förbehåller sig rätten att under

kommande valperiod lägga förslag till förbättringar av de nu

föreslagna vilande lagförslagen om kriminalisering av innehav

av barnpornografi.

2. Andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den 1 januari

1995 (mom. 2)

Jag delar de synpunkter som förs fram i det särskilda yttrande

som har lagts fram av ledamöter från Socialdemokraterna,

Centern, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokratiska

samhällspartiet och Ny demokrati.

De av regeringen den 17 mars 1994 till Lagrådet remitterade

lagförslagen

Bilaga 1

Lagrådets yttrande den 25 mars 1994

Bilaga 2

Justitieutskottets yttrande

1993/94:JuU6y

Bilaga 3

Barnpornografi

Till konstitutionsutskottet

Inledning

Konstitutionsutskottet har i ett beslut den 8 februari 1994

berett justitieutskottet tillfälle att avge yttrande över ett

antal under den allmänna motionstiden i år väckta motioner om

förbud mot innehav av barnpornografi m.m. Motionerna är

K401 av Margareta Viklund och Dan Ericsson i Kolmården (kds),

K402 av Margareta Viklund och Chatrine Pålsson (kds),

K403 av Sigrid Bolkéus och Birthe Sörestedt (s),

K404 av Ingbritt Irhammar och Rosa Östh (c),

K405 av Carl-Johan Wilson (fp),

K406 av Holger Gustafsson och Liisa Rulander (kds),

K407 av Charlotte Cederschiöld (m),

K410 av Ulla Pettersson m.fl. (s),

K411 av Ingela Thalén m.fl. (s),

K412 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s),

K415 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) (yrkandena 1, 2 och 4),

K417 av Inger Koch och Christel Anderberg (m),

K424 av Birgit Henriksson (m),

K426 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd),

K427 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (c),

K430 av Birthe Sörestedt m.fl. (s),

K432 av Birgitta Dahl m.fl. (s),

K436 av Gudrun Schyman m.fl. (v) (yrkandena 1--3),

K439 av Berndt Ekholm och Lena Klevenås (s),

K440 av Karl Gustaf Sjödin (nyd),

K445 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds, nyd, v, -)

(yrkandena 1--5),

Ju809 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) (yrkande 5),

Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) (yrkande 17),

U615 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) (yrkande 12) och

A815 av Karin Starrin m.fl. (c) (yrkande 48).

Vidare överlämnar justitieutskottet, ävenledes med yttrande,

de till utskottet remitterade yrkandena 1993/94:K436 yrkande 2,

1993/94:K445 yrkande 5 samt, av Karin Starrin m.fl. (c),

1993/94:A815 yrkande 48 till konstitutionsutskottet.

Konstitutionsutskottet och justitieutskottet anordnade den 3

mars i år en gemensam hearing om kriminalisering av innehav av

barnpornografi.

Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.

Utskottet

Justitieutskottets beredningsområde omfattar, såvitt här är av

intresse, straff- och processrättsliga frågor. Regleringen sker

i första hand i brottsbalken (BrB) och i rättegångsbalken (RB).

I detta yttrande behandlar utskottet frågor som aktualiserats i

motionerna och som tillhör utskottets beredningsområde.

Barnpornografi

Enligt bestämmelsen om barnpornografibrott i 16 kap. 10 a §

brottsbalken (BrB) skall den dömas för barnpornografibrott som

skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids

eller som sprider sådan bild av barn om inte åtgärden med hänsyn

till omständigheterna är försvarlig. Straffet är böter eller

fängelse i högst två år.

Kriminaliseringen omfattar alla slags pornografiska bilder av

barn, såväl fotografier som t.ex. teckningar.

Barnpornografibrottet infördes år 1980 (prop. 1978/79:179, KU

1978/79:33, rskr. 317). Som motiv för kriminaliseringen anfördes

bl.a. den integritetsskada som kan uppkomma när barn medverkar

vid tillkomsten av pornografiska alster. Departementschefen

anförde (prop. s. 8) att de barn som medverkar normalt inte kan

bedöma innebörden i och konsekvenserna av sin medverkan. Han

ansåg vidare att man inte kan bortse från de skadeverkningar som

kan drabba dessa barns syn på sexualiteten. Ett ytterligare

motiv var att framställning och spridning av barnpornografiska

alster är kränkande för barn över huvud taget.

I 7 kap. 4 § punkten 12 tryckfrihetsförordningen (TF) finns en

reglering som kriminaliserar spridning av barnpornografi också

om spridningen sker genom tryckt skrift. Motsvarande reglering

gäller också enligt 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL)

om gärningen begås i en film.

I det följande avses med barnpornografi sådana pornografiska

bilder av barn som faller under bestämmelsen i BrB om

barnpornografibrott.

Kriminalisering av innehav

Innehav av barnpornografi är inte kriminaliserat.

I ett stort antal yrkanden -- K401 (kds), K403 (s), K404 (c),

K405 (fp), K406 (kds), K410 (s), K411 (s), K412 (s), K415

yrkande 1 (fp), K417 (m), K424 yrkande 1 (m), K426 yrkande 1

(nyd), K427 (c), K432 yrkande 1 (s), K436 yrkande 1 (v), K439

(s), K440 yrkande 1 (nyd), K445 yrkande 1 (s, m, fp, c, kds,

nyd, v och -), Ju809 yrkande 5 (s) och U615 yrkande 12 (s) --

begärs antingen omedelbar kriminalisering av innehav av

barnpornografi eller att regeringen skall få i uppdrag att lägga

fram ett förslag om innehavskriminalisering för riksdagen. I

motion K407 yrkande 3 (m) föreslås att frågan om

innehavskriminalisering utreds.

Frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi

aktualiserades i riksdagen motionsvägen år 1993. Utskottet

konstaterade då i sitt av riksdagen godkända betänkande

(1992/93:JuU16 s. 11) att frågan om kriminalisering av innehav

är komplicerad och rymmer en rad principiella frågor. En

kriminalisering skulle dock ytterligare understryka hur

allvarligt samhället ser på hanteringen med barnpornografi.

Något ställningstagande då ansåg utskottet emellertid inte

aktuellt. I stället borde ett pågående beredningsarbete i

Justitiedepartementet avvaktas.

Sedan dess har publicerats en departementspromemoria (Ds

1993:80) Ökat skydd för barn Ytterligare åtgärder mot sexuella

övergrepp m.m., som har remissbehandlats. I promemorian

föreslogs, främst med hänvisning till bärande

tryckfrihetsrättsliga och yttrandefrihetsrättsliga principer,

ingen kriminalisering av innehav av barnpornografi. Denna

slutsats kritiserades av flertalet remissinstanser. I

Justitiedepartementet upprättades därefter en promemoria om

grundlagsändringar i fråga om barnpornografi.

Justitiekanslerns remissyttrande över promemorian Ökat skydd

för barn och den nyssnämnda inom Justitiedepartementet

upprättade promemorian lades till grund för en hearing den 8

februari 1994. Yttrandet liksom promemorian innehöll utkast till

lagtext för att illustrera vilka ändringar i grundlagarna en

kriminalisering av innehav av barnpornografi eller en utvidgad

möjlighet till konfiskering av sådana alster i princip skulle

kräva.

Därefter upprättades en lagrådsremiss som, på grund av

ärendets speciella karaktär, innehöll två alternativa förslag.

Enligt det ena alternativet kriminaliseras innehav av

barnpornografiska bilder och innehav av tryckta skrifter som

innehåller sådana bilder samt innehav av barnpornografiska

filmer. För att innehavet skall vara straffbart krävs dock att

bilden innefattar en skildring av verklighetstrogen karaktär.

Att inneha sådana skildringar i form av endast text eller ljud

blir inte straffbart.

Enligt det andra alternativet utvidgas möjligheten att

konfiskera och förverka barnpornografiska bilder, tryckta

skrifter och filmer som innefattar skildringar av

verklighetstrogen karaktär och som påträffas i samband med en

förundersökning.

Inget av det två alternativen innebär att censurförbudet i TF

respektive YGL frångås.

En proposition i ärendet, som alltså skulle förväntas

innehålla förslag till grundlagsändringar, skulle komma att

läggas fram för riksdagen senare än vid den senaste tidpunkt som

normalt gäller för grundlagsändringar enligt 8 kap. 15 § första

stycket RF. Enligt nämnda lagrum stiftas grundlag genom två

likalydande beslut med val emellan. Riksdagen får dock inte

fatta slutligt beslut i en grundlagsfråga med mindre ärendet

anmälts i riksdagens kammare senast nio månader före valet. I

lagrådsremissen antyddes emellertid att konstitutionsutskottet

skulle kunna utnyttja en undantagsregel i samma lagrum och ge

dispens från niomånadersregeln. I sådana fall skulle en ny

reglering kunna träda i kraft den 1 januari 1995.

Lagrådet har i sitt yttrande över förslagen funnit att det

inte är tillfredsställande att frågor om ändring av grundlag

drivs under sådan tidspress som i detta ärende, och Lagrådet

anför att de motiv för att i förevarande fall tillämpa den

nyssnämnda undantagsregeln inte är särskilt starka. Lagrådet

understryker att remissbehandlingen av lagförslag inom det

yttrandefrihetsrättsliga området brukar avkasta värdefulla

synpunkter av både saklig och teknisk karaktär som kan tas till

vara i den fortsatta beredningen av ärendet. Sammanfattningsvis

ifrågasätter Lagrådet om ärendet fått den allsidiga belysning

som bör föreligga innan en grundlagsändring genomförs. Lagrådet

pekar vidare på brister i lagförslagen i remissen och anför

härutöver att de lösningar som presenteras i remissen inte är de

enda tänkbara. Avslutningsvis föreslog Lagrådet vissa ändringar

i de remitterade lagförslagen.

Regeringen har nyligen meddelat att den inte nu kommer att

förelägga riksdagen något förslag om grundlagsändringar när det

gäller barnpornografibrott.

Överväganden

Utskottet vill först uttrycka sin förvåning över den

behandling regeringen gett frågan om kriminalisering av innehav

av barnpornografi trots att utskottet förra året underströk

såväl frågans angelägenhet som dess komplexitet. Detta är

naturligtvis otillfredsställande.

Utskottet går härefter in på de kriminalpolitiska överväganden

som bör göras.

Förbud att inneha vissa föremål är inte okända i den svenska

strafflagstiftningen. Detta gäller t.ex. vapen om tillstånd

saknas och olovligt innehav av narkotika. Syftet med

innehavsförbud är i allmänhet att förhindra brott.

Beträffande vapen anförde utskottet t.ex. i sitt betänkande

över förslaget till vapenlag (prop. 1973:166, JuU 38 s. 17 f)

att det inte torde råda något tvivel om att det allmännas

möjlighet att i erforderlig utsträckning kontrollera innehav och

bruk av skjutvapen utgör ett viktigt medel i kampen mot

våldsbrottsligheten. Ett annat skäl som utskottet anförde för

förbud mot innehav av vissa mindre farliga vapen (luft- och

fjädervapen) var inte främst att förebygga brott utan att

förhindra att barn och ungdom av okynne eller omdömeslöshet

orsakade person- och egendomsskador.

I fråga om förbud mot innehav av narkotika anfördes liknande

skäl. Här tillkom emellertid även att det kan vara lättare att

upprätthålla ett innehavsförbud än t.ex. ett överlåtelseförbud.

I den delen hänvisade departementschefen till Rikspolisstyrelsen

och anförde att polisen för att kunna komma åt den grövsta

narkotikabrottsligheten, det vill säga de olaga överlåtelserna,

måste kunna göra ingripanden mot allt olovligt innehav. Andra

lagutskottet framförde liknande synpunkter (prop. 1968:7 s. 112,

2LU 1968:1 s. 45 och där gjord hänvisning till 2LU 1966:61).

Som framgått kan på kriminalpolitiska grunder således såväl

den ökade möjligheten att förebygga brott som den ökade

möjligheten att beivra brott åberopas som skäl för

kriminalisering av innehav allmänt sett.

Frågan är då om dessa skäl gör sig gällande när det gäller

innehav av barnpornografi.

Utskottet konstaterar först att barnpornografi som företeelse

är oacceptabel. Produktionen innebär som regel ett allvarligt

sexuellt övergrepp på barnet (till den frågan återkommer

utskottet nedan). Härtill kommer den kränkning som barnet

utsätts för genom att övergreppet finns dokumenterat och

tillgängligt för andra. Förekomsten av barnpornografi måste

dessutom anses kränkande för barn i allmänhet.

Det anförda leder utskottet fram till slutsatsen att

statsmakterna har en skyldighet att överväga alla till buds

stående medel för att skydda barn från sådana övergrepp som här

är aktuella. Det är således motiverat med en skyndsam behandling

av frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi. Vad

som i det sammanhanget emellertid måste övervägas är om

innehavskriminalisering kan vara en verkningsfull åtgärd.

Ett innehavsförbud i BrB skulle, vid sidan av straffhotet,

innebära att det blev möjligt att ta i beslag och förstöra all

barnpornografi som påträffas oavsett om den varit avsedd för

spridning eller blivit spridd. När det gäller barnpornografi som

påträffas under framställningen skulle det inte gå att freda sig

med att barnpornografin inte var avsedd för spridning. Ett

innehavsförbud skulle således träffa även sådan barnpornografi

som är avsedd för endast personligt bruk. Åklagarens bevisbörda

i mål om barnpornografibrott skulle följaktligen bli avsevärt

mycket lättare, och straffvärda fall skulle i större

utsträckning än i dag kunna beivras.

Samtidigt skulle ett innehavsförbud enligt utskottets

uppfattning bidra till en minskning av nya övergrepp på barn. En

minskad produktion av barnpornografi bör nämligen bli en följd

av den minskning av efterfrågan på barnpornografi som ett

straffhot kan förväntas medföra. Härigenom slipper barn bli

utsatta för sådana sexuella övergrepp som regelmässigt

förekommer i samband med framställningen. Ett innehavsförbud

skulle också kunna medföra en minskning av risken att barn med

hjälp av barnpornografiska bilder bibringas uppfattningen att

det är normalt för barn att ha sexuellt umgänge med vuxna. Detta

skulle i sin tur kunna göra det lättare för barn att motsätta

sig sexuella inviter från vuxna, och barnet skulle följaktligen

slippa bli utsatt för övergrepp. I nu berörda hänseenden kan ett

innehavsförbud förväntas få en brottsförebyggande effekt.

Genom ett innehavsförbud skulle samhällets inställning till

barnpornografi också bli helt klar -- man kan, anser utskottet,

inte bortse från ett straffbuds moralbildande effekt. Det är

rimligt att förvänta sig att ett förbud att inneha

barnpornografi förenat med den debatt som förevarit kommer att

leda till en synnerligen restriktiv syn i samhället på sådan

pornografi. Detta är enligt utskottets mening en utveckling som

måste eftersträvas.

Sammanfattningsvis anser utskottet att mycket starka skäl

talar för en kriminalisering av innehav av barnpornografi.

Kriminaliseringen bör ske genom ett tillägg till 16 kap. 10 a §

BrB. Någon anledning att införa en särskild straffskala för

innehavsbrott finns inte. En annan sak är att innehavets storlek

och avsikten med det bör få betydelse när det gäller att bedöma

brottets svårhet. För innehav av ett fåtal bilder torde endast

böter kunna komma i fråga. Att det finns fängelse i straffskalan

även för innehavsbrott innebär vidare att det på grund av

misstanke om sådant brott kan beslutas om tvångsmedel som

husrannsakan, anhållande och häkting. Beslut om frihetsberövande

på grund av misstanke om endast innehav torde dock sällan kunna

anses motiverat.

När det gäller straffbudets närmare utformning aktualiseras

frågan om innehavsförbudet, som föreslogs i lagrådsremissen,

skall begränsas till att avse barnpornografiska bilder av

verklighetstrogen karaktär. Något motsvarande rekvisit

gäller inte vid det nuvarande barnpornografibrottet.

I denna del övervägde regeringen i lagrådsremissen om en

innehavskriminalisering borde ta sikte på skildringar av brott

enligt 6 kap. BrB och inte på sådana skildringar som vilar på

fiktiv grund. En sådan ordning skulle, anförde regeringen, stå i

god överensstämmelse med syftet med en ökad möjlighet till att

ingripa mot innehavet, eftersom ingen specifik individ kränks av

en bild utan verklighetsanknytning, och den skulle innebära att

ingreppet i tryckfrihetsrättsliga grundprinciper blev mindre. En

svaghet är dock att den ordningen skulle innebära ett krav på

bevisning om den brottsliga gärning som bilden visar. Och även

om sådan bevisning skulle kunna förebringas, skulle den som

avbildats utsättas för nya lidanden genom rättegången. En

möjlighet, ansåg regeringen, är att i stället kriminalisera

innehav av sådana bilder som innefattar en skildring av

verklighetstrogen karaktär. Det skulle i så fall vara

tillräckligt att konstatera vad bilden i sig visar, och t.ex.

teckningar, animerade filmer och annat material som inte

framstår som verklighetsbaserat skulle därmed i princip falla

utanför det straffbara området vid en innehavskriminalisering.

En sådan avgränsning är också angelägen från principiella

tryckfrihetsrättsliga synpunkter, slutade regeringen.

Lagrådet ifrågasätter om det är lämpligt att göra en

åtskillnad i fråga om brottsrekvisiten mellan det nuvarande

barnpornografibrottet och det nya innehavsbrottet. Motiven för

en sådan åtskillnad finner Lagrådet inte övertygande.

Utskottet, som delar regeringens i lagrådsremissen framförda

uppfattning, anser det för sin del lämpligt att avgränsa det

straffbara området vid innehav av barnpornografi till att avse

bilder av verklighetstrogen karaktär. Paragrafen bör få den

av Lagrådet föreslagna lydelsen.

Ett effektivt innehavsförbud som träffar all barnpornografi

förutsätter motsvarande tillägg till TF och YGL. Det får ankomma

på konstitutionsutskottet att ta ställning till hur de

konstitutionella problem som i det sammanhanget uppstår skall

lösas.

Begreppet barn

I motionerna K407 (m), K424 (m), K424 (m) och K436 (v) begärs

att begreppet barn i barnpornografibrottet skall ges en entydig

definition genom att som barn definieras en person som inte

fyllt 18 år.

I förarbetena till 16 kap. 10 a § BrB uttalas (prop.

1978/79:179 s. 9) att bestämmelsen syftar till att skydda unga

människor vilkas könsmognadsprocess ännu inte är avslutad.

Utskottet behandlade den här aktuella frågan tämligen

utförligt år 1990 i sitt yttrande (1989/90:JuU3y) till

socialutskottet över FN:s barnkonvention. Enligt

barnkonventionen skall den som inte fyllt 18 år som regel anses

vara ett barn. Utskottet som fann att utformningen av den

svenska lagstiftningen uppfyller kraven i barnkonventionen

avstyrkte då bifall till liknande motionsyrkanden. Utskottet

anförde bl.a. att en strikt åldersgräns -- i vart fall med den

utformning som då var aktuell -- var behäftad med flera

nackdelar. Den identifiering som skulle kunna bli nödvändig

skulle innebära ytterligare integritetskränkningar av barnet.

Vidare skulle en åldersgräns kunna medföra att åklagaren i många

fall skulle vara tvungen att styrka att ett avbildat barn inte

fyllt 18 år, något som med all sannolikhet kraftigt skulle kunna

begränsa möjligheterna till åtal på grund av de bevissvårigheter

som kunde förväntas uppstå. Utskottets bedömning var att

införandet av en åldersgräns -- i vart fall med den utformning

som föreslogs -- snarast skulle motverka motionärernas syfte

genom att i praktiken inskränka möjligheten att bestraffa

utnyttjandet av barn i pornografiskt syfte. Samtidigt hänvisade

utskottet till justitiekanslerns remissyttrande över

barnkonventionen där han anförde att det skulle vara önskvärt

att skyddet i vart fall kunde utvidgas till att omfatta även

unga personer vars könsmognadsprocess var avslutad men som

uppenbarligen i övrigt fortfarande befinner sig i den

utvecklingsprocess i stort som utgör motiv för lagstiftningens

skyddsbestämmelser. Utskottet ansåg således att en utvidgning av

det straffbara området i linje med justitiekanslerns synpunkter

kunde övervägas.

Sådana överväganden har skett inom ramen för arbetet med

promemorian Ökat skydd för barn. I promemorian föreslås att

bestämmelsen om sexuellt ofredande i 6 kap. 7 § BrB utvidgas på

så sätt att det blir straffbart att förmå även den som fyllt 15

men inte 18 år att medverka vid framställning av pornografisk

bild eller vid sexuell posering. För närvarande träffar

straffbudet endast förfaranden med barn under 15 år.

Promemorians förslag i denna del bereds för närvarande i

Justitiedepartementet.

Utskottet konstaterar att förslaget i promemorian i princip

innebär att det skulle bli straffbart att utnyttja personer som

inte fyllt 18 år i pornografiska syften och att detta gäller

oavsett om det handlar om framställning av barnpornografiska

bilder för eget bruk eller för spridning i tryckt skrift eller

t.ex. sexuell posering. Med detta vore enligt utskottets mening

en hel del vunnet. I sammanhanget är att märka att en konsekvens

av den föreslagna regleringen är att all framställning av

pornografi där barn medverkar skulle komma att innefatta även

ett brott mot 6 kap. BrB för vilket får dömas i brottskonkurrens

i tillämpliga fall.

Utskottet ifrågasätter dock om detta är tillräckligt för att

komma till rätta med barnpornografibrottet enligt 16 kap. BrB.

Här gäller ju till skillnad från vad som gäller regleringen i 6

kap. BrB inte endast att bereda skydd för individen utan även

att motverka den kränkning som barn i allmänhet, som utskottet

ovan anfört, utsätts för genom förekomsten av barnpornografi (se

även prop. 1978/79:179 s. 8). Mot den bakgrunden vill utskottet

uppmärksamma den norska lösningen på motsvarande problem. I

Norge innefattar barnpornografibrottet förbud att inneha eller

till Norge införa pornografiska bilder av någon som är, kan

antas vara eller framställs som att vara under 16 år. Det bör

enligt utskottets mening övervägas om en liknande lösning men

med en 18-årsgräns går att finna för svenskt vidkommande;

utskottet noterar dock att också en lösning efter dessa linjer

kan medföra vissa problem när det gäller avgränsningen av det

straffbara området. De bevissvårigheter som eventuellt kan bli

följden av ett åldersrekvisit måste också noga övervägas.

Avslutningsvis vill utskottet framhålla att några övertygande

skäl för en strikt åldersgräns, där barn definieras som en

person som inte fyllt 18 år, hittills inte presenterats.

Utskottet noterar att en ändring i barnpornografibrottet

enligt BrB i linje med vad utskottet nu anfört bör medföra

motsvarande ändring i TF och YGL. En annan ordning skulle

innebära att det straffbara området enligt BrB inte längre

skulle sammanfalla med det straffbara området enligt

yttrandefrihetslagstiftningen.

Påföljden

I motionerna K407 (m), K415 (fp), K432 (s) och K445 (s, m, fp,

c, kds, nyd, v och -) begärs skärpning av straffskalan för

barnpornografibrott.

Straffskalan omfattar, efter en ändring som trädde i kraft den

1 juli 1993, böter eller fängelse i högst två år (prop.

1992/93:141, JuU16, rskr. 220).

Utskottet anser för sin del att frågan om en ytterligare

skärpning av straffskalan är för tidigt väckt. I sammanhanget

vill utskottet också erinra om vad utskottet nyss anförde; om

ett barnpornografibrott innefattar framställning av

pornografiska bilder där barn medverkar torde gärningsmannen som

regel i brottskonkurrens kunna dömas även för ett sexuellt

övergrepp på barnet enligt 6 kap. BrB. Detta får i skärpande

riktning betydelse för den påföljd som kan utmätas (se 26 kap. 2

§ BrB).

