Bet. 1993/94:KU41

Konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU41

Kommunal biståndsverksamhet

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1993/94

KU41

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag till

lag om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att

lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd. Förslaget

innebär en i förhållande till den i dag gällande lagstiftningen

utökad rätt att lämna bistånd.

I betänkandet behandlas också de motioner som väckts i

anledning av propositionen samt motioner som väckts under den

allmänna motionstiden år 1994 med anknytning till den aktuella

lagstiftningen.

Utskottet tillstyrker lagförslaget och avstyrker motionerna.

Propositionen

1993/94:189 vari yrkas att riksdagen antar det i propositionen

framlagda förslaget till lag om rätt för kommuner, landsting och

kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och

annat bistånd.

Lagförslaget har fogats till betänkandet, se bilaga 1.

Motionerna

1993/94:K61 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att landstingens, kommunernas och Svenska kyrkans rätt att ge

bistånd begränsas till att avse överskottsutrustning, utbildning

och rådgivning.

1993/94:K62 av Kristina Svensson och Berndt Ekholm (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behov av transportstöd, samordning och

utvärdering av biståndsinsatser.

1993/94:K63 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas att riksdagen

avslår proposition 1993/94:189 i dess helhet.

1993/94:K605 av Kjell Eldensjö (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om införande av kommunala biståndsmöjligheter.

1993/94:K612 av Christer Lindblom m.fl. (fp, s, c, kds, nyd)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ändring av kommunallagen.

1993/94:U809 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om svenskt kommunalt bistånd till Östeuropa.

1993/94:U813 av Charlotte Branting och Elver Jonsson (fp) vari

yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om kommuners rätt att bedriva miljösamarbete

inom ramen för vänortsutbytet.

Utskottet

Bakgrund

Genom lagen (1975:494) om rätt för kommun och landstingskommun

att lämna internationell katastrofhjälp fick kommuner och

landstingskommuner rätt att i samband med krig, farsot,

översvämning, jordbävning och liknande i annat land bistå med

utrustning som kunde avvaras. Enligt lagen fick kommunerna och

landstingskommunerna i samband med sådant bistånd också i skälig

omfattning bekosta iordningställande och transport av

utrustningen samt tillhandahålla och bekosta personal som

behövdes för att utrustningen skulle kunna tas i bruk (prop.

1975:84, KU 1975:16).

Tidigare hade både den s.k. lokaliseringsprincipen och det då

lagstadgade skyddet för den kommunala förmögenheten i rättspraxis

ansetts lägga hinder i vägen för kommuners och

landstingskommuners internationella engagemang på detta område.

Den 1 januari 1992 ersattes 1975 års lag med den nu gällande

lagen (1991:901) om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga

kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat

humanitärt bistånd. Denna lag innebar en utvidgning i förhållande

till 1975 års lag genom att kommuner och landsting gavs rätt att

lämna humanitärt bistånd i en nödsituation även om något direkt

katastrofläge inte föreligger. Den nya lagen omfattar även

kyrkliga kommuner. Biståndet får liksom tidigare ges i form av

utrustning som kan avvaras (prop. 1990/91:117, KU38).

Intresset hos kommuner och landsting för internationella frågor

har ökat under senare år. En av de främsta förklaringarna till

detta är utvecklingen i Östeuropa som medfört att t.ex. Polen och

de baltiska staterna i stor utsträckning vänt sig till bl.a.

Sverige för att få den hjälp de behöver för uppbyggnaden av inte

bara en ny demokratisk samhällsstruktur utan även av

näringslivet. Detta har medfört en kraftig ökning av de svenska

kommunernas och landstingens utländska kontakter. De ökade

kontakterna har kanaliserats på olika sätt, framförallt genom

vänortssamarbete och bistånd inom ramen för 1991 års lag.

I dag finns ett omfattande vänortssamarbete och hjälparbete

mellan å ena sidan svenska kommuner och landsting och å andra

sidan kommuner och regionala organ i främst Baltikum och Polen.

