Bet. 1993/94:KU3

Konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU03

Massmediefrågor m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1993/94

KU3

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas 43 motionsyrkanden på

massmedieområdet. Motionerna gäller sanktioner för brott mot

bestämmelserna om sändningstillstånd, regionala och lokala

reklamfinansierade TV-sändningar, innehållet i TV-program,

reklam, public service-verksamheten m.m., den s.k.

piratradiolagen, ägarkoncentrationen i massmedia, en Radio- och

TV-ombudsman, pressetik, långvågssändningar i Motala samt

lokaliseringen av en ny mediamyndighet. I betänkandet behandlas

också en motion om tillståndskravet på vissa trådlösa

mikrofoner. Utskottet har avstyrkt samtliga motionsyrkanden. Sex

reservationer (nyd resp. s) har fogats till betänkandet, liksom

tre särskilda yttranden (m, nyd resp. s). En meningsyttring (v)

har avgetts.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992

1991/92:K416 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen beslutar ta bort fängelse i straffskalan för sändning

av radioprogram utan erforderligt tillstånd.

1991/92:K418 av Per Stenmarck (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsekvenserna av detaljregleringen i lag

av reklam i etermedia.

1991/92:K419 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om upplåtande av det fjärde markbundna nätet

för regionala TV-sändningar,

2. att riksdagen beslutar att upphäva Sveriges Radios monopol

för regionala TV-sändningar,

3. att riksdagen beslutar att ge möjlighet till oberoende

TV-sändningar över Storstockholm och Mälardalen redan under

1992.

1991/92:K420 av Henrik S Järrel och Björn von der Esch (m)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om reklamen, public service-verksamheten m.m.

1991/92:K423 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen bör intensifiera arbetet på

det internationella området när det gäller att skydda barn och

ungdomars intressen på mediaområdet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om reklamens påverkan på barn,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av utökade möjligheter för barn

och ungdom att använda sin yttrandefrihet.

1991/92:K426 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen upphäver kabellagen med undantag för 16--20

§§ om ingripande mot egensändningar rörande våldsskildringar,

pornografi eller hets mot folkgrupp,

2. att riksdagen upphäver lagen om avgifter i ärenden om

lokala kabelsändningar,

3. att riksdagen, om yrkande 1 och 2 inte bifalls,

omformulerar reklam- och annonsregler för egensändningar i

enlighet med vad som sägs i Europakonventionen och

EG-direktivet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kabelnämnden bör avskaffas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den principiella synen på den fulla

yttrandefrihetens och informationsfrihetens betydelse för

demokratin.

1991/92:K429 av Harriet Colliander och Richard Ulfvengren

(nyd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift

att, utifrån grundsynen att största möjliga yttrandefrihet

liksom största möjliga konkurrens skall råda i det svenska

samhället, lägga fram förslag till lagstiftning mot

ägarkoncentrationen i massmedia i enlighet med vad som anförts i

motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en skyndsam behandling av frågan att

begränsa ägarinflytandet i kommersiell radio och TV i Sverige så

att ingen enskild ägare, direkt eller indirekt, kan få ett

bestämmande inflytande över företaget eller dess verksamhet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om största möjliga ägarspridning i radio och

TV.

1991/92:K430 av Ian Wachtmeister och Stefan Kihlberg (nyd)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att en projektgrupp

tillsätts med uppgift att utarbeta ett konkret förslag till

"auktorisationsinstitut" i enlighet med motionens tankegångar.

1991/92:K431 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en grundlig översyn av

public service-verksamhetens struktur, organisation,

finansiering och reglering,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av lagreglering i anslutning till

den utveckling som föranleds av Sveriges närmande till EG,

1991/92:K432 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om riktlinjer för den framtida svenska

radioverksamheten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inrättande av en fristående rikstäckande

reklamfinansierad radiokanal,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ansvarsfull reklam,

1991/92:Kr299 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för lokal

etersänd TV,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att provsändningar med lokal eter-TV bör

komma till stånd,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den s.k. piratradiolagen bör

avskaffas.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993

1992/93:K402 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att regler skapas som förhindrar förekomst av svordomar i

offentligt tal och skrift samt i TV- och radioprogram.

1992/93:K407 av Peeter Luksep (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av att snarast omförhandla vissa delar av avtalet mellan

staten och Nordisk Television AB (TV4).

1992/93:K408 av Bengt Rosén (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behov av utredning och eventuell lagstiftning på pressetikens

område.

1992/93:K412 av Alf Wennerfors (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om borttagande av tillståndskravet för trådlösa mikrofoner.

1992/93:K415 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en funktionsuppdelning av radio- och TV-myndigheter bör utredas

med den inriktning som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att samla vissa uppgifter på en särskild

radio- och TV-ombudsman,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för en

massmedieombudsman.

1992/93:K421 av Roland Larsson (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om försök med etersänd reklamfinansierad lokal-TV.

1992/93:K425 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i lagen om

satellitsändningar av TV-program att EG:s TV-direktiv blir

gällande svensk rätt,

2. att riksdagen beslutar att avskaffa 19 § och 21 § första

stycket, lagen om satellitsändningar av TV-program,

3. att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam översyn av

lagen om satellitsändningar av TV-program i syfte att åstadkomma

konkurrensneutralitet i enlighet med vad i motionen anförts.

1992/93:K430 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att skapa förutsättningar för

långvågssändningar i Motala.

1992/93:K431 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen beslutar ta bort fängelse i straffskalan för sändning

av radioprogram utan erforderligt tillstånd.

1992/93:K432 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med

uppgift att utarbeta konkreta förslag till hur en allsidig och

saklig journalistik och opinionsbildning skall uppmuntras och

säkerställas i enlighet med motionens tankegångar.

1992/93:K433 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att i vissa delar ompröva avtalet med TV4

Nordisk Television AB i syfte att stärka

konkurrensneutraliteten,

2. att riksdagen beslutar om ändringar i 11 och 15 §§

radiolagen i enlighet med de lydelser som föreslagits i

motionen, likaså i syfte att stärka konkurrensneutraliteten.

1992/93:So609 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen bör intensifiera sitt

arbete på det internationella området när det gäller att skydda

barns och ungdomars intressen på mediaområdet och därvid betona

Kabelnämndens viktiga roll.

1992/93:A422 av Marianne Jönsson m.fl. (c,s,fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lokalisering till Kalmar län av den nya

mediaenheten.

Utskottet

Sanktioner för brott mot bestämmelserna om sändningstillstånd

Motionerna

I motionerna 1991/92:K416 och 1992/93:K431 av Harriet

Colliander m.fl. (nyd) begärs att fängelse inte skall ingå i

straffskalan för sändning av radioprogram utan erforderligt

tillstånd. Enligt motionärerna förefaller påföljden fängelse för

brottet olovlig sändning av radioprogram som orimligt hård,

särskilt om man beaktar att sändning av radioprogram är en

grundläggande fri- och rättighet.

Bakgrund

Enligt 3 kap. 2 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen får

rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd

regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och

villkor för att sända. Enligt andra stycket skall det allmänna

eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som

leder till vidast möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.

I 5 § radiolagen (1966:755) föreskrivs att det krävs tillstånd

av regeringen för rätt att här i landet sända radioprogram i

rundradiosändning. Enligt 4 § lokalradiolagen (1993:120) resp. 3

§ närradiolagen (1982:459) krävs också tillstånd för att sända

lokalradio och närradio.

Enligt 21 § radiolagen döms den som sänder radioprogram utan

erforderligt tillstånd till böter eller fängelse i högst ett år.

Utskottets bedömning

Radiolagsutredningen (U 1985:05), som beräknas avge sitt

slutbetänkande i december 1993, skall enligt sina direktiv (dir.

1985:21) se över sanktionerna vid överträdelser av

radiorättsliga regler. Enligt utskottets mening bör resultatet

av utredningens arbete avvaktas. Motionerna 1991/92:K416 och

1992/93:K431 avstyrks följaktligen.

Regionala och lokala reklamfinansierade TV-sändningar

Motionerna

Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) framhåller i motion 1991/92:K419

att det behövs en utbyggnad av utbudet för TV-sändningar främst

på regional och lokal nivå. Ett nät av fristående, oberoende

kanaler skulle kunna samordnas i ett nationellt nät. För att en

regional kanal skall nå alla är ett upplåtande av det markbundna

nätet en nödvändighet (yrkande 1). Motionärerna begär vidare att

Sveriges Radios monopol på regionala TV-sändningar upphävs

(yrkande 2) samt att det införs en möjlighet till oberoende

TV-sändningar över Storstockholm och Mälardalen redan under 1992

(yrkande 3).

I motion 1991/92:Kr299 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) anförs

att det fjärde televisionsnätet bör användas för lokal etersänd

TV. Motionärerna begär en utredning om förutsättningarna för

detta och att provsändningar kommer till stånd (yrkandena 14 och

15). Roland Larsson (c) har ett liknande yrkande i motion

1992/93:K421 och föreslår att en försöksverksamhet inleds i

Linköping grundad på den organisation man där tillämpar för de

kabelsända kommersiella programmen.

Bakgrund

Riksdagen beslöt våren 1991 om en ny reklamfinansierad tredje

TV-kanal (prop. 1990/91:149, bet. 1990/91:KU39, rskr. 370). I

regeringens proposition till riksdagen (prop. 1990/91:149) om

radio- och TV-frågor underströks att möjligheten att sända

television är en begränsad nationell resurs (s. 41). Vidare

framhölls svårigheterna, i varje fall i det rådande

konjunkturläget, att finansiera två TV-kanaler med reklam. Det

underströks även att det finns en risk för att dagspressen

skulle få stora svårigheter om en stor del av annonseringen

överfördes till televisionen (s. 43 f.).

Föredragande statsrådet aviserade i propositionen en utredning

om det tekniska utrymmet för reklamfinansierad radio. En sådan

utredning tillsattes och avgav hösten 1991 delbetänkandet (SOU

1991:108) Tekniskt utrymme för reklamfinansierad radio.

Utredningen skall enligt tilläggsdirektiv (dir. 1993:99) nu

belysa hur de kvarvarande outnyttjade sändningsfrekvenserna för

TV kan tas i anspråk för att så långt det är tekniskt möjligt

skapa förutsättningar för fri TV. Utredningen bör bl.a. belysa

hur de kvarvarande outnyttjade sändningsfrekvenserna för TV kan

tas i anspråk för sändningar med nuvarande teknik, även utöver

de frekvenstilldelningar som nu är koordinerade.

Utskottets bedömning

De frågor som tas upp i motionerna är nu föremål för översyn

av Utredningen (U 1991:26) om tekniska förutsättningar för

utökade sändningar av radio- och television till allmänheten.

Enligt utskottets mening bör utredningsarbetet inte föregripas.

Motionerna 1991/92:K419 yrkandena 1--3, 1991/92:Kr299 yrkandena

14 och 15 samt 1992/93:421 avstyrks följaktligen.

Innehållet i TV-program m.m.

Motionerna

Motion 1991/92:K423 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vänder

sig mot de inslag av våld som förekommer i TV-program och även i

massmedier i övrigt, t.ex serietidningar för barn. Reklamen för

TV:s egen programverksamhet innehåller enligt motionärerna ofta

starka inslag av våld som är skadligt för barn (yrkande 1). I

motionen framhålls också behovet av utökade möjligheter för barn

och ungdom att använda sin yttrandefrihet. Enligt motionärerna

borde det finnas ett sätt att föra över medel från de företag

som tjänar pengar på att sända reklam i TV och radio till barns

och ungdomars arbete med programverksamhet. De arvsfondsmedel

som i dag finns att tillgå för mediaverkstäder och mediaprojekt

är mycket små i förhållande till den totala omsättningen på

mediamarknaden. Frågan om hur föreningslivet skall finansiera

sin verksamhet med reklam bör utredas vidare (yrkande 4). Samma

motionärer framhåller i motion 1992/93:So609 yrkande 7 liksom i

nyssnämnda motion 1991/92:K423 yrkande 1 att Sverige bör

intensifiera sitt arbete på det internationella området för att

ta till vara barnens och ungdomarnas intressen på mediaområdet.