Övriga frågor

I motion K432 (s) begärs ett uttalande till förmån för

samordnade nordiska insatser mot barnpornografi.

Utskottet har i sitt betänkande om anslag till polisväsendet

(1993/94:JuJ19) nyligen behandlat några motionsönskemål med

liknande inriktning.

Här kan nämnas att regeringen i planeringsdirektiv för

polisväsendet avseende budgetåret 1994/95 under anslaget till

Rikspolisstyrelsen har beräknat medel för ett ökat nordiskt

samarbete med utländsk polis för att bekämpa brottslighet som

består i att nordiska medborgare begår sexuella övergrepp mot

barn utomlands. Av betydelse i det sammanhanget är att en

polissambandsman sedan december 1993 är placerad i Thailand med

den enda uppgiften att bevaka frågor rörande sexuella övergrepp

på barn. Utskottet vill också nämna att betydelsen av ett

utvidgat internationellt polissamarbete understryks i årets

budgetproposition (s. 93) och att regeringen anser att det är

nödvändigt att utveckla starka och effektiva funktioner på

central nivå inom polisen med uppgifter inom det internationella

polissamarbetet. Avslutningsvis vill utskottet nämna att Sverige

också är internationellt verksamt, t.ex. inom Europarådet, när

det gäller att utarbeta rekommendationer för att med

internationella insatser bekämpa barnprostitution och

utnyttjande av barn för pornografi.

Utskottet vill nu ytterligare stryka under det angelägna i att

de nordiska insatserna till skydd för barn i görligaste mån

samordnas för att få en bättre genomslagskraft internationellt.

Utskottet delar således motionärernas uppfattning i princip. När

det gäller hur det praktiska arbetet skall utformas -- utskottet

har här nämnt ett par exempel från sitt beredningsområde --

torde det närmast vara en fråga för regeringen och berörda

myndigheter.

I motion K436 (v) tas upp frågan om förutsättningarna för

tvångsmedel, i första hand husrannsakan, om innehav av

barnpornografi kriminaliseras. Motionärerna vill att ett sådant

beslut alltid skall fattas av rätten.

Frågor om husrannsakan m.m. regleras i 28 kap. RB. Utskottet,

som konstaterar att tvångsmedelsanvändningen vid tryckfrihets-

och yttrandefrihetsbrott regleras i TF respektive YGL, begränsar

sitt yttrande till att avse reglerna i RB.

Regleringen i RB innebär sammanfattningsvis följande. En

första förutsättning för husrannsakan är att det finns anledning

att anta att ett brott förövats för vilket fängelse kan följa.

Husrannsakan får då ske för att t.ex. söka efter föremål som kan

vara underkastat beslag. Beslut om husrannsakan skall som regel

fattas av förundersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Om

husrannsakan kan förväntas bli av stor omfattning eller medföra

synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas skall

beslutet normalt fattas av rätten. Det krävs alltid att skälet

för åtgärden uppväger det intrång som en husrannsakan innebär;

proportionalitetsprincipen är alltså tillämplig (se prop.

1988/89:124, JuU25, rskr. 313).

Utskottet konstaterar att det redan i gällande rätt finns

tillräckliga garantier mot en omotiverad husrannsakan, och

utskottet utgår för sin del från att införandet av ett

innehavsbrott inte kräver någon specialreglering av hithörande

frågor.

Olaga våldsskildring

Enligt 16 kap. 10 b § första stycket BrB skall den som i

stillbild eller i en film, ett videogram, ett televisionsprogram

eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång

med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en

sådan skildring dömas, om inte gärningen med hänsyn till

omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till

böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som i

rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot

människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som

sprider en sådan skildring.

I paragrafens andra stycke straffbeläggs oaktsam spridning av

nu nämnt material under förutsättning att spridningen sker i

yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte.

I paragrafens tredje och fjärde stycke görs bl.a. undantag för

sådana bilder som godkänts för visning av statens biografbyrå.

Såvitt avser skildrandet av sexuellt våld eller tvång finns i

princip motsvarande reglering i 7 kap. 4 § 13 punkten respektive

5 kap. 1 § första stycket YGL. Som yttrandefrihetsbrott skall

också enligt 5 kap. 1 § andra stycket YGL anses att t.ex.

sprida sådana olaga våldsskildringar som i rörliga bilder

närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller

djur.

Kriminalisering av innehav

I motionerna K426 och K440 (båda nyd) begärs att innehav av

våldspornografi skall kriminaliseras.

Utskottet har ovan tagit ställning för ett förbud att inneha

barnpornografi. De skäl av kriminalpolitisk natur som utskottet

där anfört gör sig inte med samma styrka gällande beträffande

olika typer av olaga våldsskildringar. Utskottet vill i

sammanhanget särskilt peka på att det är vuxna människor som

agerar vid framställningar av sådana skildringar. Det får, som

anförs i den tidigare omnämnda lagrådsremissen, förutsättas att

medverkandet sker frivilligt och att det skildrade våldet

framställts genom olika former av tekniska effekter för att ge

sken av verkligt våld. När det gäller barnpornografi däremot får

man utgå från att det som regel är ett verkligt övergrepp som

skildras. Det går således inte att i detta sammanhang dra

paralleller mellan barnpornografi och olaga våldsskildringar.

I den nyssnämnda lagrådsremissen uttalar regeringen att det

inte finns anledning att ingripa mot endast innehav av material

som innefattar andra tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott än

barnpornografi. Utskottet delar denna bedömning. Det finns under

sådana förhållanden inte heller anledning att utvidga

regleringen i BrB; praktiskt taget alla här aktuella gärningar

torde falla inom TF eller YGL.

Utvidgning av det straffbara området

I motionerna Ju810 (nyd) och A815 (c) begärs en utvidgning av

bestämmelsen om olaga våldsskildring så att s.k. fistfucking

faller inom det straffbara området.

Utskottet har behandlat liknande motionsönskemål tidigare (se

1992/93:JuU16) och därvid hänvisat till bl.a. en av

Justitiekanslern upprättad promemoria (dnr 2903-91-90).

Justitiekanslern övervägde bl.a. om det fanns anledning att

något jämka bestämmelsen om olaga våldsskildring så att de fall

som avses bli straffbelagda med större säkerhet kan beivras

genom åtal. -- Bakgrunden var en dom från Hovrätten för Västra

Sverige den 13 maj 1991 där en person frikänts från ett åtal för

olaga våldsskildring som avsåg fistfucking. -- JK som anförde

att en sådan åtgärd synes kräva grundlagsändring ansåg

emellertid att det kunde hävdas att det i rättspraxis inte

blivit helt klart att bestämmelsen i sin gällande lydelse inte

skulle vara tillräcklig för sitt ändamål. JK ansåg att frågan

var värd att överväga närmare när större erfarenhet vunnits.

Stockholms tingsrätt har nyligen meddelat en dom (DB 3 i mål

nr B 8-1263-93) i ett mål där JK fört talan om ansvar för bl.a.

olaga våldsskildring avseende fistfucking. Tingsrätten uttalar i

sina domskäl bl.a. att lagförarbetena med kommentar måste

uppfattas så att det för straffbarhet i fråga om sexuellt

videovåld krävs att skildringen är ägnad att hos åskådaren inge

föreställningen att offret utsätts för våld, det vill säga

upplever smärta. I fråga om sexuellt tvång krävs på motsvarande

sätt att skildringen är ägnad att hos åskådaren inge

föreställningen att offret mot sin vilja tvingas underkasta sig

en kränkande eller nedvärderande behandling av sexuell natur. --

Tingsrätten dömde för olaga våldsskildring avseende ett stort

antal videogram av här aktuell natur. Domen har ännu inte vunnit

laga kraft.

Utskottet konstaterar med hänvisning till den nu berörda domen

att rättspraxis förefaller utvecklas på det sätt som JK förutsåg

i sin tidigare omnämnda promemoria. För närvarande kan det inte

anses påkallat med någon utvidgning av rekvisiten för olaga

våldsskildring.

Utredningar

I två motioner K402 (kds) och K430 (s) begärs att videovåldets

negativa effekter skall utredas.

I propositionen om olika åtgärder mot våldsskildringar i

filmer och videogram (prop. 1989/90:70 s. 29 f) finns en

sammanfattande redogörelse för kunskapsläget när det gäller

våldsskildringars inverkan på enskilda och på samhället. Där (s.

31) uttalas bl.a. att forskningsresultaten om påverkan av

våldsskildringar inte har givit något entydigt resultat till

stöd för en direkt koppling mellan utvecklingen av

våldsbrottsligheten och medieutvecklingen. Vissa uppgifter tyder

dock på ett samband mellan en del ungdomars höga konsumtion av

videovåldsskildringar och våldstendenser.

I lagstiftningsärendet tillstyrkte riksdagen att ett råd mot

skadliga våldsskildringar inrättades. Våldsskildringsrådet har

till uppgift att följa och ha kontakt med videomarknaden, ta

initiativ och fördela medel till utbildning och information samt

stödja frivilliga krafter i kampen mot skadliga

våldsskildringar.

En redogörelse för forskningens nuvarande ståndpunkt när det

gäller effekterna av videovåldet på barn och ungdom görs av

Våldsskildringsrådet i delbetänkandet (SOU 1993:39) En gräns för

filmcensuren. I sammanhanget är värt att nämna att det i en

bilaga till betänkandet konstateras (s. 106) att forskningen

inte kunnat fastställa något mätbart samband mellan

underhållningsvåldet och våldsbrott.

I Kvinnovåldskommissionens direktiv ingår att undersöka om det

går att få fram ytterligare kunskapsunderlag som belyser

eventuella samband mellan våldspornografi och våld mot kvinnor

(Dir. 1993:88 s. 16).

Utskottet som tidigare behandlat liknande yrkanden (se t.ex.

1992/93:JuU7) vill understryka att utskottet har förståelse för

syftet med motionerna. Enligt utskottets mening kan det inte

uteslutas att t.ex. barn- och ungdom på ett negativt sätt

påverkas av det utbredda våldet i t.ex. filmer; tvärtom framstår

det som sannolikt att sådana effekter finns även om de är svåra

att påvisa. Utskottet är dock med hänvisning till det arbete som

gjorts under senare år och det som nu pågår inte berett att

förorda att ytterligare utredningsarbete inleds.

I motion K430 begärs också en utvärdering av 1990 års

lagändringar beträffande olaga våldsskildring. Då infördes den

inledningsvis nämnda bestämmelsen om yrkesmässig oaktsam

spridning av olaga våldsskildring samtidigt som maximistraffet

för olaga våldsskildring, och för det oaktsamma brottet,

bestämdes till fängelse två år.

En granskning av tillämpningen av bestämmelsen om olaga

våldsskildring finns i JK:s tidigare nämnda promemoria

(2903-91-90). Granskningen avsåg åren 1986--1991. Av

granskningen framgår bl.a. att åtal väckts beträffande 176

videogramtitlar och att mer än 130 av dessa ansetts innehålla

olaga våldsskildringar. Dessutom tillkommer några fall av

strafförelägganden. I fråga om mer än 40 videogramtitlar har

väckta åtal ogillats. Fler än hälften av frikännandena berodde

på att yrkesmässig spridning som skett endast av oaktsamhet inte

var straffbar under åren 1989--1990. På den punkten är lagen som

framgått numera ändrad.

JK anför avslutningsvis i promemorian att han räknar med att

under åtskillig tid framåt få ta ställning till olika

praxisfrågor som uppkommer inom ramen för det nu gällande

regelsystemet på området. Han anför vidare att han är medveten

om att det kan vara en skyldighet för honom att underrätta

regeringen om behov av regelförändringar som kan komma att visa

sig under det fortsatta arbetet med hithörande frågor.

Enligt utskottets mening finns det mot den här angivna

bakgrunden ingen anledning att, från straffrättsliga

utgångspunkter, nu initiera en ny översyn av lagstiftningen.

Stockholm den 26 april 1994

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Lars-Erik Lövdén (s),

Göthe Knutson (m),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Birthe Sörestedt (s),

Nils Nordh (s),

Birgit Henriksson (m),

Göran Magnusson (s),

Siw Persson (fp),

Alf Eriksson (s),

Christel Anderberg (m),

Lena Boström (s),

Anders Svärd (c),

Kjell Eldensjö (kds) och

Ulf Eriksson (nyd).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Avvikande meningar

1. Barnpornografi

Britta Bjelle och Siw Persson (båda fp) anser att den del av

utskottets yttrande i avsnittet Överväganden som börjar med

"Utskottet vill" och slutar med "naturligtvis

otillfredsställande" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill inledningsvis beklaga den situation som

riksdagen nu ställs inför vad gäller ytterligare åtgärder mot

barnpornografi. Utskottet framhöll redan för ett år sedan att

frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi är

komplicerad och rymmer en rad principiella frågor. Utskottet

betonade också att en kriminalisering skulle ytterligare

understryka hur allvarligt samhället ser på hanteringen med

barnpornografi.

Likafullt dröjde det ända till oktober 1993 innan

Justitiedepartementet skickade ut promemorian Ökat skydd för

barn på remiss. I sammanhanget kan också noteras att frågan om

barnpornografi inte aktualiserades i höstens överläggningar

mellan partierna om ändringar i olika grundlagar. Det är

olyckligt att regeringen inte heller nu har lämnat något förslag

till riksdagen som gör det möjligt att effektivare ingripa mot

barnpornografi.

2. Barnpornografi

Göthe Knutson, Birgit Henriksson och Christel Anderberg (alla

m) anser

dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet

Överväganden som börjar med "Utskottet vill" och slutar med

"naturligtvis otillfredsställande" bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar först att frågan om åtgärder mot innehav

av barnpornografi är komplicerad så till vida att de

kriminalpolitiska övervägandena inte kan ses isolerade från

viktiga tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principer. Det

gäller då inte så mycket avvägningen mellan skyddet för de

enskilda individerna och de personer som vill utnyttja tryck-

och yttrandefriheten som frågan om, och i så fall hur

omfattande, ändringar i grundlagarna som är nödvändiga för att

åtgärder mot innehav av barnpornografi skall få tillräcklig

effekt. Utskottet ser därvid som sin uppgift att yttra sig över

de kriminalpolitiska aspekterna medan konstitutionsutskottet

enligt riksdagsordningen har att göra den bedömning som gäller

de konstitutionella frågorna.

dels att den del av utskottets yttrande i samma avsnitt

som börjar med "Ett effektivt" och slutar med "skall lösas" bort

ha följande lydelse:

Som utskottet tidigare berört förutsätter en kriminalisering

av innehav av barnpornografi ändringar i centrala delar av den

tryck- och yttrandefrihetsrättsliga lagstiftningen. De svåra

avvägningar som måste göras i ett så speciellt

lagstiftningsärende som detta har bl.a. tagit sig uttryck i att

det i remissen till Lagrådet föreslogs två alternativ -- det

s.k. kriminaliseringsalternativet och det s.k.

konfiskeringsalternativet. Enligt riksdagsordningen ankommer det

på konstitutionsutskottet att göra de fortsatta bedömningar och

överväganden som måste göras.

Konstitutionsutskottet

55>PM

00>kansliet

55>1994-05-19

Bilaga 4

Ytterligare åtgärder mot barnpornografi

Inledning

Vid utskottets behandling av ärendet om ytterligare åtgärder

mot barnpornografi har framkommit att det föreligger en

majoritet inom utskottet för grundlagsändringar som innebär att

innehav av barnpornografi skall kunna göras straffbart. För att

ändringarna skall kunna föreslås träda i kraft den 1 januari

1995 fordras dock att fem sjättedelar av utskottets ledamöter

förenar sig om att medge undantag från niomånadersregeln i 8

kap. 15 § regeringsformen. Det har visat sig att det inte finns

förutsättningar för ett sådant undantag. Grundlagsändringar med

den angivna innebörden kan däremot föreslås träda i kraft den 1

januari 1999, och det föreligger en majoritet inom utskottet för

ett sådant förslag. För tiden från och med den 1 januari 1995

övervägs inom utskottet andra grundlagsändringar med åtgärder

mot barnpornografi som skulle kunna samla den majoritet som

fordras för ett medgivande om undantag från niomånadersregeln

och som alltså skulle kunna träda i kraft den 1 januari 1995. I

denna promemoria presenteras förslag till olika åtgärder som kan

ligga till grund för sådana överväganden.

Utvidgade konfiskationsmöjligheter

Bakgrund

När en tryckt skrift eller en film (med filmer inbegrips i det

följande även videogram) utgör missbruk av tryck- eller

yttrandefriheten och innefattar brott enligt

tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen medger

de båda grundlagarna att det vidtas tvångsåtgärder mot

framställningen. Enligt 7 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen och

5 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen får framställningen

konfiskeras. Konfiskering innebär att alla exemplar som är

avsedda att spridas skall förstöras, och material som kan

användas uteslutande för tryckningen av just den skriften eller

särskilt för framställande av filmen skall göras obrukbart för

att hindra missbruk.

För konfiskering krävs alltså att framställningen innefattar

tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott och att skriften eller

filmen är utgiven. Men det krävs inte att någon faktiskt kan

dömas till ansvar för brottet.

Om det finns anledning att tro att en skrift eller en film får

konfiskeras på grund av tryckfrihets- eller

yttrandefrihetsbrott, får den tas i beslag. Det som tas i beslag

är den upplaga som är avsedd för spridning, i syfte att hindra

vidare spridning av skriften eller filmen. Eftersom konfiskering

endast får ske på grund av att innehållet utgör brott mot

grundlagarna, kan beslag omfatta endast skrifter och filmer som

är att anse som utgivna. Redan spridda exemplar får dock inte

tas i beslag i konfiskeringssyfte.

Om något exemplar som redan har spritts kan ha betydelse vid

utredning om brott enligt tryckfrihetsförordningen eller

yttrandefrihetsgrundlagen, får dock utredningsbeslag göras på

ett sådant exemplar hos vilken innehavare som helst (10 kap.

14 § tryckfrihetsförordningen). Ett utredningsbeslag av ett

videogram skall hävas när t.ex. en rättegång mot en utgivare har

avslutats, om inte videogrammet förklaras konfiskerat. Det

beslagtagna skall då återlämnas till den som innehade det.

Överväganden

I mål om tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott förekommer

det att tryckta skrifter eller filmer tas i beslag inte bara hos

den som misstänks sprida barnpornografiskt material utan också

hos den som innehar material som kan antas härröra från den

misstänkte spridaren. Avsikten med beslaget hos innehavaren är

att säkra bevisning om att spridning skett och har inte samband

med några misstankar om brott hos denne. När rättegången mot den

ifrågavarande spridaren har avslutats skall materialet

återställas till ägaren. Som Justitiekanslern har anfört i sitt

remissyttrande över departementspromemorian Ökat skydd för barn

(Ds 1993:80) kan denna effekt av dagens regelsystem på goda

grunder betraktas som stötande när det rör sig om

barnpornografiskt material. En lösning som Justitiekanslern har

fört fram i det nämnda remissyttrandet är att utvidga

konfiskationsbestämmelserna i de båda grundlagarna till att avse

även sådana exemplar av ett barnpornografiskt alster som inte

"är avsedda för spridning" utan där det är utrett endast att ett

spritt exemplar innehas av en person. Avsikten är att exemplar

som påträffas under en förundersökning om barnpornografibrott

och som blir föremål för utredningsbeslag inte som i dag skall

behöva lämnas tillbaka till innehavaren om en spridare döms för

brott beträffande innehållet i alstret.

Det kan konstateras att ett förverkande, vilket konfiskering

utgör, utan att någon görs straffrättsligt ansvarig, inte är

främmande för det straffrättsliga sanktionssystemet. I

brottsbalken finns sålunda bestämmelser som innebär att föremål

som på grund av sin särskilda beskaffenhet eller

omständigheterna i övrigt kan komma till brottslig användning

och föremål som frambragts genom brott får förverkas (36 kap. 2

och 3 §§). Det räcker att föremålet på grund av sin särskilda

beskaffenhet kan komma till brottslig användning för att det

skall kunna förverkas. I sammanhanget kan erinras om den ordning

med s.k. objektiv konfiskationstalan som finns i 9 kap. 5 §

tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2 §

yttrandefrihetsgrundlagen.

Det är angeläget att principen om censurförbud och andra

skyddsregler som gäller före spridningen upprätthålls.

Bestämmelser om utvidgade konfiskationsmöjligheter i de båda

grundlagarna bör därför ta sikte på skrifter och filmer som har

spritts och som innefattar skildring av barn i pornografisk

bild. De situationer då åtgärderna skall få vidtas bör begränsas

till att gälla förundersökningar med anledning av misstanke om

sexualbrott eller brott mot allmän ordning som avser skildringar

i pornografisk bild eller av sexuella handlingar eller våld

eller tvång mot person (6 kap. och 16 kap. 10 a--12 §§

brottsbalken). Utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna

bör falla sådana teckningar, animerade filmer och annat material

som inte framträder som verklighetsbaserat. Det material som

skall kunna bli föremål för konfiskation bör således innefatta

en skildring av verklighetstrogen karaktär.

När det gäller barnpornografisk bild som inte faller under de

båda grundlagarna kan som nyss framgått förverkande ske redan i

dag. Detta gäller alltså trots att innehav av barnpornografi

inte är kriminaliserat. En barnpornografisk bild som skildrar en

verklig brottslig gärning av sexuell innebörd riktad mot ett

barn, har vidare frambragts genom brott (36 kap. 2 §

brottsbalken) och om den påträffas hos annan än den som har

framställt bilden, finns ofta anledning mistänka att det tagits

brottslig befattning med egendomen (spridningsbrottet). Med stöd

av dessa bestämmelser och bestämmelserna i lagen (1986:1009) om

förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. finns det redan i

dag en möjlighet att ta i beslag och i vanligt mål yrka

förverkande av många sådana barnpornografiska bilder som inte

faller under tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen, även om talan inte förs om ansvar

eller talan riktas mot en okänd. Regleringen är emellertid inte

heltäckande. Det kan förekomma fall där förverkande inte kan ske

med stöd av nu gällande regler. Av samma skäl som beträffande

den ökade möjligheten till konfiskering bör därför införas en

möjlighet att förverka alla bilder som verklighetstroget återger

ett sexuellt övergrepp på ett barn. Nya bestämmelser om detta

måste då införas. Detta kan lämpligen ske genom en ny lag om

förverkande av barnpornografi.

Kriminalisering av överlämnande av en barnpornografisk film

Bestämmelser i brottsbalken om barnpornografibrott

Enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken döms den som skildrar barn

i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som

sprider sådan bild av barn, om inte gärningen med hänsyn till

omständigheterna är försvarlig, för barnpornografibrott.

Med begreppet sprida avses alla förfaranden som, när det är

fråga om tryckt skrift, omfattas av den i

tryckfrihetsförordningen stadgade spridningsrätten, dvs.

åtgärder som innefattar att exemplar av bilden hålls till salu,

försänds eller distribueras på annat sätt. Även andra åtgärder

för att hålla bilden tillgänglig för allmänheten omfattas av

spridningsbegreppet, såsom visning genom optiska anordningar,

genom film eller genom TV-teknik. När det gäller visning i TV

omfattas såväl fall då en bild eller sekvens av bilder, dvs. en

film, visas som då ett program sänds direkt. Alla tänkbara

förfaranden genom vilka ett bildinnehåll förmedlas eller görs

tillgängligt för andra avses. Att bilden förmedlas till

allmänheten uppställs inte som något krav. Om en bild ej

förmedlas till allmänheten, fordras dock för att bilden skall

anses spridd något mera än att den har gjorts tillgänglig för

endast ett fåtal personer (se vidare Kommentaren till

brottsbalken II, sjätte upplagan 1990, s. 274).