Framförallt sjukvårds- och kontorsmaterial sänds till Polen och

Baltikum inom ramen för nuvarande lagstiftning. Gentemot

Östeuropa finns också ett utvidgat vänortssamarbete som delvis

finansieras av Beredningen för internationellt

tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) i samverkan med Svenska

Kommunförbundet.

I samband med att riksdagen i juni 1991 antog den nya

kommunallagen (1991:900) uttalade riksdagen bl.a. att regeringen

noggrant borde följa utvecklingen på det kommunala området och om

det behövdes snabbt vidta de förändringar som

samhällsutvecklingen ger anledning till.

1990 års kyrkomöte uttalade, med hänvisning till det speciella

diakonala ansvar som Svenska kyrkan har för de hjälpbehövande

utanför landets gränser, att lokaliseringsprincipen, i varje fall

på sikt, borde kunna genombrytas så att de kyrkliga kommunerna

fick möjlighet till ekonomisk delaktighet i internationella

missions- och biståndsprojekt. Detta uttalande fick till följd

att de kyrkliga kommunerna genom lagändringen år 1991 numera är

likställda med kommuner och landsting vad gäller rätten att ägna

sig åt internationell katastrofhjälp och annat humanitärt

bistånd.

1992 års kyrkomöte uttalade bl.a. att Svenska kyrkans

centralstyrelse borde fortsätta arbetet med att ge de kyrkliga

kommunerna större möjligheter att ägna sig åt internationell

katastrofhjälp och annat humanitärt bistånd än vad 1991 års lag

medger.

År 1992 tillsatte regeringen en parlamentariskt sammansatt

kommitté, Lokaldemokratikommittén, med uppgift att överväga olika

åtgärder för att stärka den lokala demokratin (dir. 1992:12). I

kommitténs uppdrag har bl.a. ingått att undersöka

förutsättningarna för kommunalt bistånd till länder i behov av

humanitärt stöd samt att överväga lättnader i de restriktioner

som finns för exporten av kommunala tjänster.

I augusti 1993 avlämnade Lokaldemokratikommittén delbetänkandet

(SOU 1993:77) Kommunal tjänsteexport och internationellt bistånd.

Betänkandet har remissbehandlats. Förslagen i propositionen

bygger, med vissa avvikelser, på detta betänkande.

I ärendet föreligger också en skrivelse från Svenska

Kommunförbundet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om rätt för kommuner,

landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell

katastrofhjälp och annat bistånd.

Förslaget innebär att den nuvarande rätten att ge utrustning

som kan avvaras kompletteras med en rätt för kommunerna och

landstingen att även ge bistånd i form av t.ex. utrustning,

rådgivning och utbildning eller i form av ekonomiskt stöd om det

har samband med utbildning och rådgivning. Denna form av bistånd

föreslås dock få lämnas endast till länder som får svenskt

statligt bistånd. Vidare föreslås att det skall krävas tillstånd

av regeringen för att få lämna sådant bistånd.

För att säkerställa att biståndet kommer till sådan användning

som avsetts föreslås att kommunerna och landstingen skall vidta

åtgärder för att förvissa sig om att så sker.

Vad gäller kommunernas och landstingens rätt att bedriva

tjänsteexport föreslås ingen ändring av nu gällande bestämmelser.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