Kabelnämndens instruktion bör utformas så att den kommer att

arbeta med att motverka sändningar som bryter mot EG-direktivet

t.ex. när det gäller våldsskildringar till barn och unga. Alwa

Wennerlund (kds) vänder sig i motion 1992/93:K402 mot bruket av

svordomar i offentligt tal och skrift samt i TV- och

radioprogram. Enligt motionären bör det tillskapas regler som

förhindrar detta.

Bakgrund

EG:s ministerråd antog den 3 oktober 1989 direktivet 8774/89

om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i

medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av

sändningsverksamhet för television, det s.k. TV-direktivet.

TV-direktivet innehåller en gemensam reglering av alla

televisionssändningar oavsett spridningssätt och

spridningsområde, medan Europarådets konvention, vilken

tillträtts av Sverige, endast reglerar sändningar som

överskrider gränser. Både konventionen och TV-direktivet syftar

till att TV-program inte skall stoppas av nationsgränser men

medger undantagsvis under vissa förutsättningar att ett

mottagarland tillfälligt hindrar vidaresändning av en

TV-sändning, om den innebär ett allvarligt och upprepat brott

mot vissa delar av regelverket.

Artikel 22 i TV-direktivet reglerar skyddet för minderåriga.

Enligt artikeln skall medlemsstaterna säkerställa att sändningar

inte inkluderar program som allvarligt kan skada den fysiska,

mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, särskilt

program som innehåller pornografi eller meningslöst våld. Hänsyn

till minderåriga skall även tas i fråga om andra program, om de

kan antas vara skadliga på samma sätt, såvida de inte sänds på

tider då minderåriga inom sändningsområdet normalt inte ser

eller hör sådana sändningar. Medlemsstaterna skall också

säkerställa att sändningarna inte innehåller något som uppammar

hat, grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. I artikel

2 ges vissa möjligheter att hindra vidarespridning av program

vid överträdelser av artikel 22.

I förarbetena till lagen (1992:1356) om satellitsändningar av

televisionsprogram till allmänheten (prop. 1992/93:75) framhölls

att den möjlighet att hindra vidarespridning som direktivet

öppnar inte borde utnyttjas, bl.a. med hänsyn till att enligt

regeringsformens regler om inskränkning av yttrandefriheten och

informationsfriheten ett ingripande endast får ske om åtgärden

står i rimlig proportion till den gärning som skall hindras.

Enligt regeringens mening skulle en regel om att hindra

vidaresändningar som bryter mot artikel 22 vara en med hänsyn

till yttrande- och informationsfriheterna drastisk åtgärd, som

till sin praktiska verkan skulle medföra orimliga skillnader

mellan olika boendeformer när det gäller mottagningen av

satellitprogram. Utskottet delade denna bedömning (bet.

1992/93:KU12). Enligt utskottets mening stod en sådan åtgärd

inte i rimlig proportion till det som den avser att hindra.

Utskottet avstyrkte därför bifall till ett yrkande om att

Kabelnämnden skulle ges möjlighet att hindra vidaresändning som

bryter mot artikel 22 i TV-direktivet. Riksdagen godtog

utskottets förslag.

Enligt 7 § radiolagen första stycket 4 får i avtal mellan

regeringen och programföretag bestämmas om skyldighet för

programföretaget att ta hänsyn till ljudradions och

televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller

programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av

programmen. Sveriges Radio och Sveriges Television skall enligt

sina respektive avtal bedriva programverksamheten bl.a. med

beaktande av respektive mediums centrala ställning i samhället.

I förarbetena till radiolagens bestämmelser (prop. 1977/78:91

s. 194) anges att följande bör gälla för behandlingen av våld i

programverksamheten. Radion och TV har skyldighet att informera

publiken, såväl de unga som de äldre, om det faktiska våld som

förekommer i människans tillvaro. Detta våld måste få behandlas

i olika typer av program, t.ex. nyhetsprogram, kommenterande

program eller dramatiska framställningar. Självfallet bör viss

återhållsamhet i framställningssättet iakttas vid sändningar som

äger rum vid tider då barn kan förutsättas ta del av programmen.

Man bör också ta hänsyn till de risker som följer av att fler

program som skildrar våld sänds under kort tid. Den ökning av

underhållningsvåldet som har ägt rum i biograffilm och

kommersiellt producerade TV-program bör däremot inte återspeglas

i den svenska televisionens programutbud. Riksdagen har

framhållit att det är en oavvislig skyldighet för

programföretagen att låta programutbudet präglas av stor

försiktighet när det gäller våldsskildringar och våldsinslag

(bet. KrU 1977/78:24 s. 47 f. och bet. KrU 1985/86:21 s. 17).

Även bruket av svordomar bör bedömas med beaktande av mediets

centrala ställning. Av proposition 1977/78:91 framgår att

svordomar bör undvikas i andra sammanhang än där de är

motiverade av konstnärliga krav eller äkthetsvärde (s. 195 f.).

Kulturutskottet har betonat detta och uttalat att särskild

restriktivitet bör iakttas när det gäller program för barn (bet.

KrU 1985/86:21 s. 19).

Lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten anger

att domstol på talan av JK får meddela förbud mot egensändning

om det i en sådan sändning vid upprepade tillfällen visats

rörliga bilder med skildringar av sexuellt våld eller tvång

eller med närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot

människor eller djur, samt sändningarna inte varit försvarliga

med hänsyn till syftet och sammanhanget samt omständigheterna i

övrigt eller det annars vid upprepade tillfällen förekommit

sändningar av pornografiska bilder eller om utbudet varit

ensidigt inriktat på våldsskildringar.

Frågan om föreningars rätt att sända reklam i lokal kabel-TV

behandlades av utskottet med anledning av förslag till ny

lagstiftning för kabelsändningar m.m. (prop. 1991/92:53, bet.

1991/92:KU19). Utskottet framhöll att syftet med särställningen

för de lokala kabelsändarföretagen är att vidga

yttrandefriheten. Som framhållits i propositionen borde det

emellertid inte vara möjligt att som lokalt kabelsändarföretag

kostnadsfritt få operera som en kommersiell kanal med

reklamintäkter. De som med stöd av lagen får tillgång till en

kanal gratis måste således finna sig i att bedriva verksamhet

utan reklam. Utskottet underströk att det inte var något som

hindrade att ett lokalt kabelsändarföretag fortsättningsvis

driver verksamheten på kommersiell grund, dvs. på grundval av

ett avtal med nätinnehavaren.

Utskottets bedömning

Beträffande frågan om att intensifiera arbetet på det

internationella området när det gäller att skydda barns och

ungdomars intressen på mediaområdet vill utskottet hänvisa till

betänkandet (SOU 1992:36) Radio och TV i ett. Utredaren har

beaktat att den nya radio- och TV-myndighet som föreslås kan bli

ansvarig myndighet enligt Europarådskonventionen. Utredaren har

därvid pekat på att de internationella frågorna blir allt

viktigare och har understrukit att det är en klar fördel att

en myndighet håller i de internationella kontakterna.

Utredningen har beräknat ett resursbehov för den nya myndigheten

bl.a. med hänsyn till detta. Betänkandet har remissbehandlats

och en proposition beräknas läggas fram för riksdagen under

detta riksmöte. Enligt utskottets mening bör propositionen

avvaktas. Motionerna 1991/92:K423 yrkande 1 och 1992/93:So609

yrkande 7 avstyrks följaktligen.

När det gäller frågan om utökade möjligheter för barn att

använda sin yttrandefrihet är utskottet inte berett tillstyrka

att det förs över medel från de företag som sänder reklam i

radio och TV till barns och ungdomars arbete med

programverksamheten. När riksdagen våren 1991 ställde sig bakom

förslaget att intäkterna för koncessionsavgiften från det

reklamfinansierade TV-företaget skulle tillföras Sveriges

Radio-koncernens verksamhet motiverades detta bl.a. med att

reklam-TV-företaget på sikt kunde få betydligt högre intäkter än

som varit möjligt om det från början fått konkurrera med

Sveriges Television om annonserna. Utskottet gör nu inte någon

annan bedömning i fråga om behovet av att kompensera Sveriges

Television. Utskottet vill emellertid erinra om att medel till

den aktuella ungdomsverksamheten kan utgå från anslaget C 3 Stöd

till filmkulturell verksamhet -- elfte huvudtiteln. För

innevarande budgetår har inom detta anslag beräknats 22 miljoner

kronor till verksamhet riktad till barn och ungdom.

Utskottet är inte heller berett frångå sitt tidigare

ställningstagande att de som med stöd av lagen om

kabelsändningar till allmänheten får tillgång till en kanal

gratis måste finna sig i att bedriva verksamheten utan reklam.

Enligt utskottets mening saknas anledning att nu utreda frågan.

Utskottet vill även hänvisa till att närradiolagen sedan den 1

april 1993 ger möjlighet för sammanslutningar att sända reklam.

Utskottet avstyrker således även motion 1991/92:K423 yrkande

4.

När det gäller bruket av svordomar i offentligt tal och skrift

samt i TV- och radioprogram får utskottet hänvisa till

Radionämndens roll i sammanhanget. Med hänsyn till vikten av

yttrandefriheten bör enligt utskottets mening ytterligare regler

inte tillskapas. Motion 1992/93:K402 avstyrks följaktligen.

Reklam

Motionerna

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vänder sig i motion 1991/92:K426

yrkande 1 mot kabellagens förbud för de lokala

kabelsändarföretagen att sända reklam. Annonsreglerna bör enligt

motionen samordnas med de regler för reklam som finns i

Europakonventionen och EG-direktivet samt Internationella

handelskammarens grundregler. Eftersom kabellagen innebär en

faktisk begränsning av den fria opinionsbildningen, av

yttrandefriheten och informationsfriheten bör den upphävas utom

såvitt avser 16--20 §§ om ingripande i fråga om

våldsskildringar, pornografi och hets mot folkgrupp. Lagen om

avgifter i ärenden om lokala TV-sändningar bör avskaffas

(yrkande 2). För det fall detta inte bifalls begär motionärerna

en omformulering av reklam- och annonsregler för egensändningar

i enlighet med vad som sägs i Europakonventionen och

EG-direktivet (yrkande 3). Kabelnämnden bör avskaffas (yrkande

4). Motionärerna understryker slutligen den fulla

yttrandefrihetens och informationsfrihetens betydelse för

demokratin och begär ett tillkännagivande om detta till

regeringen (yrkande 5).

Henrik S Järrel och Björn von der Esch vänder sig i motion

1991/92:K420 yrkande 2 mot lagstiftarens möjlighet att utfärda

generellt förbud mot reklam. Bestämmelsen i

yttrandefrihetsgrundlagen sägs uteslutande vara tillkommen för

att tills vidare hålla de i Sveriges Radio-koncernen ingående

programbolagen fria från reklamsändningar. Public

service-verksamhetens organisation och finansiering är

emellertid inte en gång för alla given utan måste fortlöpande

anpassas till utvecklingen. Det sägs vidare i motionen att det

är troligt att public service-verksamheten inte minst av

rättviseskäl i fortsättningen bör regleras i lag snarare än

avtal. Reklam som inkomstkälla är en förutsättning för

överlevnaden på samma sätt som reklam är en förutsättning för

den fria pressens existens.