För att genom åtal kunna beivra barnpornografibrott krävs

alltså att det kan visas att någon har spritt barnpornografisk

skildring till i varje fall fler än "endast ett fåtal personer".

Barnpornografibrott som yttrandefrihetsbrott

I 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen har såsom

tryckfrihetsbrott upptagits barnpornografibrott, varigenom någon

skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids,

om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är

försvarlig.

Enligt 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen skall de gärningar

som anges som tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4 och 5 §§

tryckfrihetsförordningen anses som yttrandefrihetsbrott, om de

begås i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning och är

straffbara enligt lag.

Bestämmelserna om barnpornografibrott i brottsbalken och

tryckfrihetsförordningen är i allt väsentligt identiska.

Beskrivningen av barnpornografibrottet i

tryckfrihetsförordningen innehåller dock inget rekvisit som

uttryckligen straffbelägger spridandet av en barnpornografisk

bild. Detta hänger samman med utformningen av de

tryckfrihetsrättsliga ansvarighetsreglerna. Ansvaret utkrävs

enligt en ansvarskedja, i varje särskilt fall endast av en

person.

Ansvarighetsreglerna i yttrandefrihetsgrundlagen

Ansvarighetsreglerna i yttrandefrihetsgrundlagen har utformats

efter mönster av tryckfrihetsförordningen. Sålunda utkrävs och

åvilar ansvaret en person som utpekas som ansvarig enligt en

särskild ansvarighetskedja. Ansvaret åvilar i första hand

utgivaren. Enligt 4 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen skall en

film ha en utgivare, och enligt 4 § i samma kapitel skall av

filmen framgå vem som är utgivare. Utgivaren skall se till att

varje exemplar av filmen har en sådan uppgift. En förutsättning

för utgivarens ansvar är således att hans identitet anges

antingen i själva filmen eller -- i fråga om exemplar som sprids

till allmänheten -- på en etikett eller jämförbart sätt på

exemplaren av upptagningen (prop. 1986/87:151 s. 78 vartill

hänvisas i prop. 1990/91:64 s. 94).

I andra hand ansvarar den som är skyldig att utse utgivare. I

tredje och sista hand svarar den som sprider en film för

yttrandefrihetsbrott i denna, om filmen saknar föreskrivna

uppgifter om vem som har låtit framställa den eller denne saknar

känd hemortsadress i Sverige och inte heller kan påträffas här

under rättegången.

En särskild fråga i detta sammanhang är om fler än en spridare

kan ställas till ansvar med beaktande av att det tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga ansvaret i princip är ett ensamansvar.

Ansvarighetsreglerna i 6 kap. yttrandefrihetsgrundlagen

motsvarar 8 kap. tryckfrihetsförordningen (prop. 1990/91:64 s.

126). Frågan om ett ansvar för mer än en spridare är inte

närmare berörd i förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen.

Ledning får därför sökas i förarbetena till motsvarande

bestämmelser i tryckfrihetsförordningen.

Vem som är ansvarig utspridare för en tryckt skrift skall

enligt förarbetena till tryckfrihetsförordningen bedömas med

utgångspunkt i 6 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen.

Spridningsrätten anges som en rätt att själv eller med biträde

av andra sprida tryckta skrifter. I motiveringen till denna

bestämmelse sägs att som utspridare "får anses den som driver

rörelsen eller eljest föranstaltar om spridningen; det

osjälvständiga biträde han därvid anlitar är icke utspridare". I

begreppet spridande anges även ingå saluhållande och försändande

(SOU 1947:60 s. 241 och 256). Enligt Hans-Gunnar Axberger i

Tryckfrihetens gränser (Stockholm 1984) följer av dessa

förarbetsuttalanden att utspridaransvaret kan aktualiseras för

samtliga som befattar sig med distributionen av en skrift från

det att den lämnar tryckeriet till dess att den hamnar hos

läsaren. Utspridaransvaret är i den meningen inte exklusivt; det

synes kunna drabba flera utspridare. De som enligt förarbetena

kan komma i fråga är "bokhandlare, innehavare av

distributionsföretag eller annan huvudsaklig spridare". Även

enskilda personer kan vara ansvariga spridare enligt

tryckfrihetsförordningen. Spridaransvaret kan här ha relativt

stor betydelse, t.ex. när det gäller utdelande av flygblad,

frambärande av tryckta plakat, affischering och liknande. Såväl

de som faktiskt sprider skrifterna som de ansvariga för en

bakomliggande organisation torde enligt Axberger kunna komma i

fråga för ansvar (s. 133--134).

De åberopade uttalandena tar sikte på vad som gäller vid

spridning av tryckta skrifter. Samma synsätt bör kunna anläggas

vid bedömningen av huruvida fler än en person kan ställas till

ansvar som spridare enligt yttrandefrihetsgrundlagens regler.

Yttrandefrihetsgrundlagen innehåller som nämnts ingen

beskrivning av barnpornografibrottet. Vad som utgör

yttrandefrihetsbrottet framgår i stället genom en hänvisning

till vad som gäller enligt tryckfrihetsförordningen och vanlig

lag. Detta innebär att möjligheterna att ingripa med åtal mot

barnpornografibrott är desamma som beträffande tryckt skrift.

Ingripande kan således ske mot den som skildrar barn i

pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids. Ingripande kan

också ske mot den som sprider en film med barnpornografiskt

innehåll, om inte någon annan skall hållas ansvarig för filmens

innehåll enligt den särskilda ansvarskedjan.

Spridningsrekvisitet i yttrandefrihetsgrundlagen

När det gäller kravet på spridning som förutsättning för ett

straffrättsligt ingripande bör bestämmelsen i 1 kap. 10 §

yttrandefrihetsgrundlagen uppmärksammas. Enligt den paragrafen

är yttrandefrihetsgrundlagen tillämplig på sådana filmer som

sprids till allmänheten genom att spelas upp, säljas eller

tillhandahållas på annat sätt.

En fråga i sammanhanget är om denna bestämmelse innebär att

möjligheterna att ingripa mot yttrandefrihetsbrott i en film är

mer begränsade än motsvarande möjligheter att ingripa enligt

brottsbalken mot exempelvis en stillbild med barnpornografiskt

innehåll som inte är intagen i en tryckt skrift, eller mot en

sådan bild som är intagen i en tryckt skrift. För ingripande

enligt brottsbalken krävs ju inte att en bild har spritts till

allmänheten. Det räcker att den har spritts till mer än ett

"fåtal personer".

Denna fråga fick inte någon närmare belysning under

förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen. Ledning får därför

sökas i det tryckfrihetsrättsliga systemet, som i största

utsträckning har avsetts utgöra förebild för regleringen i

yttrandefrihetsgrundlagen (prop. 1990/91:64 s. 214--215).

I förarbetena till tryckfrihetsförordningen uttalade de

tryckfrihetssakkunniga i specialmotiveringen till 1 kap. 6 §

tryckfrihetsförordningen att ett tryckalster för att anses som

tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening skall vara

utgivet. Skriften anses vara utgiven då den utlämnats till salu

eller för spridning på annat sätt. Spridningen behöver i regel

inte ske bland allmänheten. Även utlämnande till spridning inom

en begränsad krets av personer medför att skriften blir att anse

som utgiven (SOU 1947:60 s. 60--61 och 216).

De tryckfrihetssakkunniga uttalade vidare att skriftens

utgivning får betydelse bl.a. såsom den avgörande tidpunkten för

tillkomsten av ett tryckfrihetsbrott. Åtgärder för beivran av

sådant brott får vidtas allenast mot tryckt skrift, således

endast efter det att utgivning skett (s. 217). I Tryckfrihetens

gränser uttalar Axberger i anslutning till dessa motivuttalanden

att kravet på utgivning inte är ett krav för att en skrift skall

åtnjuta tryckfrihetsrättsligt skydd, utan snarare en

förutsättning för att de ingripanden mot skrift som

tryckfrihetsförordningen tillåter skall kunna ske. Axberger

redogör för reglerna i 1 kap. 1 och 2 §§

tryckfrihetsförordningen och den betydelse de har för s.k.

potentiella tryckta skrifter och menar att betydelsen av 1 kap.

6 § tryckfrihetsförordningen är att det tryckfrihetsrättsliga

skyddet efter utgivningen delvis försvinner och inte tvärtom,

vilket man lätt kan förledas att tro (s. 32).

Det är tillräckligt enligt Axberger att en skrift har lämnats

ut till spridning. Den behöver därvid faktiskt inte ha någon

läsare, utan det räcker att den har blivit tillgänglig för

allmänheten eller den krets den eljest är avsedd för. En skrift

som har nått en bokhandel eller annat försäljningsställe är

därmed att anse som utgiven även om inget exemplar har sålts.

Resonemanget mynnar ut i att det inte är nödvändigt att

utlämnande har skett till allmänheten. Även om det således

räcker med att spridning skett inför en begränsad krets torde

det böra krävas att kretsen inte är alltför privat eller avskild

(s. 33).

I propositionen med förslag till yttrandefrihetsgrundlag

uttalade föredraganden inledningsvis i specialmotiveringen att

avsikten med den nya grundlagen är att uppnå ett

yttrandefrihetsrättsligt skydd som i princip stämmer överens med

det som redan gäller för tryckta skrifter. Föredraganden

framhöll vidare att grundlagen inte innehåller någon bestämmelse

som särskilt syftar till att göra klart när en framställning

skall anses offentliggjord och alltså det allmännas möjligheter

att ingripa mot framställningen inträder. Det framgår enligt

föredraganden likväl av avfattningen av bestämmelserna i 1 kap.

6, 8, och 10 §§ samt 7 kap. 1 § andra stycket hur grundlagen

skall förstås i detta hänseende (prop. 1990/91:64 s. 106--107).

I specialmotiveringen till 1 kap. 10 §

yttrandefrihetsgrundlagen anges att begränsningen av grundlagens

tillämplighet till upptagningar som sprids till allmänheten

följer av grundlagsskyddets ändamål att säkerställa friheten att

yttra sig i massmedier som ett medel att för den fria

åsiktsbildningen (s. 112).

Uttalandena om betydelsen av begreppet utgivning som

förutsättning för ingripande mot tryckt skrift enligt

tryckfrihetsförordningen och hänvisningen i förarbetena till

yttrandefrihetsgrundlagen till syftet med regleringen där synes

kunna leda till slutsatsen att någon skillnad gentemot

tryckfrihetsförordningen inte har varit avsedd. Bestämmelsen i 1

kap. 10 § yttrandefrihetsgrundlagen bör mot den bakgrunden kunna

uppfattas så att den avsetts bilda utgångspunkten för de fall då

ingripande mot ifrågasatt brottsliga yttranden i skyddade medier

får ske enligt yttrandefrihetsgrundlagen, snarare än att i

förhållande till regleringen i brottsbalken eller i

tryckfrihetsförordningen ställa upp särskilda begränsningar med

avseende på det i dessa författningar intagna spridnings- resp.

utgivningsrekvisitet.

I enlighet med vad som anses gälla enligt

tryckfrihetsförordningen bör således ett utlämnande till

spridning inom en begränsad krets av personer medföra att en

film blir åtkomlig för ingripande. En förutsättning torde dock

vara att denna krets inte är alltför privat eller avskild.

Det betyder att en film som bara kopieras i ett exemplar för

eget bruk inte faller under grundlagsskyddet. Å andra sidan är

det -- med bibehållet censurförbud -- inte möjligt att ingripa

före en avsedd spridning till allmänheten. Spridningsrekvisitet

begränsar således både grundlagsskyddet och

ingripandemöjligheterna.

I ett nyligen avgjort fall (Stockholms tingsrätts dom den 28

oktober 1993, DB 6, i det s.k. Huddingeärendet) hade spridningen

utgått från ett centralt lager av förlagor av videofilmer som

kopierades. En fråga i målet var om den använda

redigeringstekniken medförde att spridningen inte skulle ha

ansetts ha skett till allmänheten eller till en så stor krets av

personer som är erforderligt för att gärningen skall vara

brottslig. Bedömningen skulle enligt tingsrätten göras mot

bakgrund av att det enligt svensk rätt inte är straffbart att

inneha videogram med pornografiska skildringar eller skildringar

av sexuelt våld eller tvång. Av det följde enligt tingsrätten

att innehav av sådana framställningar som spritts av någon annan

inte är straffbart för innehavaren utan bara för spridaren.

Tingsrätten anförde att en klar gräns måste dras mellan det

tillåtna och det otillåtna. Enligt tingsrättens bedömning är den

tillåtna gränsen passerad, när framställningar sker till andra

än utanför den rent privata kretsen. Tingsrätten konstaterade

vidare att den tekniska utvecklingen har inneburit att det

snabbt går att framställa kopior av önskat material och

sammanställa det på olika sätt och att framställningssättet inte

liknar det som gäller för tryckt skrift. På tryckfrihetsrättens

område rör det sig vanligen om spridning av en identisk upplaga

av en skrift som distribueras från ett tryckeri till en

bokhandel. Den tekniska utvecklingen gör emellertid enligt

tingsrätten att det beträffande videogram får tänkas att

tryckeri, anläggning för produktion och distribution ligger på

samma ställe. Enligt tingsrättens bedömning var det ställt utom

allt tvivel att den verksamhet som de tilltalade hade ägnat sig

åt klart hade överskridit gränsen för det rena innehavet av

pornografiska skildringar. Tingsrätten fann att de hade ägnat

sig åt kommersiell verksamhet bestående i försäljning av

barnpornografi och våldspornografi och att det var styrkt att

ett stort antal videogram kopierats från det befintliga lagret

och nått en betydande krets av mottagare. På grund därav ansåg

tingsrätten att spridningsrekvisitet enligt

yttrandefrihetsgrundlagen var uppfyllt.

Justitiekanslern har i sitt remissyttrande över

departementspromemorian Ökat skydd för barn kommenterat

avgörandet och anfört att det inte är möjligt att dra några

slutsatser om den nedre gränsen för den nödvändiga bevisningen i

andra fall. I samma yttrande anför Justitiekanslern att det

fordras ett betydande arbete för att styrka

spridningsrekvisitet.

Överväganden

Vid utredningar om spridning av barnpornografiska filmer

förekommer ibland fall där det är svårt att bevisa att en

barnpornografisk film har överlämnats till fler än ett fåtal,

även om misstankar finns att den har spritts till en vidare

krets. I sådana fall föreligger således svårigheter att utkräva

straffrättsligt ansvar. Detta är otillfredsställande och

eftersom även ett sådant enstaka överlämnande framstår som

straffvärt finns det skäl att överväga att låta

brottsbalksbestämmelsen om barnpornografibrott omfatta fall då

någon överlämnar en spridd barnpornografisk film till ett

begränsat antal personer, kanske bara någon enstaka person.

Tryckta skrifter torde i detta sammanhang inte utgöra samma

problem. Åtgärderna bör därför inriktas på filmer. Vad som

kommer i blickfånget är därvid spridningsrekvisitet i

yttrandefrihetsgrundlagen och i brottsbalksbestämmelsen.

En ändring av spridningsrekvisitet i 1 kap. 10 §

yttrandefrihetsgrundlagen skulle ändra grundlagens

tillämpningsområde. Det skulle få till följd att det

grundlagsskyddade området ökar. Konsekvenserna av detta är svåra

att överblicka och det kan därför inte komma i fråga att vidta

någon sådan ändring i detta sammanhang.

Detta hindrar inte att man kan överväga huruvida en ändring i

bestämmelsen i brottsbalken om barnpornografibrott skulle kunna

vara en framkomlig väg. En ändring av brottsbalksbestämmelsen så

att redan något enstaka överlämnande av en barnpornografisk film

blir straffbart skulle kunna leda till att man kan komma åt den

som lämnar barnpornografi vidare i enstaka exemplar utan att det

ingår i en spridning som han kan göras ansvarig för enligt

ansvarighetsreglerna i yttrandefrihetsgrundlagen.

En komplikation med en sådan kriminalisering är att den som

överlämnat filmen kan invända att den som har tagit emot filmen

hade tänkt att kopiera filmen och sprida den vidare. En

kriminalisering av överlämnandet till honom skulle då komma i

konflikt med 1 kap. 2 och 3 §§ yttrandefrihetsgrundlagen.

Bestämmelserna i 2 § tillförsäkrar nämligen varje medborgare

rätt att till författare och andra upphovsmän samt till

utgivare, redaktioner, nyhetsbyråer och företag för

framställning av filmer lämna uppgifter i vilket ämne som helst

för offentliggörande i TV-program och filmer. Han har också rätt

att anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för sådant

uppgiftslämnande eller offentliggörande. I dessa rättigheter får

enligt paragrafen inga andra begränsningar göras än de som

följer av yttrandefrihetsgrundlagen.

Och vidare får det enligt 3 § inte förekomma att något som är

avsett att framföras i en film först måste granskas av en

myndighet eller något annat allmänt organ. Inte heller är det

tillåtet för myndigheter eller andra allmänna organ att utan

stöd i denna grundlag, på grund av det kända eller väntade

innehållet i en film förbjuda eller hindra filmens

offentliggörande eller spridning bland allmänheten.

Till detta kan läggas den tryckfrihetsrättsliga

exklusivitetsgrundsatsen som i yttrandefrihetsgrundlagen kommer

till uttryck i 1 kap. 4 §. Myndigheter och andra allmänna organ

får enligt den paragrafen inte utan stöd i grundlagen ingripa

mot någon på grund av att han i ett radioprogram, en film eller

en ljudupptagning har missbrukat yttrandefriheten eller

medverkat till ett sådant missbruk. Inte heller får de utan stöd

av grundlagen av sådan anledning göra några ingripanden mot

programmet, filmen eller ljudupptagningen.

De nu nämnda bestämmelserna utgör ett hinder för en

kriminalisering enbart i lag av ett enstaka överlämnande av en

barnpornografisk film. De öppnar emellertid också för undantag i

grundlagen för att göra en sådan kriminalisering möjlig.

En lösning skulle således kunna vara att i

yttrandefrihetsgrundlagen föra in en bestämmelse av innebörd att

bestämmelserna i grundlagen inte hindrar att det meddelas

föreskrifter i lag om straff för den som till annan överlämnar

en film som innefattar en skildring av barn i pornografisk bild

där den som överlämnar filmen inte är ansvarig för

barnpornografibrott som utspridare.

I frågan om var i yttrandefrihetsgrundlagen ett sådant

undantag bör placeras kan först erinras om bestämmelserna i 3

kap. 12 § om undantag från spridningsrätten. Enligt den

paragrafen hindrar bestämmelserna i grundlagen nämligen inte att

det meddelas föreskrifter i lag om straff och särskild

rättsverkan för den som

1. förevisar pornografiska bilder på eller vid allmän plats

genom skyltning eller något liknande förfarande på ett sätt som

kan väcka anstöt,

2. utan föregående beställning med post eller på annat sätt

tillställer någon pornografiska bilder, eller

3. bland barn och ungdom sprider filmer som genom sitt

innehåll kan verka förråande eller medföra annan allvarlig fara

för de unga.

De uppräknade undantagen har det gemensamt att de inte tar

sikte på material med ett innehåll som innefattar

yttrandefrihetsbrott. När det gäller tvångsmedel och

rättegångsförfarande gäller också vanliga regler. Det nu

aktuella undantaget gäller emellertid material där innehållet

innefattar yttrandefrihetsbrott. Mål som rör bestämmelser om

ingripanden på grund av innehållet i filmer handläggs i den

särskilda rättegångsordning som föreskrivs i

yttrandefrihetsgrundlagen. Eftersom barnpornografibrott

innefattande spridande av filmer handläggs i denna ordning bör

även mål som rör ansvar för överlämnande av en barnpornografisk

film handläggas i samma ordning.

Det nu anförda talar för att undantaget inte bör föras in

bland undantagen från spridningsrätten i 3 kap. 12 §. En lösning

kan vara att i stället låta undantaget ta plats i 5 kap. som

handlar om yttrandefrihetsbrott. Det skulle där kunna föras in i

form av en ny paragraf, 7 §, av innebörd att grundlagen inte

hindrar vad som är föreskrivet i lag om straff för den som till

annan överlämnar en film som innefattar en skildring av barn i

pornografisk bild. Som förutsättning skall dock gälla att den

som överlämnar filmen inte på grund därav är ansvarig enligt

ansvarighetsreglerna i 6 och 10 kap. yttrandefrihetsgrundlagen.

Vidare bör föreskrifterna göra undantag för det fall

överlämnandet är försvarligt med hänsyn till omständigheterna.

De nuvarande bestämmelserna om barnpornografibrott gör inte

undantag för teckningar, animerade filmer och annat material som

inte framträder som verklighetsbaserat. Eftersom den nu

förordade utvidgningen av det straffbara området nära knyter an

till gällande straffbestämmelser bör något undantag ej göras för

skildringar som ej är av verklighetstrogen karaktär.

Det är angeläget att principen om censurförbud och andra

skyddsregler som gäller före en avsedd spridning till

allmänheten upprätthålls. Att i straffbestämmelsen inbegripa

överlämnande av filmer som inte är spridda i

yttrandefrihetsgrundlagens mening skulle också gå utöver det i

det föregående angivna motivet för en kriminalisering. Med

filmer bör därför i detta sammanhang avses sådana filmer på

vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig enligt 1 kap.

10 §, dvs. filmer som sprids till allmänheten genom att spelas

upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt.

Med en sådan ändring av yttrandefrihetsgrundlagen skulle det

således bli möjligt att i bestämmelsen om barnpornografibrott i

16 kap. 10 a § brottsbalken föra in en föreskrift om straff för

den som till annan överlämnar en film med barnpornografiskt

innehåll. Om den som tar emot filmen hade avsett att kopiera den

och sprida kopiorna vidare, kan den som överlämnar filmen

därigenom ändå straffas. Man kan emellertid tänka sig fallet där

den som överlämnar filmen påstår sig vara utgivare. Han skulle

då kunna hävda att straffbestämmelsen om otillåtet överlämnande

egentligen riktar sig mot innehållet i filmen för vilket han som

utgivare endast kan göras ansvarig enligt bestämmelserna om

yttrandefrihetsbrottet barnpornografi. I många fall torde en

sådan invändning med hänsyn till omständigheterna kunna lämnas

utan avseende. Men där så inte kan ske skulle den nu föreslagna

regleringen inte få någon verkan. Emellertid kan en invändning

från den som överlämnat filmen att han är utgivare av den resa

frågan om han inte i stället kan göras ansvarig just för

yttrandefrihetsbrottet. Den som anger sig som utgivare på en

film kan med visst fog uppfattas ha för avsikt att hålla den

tillgänglig för en vidare krets och ett överlämnande av filmen

skulle kunna betraktas som ett första steg i förverkligandet av

denna avsikt.

En kriminalisering av överlämnande av en barnpornografisk film

i enlighet med vad som nu har anförts innebär i realiteten en

viss utvidgning av det straffrättsliga ansvaret för utspridare

av barnpornografi samtidigt som det blir tydligare var gränsen

går mellan vad som är tillåtet och otillåtet.

I fråga om den närmare utformningen av brottsbalksbestämmelsen

hänvisas till författningskommentaren.

Särskild rättsverkan i fråga om ekonomisk vinning av

barnpornografibrott

Bakgrund

I 5 kap. 6 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen finns

regler om särskild rättsverkan såvitt gäller brottet olaga

våldsskildring. Bestämmelsen hänvisar till allmän lag, dvs. 36

kap. brottsbalken. I det kapitlet finns regler om förverkande av

egendom, företagsbot och annan särskild rättsverkan. Det är med

stöd av sistnämnda bestämmelser som vinning från brottet olaga

våldsskildring kan neutraliseras. I grundlagsbestämmelsen nämns

inte barnpornografibrott. Yttrandefrihetsgrundlagens regler

medger således inte förverkande av det som hänför sig till

barnpornografibrott. Inkomster från försäljning av

barnpornografi går således inte att komma åt på rättslig väg.