Avslag på propositionen

Motionen

I motion 1993/94:K63 av Lennart Rohdin (fp) yrkas att riksdagen

skall avslå propositionen i dess helhet. I motionen anförs att

internationellt biståndssamarbete bör vara ett statligt ansvar

inom ramen för utrikes- och biståndspolitiken. Enligt motionären

innebär förslagen i propositionen att denna grundprincip

urholkas. I motionen anförs vidare att internationellt

biståndsarbete, till skillnad från vanligt vänortssamarbete,

måste präglas av omfattande kunskaper i internationella

förhållanden och utvecklingsfrågor samt kräver ett icke

oväsentligt mått av utrikespolitiskt kunnande och omdöme, vilket,

enligt motionären, inte rimligtvis kan förväntas ingå i reguljär

kommunal verksamhet. Risken för felbedömningar blir därför enligt

motionären alldeles för stora. I motionen anförs vidare att det

inte kan anses principiellt rimligt att man i kommuner, kanske

med knappa majoritetsbeslut, skall kunna fatta beslut om bistånd

till länder där den politiska opinionen är starkt splittrad. Det

principiella ansvaret för internationellt biståndssamarbete skall

därför, enligt motionären, odelat ligga hos regering och riksdag.

Tidigare riksdagsbehandling

I förarbetena till 1975 års lag uttalade föredragande

departementschefen bl.a. att avsteg från den s.k.

lokaliseringsprincipen bör komma i fråga bara om mycket starka

skäl talar för det och att en självklar utgångspunkt även efter

ikraftträdandet av den då föreslagna lagen var att statsmakterna

har ansvaret för den officiella svenska bistånds- och

utrikespolitiken.

Vid riksdagsbehandlingen uttalade utskottet bl.a. att

propositionens förslag om kommuns och landstingskommuns rätt att

lämna internationellt bistånd var välavvägt och borde genomföras

(KU 1975:16 s. 2).

Även i förarbetena till 1991 års lag slog regeringen fast att

den svenska utrikes- och biståndspolitiken i första hand åvilar

staten (prop. 1990/91:117 s. 143).

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till 1991 års lag förelåg

bl.a. ett motionsyrkande (m) om att propositionen skulle avslås.

I motionen anfördes att redan 1975 års lag innebar ett avsteg

från principen om att det är staten som skall handha utrikes- och

biståndspolitiken. En ytterligare utvidgning av kommunernas

kompetens på detta område kunde därför, enligt motionären, inte

accepteras. Utskottet konstaterade att förslaget innebar en viss

mindre utvidgning av den kommunala kompetensen på detta område.

Utskottet delade dock regeringens bedömning att förslaget inte

mötte något hinder från utrikes- och biståndspolitiska

synpunkter. Utskottet ansåg de föreslagna biståndsmöjligheterna

lämpligt avgränsade och avstyrkte motionen.

Propositionen

I propositionen fastslås inledningsvis åter grundprincipen att

det är staten som ansvarar för den svenska utrikes- och

biståndspolitiken. De utvidgningar som föreslås i propositionen

är, enligt regeringen, utformade i enlighet med denna princip.

I propositionen anförs bl.a. att de behov av stödinsatser som

finns i t.ex. Östeuropa på bl.a. det kommunala området är mycket

stora. Ett avgörande problem när det gäller att tillgodose

behoven är att dessa länder i stor utsträckning saknar medel för

att köpa kunskaper på den öppna marknaden. Svenska kommuner och

landsting har mycket stora kunskaper och en mycket hög kompetens

när det gäller förvaltning och organisation. I propositionen

konstateras att den nuvarande lagstiftningen hindrar svenska

kommuner och landsting att fritt tillhandahålla utbildning och

rådgivning samt att bistånd med utrustning endast får avse

utrustning som kan avvaras.

I propositionen föreslås därför en utökad rätt för kommuner,

landsting och kyrkliga kommuner att lämna bistånd. Den utökade

rätten avser bistånd till ett land som får svenskt statligt

bistånd. Enligt förslaget skall bistånd till sådant land få

lämnas i form av utrustning, rådgivning och utbildning eller på

annat sätt, under förutsättning att regeringen lämnar tillstånd

till det. Bistånd föreslås också få ges i form av ekonomiskt stöd

för att genomföra utbildning och rådgivning.

I propositionen anförs att begränsningen till länder som får

svenskt statligt bistånd är avsedd att förhindra att den

utvidgade rätten att lämna bistånd kommer i strid med den

nationella utrikes- och biståndspolitiken. De länder som avses

är sådana som får direkt svenskt statligt bistånd, dvs. bistånd

som kanaliseras direkt från staten eller någon statlig myndighet.