I motion 1992/93:K425 av Henrik S Järrel (m) framhålls att

EG:s direktiv om TV-sändningar till allmänheten i allt

väsentligt tillgodoser rimligt höga anspråk på normerad

reklametik och därför bör kunna antas utan striktare, mer

detaljerade föreskrifter. Direktiven bör enlig motionären bli

gällande svensk rätt (yrkande 1). Vidare behövs en skyndsam

översyn av lagen om satellitsändningar av TV-program och ett

upphävande av 19 § och 21 § första stycket som innebär ett

förbud mot reklam under annan tid än annonstid respektive förbud

mot reklam riktad till barn (yrkandena 3 och 2). Samma motionär

tar i motion 1992/93:K433 upp frågan om finansieringsvillkoren

för TV4 Nordisk Television AB. Det framhålls att nuvarande

reklamregler inte tillåter avbrott för reklam i pågående program

och inte heller reklam riktad till barn i anslutning till

barnprogram, vilket innebär nackdelar i konkurrenshänseende

jämfört med TV3. Avtalet med TV4 Nordisk Television AB bör i

dessa avseenden omprövas i syfte att stärka

konkurrensneutraliteten (yrkande 1). Motionären förordar även

ändringar i 11 och 15 §§ radiolagen för att åstadkomma mer

neutrala konkurrensförutsättningar (yrkande 2).

Avtalet med TV4 Nordisk Television AB tas också upp i motion

1992/93:K407 av Peeter Luksep (m). Motionären anser att avtalet

bör omförhandlas i syfte att avskaffa tilldelning till Sveriges

Radio av reklamintäkterna och mildra de stränga reglerna för

annonsering i fråga om reklam till barn, möjligheterna att bryta

program för annonsinslag, mängden annonsering och s.k.

åsiktsreklam.

Detaljregleringen i lag av reklam i etermedia tas upp i motion

1991/92:K418 yrkande 2 av Per Stenmarck (m). Enligt motionären

betyder begränsningarna i den totala reklamtiden att priserna på

annonstiden drivs upp. När priserna drivs upp på detta sätt

gynnas de större marknadsledande företagen som därmed får

konkurrensfördelar. Detaljregleringen drabbar i förlängningen

konsumenten som får betala priset. Enligt motionären bör

riksdagen ge regeringen detta till känna.

I motion 1991/92:K423 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s)

framhålls att barn inte reagerar förnuftsmässigt på reklam.

Motionärerna uttrycker tvivel på att reklamfrihet runt

sändningarna av barnprogram utgör ett tillräckligt skydd för

barn (yrkande 3).

Bengt Harding Olson (fp) behandlar i motion 1991/92:K432

(yrkande 4) frågan om den lämpligaste formen för normgivning för

reklamen. I lagstiftning bör fastläggas de grundläggande

allmänna reklamreglerna med komplettering av utomrättsliga

etiska regler enligt utländsk modell. De övergripande målen för

denna normgivning beträffande radioreklamen bör vara att uppnå

rättssäkerhet på reklammarknaden särskilt med avseende på ett

fungerande konsumentskydd. Dessutom bör enligt motionen

eftersträvas en europeisk harmoniserad reglering.

Frågan om Sveriges uppfyllande av EG:s TV-direktiv tas upp i

motion 1991/92:K431 yrkande 3 av Henrik S Järrel (m). Metoden

med avtalsreglering mellan staten och varje befintlig

tillståndshavare kan enligt motionären inte anses vara

tillräcklig. I stället torde det behövas en

författningsreglering av samtliga de frågor som EG-direktivet

reglerar.

Bakgrund

Europarådets konvention om gränsöverskridande television

medger i artikel 28 uttryckligen att en stat har striktare och

mer detaljerade regler än konventionens i fråga om sändningar

som ligger under statens jurisdiktion. I fråga om sättet att

uppfylla konventionens krav ges vidare staterna en betydande

frihet. Konventionens syfte är att underlätta gränsöverskridande

TV-sändningar som riktar sig till allmänheten. Den sändande

staten är ansvarig för att konventionens regler följs. Sändande

stat när det gäller satellitsändningar är i första hand den stat

från vilken upplänkningen görs.

Om sändningarna uppfyller konventionens krav har de mottagande

länderna åtagit sig att inte hindra mottagning eller

vidaresändning på sitt territorium. Reklam skall vara hederlig

och får inte vara vilseledande eller på annat sätt strida mot

konsumenternas intressen. Reklam som riktar sig till barn eller

där barn förekommer får inte innehålla något som skadar deras

intressen, och reklamen skall ta hänsyn till barns särskilda

känslighet. Högsta tillåtna reklamtid är 15 % av den dagliga

sändningstiden. Om mängden punktreklam inte överstiger 15 % får

dock den högsta reklamtiden vara 20 % för att ge plats åt

"teleshopping", som får sändas högst en timme per dag.

Artikel 13 ställer krav på hur reklamen skall presenteras. Ett

reklaminslag skall kunna identifieras tydligt. I princip skall

reklamen sändas i block. Reklamen skall enligt huvudregeln

sändas mellan de egentliga programmen. Det är emellertid enligt

konventionen tillåtet att avbryta ett program med reklam under

förutsättning att programmets karaktär inte går förlorad

därigenom och rättighetshavarnas ställning inte träds för när.

Program som består av självständiga delar får endast avbrytas

genom att programinslagen sänds mellan delarna. Om program av

annat slag avbryts måste det gå minst 20 minuter mellan varje

avbrott. I fråga om filmer och liknande verk som är längre än 45

minuter, t.ex. biograffilmer och TV-filmer, gäller en mer

restriktiv reglering. Ett sådant verk får avbrytas endast en

gång för varje hel 45-minutersperiod. Reklamavbrott får inte

göras i gudstjänster och inte heller i nyhets- eller

aktualitetsprogram, dokumentärer, religiösa program eller

barnprogram som är kortare än 30 minuter. Gränsöverskridande

reklam för tobak är inte tillåten, medan alkoholreklam tillåts

med vissa restriktioner. Det är vidare förbjudet att göra reklam

för receptbelagda läkemedel.

Den 3 oktober 1989 antog EG ett direktiv med vissa

föreskrifter om TV-sändningar, vilka i allt väsentligt motsvarar

konventionens bestämmelser. Direktivet tillåter enskilda stater

att ha strängare eller mer detaljerade regler för programföretag

under sin jurisdiktion (art. 3). Artikel 18 tillåter restriktiva

föreskrifter om högsta tillåtna reklammängd för att avväga

intresset för TV-annonsering med det allmänna intresset. Därvid

skall särskild hänsyn tas till televisionens roll för att

tillhandahålla kultur och underhållning samt skydd för pluralism

i information och media.

Reklamfinansierad marksänd TV-kanal är tillåten i Sverige

sedan den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:149, bet. 1990/91:KU39).

Riksdagen beslutade i december 1991 en lagstiftning om

kabelsändningar till allmänheten, vilken trädde i kraft den 1

januari 1992 (prop. 1991/92:53, bet. 1991/92:KU19). Genom

beslutet togs ett tidigare tillståndskrav för lokala

kabelsändningar bort. Enligt den nya kabellagen är det tillåtet

att sända reklam mot vederlag och program mot vederlag även i

s.k. egensändningar. Privata reklamfinansierade

ljudradiosändningar har tillåtits fr.o.m. den 1 april 1993

(prop. 1992/93:70, bet. 1992/93:KU15).

De svenska normerna för reklamen har bestämts så att Sverige

kunnat uppfylla kraven i den europeiska TV-konventionen.

Kabellagens regler om annonser i TV-sändningar överensstämmer i

väsentliga delar med de regler som gäller för den från marken

etersända televisionen. För ljudradion gäller dock enligt

kabellagen liksom enligt lokalradiolagen mindre omfattande

reklamregler.

Enligt 3 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen har

varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt att

sända radioprogram (ljudradio- och televisionsprogram) genom

tråd. Denna frihet hindrar enligt paragrafens andra stycke inte

att det i lag meddelas föreskrifter i fråga om skyldighet för

nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den

utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av

tillgång till allsidig upplysning eller om ingripande mot

fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på

våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot

folkgrupp. Av 1 kap. 12 § första stycket framgår att

föreskrifter i lag får meddelas om annonser om alkohol eller

tobak utan hinder av grundlagen. Bestämmelserna i grundlagen

hindrar enligt paragrafens andra stycke inte att det i lag

meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam

i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma

gäller program som helt eller delvis bekostas av annan än den

som bedriver programverksamheten.

Radiolagen (1966:755) definierar reklam som ett radioprogram

som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en

vara, en tjänst eller någon annan nyttighet. I radiolagen

föreskrivs följande villkor som inte gäller vad som sänds under

annonstid i TV. Programföretag får inte i programverksamheten

mot vederlag eller annars på otillbörligt sätt gynna ett

kommersiellt intresse. Programverksamheten skall som helhet

präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt

principen om alla människors lika värde och den enskilda

människans frihet och värdighet.

Övriga villkor för programföretagens sändningsrätt skall tas

in i ett avtal mellan regeringen och företaget. I avtalet får

det bl.a. bestämmas om skyldighet för programföretaget att inte

sända reklam mot vederlag eller program som någon annan har

bekostat helt eller delvis eller att endast under annonstid i

televisionen sända reklam mot vederlag eller program mot

betalning. Under annonstid i televisionen får det enligt 8 §

radiolagen endast förekomma reklam och andra program som någon

har uppdragit åt programföretag att sända, programföretagets

reklam för egen kommersiell verksamhet och programglimtar. I

annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det

inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i

televisionsprogram som huvudsakligen handlar om nyheter och

nyhetskommentarer (9 §). Annonser som sänds under annonstid i

televisionen får inte syfta till att vinna stöd för politiska

eller religiösa åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden

(10 §). En annons med reklam som sänds under annonstid i

televisionen får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos

barn under 12 år. Inte heller får det uppträda personer eller

figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som

huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år (11 §).

Av en programtjänsts sändningstid får högst 10 % avse annonser

under annonstid i televisionen. Med programtjänst avses ett

samlat utbud av ljudradio- eller televisionsprogram som sänds

under en gemensam beteckning. Inom en sändningstid av en timme

får annonser förekomma under högst 8 minuter eller i rena

undantagsfall 10 minuter. I avtalet mellan regeringen och

programföretaget får det bestämmas att högsta tillåtna

sändningstiden för annonser under annonstid skall vara kortare

(13 §). Annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle får

inte understiga en minut (14 §). Annonser under annonstid i

televisionen skall sättas in mellan programmen. Annonser med

reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före

eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn

under 12 år. Annonser får emellertid avbryta program om de sätts

in i pauser i sportprogram o.d. eller mellan delar av program

som består av olika avslutade delar och där varje del som

föregås eller följs av annonser varar i minst 20 minuter (15 §).

I lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten

föreskrivs att den som bedriver sändningsverksamhet i en

egensändning som inte sänds under annonstid inte mot vederlag

eller annars på ett otillbörligt sätt får gynna ett kommersiellt

intresse. Om ett program helt eller delvis har bekostats av

någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten skall

detta anges på lämpligt sätt i början och slutet på programmet.

Reklam mot vederlag och program mot betalning får endast sändas

under annonstid. Lokala kabelsändarföretag får inte sända

reklam. Med lokala kabelsändarföretag avses företag som utsetts

av Kabelnämnden och som kostnadsfritt tillhandahållits en kanal.

Av en annons som sänds under annonstid skall det framgå i vems

intresse sändningen sker. I annonser som sänds mot betalning

eller annat vederlag får det inte uppträda personer som spelar

en framträdande roll i radioprogram som huvudsakligen handlar om

nyheter eller nyhetskommentarer eller, när det gäller

television, personer eller figurer som spelar framträdande roll

i program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. En

annons som sänds under annonstid i en televisionssändning får

inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.