Justitiekanslern har uppgett att i ett ärende som gäller

misstanke om yttrandefrihetsbrotten barnpornografi och olaga

våldsskildring har hos de personer som är inblandade i

brottsligheten påträffats stora penningbelopp. Enligt

Justitiekanslern hade försäljningen av barnpornografi och olaga

våldsskildring inbringat mycket stora inkomster under den tid

verksamheten pågick. Ett visst belopp, 500 000 kr, hade tagits

i beslag och sedermera belagts med kvarstad. Det synes enligt

Justitiekanslern stå klart att betydande vinning gjorts på

barnpornografibrottet.

Överväganden

Det nu angivna problemet kan man komma till rätta med genom

att bestämmelsen om särskild rättsverkan i 5 kap. 6 § första

stycket yttrandefrihetsgrundlagen ändras så att den också

omfattar barnpornografibrott.

Några rättegångsfrågor

Mål som rör bestämmelser om ingripanden på grund av innehållet

i tryckta skrifter och filmer handläggs i den för grundlagarna

särskilda rättegångsordningen som syftar till vidast möjliga

yttrande- och informationsfrihet. Eftersom barnpornografi

innefattande spridande av tryckta skrifter och filmer handläggs

i denna ordning bör även mål som rör ansvar för överlämnande av

barnpornografisk film och om konfiskering av tryckta skrifter

och filmer enligt de föreslagna nya reglerna handläggas i samma

ordning.

Om forum för brottmål som handläggs som tryck- eller

yttrandefrihetsmål finns bestämmelser i 7 kap. lagen (1991:1559)

med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden. Utgångspunkten för

forumreglerna är att anknytningspunkten bör vara där den

tilltalade har sitt hemvist. Avgörande för var tryckfrihets-

eller yttrandefrihetsmål skall tas upp är dock i fråga om

periodiska skrifter och om filmer den ort där skriften eller

filmen utgavs. I sista hand skall den ort där skriften eller

filmen anträffas vara avgörande för var målet skall tas upp. Mot

bakgrund härav bör ett mål om ansvar för överlämnande av en film

eller en ansökan om konfiskering enligt de föreslagna nya

reglerna tas upp vid den tryckfrihetsdomstol som är behörig att

ta upp mål för den ort där den tilltalade eller svaranden har

sitt hemvist.

För att undvika stora kostnader och andra olägenheter bör det

emellertid föreskrivas om en möjlighet att väcka åtal vid en och

samma tryckfrihetsdomstol om det är fråga om flera personer som

åtalas och t.ex. den ene åtalas för yttrandefrihetsbrott på

grund av innehållet i filmen och den andre på grund av

överlämnandet. Av samma skäl bör det föreskrivas om en möjlighet

att en domstol får ta upp flera mål rörande ansvar för

överlämnande av samma upplaga av en film, även om enligt

huvudregeln åtal skall väckas vid skilda tingsrätter. Detsamma

bör gälla vid ansökan om konfiskering enligt någon av de

föreslagna nya bestämmelserna.

Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har upprättats förslag till

1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

2. lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om förverkande av barnpornografi,

5. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens

områden.

Lagförslagen har tagits in i en underbilaga till denna

promemoria.

I de delar som rör konfiskering och förverkande av

barnpornografi har lagförslagen utformats i överensstämmelse med

vad Lagrådet föreslagit i sitt yttrande över de lagförslag i

ämnet som regeringen remitterade till Lagrådet den 17 mars 1994.

Författningskommentarer

Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

7 kap. 7 §

I första stycket i denna paragraf anges att tryckt skrift får

konfiskeras om den innefattar tryckfrihetsbrott. En tryckt

skrift kan innefatta tryckfrihetsbrott endast om den är utgiven

på sätt som anges i 1 kap. 6 §. I andra stycket anges vad

konfiskering innebär, nämligen att alla exemplar som är avsedda

för spridning skall förstöras.

I ett nytt tredje stycke föreskrivs en utvidgning av

konfiskeringsinstitutet till att gälla även redan spridda

exemplar. Den nya bestämmelsen gäller tryckta skrifter som

innefattar barnpornografi som är av verklighetstrogen karaktär.

Sådana barnpornografiska bilder i tryckta skrifter som inte

innefattar en verklighetstrogen skildring skall alltså inte

kunna konfiskeras på den nya grunden. De flesta tecknade bilder

kan därför antas komma att falla utanför den utvidgade

möjligheten till konfiskering. Vidare skall det inte vara

möjligt att på denna grund konfiskera bilder som utgör t.ex. ett

för ögat synbart montage av andra bilder som uppenbart inte

skildrar något verkligt. Förvanskade eller på annat sätt

konstruerade bilder som kan uppfattas som en skildring ur

verkligheten skall dock kunna konfiskeras enligt den nya

bestämmelsen. Bilden måste dock vara pornografisk på sätt som

avses i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen.

Alla utgivna exemplar, dvs. även spridda exemplar som

påträffas hos t.ex. en enskild person, får konfiskeras.

Möjligheten till konfiskering föreligger även efter det att det

eventuella brottet som begicks när skriften gavs ut har

preskriberats. Huruvida denna gärning var försvarlig eller inte

får inte direkt betydelse för konfiskeringsfrågan. I

bestämmelsen anges nämligen inte att skildringen skall innefatta

barnpornografibrott. Det sägs i stället att den måste innefatta

en skildring av barn i pornografisk bild.

För att markera att tvångsmedel inte skall utnyttjas endast i

syfte att utreda om en enskild innehar barnpornografiska tryckta

skrifter har som ytterligare förutsättning föreskrivits att

exemplaren skall ha påträffats i samband med en förundersökning.

Det är inte nödvändigt att förundersökningen skall avse just

barnpornografibrott. Den kan också gälla andra brott mot allmän

ordning som avser skildringar i pornografisk bild eller av

sexuella handlingar eller av våld eller tvång mot person. Också

exemplar som påträffas i samband med förundersökning med

anledning av misstanke om sexualbrott får konfiskeras.

9 kap. 5 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om konfiskering utan

samband med att åtal väcks. I ett nytt andra stycke

föreskrivs att Justitiekanslern får ansöka om en skrifts

konfiskering med stöd av den nya lydelsen av 7 kap. 7 §. Till

skillnad mot vad som gäller enligt första stycket i förevarande

paragraf, förs talan här mot en annan person, nämligen den som

ägde, hade skriften i sin besittning eller på annat sätt

förfogade över den. Den parten blir således svarande i målet.

Genom hänvisningen i 12 kap. 1 § till 9 kap. 5 § skall mål som

rör konfiskering enligt 7 kap. 7 § tredje stycket handläggas som

tryckfrihetsmål. Jury skall alltså pröva om den tryckta skriften

innefattar en barnpornografisk skildring och om den är av

verklighetstrogen karaktär.

10 kap. 1 §

Genom en ny andra mening i första stycket medges att

beslag läggs även på sådan barnpornografisk tryckt skrift som

avses i den nya lydelsen av 7 kap. 7 § tredje stycket och som

påträffas i samband med sådan förundersökning som anges där. För

att inte de särskilda reglerna om tid för åtals väckande och om

verkställighet av beslag i 10 kap. skall bli tillämpliga,

hänvisas till vad som i 10 kap. 14 § (i dess lydelse enligt bet.

1993/94:KU25) föreskrivs om utredningsbeslag. Bestämmelsen om

straff för spridande av tryckt skrift som tagits i beslag

(6 kap. 3 § andra stycket) bör inte vara tillämplig på beslag

av nu avsett slag.

12 kap. 14 §

Genom en ändring i första stycket får den som är svarande

i ett mål om konfiskering som handläggs i samma mål där en

person åtalats för att vara ansvarig för innehållet i skriften

stå tillbaka för den sistnämndes processhandlingar såsom

hänskjutande av målet direkt till rättens avgörande och

uteslutning av jurymän. En tilltalads rätt går alltså här före

den mot vilken talan endast förs om konfiskering.

Genom en ändring i andra stycket görs klart att, om talan

förs endast om konfiskering på grund av den nya bestämmelsen i 7

kap. 7 § tredje stycket, det inte är rätten som utesluter

jurymännen, vilket är fallet vid ansökningsmål enligt 9 kap. 5 §

första stycket. Enligt en ny andra mening i stycket skall

bestämmelsen om att rätten utesluter jurymän dock gälla i de nya

konfiskationsfallen, om någon svarandepart inte finns eller

stämning här i riket inte kan delges honom.

Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen

5 kap. 6 §

I första meningen i första stycket i paragrafen anges att en

film eller en ljudupptagning som innefattar ett

yttrandefrihetsbrott får konfiskeras. Hänvisningen i andra

meningen i första stycket till vad som är föreskrivet i lag om

särskild rättsverkan i övrigt utvidgas till att inte bara avse

brottet olaga våldsskildring utan också barnpornografibrott. För

olaga våldsskildring och barnpornografibrott kommer därmed att

gälla samma regler om särskild rättsverkan. Det blir därigenom

möjligt att t.ex. förverka vinningen från ett

barnpornografibrott.

I ett nytt tredje stycke föreskrivs en utvidgning av

konfiskeringsinstitutet såvitt gäller filmer som innefattar

barnpornografi av verklighetstrogen karaktär. Den nya

bestämmelsen innebär att även spridda exemplar kan konfiskeras.

Att icke utgivna filmer inte kan konfiskeras framgår av 1 kap.

10 § samt av att ingen ändring görs i bl.a. 1 kap. 3 § och 3

kap. 8 §.

5 kap. 7 §

Paragrafen är ny.

Genom den nya bestämmelsen öppnas en möjlighet för att i lag

kriminalisera överlämnandet av en film som innefattar en

barnpornografisk skildring där den som överlämnar filmen inte

kan göras ansvarig för yttrandefrihetsbrott.

För att överlämnandet skall kunna föranleda ingripande enligt

bestämmelse i vanlig lag förutsätts att filmen har givits ut.

Bestämmelsen i vanlig lag om straff för överlämnande av film

till annan kan således inte omfatta filmer som inte har

utgivits, men som skall utges. Meddelarfriheten berörs sålunda

inte till den del den avser överlämnande av en sådan inte redan

utgiven film. Däremot medger den nya bestämmelsen att den som

överlämnar en redan utgiven film kan dömas för överlämnandet,

även om det sker t.ex. till en nyhetsredaktion för att den skall

göra en ny film för ny utgivning. Det försvarlighetsrekvisit som

bestämmelsen ställer upp som krav för en kriminalisering i

vanlig lag torde dock i många fall kunna föranleda bedömningen

att ett sådant överlämnande inte medför ansvar.

I paragrafen finns ingen hänvisning till vad som i lag är

föreskrivet om särskild rättsverkan. De föreslagna reglerna i 5

kap. 6 § om konfiskering av barnpornografiska filmer som

påträffas i samband med förundersökning gör nämligen en sådan

hänvisning obehövlig.

7 kap. 1 §

Genom en ny andra mening i första stycket blir vad som

sägs i bestämmelserna i 9 kap. 2 § första stycket

tryckfrihetsförordningen om tryckfrihetsbrott tillämpliga på

överlämnande av barnpornografisk film enligt den nya

bestämmelsen i 5 kap. 7 §. Enligt de angivna bestämmelserna i

tryckfrihetsförordningen är Justitiekanslern ensam åklagare i

mål om tryckfrihetsbrott. Ingen annan än Justitiekanslern får

inleda förundersökning rörande tryckfrihetsbrott. Vidare gäller

att endast Justitiekanslern och rätten får besluta om

tvångsmedel med anledning av misstanke om sådant brott, om ej

annat är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen.

7 kap. 2 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om konfiskering utan

samband med att åtal har väckts. I ett nytt andra stycke

föreskrivs att Justitiekanslern får ansöka om en films

konfiskering med stöd av den nya lydelsen av 5 kap. 6 §. Till

skillnad mot vad som gäller enligt förevarande paragrafs första

stycke, förs talan här mot en annan person, nämligen den som

ägde, hade skriften i sin besittning eller på annat sätt

förfogade över den. Den parten blir alltså svarande i målet.

Enligt 9 kap. 1 § skall vad som sägs i 12 kap.

tryckfrihetsförordningen om rättegången i tryckfrihetsmål gälla

också i fråga om motsvarande mål som avser filmer. Jury skall

alltså pröva om filmen innefattar en barnpornografisk skildring

och om den är av verklighetstrogen karaktär.

7 kap. 3 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om beslag. Hänvisningen i

första stycket första meningen till 10 kap.

tryckfrihetsförordningen ändras så att den gäller bestämmelser

om beslag i allmänhet av tryckta skrifter, filmer och

ljudupptagningar och inte bara beslag på grund av

tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott.

9 kap. 1 §

Paragrafen innehåller föreskrifter som innebär att

bestämmelserna om rättegången i tryckfrihetsmål skall gälla

också i fråga om motsvarande mål som avser radioprogram, filmer

och ljudupptagningar vilka benämns yttrandefrihetsmål. I en ny

tredje mening i första stycket föreskrivs att också mål om

ansvar för överlämnande av barnpornografisk film som avses i 5

kap. 7 § skall handläggas som yttrandefrihetsmål.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

16 kap. 10 a §

I paragrafen görs ett tillägg av innebörd att även den som

inte framställer eller sprider utan endast till annan överlämnar

en film, ett videogram eller en annan upptagning med en

skildring av barn i pornografisk bild gör sig skyldig till

barnpornografibrott. Som förutsättning skall dock gälla att

filmen, videogrammet eller upptagningen är spridd i den mening

som avses i 1 kap. 10 § yttrandefrihetsgrundlagen. På sätt som

anges i grundlagsbestämmelsen skall det vara fråga om filmer,

videogram eller andra upptagningar som har spritts till

allmänheten genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas

på annat sätt. Ett videogram som i den angivna meningen inte är

spritt och som överlämnas till annan faller alltså utanför

bestämmelsens tillämpningsområde. Är det fråga om överlämnande

som kan bedömas som spridning skall givetvis dömas för

spridningsbrottet och inte för överlämnandet. I detta sammanhang

kan erinras om bestämmelserna om preskription i 7 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen. Enligt andra stycket i den paragrafen

är den tid inom vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott

skall väckas beträffande filmer ett år från det att filmen

lämnades ut för spridning. I fråga om barnpornografibrott gäller

dock vad som är föreskrivet i lag om tid för väckande av talan.

Ett i och för sig straffbart överlämnande skall inte föranleda

ansvar om överlämnandet med hänsyn till omständigheterna är

försvarligt. Försvarlighetsrekvisitet torde i detta sammanhang

få samma innebörd som det nu har beträffande skildrings- och

spridningsbrottet. Detta torde medföra att t.ex. en meddelare

(jfr 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen) som till en

nyhetsredaktion överlämnar en film för ett offentliggörande på

nytt, i många fall undgår straffansvar. Detsamma bör gälla

överlämnande till myndigheter, t.ex. Justitiekanslern och

Biografbyrån, och till organisationer som bedriver en seriös

stöd- och informationsverksamhet.

Förslaget till lag om förverkande av barnpornografi

Enligt lagen skall barnpornografiska skildringar som avses i

16 kap. 10 a § brottsbalken som påträffas i samband med

förundersökning förklaras förverkade, om skildringarna är av

verklighetstrogen karaktär och det inte finns särskilda skäl mot

att de förverkas.

I fråga om beslag av sådana skildringar tillämpas

bestämmelserna i rättegångsbalken.

Alla barnpornografiska skildringar som påträffas skall dock

inte förverkas. En sådan begränsning ligger redan i det

förhållandet att förverkande får ske endast av sådana

skildringar som påträffas i samband med förundersökning med

anledning av misstanke om sexualbrott eller brott mot allmän

ordning som avser skildringar i pornografisk bild eller av

sexuella handlingar eller av våld eller tvång mot person. Vidare

skall förverkande inte ske om det finns särskilda skäl som talar

mot det. Ledning kan här hämtas i vad som skall utgöra

försvarlig gärning enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken.

Skildringar som innehas i t.ex. seriöst forskningssyfte torde

man därför kunna underlåta att förverka.

Kan skildringen förverkas enligt bestämmelserna i brottsbalken

skall förevarande lag inte tillämpas. För skildringar som

omfattas av tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen gäller dessa grundlagars bestämmelser

om konfiskering.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden

7 kap. 1 §

I paragrafen har införts en hänvisning till den föreslagna nya

7 kap. 3 a §.

7 kap. 3 a §

Paragrafen är ny.

I den nya bestämmelsen föreskrivs att avgörande för var

ansökan skall göras enligt de föreslagna nya bestämmelserna om

konfiskering i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2

§ yttrandefrihetsgrundlagen är den ort där svaranden har sitt

hemvist. Om det inte är känt var han har sitt hemvist eller om

han inte har hemvist här i landet skall bestämmelserna i

kapitlets 2 och 3 §§ om forum i tryckfrihets- och

yttrandefrihetsmål gälla.

Vidare föreskrivs att avgörande för var åtal skall väckas om

ansvar för sådant överlämnande av film som avses i den

föreslagna nya 5 kap. 7 § är den ort där den tilltalade har sitt

hemvist. Om det inte är känt var han har sitt hemvist eller om

han saknar hemvist här i landet, skall bestämmelserna i

kapitlets 3 § om forum i yttrandefrihetsmål gälla.

7 kap. 7 a §

Paragrafen är ny.

Om det förekommer flera mål varav ett rör ansvar för sådant

överlämnande av film som avses i den föreslagna nya bestämmelsen

i 5 kap. 7 § eller ansökan om konfiskering enligt de föreslagna

nya bestämmelserna i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen eller 7

kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen, ges enligt förevarande

paragraf en möjlighet att ta upp samtliga mål vid en och samma

domstol som är behörig att ta upp tryckfrihetsmål. Har mål på

detta sätt tagits upp vid samma tingsrätt, skall de enligt

tredje stycket handläggas i en rättegång, om inte synnerliga

skäl talar mot det.

Justitiekanslern är ensam behörig åklagare i mål om ansvar för

överlämnande av film och om konfiskering och är således ensam

behörig att hos rätten begära att åtal för sådant brott och

ansökan om konfiskering skall tas upp vid annan domstol än den

som anges enligt den föreslagna huvudregeln i 3 a §.

Rättens ställningstagande i saken kan inte överklagas

särskilt.

1. Förslag till

Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Underbilaga

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 7 §, 9 kap. 5 §, 10 kap. 1 §

och 12 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

7 §

Tryckt skrift, som innefattar tryckfrihetsbrott, må

konfiskeras.

Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning

avsedda exemplar av skriften skola förstöras samt att med

formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika,

uteslutande för tryckningen av skriften användbara materialier

skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske.

Konfiskering får också

ske i annat fall av en tryckt

skrift som innefattar en

skildring av barn i

pornografisk bild av

verklighetstrogen karaktär,

om skriften påträffas i

samband med en

förundersökning med

anledning av misstanke om

sexualbrott eller brott mot

allmän ordning som avser

skildringar i pornografisk

bild eller av sexuella

handlingar eller av våld

eller tvång mot person. Om

det med hänsyn till

omständigheterna är

försvarligt att den hos

vilken skriften

påträffas innehar denna,

får dock konfiskering inte

ske. Konfiskering enligt detta

stycke innebär att samtliga

exemplar av skriften som

påträffas i samband med

förundersökningen skall

förstöras.

9 kap.

5 §

Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig,

eller kan ej stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren

ellermålsäganden i stället för att väcka åtal göra ansökan om

skriftens konfiskering.

Justitiekanslern får

även ansöka om

konfiskering enligt 7 kap. 7

§.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

1 §

Förekommer anledning att Förekommer anledning att

tryckt skrift på grund av tryckt skrift på grund av

tryckfrihetsbrott kan tryckfrihetsbrott kan

konfiskeras, må i avbidan konfiskeras, må i avbidan

på beslut därom skriften på beslut därom skriften

läggas under beslag. läggas under beslag. Beslag

får även läggas på

en tryckt skrift som kan

konfiskeras enligt 7 kap. 7

§ tredje stycket. För

beslag i sistnämnda fall

gäller i övrigt de

bestämmelser till vilka

hänvisas i 14 §.

I avbidan på rättens beslut må ock, i fall som avses i 7 kap.

8 §, meddelas utgivningsförbud för periodisk skrift.

12 kap.

14 §

Föres i mål om ansvar Föres i mål om ansvar

jämväl talan om enskilt jämväl talan om enskilt

anspråk mot annan än den anspråk eller konfiskering

tilltalade, skola de mot annan än den

åtgärder av tilltalade, skola de

svarandepart, som avses i 2 åtgärder av

§ första stycket, 10 svarandepart, som avses i 2

§ andra stycket och 12 § § första stycket, 10

andra stycket, ankomma på § andra stycket och 12 §

den tilltalade. andra stycket, ankomma på

den tilltalade.

Då talan utan samband med Då talan utan samband med

åtal föres om tryckt åtal föres om tryckt

skrifts konfiskering eller om skrifts konfiskering eller om

enskilt anspråk gälle om enskilt anspråk gälle om

rättegången i sådant rättegången i sådant

mål vad i 2 och 10--13 mål vad i 2 och 10--13

§§ är föreskrivet; §§ är föreskrivet;

har frågan huruvida brott har frågan huruvida brott

föreligger tidigare föreligger tidigare

prövats i prövats i

tryckfrihetsmål avseende tryckfrihetsmål avseende

ansvar för brott, skall ansvar för brott, skall

dock prövning av samma dock prövning av samma

fråga ej ånyo äga fråga ej ånyo äga

rum. I ansökningsmål rum. I ansökningsmål

skall den uteslutning av enligt 9 kap. 5 § första

jurymän, som eljest stycket skall den uteslutning

ankommer på parterna, av jurymän, som eljest

företagas av rätten ankommer på parterna,

genom lottning. företagas av rätten

genom lottning. Detsamma skall

gälla ansökningsmål

enligt 9 kap. 5 § andra

stycket när någon

svarandepart inte finns eller

stämning här i riket

inte kan delges honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2. Förslag till

Lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen

Härigenom föreskrivs i fråga om yttrandefrihetsgrundlagen

dels att 5 kap. 6 §, 7 kap. 1, 2 och 3 §§ och 9 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen skall ha följande lydelse,

dels att det i yttrandefrihetsgrundlagen skall införas en

ny paragraf, 5 kap. 7 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

6 §

En film eller ljudupptagning En film eller ljudupptagning

som innefattar ett som innefattar ett

yttrandefrihetsbrott får yttrandefrihetsbrott får

konfiskeras. Är brottet konfiskeras. Är brottet

olaga våldsskildring olaga våldsskildring eller

gäller om särskild barnpornografibrott gäller

rättsverkan i övrigt vad om särskild rättsverkan

som föreskrivs i lag. i övrigt vad som

föreskrivs i lag.

Vid konfiskering skall alla exemplar som är avsedda för

spridning förstöras. Dessutom skall tillses att föremål som kan

användas särskilt för att mångfaldiga filmen eller

ljudupptagningen inte skall kunna användas för att framställa

ytterligare exemplar.

Konfiskering får också

ske i annat fall av en film

som innefattar en skildring av

barn i pornografisk bild av

verklighetstrogen karaktär,

om filmen påträffas i

samband med en

förundersökning med

anledning av misstanke om

sexualbrott eller brott mot

allmän ordning som avser

skildringar i pornografisk

bild eller av sexuella

handlingar eller av våld

eller tvång mot person. Om

det med hänsyn till

omständigheterna är

försvarligt att den hos

vilken filmen påträffas

innehar denna, får dock

konfiskering inte ske.