Utskottets bedömning

Såsom anförs i propositionen, och som även slagits fast i flera

sammanhang tidigare, är det staten som ansvarar för den svenska

utrikes- och biståndspolitiken.

Den föreslagna utvidgningen av biståndsmöjligheterna har

begränsats till länder som får svenskt statligt bistånd och

föreslås därutöver kräva tillstånd av regeringen. Förslaget bör

därför, enligt utskottets mening, inte möta något hinder ur

utrikes- eller biståndspolitisk synpunkt. Utskottet delar i

övrigt regeringens uppfattning att kommuner och landsting bör ges

ökade möjligheter att bistå bl.a. de nya kommuner som nu byggs

upp i Central- och Östeuropa. Utskottet tillstyrker således i

princip regeringens förslag och avstyrker motion K63. Härmed får

även yrkande 4 i motion 1993/94:U809 av Bengt Hurtig m.fl. (v) om

förverkligande av Lokaldemokratikommitténs förslag om ökade

möjligheter för svenska kommuner att lämna utvecklings- och

katastrofbistånd, anses tillgodosett. Till enskildheter i

förslaget återkommer utskottet nedan.

Bistånd i form av utrustning

Gällande ordning

Enligt gällande ordning får bistånd avse utrustning som kan

avvaras. Med detta avses att kommun eller landsting får bistå med

utrustning om det t.ex. på grund av den tekniska utvecklingen

framstår som motiverat att ny utrustning anskaffas för den egna

verksamheten eller om utrustningen inte längre behövs i den egna

verksamheten. Däremot anses det inte tillåtet för kommunen att

köpa utrustning i syfte att den skall användas för

biståndsinsatser och inte heller att en kommun skänker utrustning

och därigenom tvingas att anskaffa annan likvärdig utrustning.

Kommuner och landsting har lämnats en tämligen stor frihet att

själva avgöra om de kan avstå från en viss utrustning (prop.

1975:84 s. 34 och prop. 1990/91:117 s. 143).

Propositionen

I propositionen föreslås att kommuners och landstings bistånd

till länder som får svenskt statligt bistånd även skall få avse

bl.a. annan utrustning än sådan som kan avvaras. Förutsättningen

är att regeringen ger tillstånd till det. Det normala torde

därvid, enligt propositionen, komma att bli att kommunerna och

landstingen ger in en ansökan till regeringen om att under en

viss tid få lämna bistånd till en viss mottagare, t.ex. inom

ramen för ett vänortssamarbete och i enlighet med ett antaget

program. I tillståndsbeslutet får regeringen ange de villkor som

skall gälla för tillståndet, t.ex. att utrustning endast får

lämnas om kostnaden härför uppgår till ett visst bestämt belopp

per gång eller per år.

Denna utvidgade biståndsmöjlighet har kombinerats med en

skyldighet för kommuner och landsting att förvissa sig om att

utrustningen kommer till avsedd användning. För det fall att

kommunerna och landstingen själva saknar möjlighet att

kontrollera detta bör de, enligt propositionen, i samband med att

biståndet lämnas kräva att mottagaren i efterhand redovisar hur

detta har använts.

Motionen

I motion 1993/94:K61 av Maud Ekendahl (m) yrkas i denna del att

riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att

landstingens, kommunernas och Svenska kyrkans möjligheter att ge

bistånd i form av utrustning skall begränsas till att avse

överskottsutrustning.

Utskottets bedömning

Utskottet har inte några invändningar mot att kommuner och

landsting, under de förutsättningar som föreslagits, får lämna

bistånd även i form av annan utrustning än sådan som kan avvaras.

Utskottet avstyrker motion K61 i denna del.

Ekonomiskt stöd

Propositionen

Lokaldemokratikommittén föreslog i sitt betänkande att bistånd

skulle få ges även i form av kontant stöd.