Av en programtjänsts sändningstid per dygn får högst 10 % avse

annonser under annonstid. Inom en sändningstid av en timme

mellan hela klockslag får annonser förekomma under högst 8

minuter eller i rena undantagsfall 10 minuter. Annonstiden vid

ett givet tillfälle får inte understiga en minut. Annonser under

annonstid i televisionssändning skall sättas in mellan

programmen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under

annonstiden omedelbart före eller efter televisionsprogram som

huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. Mellan delar i

televisionsprogram som består av olika avslutade delar och i

pauser i sportprogram får finnas reklam om det dröjer minst 20

minuter mellan varje reklampaus (8--14 §§). Kabellagen

innehåller i övrigt föreskrifter om nätinnehavares skyldigheter,

lokalt kabelföretags skyldigheter, Kabelnämndens sammansättning,

skyldighet att tillhandahålla inspelningar samt ingripanden mot

egensändning som innehåller sexuellt våld eller tvång,

pornografiska bilder, ensidig inriktning av våldsskildringar

eller hets mot folkgrupp. Slutligen innehåller kabellagen en

bestämmelse om att Kabelnämndens beslut kan överklagas till

kammarrätten.

Lokalradiolagen (1993:120) innehåller föreskrifter om lokala

rundradiosändningar av radioprogram i ljudradio. I fråga om

reklam och sponsring föreskrivs att reklam och program mot

betalning endast får sändas under annonstid och att det skall

framgå i vems intresse sändningen sker samt att det i annonser

som sänds mot betalning eller annat vederlag inte får uppträda

personer som spelar en framträdande roll i radioprogram som

huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer. Inom

en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser

förekomma under högst åtta eller, i rena undantagsfall, tio

minuter (25--27 §§).

Nämnas kan att Radionämnden i beslut vänt sig mot

våldsskildringar i TV, bl.a. i fråga om våldsinslag i s.k.

trailrar och i program som sänts på tider då barn kan förväntas

ta del av programmen. När det gäller trailrar har nämnden i ett

beslut den den 24 januari 1991 (TV 340/90 och 358/90) funnit att

en trailer för "Skönheten och odjuret" innehållit lösryckta

våldsscener som framstår som skrämmande. Sändningen vid en

tidpunkt då det kunde förutsättas att barn tog del av programmen

och omedelbart före ett ungdomsprogram utgjorde enligt nämnden

en bristande tillämpning av bestämmelsen i 5 § i avtalet mellan

staten och Sveriges Television om att programverksamheten skall

bedrivas med beaktande av televisionens centrala ställning i

samhället. Bristen ansågs emellertid inte så allvarlig att

sändningen stred mot avtalet eller mot radiolagen.

Vidare skall här redovisas lagen (1985:1061) om avgifter i

ärenden om lokala kabelsändningar som bl.a. föreskrev att den

som fått tillstånd enligt lagen om lokala kabelsändningar varje

halvår skulle erlägga avgift till staten med 10 kr för varje

bostad som kan nås av tillståndshavarens satellitsändningar.

Lagen upphörde att gälla den 1 januari 1992.

När det gäller lagreglering respektive avtalsreglering för

sändning av reklam kan nämnas att Lagrådet ifrågasatt

avtalssystemets grundlagsenlighet (prop. 1990/91:149 s. 322 f.).

Konstitutionsutskottet hänvisade i sin behandling av

propositionen till att det tidigare -- i samband med

behandlingen av förslaget till yttrandefrihetsgrundlag --

konstaterats att avtalssystemet ges stöd i

yttrandefrihetsgrundlagen (bet. 1990/91:KU39 s. 30).

En förändring av reklamlagstiftningen har begärts i en

framställning från Nordisk Television AB--TV 4 till regeringen.

Bolaget föreslog ökade möjligheter att låta annonser avbryta

program, att reklaminslag skall få sändas omedelbart efter

barnprogram samt lättnader när det gäller koncessionsavgiften.

Regeringen har den 13 maj 1993 beslutat att inte vidta någon

åtgärd med anledning av framställningen.

Utskottets bedömning

I samband med behandlingen av förslaget till ny lagstiftning

för kabelsändningar m.m. hösten 1991 väcktes en motion (nyd) som

vände sig mot systemet med lokala kabelsändarföretag och vari

föreslogs att Kabelnämnden skulle avskaffas. Utskottet avstyrkte

motionsyrkandena och framhöll med hänvisning till förarbetena

till yttrandefrihetsgrundlagen att ordningen med lokala

kabelsändningar fyller en betydelsefull uppgift för att öppna en

tillgång till trådmediet för mindre resursstarka aktörer (bet.

1991/92:KU19). Utskottet ansåg i likhet med regeringen att en

bestämmelse om skyldighet att upplåta en kanal för lokala

sändningar borde tas in i kabellagen. Med detta följde enligt

utskottet att den som med stöd av lagen får tillgång till en

kanal gratis måste finna sig i att bedriva verksamheten utan

reklam. Utskottet gör nu inte någon annan bedömning. Det finns

således enligt utskottets mening inte anledning att upphäva

denna del av kabellagen, vilket begärs i motion 1991/92:K426

yrkande 1. Motionsyrkandet avstyrks således såvitt nu är i

fråga.

När det gäller motionens yrkande 2 vill utskottet erinra om

att lagen om avgifter i ärenden om lokala kabelsändningar

upphörde att gälla den 1 januari 1992. Även detta yrkande

avstyrks följaktligen. Beträffande avskaffandet av Kabelnämnden

och en prövning av behovet av bl.a. Radionämnden och

Närradionämnden får utskottet hänvisa till att frågan om

nämndens verksamhet för närvarande bereds inom regeringskansliet

med anledning av betänkandet (SOU 1992:36) Radio och TV i ett.

Regeringens proposition i ärendet beräknas föreläggas riksdagen

under detta riksmöte. Propositionen bör enligt utskottets mening

avvaktas. Motion 1991/92:K426 yrkande 4 avstyrks följaktligen

också. Enligt utskottets mening är det vidare inte påkallat med

något tillkännagivande till regeringen om yttrande- och

informationsfrihetens betydelse för demokratin, vilket innebär

att även motionens yrkande 5 avstyrks.

Genom avtalet mellan staten och Nordisk Television AB har

bestämts att företaget endast under annonstid i televisionen får

sända reklam mot vederlag. Föreskrifter om begränsningar i fråga

om annonser som sänds under annonstid i televisionen finns i

radiolagen sedan den 1 juli 1991. Frågan om högsta tillåtna

annonsvolym, behandlades ingående i förslaget om ny

reklamfinansierad tredje TV-kanal (prop. 1990/91:149 s. 99). I

propositionen framhölls att frågan om hur stor annonsvolym ett

reklam-TV-företag bör få ha är beroende på hur man gör

intresseavvägningen mellan dem som berörs av frågan. Publikens

intresse är enligt propositionen att få följa TV-programmen så

ostört som möjligt. Ju större annonsvolymen är desto mer störs

man som tittare. Detta intresse talar enligt propositionen för

en liten högsta annonsvolym. Programföretaget däremot har

intresse av en stor högsta annonsvolym för att få större

intäkter. Också publiken kan emellertid ha intresse av en stor

annonsvolym, eftersom det kan ge bättre förutsättningar för mer

påkostade program. Enligt det föredragande statsrådet utgjorde

förslaget en rimlig kompromiss mellan de motstående intressena.

Intresset av publikens möjligheter till ostörd upplevelse av

programmen gjorde sig också gällande i fråga om avbrott i

programmen för annonser. Enligt statsrådets mening borde vidare

ett medium med så stor genomslagskraft som televisionen inte

alls få användas för reklam som vänder sig till yngre barn.

Yngre barn kan inte alltid skilja mellan reklaminslag och

vanliga TV-program. Inte heller förstår de att avsiken är att

locka till köp. De tar till sig reklamens budskap utan den

skepsis som äldre barn och tonåringar lär sig utveckla. Att

använda televisionen för reklam till barn skulle enligt

propositionen klart strida mot barnens intressen.

De svenska lagreglerna om reklam i radio och TV är således

resultatet av avvägningar mellan skilda intressen där särskild

hänsyn -- beroende bl.a. på mediets genomslagskraft -- tagits

till publikens behov av ostörd upplevelse och även till barns

särskilda känslighet. Radiolagens förbud mot s.k. åsiktsreklam

grundar sig på behovet av allsidig debatt och på lagens krav på

opartiskhet i sändningarna. Enligt utskottets mening saknas

anledning att nu frångå dessa bedömningar. Utskottet är därför

inte berett förorda att EG-direktivet och Europakonventionens

regler skall gälla i Sverige utan sådana inskränkningar som

finns i den svenska lagstiftningen och som direktivet och

konventionen också medger. Utskottet anser mot den bakgrunden

inte heller att det behövs något tillkännagivande till

regeringen vare sig om kabellagens reklamregler, konsekvenserna

av detaljreglering, om reklamens påverkan på barn, om

ansvarsfull reklam eller om omförhandling av avtalet mellan

staten och Nordisk Television AB. Motionerna 1991/92:K418

yrkande 2, 1991/92:K420 yrkande 2, 1991/92:K423 yrkande 3,

1991/92:K426 yrkandena 1 såvitt nu är i fråga och 3,

1991/92:K432 yrkande 4, 1992/93:K407, såvitt nu är i fråga,

1992/93:K425 yrkandena 1--3 samt 1992/93:K433 yrkandena 1 och

2 avstyrks följaktligen.

Lagen (1992:72) om koncessionsavgift för televisionssändningar

till allmänheten föreskriver att det reklamfinansierade

TV-företaget skall erlägga koncessionsavgift till staten. Som

utskottet angett i föregående avsnitt motiverades förslaget om

att intäkterna för koncessionsavgiften från det

reklamfinansierade TV-företaget skulle tillföras Sveriges

Radio-koncernens verksamhet bl.a. med att reklam-TV-företaget på

sikt kunde få betydligt högre intäkter än som varit möjligt om

det från början fått konkurrera med Sveriges Television om

annonserna. Utskottet anser fortfarande att det finns fog för

att public service-företagen kompenseras genom att

koncessionsavgiften tillförs rundradiokontot. Det saknas mot

denna bakgrund anledning att ge regeringen till känna behovet av

att omförhandla avtalet mellan staten och TV4 i denna del.

Motion 1992/93:K407, såvitt nu är i fråga, avstyrks

följaktligen.

När det härefter gäller den i motion 1991/92:K431 yrkande 3

upptagna frågan om lagreglering i stället för avtalsreglering i

fråga om regler i EG-direktivet kan erinras om att utskottet

tidigare, med anledning bl.a. av ett motionsyrkande vari

framhållits att avtalssystemet inte harmonierar med övrig

nationell och internationell rätt, hänvisat till

Radiolagsutredningens uppdrag att lämna förslag till ny

radiolagstiftning (bet. 1990/91:KU39 s. 30 f.). Utskottet

anförde att det är naturligt att frågan om ytterligare reglering

i lag av villkoren för programinnehåll prövas i bl.a. i detta

sammanhang. Utskottet, som ansåg att någon åtgärd från

riksdagens sida därför inte var nödvändig, avstyrkte de aktuella

motionsyrkandena. Utskottet gör i dag inte någon annan

bedömning. Motion 1991/92:K431 yrkande 3 avstyrks följaktligen.

Public service-verksamheten m.m.

Motionerna

Henrik S Järrel begär i motion 1991/92:K431 en grundlig

översyn av public service-verksamheten. Frågor som därvid bör

bli föremål för överväganden är det publika behovet av och

kostnaderna för två allmänfinansierade, rikstäckande TV-kanaler

och fyra sådana radiokanaler. De frågeställningar som vidare tas

upp i motionen är rimligheten i att ålägga TV4 public

service-verksamhet och koncessionsavgifter som vidarebefordras

till Sveriges Radio, förekomsten av yrkespolitiker i public

service-bolagens styrelser, Sveriges Radios ägarstruktur,

organisationen av Sveriges Radio-koncernen samt konstruktionen

med allmän mottagaravgift (yrkande 1).