Konfiskering enligt detta

stycke innebär att samtliga

exemplar av filmen som

påträffas i samband med

förundersökningen skall

förstöras.

7 §

Om någon utan att svara

enligt 6 eller 10 kap. till

annan överlämnar en film

som innefattar en skildring av

barn i pornografisk bild och

överlämnandet inte med

hänsyn till

omständigheterna är

försvarligt, gäller utan

hinder av denna grundlag vad

som är föreskrivet i lag

om straff för sådant

brott.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

1 §

Bestämmelserna i 9 kap. Bestämmelserna i 9 kap.

1--4 §§ 1--4 §§

tryckfrihetsförordningen om tryckfrihetsförordningen om

tillsyn och åtal skall tillsyn och åtal skall

gälla också i fråga gälla också i fråga

om radioprogram, filmer och om radioprogram, filmer och

ljudupptagningar och i ljudupptagningar och i

fråga om fråga om

yttrandefrihetsmål. yttrandefrihetsmål. Vad som

sägs i 9 kap. 2 §

första stycket

tryckfrihetsförordningen om

tryckfrihetsbrott skall

gälla brott som avses i 5

kap. 7 §.

Den tid inom vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott

skall väckas är i fråga om radioprogram sex månader från det att

programmet sändes. Beträffande filmer och ljudupptagningar är

tiden ett år från det att upptagningen lämnades ut för

spridning. Dock får i lag föreskrivas att filmer inte skall

anses ha lämnats ut för spridning förrän de har lämnats för

registrering hos en myndighet. I fråga om olaga våldsskildring

och barnpornografibrott gäller vad som är föreskrivet i lag om

tid för väckande av talan.

2 §

Om ett yttrandefrihetsbrott har förövats i en film eller en

ljudupptagning utan att det finns någon som enligt 6 kap. är

ansvarig för brottet, får åklagaren eller målsäganden i stället

för att väcka åtal ansöka om konfiskering av filmen eller

ljudupptagningen. Detsamma gäller, om stämning i Sverige inte

kan delges den som är ansvarig för brottet.

Justitiekanslern får

även ansöka om

konfiskering enligt 5 kap. 6

§.

3 §

Vad som sägs i 10 kap. Vad som sägs i 10 kap.

tryckfrihetsförordningen om tryckfrihetsförordningen om

beslag av tryckta skrifter beslag av tryckta skrifter

på grund av skall gälla också i

tryckfrihetsbrott skall fråga om beslag av filmer

gälla också i fråga och ljudupptagningar. I

om beslag av filmer och stället för 10 kap. 6

ljudupptagningar på grund § och 8 § andra stycket

av yttrandefrihetsbrott. I gäller dock vad som

stället för 10 kap. 6 föreskrivs i andra och

§ och 8 § andra stycket tredje styckena i denna

gäller dock vad som paragraf.

föreskrivs i andra och

tredje styckena i denna

paragraf.

Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av

framställningen som har föranlett beslaget. Beslaget gäller

endast de särskilda skivor, rullar eller andra delar av

upptagningen där dessa avsnitt förekommer.

Bevis om att beslag har beslutats skall utan kostnad

tillställas den som beslaget verkställs hos samt den som har

låtit framställa filmen eller ljudupptagningen. Beviset skall

innehålla uppgift om det eller de avsnitt i framställningen som

har föranlett beslaget.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

1 §

Vad som sägs i 12 kap.

tryckfrihetsförordningen om

rättegången i

tryckfrihetsmål skall

gälla också i fråga

om motsvarande mål som

avser radioprogram, filmer och

ljudupptagningar

(yttrandefrihetsmål).

Hänvisningen i 12 kap. 2

§ till 8 kap.

tryckfrihetsförordningen

skall därvid avse 6 kap.

denna grundlag. Som

yttrandefrihetsmål

handläggs också mål

om ansvar för brott som

avses i 5 kap. 7 §.

Vad som sägs i 12 kap.

tryckfrihetsförordningen om

rättegången i

tryckfrihetsmål skall

gälla också i fråga

om motsvarande mål som

avser radioprogram, filmer och

ljudupptagningar

(yttrandfrihetsmål).

Hänvisningen i 12 kap. 2

§ till 8 kap.

tryckfrihetsförordningen

skall därvid avse 6 kap.

denna grundlag.

De som utsetts till jurymän för tryckfrihetsmål skall också

vara jurymän i yttrandefrihetsmål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

3. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 10 a § brottsbalken skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.

10 a §

Den som skildrar barn i Den som skildrar barn i

pornografisk bild med pornografisk bild med

uppsåt att bilden sprides uppsåt att bilden sprides

eller som sprider sådan eller som sprider sådan

bild av barn, dömes, om bild av barn eller som till

inte gärningen med annan överlämnar en

hänsyn till film, ett videogram eller en

omständigheterna är annan upptagning som

försvarlig, för innehåller en sådan bild

barnpornografibrott till och som har spritts till

böter eller fängelse i allmänheten genom att

högst två år. spelas upp, säljas eller

tillhandahållas på annat

sätt, dömes, om inte

gärningen med hänsyn

till omständigheterna är

försvarlig, för

barnpornografibrott till

böter eller fängelse i

högst två år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

4. Förslag till

Lag om förverkande av barnpornografi

Härigenom föreskrivs följande.

En skildring av barn i pornografisk bild som påträffas i

samband med en förundersökning med anledning av misstanke om

sexualbrott eller brott mot allmän ordning som avser skildringar

i pornografisk bild eller av sexuella handlingar eller av våld

eller tvång mot person skall förklaras förverkad, om skildringen

är av verklighetstrogen karaktär och det inte finns särskilda

skäl mot att den förverkas.

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller vad som i allmänhet

är föreskrivet om beslag och om förverkande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden dels att 7 kap. 1 § skall

ha följande lydelse,

dels att det skall införas två nya paragrafer, 7 kap. 3 a §

och 7 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

1 §

De tingsrätter som med De tingsrätter som med

stöd av 12 kap. 1 § stöd av 12 kap. 1 §

tryckfrihetsförordningen tryckfrihetsförordningen

är behöriga att ta upp är behöriga att ta upp

tryckfrihetsmål skall tryckfrihetsmål skall

pröva tryckfrihetsmål pröva tryckfrihetsmål

och yttrandefrihetsmål i de och yttrandefrihetsmål i de

fall där den ort som avses fall där den ort som avses

i 2 eller 3 § ligger inom i 2, 3 eller 3 a § ligger

tingsrättens domkrets. Om inom tingsrättens domkrets.

den orten inte ligger inom Om den orten inte ligger inom

domkretsen för en domkretsen för en

tingsrätt som är tingsrätt som är

behörig att ta upp behörig att ta upp

tryckfrihetsmål, skall tryckfrihetsmål, skall

målet prövas av den målet prövas av den

tingsrätt inom vars tingsrätt inom vars

domkrets länsstyrelsen i domkrets länsstyrelsen i

det län där orten ligger det län där orten ligger

har sitt säte. har sitt säte.

3 a §

I stället för vad som

anges i 2 och 3 §§ är

den ort där den tilltalade

eller svaranden har sitt

hemvist avgörande för

var ett mål skall tas upp

om målet gäller 1.

ansvar för brott som avses

i 5 kap. 7 §

yttrandefrihetsgrundlagen,

eller 2. konfiskering enligt 9

kap. 5 § andra stycket

tryckfrihetsförordningen

eller 7 kap. 2 §

yttrandefrihetsgrundlagen.

Är det inte känt var den

tilltalade i mål som avses

i första stycket 1 har sitt

hemvist eller saknar han

hemvist i landet, skall 3 §

gälla. Är det inte

känt var svaranden i mål

som avses i första stycket

2 har sitt hemvist eller

saknar han hemvist i landet,

skall den ort där skriften

eller filmen anträffas vara

avgörande.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 a §

Ett åtal för brott som

avses i 5 kap. 7 §

yttrandefrihetsgrundlagen

eller en ansökan om

konfiskering enligt 9 kap. 5

§ andra stycket

tryckfrihetsförordningen

eller 7 kap. 2 § andra

stycket

yttrandefrihetsgrundlagen

får, om det är

lämpligt, tas upp av den

tingsrätt där åtal

väcks för ansvar för

det tryckfrihetsbrott eller

yttrandefrihetsbrott som den

tryckta skriften eller filmen

kan innefatta.

Åtal eller ansökningar

som avses i första stycket

och som riktar sig mot flera

får tas upp av samma

domstol om det är

lämpligt och målen har

samband med varandra.

Om mål som har samband med

varandra på sätt som

avses i första eller andra

stycket förekommer

samtidigt vid en tingsrätt,

skall målen handläggas i

en rättegång om inte

synnerliga skäl talar mot

det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

Lagrådets yttrande den 25 maj 1994

Bilaga 5

Justitieutskottets yttrande

1993/94:JuU7y

Bilaga 6

Polisorganisationen för bekämpande av barnpornografibrott

Till konstitutionsutskottet

Inledning

Konstitutionsutskottet har i beslut den 26 maj 1994 berett

justitieutskottet tillfälle att avge yttrande över en i en

bilagd promemoria berörd fråga om inrättandet av en särskild

enhet inom Rikspolisstyrelsen med uppgift att bekämpa

barnpornografi.

Ett motiv för inrättandet av en sådan enhet anges i

promemorian vara barnpornografibrottslighetens särskilda

karaktär med ibland förekommande förgreningar i olika nätverk

såväl inom som utom landet. Detta föranleder enligt promemorian

behov av en underrättelseinhämtning på central nivå rörande

denna brottslighet. Den särskilda enheten skulle också, anförs

det, kunna biträda vid större förundersökningar om

barnpornografibrott. Om inrättandet av en särskild enhet inte

bedöms vara en lämplig åtgärd, bör enligt promemorian övervägas

att på annat sätt avdela resurser inom Rikspolisstyrelsen för de

angivna uppgifterna.

Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.

Utskottet

Justitieutskottet har tidigare under denna vår avgett ett

yttrande till konstitutionsutskottet över ett stort antal

motioner om förbud mot innehav av barnpornografi m.m. som

väcktes under den allmänna motionstiden i år (se 1993/94:JuU6y).

Som justitieutskottet anförde i detta yttrande har

statsmakterna en skyldighet att överväga alla till buds stående

medel för att skydda barn från barnpornografiska övergrepp. Det

är således enligt utskottets uppfattning naturligt att även

överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att förbättra

polisens möjligheter att bekämpa barnpornografisk brottslighet.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att det i ett nyligen

avlämnat betänkande om en brottsofferfond, m.m. (1993/94:JuU25)

bl.a. behandlat motionsyrkanden rörande sexualbrott mot barn

utomlands. Utskottet noterade i betänkandet att regeringen i

planeringsdirektiv för polisväsendet avseende budgetåret 1994/95

under anslaget till Rikspolisstyrelsen har beräknat medel för

ett ökat nordiskt samarbete med utländsk polis för att bekämpa

brottslighet som består i att nordiska medborgare begår sexuella

övergrepp mot barn utomlands. Utskottet anförde vidare att en

polissambandsman sedan december 1993 är placerad i Thailand med

den enda uppgiften att bevaka frågor rörande sexuella övergrepp

på barn. Utskottet pekade också på att betydelsen av ett

utvidgat internationellt polissamarbete understryks i årets

budgetproposition och att regeringen anser att det är nödvändigt

att utveckla starka och effektiva funktioner på central nivå

inom polisen med uppgifter inom det internationella

polissamarbetet. Utskottet nämnde avslutningsvis att Sverige

också är internationellt verksamt, t.ex. inom Europarådet, när

det gäller att utarbeta rekommendationer för att med

internationella insatser bekämpa barnprostitution och

utnyttjande av barn för pornografi.

Utskottet konstaterar nu till att börja med att

polisverksamheten i landet sedan gammalt är starkt

decentraliserad. Det är i länen och vid de lokala

polismyndigheterna som de dagliga prioriteringarna i det

brottsbekämpande arbetet görs och merparten av det

brottsutredande arbetet bedrivs.

Utskottet har den principiella uppfattningen att den

brottsutredande verksamheten inom polisen även i framtiden i

största möjliga utsträckning bör bedrivas på regional och lokal

nivå. Det är på dessa nivåer som kunskap finns om de närmare

förhållandena på orten och om hur de polisiära resurserna bäst

kan utnyttjas.

Utöver den lokala och regionala polisiära verksamheten finns

behov av övergripande nationella polisinsatser. Därför utövar

Rikspolisstyrelsen på central nivå viss operativ verksamhet och

ledning av polisverksamheten. Detta sker i första hand vid en

särskild enhet; den s.k. Rikskriminalpolisen.

Enligt förordningen (1989:773) med instruktion för

Rikspolisstyrelsen får styrelsen bl.a. leda polisverksamhet i

fråga om spaning mot och, om det finns särskilda skäl för det,

utredning av narkotikabrottslighet, ekonomisk brottslighet och

annan brottslighet, om brottsligheten är av särskilt grov

beskaffenhet och har riksomfattande karaktär eller

internationell anknytning. Rikspolisstyrelsen får också leda

polisverksamhet som gäller bearbetning i spanings- eller

utredningssyfte av sådan information om brottslighet som finns

tillgänglig hos styrelsen. Rikspolisstyrelsen upprätthåller

vidare förbindelser med utländska polismyndigheter m.m. Av

intresse i sammanhanget är också att Rikspolisstyrelsen i mån av

tillgång till resurser på begäran av en länsstyrelse får lämna

förstärkning vid spaning och utredning som leds av en lokal

eller regional myndighet.

Här bör också framhållas att Rikspolisstyrelsen -- vid sidan

av sina operativa insatser -- har att bedriva utveckling av

polisiära arbetsmetoder och att barnpornografibrottslighet, som

till sin natur skiljer sig från flertalet andra brottstyper, är

föremål för uppmärksamhet i detta metodarbete.

Enligt utskottets uppfattning finns det behov av en förbättrad

underrättelseinhämtning på central nivå när det gäller

barnpornografibrott. Utskottet efterlyser bl.a. bättre kunskap

om de datanätverk i vilka barnpornografiskt material sprids och

ökad spaningsverksamhet mot dessa och andra spridningskällor för

barnpornografiskt material. Också de internationella aspekterna

av den aktuella brottsligheten behöver beaktas i ökad

utsträckning, inte minst mot bakgrund av att Interpol under det

senaste halvåret har byggt upp en särskild analysgrupp för sådan

brottslighet. Även metodutvecklingen på området framstår som

angelägen.

Det har under senare tid visat sig att utredningar om

barnpornografisk brottslighet kan bli både omfattande och på

många sätt krävande för berörd personal. Utskottet anser mot den

bakgrunden att det behövs en utbyggd central beredskap också för

att kunna bistå polismyndigheterna med kunskap och resurser av

olika slag vid större förundersökningar rörande

barnpornografibrott.

Utskottet anser att det bör överlämnas åt regeringen att ta

ställning till hur de förbättringar i polisorganisationen som

utskottet här har föreslagit för att bekämpa barnpornografibrott

skall komma till stånd. Regeringen bör senast i 1995 års

budgetproposition återkomma till riksdagen med en redovisning av

vilka åtgärder som har vidtagits. Vad som nu anförts bör

konstitutionsutskottet enligt justitieutskottets uppfattning som

sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 31 maj 1994

På justitieutskottets vägnar

Lars-Erik Lövdén

I beslutet har deltagit: Lars-Erik Lövdén (s), Göthe

Knutson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Birthe Sörestedt (s), Birgit

Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Liisa Rulander (kds), Karl

Gustaf Sjödin (nyd), Siw Persson (fp), Alf Eriksson (s),

Christel Anderberg (m), Eva Johansson (s) och Sven-Olof

Petersson (c).

Av konstitutionsutskottet framlagda lagförslag

1. Förslag till

Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Bilaga 7

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 7 §, 9 kap. 5 §, 10 kap. 1 §

och 12 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen1 skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

7 §

Tryckt skrift, som innefattar tryckfrihetsbrott, må

konfiskeras.

Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning

avsedda

exemplar av skriften skola förstöras samt att med formar,

stenar,

stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för

tryckningen av

skriften användbara materialier skall så förfaras att missbruk

därmed ej kan ske.

Konfiskering får också

ske i annat fall av en tryckt

skrift som innefattar en

skildring av barn i

pornografisk bild av

verklighetstrogen karaktär,

om inte innehavet med

hänsyn till

omständigheterna är

försvarligt. Konfiskering

innebär då att samtliga

exemplar av skriften som

påträffas i samband med

en förundersökning skall

förstöras.

9 kap.

5 §

Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig,

eller

kan ej stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller

målsäganden i stället för att väcka åtal göra ansökan om

skriftens

konfiskering.

Justitiekanslern får

även ansöka om

konfiskering av exemplar av en

tryckt skrift som avses i 7

kap. 7 § tredje stycket.

1 Tryckfrihetsförordningen

omtryckt 1991:1500.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

1 §

Förekommer anledning att Förekommer anledning att

tryckt skrift på grund av tryckt skrift på grund av

tryckfrihetsbrott kan tryckfrihetsbrott kan

konfiskeras, må i avbidan konfiskeras, må i avbidan

på beslut därom skriften på beslut därom skriften

läggas under beslag. läggas under beslag. Beslag

får även läggas på

en tryckt skrift som kan

konfiskeras enligt 7 kap. 7

§ tredje stycket. För

beslag i sistnämnda fall

gäller i övrigt de

bestämmelser till vilka

hänvisas i 14 §.

I avbidan på rättens beslut må ock, i fall som avses i 7 kap.

8 §, meddelas utgivningsförbud för periodisk skrift.

12 kap.

14 §

Föres i mål om ansvar Föres i mål om ansvar

jämväl talan om enskilt jämväl talan om enskilt

anspråk mot annan än den anspråk eller konfiskering

tilltalade, skola de mot annan än den

åtgärder av tilltalade, skola de

svarandepart, som avses i 2 åtgärder av

§ första stycket, 10 svarandepart, som avses i 2

§ andra stycket och 12 § § första stycket, 10

andra stycket, ankomma på § andra stycket och 12 §

den tilltalade. andra stycket, ankomma på

den tilltalade.

Då talan utan samband med Då talan utan samband med

åtal föres om tryckt åtal föres om tryckt

skrifts konfiskering eller om skrifts konfiskering eller om

enskilt anspråk gälle om enskilt anspråk gälle om

rättegången i sådant rättegången i sådant

mål vad i 2 och 10--13 mål vad i 2 och 10--13

§§ är föreskrivet; §§ är föreskrivet;

har frågan huruvida brott har frågan huruvida brott

föreligger tidigare föreligger tidigare

prövats i prövats i

tryckfrihetsmål avseende tryckfrihetsmål avseende

ansvar för brott, skall ansvar för brott, skall

dock prövning av samma dock prövning av samma

fråga ej ånyo äga fråga ej ånyo äga

rum. I ansökningsmål rum. I ansökningsmål

skall den uteslutning av enligt 9 kap. 5 § första

jurymän, som eljest stycket skall den uteslutning

ankommer på parterna, av jurymän, som eljest

företagas av rätten ankommer på parterna,

genom lottning. företagas av rätten

genom lottning. Detsamma skall

gälla ansökningsmål

som avses i 9 kap. 5 §

andra stycket när någon

svarandepart inte finns eller

stämning här i riket

inte kan delges honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2. Förslag till

Lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 §, 7 kap. 2 och 3 §§

yttrandefrihetsgrundlagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

6 §

En film eller ljudupptagning En film eller ljudupptagning

som innefattar ett som innefattar ett

yttrandefrihetsbrott får yttrandefrihetsbrott får

konfiskeras. Är brottet konfiskeras. Är brottet

olaga våldsskildring olaga våldsskildring eller

gäller om särskild barnpornografibrott gäller

rättsverkan i övrigt vad om särskild rättsverkan

som föreskrivs i lag. i övrigt vad som

föreskrivs i lag.

Vid konfiskering skall alla exemplar som är avsedda för

spridning förstöras. Dessutom skall tillses att föremål som kan

användas särskilt för att mångfaldiga filmen eller

ljudupptagningen inte skall kunna användas för att framställa

ytterligare exemplar.

Konfiskering får också

ske i annat fall av en film

som innefattar en skildring av

barn i pornografisk bild av

verklighetstrogen karaktär,

om inte innehavet med

hänsyn till

omständigheterna är

försvarligt. Konfiskering

innebär då att samtliga

exemplar av filmen som

påträffas i samband med

en förundersökning skall

förstöras.

7 kap.

2 §

Om ett yttrandefrihetsbrott har förövats i en film eller en

ljudupptagning utan att det finns någon som enligt 6 kap. är

ansvarig för brottet, får åklagaren eller målsäganden i stället

för att väcka åtal ansöka om konfiskering av filmen eller

ljudupptagningen. Detsamma gäller, om stämning i Sverige inte

kan delges den som är ansvarig för brottet.

Justitiekanslern får

även ansöka om

konfiskering av exemplar av en

film som avses i 5 kap. 6 §

tredje stycket.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Vad som sägs i 10 kap. Vad som sägs i 10 kap.

tryckfrihetsförordningen om tryckfrihetsförordningen om

beslag av tryckta skrifter beslag av tryckta skrifter

på grund av skall gälla också i

tryckfrihetsbrott skall fråga om beslag av filmer

gälla också i fråga och ljudupptagningar. I

om beslag av filmer och stället för 10 kap. 6

ljudupptagningar på grund § och 8 § andra stycket

av yttrandefrihetsbrott. I gäller dock vad som

stället för 10 kap. 6 föreskrivs i andra och

§ och 8 § andra stycket tredje styckena i denna

gäller dock vad som paragraf.

föreskrivs i andra och

tredje styckena i denna

paragraf.

Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av

framställningen som har föranlett beslaget. Beslaget gäller

endast de särskilda skivor, rullar eller andra delar av

upptagningen där dessa avsnitt förekommer.

Bevis om att beslag har beslutats skall utan kostnad

tillställas den som beslaget verkställs hos samt den som har

låtit framställa filmen eller ljudupptagningen. Beviset skall

innehålla uppgift om det eller de avsnitt i framställningen som

har föranlett beslaget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

3. Förslag till

Lag om förverkande av barnpornografi

Härigenom föreskrivs följande.

En skildring av barn i pornografisk bild som påträffas i

samband med en förundersökning skall förklaras förverkad, om

skildringen är av verklighetstrogen karaktär och det inte finns

särskilda skäl mot att den förverkas.

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller vad som i allmänhet

är föreskrivet om beslag och om förverkande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden

dels att 7 kap. 1 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer,

7 kap. 3 a § och 7 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

1 §

De tingsrätter som med De tingsrätter som med

stöd av 12 kap. 1 § stöd av 12 kap. 1 §

tryckfrihetsförordningen tryckfrihetsförordningen

är behöriga att ta upp är behöriga att ta upp

tryckfrihetsmål skall tryckfrihetsmål skall

pröva tryckfrihetsmål pröva tryckfrihetsmål

och yttrandefrihetsmål i de och yttrandefrihetsmål i de

fall där den ort som avses fall där den ort som avses

i 2 eller 3 § ligger inom i 2, 3 eller 3 a § ligger

tingsrättens domkrets. Om inom tingsrättens domkrets.

den orten inte ligger inom Om den orten inte ligger inom

domkretsen för en domkretsen för en

tingsrätt som är tingsrätt som är

behörig att ta upp behörig att ta upp

tryckfrihetsmål, skall tryckfrihetsmål, skall

målet prövas av den målet prövas av den

tingsrätt inom vars tingsrätt inom vars

domkrets länsstyrelsen i domkrets länsstyrelsen i

det län där orten ligger det län där orten ligger

har sitt säte. har sitt säte.