I propositionen anförs att bistånd i form av kontant stöd även

fortsättningsvis måste ankomma på staten och att direkt

penningbistånd inte är en sak som faller inom den kommunala

kompetensen, inte ens efter den utvidgning som nu föreslås.

Vidare anförs att risken för att ett sådant bistånd hamnar i fel

händer måste bedömas som relativt stor på grund av rådande

förhållanden i Östeuropa.

I propositionen föreslås att ekonomiskt stöd, utöver vad som

gäller i dag, endast skall få lämnas för att genomföra utbildning

och rådgivning. Med detta avses stöd inte bara för att bekosta

utbildning eller rådgivning utan även andra kostnader som har ett

samband med utbildning och rådgivning, såsom resor och uppehälle.

Förutsättningen är att regeringen ger tillstånd till det.

Motionerna

I tre motioner tas frågan om kommunernas, landstingens och de

kyrkliga kommunernas möjligheter att ge ekonomiskt stöd upp. I

motion 1993/94:K61 yrkas en begränsning av denna möjlighet i

förhållande till vad som föreslås i propositionen, medan

motionären i motion 1993/94:K605 yrkar större möjligheter i detta

avseende än vad som föreslås i propositionen. I motion

1993/94:K612, yrkande 1, begärs att kommunallagen ändras så att

kommuner och landsting kan budgetera medel för

biståndsverksamhet.

I motion 1993/94:K61 av Maud Ekendahl (m) yrkas i denna del att

riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att

landstingens, kommunernas och Svenska kyrkans rätt att ge bistånd

skall begränsas till att avse överskottsutrustning, utbildning

och rådgivning. I motionen anförs att rena penninggåvor som

bestrids med skattemedel och Sveriges skattefinansierade

biståndsverksamhet skall handhas av regering och riksdag.

I motion 1993/94:K605 av Kjell Eldensjö (kds) anförs att det

bör införas möjlighet för de svenska kommunerna att inom den

kommunala kompetensen kunna bidra ekonomiskt till specifika

projekt i sina vänorter. Det ekonomiska bidraget föreslås bestå

av två delar, dels direkt kommunalt ekonomiskt bidrag, dels

bidrag med statliga biståndspengar för specificerade projekt.

I motion 1993/94:K612, yrkande 1, av Christer Lindblom m.fl.

(fp, s, c, kds, nyd) anförs att egentlig biståndsverksamhet med

nuvarande lagstiftning ligger utanför den kommunala kompetensen.

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen

till känna att kommunallagen skall ändras så att de kommuner och

landsting som så önskar skall kunna budgetera medel för

biståndsverksamhet i t.ex. sina vänorter.

Tidigare riksdagsbehandling

I förarbetena till 1975 års lag anförde regeringen som skäl för

att inte föreslå en generell rätt för kommuner och landsting att

utge bistånd i form av kontant stöd dels att detta skulle

innebära större risker för konflikter med den officiella svenska

bistånds- och utrikespolitiken, dels att en sådan befogenhet

skulle innebära ett avsevärt avsteg från lokaliseringsprincipen

(prop. 1975:84 s. 32).

Även i förarbetena till den nu gällande lagen uttalade

regeringen att ett rent penningbistånd inte är förenligt med den

uppgiftsfördelning som slagits fast mellan stat och kommun på

detta område (prop. 1990/91:117 s. 143).

Vid riksdagsbehandlingen av 1991 års lag förelåg

motionsyrkanden (v och mp) om att kommuner och landsting borde

ges rätt att lämna bistånd även i form av ekonomiskt stöd.

Utskottet som ansåg att de föreslagna biståndsmöjligheterna var

lämpligt avgränsade avstyrkte motionerna.

Kommunallagen

I 2 kap. kommunallagen regleras kommunernas och landstingens

befogenheter. I en allmän kompetensregel i 1 § anges att kommuner

och landsting själva får ha hand om sådana angelägenheter av

allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller

landstingets område eller deras medlemmar. I 4 § anges att det

beträffande kommunernas och landstingens befogenheter och

skyldigheter på vissa områden finns särskilda föreskrifter. Här

åsyftas bl.a. lagen (1991:901) om rätt för kommuner, landsting

och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och

annat humanitärt bistånd.