Bengt Harding Olson (fp) begär i motion 1991/92:K432

en reformering av det svenska radiolandskapet. Informations- och

yttrandefriheterna skulle stärkas om monopolet bryts. En ny

rikstäckande reklamradiokanal bör tillskapas. På lokal nivå

måste nya och fria lokalradiostationer kunna sända dygnet runt

på lokala frekvenser. Vidare behövs inom verksamheten en ökad

effektivitet och konkurrens. Riksradions verksamhet bör

finansieras genom avgifter, medan den nya rikskanalen bör få

finansieras genom reklam. Närradion bör även fortsättningsvis

vara radio utan reklam för föreningar vars verksamhet bör

tryggas genom tilldelning av radions reklamintäkter (yrkandena 1

och 2).

Bakgrund

Vissa av de frågor som tas upp i de båda motionerna

behandlades i proposition 1990/91:149 om Radio- och TV-frågor.

Med hänsyn till den betydelse som radion och televisionen har

för möjligheten att utnyttja yttrandefriheten ansågs det

angeläget att politiska beslut om villkoren för radio- och

TV-verksamheten kunde fattas under så stor politisk enighet som

möjligt. Propositionen utarbetades därför i samverkan med en

beredningsgrupp med representanter för riksdagspartierna. I

propositionen föreslogs bl.a. att inkomster från

TV-reklammarknaden skulle bidra till att finansiera svensk

marksänd television, att för all marksänd television skulle

gälla krav på kvalitet och ett mångsidigt programutbud samt att

Sveriges Radio-koncernens verksamhet skulle finansieras i

huvudsak med TV-avgiftsmedel.

Riksdagen ställde sig i huvudsak bakom propositionen och

godkände således propositionens förslag i fråga om grundläggande

krav på programverksamheten i reklamfinansierat TV-företag (bet.

1990/91:KU39, rskr. 370).

Proposition 1991/92:140 om den avgiftsfinansierade radio- och

TV-verksamheten 1993--1996 m.m. innnehöll förslag till villkor

och riktlinjer för företagen inom Sveriges Radio-koncernen under

kommande avtalsperiod. Den innehöll också ett förslag om

bildandet av ett nytt statligt aktiebolag med huvudmannaskap för

rundradionätet och om bolagets verksamhet m.m. Public

service-företagens uppdrag föreslogs i huvudsak vara oförändrat

i förhållande till vad som då gällde. Bolagen för lokalradio och

riksradio borde föras samman till ett bolag kallat Sveriges

Radio AB. Finansieringen av public service-verksamheten

föreslogs oförändrat ske huvudsakligen genom TV-avgiftsmedel.

Riksdagen godtog i huvudsak förslagen (bet. 1991/92:KrU28,

rskr. 329).

Riksdagen har nyligen beslutat (prop. 1992/93:236, bet.

1992/93:KrU28, rskr. 377) att Sveriges Television AB, Sveriges

Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB skall ägas av tre för

ändamålet bildade stiftelser. De tre stiftelsestyrelserna skall

ha samma ledamöter. Varje stiftelsestyrelse skall bestå av

ordförande och tio övriga ledamöter som skall utses av

regeringen. De politiska partierna i riksdagen skall föreslå

kandidater. Stiftelsernas syfte skall vara att främja

självständigheten hos bolag som, i den omfattning och på det

sätt som riksdagen och regeringen bestämt, bedriver

rundradiosändningar av radio- och televisionsverksamhet i

allmänhetens tjänst. Stiftelserna skall tillgodose sitt syfte

genom att äga och förvalta aktier i bolagen samt utöva de

befogenheter som är förknippade med detta.

Styrelserna i programbolagen skall vardera bestå av nio

ledamöter. Regeringen skall utse ordförande medan ägarna på

respektive bolagsstämma skall utse fem ledamöter. Den

verkställande direktören samt två personalföreträdare är

självskrivna ledamöter. Programföretagens styrelser bör bestå av

personer som kan förväntas bidra på ett kompetent och

professionellt sätt till företagens ledningar. Något uttryckligt

förbud mot att styrelseledamöter tillika är riksdagsledamöter

ställs inte upp.

Utskottets bedömning

I motion 1991/92:K431 (yrkande 1) yrkas en grundlig översyn av

public service-verksamhetens struktur, organisation,

finansiering och reglering. I fråga om verksamhetens struktur

begärs en omprövning av Sveriges Radios ägarstruktur. En statlig

stiftelse som t.ex. äger de rörelsedrivande programbolagen under

ledning av professionella styrelser sägs vara en möjlig ägarform

värd att närmare pröva. Med hänsyn till det nyligen fattade

riksdagsbeslutet om ägandet av den avgiftsfinansierade radio-

och TV-verksamheten får motionsyrkandet i denna del anses

tillgodosett.

När det gäller de övriga frågor som enligt motionen bör bli

föremål för prövning under den begärda översynen vill utskottet

hänvisa till att riksdagen i juni 1992 ställt sig bakom den nu

gällande ordningen (prop. 1991/92:140, bet. 1991/92:KrU28, rskr.

329). I propositionen framhöll kulturministern att det enligt

hennes mening var för tidigt att överväga en mer radikal

omprövning av det uppdrag som bör åvila public service-radion

och TV under den närmaste fyraårsperioden. De skäl som tidigare

anförts mot reklam ansågs fortfarande aktuella, och

kulturministern föreslog därför inte några förändringar. Ett

skäl är att det inte är lämpligt att tillåta reklamfinansiering

av program i Sveriges Radios kanaler när man samtidigt vill

åstadkomma så stor breddning av radioverksamheten som möjligt.

Genom att vara garanterade en viss på förhand känd tillförsel av

medel har public service-företagen en fördel framför privat

radio och TV. Public service-företagen är därmed inte beroende

av att maximera antalet tittare och lyssnare för att generera

intäkter. I gengäld får de företag som ges dessa förmåner svara

mot vissa krav som inte kan ställas på de privata aktörerna.

Kulturministern framhöll att förutsättningarna att på kort sikt

reklamfinansiera ytterligare en TV-kanal med ett ambitiöst

programutbud därför i dåläget tedde sig alltför begränsade.

Avtalsperioden för public service-företagen begränsades dock

sålunda till fyra år och skall upphöra den 31 december 1996.

Riksdagen har således för endast något mer än ett år sedan

ställt sig bakom de organisations- och finansieringsformer som

nu gäller för public service-företagen och som skall gälla under

ytterligare tre år. Enligt utskottets mening är det ännu för

tidigt att ta ställning till behovet av en översyn. Ytterligare

erfarenheter behöver vinnas av effekterna för public

service-företagen av inrättandet av den nya marksända

reklamfinansierade TV-kanalen. Till detta kommer att det finns

anledning att avvakta den utredning rörande bl.a.

frekvensutrymmet som för närvarande enligt tilläggsdirektiv

(dir. 1993:99) bedrivs av Utredningen (U 1991:26) om tekniska

förutsättningar för utökade sändningar av radio och television

till allmänheten. Utskottet är således inte berett att nu

förorda den begärda översynen. Motion 1991/92:K431 yrkande 1

avstyrks följaktligen.

När det gäller de i motion 1991/92:K432 behandlade frågorna om

ljudradioverksamheten vill utskottet hänvisa till att riksdagen

i februari i år beslutat att privata reklamfinansierade

ljudradiosändningar skall vara tillåtna fr.o.m. den 1 april

1993. Beslutet innebär att de nya lokalradiostationerna kan

sända dygnet runt. Motionens yrkande 1 är därmed delvis

tillgodosett. När det gäller de i motionen upptagna frågorna om

utförsäljning av Sveriges Radios lokalradioverksamhet samt om

att reklamradions reklamintäkter skall bidra till närradions

verksamhet är utskottet inte berett tillstyrka motionens yrkande

om riktlinjer för den framtida svenska radioverksamheten. Motion

1991/92:K432 yrkande 1 avstyrks.

Enligt 22 § lokalradiolagen (1993:120) skall under minst en

tredjedel av sändningstiden varje dygn sändas sådana program som

framställts särskilt för den egna verksamheten. Det är inte

något som hindrar att program under övrig sändningstid samordnas

med program som sänds av andra lokalradiostationer. Mångfalden

inom radion främjas emellertid av att ett flertal

lokalradiostationer kan inrättas. Mot denna bakgrund och med

hänsyn till det begränsade analoga frekvensutrymmet saknas

enligt utskottets mening anledning att förorda inrättandet av en

rikstäckande reklamradiokanal. Utskottet avstyrker således

motion 1991/92:K432 yrkande 2.

Den s.k. piratradiolagen

Motionen

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i motion 1991/92:Kr299

yrkande 17 att den s.k. piratradiolagen avskaffas.

Tidigare riksdagsbehandling

Ett liknande motionsyrkande behandlades av

konstitutionsutskottet hösten 1990 (1990/91:KU12). Utskottet

konstaterade att lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot

rundradiosändning från rundradioanläggning på öppna havet

grundar sig på en internationell överenskommelse som Sverige är

bundet av. Överenskommelsen, som lades fram i Europarådet för

undertecknande den 20 januari 1965 och tillträddes av Sverige,

avser, enligt artikel 1, rundradiostationer som är upprättade

eller i drift på fartyg m.m. och som utanför nationella

territorier utför sändningar avsedda att mottas, helt eller

delvis, inom fördragsslutande parts territorium eller som kan

orsaka menlig störning för radiotrafik som sker med någon

fördragsslutande parts godkännande. De fördragsslutande parterna

har enligt artikel 2 förbundit sig att i överensstämmelse med

sin nationella rättsordning vidta nödvändiga åtgärder för att

beivra såsom lagöverträdelse upprättandet eller användandet av

sådana rundradiostationer.

Mot bakgrund av att ett upphävande av lagen om förbud i vissa

fall mot rundradiosändning från rundradioanläggning på öppna

havet skulle innebära ett brott mot överenskommelsen avstyrkte

utskottet motionsyrkandet. Riksdagen godkände utskottets

förslag.

Utskottets bedömning

Utskottet gör fortfarande samma bedömning som år 1990. Sverige

har förbundit sig att som lagöverträdelser beivra den aktuella

verksamheten. Ett bifall till motionen skulle innebära ett brott

mot Europarådsöverenskommelsen 1965. Motion 1991/92:Kr299

yrkande 17 avstyrks följaktligen.

Ägarkoncentrationen i massmedia

Motionen

Motion 1991/92:K429 yrkandena 1--3 av Harriet Colliander och

Richard Ulfvengren (nyd) vänder sig mot den bristande

konkurrensen i massmedia. Regeringen bör enligt motionen

tillsätta en utredning om begränsning av ägarkoncentrationen i

massmedia. Frågan om att begränsa ägarandelen i radio- och

TV-företag, t.ex. TV4, bör bli föremål för särskilt skyndsam

behandling.

Bakgrund

I betänkandet (SOU 1980:28) Massmediekoncentration

presenterades ett lagförslag om förvärvskontroll för motverkande

av massmediekoncentration. Förslaget föranledde inte någon

åtgärd.