3 a §

I stället för vad som

anges i 2 och 3 §§ är

den ort där svaranden har

sitt hemvist avgörande

för var ett mål där

talan förs om konfiskering

enligt 9 kap. 5 § andra

stycket

tryckfrihetsförordningen

eller 7 kap. 2 § andra

stycket

yttrandefrihetsgrundlagen

skall tas upp.

Är det inte känt var

svaranden har sitt hemvist

eller saknar han hemvist i

landet, skall den ort där

skriften eller filmen

anträffas vara

avgörande. Nuvarande

lydelse Föreslagen lydelse

7 a §

En ansökan om konfiskering

enligt 9 kap. 5 § andra

stycket

tryckfrihetsförordningen

eller 7 kap. 2 § andra

stycket

yttrandefrihetsgrundlagen

får, om det är

lämpligt, tas upp av den

tingsrätt där åtal

väcks för ansvar för

det tryckfrihetsbrott eller

yttrandefrihetsbrott som den

tryckta skriften eller filmen

kan innefatta.

Ansökningar mot flera

svarande får tas upp av

samma domstol om det är

lämpligt och målen har

samband med varandra.

Om mål som har samband med

varandra på sådant

sätt som avses i första

eller andra stycket

förekommer samtidigt vid en

tingsrätt, skall målen

handläggas i en

rättegång om inte

synnerliga skäl talar mot

det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

Av konstitutionsutskottet framlagda lagförslag

1. Förslag till

Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Bilaga 8

Härigenom föreskrivs i fråga om tryckfrihetsförordningen1

dels att 9 kap. 2 § och 12 kap. 1 § skall ha följande

lydelse,

dels att det i tryckfrihetsförordningen skall införas en

ny paragraf, 7 kap. 9 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap. 9 §

Om någon utan att svara

enligt 8 eller 13 kap. innehar

en tryckt skrift, som

innefattar en skildring av

barn i pornografisk bild av

verklighetstrogen karaktär,

och innehavet inte med

hänsyn till

omständigheterna är

försvarligt, gäller utan

hinder av denna förordning

vad som är föreskrivet i

lag om straff för sådant

brott.

9 kap.

2 §

Justitiekanslern är ensam Justitiekanslern är ensam

åklagare i mål om åklagare i mål om

tryckfrihetsbrott. Ej må tryckfrihetsbrott. Ej må

annan än Justitiekanslern annan än Justitiekanslern

inleda förundersökning inleda förundersökning

rörande tryckfrihetsbrott. rörande tryckfrihetsbrott.

Endast Justitiekanslern och Endast Justitiekanslern och

rätten äga besluta om rätten äga besluta om

tvångsmedel med anledning tvångsmedel med anledning

av misstanke om sådant av misstanke om sådant

brott, om ej annat är brott eller om brott som avses

föreskrivet i denna i 7 kap. 9 §, om ej annat

förordning. är föreskrivet i denna

förordning.

Regeringen äger hos Justitiekanslern anmäla skrift till åtal

för

tryckfrihetsbrott. I lag må föreskrivas att allmänt åtal för

tryckfrihetsbrott må väckas endast efter regeringens medgivande.

Justitiekanslern är tillika ensam åklagare i annat

tryckfrihetsmål än

mål om tryckfrihetsbrott samt i mål som eljest avser brott mot

bestämmelse i denna förordning; om befogenhet för riksdagens

ombudsman

att vara åklagare i mål som nu angivits gäller dock vad i lag är

stadgat.

1 Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1991:1500.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

1 §

Tryckfrihetsmål upptagas av tingsrätt inom vars domkrets

länsstyrelse har sitt säte. Förekommer anledning att även annan

tingsrätt inom länet skall äga upptaga tryckfrihetsmål, äger

regeringen förordna därom.

Till tryckfrihetsmål Till tryckfrihetsmål

hänföras mål hänföras mål

angående ansvar eller angående ansvar eller

enskilt anspråk på grund enskilt anspråk på grund

av tryckfrihetsbrott så ock av tryckfrihetsbrott så ock

ansökningsmål, som avses ansökningsmål, som avses

i 9 kap. 5 §. Till i 9 kap. 5 §. Till

tryckfrihetsmål tryckfrihetsmål

hänföras även mål hänföras även mål

angående ansvar eller angående ansvar eller

enskilt anspråk på grund enskilt anspråk på grund

av brott enligt 7 kap. 3 §. av brott enligt 7 kap. 3 eller

Är fråga om brott enligt 9 §. Är fråga om

sistnämnda paragrafs andra brott enligt 7 kap. 3 §

stycke och har den som andra stycket och har den som

anskaffat uppgiften eller anskaffat uppgiften eller

underrättelsen ej underrättelsen ej

offentliggjort denna i tryckt offentliggjort denna i tryckt

skrift eller meddelat den till skrift eller meddelat den till

annan för sådant annan för sådant

offentliggörande, skall offentliggörande, skall

dock målet handläggas dock målet handläggas

som tryckfrihetsmål endast som tryckfrihetsmål endast

om det är uppenbart att om det är uppenbart att

anskaffandet skett för anskaffandet skett för

offentliggörande i tryckt offentliggörande i tryckt

skrift. skrift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Förslag till

Lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen

Härigenom föreskrivs att det i yttrandefrihetsgrundlagen skall

införas en ny paragraf, 5 kap. 7 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. 7 §

Om någon utan att svara

enligt 6 eller 10 kap. innehar

en film, som innefattar en

skildring av barn i

pornografisk bild av

verklighetstrogen karaktär,

och innehavet inte med

hänsyn till

omständigheterna är

försvarligt, gäller utan

hinder av denna grundlag vad

som är föreskrivet i lag

om straff för sådant

brott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

3. Förslag till ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 10 a §1 brottsbalken

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.

10 a §

Den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att

bilden sprides eller som sprider sådan bild av barn, dömes, om

inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig,

för barnpornografibrott till böter eller fängelse i

högst två år.

För barnpornografibrott

döms även den som

innehar en pornografisk bild

av barn av verklighetstrogen

karaktär. Om innehavet med

hänsyn till

omständigheterna är

försvarligt skall inte

dömas till ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1993:207

Av konstitutionsutskottet framlagt

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1994:132) om ändring i lagen

(1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden

Bilaga 9

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 § lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden i paragrafens lydelse enligt

lagen (1994:132) om ändring i sistnämnda lag skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

17 §

Beträffande program som direktsänds får den som skall utse

utgivare besluta att, i stället för utgivaren, var och en som

framträder i programmet själv skall svara för

yttrandefrihetsbrott som han begår. Ett sådant beslut skall före

sändningen meddelas de berörda och antecknas i ett särskilt

register hos den som bedriver sändningsverksamheten. Anteckningen

skall innehålla uppgifter om namn, födelsetid och bostadsadress

för var och en som avses med beslutet. Om inte detta sker, är

beslutet utan verkan.

Ett utdrag ur registret skall Ett utdrag ur registret skall

genast sändas till Patent- genast sändas till Radio-

och registreringsverket varje och TV- verket varje gång

gång ett beslut har ett beslut har antecknats i

antecknats i det. det.

Av konstitutionsutskottet framlagt

Förslag till

Bilaga 10

Lag om ändring i lagen (1994:400) om ändring i lagen

(1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:400) om ändring i

lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens

och yttrandefrihetsgrundlagens områden att 3 kap. 17 § skall

utgå.

Konstitutionsutskottet

1994-03-03

Kl. 09.03--11.06, 11.21--12.11, 13.00--15.38

Bilaga 11

Gemensam utfrågning med konstitutionsutskottet och

justitieutskottet om barnpornografi

Britta Bjelle: Jag vill börja med att hälsa er alla

välkomna till denna utfrågning om barnpornografi, som arrangeras

av konstitutionsutskottet och justitieutskottet tillsammans.

Bakgrunden till utfrågningen är att det under den allmänna

motionstiden har väckts ett 20-tal motioner som berör

barnpornografi. Som ett led i beredningen av de motionerna har vi

velat inhämta mer kunnande och synpunkter innan vi tar slutgiltig

ställning i de frågor som motionerna berör.

Senast som justitieutskottet behandlade frågor om

barnpornografi var i mars förra året. Då beslutade riksdagen att

straffmaximum för barnpornografibrottet skulle höjas från sex

månaders till två års fängelse. Vid det tillfället behandlade vi

också ett antal motioner som föreslog att innehav av

barnpornografiska alster skulle kriminaliseras. Eftersom

justitiekanslern då hade fått regeringens uppdrag att utreda

behovet av åtgärder rörande bestämmelser om olaga

våldsskildringar och förhållandevis nyligen hade avgivit sin

promemoria till regeringen, avstyrkte utskottet motionerna och

hänvisade till att justitiekanslerns promemoria var föremål för

beredning i Justitiedepartementet. I vårt betänkande skrev vi

emellertid att en kriminalisering av innehav ytterligare skulle

understryka hur allvarligt samhället såg på hanteringen av

barnpornografi men att vi avvaktade med ett ställningstagande

tills Justitiedepartementet haft möjlighet att bereda

justitiekanslerns promemoria.

Sedan till hanteringen i dag.

Justitie- och konstitutionsutskotten har kommit överens om att

justitieutskottet skall disponera förmiddagen för att få

synpunkter på de kriminalpolitiska aspekterna av problemet, och

konstitutionsutskottet disponerar eftermiddagen för de

tryckfrihetsrättsliga aspekterna.

Justitieutskottet har inbjudit justitiekanslern Johan

Hirschfeldt, som har med sig byråchefen Håkan Rustand. Vi har

vidare bjudit in riksåklagaren Torsten Jonsson.

Rikspolisstyrelsen representeras av byråchefen Mats Vangstad och

polisintendent Ann-Marie Orler. Sveriges Advokatsamfund

representeras av generalsekreteraren Lars Bentelius och advokat

Sven Unger. Barnombudsmannen representeras av Tora Holst och

Anders Danielsson, Rädda Barnen av Karin Söder och Helena Karlén,

Svenska UNICEF-kommittén av Eva Lannerö, Margareta Israelsson och

Ingvar Hiertsiö samt Riksförbundet BRIS av Bodil Långberg och Iba

Swahn. Vi har också inbjudit professor Eva Lundgren, professor

Lars Lidberg och statssekreterare Krister Thelin.

Vi har tänkt oss den ordningen att justitiekanslern,

riksåklagaren och representanter för Rikspolisstyrelsen och

Sveriges Advokatsamfund får hålla korta inledningsanföranden, och

sedan kommer de båda utskottens ledamöter att få möjlighet att

ställa frågor. Därefter hade vi tänkt att låta Eva Lundgren tala

om sambandet mellan barnpornografi och sexuella övergrepp mot

barn, och utskottens ledamöter får tillfälle att ställa frågor i

anslutning till det anförandet. Under det sista passet på

förmiddagen skulle representanter för barnombudsmannen och de

inbjudna organisationerna få ange vilka brister de menar finns i

de nuvarande reglerna.

Thage G Peterson: Jag vill helt kort ange bakgrunden till

dagens utfrågning.

Under den allmänna motionstiden i år har det väckts ett 20-tal

motioner här i riksdagen med krav på åtgärder mot barnpornografi.

I de flesta krävs att innehav av barnpornografi skall vara

straffbart. Jag vill se alla dessa motioner som ett uttryck för

den avsky vi alla känner över hur barn behandlas och utnyttjas i

barnpornografiska bilder, särskilt film och videogram.

Till konstitutionsutskottet har det till i går inkommit drygt 2

000 brev med tillsammans 150 000 namnunderskrifter. De är

offentliga handlingar och finns tillgängliga i

konstitutionsutskottet.

Till konstitutionsutskottets uppgifter hör att behandla

motionerna. Konstitutionutskottet har den 8 februari i år

enhälligt beslutat att behandla frågan om kriminalisering av

innehav av barnpornografi med sikte på ett riksdagsbeslut våren

1994. Samtidigt beslutade konstitutionsutskottet att ge

justitieutskottet tillfälle att avge yttrande över motionerna och

att anordna denna utfrågning tillsammans.

Utfrågningen anordnas som ett led i de båda utskottens

behandling av frågan. Det som kommer fram vid utfrågningen kommer

att bilda underlag för den fortsatta behandlingen.

Konstitutionsutskottet kommer sålunda att lägga fram ett

betänkande så att riksdagen kan ta ställning till

barnpornografifrågan i vår. Om regeringen lägger fram en

proposition, kommer den att behandlas i samma betänkande. Att ett

betänkande arbetas fram i vår blir dock inte beroende av att

regeringen lägger fram en proposition, men jag skulle välkomna en

proposition.

Åtgärder som riktar sig mot innehav av barnpornografi rör

bestämmelser i två grundlagar, nämligen tryckfrihetsförordningen

och yttrandefrihetsgrundlagen.

Grundlag stiftas genom två likalydande beslut. Det andra

beslutet får inte fattas förrän val till riksdagen hållits efter

det första beslutet. För att det andra beslutet skall kunna fatts

redan efter valet fordras som regel dessutom att ett förslag har

legat på riksdagens bord nio månader före valet. Den tidpunkten

var den 17 december 1993, och den dagen fanns inget förslag på

riksdagens bord i den frågan.

Från niomånadersregeln kan konstitutionsutskottet emellertid

medge undantag. För det krävs dock att minst fem sjättedelar av

utskottets ledamöter förenar sig om ett sådant undantag. Jag vill

understryka att något beslut om undantag inte har fattats. Den

frågan bör tas upp först längre fram när det står klart vilket

förslag som konstitutionsutskottet överväger att lägga fram i

sitt betänkande.

Det ligger i sakens natur att möjligheten att göra undantag

från niomånadersregeln måste användas med största varsamhet.

Jag skulle vilja avsluta med att säga att vad som kommer fram

vid utfrågningen i dag också kommer att bilda underlag för

konstitutionsutskottets bedömning i den frågan.

Johan Hirschfeldt: Min uppgift här är att inledningsvis ge

en översikt över hur den nuvarande lagstiftningen ser ut och tala

litet om erfarenheterna av dess tillämpning. Jag börjar med de

straffrättsliga bestämmelserna.

Barnpornografibrottet tillkom år 1980. De erfarenheter man hade

då gällde mest bilder som hade förekommit i tryckta skrifter --

videofrågan och filmaspekten på ärendet var då inte

aktualiserade. Det finns i dag bestämmelser i 16 kap. 10 a i

brottsbalken och vidare i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen. Nyss nämndes den straffskärpning som

har ägt rum när det gäller barnpornografi från sex månader till

två år. Det finns en praktisk processuell effekt av den

straffskärpningen, nämligen att preskriptionstiden för brottet

förlängs från två år till fem år. Det gäller

brottsbalksbestämmelsen och det gäller filmer och videogram med

barnpornografi enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

Grunderna för kriminalisering angav man i förarbetena till två.

Den ena är att ett barnpornografibrott inrymmer en

integritetsskada för barn som medverkat i en sådan skildring. Den

andra grunden är att barnpornografibrottet är kränkande för barn

över huvud taget, oavsett om de har medverkat i skildringen

eller inte.

Jag skall sedan uppehålla mig litet vid rekvisiten för att vi

skall ha situationen klar för oss.

Det skall alltså vara fråga om en bild. Under

tryckfrihetsförordningen faller bilder i tryckta skrifter. Det

kan vara avtryckta fotografier, det kan vara teckningar, det kan

vara bilder av ett verkligt skeende eller ett montage eller en

bild som är sammansatt av olika beståndsdelar. Bilden kan ha

verklighetsbakgrund eller mera inrymma fantasimoment.

Yttrandefrihetsgrundlagen gäller bilder i film, videogram och

television. Det kan vara rörliga bilder eller stillbilder i de

medierna, och det kan vara bilder av ett verkligt skeende eller

en animering.

Enbart under brottsbalkens bestämmelse om barnpornografibrott

faller dels bilder och teckningar som inte är tryckta -- ett

vanligt fotografi eller en ritad bild -- dels bilder i datanät.

Det är viktigt att beakta att den spridning av barnpornografiska

bilder som kan förekomma i datanät via uppkoppling med modem

faller utanför yttrandefrihetsgrundlagen och alltså enbart under

brottsbalken.

Vad som är straffbart är att skildra barn i pornografiska

bilder. Den skildringen kan vara av olika karaktär. Det kan vara

en verklig händelse som skildras i bild -- då inrymmer

skildringen vanligen också ett sexualbrott i sig -- alltså en

skildring av en våldtäkt eller ett sexuellt utnyttjande, men det

kan också vara skildringar som innefattar misshandel eller annan

brottslighet. Man kan naturligtvis tänka sig undantag från den

huvudregeln. Det kan vara fråga om ett barn som smygfotograferas.

Det kan också vara teckningar eller animationer.

Sedan skall det vara fråga om en pornografisk bild. Vad ligger

i det begreppet? Förarbetena säger att det skall vara fråga om

handlingar av uppenbart sexuell innebörd där barn är inbegripna.

Man säger också att det kan vara en skildring av ett barn som

görs på ett sådant sätt att det vädjar till sexualdriften. Vad

detta närmare är skall bedömas enligt vanligt språkbruk och

allmänna värderingar, dvs. det finns inte någon en gång för alla

given uppfattning om var gränsen går.

Jag kommer senare tillbaka till gränsdragningsfrågan och skall

nu bara nämna att i förarbetena till brottsbestämmelsen

uppmärksammas gränsdragningsproblemet i två fall. Det ena gäller

s.k. naturistskildringar eller nudistskildringar, och det andra

gäller gränsdragningen, när ett barn upphör att vara barn och

blir vuxet. Det beskrivs i förarbetena så, att ett barn upphört

att vara barn när könsmognadsprocessen är fullbordad. Det finns

alltså i den svenska regleringen inte någon bestämd åldersgräns.

Nästa rekvisit i brottsbegreppet är att det skall vara fråga om

att sprida barnpornografi. Det rekvisitet har blivit mycket

omdiskuterat nu i samband med Huddingemålet. Jag kommer tillbaka

till erfarenheterna av hur spridningsbegreppet skall förstås.

I brottsbalkskommentaren skrivs om detta begrepp följande:

Med begreppet sprida avses förfaranden som, när det är fråga om

tryckt skrift, omfattas av den i tryckfrihetsförordningen

stadgade spridningsrätten, dvs. åtgärder som innefattar att

exemplar av bilden hålls till salu, försänds eller distribueras

på annat sätt. Hit hör också fall där bilderna ställs ut eller

förevisas på annat sätt. Vidare omfattas även andra åtgärder som

gör bilden tillgänglig för allmänheten genom visning, genom film

eller TV-teknik. Alla tänkbara förfaranden genom vilka ett

bildinnehåll förmedlas eller görs tillgängligt för andra avses.

Att bilden förmedlas till allmänheten uppställs ej som något

krav. Om en bild ej förmedlas till allmänheten, fordras det dock

för att bilden skall anses som spridd något mer än att bilden

gjorts tillgänglig för endast ett fåtal personer.

Den sista meningen är särskilt viktig, och den funderade vi

åtskilligt över i Huddingeärendet. Man kan fråga, vad "ett fåtal

personer" är -- är det två, tre, fyra eller flera? Det är nog i

varje fall mer än två.

Begreppet spridning är det viktigt att tänka på när det gäller

import och export. Handlar det om barnpornografi i

grundlagsskyddade medier, kan samhället inte vidta åtgärder

förrän spridning har ägt rum -- vi har inget censurförbud enligt

de här grundlagarna. När det gäller export får man inte någon

ledning av förarbetena -- det är mera en praktisk

handläggningsfråga. I vissa fall är det justitiekanslern, i andra

fall det allmänna åklagarväsendet som har till uppgift att

ingripa.

Det finns slutligen i brottsbalksbestämmelsen ett

försvarlighetsrekvisit. Det är en viktig punkt. Ett

barnpornografibrott föreligger bara om gärningen inte med hänsyn

till omständigheterna är försvarlig. Det innebär att man skall ta

hänsyn till syftet bakom framställningen. Det gäller kanske en

målad tavla med ett naket barn på, en framställning som kanske av

någon uppfattas som barnpornografisk, medan den av andra bedöms

som försvarlig. Man skall också ta hänsyn till det sammanhang i

vilket materialet förekommer -- det kan vara en nyhetssändning

där samhällsproblemet barnpornografi behandlas, det kan vara

fråga om en vetenskaplig eller konstnärlig framställning,

nyhetsförmedling eller annat.

Försvarlighetskriteriet kompletteras i tryckfrihetsförordningen

och yttrandefrihetsgrundlagen med ytterligare en bestämmelse, den

s.k. instruktionen, som särskilt understryker vikten av att man

ser till syftet bakom en framställning och inte bara till det

uttryck den har fått.

Sammanfattningsvis kan man säga att bakomliggande brott är

straffbara i sig. Spridande av sådana här skildringar är

straffbart, och enligt tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen gäller ett ensamansvar. Det innebär att

en person skall straffas för brottet, i första hand

utgivaren. När det gäller barnpornografiska videogram framträder

normalt inte någon utgivare, och i regel är inte heller nästa

person i kedjan, framställaren, så lätt att nå. Den tredje

personen i kedjan är utspridaren, som får svara för

utspridningsbrottet. Det kan dock vara flera personer som får

bära utspridaransvaret.

I gällande lagstiftning finns den principen, att innehav av

sådana här skildringar inte är straffbart. Sedan kan man tänka

sig att en person som är innehavare börjar att själv framställa

eller utsprida skildringarna på nytt i någon ny form och i ny

version, och då är det naturligtvis straffbart som ett

spridningsbrott.

Till straffet för alla de här brotten knyts en rättspåföljd,

nämligen att materialet kan förstöras. På

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område

gäller att alla för spridning avsedda exemplar som påträffas

skall kunna förstöras. Det betyder att de exemplar som påträffas

hos en innehavare inte kan omfattas av gällande

konfiskationsregler. I tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen har man gjort en begränsning till de

för spridning avsedda exemplaren. Bakgrunden är att man inte har

velat att statsmakten skall leta i människors bostäder efter

litteratur och annat grundlagsskyddat material. Då har man

naturligtvis inte tänkt på barnpornografi, utan man har tänkt på

andra skildringar som tryckfrihetsförordningen skall skydda, men

detta är skälet till att man har begränsat konfiskationsregeln

till exemplar som är avsedda för spridning.

Jag skall sedan ta upp de processrättsliga reglerna.

När det gäller brottsbalksbrott, som kan avse ett vanligt

fotografi, har det vanliga åklagarväsendet ansvaret för att föra

ärendet till domstol, och i det fallet har jag inte några egna

erfarenheter.

När det däremot gäller tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens område är JK exklusiv åklagare. Det

betyder att vanliga åklagare och det vanliga polisväsendet inte

självständigt får initiera tvångsåtgärder enligt

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Husrannsakan och beslag är åtgärder som JK fattar beslut om. I

praktiken går det till på det sättet, att ärendet föredras för JK

av en åklagare eller en polisman på orten. En åklagare ges JK:s

uppdrag att genomföra förundersökning och redovisa den för JK,

och sedan är det JK som tar ställning till om åtal skall väckas

eller inte. Det här är en viktig avgränsning, som naturligtvis

behöver beaktas också ur resurssynpunkt.

Jag skall nu säga ett par ord om husrannsakan.

Husrannsakan äger rum med stöd av bestämmelser i

rättegångsbalken. Enligt den gäller vissa förutsättningar för när

en åklagare får besluta om husrannsakan. Grundfallet är att det

finns anledning att anta att ett brott har förövats -- då har

polisen rätt att eftersöka föremål som kan tas i beslag eller som

kan ge utredning om brottet. Sedan finns det en begränsande

regel, att hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brott

får man genomföra husrannsakan, endast om det finns synnerlig

anledning att anta att man påträffar föremål som kan bli föremål

för beslag eller att man eljest kan vinna utredning om brott. Det

betyder att det skall mycket till för att man skall kunna besluta

om husrannsakan hos en medborgare i vederbörandes bostad.