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens bedömning att bistånd i form av

kontant stöd även fortsättningsvis bör ankomma på staten.

Utskottet avstyrker därför motionerna K605 och K612 yrkande 1.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om att ekonomiskt

stöd skall kunna ges för att genomföra bistånd i form av

utbildning och rådgivning. Utskottet avstyrker därmed motion K61,

i denna del.

Transportstöd

Propositionen

I propositionen föreslås att den i dag gällande möjligheten för

kommuner och landsting att i skälig omfattning få anvisa medel

för att transportera och ställa i ordning utrustning skall

behållas. I propositionen föreslås vidare att också de nya

biståndsformerna skall kunna skickas genom en internationell

hjälporganisation.

I propositionen anförs att en mycket stor del av det ökade

bistånd som kan bli aktuellt efter den föreslagna lagändringen är

bistånd som kommer att ges till vänorter eller andra organ av

samma slag som givaren.

Motionen

I motion 1993/94:K62 av Kristina Svensson och Berndt Ekholm (s)

anförs att det engagemang som finns i kommuner och landsting att

bistå den pågående utvecklingen i Baltikum mot politisk demokrati

och social marknadsekonomi bör uppmuntras och stödjas. Det är

därför enligt motionärerna väsentligt att eventuella hinder

undanröjs, t.ex. transportkostnader i samband med att utrustning

forslas till mottagarlandet. Transportstöd borde därför utgå ur

de statliga anslag som för närvarande kanaliseras till SIDA och

BITS.

SIDA och BITS

Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) har till uppgift

att ge stöd till länderna i Central- och Östeuropa genom svenska

folkrörelser och enskilda organisationer.

Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete

(BITS) har som övergripande mål att i enlighet med de

biståndspolitiska målen främja ekonomisk och social utveckling i

enskilda u-länder, samt att främja reformprocessen i Central- och

Östeuropa för en demokratisk samhällsutveckling och en

marknadsorienterad ekonomi.

Riksdagen har för budgetåret 1994/95 under tredje huvudtiteln G

1. Samarbete med Central- och Östeuropa, anvisat ett

reservationsanslag på 756 499 000 kr (1993/94:UU16). Över detta

anslag finansieras bl.a. expertinsatser och rådgivning inom olika

samhällsområden, projekt inom miljöområdet, stöd till

näringslivsutveckling, utbildning, kultur och forskning. Av

budgetpropositionen (s. 244) framgår att regeringen under detta

anslag beräknat en anslagspost om 233 miljoner kronor till BITS.

BITS har bl.a. från årsskiftet 1993/94 beviljat 18 miljoner

kronor för s.k. fördjupat vänortssamarbete mellan svenska

kommuner och kommuner i bl.a. de baltiska staterna och Polen.

Dessa medel förvaltas av Kommunförbundet (1993/94:UU16 s.

30--31).

Utskottets bedömning

Genom de möjligheter som ovan redovisats får motionsyrkandet

anses tillgodosett. Utskottet avstyrker motion K62 i denna del.

Samordning

Propositionen

I propositionen anförs att det är en fördel om bistånd som

lämnas till ett visst land samordnas mellan olika givare. Enligt

propositionen talar mycket för att i varje fall större bidrag bör

samordnas och planeras mellan olika givare. Detta bör dock enligt

propositionen ske på frivillig väg genom t.ex. samarbete med

statliga myndigheter på området eller kommunernas och

landstingens olika samarbetsorgan.

Motionen

I motion K62 anförs också att det är nödvändigt att finna

former för samordning av de kommunala biståndsinsatserna, t.ex.

genom Kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens och motionärernas uppfattning om

att biståndsinsatser bör samordnas. Enligt utskottets mening bör

dock detta, såsom anförs i propositionen, ske på frivillig väg.