I rapporten (SOU 1991:28) Konkurrensen i Sverige -- en

kartläggning av konkurrensförhållandena i 61 branscher --

lämnade Konkurrenskommittén en redovisning av förhållandena inom

bl.a. branschen för dagstidningar. En uppdatering av uppgifterna

liksom en redovisning av hur EES-avtalet förutses påverka bl.a.

de nu nämnda branscherna lämnades i Konkurrensverkets hösten

1992 publicerade rapport om effekter av EES-avtalet på

konkurrensen i Sverige. Med stöd av konkurrenslagstiftningen har

en rad konkurrensbegränsningar inom olika delar av

massmediebranschen prövats. Konkurrensverket har bl.a. granskat

Tidnings AB Mariebergs förvärv av köpoptioner avseende aktier i

Sydsvenska Dagbladet AB. Verket fann inte att sådan skadlig

verkan som avses i konkurrenslagen förelåg och avskrev därför

ärendet utan ytterligare åtgärd. Presstödsnämnden har i fråga om

tryckta medier i uppgift att följa ägarutvecklingen på området,

i huvudsak från ekonomiska utgångspunkter. TV-området har

däremot inte varit föremål för någon uppföljning annat än den

som görs inom ramen för Konkurrensverkets instruktion att

särskilt följa utvecklingen inom branscher som utmärks av

ägarkoncentration.

Utredningar rörande ägandet m.m. av massmedieföretag har

genomförts i en rad internationella organ. Sålunda har

Europarådet inom ramen för en konsultrapport redovisat

överväganden beträffande skärningspunkten mellan

yttrandefrihets- och konkurrensaspekterna. Också inom GATT görs

en översyn av hithörande frågor. Vidare publicerade Nordiska

ministerrådet år 1992 en arbetsrapport (1992:514)

Medieföretagsköp och mediekoncentration. I någon mån berörs där

förhållandena i Sverige. Inom EG pågår för närvarande ett arbete

med frågor som gäller ägarkoncentrationen i massmedia. I

september 1992 krävde parlamentet åtgärder av rättslig karaktär

mot massmediekoncentration, och i december samma år lade

EG-kommissionen fram en grönbok COM (92) 480 Pluralism and Media

concentration in the Internal Market: an assessment of the need

for community action. Grönboken är för närvarande föremål för

remiss och en hearing hölls i april 1993.

Motioner som riktar sig mot ägarkoncentration inom massmedia

har behandlats av utskottet vid några tidigare tillfällen. Under

riksmötet 1991/92 yrkades i motion K7 av Lars Werner m.fl. (v)

regler för kabelsändningsverksamheten som hindrar

ägarkoncentration inom medierna. Utskottet, som utgick från att

frågan om koncentrationen av ägarintressena inom tråd- och

etermedierna ägnades uppmärksamhet i den bredare översyn av den

radiorättsliga lagstiftningen som förestod, avstyrkte

motionsyrkandet (bet. KU19). Riksdagen godtog utskottets

förslag. I en reservation (s) framhölls att tiden nu var mogen

att tillsätta en parlamentarisk beredning om den privata

ägarkoncentrationen på radio- och TV-området.

I samband med behandlingen av regeringens proposition

1992/93:56 om ny konkurrenslagstiftning beredde näringsutskottet

konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över en motion

(nyd), vari begärdes en utredning med uppgift att inom

konkurrenslagstiftningens ram lägga fram ett lagförslag som

begränsar ägar- och företagskoncentrationen i massmedia.

Konstitutionsutskottet hänvisade till den nu aktuella motionen

1991/92:K429. Utskottet, som då avsåg att behandla motionen i

samband med behandlingen av proposition 1992/93:70 Privat

lokalradio, ansåg sig inte böra ha någon uppfattning i frågan

eftersom beredningen av det ärendet inte var avslutad.

Näringsutskottet avstyrkte i sitt betänkande 1992/93:NU17 den

motion som hänvisats till det med hänvisning till

konstitutionsutskottets ställningstagande samt till de

utredningsarbeten som ovan redovisats.

Det bör vidare erinras om att lokalradiolagen (1993:120)

innehåller bestämmelser som syftar till att förhindra

ägarkoncentration på massmedieområdet. I 5 § föreskrivs att

tillstånd att sända lokalradio lämnas till en fysisk eller

juridisk person och endast omfattar ett sändningsområde. Ingen

kan, vare sig direkt eller genom företag i vilket han på grund

av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett

bestämmande inflytande, få mer än ett tillstånd. Enligt 7 § får

inte tillstånd ges till någon som ger ut dagstidning, till någon

som på grund av aktie- eller andelsinnehav har ett bestämmande

inflytande över ett företag som ger ut dagstidning eller till

företag i vilket någon som avses i det föregående ensam har ett

bestämmande inflytande. I lagens förarbeten (prop. 1992/93:70 s.

16 f.) betonades vikten av att mångfalden främjas. Det

underströks att om dagstidningsföretag skulle kunna erhålla

tillstånd att sända lokalradio skulle dessa företag kunna öka

sitt inflytande över nyhetsförmedling och opinionsbildning i

stället för att antalet självständiga röster skulle bli flera.

Kulturutskottet framhöll i sitt yttrande 1992/93:KrU3y att det

är angeläget att tendenser till bristande innehållsmässig

mångfald eller till informations- eller åsiktsmonopol motverkas.

Konstitutionsutskottet tillstyrkte regeringens förslag till

begränsningar (bet. 1992/93:KU15 s. 17). Redan i den proposition

som innehöll förslag om införande av en tredje reklamfinansierad

TV-kanal (prop. 1990/91:149) uttrycktes en vilja att motverka

maktkoncentration inom de svenska massmedierna. Det framhölls

att vid tillståndsgivningen borde eftersträvas en bred krets av

ägare och att sammansättningen blev sådan att

maktkoncentrationen inom de svenska massmedierna inte

förstärktes. Det var enligt propositionen inte bra om makten

över ett TV-företag och över andra mediaföretag samlades på

samma hand. Som särskilt olämpligt framstod det om flera

TV-företag eller TV-företag och viktiga dagstidningar

dominerades av en och samma ägare.

Utskottets bedömning

Utskottet vill understryka att det för mångfald i information

och opinionsbildning är angeläget att tendenser till alltför

stor ägarkoncentration inom massmedieområdet motverkas.

Regeringen har också genom uttalanden i propositionen

(1990/91:149) om radio- och TV-frågor och

lokalradiopropositionen (1992/93:70) ställt sig bakom ett sådant

synsätt och förordat åtgärder för att i de sammanhangen begränsa

ägarkoncentration. Utskottet har dessutom inhämtat att Sverige,

inom Europarådets expertkommitté för mediekoncentration och

pluralism, aktivt deltar i undersökningar om ägarkoncentration

och mångfald i massmedierna i Europa. Sverige har förordat att

en mer ingående granskning, s.k. landexamination, skall göras av

situationen i de enskilda medlemsländerna. Sverige har också

erbjudit sig att medverka under våren 1994 i en första

försöksverksamhet av detta slag.

Utskottet anser sig mot den bakgrunden ha anledning att

förutsätta att regeringen med uppmärksamhet följer utvecklingen

när det gäller ägarförhållandena inom massmedia. Också den

aviserade pressutredningen kan ha anledning att komma in på

denna fråga, såväl konsekvenserna för konkurrensen på marknaden

som mångfalden i nyhetsförmedlingen. Utskottet anser således att

sådana tillkännagivanden till regeringen om ägarkoncentrationen

i massmedia som begärs i motion 1991/92:K429 yrkandena 1--3 inte

behövs. Motionen avstyrks.

Radio- och TV-ombudsman

Motionen

Harriet Colliander m.fl. (nyd) begär i motion 1992/93:K415 en

uppdelning av utrednings- och beslutsfunktionerna vid

Kabelnämnden, Närradionämnden, Radionämnden och Styrelsen för

lokalradiotillstånd. En beslutsmyndighet bör handlägga frågor om

tillståndsgivning, sanktioner, återkallande av tillstånd m.m.

Utredningsmyndigheten med gransknings- och utredningsuppgifter

skulle kunna kallas Radio- och TV-ombudsmannen.

Ombudsmannafuktionen skulle möjligen kunna utvidgas till att

omfatta hela medieområdet -- ett slags massmedieombudsman. Man

bör enligt motionärerna inte heller vara främmande för att

inrätta en särskild Radio- och TV-domstol som dels handlägger

frågor om yttrandefrihetsbrott, dels frågor om tillstånd,

sanktioner och återkallande av tillstånd, dels utfärdande av

rekommendationer av det slag Radionämnden gör i dag. Det kan

även finnas andra organisationsformer. Enligt motionärerna bör

frågan utredas.

Bakgrund

Närradionämndens, Kabelnämndens och Radionämndens verksamhet

har utretts av Utredningen (U 1991:09) om myndighet för radio-

och TV-sändningar till allmänheten. Utredningen har lämnat ett

förslag till organisation för en sammanhållen central myndighet

för radio- och TV-sändningar till allmänheten (SOU 1992:36 Radio

och TV i ett). Den nya myndigheten avses ersätta Radionämnden,

Kabelnämnden och Närradionämnden och även ansvara för

myndighetsuppgifter som tillkommer på grund av t.ex. nya slag av

sändningar till allmänheten. Utredningsbetänkandet har

remissbehandlats. Meningarna är delade bl.a. när det gäller om

uppgiften att meddela olika slags tillstånd skall hanteras inom

samma organisation som granskningen eller om dessa olika

uppgifter skall bedrivas inom skilda organisationer. En

proposition beräknas föreläggas riksdagen under detta riksmöte.

Utskottets bedömning

Frågan om myndighetsorganisationen på medieområdet kommer att

behandlas i en proposition som föreläggs riksdagen under detta

riksmöte. Enligt utskottet bör propositionens förslag inte

föregripas. Motion 1992/93:K415 yrkandena 1--3 avstyrks

följaktligen.

Pressetik m.m.

Motionerna

I motion 1991/92:K430 yrkande 1 av Ian Wachtmeister och Stefan

Kihlberg (nyd) föreslås en frivillig auktorisation av

journalister. Den praktiska utformningen skall enligt motionen

naturligtvis göras av journalistkåren själv i samråd med

kvalificerade specialister från olika områden. Regeringen bör

tillsätta en projektgrupp med uppgift att utarbeta ett konkret

förslag till "auktorisationsinstitut". Ian Wachtmeister m.fl.

(nyd) föreslår i motion 1992/93:K432 att regeringen skall

tillsätta en utredning med uppgift att komma med förslag till

hur en allsidig och saklig journalistik och opinionsbildning kan

uppmuntras och säkerställas såväl från yttrandefrihetssynpunkt

som från medborgarsynpunkt.

Bengt Rosén (fp) begär i motion 1992/93:K408 en utredning och

eventuell lagstiftning på pressetikens område. Utredningen bör

följa upp utvecklingen av pressens självsanerande verksamhet. En

lagreglering på detta område och en statlig pressombudsman kan

enligt motionären antagligen inte undvikas. Det behövs enligt

motionären en lagstiftning som ger små företag och

organisationer möjlighet att få åtal väckt och skadestånd utdömt

för förtal.

Bakgrund

År 1970 fick frågan om pressetiska normer en ingående

behandling av konstitutionsutskottet (bet. KU 1970:41). En

fyllig redovisning av de gällande pressetiska normerna och de

organ som verkade för pressens självsanering redovisades.

Utskottet hade överläggningar med Pressens opinionsnämnd och

Pressens samarbetsnämnd. Studieresor företogs till västtyska

pressrådet, Internationella Pressinstitutet och det brittiska

pressrådet. Utskottet hänvisade till ett tidigare uttalande att

det inte kunde förnekas att missförhållanden förekommer på sina

håll i pressen men att det i första hand borde ankomma på

pressen själv att vidta åtgärder för att hålla journalistiken på

en önskvärd kvalitativ nivå. Utskottet hänvisade år 1970 till de

åtgärder som vidtagits från pressens sida. Pressens

opinionsnämnd hade förstärkts med lekmannarepresentanter,

utsedda av JO och ordföranden i Advokatsamfundet. Vidare skulle

pressombudsmannen utses av ett tremannakollegium, där endast en

tillhör pressen. Slutligen erinrades om att Svenska

Journalistförbundet antagit en yrkeskodex och att nya stadgar

utfärdats för opinionsnämnden. Utskottet ville inte förneka att

de åtgärder som vidtagits från pressens sida kunde utgöra

värdefulla bidrag till att åstadkomma en bättre ordning på

förevarande område. De resurser som ställts till förfogande

syntes otillräckliga men det fanns anledning att avvakta

resultatet av reformerna.