När ett sådant här brott skall åtalas åligger det åklagaren att

ange vilka skildringar och vilka moment i skildringarna som är

staffbara. Om en person innehar 100 videogram och 95 av dem

innehåller barnpornografi, kan man inte påstå att de övriga 5

också gör det, utan de måste granskas, och om det inte förekommer

barnpornografi i dem, skall de givetvis föras undan.

Åklagaren kan också föra en objektiv konfiskationstalan i

sådana fall där man inte påträffar någon ansvarig. Det kan tänkas

att det i ett skogsparti påträffas en samling barnpornografiska

videogram som verkar vara avsedda för att spridas på marknaden --

då kan en domstol förklara att detta är barnpornografi som skall

förstöras.

Som ni säkert känner till förekommer det juryprövning i mål

enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, om

inte parterna avstår från en sådan prövning, vilket förekommer

emellanåt.

Jag går över till de praktiska erfarenheterna.

Som jag nämnde ankommer det inte på JK att bedöma datorbilder i

den mån det är fråga om brottsbalksbrott. Jag har sett någon

enstaka datorgrafisk bild i någon utredning, och jag kan bekräfta

att den tekniska kvaliteten på en sådan bild kan vara

förvånansvärt hög, mycket bättre än hos vanliga tidningsbilder.

Ni känner till att det finns en fällande dom för spridning i

datanät, och det pågår tydligen ytterligare en förundersökning.

Jag har anfört en del synpunkter på den nya tekniken i mitt

remissvar till regeringen. Det är saker som kommer att belysas

senare i dag. Det finns anledning att se med stort bekymmer på

möjligheterna för samhället att på ett effektivt sätt förhindra

spridning av barnpornografi i dator via datanät, men det är inte

en fråga för tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen.

Jag går förbi problemen om import och export, men jag kan svara

på frågor om dem. Jag skall i stället säga några ord om JK:s

erfarenheter.

Under 1980-talet förekom det mycket sällan sådana här

utredningar. Det finns egentligen bara två större ärenden som JK

gick fram med, och de gällde tryckfrihetsförordningens

bestämmelser. Det ena var ett beslag som man gjorde hos ett

förlag som spred stora mängder barnpornografiska tidskrifter,

vanligen producerade på kontinenten. Det ledde till fällande dom.

Det material som påträffades där dyker nu upp i nya utredningar.

Det är alltså gamla tidskrifter som är i omlopp. De spreds för

länge sedan och byts nu eller köps och säljs i de här kretsarna.

Det andra ärendet blev mycket omskrivet i medierna och

debatterades livligt. Det ledde till friande dom. Det var den

s.k. ETC-bilden -- ett fotografi av en liten pojke och en kvinna.

Den bilden åtalade JK, men den friades. Den ansågs väl vara

konstnärligt försvarbar.

Vi kommer så över till yttrandefrihetsgrundlagen.

Vad gäller den öppna handeln -- kiosker och videoaffärer --

utövar biografbyråns kontrollanter tillsyn. De påträffar i varje

fall numera inte någon barnpornografi i de sammanhangen. Enligt

vad erfarenheten visar är detta inte något problem i den öppna

handeln, utan man får gå ett steg vidare, till

postorderbranschen.

Där har JK gjort i varje fall tre större tillslag och har fått

informationer genom anmälningar från biografbyrån i åtskilliga

andra fall. De ärendena har nästan uteslutande rört olaga

våldsskildringar. Det finns två stora mål i Stockholms tingsrätt

om detta.

I de här sammanhangen har man påträffat enstaka

barnpornografiska videogram, avsedda för spridning. I det ena

stora målet i Stockholms tingsrätt om olaga våldsskildringar

finns det med två videogram, som JK ansåg gällde barnpornografi.

De båda ärendena avser kommersiella produkter på den

internationella marknaden. Det gäller barn som är förhållandevis

högt uppe i åldrarna, så att gränsdragningen mellan barn och

vuxna aktualiseras.

I samband med ett tillslag nyligen såg vi en ny företeelse i

den här branschen. Det är någonting som också utgör ett

gränsdragningsproblem. Man kan beskriva det som filmer där

flickor i tio--elva-årsåldern bytte kläder, sminkade sig och

dansade på ett utmanande sätt. Det var en ny företeelse, som kan

vara svårbedömd.

Jag måste här säga litet mer om Huddinge- och

Norrköpingsutredningarna, eftersom vi där stötte på det

allvarliga samhällsproblem som dagens utfrågning handlar om.

Huddingeutredningen var egentligen det första stora målet som

rörde yttrandefrihetsgrundlagen som sådan. I det målet tvingades

JK gå igenom ett stort antal problem om

yttrandefrihetsgrundlagens tillämpning. Vi stötte på tekniken med

masterband, ett helt bibliotek av videogram hos personer som hade

mycket avancerad videoutrustning i bostaden. Det fanns ett

100-tal masterband, och från det biblioteket spreds skildringarna

efter beställning. Enligt kundens önskemål plockade man ut olika

sekvenser ur biblioteket och sammanställde ett nytt band, som

skickades ut.

En viktig fråga i det här målet blev vad åklagaren måste

bevisa. För säkerhets skull genomförde vi en mycket noggrann

utredning, där vi sökte föra i bevis hur olika sekvenser spreds.

Ett antal sekvenser hade spritts till tre, fyra eller fem

personer, och vi kunde visa vilka personer som hade fått de olika

sekvenserna. Vi lade fram vittnesbevisning på den punkten under

rättegången. Den åtgärden vidtog vi därför att vi menade att vi

måste gardera oss mot risken att domstolen kunde mena att det

här biblioteket inte var spritt utan var ett privatinnehav.

Nu hade vi full framgång i det målet. Domstolen ansåg att hela

biblioteket av masterband stod till salu. Biblioteket i bostaden

var ungefär som en bokhandel eller ett postorderföretag. Följden

blev att man sedan kunde konfiskera hela biblioteket. Det är en

viktig erfarenhet inför kommande rättegångar, och det underlättar

för åklagarna att styrka spridningsrekvisitet.

I Huddingeärendet gjordes det en viss avgränsning. Vi

koncentrerade oss på två huvudmän och ett par utlöpare i landet,

så att det blev några domar.

Norrköpingsärendet är av litet annan karaktär. Där framträder

nätverksmodellen mycket tydligt -- det är fråga om spridning i

form av köp, byten eller lån mellan personer som brevväxlar,

kanske med utgångspunkt från en kontaktannons i någon tidskrift

som intresserar de här grupperna. Man har beslagtagit många

videogram. Man har också beslagtagit korrespondens och kartotek

och utlåningsjournaler och annat sådant material.

Husrannsakning har gjorts hos personer som har förekommit i

korrespondensen. Man har då påträffat videogram hemma hos dem och

kanske ytterligare korrespondens med andra medlemmar i nätverken

-- man kan säga att det har varit fråga om ett antal nätverk som

haft kontakt med varandra.

Materialets karaktär i Huddinge- och Norrköpingsutredningarna

är mycket varierande, men där finns mycket grova skildringar av

även mycket små barn i sexuella situationer, där det alltså är

fråga om skildringar av sexualbrott.

De omfattande beslagen kommer att leda till konfiskation i den

mån det kan visas att materialet varit avsett för spridning, men

om det tagits i beslag hos en innehavare, måste sedan beslaget

hävas och filmen återlämnas.

Slutligen några ord om tillämpningsfrågor och effektivitet i

största allmänhet.

Hos JK, som är en liten myndighet, där detta är en av många

andra ansvarsuppgifter, vet vi inte mycket om den här företeelsen

allmänt sett -- vi har bara de kunskaper som de pågående

utredningarna ger oss. Därför kan jag inte komma med några

närmare uppgifter på den punkten. Jag vet heller inte så mycket

om de kriminalpolitiska aspekterna på ämnet: vilka åtgärder som

är verkningsfulla och hur man avhåller pedofiler från sådan här

brottslighet.

Jag har skrivit i yttrandet till regeringen att vi har sett att

det finns även yngre män med i de här kretsarna, och där finns

människor som ägnar sig åt verksamheter bland barn och ungdom.

Det finns i materialet -- den saken har bekräftats under senare

tid -- inspelningar som gjorts i Sverige, även om de enligt vad

vi har sett hittills inte utgör någon majoritet i materialet.

Torsten Jonsson: Jag har blivit ombedd att svara på två

frågor: finns det brister i nuvarande reglering och i så fall

vilka? Finns det några förslag till åtgärder?

Ja, det finns brister i nuvarande lagstiftning. Jag skall

beröra bara en enda punkt, och jag tycker det är viktigt att jag

klargör vad jag talar om. Jag talar om avbildningar av ett

faktiskt sexuellt övergrepp mot barn. Det gäller fotografier,

inkl. datoriserade bilder, filmer och videogram, eller andra

motsvarande direkta avbildningar av övergrepp. Jag undantar

alltså skriftliga skildringar och vad som är resultatet av någons

tänkande eller önsketänkande eller fantasier eller vad som är

frukten av ett konstnärligt skapande. Jag talar bara om bilder av

faktiskt utförda övergrepp mot barn.

I det avseende som jag tar upp är det inte fråga om några

etiska eller moraliska värderingar. Inte heller är det fråga om

god smak. Det är uteslutande fråga om ett enda skyddsvärt

intresse, nämligen barnets rätt att inte få sin integritet kränkt

genom att bilder som skildrar övergrepp mot barnet används i icke

försvarliga syften.

Låt oss säga att en man -- för det är oftast en man -- begår

ett övergrepp mot ett barn och blir dömd för det. Barnet vet att

mannen har filmat händelsen, men den nuvarande lagstiftningen är

sådan att barnet inte kan göra någonting åt att den här mannen

förmodligen har kvar filmen och ser på den varenda kväll. Han

kanske t.o.m. efter det att straffet är avtjänat talar om för

flickan att han har en film av vad som hände mellan dem men att

han är noga med att inte sprida den utan bara låta ett fåtal av

sina pedofilvänner komma hem och se på filmen.

Detta kan ske i dag -- är det rimligt? Hur skall vi komma till

rätta med det? Fråga är om det behövs ett straffbud -- man kan ju

tänka sig en regel om att konfiskation skall kunna äga rum.

Först och främst markerar vi genom ett straffbud vårt

avståndstagande från en företeelse som vi absolut vill skall

upphöra. Vi visar genom straffbeläggningen att vi verkligen menar

allvar och är beredda att sätta kraft bakom orden.

Vilken effekt skulle det få? Faktiskt är ju de flesta människor

laglydiga. Pedofilerna har redan genom övergreppet visat att de

inte är laglydiga i allt. Tanken på att det finns ett straffbud

avhåller dock i de flesta fall oss människor från att begå de

gärningar som det är fråga om. Finns det ett straffbelagt förbud

mot att gå mot röd gubbe, går folk inte mot röd gubbe --

åtminstone föll det aldrig mig in att gå mot röd gubbe på den

tiden då det var straffbelagt. I och med att en handling är

straffbelagd tar man en medveten risk om man överträder

straffbudet. Förbudet mot professionell boxning kan tas som

exempel på en strafflagstiftning som hade starkt genomslag. Jag

tror att det bara har varit ett enda fall där man kunnat

konstatera en överträdelse. Normalt följs alltså straffbud i

Sverige.

En praktisk synpunkt, som inte har särkilt stort värde

teoretiskt i sammanhanget, är att ett straffbud skulle vara en

förutsättning för att en åklagare i ett normalt ärende skulle

kunna göra husrannsakan. Husrannsakan får äga rum bara om det

finns misstanke om brott, där fängelsestraff ingår i

straffskalan.

De straffprocessuella tvångsmedlen skulle vi vid en

straffbeläggning få helt och hållet på köpet. De

straffprocessuella tvångsmedlen är vi åklagare vana att hantera.

En förutsättning är dock att det är straffbelagt.

Vad är det då som skall straffbeläggas? Innehav, har det sagts.

Jag menar att man måste tänka litet längre -- man måste se till

de strafformer som ligger nära omkring. Det som ligger närmast

till hands är att göra en jämförelse med narkotika. Vi hade

tidigare bekymmer i tillämpningen därför att innehav var

straffbelagt, men vissa andra former av narkotikahantering kom vi

inte åt. Jag tänker på införsel, utförsel, överlåtelse och kanske

t.o.m. upplåtande av bilder och filmer av det här slaget.

Självfallet måste man vara mycket noga med att inte träda andra

intressen för när -- jag tänker på de synpunkter som

justitiekanslern anförde på försvarlighetsrekvisitet vad gäller

de nuvarande reglerna i tryckfrihets- och

yttrandefrihetslagstiftningen. Men här ser jag inga större

svårigheter. En regel om att man skall straffas för innehav av

barnpornografiska filmer och bilder kan mycket lätt förses med

ett tillägg, att regeln inte skall gälla om innehavet är

försvarligt. På det viset har vi möjlighet att rädda intresset av

fritt konstnärligt skapande och vetenskaplig forskning och även

det fria samhällsintresset. En journalist som i samband med ett

utredningsuppdrag för en artikel innehar en sådan bild har samma

rätt att åberopa detta som de ansvariga för det TV-program som

justitiekanslern friade för inte länge sedan. JK:s beslut är

återgivet i det grundmaterial som finns hos justitieutskottet.

Det har talats om bevissvårigheter vid en straffbeläggning. På

ett sätt blir jag rörd, eftersom det inte är många som tänker på

åklagarnas bevissvårigheter i vanliga mål, men om det är fråga om

att tumma på bevisningen för att göra uppgiften lättare för oss

åklagare betackar vi oss för hjälpen. Med all respekt för den

välvilja som ligger bakom vill vi ha ett besvärligt

bevisläge. Det kräver rättssäkerheten, och det kräver vårt eget

intresse av att driva en verksamhet som vi verkligen tror på.

Det är klart att det uppstår bevissvårigheter. Med datorns

hjälp kan man förändra, klippa och sätta ihop bilder, men det

ankommer på åklagaren att bevisa att det är ett verkligt

övergrepp som har ägt rum och att det inte är fråga om någon

fejkad komposition med datorns hjälp.

Att det är svårt att bevisa är inte ett skäl mot att

kriminalisera. Tvärtom är det ofta så, att vi känner särskilt

stort ansvar inför de brott vi har svårt att bevisa, eftersom vi

måste reagera med kraft och avståndstagande i de få fall som

uppdagas.

De synpunkter jag här har framfört anförde jag vid en hearing

tidigare inför Justitiedepartementet. Efter det att jag hade fört

fram dem lade Madeleine Leijonhufvud fram ett förslag, som jag

tycker var oerhört enkelt och skär rakt igenom alla svårigheter.

Jag tycker att det var alldeles utmärkt. Jag vill avslutningsvis

ansluta mig helhjärtat till Madeleine Leijonhufvuds förslag. Det

enda jag har emot förslaget är att jag inte själv kom på det.

Mats Vangstad: Jag kan begränsa mitt anförande eftersom

Johan Hirschfeldt sade 75 procent av det jag tänkte säga och

Torsten Jonsson sade de återstående 25 procenten. Jag instämmer

helt och hållet i deras anföranden.

Polisens erfarenheter inom området är, tack och lov,

begränsade. Det talades om Huddingehärvan. Den rörde två

distributörer och ca 110 filmer. Det gjordes sex s.k.

utredningsbeslag. Det rörde sig nästan enbart om försäljning.

Norrköping: 15 misstänkta, 2000 filmer, som polisen skall gå

igenom. Det rörde sig nästan enbart om byten.

Stockholm har under de senaste fyra åren haft cirka 20

anmälningar. I ett av de fallen förekom det en resväska full med

barnpornografiska videofilmer, men där kunde man inte styrka

något spridningsrekvisit, utan det gällde enbart innehav.

Utredningsproblem finns. Det handlar om att styrka uppsåt.

Justitiekanslern talade om kopior och masterband som klipps och

sätts samman. Jag påminner om vad Rikspolisstyrelsen skrev i sitt

yttrande i den här frågan, att det kan komma en teknik med

interaktiva videofilmer och CD. Det är inte fråga om att beställa

vad som skall hända, utan tittaren själv styr vad som skall

hända.

Jag kan gå förbi problemen i samband med Huddingefallet och går

in på Norrköpingsproblemen, som huvudsakligen är

utredningsproblem för polisen. Det är 2 000 filmer man skall

titta på, så man måste lägga ner åtskillig tid på uppgiften.

Jag skall vidare beröra ett särskilt problem i

Norrköpingsfallet. Vid en husrannsakan hos köpare och distributör

hittade polisen 100 filmer innehållande barnpornografi. Den

misstänkte vitsordade att han bytt till sig 25 filmer från A, 25

från B och 50 från C. Problemet för utredarna är att den

misstänkte inte hade någon aning om vilka filmer som kom från A,

B och C. Någon märkning av filmerna förekom inte. I detta fall

kan det enligt utredarna i Norrköping bli problem att styrka att

A, B och C spritt filmerna, om polisen inte kan identifiera vilka

filmer som kommer från A resp. B och C.

Huruvida detta är ett exempel på verkliga problem vid en

eventuell huvudförhandling är oklart, eftersom huvudförhandling

ännu inte har hållits.

Vad är då lösningen? Vi har ombetts att tala om brister och

föra fram förslag till åtgärder. Rikspolisstyrelsens förslag till

åtgärd är att kriminalisera innehav av barnpornografi.

Självfallet måste man vara mycket restriktiv med att

kriminalisera företeelser.

Åklagarutredningen har på ett utmärkt sätt tagit upp fem

punkter, som man skall gå igenom noga innan man tillgriper

kriminalisering:

Är det en påtaglig skada? Ja, utan tvekan, menar vi.

Finns det alternativa sanktioner? Här kan man fundera över om

sanktionerna skulle vara verkningsfulla. Vi har svårt att hitta

några alternativa sanktioner. Vi skulle gärna se att man kom på

brottsförebyggande åtgärder -- jag återkommer senare till den

frågan.

Gärningens allvar -- ja, vi tycker att den är utomordentligt

allvarlig.

Är det ett effektivt medel? Här vill jag återknyta till vad

Riksåklagaren sade om narkotikaproblematiken. Jag vill visa på

hur polisen har svängt i sin syn på hur narkotikaproblemen skall

angripas. Tidigare inriktade man merparten av de polisiära

resurserna mot importledet och langarledet, men nu inriktas

merparten av resurserna på konsumtionsledet. Vi resonerar så, att

efterfrågan styr utbudet och att det i mycket liten utsträckning

är utbudet som styr efterfrågan. Samma resonemang tillämpat på

barnpornografi innebär att om det inte finns några köpare, är det

inte intressant att vara säljare och använda Sverige som marknad.

Vi tror att det samband mellan utbud och efterfrågan som finns på

så många andra områden gäller även här. Att hålla nere

efterfrågan skulle vara ett förebyggande moment, och därmed

skulle vi komma åt den ökade spridningen.

Har rättsväsendet resurser? Det handlar snarare om våra

möjligheter att ta hand om material som vi stöter på. Det är inte

så att vi kan hitta mängder av filmer bakom disken i affärer, och

därför har vi inte heller gjort stora beslag, men när vi av någon

anledning ramlar över barnpornografiska alster skall vi kunna

hantera dem enligt den sedvanliga rättsprocessen.

Även vi instämmer helt i Madeleine Leijonhufvuds förslag.

Sven Unger: Det är de kriminalpolitiska synpunkterna som vi

skall diskutera nu under förmiddagen, och i det avseendet tycker

Advokatsamfundet att vi inte har några problem att brottas med.

Det är mycket lätt för mig att hålla med om vad Riksåklagaren här

sade om kriminalisering av innehav, och jag koncentrerar mig på

den frågan nu, eftersom den är en av de viktigaste.

Det är värt att kriminalisera innehav. Att det kan vara svårt

att bevisa spelar ingen roll -- det är inte värre än i fråga om

andra brott, och bevissvårigheter utgör inget skäl att inte

kriminalisera. Jag är övertygad om att man kan skapa de undantag

som de flesta tycker behövs, alldeles som man kan skapa undantag

i andra situationer.

Från kriminalpolitisk synpunkt -- bortsett från

tryckfrihetsrättsliga och yttrandefrihetsrättsliga aspekter -- är

det alltså inget problem. Som en sammanfattning kan jag säga att

vi inte har någonting emot en kriminalisering. Det betyder

praktiskt att de fall där det inte är fråga om en

informationsbärare i tryckfrihetsrättslig eller i övrigt

yttrandefrihetsrättslig mening -- det finns också sådana fall

-- är det inget problem. De tryckfrihetsrättsliga synpunkterna

skall vi tala om senare i dag.

Jag vill bara antyda att vi anser att Justitiekanslerns förslag

om att man inte skall behöva lämna tillbaka alster som är tagna

under utredning är väl avvägt, men vi är ännu så länge mer

tveksamma när det gäller att gå vidare. Jag säger det inte därför

att vi skulle ha intresse för den som innehar barnpornografi,

utan av intresse för dem som har informationsbärare vars innehåll

bör skyddas. Men det skall vi tala om i eftermiddag. Från

kriminalpolitisk synpunkt håller vi gärna med Riksåklagaren i

allt vad han har sagt.

Britta Bjelle: Då har vi lyssnat till

inledningsanförandena, och det är meningen att vi skall gå över

till en frågestund.

Ingbritt Irhammar: Med anledning av påannonseringen av

dagens program vill jag ställa en fråga till Krister Thelin. Det

kan verka underligt att konstitutionsutskottets ordförande säger

"om regeringen tänker lägga fram en proposition". Flera här i

salen känner till att en lagrådsremiss är på gång. Det verkar

underligt att man inte har sådana kontakter att det står klart

för konstitutionsutskottets ordförande vad som är på gång. Jag

tycker därför att det kan vara lämpligt att Krister Thelin

förklarar hur långt ärendet har kommit.

Krister Thelin: Låt mig först få uttrycka min

tillfredsställelse över att representanter för andra statsmakten

också får vara närvarande när första statsmakten diskuterar så

här allvarliga frågor.

Med anledning av den redovisning som konstitutionsutskottets

ordförande gjorde för riksdagens behandling och i anslutning till

Ingbritt Irhammars fråga kan det vara på sin plats att redovisa

vad regeringen hittills har gjort. Frågan lämpar sig inte för

partipolitiska meningsskiljaktigheter, eftersom den är alltför

allvarlig för det. Det är också med allvar som regeringen har

behandlat frågan.

Bakgrunden är att frågan har varit anhängiggjord i

regeringskansliet en längre tid. En promemoria där frågan om att

förstärka skyddet för barn mot sexuella övergrepp behandlas,

remitterades i oktober med remisstiden utsatt till den sista

januari i år. Den var föregången av de lagändringar som

regeringen hade föreslagit och som riksdagen hade bifallit, såsom

Justitiekanslern har redovisat här, varigenom

barnpornografibrottet har fått sin straffskala ändrad från sex

månader till två år. Därigenom har statsmakterna markerat med

vilket allvar man ser på barnpornografibrottet.

I nämnda promemoria diskuterades utförligt om man skulle gå

vidare. Bl.a. mot bakgrund av framställningar från Rädda Barnen

och annat håll diskuterades, om man skulle ta steget att också

ändra rekvisiten för barnpornografibrottet. Ett problem är att

det inte enbart är fråga om brottsbalksbrott, utan också om brott

som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen. Därför är det kanske

inte så enkelt att man såsom Advokatsamfundets ordförande gjorde

kan diskutera detta enbart utifrån kriminalpolitiska aspekter.