Utskottet finner således inte skäl till något tillkännagivande i

denna fråga. Utskottet avstyrker motion K62 i denna del.

Utvärdering

Motionen

I motion K62 anförs vidare att all biståndsverksamhet måste

utvärderas, även biståndsinsatser av kommuner och landsting.

Motionärerna anser att Sekretariatet för utvärdering av svenskt

bistånd, SAU, skulle vara lämpat att tillgodose behovet av

utvärdering av bistånd som lämnas av kommuner och landsting.

Propositionen m.m.

Uppföljning och utvärdering av biståndsprogram och

biståndsprojekt är väl etablerade inslag i svenska

biståndsmyndigheters och internationella biståndsorgans

verksamheter. Utvärderingsrapporter från pågående och avslutade

biståndsinsatser ingår regelmässigt i biståndsmyndigheternas

interna beslutsprocess.

Frågan om utvärdering tas inte särskilt upp i propositionen. I

propositionen framhålls dock att det är av vikt att

biståndsgivningen sker på ett sådant sätt att kommunmedlemmarna

inte upplever att deras skattemedel används på ett olämpligt

sätt. Därför föreslås att kommunerna, landstingen och de kyrkliga

kommunerna skall kontrollera att det lämnade biståndet kommer

till avsedd användning. För det fall att kommunerna själva saknar

möjlighet att direkt kontrollera detta bör de enligt

propositionen i samband med att biståndet lämnas ställa krav på

att mottagaren i efterhand redovisar hur biståndet använts. I de

fall där enskilda kommuners bistånd ingår som en del av en mer

omfattande biståndsgivning och där samarbete och samordning sker

med t.ex. en statlig myndighet, kan denna kontroll enligt

propositionen lämpligen ske genom den statliga myndighetens

försorg.

År 1992 tillsatte regeringen en kommitté med uppdrag att

utvärdera och analysera effektiviteten i det svenska biståndet,

Kommittén för utvärdering och analys inom biståndsområdet (dir.

1992:59). Syftet med kommitténs arbete är att ge regeringen ett

bättre underlag för den fortlöpande effektiviseringen av

biståndet och biståndsadministrationen. Kommittén, vars arbete

tidsbegränsades till två år, skall senast den 30 juni 1994 lämna

en samlad bedömning till regeringen. Kommittén bedriver eget

utvärderings- och analysarbete genom sitt sekretariat,

Sekretariatet för analys av utvecklingssamarbete (SAU). I januari

1994 fick kommittén genom tilläggsdirektiv (dir. 1994:4) i

uppdrag att göra en studie av samarbetet med Central- och

Östeuropa. Detta uppdrag skall redovisas senast den 30 maj 1994.

Utskottets bedömning

Utskottet utgår ifrån att även det bistånd som kommuner och

landsting kommer att lämna med stöd av den nu föreslagna lagen

kommer att bli föremål för utvärdering.

Med hänsyn till att SAU:s verksamhet är tidsbegränsad bör

kommuners och landstings kommande biståndsinsatser utvärderas på

annat sätt. Utskottet avstyrker motion K62 i denna del.

Miljösamarbete

Motionen

I motion 1993/94:U813, yrkande 5, av Charlotte Branting och

Elver Jonsson (båda fp) anförs att kommunerna inom ramen för

vänortssamarbetet bör ges ökade möjligheter att stödja åtgärder

för miljön. I motionen anförs bl.a. att det från många av Europas

industriområden, särskilt i länderna i öst, sprids stora mängder

utsläpp av svavel och kväve vilket bidrar till försurningen i

bl.a. Sverige. Motionärerna konstaterar att stora summor pengar

krävs för miljöinvesteringar men att svenska kommuner endast kan

genomföra mycket begränsade samarbetsprojekt enligt nu gällande

lagstiftning.

Utskottets bedömning

Frågan om kommuners och landstings rätt att lämna bistånd i

form av kontant stöd har behandlats ovan.