En översyn av de etiska reglerna för press, radio och TV

gjordes 1978. Bakom reglerna står pressens huvudorganisationer

(Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet och Svenska

Tidningsutgivareföreningen). Sveriges Lokalradio, Sveriges

Riksradio, Sveriges Television och Sveriges Utbildningsradio

beslutade att reglerna skulle gälla i den utsträckning som de

kan tillämpas med hänsyn till radiolagen och programföretagens

avtal med staten. För tolkning av begreppet god publicistisk sed

svarar för pressens del i första hand Pressens opinionsnämnd

samt, i ärenden som inte hänskjuts till nämnden, Allmänhetens

pressombudsman. Pressombudsmannen har enligt sin instruktion

till uppgift att på eget initiativ eller efter anmälan påtala

avvikelser från god publicistisk sed i periodisk skrift.

Pressens opinionsnämnd är enligt sina stadgar en hedersdomstol i

ärenden som gäller tillämpningen av god publicistisk sed.

Frågan om s.k. ekonomiskt förtal behandlades av

justitieutskottet 1974 (JuU 1974:21). Justitieutskottet föreslog

ett tillkännagivande till regeringen om en förutsättningslös

utredning om gränsdragningen mellan behovet av skydd mot

skadeverkningar av ekonomiskt förtal och intresset av att bevara

de vida gränserna för yttrandefrihet och tryckfrihet. I

riksdagens kammare underströks i debatten behovet av

yttrandefrihet och tryckfrihet, och vid omröstningen föll

justitieutskottets förslag.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening bör det med hänsyn till vikten av

vidast möjliga yttrandefrihet i första hand ankomma på pressen

själv att vidta åtgärder för att hålla journalistiken på en

önskvärd kvalitativ nivå. Utskottet är därför inte berett

förorda en statlig utredning eller projektgrupp om pressetiska

frågor eller "auktorisationsinstitut". Motionerna 1991/92:K430

yrkande 1, 1992/93:K432 och 1992/93:K408 avstyrks följaktligen.

Långvågssändningar i Motala

Motionen

Harriet Colliander m.fl. (nyd) begär i motion 1992/93:K430 att

det skapas förutsättningar för långvågssändningar i Motala.

Sändaren är i användbart skick och skulle kunna bli en levande

del av Radiomuseet i Motala. Sändaren skulle kunna hyras ut och

finansieras med reklam på kommersiella villkor.

Utskottets bedömning

Utskottet har inhämtat att långvågssändaren i Motala inte

längre finns kvar. Anledning att tillstyrka motionen saknas

därför. Motion 1992/93:K430 avstyrks följaktligen.

Lokalisering av en ny mediemyndighet

Motionen

I motion 1992/93:A422 av Marianne Jönsson m.fl. (c, s, fp)

yrkande 2 begärs en kompletterande utredning rörande inrättandet

av en ny myndighet för alla radio- och TV-frågor inom Kabel-,

Närradio- och Radionämnderna. Starka skäl talar för att den nya

myndigheten placeras i Kalmar.

Tidigare riksdagsbehandling

Ett motionsyrkande med motsvarande innehåll som det nu

aktuella behandlades under riksmötet 1991/92. Kulturutskottet

ansåg att den fortsatta beredningen av utredningsbetänkandet

(SOU 1992:36) Radio och TV i ett inte borde föregripas och

avstyrkte motionsyrkandet (1991/92:KrU28).

Utskottets bedömning

Frågan om myndighetsorganisationen på medieområdet kommer att

behandlas i en proposition som beräknas föreläggas riksdagen

under detta riksmöte. Enligt utskottet bör propositionens

förslag inte föregripas av riksdagen. Motion 1992/93:A422

yrkande 2 avstyrks följaktligen.

Trådlösa mikrofoner

Motionen

Alf Wennerfors (m) tar i motion 1992/93:K412 upp frågan om

tillståndskrav för mikrofoner som används på teatrar,

revyscener, konferenslokaler, utställningar och kyrkor.

Uteffekten på dessa trådlösa mikrofoner har i bästa fall en

räckvidd på 100--200 meter. Tillståndskravet på dessa trådlösa

telefoner med extremt låg uteffekt är enligt motionären onödig

och han anser att den typen av byråkrati måste bort.

Bakgrund

I 1 § lagen (1993:599) om radiokommunikation anges att lagens

bestämmelser syftar till att främja ett effektivt nyttjande av

möjligheterna till radiokommunikationer och andra användningar

av radiovågor. Vidare föreskrivs att vid tillämpningen av lagen

skall radiokommunikationens betydelse för yttrandefriheten och

informationsfriheten beaktas särskilt.

Enligt lagens 3 § krävs tillstånd för att här i landet få

inneha och använda en radiosändare. Regeringen eller den

myndighet regeringen bestämmer får enligt 8 § meddela

föreskrifter om undantag från tillståndsplikten bl.a. i fråga om

radiosändare som uttnyttjar särskilda bestämda gemensamma

frekvenser.

Lagen beslutades av riksdagen i juni 1993 och trädde i kraft

den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr.

443). Syftet med förslaget till lag om radiokommunikation var

att ge grundläggande regler avseende fördelning av den

begränsade resurs som för Sverige tillgängliga radiofrekvenser

utgör. Vägledande för de nya reglerna om tillståndsgivningen bör

enligt propositionen vara det grundläggande syftet att hålla

ordning i etern för att det skall gå att få till stånd en

fungerande radioanvändning. Vid varje tillståndsprövning skall

utgångspunkten vara den positiva inriktningen att var och en som

anser sig vara i behov av radio skall få tillstånd. Myndigheten

bör således på bästa sätt tillgodose sökandens önskemål inom

ramen för de möjligheter som finns. I propositionen understryks

också att särskild hänsyn skall tas till yttrandefriheten.

Trafikutskottet uttalade att regeringens förslag till lag om

radiokommunikation hade en väl avvägd utformning och inriktning.

Med hänvisning därtill samt till behovet av lagstiftning som

reglerar användningen av radiovågor tillstyrkte utskottet

lagförslaget.

Utskottets bedömning

Lagen om radiokommunikation beslutades av riksdagen våren

1993. I denna lag finns regler om tillståndsplikt för

radiosändare och undantag från denna. Frågan om tillståndsplikt

har således nyligen prövats av riksdagen och någon anledning att

frångå den bedömning som då gjordes finns enligt utskottets

mening inte. Motion 1992/93:K412 avstyrks följaktligen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande sanktioner för brott mot bestämmelserna om

sändningstillstånd

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K416 och 1992/93:K431,

res. 1 (nyd)

2. beträffande regionala och lokala reklamfinansierade

TV-sändningar

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K419 yrkandena 1--3,

1991/92:Kr299 yrkandena 14 och 15 samt 1992/93:K421,

res. 2 (nyd)

3. beträffande innehållet i TV-programmet m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K423 yrkandena 1 och

4, 1992/93:K402 samt 1992/93:So609 yrkande 7,

4. beträffande reklam

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K418 yrkande 2,

1991/92:K420 yrkande 2, 1991/92:K423 yrkande 3, 1991/92:K426

yrkandena 1--5, 1991/92:K431 yrkande 3, 1991/92:K432 yrkande 4,

1992/93:K407, 1992/93:K425 yrkandena 1--3 samt 1992/93:K433

yrkandena 1--2,

res. 3 (s)

res. 4 (nyd)

5. beträffande public service-verksamheten m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K431 yrkande 1 och

1991/92:K432 yrkandena 1--2,

res. 5 (nyd)

6. beträffande den s.k. piratradiolagen

att riksdagen avslår motion 1991/92:Kr299 yrkande 17,

res. 6 (nyd)

7. beträffande ägarkoncentrationen i massmedia

att riksdagen avslår motion 1991/92:K429 yrkandena 1--3,

8. beträffande Radio- och TV-ombudsman

att riksdagen avslår motion 1992/93:K415 yrkandena 1--3,

9. beträffande pressetik m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K430 yrkande 1,

1992/93:K408 och 1992/93:K432,

10. beträffande långvågssändningar i Motala

att riksdagen avslår motion 1992/93:K430,

11. beträffande lokaliseringen av ny mediemyndighet

att riksdagen avslår motion 1992/93:A422 yrkande 2,

12. beträffande trådlösa mikrofoner

att riksdagen avslår motion 1992/93:K412.

Stockholm den 12 oktober 1993

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil

Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina

Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Ingvar Johnsson (s), Hans

Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander

(nyd), Torgny Larsson (s), Henrik S Järrel (m), Lisbeth

Staaf-Igelström (s), Ola Karlsson (m) och Elvy Söderström (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit

vid behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Sanktioner för brott mot bestämmelserna om

sändningstillstånd (mom. 1)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar

med "Radiolagsutredningen (U 1985:05)" och slutar med "avstyrks

följaktligen" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att sändning av radioprogram måste

betraktas som en grundläggande fri- och rättighet. Enligt

utskottets mening är det därför inte rimligt att brottet olovlig

sändning av radioprogram kan bestraffas med fängelse. Utskottet

föreslår följaktligen med bifall till motionerna 1991/92:K416

och 1992/93:K431 att fängelse inte längre skall ingå i

straffskalan för brottet olovlig sändning av radioprogram.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande sanktioner för brott mot bestämmelserna om

sändningstillstånd

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:K416 och

1992/93:K431 antar följande

Förslag till

Lag om ändring i radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs att 21 § radiolagen (1966:755) skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §

Till böter eller Till böter döms den som

fängelse i högst ett sänder radioprogram utan

år döms den som erforderligt tillstånd.

sänder radioprogram utan

erforderligt tillstånd.

Sändare som använts som hjälpmedel vid brott enligt första

stycket kan förklaras förverkad. Bestämmelserna i 36 kap.

brottsbalken skall därvid tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

1 Senaste lydelse 1993:603

2. Regionala och lokala reklamfinansierade TV-sändningar

(mom. 2)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar

med "De frågor" och slutar med "avstyrks följaktligen" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns förutsättningar att nu inrätta

lokal etersänd TV. Utskottet anser att möjligheter att inrätta

lokala TV-stationer för detta ändamål snarast bör tillskapas och

att provsändningar omedelbart bör komma till stånd. Detta bör

riksdagen med bifall till motion 1991/92:Kr299 yrkande 15 och

med anledning av motionerna 1991/92:K419 yrkande 1--2,

1991/92:Kr299 yrkande 14 och 1992/93:K421 samt med avslag på

motion 1991/92:K419 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande regionala och lokala reklamfinansierade

TV-sändningar

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:419 yrkandena

1--2, 1991/92:Kr299 yrkande 15 och med anledning av motionerna

1991/92:Kr299 yrkande 14 och 1992/93:K421 samt med avslag på

motion 1991/92:K419 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

3. Reklam (mom. 4)

Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Ingvar Johnsson, Hans

Göran Franck, Torgny Larsson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy

Söderström (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "De svenska lagreglerna" och på s. 18 slutar med "2

avstyrks följaktligen" bort ha följande lydelse:

De svenska lagreglerna om reklam i radio och TV är således

resultatet av avvägningar mellan skilda intressen, där

emellertid tillräcklig hänsyn enligt utskottets mening inte

tagits till barns intressen. De bestämmelser beträffande reklam

som riktar sig till barn bör enligt utskottets mening också

gälla för reklam i radio. Enligt utskottets mening finns det

också mycket som talar för att reglerna om reklamfrihet i och

runt sändningar av barnprogram inte utgör ett tillräckligt skydd

för barn mot reklam. Det finns enligt utskottets mening

anledning för regeringen att låta utreda dessa frågor. Vad

utskottet sålunda anfört om barn och reklam bör riksdagen med

bifall till motion 1991/92:K423 yrkande 3 som sin mening ge

regeringen till känna.