Vore det så enkelt att det bara var en ändring i brottsbalken som

föreslogs, vore ändringen redan föreslagen och genomförd. Frågan

måste ses i hela dess vidd, och jag utgår från att dagens hearing

är ett sambruk mellan konstitutionsutskottet och

justitieutskottet.

I den diskussion som fördes i promemorian var

Justitiedepartementet inte berett att förorda en ändring av

barnpornografibrottets utformning. Under remissbehandlingen kom

massmediernas och allmänhetens intresse att inriktas på det s.k.

Norrköpingsfallet. Jag kanske får tillåta mig den reflektionen,

att om detta mycket allvarliga fall, där Justitiekanslern är

förundersökningsledare, inte hade inträffat, kan man undra i vad

mån dagens hearing över huvud taget hade ägt rum. Det fallet kom

att ge en uppmärksamhet åt frågan som också skapat en emotionell

atmosfär som har lett till att i vart fall i ett initialskede

dessa viktiga frågor kanske inte på alla håll har behandlats i

den atmosfär av saklighet och lugn som bör prägla överväganden

som gäller våra grundlagar -- detta sagt som en allmän bakgrund.

För att tillmötesgå intresset av att låta frågan få en grundlig

genomlysning höll Justitiedepartementet för nästan på dagen en

månad sedan en egen hearing, där deltagarna utgjordes av dem som

är kallade också till dagens hearing. Jag föreställer mig att de

synpunkter som framfördes då kommer att anföras också vid dagens

hearing -- det som hittills har sagts tyder på det.

Som underlag för den departementshearing som var ett resultat

av promemorian och dess förslag hade vi ett utomordentligt

värdefullt remissyttrande från Justitiekanslern, som från

regeringens synvinkel är den befattningshavare som bäst kan

spänna över båda sidorna av detta problem, såväl den

kriminalpolitiska som den grundlagsmässiga.

Vid hearingen hade mot bakgrund av Justitiekanslerns

remissyttrande tagits fram ett antal alternativ som skulle ange

möjliga vägar att gå vidare. Låt mig kort erinra om dessa

alternativ.

Ett var att man med frångående av de nuvarande begränsningarna

i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen skulle

bryta mot censurförbudet, dvs. utvidga den ansvarskedja som

Justitiekanslern redovisade och kriminalisera innehav utan hänsyn

till utgivar-, spridar- och distributörsansvaret. Det var det

mest ingripande alternativet. Det andra var att man med

bibehållande av censurförbudet skulle kriminalisera innehav, och

det tredje var det som advokat Sven Unger berörde avslutningsvis,

nämligen att man skulle nöja sig med att täppa till den lucka som

nu kan anses finnas genom att man, när man har gjort ett beslag,

enligt nuvarande ordning måste lämna tillbaka materialet. Man

skulle därigenom kunna konfiskera utan att kriminalisera.

De här tre alternativen finns i departementets och regeringens

överväganden, som är långt framskridna. Det mest ingripande

alternativet står icke längre på listan, och vad regeringen för

närvarande överväger är om man skall ta det principiellt viktiga

steget att genombryta tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen och med bibehållande av censurförbudet

kriminalisera innehav, eller om man skall nöja sig med den

likaledes principiellt ingripande åtgärden att lägga fram ett

förslag som enbart innebär konfiskation.

Frågan kompliceras naturligtvis av att grundlag är involverad.

Synen på grundlagsändringar bygger på att det skall finnas en

tröghet i systemet, som har tagit sig uttryck i

niomånadersregeln. Regeringen har efter samråd och överläggningar

med oppositionspartierna lagt fram omfattande förslag till

ändringar i grundlagen bl.a. som en följd av vår ansökan om

medlemskap i Europeiska unionen. Det har föregåtts av

partiledaröverläggningar så sent som i december. Hade då

oppositionspartierna varit intresserade av att ta upp frågan om

att ändra tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen

i detta avseende, hade det funnits tillfälle till det, men så har

icke skett. Det belyser det som jag sade inledningsvis, att det

fall som ännu inte är avgjort och som vilar i Justitiekanslerns

och de rättsvårdande myndigheternas händer har fått diskussionen

att ta den vändning den nu har tagit.

Regeringen har nu kommit så långt i sin beredning att

regeringens förslag -- förmodligen ett av de två alternativ jag

berörde -- kommer att framläggas vid regeringens sammanträde

kommande vecka. Det är viktigt att de två alternativ som nu

diskuteras finns då. Det är naturligtvis för tidigt att säga,

vilket av de två alternativen som regeringen kommer att fastna

för, men så här ser alltså beredningsläget ut, och det är mitt

svar på frågan.

Thage G Peterson: Jag är överraskad över inlägget. Jag

tycker att den här frågan om barnens bästa och barnens rätt är

illa lämpad för en interndiskussion. Det är också en litet

ovänlig behandling av de gäster som konstitutionsutskottet och

justitieutskottet har inbjudit till en utfrågning om

barnpornografi. Detta är riksdagens hearing och inte regeringens

hearing.

Eftersom Ingbritt Irhammar gjorde en kommentar till mitt

anförande vill jag säga att jag vid flera tillfällen direkt till

statsministern och justitieministern har uttalat att denna fråga

icke är lämpad för partipolitik. Jag har också vid flera

tillfällen i telefonsamtal med statsministern och

justitieministern inbjudit regeringen till samarbete i denna

fråga, eftersom jag och det parti jag företräder har barnens

bästa för ögonen.

I mitt inledningsanförande konstaterade jag två saker. Jag

konstaterade att något lagförslag icke fanns på riksdagens bord

den 17 december 1993. Jag konstaterade vidare att

konstitutionsutskottet vid sitt sammanträde den 8 februari

enhälligt hade beslutat att frågan om kriminalisering av

barnpornografi skulle behandlas med sikte på ett riksdagsbeslut

våren 1994.

Jag har icke fått någon information från regeringen om att en

lagrådsremiss skulle vara på väg. Däremot vill jag gärna

informera er om att statsråden Hellsvik och Laurén under gårdagen

begärde att få träffa mig för att ge vissa informationer den 7

mars klockan 11 -- jag har ändrat en resa för att möjliggöra för

de båda statsråden att informera konstitutionsutskottet.

Jag har ännu inte fått någon information från regeringen. Jag

välkomnar en proposition, men jag förstår inte den diskussion som

har förevarit här. Jag utgår ifrån att konstitutionsutskottets

och justitieutskottets ledamöter skulle få möjlighet att ställa

frågor till de gäster som har använt sin dyrbara tid för att ge

oss information, så att vi bättre kan behandla denna fråga. Jag

vägrar att se partipolitiskt på frågan, där det gäller att se

till barnens bästa och ingenting annat.

Ingbritt Irhammar: Jag förstår att det var en viktig fråga

jag ställde, eftersom vi på det sättet alla fick en upplysning.

Lars-Erik Lövdén: Jag skall gå tillbaka till vad

utfrågningen gäller, nämligen hur vi skall få ett brett underlag

för konstitutionsutskottets och justitieutskottets beredning av

frågan.

Det har förekommit bara ett fåtal fall där frågan om

barnpornografi har ställts på sin spets. De mest kända är

Huddinge- och Norrköpingsfallen. Av dem kan man knappast få någon

uppfattning om omfattningen av verksamheten, även om

Norrköpingsfallet rör ett stort antal filmer. Jag vill fråga

Rikspolisstyrelsen, och då närmast Mats Vangstad, om det går att

säga någonting mer om omfattningen av denna verksamhet i Sverige.

Jag vill också i anslutning till det ställa en fråga till Lars

Lidberg, om han från sina vetenskapliga erfarenheter kan säga

någonting om hur omfattande pedofilernas verksamhet är i Sverige.

Birthe Sörestedt: Med dagens regler är det tillåtet att

själv framställa filmer eller importera för eget bruk eller om

man bara visar dem för de närmaste vännerna, eftersom innehavet

inte är kriminaliserat. Kommer man till rätta med den saken med

hjälp av den lagstiftning som nu föreslås?

Dessutom vill jag fråga hur det förhåller sig med import och

export. Andra länder har kriminaliserat innehavet -- kommer

Sverige då att bli ett transitland som utnyttjas för import och

export av sådant här material?

Sigrid Bolkéus: Många länder har redan kriminaliserat

innehav av barnpornografi, bl.a. Norge 1992. Det vore intressant

att höra om någon av er känner till erfarenheterna från Norge --

har de besvärligheter uppstått där som har skildrats i dag?

I straffeloven i Norge står det att förbudet gäller inte bara

sexuella skildringar där barnet faktiskt är under 16 år, utan

också när barnet framställs som om det vore under 16 år. Jag

tänker på det gränsdragningsproblem som Johan Hirschfeldt tog

upp: När upphör man att vara barn?

Mats Vangstad: Beträffande frågan om omfattningen så vet vi

mycket litet om den. Varför det är utomordentligt svårt att svara

på.

Lars Lidberg: (Ohörbart, mikrofonen inte inkopplad)

När man ser till gärningsmännen finns det olika kategorier, de

som inte faller under kategorin tvångsstyrda och aggressiva

(mikrofonen inkopplas) och gärningsmän för vilka gärningen mera

har karaktären av lek eller närmande, alltså avtrubbade åldrade

gärningsmän i fall där barnet tar skada men där tortyrinslaget

inte är så påfallande. I det fall som jag har sett är det mycket

svåra och allvarliga filmer, och de som ser på dem är mycket

störda personer.

Därför tror jag inte man kan säga att det skulle vara så svårt

att övervaka den här verksamheten med hänvisning till att det

finns möjligheter att framställa filmer med datorer. Jag tror

inte att de här gärningsmännen är intresserade av

datakonstruerade filmer. Man kan inte använda det som en bas för

att inte ingripa. I det här fallet tar barnen svår skada. Det är

fråga om djupt störda gärningsmän, som man bör kontrollera och

som man naturligtvis kan hjälpa.

Britta Bjelle: Birthe Sörestedt ställde en fråga om export

av barnpornografi.

Johan Hirschfeldt: När det gäller export är det enligt

gällande lagstiftning så att vissa fall där

distributionsåtgärderna inleds i Sverige är straffbara enligt

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. I andra

fall där distributionsaktiviteterna huvudsakligen ligger

utomlands kan straffbarhet i Sverige tänkas föreligga och då med

stöd av brottsbalksregeln. I dessa senare fall måste dock

prövningen om dubbel straffbarhet beaktas, dvs. handlingen vara

straffbar också i det mottagande landet.

Det är ett kort svar på frågan.

Britta Bjelle: Det ställdes en fråga angående omfattningen

av denna företeelse och om hur det ser ut i andra länder,

exempelvis Norge. Är det någon som känner sig manad att svara?

Helena Karlén: Jag kan säga något om situationen i Norge.

Vi har på ett tidigt stadium skickat över en kopia av den norska

lagstiftningen till riksdagens utredningstjänst.

I Norge är åldersgränsen 16 år, och som det har beskrivits här

har man på ett klokt och utförligt sätt angivit att det gäller

barn som kan antas vara under 16 år.

Jag tror inte att det finns någon levande människa i världen

som kan ange den exakta omfattningen, men en siffra som har

angivits och som inte anses vara överdriven är att det skulle

finnas 250 miljoner videogram och filmer i omlopp i världen.

Siffran är några år gammal, men den ger någon indikation angående

omfattningen.

Vi fick i förra veckan uppgifter från holländska myndigheter

som säger att man i Holland den 25 oktober i höstas tillsatte en

speciell grupp med fyra--fem poliser som arbetar på heltid med

att bekämpa barnpornografi, eftersom man har kommit till insikt

om att det är en omfattande företeelse, som måste bekämpas. Under

dessa fyra månader har man beslagtagit 4 000 filmer, där det

figurerar 1 862 barn. Man bedömer att det bara är toppen av ett

isberg. Man har där ägnat kraft och resurser åt att försöka komma

åt företeelsen i stället för att sitta och vänta tills någonting

uppdagas av en slump såsom det skedde i både Huddinge- och

Norrköpingsfallet.

Det frågades hur det fungerar i Norge. Vi fick en föredragning

av polischefen i Halden Ann-Kristin Olsen, tillika ordförande i

Interpols arbetsutskott för bekämpande av brottslighet mot barn,

den 17 januari vid ett informationsmöte. Riksåklagaren och flera

andra här närvarande var med den dagen och kan kanske komplettera

mina uppgifter.

Ann-Kristin Olsen redogjorde där för att man under de knappa

två år som förbudet har gällt har märkt en klar avtrappning i

förekomsten av barnpornografi. Hon menar att man inte kan hävda

att man har sanerat marknaden, men det var anmärkningsvärt hur

sällan man numera stöter på barnpornografi.

Det här torde ändå vara en indikation på att man, såsom

Riksåklagaren sade, anpassar sig när det finns ett förbud. Det är

inte osannolikt att de i Norge som tidigare sysslade med den här

hanteringen har flyttat verksamheten till länder med liberalare

lagstiftning.

Överlag hade hon positiva omdömen om resultatet av verksamheten

under de knappa två år som förflutit.

Ylva Annerstedt: Jag skulle vilja tacka Justitiekanslern

för den övergripande föredragning som han gjorde och vill ställa

ett par frågor till honom, till en början om husrannsakan.

Det talas upprört om att en kriminalisering av innehav skulle

innebära att man kunde rota i folks hem för att leta efter

barnpornografi. Mot den bakgrunden skulle jag vilja att

Justitiekanslern redovisade exakt vid vilka brott som

husrannsakan kan företas, vilka rekvisit som skall gälla och om

man har någon uppfattning om hur många husrannsakningar per år

som genomförs i Sverige.

En annan sak som diskuterats är risken för spridning om man

kriminaliserar innehav av barnpornografi. Om man ser till

spridningseffekterna, vad skulle kunna jämföras med sexuella

övergrepp mot barn? Vilka andra ingrepp mot

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen skulle

kunna jämföras med sexuella övergrepp mot barn?

JK nämnde att databilder inte faller under vare sig TF eller

YGL. Har jag uppfattat det rätt, att en kriminalisering av

innehav i sådana här fall kan göras utan problem med våra

grundlagar?

Vidare vill jag ställa en fråga om de skräddarsydda banden, som

tydligen kunde beställas från Huddinge, och de nätverk som finns

i Norrköping. Kommer man i alla dessa fall in på

gränsdragningsproblemen om vad som menas med spridning till fler

än ett fåtal? Är det så att man, om man inte kan avgöra om det

avser mer än exempelvis tre, fyra eller sex personer, måste

hellre fria än fälla vid bedömningen av om det är fråga om

spridning eller inte?

Jag vill slutligen ställa frågan, om en kriminalisering av

innehav skulle ge möjlighet till ingripande mot import och export

på ett annat sätt än som är möjligt i dag.

Henrik S Järrel: Jag skall tillåta mig att citera ur JK:s

yttrande, dagtecknat den 31 januari 1994, där det på s. 21 står

bl.a. följande:

Möjligheterna att i praktiken med kriminalpolitiska medel komma

tillrätta med barnpornografi framstår i detta perspektiv i mycket

som en fråga om resursåtgången inom de olika grenarna av

rättsväsendet. Det är angeläget för mig att betona att det enligt

min erfarenhet hittills inte brustit i resurstilldelning till de

båda nämnda utredningarna, som varit och är mycket resurskrävande

i olika avseenden.

Sammanfattningsvis gör jag den bedömningen, att det går att

bekämpa barnpornografibrottsligheten inom ramen för det gällande

regelsystemet, men för att styrka spridningsrekvisitet fordras

ett betydande arbete. Det vore emellertid inte riktigt att söka

göra gällande att det med nuvarande reglering skulle vara möjligt

att helt få bort all barnpornografi.

Menar JK möjligen att ett innehavsförbud skulle kunna vara ett

medel att helt eller i högre grad få bort barnpornografin?

Databilder omfattas egentligen inte av vare sig

yttrandefrihetsgrundlagen eller tryckfrihetsförordningen. Man har

väl anledning att överväga hur man skall hantera den frågan i

framtiden. Det blir mycket svårt att komma till rätta med dem,

för även här kan man få verkliga spridningseffekter genom

datanätverk osv. Att kontrollera efterlevnaden kommer att

innebära en betydande svårighet. Jag fruktar att man skulle, om

man vill komma till rätta med t.ex. barnpornografi spridd genom

datanätverk, tvingas till ganska betydande ingrepp. Frågan är hur

det i så fall skulle kunna gå till och om det är försvarligt att

göra det.

Bengt Hurtig: Också jag skall beröra frågan om datanät.

Vi kan tänka oss att en människa loggar in sig i en amerikansk

eller kinesisk databas där sådana här bilder finns och tittar på

dem under den tid då han är inloggad. Han kan då snabbt logga ut

och därmed bryta förbindelsen. Är det fråga om innehav av

barnpornografi när man tittar på bilder som finns lagrade i en

databas någonstans på jorden? Kan man komma åt detta genom ett

förbud mot innehav?

Johan Hirschfeldt: Jag skall försöka besvara frågorna

relativt kort.

Ylva Annerstedt frågade om husrannsakan. Det är svårt att

kortfattat säga någonting om detta. Husrannsakan används i dag på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område

när det gäller bekämpande av sådana brott som olaga

våldsskildring genom husrannsakan hos postorderföretag och kanske

hemma hos innehavaren av ett sådant företag. Det kan vidare

förekomma vid brottet hets mot folkgrupp och

barnpornografibrottet.

Vad gäller barnpornografibrottet har det i Norrköpingsfallet

ägt rum ett tjugotal husrannsakningar, de flesta i bostäder.

Dessa har gjorts med stöd av rättegångsbalkens regler. Det

fordras då att det anses föreligga synnerliga skäl. De synnerliga

skäl som JK ansett tillämpliga är två. Det ena är att man inte

kan styrka vad som förekommit i en nätverksmodell om man inte

använder det här medlet. Det andra skälet är att man vill styrka

och följa upp spridning, innehav och vidarespridning. Det visar

sig också vid åtskilliga av husrannsakningarna att innehavet

varit förenat med vidarespridning.

Jag fick en fråga om risken för en annan typ av

spridningseffekt. Det gällde, om jag förstod frågan rätt, med

vilka brott på tryckfrihetens och yttrandefrihetens område man

kan jämföra sexuella övergrepp vad gäller lagföring.

Man kan då i första hand tänka på olaga våldsskildringar, där

det kan förekomma skildringar av sexuella övergrepp mot vuxna.

Det kan också vara annan brottslighet. Det talas om "snuff

movies" med kanske skildringar av allvarlig misshandel eller

mord. Man kan tänka sig uppvigling till andra att begå brott. En

uppvigling kan naturligtvis ta formen av en skildring av ett

faktiskt genomfört allvarligt brott. Det finns alltså ett antal

sådana situationer.

Spridning av databilder över datanät regleras i dag i

brottsbalken. Där kan det alltså ske en förändring i brottsbalken

utan att det fordras några ingrepp på tryck- och

yttrandefrihetens område. En annan sak är att ett ärende med

innehav av en datadiskett på en tidningsredaktion kan innebära

tryckfrihetsrättsliga tillämpningsproblem av känslig natur.

Spridning till flera eller ett fåtal? Förundersökningen i

Norrköpingsfallet är ännu inte klar, och där är det svårt att ha

någon bestämd uppfattning. I Huddingeutredningen blev detta inte

något större problem, eftersom hela materialet var utbjudet till

andra personer. Men att spridningsrekvisitet innehåller problem

för åklagare är helt klart.

Huruvida en innehavskriminalisering skulle ge större

möjligheter till ingripande mot import och export beror på om

regleringen görs inom eller utanför grundlagarna. Vad gäller

export skulle det underlättas -- när man ingriper mot brottet

begås det i samma ögonblick, så det uppstår inga

preskriptionsproblem. Hur det blir med import beror på vilken

lösning man väljer, men ett innehav för privat bruk ger ju

möjlighet att komma åt även importfallet. Däremot kan det vara en

annan situation om syftet med importen är att sprida materialet i

kommersiella former.

Henrik Järrel frågade, om ett innehavsförbud skulle vara ett

effektivt medel i rättstillämpningen. Den frågan vill jag besvara

med att jag tror det. Jag har pekat på preskriptionsfrågan. Ett

innehav skulle vara ett s.k. perdurerande brott -- det pågår ända

tills myndigheten ingriper, och därmed är det lättare att lagföra

än om man skall styrka att det har ägt rum vid en viss tidigare

tidpunkt. Problemet att styrka spridningsrekvisitet kommer inte

heller att bli aktuellt.

Vad gäller databilder är det mycket svårt att kontrollera

efterlevnaden av lagarna. Jag har skrivit en del om detta i

remissyttrandet. Jag kan inte hela tekniken, men med anledning av

Bengt Hurtigs fråga vill jag säga att man nog måste ladda ner

datafilen på sin egen dator under den tid man tittar på bilden.

Det gäller så ohyggligt stora informationsmängder att man inte

kan ta dem till sig utan måste ha dem i sin egen dator, och då

blir det fråga om innehav. Det innehavet är troligen lättare att

ingripa mot än mot transfereringar mellan databas och dator.

Hans Göran Franck: Jag uppskattar mycket Torsten Jonssons

rättssäkerhetssyn på de här frågorna, men jag skulle vilja höra

hur han ser ur effektivitetssynpunkt på alternativen enbart

konfiskering resp. kriminalisering. Jag vill att han gör ett

uttalande mot bakgrund av vad åklagarutredningen sade om

avkriminalisering resp. nykriminalisering.

Nästa fråga riktar jag till Sven Unger. Du talade om ett antal

undantag som du skulle vilja ha. Kan du precisera vilka undantag

du syftar på?

Slutligen: Jag förstår att det är svårt att ange omfattningen,

vilket Lars-Erik Lövdén har varit inne på. Vissa tidigare

utredningar har givit vid handen att omfattningen är ganska

konstant. Det skulle kanske ändå gå att säga någonting om

huruvida omfattningen ökar eller minskar eller är konstant. Det

är väl närmast Helena Karlén som kan svara på det.

Catarina Rönnung: Jag har en fråga till Riksåklagaren. Han

var inne på att flera --- faktiskt övergrepp. Sedan var han också

inne på att undanta --- tidningsredaktioners rätt att inneha

bilder och att man skulle undanta konstnärliga bilder. Jag ser

här en svår gränsdragning när det gäller konstnärliga bilder. Man

kan anställa en konstnär för att få --- en fråga sedan när det

gäller spridningsrekvisitet, som är litet luddigt. Det är svårt

att definiera vad som menas med ett fåtal.

Den här utfrågningen har givit vid handen att spridning och

innehav liksom har gått ihop. I de nya datorbaserade systemen kan

man inte riktigt skilja på spridning och innehav. Det gör att vi

får ytterligare anledning att mycket noga se på hur man skall

göra med innehav av bilder.

Det är naturligtvis svårt att bedöma omfattningen av den här

brottsligheten. Även om jag naturligtvis tycker att alla barn

skall skyddas, är det intressant att svenska barn har kommit med

i filmerna. Jag skulle vilja veta om de svenska barnen har varit

utsatta för grövre sexuella övergrepp som antar tortyrliknande

former eller om de bara är med på mer "oskyldiga" bilder.

Inger René: Jag har nu bara en liten fråga kvar i mitt

batteri av frågor.

Det sägs att vi i Sverige har en liberal lagstiftning på detta

område. Om det verkligen är så, märks det då också i antalet

brott och i brottens svårighetsgrad?

Elvy Söderström: Jag har tre korta frågor närmast till

Riksåklagaren. Vi har talat mycket om omfattningen av innehav och

spridning av barnpornografi. Jag skulle vilja veta i vilken

utsträckning innehav och spridning är kopplade till andra former

av brottslighet.

Fråga nr 2: Det har talats om svårigheter med gränsdragningen

för barnpornografibrott. Jag riktar mig närmast till