Det samarbete med Central- och Östeuropa som bedrivs av t.ex.

BITS avser bl.a. åtgärder för att förbättra miljön, särskilt i

Östersjön. Den nu föreslagna lagen innebär ökade möjligheter för

kommuner och landsting att bistå med utbildning och rådgivning

även inom miljöområdet. Motionsyrkandet får härigenom till viss

del anses tillgodosett.

Utskottet avstyrker motion U813 i nu aktuell del.

Här kan i övrigt hänvisas till utrikesutskottets betänkande

1993/94:UU16 om samarbete med Baltikum, Central- och Östeuropa

där bl.a. frågor om miljöinsatser närmare behandlas.

Övrigt

I propositionen anges att en förutsättning för att bistånd

skall få ges även fortsättningsvis måste vara att en nödsituation

råder i det land till vilket biståndet ges. Enligt utskottets

mening bör detta framgå även av 2 §. Ett förtydligande i detta

avseende bör därför göras i nämnda paragraf. Samtidigt bör viss

språklig justering ske av texten. Ändringarna bör göras på sätt

framgår av utskottets hemställan.

Kommunal tjänsteexport

Enligt lagen (1986:753) om kommunal tjänsteexport får kommuner

och landsting tillhandahålla kommunala tjänster för export.

Utgångspunkten är att kommuner och landsting skall tillhandahålla

tjänsterna som underleverantörer till svenska företag eller

staten. Om det finns särskilda skäl får regeringen för visst fall

medge att tjänsterna tillhandahålls också på något annat sätt.

Med detta avses de fall där kommun eller landsting bedriver

tjänsteexport på egen hand eller som huvudansvarig eller då

exporten sker via Svenska Kommunförbundet eller

Landstingsförbundet.

Lokaldemokratikommittén har föreslagit att kommuner och

landsting fritt skall få bedriva tjänsteexport på egen hand.

I propositionen anför regeringen att den kommunala

tjänsteexporten inte fått någon större omfattning. Med hänsyn

till detta samt till det risktagande som tjänsteexport på egen

hand innebär bör enligt regeringens mening det nuvarande kravet

på regeringstillstånd finnas kvar. Något förslag om ändring av nu

gällande bestämmelser föreslås därför inte.

Utskottet har inget att erinra i denna del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen avslår motion 1993/94:K63,

2. beträffande bistånd i form av utrustning

att riksdagen avslår på motion 1993/94:K61 i denna del,

3. beträffande ekonomiskt stöd

att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:K61 i denna del,

1993/94:K605 och 1993/94:K612 yrkande 1,

4. beträffande transportstöd

att riksdagen avslår motion 1993/94:K62 i denna del,

5. beträffande samordning

att riksdagen avslår motion 1993/94:K62 i denna del,

6. beträffande utvärdering

att riksdagen avslår motion 1993/94:K62 i denna del,

7. beträffande miljösamarbete

att riksdagen avslår motion 1993/94:U813 yrkande 5,

8. beträffande lagförslag om internationell katastrofhjälp

och annat bistånd

att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:189 och med

avslag på motion 1993/94:U809 yrkande 4 antar regeringens förslag

till lag om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner

att lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd med den

ändringen att 2 § första stycket skall ha följande lydelse:

Till ett land som avses i 1 § och som får svenskt statligt

bistånd får kommuner, landsting, församlingar och kyrkliga

samfälligheter ge bistånd också i form av utrustning, rådgivning,

utbildning eller på annat sätt under förutsättning att regeringen

lämnar tillstånd till det.

Stockholm den 17 maj 1994

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil

Fiskesjö (c), Stig Bertilsson (m), Catarina Rönnung (s), Ylva

Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar Johnsson (s),

Inger René (m), Ingvar Svensson (kds), Simon Liliedahl (nyd),

Torgny Larsson (s), Henrik S Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström

(s), Ola Karlsson (m) och Elvy Söderström (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Propositionens lagförslag