Utskottet är inte berett förorda att EG-direktivet och

Europakonventionens regler skall gälla i Sverige utan sådana

inskränkningar som finns i den svenska lagstiftningen och som

direktivet och konventionen också medger. Utskottet anser mot

den bakgrunden inte heller att det behövs något tillkännagivande

till regeringen vare sig om kabellagens reklamregler, om

konsekvenserna av detaljreglering, om ansvarsfull reklam eller

om omförhandling av avtalet mellan staten och Nordisk Television

AB. Motionerna 1991/92:K418 yrkande 2, 1991/92:K420 yrkande 2,

1991/92:K426 yrkandena 1 såvitt nu är i fråga och 3,

1991/92:K432 yrkande 4, 1992/93:K407 såvitt nu är i fråga,

1992/93:K425 yrkandena 1--3 samt 1992/93:K433 yrkandena 1 och

2 avstyrks följaktligen.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande reklam

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K423 yrkande 3

och med avslag på motionerna 1991/92:K418 yrkande 2,

1991/92:K420 yrkande 2, 1991/92:K423 yrkande 3, 1991/92:K426

yrkandena 1--5, 1991/92:K431 yrkande 3, 1991/92:K432 yrkande 4,

1992/93:K407, 1992/93:K425 yrkandena 1--3 samt 1992/93:K433

yrkandena 1--2 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om barn och reklam.

4. Reklam (mom. 4)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "I samband med" och på s. 18 slutar med "fråga,

avstyrks följaktligen" bort ha följande lydelse:

Möjligheten att kunna utfärda generella reklamförbud är enligt

utskottets mening en orimlig inskränkning av informations- och

yttrandefriheten som inte hör hemma i ett öppet, demokratiskt

samhälle. Förbudet har uteslutande tillkommit för att tills

vidare hålla de nuvarande public service-företagen fria från

reklamsändningar. Public service-verksamhetens struktur,

organisation och finansiering är dock inte en gång för alla

given, utan måste fortlöpande kunna anpassas till tidens anda,

den tekniska utvecklingens möjligheter och inte minst marknadens

krav och villkor. Det är vidare troligt att public

service-verksamheten bör regleras i lag snarare än genom avtal.

Utskottet anser att reklam som huvudsaklig eller kompletterande

inkomstkälla är en nödvändighet för radions och TV:ns

möjligheter att existera och överleva på samma sätt som reklam

är en förutsättning för den fria pressens existens.

Reklamen i TV och radio bör tillåtas i enlighet med EG:s

TV-direktiv. De ytterligare begränsningar som i dag finns i

lagstiftning och i avtal bör enligt utskottets mening

undanröjas.

Således bör även kabellagen med dess orimliga annonsregler

upphävas, utom såvitt avser de bestämmelser i 16--20 §§ som

gäller ingripanden rörande våldsskildringar, pornografi eller

hets mot folkgrupp. Ett upphävande av kabellagens övriga

bestämmelser är nödvändigt också för att undanröja det ingrepp i

förfogandet över enskild egendom som skyldigheten att gratis

upplåta kanaler till lokala kabelsändarföretag innebär. Med ett

upphävande av dessa bestämmelser i kabellagen åstadkommer man

också en vidgad yttrandefrihet genom att det generella

reklamförbudet för lokala kabelsändarföretag då också undanröjs.

Enligt utskottets mening saknas vidare anledning att ha kvar

Kabelnämnden.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande reklam

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:K420 yrkande

2, 1991/92:K426 yrkandena 1--2 och 4, 1992/93:K425 yrkandena

1--2, 1992/93:K433 yrkandena 1--2, med anledning av motionerna

1991/92:K418 yrkande 2, 1991/92:K426 yrkandena 3 och 5,

1991/92:K431 yrkande 3, 1992/93:K407, 1992/93:K425 yrkande 3

samt med avslag på motionerna 1991/92:K423 yrkande 3, och

1991/92:K432 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

5. Public service-verksamheten m.m. (mom. 5)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "När det gäller" och på s. 21 slutar med "avstyrks

följaktligen" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att det finns en

beredskap för stora förändringar i kraven på public

service-företagens verksamhet efter utgången av den nu gällande

avtalsperioden. Enligt utskottet talar mycket för att systemet

med avtal mellan regeringen och TV- resp. radioföretag i fråga

om innehållet i sändningarna bör överges. Utskottet anser att de

förändringar som kan krävas är av så djupgående natur att det

redan nu bör tillsättas en utredning för att se över public

service-verksamheten. De frågor som därvid bör bli föremål för

överväganden är det publika behovet och kostnaderna för så

mycket som två allmänfinansierade, rikstäckande TV-kanaler och

fyra sådana radiokanaler. Vidare bör övervägas rimligheten i att

ålägga TV 4 public service-verksamhet och koncessionsavgifter

för public service-företagens räkning. Om en översyn av public

service-verksamheten ger vid handen att uppdraget till public

service-företagen bör renodlas och koncentreras, bör utredningen

överväga vilka förändringar i organisatoriskt och administrativt

avseende som då behövs. Det bör övervägas om inte lokalradion

bör säljas ut. Utredningen bör också se över

finansieringsfrågorna. Mycket talar enligt utskottets mening för

att mottagaravgifterna bör slopas.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande public service-verksamheten m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K431 yrkande 1

samt med avslag på motion 1991/92:K432 yrkandena 1 och 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Den s.k. piratradiolagen (mom. 6)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Utskottet gör" och slutar med "avstyrks

följaktligen" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening innebär den s.k. piratradiolagen ett

orimligt ingrepp i informations- och yttrandefriheterna. Det

förhållandet att Sverige är bundet av internationella åtaganden

på området bör inte medföra att sådana ingrepp skall accepteras.

Enligt utskottets mening bör regeringen verka för att den

aktuella konventionens innehåll ändras och om detta inte går

säga upp Sveriges åtaganden. Vidare bör den s.k.

piratradiolagen upphävas. Riksdagen bör med bifall till motion

1991/92:Kr299 yrkande 17 som sin mening ge regeringen detta till

känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande den s.k. piratradiolagen

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Kr299 yrkande 17

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Reklam och public service-verksamheten m.m. (mom. 4 och 5)

Birger Hagård, Stig Bertilsson, Henrik S Järrel och Ola

Karlsson (alla m) anför:

Det är viktigt med en kvalitativt god, oberoende och

professionell radio och TV i allmänhetens tjänst. Public

service-företagens omfattning, organisation och finansiering är

dock inte en gång för alla given. Tvärtom måste radio och TV i

i allmänhetens tjänst fortlöpande kunna anpassas till tidens

anda, den tekniska utvecklingen och inte minst till publikens

krav och villkor. De nya möjligheter som tekniken ger, t.ex.

satellitsändningstekniken, har skapat intresse för nya

initiativ, alternativ och komplement till det vanliga public

service-utbudet.

Mot bakgrund av att det under senare år vuxit fram nya

alternativfinansierade radio- och TV-kanaler kan det finnas

anledning att bl.a. från kostnadssynpunkt ifrågasätta behovet av

två allmänfinansierade rikstäckande TV-kanaler och fyra sådana

radiokanaler. Dessutom kan ifrågasättas rimligheten i att ålägga

ett kommersiellt TV-företag vissa programpolitiska public

service-krav. Också systemet med fast och rörlig

koncessionsavgift som går från ett privat reklamfinansierat

TV-företag till de allmänfinansierade public service-företagen

ter sig som en tveksam ordning.

Det finns mycket som talar för att public service-verksamheten

bör renodlas och finansieras genom skattemedel i stället för med

mottagaravgiften som ändå kan betraktas som en skatt. Public

service-verksamheten bör inte finansieras med reklammedel och

inte heller bör kommersiella radio- och TV-kanaler åläggas en

skyldighet att bidra till finansieringen av public

service-verksamheten.

Systemet med avtal mellan regeringen och radio- och

TV-företagen om sändningarnas innehåll är också en ordning som

kan ifrågasättas. Starka skäl talar för att det är fråga om

sådana yttrandefrihetsbegränsningar som borde kräva

lagstiftning. Nämnas kan att EG-direktivet om TV-sändningar till

allmänheten också tycks kräva författningsreglering i sådana

frågor som i dag endast är avtalsreglerade. EG-direktivet ger

för övrigt en fullt tillräcklig ram för reklamsändningar. Att

härutöver i lagar och avtal begränsa reklamutrymmet ter sig helt

onödigt.

Enligt vår mening är ovan redovisade frågeställningar och

förslag till lösningar sådana som naturligen torde bli föremål

för överväganden i god tid inför omförhandlingar av avtal mellan

staten och de berörda företagen.

2. Public service-verksamheten m.m. (mom. 5)

Harriet Colliander (nyd) anför:

Enligt Ny demokratis uppfattning finns det, som framhålls i

motion 1991/92:K432 yrkande 2, behov av en rikstäckande

reklamradio. Men med hänsyn till att den privata lokalradion

befinner sig i sin linda bör införande av en rikstäckande

reklamfinansierad kanal anstå en tid. Dock bör förutsättningarna

för en sådan kanal kunna utredas redan i dag.

3. Ägarkoncentrationen i massmedia (mom. 7)

Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Ingvar Johnsson, Hans

Göran Franck, Torgny Larsson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy

Söderström (alla s) anför:

Mångfalden i dagspressen och andra massmedia är av avgörande

betydelse för den svenska demokratin. Yttrandefriheten

förutsätter en bred mångfald i massmedia. Det finns emellertid

en risk för att utvecklingen på massmedieområdet leder till en

oönskad ägarkoncentration och därmed till en brist på mångfald i

information och opinionsbildning. Det är angeläget att en sådan

ägarkoncentration motverkas och att mångfalden främjas.

Pressutredningen kan förväntas se över frågan. När det gäller

lokalradio finns det lagstiftning som är avsedd att motverka

oönskad ägarkoncentration. Mot bakgrund bl.a. av erfarenheterna

från utaktioneringen av lokalradiotillstånd ifrågasätter vi

emellertid om lagens bestämmelser är tillräckliga. Vi avser att

noga följa utvecklingen på området.

Meningsyttring

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Bengt Hurtig (v) anför:

1. Innehållet i TV-program m.m.

Artikel 2 i EG:s direktiv ger vissa möjligheter att hindra

vidarespridning av program vid överträdelser av artikel 22 som

reglerar skydd för underåriga mot sändningar som allvarligt kan

skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen,

särskilt program som innehåller pornografi eller meningslöst

våld. Enligt min mening är det en allvarligt brist att Sverige

inte i den inhemska lagstiftningen infört denna möjlighet att

hindra vidarespridning. Även om många tittare inte skulle

beröras av ingripandena kan ett stopp för vidarespridning ha en

avskräckande och förebyggande effekt.

2. Ägarkoncentrationen i massmedia

Det har sedan länge pågått en ägar- och maktkoncentration inom

privatägda media i Sverige. Den nya markbundna TV-kanalen har en

dominerande ägare, som har starka intressen inom både press och

radio. Även om den nya lokalradiolagen innehåller bestämmelser

som avser att hindra ägarkoncentration finns det mycket som

talar för att ägar- och maktkoncentrationen kan komma att öka

även i fortsättningen. Det är ytterst angeläget att regeringen

noggrant följer upp utvecklingen.